-

Mina trauman

"kan du berätta mer om dina trauman vad räknas som ett och på vilka sätt märks det i vardagen för dig?"
 
Att vara traumatiserad innebär att du upplevt något du inte på egen hand kan återhämta dig från och som påverkar dig väldigt mycket. Hur du reagerar på en potentiellt traumatisk händelse är otroligt individuellt och beror också på vad du har för bakgrund. Är du redan känslomässigt sårbar (t.ex. redan upplevt tidigare traumatiska händelser) är risken större att du inte kommer att kunna återhämta dig utan professionell hjälp.
 
Så är det i mitt fall. Jag föddes överbegåvad och känsloom har hänt klarar jag inte av att gå in på men det handlar om fem olika killar vid fyra olika tillfällen. För att förtydliga så hamässigt skör, något ingen vuxen förstod. Jag klarade mig ändå helt okej fram tills att jag under tre års tid blev utsatt för mobbning. Det var framför allt psykologiskt men jag har även blivit utsatt för sådant som för vuxna skulle rubriceras misshandel. Hade det stannat där hade jag nog ändå klarat av det, åtminstone skulle jag inte mått såhär dåligt. Problemet är bara att det inte stannade där utan mobbningen blev början på en rad sexuella övergrepp. Exakt vad sr jag precis som alla tjejer blivit utsatt för ytterligare en rad sexuella övergrepp och, framför allt, trakasserier av främst okända män. Det är dock händelser jag inte påverkats av mer än att jag fött ett hat mot patriarkatet. De övergrepp som traumatiserat mig är på en annan nivå eller hur jag ska uttrycka det utan att förminska något. 
 
Hur detta märks i vardagen för mig är en väldigt svår fråga att besvara. De närmaste åren efter mobbningen var jag väldigt rädd och kunde inte vistas på specifika platser. Men djupast satte det sig i min självkänsla och det är också anledningen till att jag kunnat uppleva fyra sexuella övergrepp utan att ens tänka tanken att det jag upplevt inte varit okej. Istället har jag fortsatt att vara destruktiv för att orka med skammen, sorgen och rädslan. Anledningen till att det tillslut kom upp på bordet var för att de fysiska smärtorna (vilka är psykosomatiska och en följd av det som hänt) blivit ohanterliga. 
 
Som det är idag påverkas jag ju av det hela tiden. Det är som att all skam som lagrats under så många år nu omvandlats till sorg. Jag försöker hålla kvar det så, att bara gråta ut skiten liksom, men det är lätt att sorgen glider över i den välbekanta ångesten. Jag får sällan flashbacks (även om det förekommit) så det är i alla fall skönt men jag får inte sova på nätterna för att det är så mycket mardrömmar. Samtidigt är det otroligt befriande att äntligen få prata om det för att på sikt kunna leva ett fint liv. 
 
Just det här med självkänslan och övergreppen har gjort det omöjligt för mig att kunna bilda en relation som inte byggt på destruktivitet. Jag kan skriva mer om det i ett annat inlägg om ni är intresserade? 
 
Förlåt för att det blev lite rörigt, det är ungefär så det ser ut i mitt huvud just nu. 
 
 
 
Tusen kramar
 
H

Jaså nu babblar hon igen

Hej världens bästa läsare. Först och främst vill jag tacka er för att ni stöttat mig genom alla dessa år, inte bara i mitt kämpande utan även när det trillar in mindre vänliga kommentarer. För det har det alltid gjort och kommer väl alltid att göra, det är lite så internet är skapt tyvärr. Vilket inte betyder att jag blir ledsen, för det blir jag, men jag repar mig snabbare nuförtiden när jag börjat bygga upp något som i alla fall liknar grunden till en självkänsla. 
 
Vad har hänt sen sist då? Hör och häpna så har jag börjat må bättre, något ingen är gladare för än jag. Dock finns det en klar "risk" att det är för att det var mer än en och en halv vecka mellan traumaterapisessionerna den här gången. Ska dit imorgon men jag håller tummarna för att jag mest blir ledsen och inte får så stort skam/rädslopåslag (vilket är de känslor som resulterar i ångest hos mig). 
 
Kortfattat om situtationen just nu så är jag fortfarande kvar på avdelningen. Det är inte optimalt och ingen långsiktig lösning men ett ont måste innan det ordnat upp sig antingen på boendet eller med mitt mående. Jag är fortfarandde sjukskriven pga utmattad men har börjat gå på föreläsningar två gånger i veckan bara för att komma iväg och göra något normalt, inte för att prestera. Har gått två gånger och hittills har det funkat bra även om jag blir fruktansvärt trött efteråt. 
 
Jag fick en fråga om de trauman jag upplevt och jag tänkte beröra det litegrann i ett senare inlägg men känner mig inte redo att öppna mig helt om det än. 
 
Alltså jag har så mycket jag vill skriva men vill inte tjata öronen (ögonen?) ur er och jag är alldeles för trött för att skriva något vettigt. Så det får räcka så för tillfället. 
 
Nu ska jag fortsätta tvinga i mig kamomillte i den mycket intressanta tron att det skulle förbättra min sömn mer än övriga substanser jag stoppar i mig. Inte är det gott heller, men jag har fyllt muggen med honung så då går det ned. Det är en ett mycket bra tillskott i mitt liv, det här med att dricka te med mjölk och honung och inte bara plain. 
 

Mitt friska liv

"Tycker verkligen att du är så oerhört stark som kämpar som du gör, trots att det allt som oftast går i motvind. Du har hjälpt mig sätta ord på många känlsor genom dina inlägg och du inspirera verkligen till att välja det friska livet. Vilket leder till min fråga: vad är det friska livet för dig? Vad har du för drömmar som motiverar dig? Alltifrån relationer, till yrken, till intressen osv. Hur ser ditt ideala friska liv ut och vad är det som står i vägen för det idag? Har själv så svårt att definiera vad som är frisk för mig, men att försöka sätta ord på det rent konkret kan verkligen vara motiverande när det är som värst. Kram på dig och kämpa på!"

Tack för en jättefin kommentar och bra frågor. 

Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig riktigt tänkt på vad mitt friska liv ska innehålla, bara vad det inte ska innehålla. 

Till att börja med är det svårt för mig att använda begreppet "friskt liv" eftersom jag aldrig kommer att bli helt "frisk". Från ätstörningen, absolut, men min emotionella instabilitet kommer alltid att finnas med. Så ett frisk liv för mig handlar mer om att ha så pass lindriga problem och hög kompetens att jag kan hantera dessa utan att det påverkar mig allt för mycket. Jag kommer alltid att vara en känslig person men det betyder inte att jag behöver agera på de destruktiva impulser som kommer att komma om jag t.ex. blir sårad eller besviken.

På samma sätt kommer jag ju aldrig kunna radera de trauman jag redan upplevt, däremot hoppas jag kunna leva med dem utan att behöva vara destruktiv.

Ett friskt liv för mig handlar nog just om det. Att kunna må både bra och dåligt, minnas och blicka framåt, utan att vara destruktiv. 

Vad gäller det friska "innehållet" i mitt liv så hoppas jag att jag kommer fortsätta umgås mycket med mina vänner. Jag hoppas att jag får följa dem och mina systrar genom med- och motgångar, uppleva både fantastiska och hemska saker tillsammans men alltid ha varandra. Jag vill också bo i en studentstad och leva studentlivet. Flytta från Stockholm några år även om jag är rätt säker på att jag kommer att komma tillbaka. Just nu är jag rätt säker på att det är läkare jag vill plugga till men jag måste slutföra de sista två kurserna på gymnasiet först. 

En annan viktig del i mitt friska liv tror jag kommer bli skrivandet. Jag hoppas kunna släppa böcker (kommit en bra bit på min debutroman) och fortsätta skriva artiklar. Jag vill vara ett ansikte utåt för bland annat psykisk ohälsa och feminism (samt självklart stå upp för alla människors lika värde i alla avseenden men jag tänker inte hålla på och ta ordet från de som har erfarenheter jag inte har).

Sedan har jag en önskan som skiljer sig från allt det där. Jag skulle verkligen vilja hitta en partner. Det känns dock som att det vore lättare att ta ett nobelpris än att faktiskt kunna vara tillsammans med någon utan att det ska vara ett destruktivt förhållande. Men det vore fint, det vore det verkligen.

Det är mycket som står i vägen för att jag ska ta mig dit. Som det är just nu är jag mentalt helt nedbruten. Framför allt handlad det om att mina trauman ryckts upp men också att jag inte kan hantera känslorna genom att vara destruktiv. Resultatet blir att jag ännu en gång blivit deprimerad och det suger så himla hårt. Jag kan inte säga något konkret som står i vägen för det liv jag vill leva utan allt handlar om mitt mående. Jag önskar verkligen att det fanns något konkret jag kunde göra mer än att bara fortsätta kämpa. Stå ut i ångesten, ledsenheten, skammen, rädslan, skulden. Försöka att visa för nära och kära. Försöka vara snäll mot mig själv. Men det är svårt, jättesvårt. 

Tusen kramar och tack för era kommentarer.

Hanna

Det är inte tårar bara smycken du har lånat ett tag

Hej mina fina. Hur är det med er? Jag mår tyvärr inte alls bra. Den här jävla traumabehandlingen går mig verkligen åt huvudet. Jag återupplever alla hemska känslor jag känt de senaste tio åren och det är så oerhört jobbigt. Är på samma gång en hjälplös, förtvivlad nioåring och superdestruktiv fjortonåring. Jag kämpar som aldrig förr för att kunna hålla emot impulser och den djupaste depressiviteten och än så länge står jag på benen även om de skakar. 


Jag försöker tänka att det är okej men det är svårt. Det är svårt att vara nitton år och behöva ringa sin mamma klockan två på natten för att tårarna inte slutar rinna trots att jag egentligen haft en bra kväll med mina kompisar. 

Jag önskar att det fanns ett bestämt datum när det här värsta är över. Det skulle göra det så mycket lättare att stå ut. Att veta att det finns ett slut, att det finns ett liv efteråt som faktiskt är bra på riktigt. Alla säger ju att det finns det och att jag kommer att ta mig dit om jag fortsätter som jag gör men när jag mår såhär dåligt så kan jag inte låta bli att tänka att jag redan är förlorad. Går varje liv att rädda? Finns det en dag när det gått så långt att det inte längre går att vända? 

Jag tror inte det egentligen. Innerst inne tror jag att det kan bli bra annars skulle jag inte fortsätta. Om jag inte trodde att jag faktiskt kan få må bra på riktigt en dag så skulle jag hänge mig åt destruktiviteten igen. Men det gör jag inte. Jag kämpar mig igenom sekund efter sekund. 

Förlåt för ett deppigt inlägg men det är såhär den ser ut, den riktiga kampen mot psykisk ohälsa. Det är ingen dans på rosor utan snarare en dans på rosornas taggiga själkar. 

Jag hoppas att jag mår bättre nästa gång jag skriver här. 



/Hanna

Lunch som speglar mitt mående.

En ätstörning är lidande, inte enkelt

Ibland, ofta när livet är svårt och komplicerat, kan jag sakna det något enormt. Hur lätt det var när allt enbart cirkulerade kring en sak. Att få min kropp att förlora så mycket vikt som möjligt på så kort tid det gick. Jag romantiserar det så i mitt huvud. Att det var lätt, att det var skönt att vara hungrig, att jag tyckte om min kropp och att jag alltid visste vad jag skulle göra för att hantera mina känslor.

I verkligheten var det aldrig enkelt. Det var månader av ständig ångest. Dels över att jag enligt anorexin aldrig gjorde tillräckligt. Dels över att jag ständigt svek omgivningen. Att vara i svält är inte skönt, det gör ont. Det är en mage som bränner av magsyra, en hjärna som är totalt obrukbar av näringsbrist och muskler som inte längre orkar med ens de lättaste uppgifterna. Det är att trots detta ha så stark ångest att man ändå tvingar sig att göra allt det där kroppen inte orkar. Att springa tills man svimmar är inte att ha lyckats, det är att ha gjort våld på sin kropp och sitt eget liv. Det är att komma hem från ytterligare en av alla milslånga löprundor på tom mage och börja gråta i hallen för att man vet att nästa dag kommer samma procedur behöva återupprepas. Det finns inget njutningsfullt i det. Det är bara ren och skär smärta.

Jag vet inte om jag någonsin kommer trilla tillbaka i anorexin igen. Jag trodde inte det för ett år sedan men ändå hände det så jag tänker inte lova något. Inte för att löftet i sig är ett problem utan för att jag tyvärr aldrig får sluta vara på min vakt. Jag tror definitivt att jag kan bli helt frisk men jag tror också att jag alltid kommer vara i riskzonen att få en ätstörning igen. Det är så lätt att falla men så fruktansvärt jobbigt att ta sig upp igen. Visst blir man starkare på vägen men det är fan i mig inte värt allt lidande. Och det är också min största motivation. Minnet av lidandet. Ett lidande jag inte vill att kommande 80 år av mitt liv ska bestå av, för då kommer jag inte ens leva några 80 år.

Jag har gjort så fruktansvärda saker mot min kropp under en så lång tid. Jag kommer aldrig kunna göra det ogjort men jag kommer kunna gottgöra det genom att från och med nu ta hand om min kropp. Idag, imorgon och alla andra dagar de kommande 80 åren (eller hur länge jag nu får förmånen att leva).

Miami 2015
 
Hanna
 
 

Om att dölja vs vara öppen om sin psykiska ohälsa

En sak som jag har velat mycket om de senaste åren är det här med hur mycket jag ska berätta om hur jag mår och har det. På den här bloggen har jag ju (som ni ju vet..) aldrig hymlat med min psykiska ohälsa. Däremot på mina privata social medier där jag lägger till folk jag "träffar i riktiga livet" så har det förändrats hur mycket jag berättat.

När jag först kom in i den sjuka världen efter att ha börjat på SCÄ så blev det snabbt en identitet och jag var väldigt noga med att berätta om att jag var sjuk, fick vård etc. Mina följare på den tiden var väl i och för sig främst mina närmaste kompisar och sen andra ätstörda jag träffat på internet. När jag började gymnasiet ville jag inte längre identifiera mig med min psykiska ohälsa så jag slutade nästan helt skriva om det. Att inte vilja identifiera sig i en sjukdom är ju något väldigt positivt, problemet var bara att det nog mer handlade om att jag skämdes. Jag skämdes över att jag bodde på behandlingshem, gick i terapier flera gånger i veckan och var inlagd i perioder. Det var på sätt och vis bra för att jag fick ett väldigt friskt och sunt liv på sidan om allt det sjuka samtidigt som det bidragit något enormt till den existentiella ensamhet jag ofta känner. De senaste två åren har jag varit väldigt noga med att inte posta saker som skulle kunna kopplas till att jag fortfarande var sjuk eftersom det är så otroligt många killar som följer mig och de skulle ju lämna mig om de fick reda på hur fucked up jag egentligen är.

Hade det bara handlat om anorexin tror jag att det hade varit en bra metod att liksom fake it until you make it och på så sätt låtit sjukdomen ta mindre plats i livet. Det vet jag har fungerat för många i min omgivning. Problemet är bara att jag inte "bara" är sjuk i anorexi utan jag har även en emotionell instabil personlighetsstörning, är traumatiserad och lider av panikångest. Med andra ord, hela mitt liv och allt det som är jag påverkas på ett eller annat sätt av min psykiska ohälsa. Lika delar positivt som negativt men om jag ska hålla på och försöka dölja varje litet spår av min psykiska ohälsa så kommer jag också behöva dölja mig själv och det tär något enormt.

Jag är ju den jag är. Varken mer eller mindre.

Därför har jag bestämt mig (och redan så smått börjat med) att sluta censurera allt som har med min psykiska ohälsa att göra. Dessutom har jag påbörjat en städaktion på Snapchat där jag raderar alla dessa oräkneliga snubbar jag träffat i olika festsammanhang, tillfällen då jag är vem som helst förutom mig själv.

Vad tänker ni om det här? Behöver verkligen era tankar.

Vill ni följa mig så heter jag h_a_nn_a_l på instagram, hannalarsson98 på snap och tiresdasfk på twitter.

 

 

Megakram

Hanna

För vems skull lever jag mitt liv?

 
 
För vems skull lever du ditt liv?
 
Den till synes retoriska frågan var en riktig ögonöppnare för mig. För även om jag skulle sagt åt mina vänner att leva sina liv för deras egen skull så har jag inte ens tänkt på att samma regel skulle kunna gälla mig.
 
Fram tills för ett år sedan var min världsbild väldigt enkel. Jag var vidrig och äcklig och förtjänade att straffas. Det senaste året har jag dock slutat hata mig själv på det sättet (något jag skrivit om här tidigare). Det visade sig dock att det inte var hela problembilden. För de nya premisserna som fanns för att jag skulle vara värd att existera var att jag presterade. 
 
Jag skulle vara vacker. Snygg kropp, snygga kläder, snyggt smink. Jag skulle ha ett intressant liv som avspeglades på sociala medier med mycket fest och killar. Vad gäller killar så skulle de vilja ha mig, alla killar måste vilja vara med mig för annars var jag inte värd att finnas. Utöver detta skulle jag prestera på topp i varenda kurs och jag skulle skriva artiklar och annat som folk skulle tycka var bra. Kort och gott, jag skulle vara bäst på allt och älskad av alla. 
 
Det säger ju sig självt att det är en omöjlig ekvation. Om vi bara tar grejen med att alla killar måste tycka att jag är snygg(ast) och vilja vara med mig. Det funkar ju inte eftersom alla har en individuell smak och att vara älskad av alla är helt omöjligt. 
 
Att alltid vara bäst och vackrast har gjort att jag inte kunnat njuta på riktigt ens av fantastiska saker som resor eller min student. Visst har det funnits fina sekunder även i det men mitt ständiga jagande har gjort att jag aldrig tillåtit mig att bara vara. Det är sorgligt, att så mycket fint gått mig förbi för att jag inte klarat av att landa. 
 
Den här livsstilen där jag aldrig någonsin vilat (och har jag det en halvtimme i veckan ungefär så har det varit tid jag "investerat för att orka prestera mer") körde mig hela vägen in i väggen. Nu är jag sjukskriven och jag måste nog ändå säga att det är det bästa som skulle kunnat hända mig. För jag har för första gången insett att jag måste agera annorlunda om jag ska kunna bli lycklig. Jag måste få vara jag och det måste få vara okej. Jag måste lita på att jag kommer bli älskad även om jag inte ser ut på ett visst sätt eller har ett jättespännande liv. Jag måste erkänna att jag har ett värde även om jag inte presterar på topp inom allt jag gör. Inte för någon annans skull utan för mig egen. För att vi bara har ett liv och jag måste bestämma mig för om jag vill leva eller överleva mitt. 
 
Kram
 
H
 
 
 
 

Från bra till rätt

Till att börja med - tusen tack för era kommentarer. Sitter och smågrinar varje gång, att några skrivna ord kan förmedla så mycket styrka och värme. Bara tanken på att varje besökare i statistikstapeln är en person som tycker att det är värt att bry sig om det jag skriver är nästan obegripligt. Ni är så himla bra<3
 
Dagens energikvot gick åt till att ha terapi. Fyra timmar visserligen så det var ändå en ganska stor prestation. Nu är jag så slut att jag inte tänker röra mig ur soffan på resten av kvällen. Dock var det otroligt bra sessioner med många viktiga insikter jag kommer att ta med mig (och skriva om här). 
 
Pappa sa det i bilen på väg från DBT att jag (nästan) alltid gjort bra saker de senaste tre åren men att det här är första gången jag gör rätt. "När du började gymnasiet var det inte för att det var det bästa, eller rätta, för dig utan för att valet stod mellan det eller att vara kvar på BUP på LPT". Det låter krasst men det är verkligen så det har varit. Jag har ju hela tiden fått höra (och innerst inne vetat) att jag kört för hårt de senaste åren men det har också varit det enda jag klarat av. Nu är det dock dags att ta nästa steg för ett mer värdigt liv. Mer om det i kommande inlägg. Här kommer lite bilder från den senaste veckan. Inte jättekul kanske men det enda jag har att erbjuda i dagsläget. 
 
Innan jag accepterade faktum att jag faktiskt är utmattad och behöver ta hand om mig själv genom att vara sjukskriven så fortsatte jag att plugga matte. Eftersom sjukhuskaffet är nästintill odrickbart så har jag ersatt det med Starbucks godingar. 
 
 Detta är då den vegetariska middagen. Alltså va?? Sen när blev kokt ägg ett substitut för kött?? Och hur ska man bli mätt på detta?? SCÄ hade gått i taket om de fick se haha. 
 
 Alla vegetariska måltider går i skalan gråbrunt.
 
 Efter en liten kaotisk fredag då läkaren inte var så schysst mot mig så åkte jag hem till Alva. Vi lagade en helt fantastisk middag. Butternut pumpking och morotssoppa (med massa ingefära, imat och chili) toppat med fetaost och färsk oregano. Samt ett galet gott bröd från bageriet Konditorn och Bagaren i Hökis. Det enda som var bättre än maten var sällskapet. Bästa bästa Alva som ställde upp för mig när jag behövde det som mest. 
 
 Jag har också fått besök av finaste Alex. Hon tog med sig en hel liten goodie bag till mig efter att jag klagat på hur torr min hy blir av sjukhusluften. 
 
Puss 
 
H
 

Hur länge kommer jag att vara inlagd?

Jag fick den frågan för någon vecka sedan och det korta svaret för er som inte orkar läsa mina romaner är att jag inte vet. Planen vi har just nu sträcker sig två veckor framåt men efter det hoppas jag att jag är redo att stå på egna ben igen. Eller nåja, uppstagad med DBT, SCÄ och behandlingshemmet. 
 
Grejen med den här inläggningen är att den är annorlunda från alla tidigare gånger jag varit inlagd. Ni som följt mig här sen start vet ju att jag åker in titt som tätt (räknade ihop det till elva inläggningar, exkluderat nätter på akuten). Mina första inläggningar på barnpsykiatrin varade under många månader i sträck. Ju äldre jag blivit så har inläggningarna blivit allt kortare. Den här inläggningen kommer att bli min längsta sen sommaren 2014. 
 
Vad beror det på då? Jag skrev ju lite om det för några inlägg sedan. Grunden till mitt sammanbrott och anledningen till att jag blev inlagd var att jag påbörjade en traumabearbetning utan att ha tillräckligt med skydd runtomkring mig för att klara det. Jag valde då att åka in självmant. 
 
Väl inne på avdelningen så började även en del andra problem poppa upp. För första gången någonsin genom hela min sjukdomshistoria gav jag mig själv tid att stanna upp och vara i känslorna. Jag tror att det var den utlösande faktorn till mitt nästa problem, nämligen utmattning. 
 
Det handlar inte om att vara lite trött och vilja sova. Så som det är just nu kan jag inte gå 300 meter i normal takt utan att darra som ett asplöv två timmar efteråt. Min syn har försämrats radikalt på väldigt kort tid och varenda liten aktivitet känns som ett oöverstigligt berg. 
 
Jag frågade min läkare om det idag och han sa att det förmodligen berodde på traumat. Att jag under så lång tid haft kroppens hotsystem igång att nu när jag för första gången lyfter de här grejerna så blir det också att kroppen reagerar. Det är något positivt, även om det inte känns så. 
 
Så nu är jag heltidssjukskriven i två veckor. Det låter kanske lite för er och kanske för mig också som varit sjukskriven ca 50% av de senaste sex åren. Dock har jag inte under någon av dessa sjukskrivningar faktiskt avstått från att plugga. Om jag nu klarar av att inte plugga på två veckor så är det den längsta tiden jag haft utan mina skolböcker sen något sommarlov i mellanstadiet, om ens det eftersom jag alltid tog sommarläxorna på blodigt allvar. 
 
Alltså min hjärna är verkligen helt mos så jag har svårt att uttrycka mig. Skriv gärna frågor för då är det lättare för mig att förklara. Jag kommer nog att blogga en hel del under den närmaste tiden eftersom det är mitt bästa sätt att läka. 
 
Var på permis och dagens energikvot gick åt till att sminka mig. Väl investerad tid. 
 
Tack för att ni läser, stöttar och är så fantastiska. 
 
En miljon kramar
 
Hanna