-

En ätstörning är lidande, inte enkelt

Ibland, ofta när livet är svårt och komplicerat, kan jag sakna det något enormt. Hur lätt det var när allt enbart cirkulerade kring en sak. Att få min kropp att förlora så mycket vikt som möjligt på så kort tid det gick. Jag romantiserar det så i mitt huvud. Att det var lätt, att det var skönt att vara hungrig, att jag tyckte om min kropp och att jag alltid visste vad jag skulle göra för att hantera mina känslor.

I verkligheten var det aldrig enkelt. Det var månader av ständig ångest. Dels över att jag enligt anorexin aldrig gjorde tillräckligt. Dels över att jag ständigt svek omgivningen. Att vara i svält är inte skönt, det gör ont. Det är en mage som bränner av magsyra, en hjärna som är totalt obrukbar av näringsbrist och muskler som inte längre orkar med ens de lättaste uppgifterna. Det är att trots detta ha så stark ångest att man ändå tvingar sig att göra allt det där kroppen inte orkar. Att springa tills man svimmar är inte att ha lyckats, det är att ha gjort våld på sin kropp och sitt eget liv. Det är att komma hem från ytterligare en av alla milslånga löprundor på tom mage och börja gråta i hallen för att man vet att nästa dag kommer samma procedur behöva återupprepas. Det finns inget njutningsfullt i det. Det är bara ren och skär smärta.

Jag vet inte om jag någonsin kommer trilla tillbaka i anorexin igen. Jag trodde inte det för ett år sedan men ändå hände det så jag tänker inte lova något. Inte för att löftet i sig är ett problem utan för att jag tyvärr aldrig får sluta vara på min vakt. Jag tror definitivt att jag kan bli helt frisk men jag tror också att jag alltid kommer vara i riskzonen att få en ätstörning igen. Det är så lätt att falla men så fruktansvärt jobbigt att ta sig upp igen. Visst blir man starkare på vägen men det är fan i mig inte värt allt lidande. Och det är också min största motivation. Minnet av lidandet. Ett lidande jag inte vill att kommande 80 år av mitt liv ska bestå av, för då kommer jag inte ens leva några 80 år.

Jag har gjort så fruktansvärda saker mot min kropp under en så lång tid. Jag kommer aldrig kunna göra det ogjort men jag kommer kunna gottgöra det genom att från och med nu ta hand om min kropp. Idag, imorgon och alla andra dagar de kommande 80 åren (eller hur länge jag nu får förmånen att leva).

Miami 2015
 
Hanna
 
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: