-

Q/A - Hur orkar man när man har flera diagnoser?

"Hur hanterar du det med att orka med allt? Jag själv lider av ätstörningar (inte anorexi dock), depression, GAD, panik ångest & borderline. Det känns helt hopplöst att någon gång blir frisk. Hur gör du för att fortsätta orka kämpa?"
 
Det ärliga svaret på den frågan är att det gör jag oftast inte. Alltså jag skojar inte, jag bryter ihop minst en gång varje dag, tänker att ingenting någonsin kommer att bli bättre och att jag lika gärna kan skita i allt. Jag blir förbannad, gråter, skakar i en hög på golvet och skriver i min dagbok om hur mycket allt alltid suger och alltid kommer att göra det. 
 
Men varje gång så torkar jag mina tårar, reser mig från golvet och fortsätter framåt. Det kan ta några timmar, dagar eller månader men jag gör det, varje gång. Jag vet inte riktigt varför, jag har bara ett sånt himla driv, en sån intensiv längtan efter ett värdigt liv och framför allt - tron på att där faktiskt finns ett sådant liv även för mig. Det är lättare nu när jag ändå fått känna av det fantastiska livet har att erbjuda, det var mycket svårare för några år sedan då jag inte hade några sådana erfarenheter att luta mig emot. 
 
Det är vidrigt att bara ha en av diagnoserna du räknade upp ovan och för någon som dig (och mig) som prickar in allihopa är det inte konstigt att man förlorar hoppet ibland. Och det är okej. Det viktiga är att resa sig efter varje bakslag för jag vet att det finns ett lyckligt slut även för oss, vägen är bara ännu krokigare än andras. 
 
Rent konkreta tips på hur jag orkar är att jag får den vård jag behöver. SCÄ har inte släppt mig en enda vecka sedan jag skrevs in för fem år sedan men eftersom jag har en bredare problematik så har jag alltid fallit om jag inte fått hjälp med det andra också. Behandlinshem, DBT och dagvård på SCÄ funkar bra just nu men det gäller att hitta det som fungerar för en. 
Mina vänner är också så otroligt viktiga för att jag ska fortsätta orka. Jag kanske inte alltid klara av att vara så närvarande i våra konversationer som jag önskat och vissa kvällar måste jag åka hem tidigare än tänkt för att ångesten slagit sönder mig men jag var i alla fall där och jag har fortsatt att träffa mina vänner oavsett hur dåligt jag mått. Det har gett mig en känsla av ett sammanhang. 
 
Sedan har sysselsättning i form av skola även det fått mig att fortsätta orka. Inte alltid av konstruktiva skäl men det har hållit mig på benen för att jag haft ett sådant driv att få gå ut skolan, både grundskolan och gymnasiet, tillsammans med mina jämnåriga. 
 
Jag vet inte om det här svaret var till hjälp på något sätt eller om jag bara ställde till det. Jag känner med dig så så så mycket, jag kan ju inte veta hur du har det men jag vet hur det är att leva med alla de där diagnoserna i kombination (oavsett ätstörningsdiagnos). K ä m p a. Livet är värt det, det måste det vara. 
 
 
 
Tusen kramar
 
Hanna
Postat av: Karin

Du är en av de starkaste jag vet ❤❤❤

Svar: Bästa du<3
Hanna Larsson

2017-03-05 @ 17:44:31
URL: http://perspektiv.webblogg.se/
Postat av: Fanny

Tack för ditt svar, är oerhört tacksam att du tog dig tid och svarade. Varje litet tips är en pusselbit för att klara sig genom dagen. Det känns skönt ( men också otroligt otroligt tråkigt, ingen borde känna så) att du också bryter ihop. Att jag inte är ensam med att gråta på toaletten varje dag, eller ligga i en hög på golvet av ångest. I fredags blev jag även diagnostiserad med PTSD...så det blev ännu en diagnos till listan. Kombinationen av alla diagnoser, som du säger sjölv, är fruktansvärd. Det bryter ner en totalt, men vi kommer vinna detta. Och vi kämpar tillsammans? Kram fina Hanna

Svar: Men åh fina du. Usch vad jobbigt det låter. Men som du säger, vi är inte ensamma. Massor av kramar, det är bara att kommentera eller skicka ett mail ifall du har fler funderingar/behöver ett peptalk
Hanna Larsson

2017-03-05 @ 21:29:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: