-

Mitt friska liv

"Tycker verkligen att du är så oerhört stark som kämpar som du gör, trots att det allt som oftast går i motvind. Du har hjälpt mig sätta ord på många känlsor genom dina inlägg och du inspirera verkligen till att välja det friska livet. Vilket leder till min fråga: vad är det friska livet för dig? Vad har du för drömmar som motiverar dig? Alltifrån relationer, till yrken, till intressen osv. Hur ser ditt ideala friska liv ut och vad är det som står i vägen för det idag? Har själv så svårt att definiera vad som är frisk för mig, men att försöka sätta ord på det rent konkret kan verkligen vara motiverande när det är som värst. Kram på dig och kämpa på!"

Tack för en jättefin kommentar och bra frågor. 

Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig riktigt tänkt på vad mitt friska liv ska innehålla, bara vad det inte ska innehålla. 

Till att börja med är det svårt för mig att använda begreppet "friskt liv" eftersom jag aldrig kommer att bli helt "frisk". Från ätstörningen, absolut, men min emotionella instabilitet kommer alltid att finnas med. Så ett frisk liv för mig handlar mer om att ha så pass lindriga problem och hög kompetens att jag kan hantera dessa utan att det påverkar mig allt för mycket. Jag kommer alltid att vara en känslig person men det betyder inte att jag behöver agera på de destruktiva impulser som kommer att komma om jag t.ex. blir sårad eller besviken.

På samma sätt kommer jag ju aldrig kunna radera de trauman jag redan upplevt, däremot hoppas jag kunna leva med dem utan att behöva vara destruktiv.

Ett friskt liv för mig handlar nog just om det. Att kunna må både bra och dåligt, minnas och blicka framåt, utan att vara destruktiv. 

Vad gäller det friska "innehållet" i mitt liv så hoppas jag att jag kommer fortsätta umgås mycket med mina vänner. Jag hoppas att jag får följa dem och mina systrar genom med- och motgångar, uppleva både fantastiska och hemska saker tillsammans men alltid ha varandra. Jag vill också bo i en studentstad och leva studentlivet. Flytta från Stockholm några år även om jag är rätt säker på att jag kommer att komma tillbaka. Just nu är jag rätt säker på att det är läkare jag vill plugga till men jag måste slutföra de sista två kurserna på gymnasiet först. 

En annan viktig del i mitt friska liv tror jag kommer bli skrivandet. Jag hoppas kunna släppa böcker (kommit en bra bit på min debutroman) och fortsätta skriva artiklar. Jag vill vara ett ansikte utåt för bland annat psykisk ohälsa och feminism (samt självklart stå upp för alla människors lika värde i alla avseenden men jag tänker inte hålla på och ta ordet från de som har erfarenheter jag inte har).

Sedan har jag en önskan som skiljer sig från allt det där. Jag skulle verkligen vilja hitta en partner. Det känns dock som att det vore lättare att ta ett nobelpris än att faktiskt kunna vara tillsammans med någon utan att det ska vara ett destruktivt förhållande. Men det vore fint, det vore det verkligen.

Det är mycket som står i vägen för att jag ska ta mig dit. Som det är just nu är jag mentalt helt nedbruten. Framför allt handlad det om att mina trauman ryckts upp men också att jag inte kan hantera känslorna genom att vara destruktiv. Resultatet blir att jag ännu en gång blivit deprimerad och det suger så himla hårt. Jag kan inte säga något konkret som står i vägen för det liv jag vill leva utan allt handlar om mitt mående. Jag önskar verkligen att det fanns något konkret jag kunde göra mer än att bara fortsätta kämpa. Stå ut i ångesten, ledsenheten, skammen, rädslan, skulden. Försöka att visa för nära och kära. Försöka vara snäll mot mig själv. Men det är svårt, jättesvårt. 

Tusen kramar och tack för era kommentarer.

Hanna

Postat av: Sara

Det var då ett jävla gnällande från dig!

Svar: Ja för du är ju inte alls gnällig! Det är min blogg där jag får skriva precis vad jag vill. Uppskattar du inte det jag skriver behöver du inte läsa, ingen tvingar dig :)
Hanna Larsson

2017-10-22 @ 16:00:35
Postat av: Anonym

Men så otroligt onödig kommentar Sara, detta är ju för det första en blogg om psykisk ohälsa som man knappast läser med förväntingen att innehållet enbart ska vara glatt och positivt hela tiden. För det andra så har Hanna all rätt att vara ledsen och frustrerad, en ätstörning är ett helvete i sig och att dessutom tampas med depression, borderline, utmattning och traumatiska minnen utöver detta bäddar knappast för någon särskilt positiv inställning till livet. Dessutom tycker jag att hon allt som oftast försöker vända situationen till något positivt och hon fortsätter att välja det friska trots att det är tufft. Så fruktansvärt elakt och förminskande att klaga på någon som dels tar sig tiden att skriva peppande inlägg för att inspirera andra och som parallellt med det redan mår oerhört dåligt.

Fint inlägg Hanna, fortsätt skriv precis så som du gör och känner för, vi är hur många som helst som uppskattar det du gör och att du vågar dela med dig!

Svar: Tack tack tack<3<3<3
Hanna Larsson

2017-10-22 @ 21:49:33
Postat av: Anonym

kan du berätta mer om dina trauman vad räknas som ett och på vilka sätt märks det i vardagen för dig?

Svar: Svar kommer i ett inlägg!
Hanna Larsson

2017-10-24 @ 12:17:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: