-

Veckoresumé vecka 22

Alltså tack för den fantastiska responsen på mitt förra inlägg. Var sjukt nervös när jag skulle posta det eftersom jag vet hur upprörd jag själv hade blivit av att läsa det för några år sedan, men ni är uppenbarligen mer mogna än vad jag var då haha<3 Ska sätta mig ned och svara på era kommentarer så snart som möjligt!
 
Här kommer en lite försenad veckoresumé av vecka 22. 
 
Tre positiva saker:
  • I fredags tog Johanna studenten och jag fick dela den fantastiska dagen med henne. Så himla fin mottagning där jag fick tillfälle att ha en fin stund med mina andra högstadiekompisar också. 
  • Jag var helt pluggfri hela veckan (första gången på tre år) och min vilopuls har sjunkit med 90 slag/minuten... Fick även en släng feber efter att inte varit sjuk på ett år, tror också att det var ett friskhetstecken. 
  • Jag har mått bra, periodvis till och med jättebra, vilket är heelt fantastiskt. Så enormt stor skillnad från hösten och vinterns depression. Mat och DBT gör verkligen underverk.
 
Tre saker jag tänkt på:
  •  Jag har börjat skriva skönlitterärt igen för första gången sedan jag började i behandling för fem år sedan och shit vad mycket bra grejer det gör med mitt mående. Plötsligt är mitt huvud inte enbart fyllt med sjukdomsjukdomsjukdom utan med massor av saker som har med min roman att göra. Det har också gjort det mycket lättare att vara ensam, något jag annars avskyr. Nu kan jag nästan längta till kvällarna ensam i mitt rum då jag får skriva utan att någon stör. 
  • Hur jag ska hantera själva studentdagen. Jag vill så himla gärna kunna KÄNNA, typ börja gråta av sorg och glädje, skratta, etc etc men som det känns nu så känns det inte alls eftersom det blir för mycket känslor. Redan på Johannas utspring började jag dissociera för att det blev för mycket känslor så min kropp/hjärna stängde av och då var det inte ens mitt eget utspring. Jag pratade med min DBT-terapeut om det och hon gav flera tips men bland annat att jag kanske får acceptera att jag kommer att dissociera i perioder under studentdagen och att det är okej. Nu när jag vet vad det är blir jag inte rädd längre och jag vet ju att det går över. 
  • Hur jävla fuckad min självkänsla är. Att jag logiskt vet att jag är värd att ta studenten men kan inte känna det överhuvudtaget. Det känns typ som att jag ljuger. Att jag inte alls klarat tre år på gymnasiet. Att jag inte alls presterat. 
Tre goda saker jag ätit:
Alltså hör och häpna men jag har denna vecka bara tagit två matbilder?? Friskhetstecken mån tro...? Eller så har jag bara ätit två måltider värda att dokumentera, oklart. Här kommer de i alla fall. 
 
Den här fantastiska frukosten bestående av croissant med färskost och sylt, äggröra och en kopp kaffe. 
 
 Och den här fikat som är bland det bäst jag fikat ever (samt den lilla utmaning jag pratade om i förrförra inlägget)!! Jessica åt en hederlig kanelbulle och Sanpellegrino medan jag mumsade på en helt fantastisk äppelpaj med kanel och till det en rejäl klick kardemummagrädde samt en cappuccino. Om ni har svängarna förbi Kungsholmen måste ni gå på Wilmers Kaffebar. 
 
Tre låtar jag lyssnat på:
 
 
 
Postat av: Ida Jansson

Åh va gott med äpplepaj ☺ Jag har mest ätit rabarberpaj det sista ☺

2017-06-06 @ 20:57:38
URL: http://onlyonewaytogo.blogg.se/
Postat av: Freja

Kardemummagrädde?! Gråter så gott.

Jag dissocierade en del under min student. Tycker det är sjukt jobbigt att "missa" händelser känslomässigt, men såhär i efterhand är det inte riktigt något jag tänker på när jag tänker på studenten. Det är klart att det inte var den lyckligaste dagen i mitt liv. Det var långt ifrån den mest känslofyllda dagen i mitt liv. Men den hände, och jag minns den. Jag minns vad jag gjorde och allt som hände under dagen. Den känsla jag minns starkast (=den känsla jag faktiskt minns) är precis innan vi skulle springa ut, för det kändes som att vara på väg upp för en backe i en bergochdalbana. Kan påpekas att jag inte gillar bergochdalbanor. Det bästa är ändå att jag faktiskt fick med mig minnena, trots dissociation. Det är jag väldigt tacksam över. Du kommer också få fina (och sorgliga!) minnen av dagen, hur det än går med dissociationen.

Vet inte riktigt vart jag försökte komma med det här, haha. Vill mest dela med mig och visa att det är okej att inte känna en massa den dagen. Det är så typiskt ens kropp att dissociera så fort man känner mycket. Det visar ju mest att man faktiskt känner en massa saker inför en händelse, även om man inte får uppleva känslorna där och då. I efterhand kan man ändå veta vilka tankar och känslor man egentligen har/skulle haft.

2017-06-07 @ 21:51:04
Postat av: Viskningen

Den här bloggen är så viktig. Tack för att ni är så modiga. Önskar er allt gott!

2017-06-08 @ 10:55:11
URL: http://viskningen.blogg.se/
Postat av: Fanny

Kan du förklara mer i ett inlägg hur dina dissocitoner är?

2017-06-09 @ 20:25:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: