-

Q/A Alkohol och psykisk ohälsa

"Jag känner igen mig i det där med att få en "mindre bra" fylla när syftet är tvärtom. Att se ens omgivning skratta, skåla och dansa medans jag själv upplever hur hålet i bröstet växer för varje andetag. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Oftast, oftast känner jag mig oerhört ensam i all själslig smärta och existensiell ångest som tycks skölja över mig vid de mest olämpligaste tillfällena. Att läsa dina texter och inse att det finns fler som upplever liknande känslor är en tröst i all svärta. Jag önskar ingen den sorg och smärta mitt mörker medför men känner igen mig i den ångest du beskriver. 

Inte minst när alkohol är inblandat. Skulle du inte kunna skriva ett inlägg tillägnat ångest och alkohol? Hur du upplever den kombinationen och hur psykisk smärta tillsammans med en hög promille känns för dig personligen. Det är en tröst att läsa ord och meningar om komplexa känslor/tankar med hög igenkänningsfaktor. "
 
Alltså tack för din kommentar, det värmer verkligen att läsa att mina texter kan minska ensamheten hos någon där ute. För vi är inte ensamma, psykisk ohälsa är bara något vi inte pratar om. 
 
Angående din fråga vad gäller psykisk ohälsa och alkohol så är det ju sällan en kombination som rekommenderas. Det beror väl dels på att alkoholen kan bli ett sätt att dämpa ångesten kortsiktigt och därmed blir ett destruktivt beteende. Men framför allt att man med en förhöjd promillehalt i blodet inte alls har lika långt till att fatta beslut som känns rätt i stunden men som inte alls blir bra på lång sikt. Beslut som ofta fattas i affekt av känslor som förstärkts av alkoholen. 
 
För mig personligen kan jag generellt hantera alkohol väldigt bra, framför allt med tanke på min borderlineproblematik. Många i min DBT-grupp väljer att helt avstå alkohol för att de vet att det inte blir bra men jag känner inte att jag behöver göra så eftersom jag, för det mesta, kan hantera alkoholen. Med att hantera menar jag att jag aldrig fattar några avgörande beslut om jag är påverkad av alkohol. Det faktum att jag har enorm självdisciplin vad gäller allt gör det möjligt för mig att faktiskt fullfölja det löftet. Jag har så pass mycket självdistans även när jag är riktigt full att jag vet att "okej nu känner jag såhär och har de här impulserna men det kan mycket väl vara så att jag inte alls känner på samma sätt när jag är nykter" och därmed kan avhålla mig från tt göra dumma saker. Och då menar jag dumma som i destruktiva, ung-och-dum-grejer gör jag mer än gärna. 
 
Med andra ord, jag har (hittills) aldrig fattat ett destruktivt beslut på fyllan - däremot har jag använt alkohol för att dämpa ångesten. Ibland med mycket gott resultat, ett flertal gånger med väldigt mycket sämre. Sannolikheten att du får en bra fylla när du redan har jättemycket ångest är ju tyvärr ganska låg. För mig blir det framför allt så att allt känns så övermäktigt, jag ser liksom inget slut på lidandet och ensamheten och all annan skit. 
 
 
Sammanfattningsvis så är min ståndpunkt vad gäller alkohol att du bara ska dricka om du mår bra av det på lång sikt. Om det får dig att kunna delta i sociala sammanhang där du mår bra och kunna släppa på spärrar som vanligtvis hindrar dig från att leva ut dig själv. Om du inte mår bra på lång sikt av att dricka alkohol ska du inte göra det och framför allt inte i syfte att dämpa ångest, om inte annat för att det är en sjukt ineffektiv metod. 
 
 
/Hanna

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: