-

Att vara snäll mot sig själv

För majoriteten av mänskligheten är det en självklarhet, det att inte vilja sig själv ont. För de allra flesta människor skulle det kännas fruktansvärt onaturligt att självmant utsätta sig för sådant som skadar en. Men vi är inte majoriteten, jag är inte majoriteten. 
 
För mig är det invanda beteendemönstret att fulltsändigt skita i om jag utsätter mig för såväl psykisk som fysisk smärta. Det är inte så konstigt egentligen, att man inte har någon vidare överlevnadsinstinkt när man mår så dåligt att man dagligen funderar på att aktivt avsluta sitt liv.
 
Det värsta med det är att det är en ond cirkel. Ju mer du skadar dig själv desto sämre mår du. Ju mer jag svultit mig själv, skurit i min kropp och gått över mina egna gränser på varenda möjlig nivå så har jag mått sämre och då har jag haft ännu större motivation att fortsätta skada mig. Just för att det ger en kortsiktig lättnad. Som att jag gör rätt för världen. Jag är ju det vidrigaste kreaturet på jorden så om jag skadar mig så har jag i alla fall gjort något rätt, det enda rätta värdelösa, inkompetenta jag kan göra. 
 
Att bryta den kedjan av destruktivitet var för mig ett aktivt val. För ett år sedan bestämde jag mig för att sluta hata mig själv. Jag önskar att jag kunde säga att det var då det vände. Så var det inte. Det senaste året har varit hemskt men det har i perioder också varit bättre än någonsin tidigare. För första gången i mitt liv kan jag må bra på riktigt. 
 
Just nu mår jag jättedåligt eftersom jag börjat med bearbetningen av all skit jag och andra utsatt min kropp och mitt pyske för. Jag har blundat så länge. Inte berättat eftersom jag ju ändå inte är värd något. Inte berättat på grund av skammen. Inte berättat för att jag då inte behövt erkänna det ens för mig själv. Så plötsligt en terapisession brast det och verkligheten vällde fram. Okontrollerbart smärtsam och svart. 
 
Samtidigt är det ur just det som jag haft möjligheten att börja jobba på riktigt. För ska jag bli frisk, ska jag kunna må bra hela vägen in i hjärtat, så kan jag inte fortsätta att begå våld på min kropp. Och jag kan inte fortsätta låta andra göra det heller. 
 
Nu sitter jag i min lägenhet på behandlingshemmet och pluggar matte. Jag hade kontinuerlig kontakt med min psykolog under hela dagen igår och vi la upp en plan som gick ut på att jag skulle försöka följa min planering men om det inte gick så skulle jag frivilligt lägga in mig för att undvika destruktivtitet. Igår var jag på väg till St Göran flera gånger men bestämde mig varje gång för att försöka lite, lite till. 
 
Och nu mår jag faktiskt lite bättre. Kanske är det för att jag kapslat in känslorna igen, kanske är det för att jag faktiskt lyckats ta mig över den värsta puckeln. Men framför allt tror jag att det har att göra med att jag verkligen, verkligen, verkligen har varit snäll mot mig själv. Jag har träffat vänner som får mig att må bra, jag har sagt ifrån och jag har unnat mig själv god mat trots att det hamnade lite utanför mitt gamla tvångskalorispann. Dessutom var jag och shoppade jeans igår, en aktivitet jag skjutit på i ett och ett halvt år eftersom det är så otroligt ångestskapande. Men jag tänkte att när jag redan var på botten måendemässigt så var det lika bra att få det där förbannade jeansköpet avklarat. Och jag klarade det så nu har jag äntligen ett par hela jeans igen. 
 
Förlåt för denna plötsliga comeback. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva det här. Blir så rörd varje gång jag går in på blogg.se och ser att ni fortfarande är otroligt många som kikar in här varje dag trots kass uppdatering. Ni är bäst. Ni är verkligen det och om ni bestämmer er för att tro på det så kommer era liv kunna bli mycket, mycket bättre. 
 
En oändlig massa kramar
 
Hanna
 
På toppen av Ngorongorokratern i Tanzania i somras. Mänsklighetens vagga.
 
 
 
 
 
Postat av: Josefina

Tack för en uppdatering, uppskattas massor. Sköt om dig fina Hanna!

Svar: Tack gör att du läser och kommenterar. Tusen kramar❤️
Hanna Larsson

2017-09-10 @ 10:20:49
Postat av: Linnea

Hanna. Den här bloggen har hjälpt mig så otroligt mycket genom åren. Så TACK, tack tack för att all tid och energi du lagt ner på att skriva inlägg efter inlägg. Vill bara säga det - tror att många känner som jag.

Sedan har jag en fråga.
Jag undrar hur du ser på det här med att följa ett matschema/lyssna på kroppen och äta efter hunger- och mättnadskänslor. Det pratas så himla mycket om att man "intuitive eating" och att lära sig lyssna på sin kropp och ibland ta lite mer, ibland lite mindre osv. Att det jämnar ut sig. Men hur gör man om man inte vågar/kan göra det? Har försökt men matschemat sitter så djupt inpräntat i mig och har blivit min trygghet att jag inte riktigt vågar gå ifrån det. Kanske enstaka dagar men inte utan att jag tänker på det och oroar mig. Vill liksom varken äta "för lite" eller "för mycket" just för att jag är SÅ fast vid matschemat. Tycker det blir en väldigt jobbig grej eftersom det känns som att man inte är "frisk" om man inte har lyckas släppa matschemat helt. Jag vill kunna lyssna på min kropp som friska människor men varje gång jag testar är det som att jag automatiskt äter mindre för att jag tänker att jag måste ha utrymme för resten av dagen, om något oväntat kommer upp. Jag vill ju kunna anpassa mig till andra men om det leder till att jag automatiskt äter för lite för att ha marginaler för resten av dagen vet jag inte om det är så bra... Alltså det här blir så rörigt, jag hoppas att du förstår.

Kram på dig! <3

Svar: Men åh fantastiska du. Tusen tack för att du läser och kommenterar❤ Det problem du skriver om är högaktuellt även för mig just nu så jag ska försöka påta ihop ett svarsinlägg! Kram Hanna
Hanna Larsson

2017-09-13 @ 09:35:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: