-

Känslor och handlingsimpulser

Det är inte lätt när det är svårt som de vise männen så klokt brukar säga. Och det är okej. Det är okej att må dåligt, något som ofta glöms bort både i bloggvärlden och den riktiga världen. Alla känslor fyller en funktion. Med det sagt betyder det inte att känslan är effektiv och därmed bra för dig att agera på, men den har likväl en orsak och finns av en anledning. 
 
Den känsla som framför allt fyllt mig den senaste tiden är sorg. Jag har varit och är så otroligt, otroligt ledsen. Dels över hur livet ser ut men framför allt hur det har sett ut. Vad jag och andra utsatt mig för under så många år. Ledsen över hur svårt det är för mig att ta mig ur ekorrhjulet av destruktivitet och självhat. 
 
Att jag ens börjat sörja är verkligen ett tecken på att jag gjort framsteg i min behandling. Sorgen måste få finnas och den är helt befogad. Det som däremot inte är effektivt för mig är att följa alla känslans impulser. Impulserna när man är ledsen är nämligen bland annat att dra sig undan och älta. Det är inget fel på det om man gör det i lagom mått men för mig blir det så extremt. Jag stänger ute hela världen i tron om att jag är ensam och då blir jag ju just det, ensam. Något som i sig bidrar till att jag mår ännu sämre, känner meningslöshet och blir destruktiv. 
 
Därför är det också så himla viktigt för mig att även om jag behöver sörja inte glömma allt som faktiskt är fint och meningsfullt i mitt liv just nu. Därför kommer här en sådan liten lista, mest för min egen skull men kanske också för att ni ska inspireras att skriva egna.
 
Saker som jag glädjs åt just nu:
  • Att mina kompisar fortsätter att höra av sig fast jag är ännu sämre än vanligt på att svara. Varje meddelande betyder verkligen världen för mig. 
  • Mitt kärleksbarn, nämligen min roman. Den ligger visserligen skrivmässigt på is för tillfället men har utvecklats än mer i huvudet vilket är en nog så viktig process. Hela romanen är ju ett enda stort terapiarbete för mig även om den inte handlar om mig. 
  • Avdelningen har typ tio olika tesorter och alltid honung och mjölk som man kan ha till. Som jag sa igår till en personal, ofta läker en kopp te med mycket söt honung mer än neuroleptika. Spännande att sjukvården ändå yrkar på det senare alternativet. 
  • Kent. Kent som finns med mig i vått och torrt och vått och ännu lite mer vått. 
  • Alltså det här är min guilty pleasure så det är lite pinsamt men måste tillägna paradise hotel en egen punkt också... Finns inget som får mig att må lite mer okej så effektivt som PH. 
  • Alla fina människor där ute som inte ens känner mig men ändå är med på min resa, både här och på andra plattformar. Bästa ni. 
Så kom ihåg. Alla känslor är okej. Alla känslor har en orsak och den orsaken är inte att du är "sjuk". Alla känslor bör därför valideras. Däremot är det inte inte alltid bra för en att följa impulserna som känslan tar med sig. Balans, eller dialektik som DBT ju står för. 
 
Tusen miljoner kramar
 
H
 
 Selfie knäppt för några veckor sedan. Lite läskigt att stirra rakt in i kameran haha. 
 

Massa mat

Hej mina små sockerbitar. Hoppas läget är okej med er. Själv mår jag mycket bättre igen. Så himla skönt även om jag ju inte direkt är på topp, snarare precis med nästippen ovanför vattenytan. Jag orkar därför inte skriva något vettigt men däremot så har jag typ jättemånga matbilder från andra halvan av sommaren som jag vill dela med er eftersom ingen annan bryr sig haha. Generellt så fotar jag min mat mycket mer sällan men det händer fortfarande ibland. Dock är det inte på det gamla sättet för att i efterhand kunna kontrollera varenda måltid utan istället för att måltider nu är som vilket annat happening som helst och det är kul att ha minnen från.

Vi kom hem från Tanzania dagen innan jag fyllde 19 så jag hade verkligen inga förväntningar överhuvudtaget på min födelsedag. Det borde jag ha haft insåg jag såhär i efterhand. På förmiddagen blev jag bjuden på brunch på Brunch STHLM av mina fantastiska högstadievänner. Jag tog en cappuccino och någon gröt bowl (som förstås hette något mer fancy jag glömt, längst till vänster på bilden) men smakade även på pannkakorna.
Efter brunchen bar det av hemåt för födelsedagsfika med min familj. Så himla mysigt och fantastiskt goda tårtor. Både drömtårta och marängtårta.
Födelsedagen avslutades sedan på Vapiano med två kompisar från Globala. Så himla mysigt och fantastiskt god mat. Vappis är alltid ett säkert kort. Här tog jag en risotto med svamp och spenat.
Några veckor senare besöktes Vapiano ännu en gång och jag tog en pizza (!!!). Det var dödsgott och jag utmanade vidare med både cider och en drink. Kan inte tänka mig bättre sällskap än Jessica.
En bästis har flyttat till Luleå för att plugga så när hon var hemma över helgen passade vi på att göra brunch. De suspekta blågrå skapelserna är blåbärsscones.
Dagen därpå tog vi med oss matsäck och en engångsgrill ut i skogen hos mina föräldrar. Satt vi vattnet, grillade och pratade i flera timmar. Perfekt sätt att njuta av årets sista värme.
I början av förra veckan var jag på 4 knop med Ylva och åt fantastiska crepês. Denna med pesto, svamp och tomat. Vi delade även på en efterrättscrepê som jag tyvärr inte fotade ):
Min plötsliga och sinnessjukt intensiva "depression" (skattade i taket på alla depressiva tecken, förutom att det inte handlar om en lång period utan bara några dagar) har gjort det svårt att äta eftersom exakt all aptit försvann. Har ändå försökt få i mig så mycket som möjligt och försökt kompensera med näringsdrycker. Nu är dock hungern tillbaka igen!
Får gå ut på sjukhusområdet med sällskap så mamma och pappa har hälsat på och vi har fikat på Espresso House som ligger i byggnaden. Tyvärr smakade inte det här något heller men jag tryckte ändå i mig allting trots illamående för kroppen behöver energi om den ska orka börja må bättre.

Nu ska jag lämpligt nog äta lunch. Ha en fin dag.


Kram

Hanna

Att fly från känslor och trauman

Alla människor har nog flytt någon gång. Inte från ett fysiskt hot utan från sina känslor. Från sådant som varit för jobbigt för att orka erkänna för gör man det går det inte längre att fly. De allra flesta tar ändå tag i det jobbiga förr eller senare. Man gråter en kväll och så är det bra med det. Man kan berätta för sina vänner eller familj, få en kram och sedan gå vidare.

Jag har spenderat ett liv på flykt från verkligheten och dess känslostormar. Jag har testat vartenda destruktivt beteende på kartan. Vissa har jag använt mer frekvent så som svält och självskada men det finns en hel uppsjö med andra beteenden jag också använt mig av i någon mån. Ett exempel är killar och alkohol. Ett annat är att skapa yttre kaos i sådan grad att polis och ambulans måste tillkallas.

Jag har gjort vad som helst, precis vad som helst, för att slippa känna mina känslor. Det har inte varit ett medvetet val. Faktum är att det var förrän idag, när jag satt på sjukhussängen på ytterligare en låst psykiatrisk avdelning, som jag insåg vad det är jag gör. Att allt jag gör är att fly. Jag är beredd att betala vilket pris som helst, till och med mitt liv, bara jag inte behöver stanna upp och känna.

Problemet är bara att mitt flyktbeteende blir ett moment 22. Jag är så desperat efter saker som dämpar min sorg att jag försätter mig själv i situationer som skadar mig. Situationer där andra människor skadar mig. Och för att slippa känna all smärta och sorg som kommer sig utav det så fortsätter jag att söka de snabba kickarna i destruktivitet.

Jag vet inte hur länge jag hade kunnat fortsätta såhär. Inte särskilt länge till tror jag. Det kommer jag aldrig få reda på för nu är alla korten redan uppe på borden. Min psykolog fick tag i en liten tråd som när hon drog i den visade sig sitta fast i en enorm trasslig boll. Hon sa ord som gjorde att jag inte längre kunde leva i förnekelse. Hon sa orden sexuella övergrepp och misshandel och det fick alla mina murar att rasa. Bara när jag sitter och skriver det här så vill jag backa tillbaka och radera de orden ur texten. Skammen är så genomträngande och brutal. Skammen över att jag håller på att fåna mig över små skitsaker när jag bara borde rycka upp mig.

Problemet är att det är vad jag gjort. Ett halvt liv har jag ryckt upp mig och det har gjort sönder varenda millimeter av min självomsorg. Det har fått mig att gång på gång på gång kliva över mina egna gränser igen. Det har fått mig att känna existentiell ensamhet. Sådan som värker hela vägen in i själen.

Jag har i dagsläget ingen bra slutsats med det här inlägget haha. Jag är precis i början av en traumabehandling där varje session får mig att tappa fotfästet. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte längre kunna blunda inför allt som hänt. Men jag ville ändå skriva det här. Framför allt för min egen skull men också för att det kanske kan stötta någon annan i en liknande situation. Det om något är ju syftet med den här bloggen. Att vi aldrig är ensamma. Nu om någonsin behöver jag minnas det för känslan av den där ensamheten är det som får mig att fortsätta ta till destruktivitet.

Tack för att ni läser. Tack för era fina kommentarer. Tack för att ni aldrig slutar kämpa.

 

Tusen varma kramar

Hanna

Update om mitt lilla liv

Long time no see. Som jag skrev i förra inlägget är jag otroligt berörd över att folk fortsätter att kolla in på bloggen trots min katastrofala uppdatering. Ni är verkligen fantastiska människor och jag vill ge er allt jag har men tiden räcker inte till för alla projekt som är igång just nu.




Vissa av er har kanske följt mig via mina artiklar i Aftonbladet under sommaren? De handlade om kvinnors rättigheter, en kär hjärtefråga hos mig som alltid skapar debatt. I kommentarsfälten är det gott om personliga påhopp men det gör mig faktiskt bara mer motiverad att fortsätta skriva eftersom frågan uppenbarligen behöver lyftas om och om igen till folk förstår.


Just nu håller jag dock på med lite andra skrivprojekt. Framför allt jobbar jag på en artikelserie med fokus på olika aspekter inom psykisk ohälsa. När/om den ges ut lovar jag att länka här. Dock är det lite på paus nu tills jag känner mig mer stabil igen. 


Utöver artikelserien håller jag också på med min debutroman. Den är skönlitterär men berör både feminism, psykisk ohälsa och destruktiva relationer. Handlingsmässigt har jag skrivit drygt halva men även när jag är klar så är det ju massa efterarbete för att få ihop ett bra resultat. Jag vill inte stressa så planerar att bli klar i vår någon gång.




I övrigt så pluggar jag numera på komvux. Det är superenkelt och supertråkigt men måste göras. Eftersom jag pluggar halvdistans så har jag mycket tid att disponera själv så träffar kompisar mer än någonsin. Bästa vännerna mina.




Vad gäller boende så har jag fått mitt beslut förlängt till mars. Planen är att jag ska flytta antingen innan sommaren eller i början av hösten. Min dagvårdsbehandling på SCÄ är klar men jag fortsätter att träffa min behandlare varannan vecka så länge det behövs. DBT:n fortsätter som vanligt men gruppen tar slut i november/december så då är det bara individualsamtal.




Vad gäller mitt mående så mår jag i snitt bättre än sedan jag blev sjuk samtidigt som det pendlar otroligt mycket. Men jag kämpar på som aldrig förr.




Hur är läget med er? Jag vet att vi inte känner varandra men ni finns alltid med mig. Vi är inte ensamma i den här kampen. Som jag brukar säga, så länge man väljer bort sjukdomen är man inte ensam. Om man däremot prioterar sjukdomen framför allt annat så spelar det ingen roll hur mycket man umgås med andra, man kommer känna sig ensam ändå.




Massor av kramar




Hanna

Zanzibar 2017

Att vara snäll mot sig själv

För majoriteten av mänskligheten är det en självklarhet, det att inte vilja sig själv ont. För de allra flesta människor skulle det kännas fruktansvärt onaturligt att självmant utsätta sig för sådant som skadar en. Men vi är inte majoriteten, jag är inte majoriteten. 
 
För mig är det invanda beteendemönstret att fulltsändigt skita i om jag utsätter mig för såväl psykisk som fysisk smärta. Det är inte så konstigt egentligen, att man inte har någon vidare överlevnadsinstinkt när man mår så dåligt att man dagligen funderar på att aktivt avsluta sitt liv.
 
Det värsta med det är att det är en ond cirkel. Ju mer du skadar dig själv desto sämre mår du. Ju mer jag svultit mig själv, skurit i min kropp och gått över mina egna gränser på varenda möjlig nivå så har jag mått sämre och då har jag haft ännu större motivation att fortsätta skada mig. Just för att det ger en kortsiktig lättnad. Som att jag gör rätt för världen. Jag är ju det vidrigaste kreaturet på jorden så om jag skadar mig så har jag i alla fall gjort något rätt, det enda rätta värdelösa, inkompetenta jag kan göra. 
 
Att bryta den kedjan av destruktivitet var för mig ett aktivt val. För ett år sedan bestämde jag mig för att sluta hata mig själv. Jag önskar att jag kunde säga att det var då det vände. Så var det inte. Det senaste året har varit hemskt men det har i perioder också varit bättre än någonsin tidigare. För första gången i mitt liv kan jag må bra på riktigt. 
 
Just nu mår jag jättedåligt eftersom jag börjat med bearbetningen av all skit jag och andra utsatt min kropp och mitt pyske för. Jag har blundat så länge. Inte berättat eftersom jag ju ändå inte är värd något. Inte berättat på grund av skammen. Inte berättat för att jag då inte behövt erkänna det ens för mig själv. Så plötsligt en terapisession brast det och verkligheten vällde fram. Okontrollerbart smärtsam och svart. 
 
Samtidigt är det ur just det som jag haft möjligheten att börja jobba på riktigt. För ska jag bli frisk, ska jag kunna må bra hela vägen in i hjärtat, så kan jag inte fortsätta att begå våld på min kropp. Och jag kan inte fortsätta låta andra göra det heller. 
 
Nu sitter jag i min lägenhet på behandlingshemmet och pluggar matte. Jag hade kontinuerlig kontakt med min psykolog under hela dagen igår och vi la upp en plan som gick ut på att jag skulle försöka följa min planering men om det inte gick så skulle jag frivilligt lägga in mig för att undvika destruktivtitet. Igår var jag på väg till St Göran flera gånger men bestämde mig varje gång för att försöka lite, lite till. 
 
Och nu mår jag faktiskt lite bättre. Kanske är det för att jag kapslat in känslorna igen, kanske är det för att jag faktiskt lyckats ta mig över den värsta puckeln. Men framför allt tror jag att det har att göra med att jag verkligen, verkligen, verkligen har varit snäll mot mig själv. Jag har träffat vänner som får mig att må bra, jag har sagt ifrån och jag har unnat mig själv god mat trots att det hamnade lite utanför mitt gamla tvångskalorispann. Dessutom var jag och shoppade jeans igår, en aktivitet jag skjutit på i ett och ett halvt år eftersom det är så otroligt ångestskapande. Men jag tänkte att när jag redan var på botten måendemässigt så var det lika bra att få det där förbannade jeansköpet avklarat. Och jag klarade det så nu har jag äntligen ett par hela jeans igen. 
 
Förlåt för denna plötsliga comeback. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva det här. Blir så rörd varje gång jag går in på blogg.se och ser att ni fortfarande är otroligt många som kikar in här varje dag trots kass uppdatering. Ni är bäst. Ni är verkligen det och om ni bestämmer er för att tro på det så kommer era liv kunna bli mycket, mycket bättre. 
 
En oändlig massa kramar
 
Hanna
 
På toppen av Ngorongorokratern i Tanzania i somras. Mänsklighetens vagga.