-

Q/A - Hur vet jag hur mycket jag ska äta?

"Hur vet du hur mycket du ska äta? När du lagar o så? Följer du alltid måtten eller går du på vad magen vill?"

Jag har gått hos SCÄ utan uppehåll i över 5 år nu så "normalportionen" har satt sig i ryggraden på mig (även om jag inte alltid lägger upp tillräckligt, men det blir bättre och bättre!). Det kan dock vara ett hinder eftersom jag därmed har väldigt svårt att gå efter det magen vill. I den bästa av världar skulle jag ju äta lite mindre när jag är mätt eller maten är äcklig och mer när det är gott eller jag är extra hungrig. Nu klarar jag inte riktigt av det än eftersom det alltid resulterar i att jag äter för lite vilket gör att jag får mer ätstörningstankar och så är det dumma karusellen igång. Så istället försöker jag att hålla mig till matschema och normalportioner vad gäller mängder men kunna äta precis vad som helst och inte vara så inrutad vid specifika tider. 

Hoppas det var svar på din fråga. 

Kram 

Hanna

Q/A Alkohol och psykisk ohälsa

"Jag känner igen mig i det där med att få en "mindre bra" fylla när syftet är tvärtom. Att se ens omgivning skratta, skåla och dansa medans jag själv upplever hur hålet i bröstet växer för varje andetag. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Oftast, oftast känner jag mig oerhört ensam i all själslig smärta och existensiell ångest som tycks skölja över mig vid de mest olämpligaste tillfällena. Att läsa dina texter och inse att det finns fler som upplever liknande känslor är en tröst i all svärta. Jag önskar ingen den sorg och smärta mitt mörker medför men känner igen mig i den ångest du beskriver. 

Inte minst när alkohol är inblandat. Skulle du inte kunna skriva ett inlägg tillägnat ångest och alkohol? Hur du upplever den kombinationen och hur psykisk smärta tillsammans med en hög promille känns för dig personligen. Det är en tröst att läsa ord och meningar om komplexa känslor/tankar med hög igenkänningsfaktor. "
 
Alltså tack för din kommentar, det värmer verkligen att läsa att mina texter kan minska ensamheten hos någon där ute. För vi är inte ensamma, psykisk ohälsa är bara något vi inte pratar om. 
 
Angående din fråga vad gäller psykisk ohälsa och alkohol så är det ju sällan en kombination som rekommenderas. Det beror väl dels på att alkoholen kan bli ett sätt att dämpa ångesten kortsiktigt och därmed blir ett destruktivt beteende. Men framför allt att man med en förhöjd promillehalt i blodet inte alls har lika långt till att fatta beslut som känns rätt i stunden men som inte alls blir bra på lång sikt. Beslut som ofta fattas i affekt av känslor som förstärkts av alkoholen. 
 
För mig personligen kan jag generellt hantera alkohol väldigt bra, framför allt med tanke på min borderlineproblematik. Många i min DBT-grupp väljer att helt avstå alkohol för att de vet att det inte blir bra men jag känner inte att jag behöver göra så eftersom jag, för det mesta, kan hantera alkoholen. Med att hantera menar jag att jag aldrig fattar några avgörande beslut om jag är påverkad av alkohol. Det faktum att jag har enorm självdisciplin vad gäller allt gör det möjligt för mig att faktiskt fullfölja det löftet. Jag har så pass mycket självdistans även när jag är riktigt full att jag vet att "okej nu känner jag såhär och har de här impulserna men det kan mycket väl vara så att jag inte alls känner på samma sätt när jag är nykter" och därmed kan avhålla mig från tt göra dumma saker. Och då menar jag dumma som i destruktiva, ung-och-dum-grejer gör jag mer än gärna. 
 
Med andra ord, jag har (hittills) aldrig fattat ett destruktivt beslut på fyllan - däremot har jag använt alkohol för att dämpa ångesten. Ibland med mycket gott resultat, ett flertal gånger med väldigt mycket sämre. Sannolikheten att du får en bra fylla när du redan har jättemycket ångest är ju tyvärr ganska låg. För mig blir det framför allt så att allt känns så övermäktigt, jag ser liksom inget slut på lidandet och ensamheten och all annan skit. 
 
 
Sammanfattningsvis så är min ståndpunkt vad gäller alkohol att du bara ska dricka om du mår bra av det på lång sikt. Om det får dig att kunna delta i sociala sammanhang där du mår bra och kunna släppa på spärrar som vanligtvis hindrar dig från att leva ut dig själv. Om du inte mår bra på lång sikt av att dricka alkohol ska du inte göra det och framför allt inte i syfte att dämpa ångest, om inte annat för att det är en sjukt ineffektiv metod. 
 
 
/Hanna

Massor av god mat

God(!)middag hjärtan. Idag har jag inte producerat något mer än en lätt solbränna. Känns så extremt ovant och läskigt att inte ha något att plugga. Men tror det är väldigt bra för mitt stressade hjärta. 


Maten går okej. Jag kämpar på men känns som att jag står och stampar på stället. Allt funkar men mat och kropp genererar orimligt mycket ångest och tar upp alldeles för stor del av min vardag. Kanske att nästa Idunvecka kan få mig att ta några steg till, jag hoppas det.

Jag vill också be om ursäkt för att jag är SÄMST på att svara på kommentarer. Jag ska verkligen försöka bättre mig för jag blir så himla glad varje gång ni kommenterar.

Men nog med tjat. Här kommer bilder på en massa fantastisk mat jag ätit de senaste dagarna.




Lunchade med mamma på Sally Voltair och även om jag generellt ställer mig skeptisk till mat som innefattas under begreppet "nyttigt" så måste jag säga att den här grönkålssalladen med räkor och parmesan var GRYM.
Favorit i repris på Vigårda. Veganburgaren är ok och sötpotatispommesen helt fantastiskt goda. Typ bland det godaste jag vet.
Klassisk tacomiddag på Bolinders.
Detta måste vara guds främsta gåva till människan. Bättre kvällsmål (läs nattmål) får man leta efter.
Som grädde på moset åt jag och Karin dessa fantastiska skapelser till mellis idag. Så himla fint att få hänga med henne och en fantastisk känsla att kunna äta glass ihop.

Imorgon blir det nya äventyr. 


Ta hand om er

Kram

Hanna

Sjörövarskiva

Hej mina fina<3 Jag har haft så mycket att skriva om men livet kom emellan. De senaste dagarna har enbart gått åt till att fixa allt inför studentskivan som ägde rum i onsdags och gårdagen till återhämtning. Skivan blev fantastisk egentligen. Bästa klassen, otroligt god mat, hur fint väder som helst osv osv. Jag var toastmaster och höll ett tal som jag fick väldigt mycket positiv feedback på vilket var otroligt fint. Första halvan av skivan mådde jag svinbra och ba L I F E men sen fick jag en riktigt dålig fylla, vilket var både onödigt och trist. Men sånt händer även den bäste och på det stora hela hade jag en helt underbar kväll med världens bästa människor. 
 
Jag tappade tyvärr bort min mobil innan festen började och hittade den inte förrän 04.30 igen så har inga matbilder att erbjuda. Därför kommer här en samling andra bilder som min syster tog i egenskap av fotograf. Hon tog massor av ascoola bilder på alla i klassen samt de andra gästerna men jag vet inte om de vill bli publicerade här så därför får ni hålla till godo med mig och mina närmastes rara nunor.  
 
Skivan var på en båt vid Södermälarstrand med pirattema. Champagnemingel på däck stod först då dagordningen. 
 
Såhääär glad blev jag när Johanna dök upp och några minuter senare kom även bästa Julia. 
 
Supertaggad med min "klassens" kring halsen.
 
 Rimmet på min "klassens". Folk känner mig<3
 
Här var man ju mindre stabil men fortfarande väldigt glad. 
 
Just nu lider jag av en identiteskris eftersom jag inte har något att plugga. Mer tid till bloggen med andra ord och kanske lite återhämtning efter tre års stress. 
 
Ta hand om er och njut av livet. 
 
Kram
 
H

Lite om vad mitt kroppshat beror av

Hej och förlåt för världens sämsta bloggning. Jag har haft en intensiv vecka aktivitetsmässigt med massa roliga saker samtidigt som kroppsångesten förpestat typ varje litet glädjeämne. Hade dessutom vägning imorse så kan ju inte direkt påstå att ångesten blev bättre. Men bästa Alva lät mig komma hem till henne och bara hänga i några timmar så det tillsammans med massor av pepp från DBT och SCÄ gör att det känns lite, lite lättare.
 
Alltså jag vet inte vad kroppsångest är för er men för mig, om man liksom kokar ned det till kärnan, så handlar det om att jag är rädd att inte bli älskad. Framför allt i en kärleksrelation men också i livet i övrigt. Jag (och det tror jag inte att jag är ensam om) är en sån jävla bekräftelsejunkie. Det är inget fel med det men problemet blir att mitt mående blir så extremt beroende av att folk (män) jag inte känner ska kommentera mitt utseende positivt. Vilket är helt jävla fuckat om man ser det ur ett feministiskt perspektiv. Att jag baserar hela mitt värde som människa på att min kropp blir objektifierad. 
 
Det blir lite lättare att distansera sig till tankarna som skriker DU ÄR FET OCH ÄCKLIG OCH INGEN KOMMER NÅGONSIN ATT ÄLSKA DIG när jag tänker på det på det sättet. För det är ju faktiskt så att jag bara har ett liv och en kropp och jag har testat otaliga gånger att svälta sönder den men har jag varit lycklig för det? Har livet varit värt att leva med en hjärna som inte kunnat tänka på annat än mat? Retorisk fråga, så lätt är svaret. Nej. Och kommer ingen någonsin att älska mig för att min kropp har en vikt den mår bra på? Svaret är nej på den frågan också, även om det är lite svårare att banka in i min smarta men ack så trögfattande hjärna. Förmodligen för att det inte handlar om att fatta rent logiskt utan om att känna. Att hela vägen in i hjärtat tro på att jag har ett värde oavsett min kropp, oavsett antal likes, snubbar som kommer fram på gatan, bloggkommentarer etc etc. 
 
Det går ibland och då mår jag bättre. Den senaste veckan har varit svår men nu tar jag nya tag igen. 
 
Bild från i fredags när vi satt på Nikes innergård i Gamla Stan, åt pizza och drack drinkar. Det är sånt livet är, det riktiga livet och hade jag inte kunnat tänka mig att äta pizza till middag så hade jag missat den stunden, det minnet. Att få sitta under ett blommande fläderträd en kväll i maj då det är 25 grader i luften, prata om intressanta saker med fantastiska personer och bara njuta av att vara. Det hade inte varit möjligt om jag "kommer senare för jag har redan ätit middag". 
 
Kramar
 
Hanna

Ett litet hej

Godmiddag mina hjärtan. Jag hoppas ni haft en bra vecka. Min har pendlat en del men överlag har det varit riktigt bra. Bockar av ämne efter ämne i skolan vilket både känns helt fantastiskt och väldigt läskigt. Haft NP i engelska 7 hela dagen vilket har varit ett stort orosmoment men det gick faktiskt bra!! Så skönt. Ikväll väntar häng med fina människor och sedan ska jag ha min sista plugghelg under gymnasiet(!!!) 


Jag har egentligen massa att skriva men finner inte riktigt motivation, ville ändå kika in här och önska er en trevlig helg tillsammans med en påminnelse om att saker och ting kan bli bättre. Puuusss




Vardagsglädje

Små saker som får mig att må bättre i vardagen:
 
  • Göra Yin-Yoga samtidigt som jag kollar på en serie och dricker kaffe 
Jag brukar göra några enkla övningar som finns här (vsg Risenta för reklamen) samtidigt som jag ser på Homeland och dricker kaffe eller te. Det aktiverar precis tillräckligt många sinnen för att jag ska slippa tänka på annat samtidigt som Yin-Yoga får mig att må sååå bra. Kan skriva mer om det i ett annat inlägg om ni vill?
 
  • Plantera blommor
Jag har märkt en intressant grej att när jag mår dåligt så slutar jag typ vattna min blommor. Det är som att de är ett substitut för mitt mående haha. Låter asflummigt men jag mår faktiskt mycket bättre av att ta hand om mina fina blommor. I helgen har jag planterat om mitt palettblad i en större kruka, planterat en aloe vera-stickling och dessutom jobbat sjukt mycket i mammas trädgård. Det gör verkligen mycket med mitt mående. 
 
  • Prata i telefon och städa samtidigt
En av mina bästa distraktionsfärdigheter som dessutom har en tendens att vända om mitt mående. Jag ringer upp någon kompis och pratar om massa roliga saker samtidigt som jag har något för händerna (dvs städar). Det gör både att jag aktiverar mig fysiskt (vilket ofta kan minska ångest) utan att det är triggande för ätstörningen, samtidigt som jag skratta med mina fina kompisar.
 
  • Arrangera roliga saker, t.ex. fester
Just nu håller jag på att arrangera en massa grejer inför studenten. Både för klassen med att samla in pengar, skiva osv men även min egen mottagning. Jag tycker verkligen att det är pinsamt kul att sitta och tänka ut exakt vad som ska göras, skriva ned det och se till att allt är så ordnat det går när dagen väl kommer. Jag ser dock till att hålla min entusiasm inom mig så gott det går eftersom andra tenderar att betrakta mig som ett kontrollfreak annars. 
 
  • Baka
Älskar att baka, behöver inte säga så mycket mer. 
 
 
 
Det här är bara några saker som får mig att må bättre i min vardag. Vad har ni för tips och tricks?
 
Massa kramar
 
Hanna

Om att sluta hata sig själv

Jag är så glad att jag gav mig själv den här chansen. Att jag bestämde mig för att sluta hata mig själv till varje pris. För att jag var beredd investera de kilon som krävdes. Jag är så glad att för varje gång jag gav upp så reste jag mig igen. Det tog många år, alldeles för många år, kanske precis så många år som jag behövde. Men jag är klar med det här nu. Jag har mindre än ett år kvar i mina terapier och för första gången någonsin så tror jag på att det kanske kommer att hålla. Att jag visserligen kommer att falla och att jag kommer att falla hårdare än vanliga människor, men aldrig så hårt som jag gjort tidigare. 
 
Det jag egentligen vill säga är att det är så fantastiskt fantastiskt värt det att sluta promt hata sig själv. Att sluta behandla sig själv som att man vore den vidrigaste varelsen som någonsin stått på den här jorden. För så länge man hatar sig själv kan man inte älska världen. Du och din kropp är utgångspunkten för att du ska kunna finnas i världen. Det är den, det är dig, du måste behandla med respekt först. 
 
Hoppas ni har en lika fin tisdag som jag. 
 
 
 
 
Kramar
 
Hanna

Q/A - Ångest

Snälla skriv om den nattsvarta ångesten som i skrivande stund håller på att förgöra mig! Hur är det möjligt att något psykiskt göra så fysiskt ont? En barnslig och aning naiv vädjan om att få läsa hur du upplever den och att jag inte är ensam i detta brinnande inferno. Kram!
 
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte känner igen mig i det du beskriver. Att jag var en av dem som aldrig, eller bara vid ett fåtal tillfälle, fått uppleva känslan av nattsvart ångest. Men det är jag inte och det har jag fått förlika mig med. 
 
För mig kan ångest kännas på flera olika sätt men det främsta tecknet på att jag har ångest är att det trycker över bröstet. Det trycket kan öka i intensitet, kännas som hugg eller frätande syra. Ont som in i helvete gör det, precis som du beskriver. Och visst är det lustigt att något som egentligen bara finns i ens huvud kan ta sig ett så fysiskt uttryck. Vad det beror på har jag inte lyckats få ur mina behandlare, så rent konkret kan jag tyvärr inte svara på varför det blir så bara att det är så det är. 
 
Vad är skillnaden på smärta och ångest då? Om ångest gör fysiskt ont så borde det ju vara lika lätt (eller svårt) att stå ut med som om du råkat bryta ett ben.
 
Grejen med ångest är att du (ofta, inte alltid) har ett fysiskt påslag samtidigt som världen är målad i gråskala och allt känns hopplöst, meningslöst, oöverkomligt, superläskigt eller vilket adjektiv som nu passar in på situationen. Att stå ut med frätande syra i bröstkorgen samtidigt som dina tankar säger att allt ändå är meningslöst och att det aldrig kommer ta slut är väldigt mycket svårare att stå ut med ett gips man vet att man kommer få ta av om sex veckor. 
 
Att stå ut med ångest är att i varje stund vinna ett blodigt krig och detta ska göras samtidigt som man klarar av sina vardagliga sysslor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vi är superhjältar. 
 
Jag hoppas du fick ett något sånär bra svar på din fråga och att du tar hand om dig, det är faktiskt det enda som botar ångesten på sikt. 
 
 
 
Kram 
 
Hanna

Veckoresumé vecka 19

Hej, nu är jag här igen. Livet har verkligen tagit över den här veckan vilket lämnat både mindre tid och plats för bloggandet. Vilket är fantastiskt men jag saknar ju er. Här kommer i alla fall en veckoresumé för att knyta ihop den sprängfyllda säcken. 
 
3 positiva saker som hänt
  • Jag var på inte mindre än två skivor och en 19 årsfest. Med andra ord har jag sovit alldeles för lite men haft det otroligt fina nätter.
  • Jag har haft flera väldigt tänkvärda samtal med olika personer. 
  • Jag har haft perioder med mindre kroppsångest än sedan jag började gå upp i vikt igen. 
 
3 saker jag tänkt på
  • Vilket fantastiskt liv jag faktiskt ändå lever så länge jag äter ordentligt. Visst har jag hemska dippar och mer ångest än man rimligtvis borde ha men som det är nu så finns det flera stunder varje dag då jag verkligen känner att livet är så otroligt värt att leva. Det är en grymt häftig känsla. 
  • Hur lätt det är att glömma bort de bra stunderna man faktiskt har när man mår så pass dåligt som jag gör i perioder. 
  • Hur fruktansvärt klar jag är med ätstörnings (och "recovery")- världen. Alltså verkligen. Den resa jag gjort kommer prägla mig hela mitt liv och jag kommer förmodligen fortsätta kämpa för bättre vård och minskade tabun av psykisk ohälsa men det kommer inte att vara Jag. En del av min historia, absolut, men inte det som är allra viktigast i mitt liv. 
3 goda saker jag ätit
Favorit i repris tillsammans med min medkämpar på dagvården. Dundergod laxpasta.
 
 Världens sämsta bild på en extremt god svamprisotto vi åt när vi firade Alva. 
 
 Lite smakprover från det som ska serveras på min student. 
 
3 låtar jag lyssnat på 

Tonårskris

Hej finisar. Jag hoppas att allt är bra med er. Jag har haft dagvård hela veckan men imorgon är det någon form av planeringsdag och dagvärden är stängd så då tänkte jag svänga förbi skolan. Jag vet inte riktigt. Jag tror inte att jag mår så bra men jag kan inte sätta fingret på varför. Jag tror jag har min pubertala tonårskris några år för sent. Egentligen är det väl inte så konstigt, jag har ju liksom missat hela min tonår för att jag varit sjuk så nu när jag håller på att släppa taget om sjukdomen vet jag inte vem jag är eller på vilket sätt jag ska leva mitt liv. På det sättet är anorexi så enkelt. Man har liksom alltid ett mål och en riktning. Sen är det ju inget liv värt att leva men det är min gamla trygghet och nu är det som att jag tar ett kliv ut över stupets kant utan att veta om det finns mark under.


Men nog om min emotionella förvirring. Jag har haft en helt okej vecka och hoppas att jag ska få en bra helg.





Förra veckan hade jag picknick i tanto. En väldigt fin stund.
När jag kom hem delade jag och min syster på en pizza. Så himla fin känsla att kunna göra det även om man får ångest.
Morgonen därpå klev jag upp tidigt, gick en hundpromenad och åt frukost på balkongen.
I söndags var det dags för skiva igen, denna gång med temat LYX!! Vi förade hemma hos fina Nike.
Och innan skivan åt vi en grym pizza med qournfärs. Ångest men njuter ändå av friheten.

Ikväll blir det skiva igen, lovar att visa bilderna för er sedan.


Puss 

Hanna

Fördomar om borderline

I somras blev jag diagnostiserad med borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som det egentligen heter. Sedan dess har jag genom DBT mött väldigt många personer med samma diagnos och både fått mina egna fördomar liksom omgivningens motbevisade. Jag tänkte återge några av de vanligaste fördomarna här. 
 
Alla med borderlines främsta problem är relationer!
Att man har stormiga relationer är ett av nio kriterium för borderlinediagnosen så det är inte ovanligt att personer med borderline har problem i sina relationer men det gäller inte alla. Viktigt att tänka på är också att de stormiga relationerna främst grundas den emotionella instabiliteten, d.v.s. känslosvängnigar. Att ha borderline innebär alltså att man har problem med känslor och detta kan ge konsekvenser i relationer. 
 
Alla med borderline skadar sig själva!
Det är vanligt att personer med borderline skadar sig själva på ett eller annat sätt men det är bara ett av nio kriterium för diagnosen och du behöver bara uppfylla 4-5 för att bli diagnostiserad. Dessutom är det inte säkert att du skadar dig genom att skära i din hud utan det kan vara droger, sex, träning, alkohol etc. 
 
Det går inte att ha en bra relation med en borderline!
Jag ska inte ljuga och påstå att det allt som oftast innebär vissa svårigheter att vara tillsammans med någon med borderline. Det är dock inte nödvändigtvis så att man som partner blir utsatt för jobbiga saker så som aggressivitet, anklagelser eller att plötsligt bli dumpad utan det kan lika gärna vara så att det som blir jobbigt för partnern är att borderlinepersoner lider så av sin problematik. För mig personligen när jag varit på väg in i relationer så tror jag inte att personen jag dejtat märkt av särskilt mycket att jag pendlat mellan att veta att allt är perfekt och att han älskar mig och att veta att allt är förstört och han hatar mig. Det har mer varit jag som lidit av det. 
 
Alla med borderline är aggressiva!
Visst finns det personer med borderline som är aggressiva, precis som det finns personer utan borderline som också är aggressiva. Liksom en stor del av befolkningen (och borderlines) inte är aggressiva. Aggressivitet är inget kriterium för diagnosen utan handlar i sådana fall om personlighetsdrag
 
 
 
 /Hanna
 
 
 

Debattör hos Aftonbladet

Aftonbladet publicerade det jag skrev om mösspåtagningen. Tänkte att jag skulle dela det med er också (obs, inte jag som sätter rubriker). 
 
Länken finns HÄR
 
 
/Hanna
 

Livet

Livet är att dricka rosévin i en park med sina vänner medan solen lyser och glädjen bubblar i magen. 

Livet är att komma hem halv fyra på natten och krypa ned under täcket i sin bästis dubbelsäng och somna några minuter efter att man stängt ögonlocken.

Livet är att vara ensam hemma med sina småsystrar, dricka te och se på Grease medan katterna spinner i soffan.

Livet är att vakna tidigt och ta en lång hundpromenad i skogen, se solen lysa in mellan träden och färga mossan kristallgrön. 

Livet är att ta hand om sin kropp så att den orkar med att uppleva de stunderna. Livet är inte att vara så undernärd eller fast i tvångsmässiga beteenden och kroppshat att alla fina stunder passerar utan att man ens får uppleva dem. 

För livet finns inte i sjukdomen. Där finns överlevnad, åtminstone kortsiktig sådan, men inget av det som gör livet, det riktiga livet, värt att leva, kommer någonsin att upplevas så länge du vidmakthåller sjuka beteenden. Jag tror inte att man kan välja att bli sjuk för då hade ingen varit sjuk, däremot är jag nästan säker på att man kan välja att bli frisk. Måltid för måltid. Dag för dag. Genom att hela tiden berätta för sig själv och sin kropp att den är värd att finnas precis lika mycket som alla andra kroppar. 


Bild från igår då jag hängde i Tanto med dessa fantastiska människor, min hund, en box rosé och massvis med kakor.

Försommarvarma kramar


Hanna

Lite solsken

Glad fredag på er mina kämpar! Hoppas ni är lika taggade som mig på den här helgen. Det har blivit en hel del allvarlig inlägg här på sistone och jag har massor av till i mina utkast men tänker att det är viktigt att blanda upp med sånt som livet faktiskt är på riktigt, utanför allt det sjuka. Därför kommer här några bilder från senaste veckan!


För exakt en vecka sedan var det mösspåtagning och vi skolkade från engelskan för att drick cider på Mariaberget. 10/10 värd prioritering.
Spetsade till den vanliga frukosten med att hälla på lite jordgubbar och jordnötssmör i gröten. Så himla gott (tillsammans med mjölk förstås). Och till det ett alldeles vitt och gott bröd. Ätstörningen ska aldrig mer få lägga sig i min frukost!
Skollunch blev vegolasagne, ärtpesto, sallad och rödbetsmix
I onsdags slutade jag tidigt så åkte hem till mina föräldrar, gjorde iskaffe och la mig i trädgården och solade i nästan två timmar. Fasen vad svårt det var att bara ligga där utan att producera eller prestera men ack så viktigt för mitt hjärtas skull.

Nu är det skola och sedan ska jag och några klassisar dricka vin i Tanto. Livet är faktiskt inte så dumt, speciellt inte nu när månadens omgång pms ä n t l i g e n gått över och jag är mig själv igen. 


Massor solvarma kramar

Hanna

"Personer med Ätstörning UNS är mindre sjuka än anorektiker"

Här kommer ett viktigt inlägg om den allra vanligaste ätstörningsdiagnosen som man nästan aldrig pratar om i media - nämligen Ätstörning UNS (Ospeficerad ätstörning). Anledningen till det tror jag främst är för att de som lider av den har så varierande problematik att det inte blir "bra", snabba nyheter för folk att ta in utan det är mer komplicerat. Istället är det lättare för media att posta en intervju med en anorektiker tillsammans med några bilder på dennes magra kropp. Det är synd för det är inte alls det ätstörningar handlar om egentligen, det är bara ett av många symtom
 
Eftersom UNS är en diagnos man talar om så sällan så finns det mycket fördomar. Jag tänkte ta upp den som jag tror är allra vanligast - nämligen att personer diagnosticerade med Ätstörning UNS inte är lika sjuka som personer med anorexia/bulimi. 
 
För det är rent ut sagt fel. Först och främst anser inte jag att man kan mäta ett visst lidande mot ett annat och därmed säga att en person är sjukare än den andre eftersom allt lidande är relativt till ens egna erfarenheter och sätt att uppfatta världen på. Men om man nu skulle kunna säga att en person är sjukare än en annan, kanske om den enes vardag påverkas mer, så innebär inte det att någon med Ätstörning UNS är mindre sjuk än någon som, liksom mig, har diagnosen Anorexia Nervosa. 
 
Det enda Ätstörning UNS egentligen säger om en persons ätstörning är att denna person inte uppfyller tillräckligt många kriterier för anorexi, bulimi eller någon annan ätstörningsdiagnos. Vad detta beror på är helt individuellt men jag känner (och känner till) flera personer som har diagnosen äs UNS och ändå både varit smalare än mig, inlagd oftare, till skillnad från mig inte klarat av skolan, och så vidare eller hur du nu väljer att definiera att en person är sjukare än en annan (som sagt är det ingen jämförelse jag står bakom även om min egen sjukdom gärna anammar den). 
 
Inom ätstörningsvärlden finns det någon störd norm i att det är "finare" (???) att vara anorektiker än att vara "ospecificerat ätstörd". Vad fan är det för jävla bullshit (ursäkta mitt språk)?! Det är bara en riktigt jävla ätstörd tanke våra ätstörda hjärnor format kollektivt. Det
 
finns ingen substans i det. 
 
Så om du själv inte har UNS, kom ihåg att en person som har det inte behöver vara mindre sjuk än någon med en annan diagnos. Bara ätstörd på ett annat sätt. Om du själv har UNS, kom ihåg att ditt lidande inte är mindre värt än folk med andra diagnosers lidande. 
 
Punkt slut.
 
 
/Hanna

Ett hej

Hej alla nya (och gamla läsare)! Det publicerades en länk till vår blogg på blogg.se så efter det har det trillat in ett antal nya läsare. Hur kul som helst men jag tänkte att det kunde vara på sin plats med en presentation.
 
I högerspalten ser ni tre tjejer men för närvarande är det bara jag, Hanna, som driver bloggen. Sandra är i New York och lever livet medan Tove gör detsamma i Uppsala där hon även pluggar juridik. Själv går jag sista terminen på natur på Globala Gymnasiet där jag stormtrivs. 
 
Jag har haft problem med psykisk ohälsa hela mitt liv. Så tidigt jag kan minnas (vilket är sen två års ålder) har jag haft tvångstankar. Jag var alltid ett oroligt barn men ingen märkte något eftersom jag var en sån där typisk duktig flicka. När jag fyllde nio flyttade vi och jag började i en klass som inte alltid var så schysst. Här började jag insjukna i det som skulle utvecklas till anorexia. När jag var tolv bytte jag skola igen och bestämde mig för att, till varje pris, passa in. Så jag började träna extremt mycket och drog ned ännu mer på maten. Det resulterade inte bara i en svältande kropp utan även i en depression och att jag började skada mig själv för att stå ut med ångesten.
Bild på mig när jag var 9 år.
 
 
Våren 2012 blev jag akut remitterad till SCÄ (Stockholm centrum för ätstörningar) där jag började i behandling. Det fungerade inte alls och även om jag gick upp i vikt så blev jag allt sjukare psykiskt och skadade mig ännu mer. Det resulterade i att jag ett år senare blev inlagd på SCÄ's familjevårdsavdelning där jag bland annat träffade Tove och Sandra. Jag blev friskare i ätstörningen men mådde bara sämre och sämre psykiskt så tillslut beslutade jag mig för att ta livet av mig. Så jag slutade äta, skadade mig och blev inlagd på BUP (Barn och ungdomspsykiatrin). Där blev jag kvar i fyra månader på grund av aldrig sinande destruktivitet. Det slutade med att jag blev placerad på ett helt fantastiskt behandlingshem där jag bodde i nästan tre år. Även under tiden på det behandlingshemmet så mådde jag dåligt och var inlagd flera gånger med mycket tvångsåtgärder men jag kunde ändå få mitt liv att fungera. Jag gick ut nian, började gymnasiet och blev lite kär i livet igen.
 
Bild från BUP-kliniken hösten 2013
 
 
 
Efter tre år på mitt första behandlingshem skrevs jag ut. Inte för att jag var redo (även om jag jobbade stenhårt) och fick flytta till en stödlägenhet. Det var ett alldeles för stort steg och jag fick ett rejält återfall i anorexin. Jag var på väg att tappa det helt men istället fick jag börja dagvård på SCÄ och flytta in på ett nytt behandlingshem. 
 
I början av sommaren 2016 fick jag den första diagnos, förutom anorexi, som faktiskt stämmer på mig. Nämligen borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning. Att få den diagnosen innebar att jag kunde börja få rätt behandling (DBT). DBT, dagvård på SCÄ och att bo på behandlingshem hjälpte mig att med samlade krafter ta mig upp på benen igen där jag står nu, kämpandes varje dag för att inte tappa balansen samtidigt som jag njuter av solen i ansiktet och vinden i håret. 
 
Jag till höger med en sneak peak på min studentmössa för jag tar frigging studenten om en månad!!!


Vad gäller den här bloggen så syftar den främst i att peppa andra i att bli friska från sina ätstörningar men också att stötta närstående samt bryta stigmat kring psykisk ohälsa. Eftersom det är en riktig recoveryblogg kommer jag aldrig att publicera bilder på där jag var som smalast utan jag postar bilder från min vardag på saker som betyder något eller gör mig glad. 

Om ni undrar något är det bara att kommentera. Likaså om det är något särskilt ni vill att jag skriver ett inlägg om. 
 
Ta hand om er nu, kom ihåg att ni är bäst!
 
Kram
 
Hanna

Vikten av att följa matschemat även när man inte är hungrig

Godmorgon på er! Hoppas allt är bra. Själv har jag börjat vakna med tuppen trots alla sömnmediciner, fattar inte vad som händer. Johanna sa att jag håller på att bli gammal haha. Hursom ger det mig lite extra tid att blogga även om jag egentligen behövt sova.
 
En sak jag har tänkt på och märkt så himla tydligt på sistone är hur snabbt mina ätstörningstankar triggas igång om jag inte ätit ordentligt. Den senaste veckan har jag varit i princip helt aptitlös, förmodligen på grund av stress. I vilket fall har det gjort att jag slarvat en hel del med maten eftersom  "friska personer ju inte äter om de inte är hungriga". Det är visserligen sant, problemet är bara det att jag inte är frisk. 
 
Resultatet har då istället blivit att jag har mer kroppsångest än på flera veckor och för första gången sedan jag började Idun haft reella tankar på att skita i det här och gå ned allt igen. Det känns ologiskt att jag blir mer triggad i i min ätstörning av att äta mindre men om man tänker efter en gång till är det ganska logiskt.  Min kropp får för lite näring = tankarna kring mat börjar cirkulera eftersom kroppen är mån om att få energi för att orka = ätstörningen drar igång. 
 
Så vad innebär det här för mig just nu? Jo, att jag inte får vika en tum från mitt förbannade matschema. Jag vet att det kommer vara några dagar nu då jag kommer känna mig enorm men då får det vara så! Jag har bestämt mig för att leva, att välja ett riktigt liv, och då kan jag inte låta mig styras av en sjukdom som vill döda mig. Det kommer innebära en massa ångest på kort sikt men jag vet att det går att bli frisk och tänker inte vika från mitt beslut att det här är den sista ätstörningsbehandling jag någonsin ska behöva gå. 
 
 
 
Med de orden ska jag slå igen datorlocket och kila iväg och käka frukost. 
 
Ha en fin tisdag!
 
Kram 
 
Hanna