-

Om att dölja vs vara öppen om sin psykiska ohälsa

En sak som jag har velat mycket om de senaste åren är det här med hur mycket jag ska berätta om hur jag mår och har det. På den här bloggen har jag ju (som ni ju vet..) aldrig hymlat med min psykiska ohälsa. Däremot på mina privata social medier där jag lägger till folk jag "träffar i riktiga livet" så har det förändrats hur mycket jag berättat.

När jag först kom in i den sjuka världen efter att ha börjat på SCÄ så blev det snabbt en identitet och jag var väldigt noga med att berätta om att jag var sjuk, fick vård etc. Mina följare på den tiden var väl i och för sig främst mina närmaste kompisar och sen andra ätstörda jag träffat på internet. När jag började gymnasiet ville jag inte längre identifiera mig med min psykiska ohälsa så jag slutade nästan helt skriva om det. Att inte vilja identifiera sig i en sjukdom är ju något väldigt positivt, problemet var bara att det nog mer handlade om att jag skämdes. Jag skämdes över att jag bodde på behandlingshem, gick i terapier flera gånger i veckan och var inlagd i perioder. Det var på sätt och vis bra för att jag fick ett väldigt friskt och sunt liv på sidan om allt det sjuka samtidigt som det bidragit något enormt till den existentiella ensamhet jag ofta känner. De senaste två åren har jag varit väldigt noga med att inte posta saker som skulle kunna kopplas till att jag fortfarande var sjuk eftersom det är så otroligt många killar som följer mig och de skulle ju lämna mig om de fick reda på hur fucked up jag egentligen är.

Hade det bara handlat om anorexin tror jag att det hade varit en bra metod att liksom fake it until you make it och på så sätt låtit sjukdomen ta mindre plats i livet. Det vet jag har fungerat för många i min omgivning. Problemet är bara att jag inte "bara" är sjuk i anorexi utan jag har även en emotionell instabil personlighetsstörning, är traumatiserad och lider av panikångest. Med andra ord, hela mitt liv och allt det som är jag påverkas på ett eller annat sätt av min psykiska ohälsa. Lika delar positivt som negativt men om jag ska hålla på och försöka dölja varje litet spår av min psykiska ohälsa så kommer jag också behöva dölja mig själv och det tär något enormt.

Jag är ju den jag är. Varken mer eller mindre.

Därför har jag bestämt mig (och redan så smått börjat med) att sluta censurera allt som har med min psykiska ohälsa att göra. Dessutom har jag påbörjat en städaktion på Snapchat där jag raderar alla dessa oräkneliga snubbar jag träffat i olika festsammanhang, tillfällen då jag är vem som helst förutom mig själv.

Vad tänker ni om det här? Behöver verkligen era tankar.

Vill ni följa mig så heter jag h_a_nn_a_l på instagram, hannalarsson98 på snap och tiresdasfk på twitter.

 

 

Megakram

Hanna

Postat av: Maria

Psykisk ohälsa är ju tyvärr fortfarande ganska tabu, så ju mer man vågar skriva om det i sociala medier ju bättre är det, tycker jag.

Svar: Ja det har du rätt i! Så länge man gör det på rätt sätt.
Hanna Larsson

2017-10-08 @ 18:44:37
Postat av: Sanne

Tror det blev ett s för mycket i ditt twitternamn 😅

Svar: Hahaha åh herregud när jag läste den här kommentaren trodde jag att jag råkat skriva tiredassfuck 😂😂
Hanna Larsson

2017-10-09 @ 16:03:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: