-

Om flyttkartonger, hopp och lycka

Packade flyttkartonger igår. Började med att ta tag i de kartonger jag inte packat upp sen jag flyttade hit. Saker jag aldrig packade upp i lägenheten i Gullmars heller. Sådant som legat sedan jag packade kartongerna vid flytten från Magelungen. Eller det var i och för sig inte jag som packade kartongerna eftersom jag var inlagd på PIVA då, men ja.

Nu blev det i alla fall så att jag plötsligt satt med hela mitt förflutna i händerna. De tusentals journalsidor jag begärt ut. Alla dagböcker, lappar och målningar. Jag har kollat igenom de sakerna tidigare när jag bodde på Magelungen men sedan dess har en del tillkommit och framför allt tyckte jag inte att det var så sorgligt eftersom jag inte lämnat det helt än. Det måendet var min verklighet, inte alltid så illa som det var innan gymnasiet började men ändock väldigt, väldigt tungt och allt för ofta ren katastrof.

Och så plötsligt sitter jag där på golvet på behandlingshemmet, mitt sista behandlingshem, sista gången jag kommer bo på instutition, och alla känslor spränger hål i kroppen. Jag är så fruktansvärt ledsen för det som varit. Allt jag utsatt mig själv för. Allt andra utsatt mig för utan att jag ens tänkt att det varit fel. Jag blir rädd. Rädd för att jag varit så farligt nära att förlora det, livet, som jag nu håller i ett krampaktigt grepp. Vill aldrig släppa. Vill inte ens gå mot rött. Vill sluta äta mediciner för att organen ska orka fortsätta så många år som möjligt.

Och sen faller tårarna för de som aldrig fick uppleva den känslan. Vänner och bekanta som inte fick den hjälp jag fick och därför inte orkade hela vägen. Tårarna faller för att jag förstår nu, för första gången förstår jag på riktigt hur fantastiskt värt livet är att leva.

Så tänker jag på er. Ni som läser det här. Och jag vet att många av er är precis där, i gränslandet mellan liv och död. Ni överlever men inte mycket mer än så och ni vet inte själva hur länge. Det är en sån fruktansvärd kamp och det enda jag kan göra är att med mina ord försöka ingjuta en gnutta hopp. För det kan bli bra på riktigt. Det går att vara lycklig, det där ordet som människor som inte levt med psykisk ohälsa inte förstår men som jag nu gör. Jag är lycklig nu. Visst gråter jag fortfarande flera gånger i veckan, har ångest över diverse ting, och är rädd för allt möjligt. Men det är det normala, det som är en del av att vara människa (och dessutom en känslomässig sådan). Och det är ENORM skillnad på det dåliga måendet och måendet som orsakas av allvarlig psykisk ohälsa. Det går inte att jämföra, något personer som själva aldrig upplevt det inte kan förstå. Men ni kommer att förstå vad jag menar. En dag kommer ni det, bara ni inte ger upp. Jag har fortfarande saker att jobba på men ändå kan jag säga att jag är lycklig för det är jag. Jag älskar mitt liv och att få leva det.

 Lapp från 2012 eller 2013 när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar. Hittade den i en flyttkartong.

Jag är så glad att jag inte längre är barnet som behövde lämna sådana här lappar på sängen klockan 5 på morgonen när hon smet ut genom fönstret i flickrummet. Jag sörjer med henne för jag vet hur ont det gjorde i bröstet när de där orden skrevs. Om hon bara visste hur fint livet skulle komma att bli. Om hon bara visste att det fanns ett liv utanför anorexin. Ett liv utan självskadebeteenden och självförakt.

Miljontals kramar 

Hanna

 

En lycklig början

Hej mina finaste. Slutar aldrig imponeras av att ni är så många som fortsätter kika in här varje dag trots att jag bloggar så oregelbundet. Kanske just därför haha, varken jag eller ni vet om jag kommer posta ett inlägg per dag kommande veckorna eller ett per månad. Så blir det när man låter lusten styra bloggandet, något jag är väldigt mån om nu förtiden eftersom jag inte har resurser att stressa mer än absolut nödvändigt. Tack för att ni förstår det! 

Just nu det mycket som händer. Jag kom hem från Sri Lanka för en vecka sedan och i måndags körde skola och övriga rutiner igång igen. Dessutom kommer jag strax flytta! Om knappt två veckor flyttar jag in hos bästa vännen Alva. Det är verkligen helt sjukt. Jag har bott på instutition sedan jag precis fyllt femton och nu plötsligt ska jag bo i ett vanligt hem? Ingen personal. Inga regler, mattider, utegångstider, jag kan ha folk som sover över, hämta saker ur kylskåpet mitt i natten om jag vill, jag får laga vilken mat jag vill och jag kommer slippa både dålig personal och andra inskrivna jag inte har något gemensamt med. Jag kommer att vara fri. Friare än jag någonsin varit tidigare för till skillnad från när jag vat liten så mår jag inte alls lika dåligt längre. Visst har jag ett fåtal dagar då jag får apmycket ångest och det kommer nog bli tuffare när traumabehandlingen drar igång igen idag (om en timme för att vara exakt). Men jag vet att jag kan hantera det och jag vet att jag till och med en riktigt dålig dag kan vända måendet. Så var det igår till exempel. Jag mådde skit på förmiddagen men lyckades vända det helt så att jag på kvällen var jätteglad.

Maten kommer bli en utmaning men en utmaning jag är helt redo för. Inte som i höstas, inte på något sätt alls som i höstas. Det viktigaste i början är att jag håller rutinerna och sen när jag känner mig säker i det kan jag börja med mer flexibilitet. Veckorna på Sri Lanka visade verkligen för mig hur det kan vara att leva utan en ätstörning, något jag inte upplevt på tio år. Sen jag kom hem har det blivit lite jobbigare igen men inte så farligt. Det blev så naturligt att vara flexibel med maten på Sri Lanka för vårt dygn såg helt annorlunda ut. Hemma har jag ju alla invanda beteendemönster och de kommer ta ett tag att bryta de helt. Men det kommer gå, det är jag helt övertygad om. Och det är verkligen finliret, det sista för att jag ska bli helt frisk. Jag vet att jag kommer att få i mig tillräckligt med mat även när jag bor själv, det tvivlar jag inte ens på. 

Alltså det är så skumt det här nya livet? Att jag liksom kan gå flera dagar i streck med minimal ångest (med mina fuckade mått mätt) och typ känna mig... tillfreds med livet? Glad? Lycklig? Ett sådant mående som 99% av jordens befolkning tar för givet men som för mig är något helt nytt och fantastiskt. Jag trodde verkligen inte att det skulle gå att må såhär bra. 

Hoppas det kan inge lite hopp hos er. Att det faktiskt kan bli bra, bra på riktigt. 

Kramkramkram

Hanna