-

Lite om vad mitt kroppshat beror av

Hej och förlåt för världens sämsta bloggning. Jag har haft en intensiv vecka aktivitetsmässigt med massa roliga saker samtidigt som kroppsångesten förpestat typ varje litet glädjeämne. Hade dessutom vägning imorse så kan ju inte direkt påstå att ångesten blev bättre. Men bästa Alva lät mig komma hem till henne och bara hänga i några timmar så det tillsammans med massor av pepp från DBT och SCÄ gör att det känns lite, lite lättare.
 
Alltså jag vet inte vad kroppsångest är för er men för mig, om man liksom kokar ned det till kärnan, så handlar det om att jag är rädd att inte bli älskad. Framför allt i en kärleksrelation men också i livet i övrigt. Jag (och det tror jag inte att jag är ensam om) är en sån jävla bekräftelsejunkie. Det är inget fel med det men problemet blir att mitt mående blir så extremt beroende av att folk (män) jag inte känner ska kommentera mitt utseende positivt. Vilket är helt jävla fuckat om man ser det ur ett feministiskt perspektiv. Att jag baserar hela mitt värde som människa på att min kropp blir objektifierad. 
 
Det blir lite lättare att distansera sig till tankarna som skriker DU ÄR FET OCH ÄCKLIG OCH INGEN KOMMER NÅGONSIN ATT ÄLSKA DIG när jag tänker på det på det sättet. För det är ju faktiskt så att jag bara har ett liv och en kropp och jag har testat otaliga gånger att svälta sönder den men har jag varit lycklig för det? Har livet varit värt att leva med en hjärna som inte kunnat tänka på annat än mat? Retorisk fråga, så lätt är svaret. Nej. Och kommer ingen någonsin att älska mig för att min kropp har en vikt den mår bra på? Svaret är nej på den frågan också, även om det är lite svårare att banka in i min smarta men ack så trögfattande hjärna. Förmodligen för att det inte handlar om att fatta rent logiskt utan om att känna. Att hela vägen in i hjärtat tro på att jag har ett värde oavsett min kropp, oavsett antal likes, snubbar som kommer fram på gatan, bloggkommentarer etc etc. 
 
Det går ibland och då mår jag bättre. Den senaste veckan har varit svår men nu tar jag nya tag igen. 
 
Bild från i fredags när vi satt på Nikes innergård i Gamla Stan, åt pizza och drack drinkar. Det är sånt livet är, det riktiga livet och hade jag inte kunnat tänka mig att äta pizza till middag så hade jag missat den stunden, det minnet. Att få sitta under ett blommande fläderträd en kväll i maj då det är 25 grader i luften, prata om intressanta saker med fantastiska personer och bara njuta av att vara. Det hade inte varit möjligt om jag "kommer senare för jag har redan ätit middag". 
 
Kramar
 
Hanna

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: