-

Mina trauman

"kan du berätta mer om dina trauman vad räknas som ett och på vilka sätt märks det i vardagen för dig?"
 
Att vara traumatiserad innebär att du upplevt något du inte på egen hand kan återhämta dig från och som påverkar dig väldigt mycket. Hur du reagerar på en potentiellt traumatisk händelse är otroligt individuellt och beror också på vad du har för bakgrund. Är du redan känslomässigt sårbar (t.ex. redan upplevt tidigare traumatiska händelser) är risken större att du inte kommer att kunna återhämta dig utan professionell hjälp.
 
Så är det i mitt fall. Jag föddes överbegåvad och känsloom har hänt klarar jag inte av att gå in på men det handlar om fem olika killar vid fyra olika tillfällen. För att förtydliga så hamässigt skör, något ingen vuxen förstod. Jag klarade mig ändå helt okej fram tills att jag under tre års tid blev utsatt för mobbning. Det var framför allt psykologiskt men jag har även blivit utsatt för sådant som för vuxna skulle rubriceras misshandel. Hade det stannat där hade jag nog ändå klarat av det, åtminstone skulle jag inte mått såhär dåligt. Problemet är bara att det inte stannade där utan mobbningen blev början på en rad sexuella övergrepp. Exakt vad sr jag precis som alla tjejer blivit utsatt för ytterligare en rad sexuella övergrepp och, framför allt, trakasserier av främst okända män. Det är dock händelser jag inte påverkats av mer än att jag fött ett hat mot patriarkatet. De övergrepp som traumatiserat mig är på en annan nivå eller hur jag ska uttrycka det utan att förminska något. 
 
Hur detta märks i vardagen för mig är en väldigt svår fråga att besvara. De närmaste åren efter mobbningen var jag väldigt rädd och kunde inte vistas på specifika platser. Men djupast satte det sig i min självkänsla och det är också anledningen till att jag kunnat uppleva fyra sexuella övergrepp utan att ens tänka tanken att det jag upplevt inte varit okej. Istället har jag fortsatt att vara destruktiv för att orka med skammen, sorgen och rädslan. Anledningen till att det tillslut kom upp på bordet var för att de fysiska smärtorna (vilka är psykosomatiska och en följd av det som hänt) blivit ohanterliga. 
 
Som det är idag påverkas jag ju av det hela tiden. Det är som att all skam som lagrats under så många år nu omvandlats till sorg. Jag försöker hålla kvar det så, att bara gråta ut skiten liksom, men det är lätt att sorgen glider över i den välbekanta ångesten. Jag får sällan flashbacks (även om det förekommit) så det är i alla fall skönt men jag får inte sova på nätterna för att det är så mycket mardrömmar. Samtidigt är det otroligt befriande att äntligen få prata om det för att på sikt kunna leva ett fint liv. 
 
Just det här med självkänslan och övergreppen har gjort det omöjligt för mig att kunna bilda en relation som inte byggt på destruktivitet. Jag kan skriva mer om det i ett annat inlägg om ni är intresserade? 
 
Förlåt för att det blev lite rörigt, det är ungefär så det ser ut i mitt huvud just nu. 
 
 
 
Tusen kramar
 
H
Postat av: ddianasliv.blogg.se

<3

2017-10-31 @ 12:55:12
URL: http://ddianasliv.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: