-

Om "recovery"-communities

Jag tänkte skriva om en svår sak nu och jag gissar att en hel del kommer bli upprörda över det här inlägget. Det hade jag också blivit för några år sedan. 
 
Jag tänkte skriva om något som är svårt för utomstående att förstå. Det att en sjukdom inte bara är en åkomma man vill bli av med så snabbt som möjligt utan också öppnar upp portar för en enorm gemenskap. En massa fantastiska människor som förenas med det enda ingångskriteriet att man har en ätstörning.
 
Nej, jag pratar inte om pro-ana (vilket jag också varit en del av, kan skriva om det en annan dag). Jag pratar om recovery. #edrecovery #edsoldier #edfamily osv osv osv.
 
Det finns en hel uppsjö av dem. Alltså vi snackar inte tiotal eller hundratal utan tusentals instagramkonton (och i viss mån även bloggar). Feed fyllda av mat, mat, sjukhusbilder, alldeles för tunna ben, mat, mat, sond i näsan, jämförelsebilder från när man var som smalast. Ni vet precis vad jag pratar om och jag vet att ni precis som jag kan scrolla bland dessa konton i timmar, dag ut och dag in. Jämföra, räkna, tänka, gissa, få mer och mer ångest. 
 
Jag vet att folk som är med i recovery-communityt ofta finner stöd i sitt tillfrisknande genom att posta bilder på det man ätit och få beröm och pepp (oavsett hur mycket eller lite man ätit, vilket är väldigt problematiskt i sig). Men om du är en av dem som driver i ett sånt här konto, ställ dig själv följande fråga: Vad är det som minskar min ätstörningsångest med att ha ett recoverykonto? Är det att jag får som i en ätstörningsbehandling, råd om portionsstorlekar, hjälp med tankar och någon som pushar mig framåt? Eller är det bekräftelsen? Att inte vara ensam, att känna att jag duger åtminstone i min ätstörning och så länge jag fortfarande har kvar den så kommer folk att fortsätta bry sig om mig. De kommer att kommentera att "jag älskar dig" på min fikabild, de kommer att skriva att "alla får bakslag" och "jag finns alltid" på min sjukhusbild, de kommer skriva "du är en förebild", "du är fantastisk", de kommer att stötta, trösta, finnas i det mest ensamma man kan vara i. Nämligen en ätstörning.
 
Det är ju helt fantastiskt. Gemenskap är det bästa människan har, vi dör utan den. Det finns bara ett problem med en gemenskap som cirkulerar kring en sjukdom och det är att du ju inte kommer ha samma plats, om någon plats alls, i den gemenskapen när du blivit frisk. 
 
Jag vet hur det är. Det är inte medvetet men det ligger där hela tiden. Bakom den där matbilden till exempel. Vad ska jag skriva för caption till pizzan för att folk ska förstå att även om jag åt upp allt det var asgott så var det fortfarande jäääättejobbigt för JAG ÄR FORTFARANDE SJUK, NI FÅR INTE TRO ATT JAG ÄR FRISK BARA FÖR ATT JAG ÄTER EN PIZZA. Jag vet hur det är att noggrant notera i profilen hur många gånger jag varit inlagd, för att det är som att skriva på sitt CV att man har tidigare erfarenhet inom branschen. Så att folk inte ska tvivla på att jag är en duglig anorektiker. Jag vet hur det är att lägga upp en bild från sjukhussängen och få så mycket bekräftelse att ångesten för första gången på flera veckor släpper en kort stund. 
 
Det är inget att skämmas över, den där intensiva men omedvetna önskan att slippa ensamheten. Att vara en del av recoveryvärlden är inte en destruktiv handling på samma sätt som det är att vara pro-ana. Det jag vill säga är alltså att du inte ska sluta med recoverykonton för någon annans skull utan du ska göra det för din egen.
 
Kanske är du inte redo. Kanske behöver du den där gemenskapen just nu för att inte gå under. Kanske är det din enda motivation att äta överhuvudtaget. Men om så är fallet så är du inte heller beredd att faktiskt bli frisk. Då är du inte villig att välja livet. För om du ska bli frisk kan du inte leva i en värld där precis allt cirkulerar kring ätstörningar.
 
En fet bonus som kommer om man väl vågar släppa "recovery"-världen är att man då plötsligt öppnar upp för att hitta en annan gemenskap. När du väl är frisk, eller som jag - faktiskt fortfarande är sjuk men inte längre en del av ett ätstörningscommunity, så kommer du inte sakna det längre. Du kommer inte sakna att hela tiden vara tvungen att bevisa din sjukdom för att inte riskera att hamna i skymundan och glömmas bort. Du kommer ha ett riktigt liv med riktiga, fantastiska vänner som du aldrig behöver bevisa något för då de kommer älska dig för den du är och inte för att du har en sjukdom. 
 
Jag förstår om folk blir upprörda nu och det är okej. Jag kände ändå att jag var tvungen att skriva det här inlägget som jag önskar att trettonåriga Hanna hade läst för då kan det hända att hon inte gått ned sig så djupt i skiten. 
 
Kommentera gärna era tankar.
 
Fotocred
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 
Postat av: Anonym

Håller med till viss del. För mig har det ibland varit skönt att se portionsstorleken då jag avsagt mig behandling i flera år men nu fått ett återfall och är sjukt förvirrad över vad jag ska äta.

Men då gäller det ju att det som visas är portioner som rekommenderas av vården.

Sen påverkas ju alla tjejer som är sjuka enormt av dessa konton. Plötsligt kan alla äta en pint glass? Vilket i mina ögon inte är helt normalt bland gemeneman. Kanske vid viktuppgång men annars?

Men att hela tiden skriva hur jobbigt det var att äta detdär är så sjukt fel. Varför skriver man ens så? Blir det mindre jobbigt?
Det är som du skriver..man äter det men måste poängtera att det är JÄTTEjobbigt. För då blir ätstörningen kanske lite lugnare där bakom skärmen.

Ja det är lite dubbelt som sagt. Samtidigt kan jag bli så irriterad att vuxna människor sitter och tar bilder på sin mat..det blir så skevt och normaliserat.
Men det är inte normalt alls egentligen..

Mat är bränsle. Det ska ätas i lagom mängd. Punkt.

2017-06-04 @ 17:43:08
Postat av: Karin

Applåder för detta inlägg bästa du!!

2017-06-04 @ 19:13:46
URL: http://perspektiv.webblogg.se/
Postat av: Cornelia

Jättebra skrivet Hanna! Håller med dig mycket. Kram!

2017-06-04 @ 19:21:16
URL: http://nouw.com/corneliaolofson
Postat av: Ida Jansson

Håller med dig till fullo! Har aldrig haft ett recoverykonto och kommer aldig att ha heller. Tycker bara det är sjukt. Sjukt att lägga upp all sina måltider och få beröm för att man äter. Nej tack! För vissa kanske det fungerar i perioder men tror inte det är sunt i längden. Kram

2017-06-04 @ 19:33:32
URL: http://onlyonewaytogo.blogg.se/
Postat av: Fanny

Håller med dig till 1000! Har själv varit en del av det.

2017-06-04 @ 21:37:47
Postat av: Anonym

Word! Hur tänker du kring dig och denna blogg? Kan du helt och fullt släppa sjukdomen utan att sluta blogga här? ett helt fantastiskt sätt att säga "f..k vad som förväntas i äs-världen" vore att fortsätta skriva om sådant du gör, tänker och känner men, lite som med pizzan du tog som ex, låta bli att skriva ngt alls annat än hur god den, Och glassen du också åt, var. (OBS ett exempel, Om det är jobbigt Att jag ens

2017-06-04 @ 23:09:17
Postat av: Anonym

Forts.
.. om det var jobbigt att jag skrev ett exempel i vilket du skulle kunna tänkas äta pizza och glass samtidigt. (Fast det inte vore det minsta konstigt).)
Jag tror att det kan vara svårt att fortsätta skriva här? inte för att livet plötsligt går på räls men för att det är så starkt förknippat med ett viktigt kapitel i ditt liv? Sorry för lite rörigt inlägg. Jag tycker du är grym och det är utifrån det jag kommenterar, inte för att vara kritisk el ngt sådant.

2017-06-04 @ 23:21:31
Postat av: Helena

Jag håller med dig. Jag slutade gå in på alla recovery-konton just eftersom det kändes mer som en längtan efter bekräftelse i det sjuka. Jag följer en del bloggar, men alla dessa är skrivna av personer som aktivt jobbar sig bort från det sjuka.
Det är en svår balansgång det där. En del som driver ett recovery-konto tror jag inte riktigt är färdiga med det sjuka utan "vill" ha en fot kvar i den världen. Det tror inte jag går. Man behöver stänga av allt sånt och lämna det helt. Åtminstone har det varit så för mig. Jag skulle inte kunnat lämna det om jag inte hade brutit!
Är lite rörig i huvudet men hoppas du förstår vad jag menar 🙄😃 Bra inlägg iallafall! Kram

2017-06-05 @ 19:32:03
URL: http://nouw.com/lifebyhelena
Postat av: Madde

Vilket sjudundrande bra inlägg! Jag är inte sjuk i en ätstörning men följer några bloggar om psykisk ohälsa där ätstörningar kan vara en del av problematiken. Har aldrig följt nått "recovery" konto men har sett att det finns en hel uppsjö av sådana och jag tycker faktiskt det är skrämmande. Kan förstå att den som är sjuk i en ätstörning finner en gemenskap i detta"community" men som du skriver, om man vill bli helt frisk så är det nog bättre att man inte hänger där. Kram

2017-06-05 @ 20:08:01
URL: http://nouw.com/tilltrasslad
Postat av: Lydia

Så himla bra inlägg! Håller med till 100 procent

2017-06-05 @ 23:31:27
URL: http://equuilibriuum.blogg.se
Postat av: Linnea

Det här kan vara det bästa jag läst på länge. Har funderat otroligt mycket på detta, och tror verkligen att det behövdes ett sådant här inlägg. Superbra skrivet av dig!

2017-06-06 @ 17:23:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: