-

Att lämna ätstörningen är det bästa man kan göra

Hej gullisar!! Jag måste bara dela med mig till er som faktiskt tycker att mina baby steps är intressanta för nu har helt plötsligt 11 månader av baby steps (med 5 års förberedande arbete) blivit en ganska lång sträcka. Visst, jag är inte frisk än men såhär lite sjuk som jag är nu har jag inte varit på 10 år.

Och det fina med det, vilket är det jag vill förmedla till er, är hur fantastiskt mycket bättre livet blir. Det går inte att beskriva för någon som själv haft en "allvarlig" ätstörning hur det verkligen suger ur en varje litet uns av livskvalitét. Och det värsta är att när man är i det så förstår man att det är ätstörningens fel att man mår som man mår men TROTS DET så kan man inte bli frisk. För vägen ned för trappan kommer alltid vara lättare än upp igen men när man väl är uppe och får se dagsljus igen så önskar man innerligt att man inte spenderat så mycket tid på att springa ned i den mörka avgrunden.

Ofta när jag skriver här tänker jag på vad tretton/fjortonåriga Hanna hade behövt höra för att orka lämna det sjunkande skeppet. Men hur mycket jag än vänder och vrider på orden så kan jag inte hitta en formulering som på riktigt förmedlar hur vidrigt livet är med anorexia och att livet inte behöver vara så vidrigt. Livet kan vara fantastiskt. Livet kan också vara fruktansvärt men aldrig på samma sätt. Det är så enorm skillnad men det är inget man märker förrän man tagit sig en bra bit på vägen. För mig tog det nästan 6 år men jag har också tagit en jävla massa onödiga omvägar bara för att jag inte vågade tro på att det faktiskt gick att leva ett liv i en kropp som inte är utmagrad.

Att våga lämna anorexins trygga famn är det läskigaste jag gjort men ju mer tid jag spenderar utan henne desto lättare blir det att se hur dåligt jag mår de gånger hennes röst ekar högst i huvudet.

Det handlar inte om att bestämma sig en gång. Det handlar om att bestämma sig tusen gånger om dagen. Två trappsteg upp och ett ned. Två upp och ett ned. Mina två bästa regler är:

- Säger ätstörningen en sak ska jag göra tvärtemot även fast det utlöser ångest. Ångesten är hemsk men det går att se den som äcklig medicin man måste ta för att bli frisk.
- Acceptera att din kropp inte ser ut som du vill att den ska se ut och att det är obetydligt i ditt liv.

Allt allt ALLT blir bättre när man vågar släppa greppet om ätstörningen. När du väl tagit dig förbi tröskeln kommer du aldrig ångra att du vågade. Jag vet att du fixar det❤❤❤❤❤️

Tusen tusen tusen kramar

Hanna

 

 
Postat av: N

Blir så himla stolt och lycklig av att läsa det här. Vet inte i hur många år jag har följt din resa nu, (men jag tror att det är lite mer än fem...) och önskat att du skulle få känna den här känslan. Livet kan verkligen vara så fantastiskt fint och det gör mig genuint glad att du har fått börja uppleva det ibland. Ta hand om dig, vi är många som tror på dig! <3

Svar: Men åh vad rörd jag blir av att du följt med så länge❤️ Det är så knäppt för jag har nog aldrig egentligen förstått att livet faktiskt kan vara bra på riktigt, det är en så otroligt häftig upptäckt. Tusen kramar<3
Hanna Larsson

2017-11-26 @ 14:01:41
Postat av: Anonym

Tack Hanna, behövde verkligen det här just nu.
En fråga: jag är inlagd på en affektiv psykavdelning, de har alltså ingen specialisering ang ätstörningar.
Hur gör en för att de ska förstå???
Jag känner att min ätstörning bara blivit värre sedan jag kom hit och det har jag sagt, men det är fortfarande lika lätt att göra dåliga val.
Och personalen fortsätter prata om hur bra träning faktiskt är mot depression. För att inte tala om att det står kalorier på en liten lapp varje måltid??
Förlåt för rörig fråga, behövde avreagera mig lite haha.
Men har du något bra tips?
Tusen kramar och tack <3

Svar: Tyvärr ser slutenvården ut så att det enbart är på avdelningar som specialiserat sig på ätstörningar som de faktiskt har någon form av kompetens inom ämnet. Jag har själv haft jättestora problem med just det där under perioder jag varit inlagd då ätstörningen blivit värre, vilket är ytterligare en anledning till att hålla sig borta från slutenvården i den mån det går. Det som har hjälpt mig har varit att tänka att det ändå inte är någon som fattar att jag är sjuk eller vad en ätstörning är så jag behöver inte "bevisa" något. Sedan fullt fokus på att hålla matschemat och att prata med den kontakt jag haft inom ätstörningsvården. Att få personalen att förstå att de behöver stötta mig i ätstörningen på avdelningen har varit nästan omöjligt vilket gjort det ännu värre eftersom jag då känt att de inte tror att jag är sjuk. Så det bästa för mig har varit att bara köra mitt race.
Hoppas det kan hjälpa dig något. Massvis av kramar❤️
Hanna Larsson

2017-11-26 @ 15:35:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: