-

Update om mitt lilla liv

Long time no see. Som jag skrev i förra inlägget är jag otroligt berörd över att folk fortsätter att kolla in på bloggen trots min katastrofala uppdatering. Ni är verkligen fantastiska människor och jag vill ge er allt jag har men tiden räcker inte till för alla projekt som är igång just nu.




Vissa av er har kanske följt mig via mina artiklar i Aftonbladet under sommaren? De handlade om kvinnors rättigheter, en kär hjärtefråga hos mig som alltid skapar debatt. I kommentarsfälten är det gott om personliga påhopp men det gör mig faktiskt bara mer motiverad att fortsätta skriva eftersom frågan uppenbarligen behöver lyftas om och om igen till folk förstår.


Just nu håller jag dock på med lite andra skrivprojekt. Framför allt jobbar jag på en artikelserie med fokus på olika aspekter inom psykisk ohälsa. När/om den ges ut lovar jag att länka här. Dock är det lite på paus nu tills jag känner mig mer stabil igen. 


Utöver artikelserien håller jag också på med min debutroman. Den är skönlitterär men berör både feminism, psykisk ohälsa och destruktiva relationer. Handlingsmässigt har jag skrivit drygt halva men även när jag är klar så är det ju massa efterarbete för att få ihop ett bra resultat. Jag vill inte stressa så planerar att bli klar i vår någon gång.




I övrigt så pluggar jag numera på komvux. Det är superenkelt och supertråkigt men måste göras. Eftersom jag pluggar halvdistans så har jag mycket tid att disponera själv så träffar kompisar mer än någonsin. Bästa vännerna mina.




Vad gäller boende så har jag fått mitt beslut förlängt till mars. Planen är att jag ska flytta antingen innan sommaren eller i början av hösten. Min dagvårdsbehandling på SCÄ är klar men jag fortsätter att träffa min behandlare varannan vecka så länge det behövs. DBT:n fortsätter som vanligt men gruppen tar slut i november/december så då är det bara individualsamtal.




Vad gäller mitt mående så mår jag i snitt bättre än sedan jag blev sjuk samtidigt som det pendlar otroligt mycket. Men jag kämpar på som aldrig förr.




Hur är läget med er? Jag vet att vi inte känner varandra men ni finns alltid med mig. Vi är inte ensamma i den här kampen. Som jag brukar säga, så länge man väljer bort sjukdomen är man inte ensam. Om man däremot prioterar sjukdomen framför allt annat så spelar det ingen roll hur mycket man umgås med andra, man kommer känna sig ensam ändå.




Massor av kramar




Hanna

Zanzibar 2017

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: