-

Om flyttkartonger, hopp och lycka

Packade flyttkartonger igår. Började med att ta tag i de kartonger jag inte packat upp sen jag flyttade hit. Saker jag aldrig packade upp i lägenheten i Gullmars heller. Sådant som legat sedan jag packade kartongerna vid flytten från Magelungen. Eller det var i och för sig inte jag som packade kartongerna eftersom jag var inlagd på PIVA då, men ja.

Nu blev det i alla fall så att jag plötsligt satt med hela mitt förflutna i händerna. De tusentals journalsidor jag begärt ut. Alla dagböcker, lappar och målningar. Jag har kollat igenom de sakerna tidigare när jag bodde på Magelungen men sedan dess har en del tillkommit och framför allt tyckte jag inte att det var så sorgligt eftersom jag inte lämnat det helt än. Det måendet var min verklighet, inte alltid så illa som det var innan gymnasiet började men ändock väldigt, väldigt tungt och allt för ofta ren katastrof.

Och så plötsligt sitter jag där på golvet på behandlingshemmet, mitt sista behandlingshem, sista gången jag kommer bo på instutition, och alla känslor spränger hål i kroppen. Jag är så fruktansvärt ledsen för det som varit. Allt jag utsatt mig själv för. Allt andra utsatt mig för utan att jag ens tänkt att det varit fel. Jag blir rädd. Rädd för att jag varit så farligt nära att förlora det, livet, som jag nu håller i ett krampaktigt grepp. Vill aldrig släppa. Vill inte ens gå mot rött. Vill sluta äta mediciner för att organen ska orka fortsätta så många år som möjligt.

Och sen faller tårarna för de som aldrig fick uppleva den känslan. Vänner och bekanta som inte fick den hjälp jag fick och därför inte orkade hela vägen. Tårarna faller för att jag förstår nu, för första gången förstår jag på riktigt hur fantastiskt värt livet är att leva.

Så tänker jag på er. Ni som läser det här. Och jag vet att många av er är precis där, i gränslandet mellan liv och död. Ni överlever men inte mycket mer än så och ni vet inte själva hur länge. Det är en sån fruktansvärd kamp och det enda jag kan göra är att med mina ord försöka ingjuta en gnutta hopp. För det kan bli bra på riktigt. Det går att vara lycklig, det där ordet som människor som inte levt med psykisk ohälsa inte förstår men som jag nu gör. Jag är lycklig nu. Visst gråter jag fortfarande flera gånger i veckan, har ångest över diverse ting, och är rädd för allt möjligt. Men det är det normala, det som är en del av att vara människa (och dessutom en känslomässig sådan). Och det är ENORM skillnad på det dåliga måendet och måendet som orsakas av allvarlig psykisk ohälsa. Det går inte att jämföra, något personer som själva aldrig upplevt det inte kan förstå. Men ni kommer att förstå vad jag menar. En dag kommer ni det, bara ni inte ger upp. Jag har fortfarande saker att jobba på men ändå kan jag säga att jag är lycklig för det är jag. Jag älskar mitt liv och att få leva det.

 Lapp från 2012 eller 2013 när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar. Hittade den i en flyttkartong.

Jag är så glad att jag inte längre är barnet som behövde lämna sådana här lappar på sängen klockan 5 på morgonen när hon smet ut genom fönstret i flickrummet. Jag sörjer med henne för jag vet hur ont det gjorde i bröstet när de där orden skrevs. Om hon bara visste hur fint livet skulle komma att bli. Om hon bara visste att det fanns ett liv utanför anorexin. Ett liv utan självskadebeteenden och självförakt.

Miljontals kramar 

Hanna

 

Postat av: Rebecca Stråhle-Wolke

Sitter här tårögd eftersom jag är så berörd av det du skriver. Det är så vackert, så smärtsamt vackert. Miljontals frivilliga kramar och fjärilar från The butterfly project och stjärndamm och allt möjligt vackert till dig. <3

Svar: Men finaste du. Tack tack tack och tusen kramar tillbaka❤❤❤
Hanna Larsson

2018-03-10 @ 17:32:24
URL: http://rymdstorm.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: