-

För vems skull lever jag mitt liv?

 
 
För vems skull lever du ditt liv?
 
Den till synes retoriska frågan var en riktig ögonöppnare för mig. För även om jag skulle sagt åt mina vänner att leva sina liv för deras egen skull så har jag inte ens tänkt på att samma regel skulle kunna gälla mig.
 
Fram tills för ett år sedan var min världsbild väldigt enkel. Jag var vidrig och äcklig och förtjänade att straffas. Det senaste året har jag dock slutat hata mig själv på det sättet (något jag skrivit om här tidigare). Det visade sig dock att det inte var hela problembilden. För de nya premisserna som fanns för att jag skulle vara värd att existera var att jag presterade. 
 
Jag skulle vara vacker. Snygg kropp, snygga kläder, snyggt smink. Jag skulle ha ett intressant liv som avspeglades på sociala medier med mycket fest och killar. Vad gäller killar så skulle de vilja ha mig, alla killar måste vilja vara med mig för annars var jag inte värd att finnas. Utöver detta skulle jag prestera på topp i varenda kurs och jag skulle skriva artiklar och annat som folk skulle tycka var bra. Kort och gott, jag skulle vara bäst på allt och älskad av alla. 
 
Det säger ju sig självt att det är en omöjlig ekvation. Om vi bara tar grejen med att alla killar måste tycka att jag är snygg(ast) och vilja vara med mig. Det funkar ju inte eftersom alla har en individuell smak och att vara älskad av alla är helt omöjligt. 
 
Att alltid vara bäst och vackrast har gjort att jag inte kunnat njuta på riktigt ens av fantastiska saker som resor eller min student. Visst har det funnits fina sekunder även i det men mitt ständiga jagande har gjort att jag aldrig tillåtit mig att bara vara. Det är sorgligt, att så mycket fint gått mig förbi för att jag inte klarat av att landa. 
 
Den här livsstilen där jag aldrig någonsin vilat (och har jag det en halvtimme i veckan ungefär så har det varit tid jag "investerat för att orka prestera mer") körde mig hela vägen in i väggen. Nu är jag sjukskriven och jag måste nog ändå säga att det är det bästa som skulle kunnat hända mig. För jag har för första gången insett att jag måste agera annorlunda om jag ska kunna bli lycklig. Jag måste få vara jag och det måste få vara okej. Jag måste lita på att jag kommer bli älskad även om jag inte ser ut på ett visst sätt eller har ett jättespännande liv. Jag måste erkänna att jag har ett värde även om jag inte presterar på topp inom allt jag gör. Inte för någon annans skull utan för mig egen. För att vi bara har ett liv och jag måste bestämma mig för om jag vill leva eller överleva mitt. 
 
Kram
 
H
 
 
 
 
Postat av: Amanda Jona [FOTOGRAF]

Verkligen så himla bra, och viktigt inlägg! HEJA DIG!

Svar: Åh vad kul att du tycker det! Tack så mycket❤️
Hanna Larsson

2017-10-07 @ 08:53:59
URL: http://amandajona.se
Postat av: Maria

Det är svårt det där tycker jag, när man mår som sämst och är på botten med självmordstankar så lever man (iaf jag) för andras skull och absolut inte för min skull. Men då jag har bättre perioder så lever jag mer för min skull och gör saker jag tycker är roligt och tar hand om mig själv bättre. Men att leva för andras skull kan i stunden få en att överleva, så då kan det vara ganska bra.

Svar: Jo absolut, det håller jag med om. I de värsta perioderna handlar det ju bara om att hålla sig vid liv och då är ju alla metoder bra så länge de inte är superdestruktiva samtidigt som man ju i längden inte orkar leva ett liv på det sättet. Kram Hanna.
Hanna Larsson

2017-10-07 @ 10:55:34
Postat av: Alex

Shit vad träffande detta var.

Jag har vetat länge att mitt självvärde har varit knutet till min prestation men har ganska nyligen funderat över alla dumma saker jag gjort för att fylla det behovet. Alla äckliga killar jag hånglat med för att jag inte kände mig mer värd. Eller för att jag kunde välja och vraka och kände mig on top of the world. Coolast snyggast fullast.

Jag har ju definitivt dragit ner på mitt presterande sedan jag började gymnasiet. Men det har egentligen bara gjort att jag nu ser mig själv som ett misslyckande. Då är det liksom ok att inte gå klart skolan och bara ligga hemma hela dagarna.
Det är som att jag antingen är allt eller inget. The life of the party i glitterklänning eller en som inte ens hör av sig. Jag mår ju inte bra av någon av dem. Det gäller väl för mig att hitta något mellanting. Och för dig handlar det nog rakt av att TA DET LUGNT. Du kommer liksom naturligt röra dig mot den här hetsen igen, så varje dag du pausar och ba tittar på PH är en seger. Och inte för att du ska kunna prestera sen. Utan för att du skiter i att prestera och försöker leva istället. Ibland är livet tråkigt och prestigelöst. Ofta får en inte något gjort, det är ba så det är.

Svar: (Blir så glad av att du läser❤️❤️) Vi är verkligen extremt lika på de flesta punkterna men just där skiljer vi oss. Tur det kanske, man måste ju få vara en individ även om man har samma diagnos haha. Vad gäller det med killar så har jag ju typ inte ens tänkt på att det kan vara destruktivt utan bara sett det som något friskt. Grejen är ju att friska människor kan hålla den balansen medan någon med vår självbild alltid passerar våra egna gränser.

Tusen miljoner kramar. Tack för att du finns❤❤❤❤
Hanna Larsson

2017-10-07 @ 22:45:09
Postat av: Rebecca

Relaterar såsåså mycket till kommentaren ovan av Alex, att antingen vara allt eller inget. Antingen går mitt liv ut på prestationer på alla fronter, eller så betyder prestationer ingenting men då förlorar också hela mitt liv sin mening. Hatar den existensiella ångesten, för även om prestationer i längden tär på mig något fruktansvärt så ger det mig ett syfte och ett mål i livet. Att göra saker halvdant känns helt meningslöst, då infinner sig den där totala tomheten och känslan av meningslöshet. Vad gäller dig så är det verkligen så otroligt bra att du ger dig själv chansen att varva ner efter alla dessa år. Precis som personen ovan skrev, det gäller att hitta en balans som man trivs med och lyckas man med det så kan man nog få må bra till sist.

Svar: Det är verkligen spännande det där hur olika man kan vara även om man har många likadana egenskaper. Ännu en anledning till att vården måste anpassas efter individer och inte efter eventuella diagnoser på samma sätt som alla människor måste hitta sitt sätt att leva sitt liv.

Tack för att du läser och delar med dig av hur du har det.
Hanna Larsson

2017-10-08 @ 13:40:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: