-

Att lämna ätstörningen är det bästa man kan göra

Hej gullisar!! Jag måste bara dela med mig till er som faktiskt tycker att mina baby steps är intressanta för nu har helt plötsligt 11 månader av baby steps (med 5 års förberedande arbete) blivit en ganska lång sträcka. Visst, jag är inte frisk än men såhär lite sjuk som jag är nu har jag inte varit på 10 år.

Och det fina med det, vilket är det jag vill förmedla till er, är hur fantastiskt mycket bättre livet blir. Det går inte att beskriva för någon som själv haft en "allvarlig" ätstörning hur det verkligen suger ur en varje litet uns av livskvalitét. Och det värsta är att när man är i det så förstår man att det är ätstörningens fel att man mår som man mår men TROTS DET så kan man inte bli frisk. För vägen ned för trappan kommer alltid vara lättare än upp igen men när man väl är uppe och får se dagsljus igen så önskar man innerligt att man inte spenderat så mycket tid på att springa ned i den mörka avgrunden.

Ofta när jag skriver här tänker jag på vad tretton/fjortonåriga Hanna hade behövt höra för att orka lämna det sjunkande skeppet. Men hur mycket jag än vänder och vrider på orden så kan jag inte hitta en formulering som på riktigt förmedlar hur vidrigt livet är med anorexia och att livet inte behöver vara så vidrigt. Livet kan vara fantastiskt. Livet kan också vara fruktansvärt men aldrig på samma sätt. Det är så enorm skillnad men det är inget man märker förrän man tagit sig en bra bit på vägen. För mig tog det nästan 6 år men jag har också tagit en jävla massa onödiga omvägar bara för att jag inte vågade tro på att det faktiskt gick att leva ett liv i en kropp som inte är utmagrad.

Att våga lämna anorexins trygga famn är det läskigaste jag gjort men ju mer tid jag spenderar utan henne desto lättare blir det att se hur dåligt jag mår de gånger hennes röst ekar högst i huvudet.

Det handlar inte om att bestämma sig en gång. Det handlar om att bestämma sig tusen gånger om dagen. Två trappsteg upp och ett ned. Två upp och ett ned. Mina två bästa regler är:

- Säger ätstörningen en sak ska jag göra tvärtemot även fast det utlöser ångest. Ångesten är hemsk men det går att se den som äcklig medicin man måste ta för att bli frisk.
- Acceptera att din kropp inte ser ut som du vill att den ska se ut och att det är obetydligt i ditt liv.

Allt allt ALLT blir bättre när man vågar släppa greppet om ätstörningen. När du väl tagit dig förbi tröskeln kommer du aldrig ångra att du vågade. Jag vet att du fixar det❤❤❤❤❤️

Tusen tusen tusen kramar

Hanna

 

 

Poké bowl

Hej på er! Tack för den fina responsen på förra inlägget. Era ord är det som motiverar mig till att skriva. Apropå skrivande så kommer det att dyka upp en artikel skriven av mig i Aftonbladet, troligtvis i helgen. Kan länka här så kan ni klicka er in dit ifall ni vill. 
 
Idag har jag haft permission för att gå på föreläsning i skolan samt ha DBT-grupp. Dock visade det sig att det inte var någon föreläsning så jag pysslade med en massa annat innan jag gick på promenad längs Norrmälarstrand. Kommer verkligen sakna att ha det promenadstråket 2 minuter bort. 
 
 
Efter promenaden mötte jag upp pappa och åt lunch på Sushi Yama. Kan VERKLIGEN rekommendera deras poké bowl med avokado och kimchi. Galet gott även om det var lite för starkt för en vekling som jag. 
 
I övrigt har jag mest gått omkring och haft extrem Lyricaabstinens. Jag har ju försökt i ett år med att få läkarna att fatta att jag måste fasa ut skiten men nu får jag ångra det... Samtidigt är det ju väldigt bra att något som skapar så starka fysiska reaktioner i mig inte får finnas i min kropp mer. 
 
Nu ska jag se på Bachelor och sedan sooova. 
 
Puss
 
H
 
 

Om kroppen

Jag tänkte skriva lite om något av det mest centrala när man har en ätstörning - nämligen kroppen. Jag vill skriva om det för att jag tycker att ätstörningsvården till stor del anammar den här frågan på ett sätt som inte gynnar patienten. Nu kommer jag utgå från hur det är att komma från en undervikt och gå upp till en friskvikt eftersom det är det jag har erfarenhet av och jag gillar inte att prata om sådant jag inte har någon aning om. 
 
Hursomhelst. När man varit underviktig och är på väg upp till en så kallad normalvikt så är min erfarenhet att både ätstörningsbehandlare och närstående fokuserar på hur snygg man kommer att bli. Det är inte konstigt att de pratar så eftersom det ju är något man vill höra men det blir ett sätt att bejaka ätstörningen. Att fokuset för din existens och ditt välbefinnande ska ligga i hur din kropp ser ut. Jag vet inte om det bara är jag men för mig har det bidragit till att min kroppsångest i mina normalviktiga perioder kunnat vara minst lika jobbig som när jag vägt mindre. Och oftast inte med fokuset på att jag vägt för många kilon, eftersom det var något jag fått lära mig att acceptera, utan att jag var skapt fel. Visst, jag var normalviktig men jag såg ändå inte ut som jag borde. 
 
Det jag vill komma fram till är att så länge huvudfokuset ligger på att du ska se vacker ut kommer du alltid att hitta fel i ditt utseende. Du kommer inte att bli lycklig, det spelar ingen roll hur mycket eller lite du väger. Jag tror alltså att nyckeln till att hitta tillbaka till ett samarbete med sin kropp efter många år av ätstörningar åtminstone för mig är ren och skär acceptans. 
 
Jag kommer alltid att hitta fel i mitt utseende. Om jag vill kan jag spendera år framför spegeln, gråtandes över att mina gener inte gett mig samma kropp som alla de där snygga tjejerna på instagram. Det går att leva ett helt liv så, tro mig, jag känner många vuxna kvinnor som hatat och motarbetat sin kropp hela livet. Eller så kan du acceptera att du fått de gener du fått och faktiskt göra något som gör dig lycklig. Du kan välja att stirra dig blind på din mage eller möta den där människans ögon som får det att pirra av lycka i magen istället. För mig är det den mest hjälpande tanken. Nej, min kropp kommer aldrig någonsin att se ut som jag drömmer om men det är den kropp jag fått tilldelad här i livet och då är det väl mycket bättre att jag tar hand om den så att jag kan göra alla saker jag faktiskt vill. Plugga, jobba, skriva, resa, bli kär, flytta, skaffa familj, se världen, hitta hem, leva. Jag är trött på att ständig kroppsångest hindrar mig från att göra allt det, hindrar mig från att leva. 
 
Acceptans och att flytta fokus mot det som faktiskt är viktigt. Det tror jag är långt mer effektiva metoder för att komma åt sitt kroppsförakt än att andra ska berätta hur fin man är som normalviktig. 
 
Kommentera gärna era tankar kring det här (och annat också förstås). 
 
 
 
Kram
 
Hanna

Fooood

Tisdag innebär DBT-grupp. Lite sorgligt tho eftersom vi är inne på mitt sista kapitel, sedan måste jag sluta. Men jag försöker ta till vara på vartenda tillfälle fram tills dess. Det som är bra med att sluta är att man då får tillåtelse att umgås med de andra i gruppen privat. Det längtar jag efter för min grupp är verkligen fantastisk. Så många fina människor det finns där ute, personer jag aldrig skulle träffat om det inte varit för min psykiska ohälsa. Inget ont som inte har något gott med sig osv. 


Apropå gott kommer här en radda matbilder (mycket snygg övergång må jag säga).


Jag och mina gymnasiekompisar har som tradition att dricka pumpkin spice latte på Starbucks när den kommer ut under hösten. Jag är inget fan av vanlig chailatte men alltså psl är fan nästan godare än en riktigt god cappuccino. Ren njutning i varje klunk. Testa!!!
Hade permis förra helgen så åkta hem till Alva och bakade veganska kanelbullar med smör- och kanelstekta höstäpplen. 10/10 would recommend.
Samma helg hängde jag en del hemma hos mina föräldrar. Såg på Stranger Things och åt tacos x2. Det här är min lunchtacos dagen efter originaltacosen. Minst lika gott dagen därpå. Dock råkade jag ha liiite för mycket vitlök i guacamolen så den fick ätas i små klickar.
I mitten av förra veckan dippade jag igen eftersom situationen på mitt boende är totalt ohållbar. Spenderade därmed helgen på avdelningen. Gulligaste medpatienten köpte smoothie och godis till mig. Sådan omtanke värmer verkligen något enormt.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var ångestfritt men till skillnad från typ de senaste tio åren då så kan jag i alla fall. Jag kan äta godis utan att överkompensera det. Ett babystep i taget.
No words needed för denna fantastiska måltid. Har vant mig så lassar bara in det i munnen för jag vet att min kropp behöver näring om den ska orka. Dessutom hör jag min behandlare på Iduns röst i huvudet där hon säger att jag absolut inte får dra ned på huvudmålen. Det är en bra regel för att upprätthålla struktur innan jag är redo att ta steget mot fullständig flexibilitet.

/H