-

Update från Vemdalen

Hej!! Idag har jag chillat runt i backen i princip från att liften öppnade till stängning. Blev dock jävligt trött i benen mot slutet av dagen, så går det när man bryter ned all sin muskelmassa🙄 Får acceptera att så är fallet och ta det lite lugnare än förra året. Samt fylla på med extra energi! 
 
Glad på afterskin.
 
Fm-mellis idag blev en god bar och varm oboy med vispgrädde. Mums!!
 
Min snygga systeryster.
 
Apropå ingenting så har mitt "debatt"inlägg på Nyheter24 börjat spåra? Det är liksom ett dagboksinlägg som nu delats av 2700 pers? Inte rimligt. Har även fått flera intressanta hashtags i kommentarerna där allt från #backahanna till #kramaenterrorist finns representerade. Mycket spännande det hela.
 
Nu ska jag pluggilugga, dricka upp min irish coffé och sedan blir det potatisgratäng med pulled oumphh till middag. 
 
Hoppas att ni haft en fin dag! 
 
Kramar
 
Hanna

Ett trasigt land

En lastbil kraschar in i ett varuhus och fastän allas hjärtan brister för allt som aldrig går att laga är det just den smärtan som plötsligt enar oss. Två dagar senare är trappan vid Sergels Torg täckt av blommor. Ett femtiotal meter från där Stockholm gick sönder står tusentals människor arm i arm under total tystnad och det är så smärtsamt vackert att jag inte kan hålla tillbaka tårarna.

Kraften hos ett folk som enas bortom fördomar och meningskiljaktigheter är något av det starkaste som finns. När vi kan dela den kärlek vi känner för vår familj med ett helt land. Jag önskar så innerligt att det här kanske öppnar ögonen på fler personer. Får de att förstå att det är precis sådana här fruktansvärda händelser, och tusen gånger värre, som folk flyr från. De flyr och vi stänger dem ute för att vi är rädda för att förlora något vi själva inte ens kan definiera.

Hashtagen #openstockholm ger prov på den enorma medmänsklighet som finns där ute bakom de annars låsta dörrarna. Hur människor är beredda att ställa upp för personer de inte ens känner, för att de har den möjligheten. Tänk om vi kunde fortsätta så. Tänk om alla som har möjlighet skulle öppna sin dörr för människor i nöd. Tänk vad mycket vi skulle få tillbaka då.

Det har börjat skymma och jag står i ett hav av ljuslyktor och blommor på det som i vanliga fall bara är ett torg av grå betong. Jag står där, alldeles mållös. För jag vet att varje blomma, varje ljuslykta, flagga, gosedjur och handskrivet brev står för en person som, åtminstone idag, är beredd att hålla sin medmänniska i handen. För trots att vi inte känner varandra, trots att vi inte talar samma språk, äter samma mat eller gillar samma fotbollslag så är vi precis samma. Vi är samma och tillsammans kan vi stå upp mot terror, hat och rasism.

 

 
/H
 

Veckoresumé vecka 14

Hej på er? Hur har er helg varit? Min har rullat på. Den började ju ganska chockartat i fredags men har sedan varit helt okej. Jag tänkte ändå att det kan vara på sin plats med en liten veckoresumé.
 
3 positiva saker som hänt:
  • #openstockholm, hur alla slöt upp, öppnade sina hem, erbjöd skjuts och emotionellt stöd. 
  • Manifestationen på Sergels Torg idag. Var där och lämnade bukett rosor och även fast det var sorgligt så var det så fint att se alla människor som kommit dit.
  • Det faktum att Alva inte blev klar med sitt prov tjugo minuter tidigare och jag då hade befunnit mig precis där terrordådet skedde vid den tidpunkten.
3 saker jag tänkt på:
  • Hur skört livet är och hur tacksam jag är som får leva det trots allt jag gjort.
  • Hur en riktig kris är bästa ångestdämpande. Hade en kaosdag i fredags (också därför jag befann mig på mammas jobb och inte i skolan) men alla de känslorna försvann när det faktiskt blev en riktig kris.
  • Hur klartänkt och lugn jag blir i kris. Jag har ju vetat det sedan tidigare också då jag hamnat i andra allvarliga situationer (som inte handlat om mig). Tror verkligen att det skulle passa mig att jobba typ som läkare på akuten.
 3 goda saker jag ätit:
 
 
Den här gnoccin med tomatsås, mozzarella och basilika på Pane Vino.
 
 Pad Thai med Tofu på en thairestaurang på Hornsgatan. Helt sjukt gott! 
 
McDonald's nya glass Temptation. Grädde, mjukglass, kolasås och chokladsås. 
 
Kram
 
Hanna
 

Ang attacken

Hej. Jag hoppas verkligen att allt är bra med er och att ingen i er närhet kom till skada igår. Allt är bra med mig, min familj och mina vänner. Befann mig typ 200 meter ifrån olyckan, inne på mammas kontor, precis när det hände. Plötsligt sprang människor överallt, polisen utrymde gatorna, det strömmade till ambulanser, brandbilar samt internationella insatsstyrkan. Vi fick inte gå ut från kontoret på några timmar eftersom polisen sa att det fanns "terrorhot" så jag fick snällt vänta där tillsammans med mammas kollegor tills vi fick "gå ut på egen risk". Inga bussar eller tunnelbanor gick ju så vi fick gå från T-centralen till Gullmarsplan där vi slutligen kunde ta bussen hem. 
 
Den här bloggen är väl inte direkt rätt forum för att framföra mina politiska åsikter men jag vill bara lägga in en reminder att det är precis såna här händelser som folk flyr från i världen och vi stänger dem ute. Kom också ihåg att skulden för just det här dådet ligger hos enskilda galningar (eller eventuellt galningar i grupp). Det har inget med etnicitet eller religion att göra. Punkt.
 
 
Ta hand om er nu.
 
Kramar
 
Hanna
 
 

Veckoresumé vecka 13

3 positiva saker som hänt:
  • Jag har kommit mycket närmare min Idungrupp och vi hade en jättefin vecka där vi peppade varandra genom med- och motgångar. Helt fantastiska människor!
  • Jag klarade, tillsammans med min behandlare på SCÄ, min Idun-grupp, min DBT-terapeut, Bolinders och (framför allt!!) Johanna att klara en riktigt kris utan att göra ett enda destruktivt beteende. 
  • Efter en svajig vecka var det så välbehövligt att få släppa taget lite och köra en ordentlig barrunda tillsammans med bästa Johanna och lite annat folk. Sedan måste jag ju också nämna de få andra kompisar jag hunnit med att träffa i veckan, bäst är de!
 
3 saker jag tänkt på:
  • Den här veckan har jag verkligen uppmärksammat ätstörda beteenden jag har och insett hur djupt rotad ätstörningen är i mig. Men jag har också insett att det faktiskt bara är beteenden och att beteenden kan man förändra. 
  • Att det faktiskt går att vända en nedåtgående spiral utan destruktivitet.
  • Jag har också funderat över hur fan jag ska få ihop de kommande månaderna med allt jag vill göra utanför skolan i kombination med tre behandlingar och så skolarbete på det. Måste ständigt påminna mig om att jag inte är en övermänniska. 
 
3 goda saker jag ätit:
 
Testade en kardemummabulla med svartvinbärsfyllning på Gildas. Lite syrlig, vilket jag tyckte mycket om! Fast sällskapet var ännu bättre. 
 
 
Dessa drinkar som vi drack på Bara Enkelt. Fick lite flashbacks till alla goda drinkar vi drack i Berlin i somras. 
 
Den här glassen är bland det godaste jag ätit i hela mitt liv. En hasselnötskula och en kokoskula, till efterrätt på Panefresco. Helt sinnessssjukt gott. Så tydliga och lena smaker och riktiga kokosflingor i glassen. 11/10. 
 
 
 

Ett hej från Tove

Hej allihopa!

 

Minns ni mig? Senaste gången jag skrev ett inlägg här var i somras om jag inte minns fel, precis efter att jag tagit studenten. En väldigt lång tid sen med andra ord och mycket har hänt sen dess.

 

Även om ni inte märker så mycket av mig så kikar jag in här väldigt ofta. Jag läser Hannas inlägg och jag läser vad ni kommenterar. Jag önskar dock att jag tog mig tid att skriva här oftare, då jag tror att den här bloggen är något väldigt positivt. Att det som Hanna skriver och det som finns i arkivet kan fungera som ett slags hjälpande verktyg för alla som på något sätt mår dåligt. Ett verktyg som jag vill vara med att utveckla, tillsammans med er.

 

I alla fall, jag mår bra. VÄLDIGT bra! Till att börja med så flyttade jag hemifrån i augusti förra året. Tog mitt flyttlass till Uppsala för att börja läsa Juristprogrammet. Jag går just nu min andra termin och trivs bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det är givetvis mycket att läsa, men det är också spännande vilket gör att man blir motiverad. Utöver studierna händer också väldigt mycket annat roligt här i Uppsala. Ni har säkert hört talas om studentlivet som finns här, med alla nationer och olika evenemang. Allt jag kan säga är att ni inte skulle bli besvikna. Vare sig det är tisdag eller lördag står alltid något roligt på schemat. Jag har även träffat så fina vänner. Att jag varje dag får umgås med människor som jag trivs till 120 % med är så otroligt värdefullt.

 

… Men om vi backar tiden lite.

Jag minns så väl när jag, Hanna och Sandra satt uppkrupna i en soffa på SCÄ:s avdelning och diskuterade en framtida blogg. Tillslut startade vi upp den och tillsammans valde vi namnet ”Att välja livet”. Ett väldigt fint bloggnamn som symboliserar något så viktigt och stort. För det är faktiskt vad allt handlar om, att välja livet framför sjukdomen. Jag vet hur svårt det är när man står på den mörka sidan, men jag vet också hur underbart det känns när man tagit sig över.

 

 Livet är trots allt det finaste vi har. Att välja livet är det bästa beslut jag någonsin tagit och förmodligen det bästa beslutet jag någonsin kommer att ta.

 

 
 

/Tove

 


En katt

Hej! Idag har jag mest varit ledsen så har inte så mycket peppigt att säga mer än att det faktiskt är helt okej att vara ledsen vissa dagar. Alltså verkligen. Tillfrisknad är ingen dans på rosor hur gärna man än önskat det och det är faktiskt de dåliga dagarna som är allra viktigast för det är då man har chansen att inte backa trots att det är tungt. 


Dagen idag har spenderats delvis på nya boendet men framför allt flyttpackandes och sedan hemma hos mina föräldrar med den här fina katten. Där snackar vi livsnjutare kan jag säga er. 

Imorgon flyttar jag på riktigt och på måndag börjar dagvården. Livrädd men fast besluten för att ta den hjälp jag nu slutligen får. 

Vi hörs


Hanna


En julhälsning

Ville bara kika in här och önska er en god jul. Högtider som cirkulerar kring mat likt julen gör är ofta svåra för personer med ätstörningar men försök tänka att det bara är en dag och oavsett hur mycket eller lite du äter idag så kommer det inte påverka din vikt. 


Massor av kramar, finaste läsarna mina.



Studenten!



Hej alla fina!
 
Det var ett tag sen ni hörde från mig. Brukar ofta kika in här och läsa det Hanna skriver och det ni kommenterar, men skriver trots det ofta inget själv. Nu när jag satt och funderade kände jag att det var hög tid att skriva ett par ord.
 
Jag lever. Eller, jag gör mycket mer än det. I fredags tog jag studenten, vilket jag ännu inte riktigt fattat själv. Sommaren 2013, innan jag skulle börja gymnasiet, mådde jag fortfarande väldigt dåligt och visste inte vem jag var. Min dåvarande läkare på SCÄ ville att jag skulle skjuta upp gymnasiet, alternativt läsa på halvfart till att börja med. Fick höra att jag inte var redo och att det var dumt att ta sig vatten över huvudet. Trots det tog jag beslutet att börja gymnasiet och läsa kurserna i samma tempo som mina blivande klasskamrater. Det är det bästa beslutet jag någonsin tagit och det som blev min räddning. Även om det givetvis var jobbigt fick jag för första gången känna mig normal. Ingen visste vem jag var, ingen visste att jag hade anorexia och därför kunde ingen heller döma mig för min sjukdom. Jag fick en chans att vara Tove, istället för "hon med anorexi". 
 
Tiden gick och jag blev starkare och tryggare i mig själv. Jag presterade bra i skolan och skaffade nya vänner jag trivdes med på riktigt. Jag ville vara normal och härmade mina klasskompisars portioner i matsalen för att klara av att lägga upp tillräckligt. Det tog över ett år innan jag ens berättade för mina närmsta vänner om min sjukdom och att jag knappt gick i skolan under hela 8an och 9an. Att alla tog det så bra underlättade min tillfrisknadsprocess ytterligare. 
 
Idag, tre år senare står jag här som en ny person. Jag är säker i mig själv och jag har en gymnasieexamen med bra betyg med mig. Med det har jag alla möjligheter till att i framtiden bli den jag vill. Jag måste säga att jag är stolt över mig själv som både klarat av att ta mig ur ätstörningsträsket och fått en gymnasieexamen under dessa tre år. Allt är möjligt och det är jag så glad över. Gymnasiet har varit de tre bästa åren i mitt liv och jag kommer sakna allting så mycket.
 
Vill ni läsa om min vardag så bloggar jag numera på http://toverodlert.blogg.se
 
/Tove
 

Fooood

Tack för alla era svar på förra inlägget och förlåt för att jag är så dålig på att blogga. Jag har ingen vettig ursäkt men tänker att det kanske inte behövs.

Hursom var det längesen jag la upp några matbilder här och eftersom mat är bäst så tänkte jag åtgärda detta genom ägna det här inlägget åt foodporn.

Jag tänkte att jag börjar med typ det godaste som finns, nämligen pizza. Förra helgens utmaning bjöd på en ruccolapizza vilket är min nya favorit trots att jag egentligen inte gillar ruccola.

Till middag i tisdags lagade jag en kikärtsgryta serverad med couscous och ingefärsyoghurt (Tips tips! Bara att blanda färsk, riven ingefära med grekisk yoghurt, söta med lite honung och sedan salta)

Den här bilden gör inte saligheten på tallriken rättvisa. En personal gjorde det här som kvällsmellis till mig istället för de tråkiga mackorna. Bananpannkakor med keso, valnötter, björnbär, blåbär och honung ringlat över. Så fruktansvärt gott.

Le grand final är en selfie som inte har något alls med mat att göra. 

Nu sticker jag till Värmland tillsammans med pappa och yngsta systern men innan vi klivet på tåget ska vi äta mjukglass för det har jag haft cravings efter i en evighet. 

Hoppas ni får en bra långhelg<3

Yours sincerely

Hanna












Tove svarar

Vad tänker du om Tove och att hon går upp kl 5 på morgonen för att träna? Känns lite tveksamt för någon som har en historik med ätstörningar... Tove själv kan ju självklart svara på detta om hon läser, men hon är sällan inne på den här bloggen och hon vill inte att såna här frågor ställs på den nya bloggen! Menar absolut inget illa är bara orolig... <3
 
Eftersom frågan indirekt var riktad till mig, tänkte jag att det kanske är bäst om jag svarar själv. Jag förstår hur du tänker och uppskattar verkligen att ni bryr er om mig fortfarande! 
 
I tillfrisknadsprocessen när jag först skulle få börja träna igen, fick jag givetvis inte träna så mycket som jag gör nu. Då var jag inte redo för att själv ansvara över min motion, eftersom det fortfarande var mina sjuka tankar som styrde mitt handlande. Idag ser jag mig själv som frisk och mitt träning är inte på något sätt kopplad till förbränning eller att gå ner i vikt. Jag tränar för att jag mår bra av det. Det är på gymmet jag mår som bäst, där jag får min motivation till skolan och det är också där jag byggt upp min självkänsla igen. Dessutom jobbar jag där och mina kollegor är mina bästa vänner, vilket automatiskt bidragit till att jag spenderat ytterligare tid där.
 
För att återkoppla till din oro, är det självklart extremt viktigt att man tänker på syftet med sin träning och inte låter bakomliggande tankar från ätstörningen styra det. Därför tycker jag också att det är till stor fördel att involvera sina föräldrar, eller annan person man litar på, vid tidpunkten då man ska börja träna igen. Man behöver stöd i början, men jag har kommit över det stadiet nu. Jag är frisk och jag mår väldigt bra i mig själv. Kombinationen av att äta mycket och träna mycket, är det bästa jag vet. 
 
Om ni har fler frågor om träning eller hur det går för mig i övrigt är det bara att fråga, jag svarar mer än gärna!! Ni får fråga saker på min andra blogg också. Jag skäms inte längre över att jag varit sjuk och kan därför vara väldigt öppen med allting, även där. 
 
Massor av kramar
Tove
 
 
 
 
 
 

Alkohol och ätstörningar

Alltså rent ideologiskt är jag emot alkohol på samma sätt som jag är emot andra droger. Samtidigt ser inte samhället, i något avseende, ut som min utopi. Vi är bara människor och vi kan inte göra allt idealistiskt hela tiden. Jag vet inte vad ni tycker är meningen med livet men jag anser att det är att försöka vara så lycklig som möjligt utan att vara det på andras bekostnad. 
 
Med detta vill jag säga att nej, det är väl inte särskilt bra att dricka överhuvudtaget, samtidigt så har det blivit en så social grej och det är i dessa sociala sammanhang många människor mår som bäst. 
 
Som ätstörd innebär dock drickandet ett flertal dilemman. Därför vill jag punkta upp några saker man aldrig, aldrig får glömma!
 
  • Drick inte för att du mår dåligt och vill dämpa ångesten. Dels kan det bli en vana och du kan bli med ett beroende du sedan måste kämpa dig bort ifrån. Dels brukar det inte funka särskilt bra. Jag har nog aldrig träffat en person som i längden mått bra av att dämpa sina känslor med alkohol, om inte annat kommer baksmällan ikapp dig. Dessutom kan det gå riktigt åt helvete. Det går att snea på alkohol också, speciellt om man redan mår dåligt, och då kan du göra saker du aldrig kan få ogjorda. 
  • Drick inte om du tar mediciner. Jag har träffat människor som inte reagerat alls på att kombinera medicin med alkohol men jag har också träffat personer som flippat totalt efter en öl på antidepp. Det går inte att veta i förväg och bara för att det går bra en gång så betyder inte det att det alltid kommer att bli likadan. Generellt är man mer känslig för alkohol om man tar mediciner. Ska du dricka med mediciner så ta det otroligt försiktigt. Var i en trygg miljö med människor som vet om vad som händer och börja inte med att svepa en vodka. 
  • Drick alltid alkohol utöver ditt vanliga matintag. Det här är skitsvårt om man är en trogen kaloriräknare men om du jämför en vanlig kväll hemma i soffan med att dansa på klubb så gör du av med en hel del mer. Jag skulle säga att i 9 fall av 10 behöver du äta extra mat också, förutom alkoholen. Hursom spelar detta ingen roll, det är ju bara en eller två kvällar i veckan! Det kommer inte göra någon skillnad alls. Ha kul för fan. Följ med dina vänner till McDonald's när klockan börjar närma sig 06.00 och ät precis det du är sugen på, det kommer inte att spela någon roll på din vikt överhuvudtaget. 
  • Drick inte om du är väldigt underviktig, har hjärtproblem eller liknande. Det är rent livsfarligt.
  • Det går att ha väldigt roligt utan alkohol. Trust me, det är inte det minsta tråkigt att gå på fester utan att själv dricka. Om inte annat kan man ha väldigt kul åt alla korkade grejer påverkade människor gör...
Och slutligen - ha kul! Lev livet, det är det värt. 
 
Drack läsk ur vinglas innan vi åkte vidare någonstans. Lyx. 


Puss
 
Hanna

Allhelgonaafton

Det är lördag och allhelgona. Det är bara strax efter lunchtid men Skogskyrkogårdens minneslund är redan fylld av blommor och ljus. Jag var här för exakt ett år sedan tillsammans med en nära vän. Vi tände ljus för hennes bror som gått bort på grund av droger. 

Livet är skört. Under våren tog två vänner till mig livet av sig. I höstas somnade min 103-åriga gammelfarmor in på ett ålderdomshem i södra Stockholm.

Jag tänder mitt ljus med fumliga händer och tänker på alla unga liv som gått till spillo. Hur psykisk ohälsa faktiskt är på liv och död. Jag tänker på alla de som dött av droger. På de vars självskadebeteende slutade abrupt tillsammans med livet. Jag tänker på alla kvinnor vars hjärtan slutligen stannat efter år av svält. Jag tänker på hur det är att må så fruktansvärt dåligt att allt ovanstående känns lockande, att döden tycks vara den enda utvägen. 

Jag tänker på allt det här när jag sitter på huk framför de två gravljus jag just tänt. Bakom ögonlocken trycker tårar för att jag saknar er som jag aldrig kommer att få träffa igen. I bröstet bubblar ilskan för det ska fan inte vara såhär. Unga människor ska inte vilja dö. Tioåriga flickor ska inte hamna på akuten för att de slutat äta. Droger och alkohol ska inte vara en människas enda frist i tillvaron. Jag står inte ut med ett samhälle som pressar vuxna så hårt att de går in i väggen. Det går inte att undvika döden men jag önskar att M och A också hade fått bli 103 som min gammelmormor. Eller åtminstone över tjugo.

Livet är ett jävla helvete och ändå så fantastiskt underbart. Jag trodde inte att det skulle bli bättre. Jag skulle inte bli fjorton, femton, sexton för det fanns inget slut på allt mörker. Ändå fick jag chansen och idag vill jag verkligen leva för jag har sett hur mycket fint det finns utanför destruktiviteten.

Jag reser mig upp och tittar ut över skogskyrkogårdens gravfält, lyfter blicken till Nynäsvägen och en aldrig sinande ström av bilar. Jag är så otroligt ledsen för alla som förlorade kampen. Alla ni som föll innan det ljusnade. Det värsta är att ni är långt ifrån de sista, men jag ska göra det jag kan för att ni ska bli färre och färre. Att ni istället kan ingå i det vi som klarade oss.


Hanna

Snart tillbaka...

"Er blogg är så inspirerande och bra!! Bara så tråkigt att ni uppdaterar så sällan. Vad beror det på? Kan ni inte försöka uppdatera oftare? Skulle verkligen varit super kul <3 kram"
 
Vill börja med att säga tack för den här och alla liknande kommentarer<3 Faktum är att den här bloggen är på väg tillbaka! Håll utkik så ses vi så snart den nya designen är klar.
 
Hoppas ni har det bra tills dess. 
 
Kram Hanna

Hej på er

När livet är tufft är det bra att ha kloka vänner. Här kommer två citat från två fina vänner jag har. Tänkte att de kanske kunde peppa er också. Tänker mycket på er, hoppas ni fortsätter orka<3

Kram

Hanna






Q/A festivaler och pytt i panna

Om jag inte minns fel älskar du kent och om du ska till Bråvalla eller bara har något tips att dela med dig av har jag några frågor. Blir mer och mer orolig för det här med att få en "bra" plats. För samtidigt vill jag orka hela dagen och kommer behöva äta och vet inte riktigt hur det kommer gå i en fullpackad publik. Har du varit med om liknande dilemman? Hur skulle/kommer du göra? 
 
Detta är cirka det område jag är mest erfaren inom i hela världen haha. 
 
Först och främst så måste man äta, oavsett om man mår illa av spänningar eller är mätt för att man druckit så mycket vatten. Får du inte i dig tillräckligt med näring kommer du inte kunna uppleva konserten så som du vill och i värsta fall svimmar du (been there, done that). För mig funkar det bäst att följa mitt matschema. Packa en plastkasse med mackor, risifrutti och pastasallad. Det bra med en plastkasse är att man kan släppa den på marken sen, annars funkar andra väskor också men då måste man ha på sig de under själva konserten. 
 
Nummer två, som gäller för alla, är drick drick drick. Ta med extra korkar till pet-flaskor som ni stoppar i fickan för ofta får man inte korkar på sina vattenflaskor man köper då det är en "säkerhetsrisk". 
 
Bra mat att ta med sig är ju mer energirikt desto bättre. Sedan är det ju olika vilken mat man klarar av att äta. Dessutom kan man inte ha med sig kylvaror om man ska tälta på en festival. Några tips är följande:
  • Digestivekex
  • Blåbärssoppa
  • Choklad
  • Bröd
  • Nötbarer (bäst!!)
  • Torkad frukt, nötter, naturgodis 
En sista viktig grej att komma ihåg är att det går åt sååå mycket mer energi att köa och gå på konsert en vad ens vanliga liv gör. Således bör man äta mer än man gör hemma, oavsett vad ätstörningen påstår. 
 
Praktiska detaljer - kommer du köa framför samma scen hela dagen så är det nästan alltid möjligt att resa sig en stund mellan konserterna, be en kompis paxa platsen och springa iväg på toa/köp mer mat. 
 
Kom också att tänka på det här med att du gjorde en utredning för autism och mycket tydde på att du har högfunktionell autism? Hur fungerar det i skolan nu när du blivit äldre? Är det mycket påtagligt för dig själv i vardgliga situationer? Är gymnasiet mer utmanande, är det roligare än grundskoLan på så vis?
 
Precis, jag gjord en utredning hösten 2012 och slutsatsen blev att jag hade högfunktionell autism. Jag trodde på detta eftersom det förklarade varför jag tyckt det varit jobbigt med kompisar tidigare, hade svårt för kroppskontakt, förändringar och dylikt. Men den diagnosen stämde aldrig riktigt in på mig och sedan dess har jag gjort flera olika tester med olika psykologer som alla visat på att mina symtom berott på OCD (tvångssyndrom) och anorexi (vilka kopplas ihop på många sätt). 
 
Som svar på din fråga så fungerar skolan fantastiskt mycket bättre. Jag trivs så oerhört bra med min linje, klass och skola. Det sociala är inte alls jobbigt eller svårt längre vilket jag tror beror på att jag mår bättre på alla plan och att jag har vuxna att prata med ifall det blir jobbigt. Gymnasiet är verkligen så himla, himla bra och jag hoppas att det blir så för dig också om du inte redan börjat. 
 
Sedan har vi prestationskraven, går man natur på en satsig skola  får man räkna med att inte vara bäst i alla ämnen alltid och det är jäkligt tungt. Då gäller det att inte översätta det i att man inte ska äta, för då kommer man definitivt prestera sämre. 
 
 
Så himla gott med pyttipanna! Har velat äta det jättelänge men har inte vågat mig på det då jag inte vet vad som är en normalportion. Det står ju i gram på påsen men jag vet inte hur räknar gram i dl-mått liksom.. Hur går du till väga när du lägger upp en normalportion med pyttipanna?
 
 När jag lägger upp pytt i panna tänker jag efter tallriksmodellen. Eftersom pyttipanna innehåller både proteinet och kolhydraterna så ska det därmed ta upp ungefär 2/3 av tallriken. Äter man stekt ägg till, vilket rekommenderas för det är asgott, så blir det lite mindre. 
 
 
 
 



Hanna

At least we stole the show

Att kolla bak i arkivet får mig att inse hur pass mycket styrka varje människa har inom sig.
Den Tove som idag sitter här och skriver är inte samma person som befann sig innanför SCÄs väggar för tre år sedan. Hon som grät hysteriskt inför varje måltid, hon som maniskt tränade inne på toaletterna och hon som ständigt var fylld av ångest.
 
"Det blir bättre". Att ständigt höra den meningen från behandlare, läkare och anhöriga berörde mig inte alls. Vadå bättre? Vid den tidpunkten definierade jag inte välmående på samma sätt som dem. Jag ville inte lämna anorexin, det var en del av mig och det enda jag kunde identifiera mig med. Jag skulle inte må bättre utan det enda jag hade, det var självklart. Nu i efterhand kan jag ärligt säga att jag inte ville bli frisk, jag stretade emot allt jag kunde. Den 6e februari 2013, två dagar innan min 16 årsdag, skrev jag i min dagbok att jag hellre ville dö i anorexi än att gå upp i vikt. Tanken grundade sig i att jag inte kunde se ett liv utanför sjukdomen.
Faktum är, att det blir faktiskt bättre. Idag står jag här utan anorexin och mår på ett sätt jag inte ens förstod att man kunde göra under den tiden jag var som djupast nere i sjukdomen. Jag mår bra, på riktigt. Att vakna på morgonen och faktiskt känna att livet är mer än värt att leva, är fascinerande. 
 
 
Det jag vill säga till dig vars dagar ständigt är en kamp, är att det blir bättre. Jag säger det inte på samma sätt som någon i ett försök att övertala dig till att vilja bli frisk, jag säger det för att jag vet. Ätstörningens falska lyckorus är inte att må bra på riktigt, det finns en helt annan känsla att ta hem på andra sidan.
Det jag vill säga till dig som idag kämpar för att få i ditt barn alla planerade måltider är att du ska fortsätta. Ge inte upp, tvivla inte på dig själv. Mina föräldrar gjorde ett jobb jag idag inte kan tacka dem nog för och jag är övertygad om att din dotter/son kommer vara lika tacksam när ni tagit er igenom mörkret. Nu kan jag förstå hur illa jag gjorde mina föräldrar genom att säga saker ingen människa förtjänar att höra, speciellt inte en människa som gör sitt yttersta för att hjälpa någon att må bättre. 
Det jag vill säga till dig som ser ditt syskon välja bort livet för sin ätstörning, är att du gör ett utmärkt jobb genom att bara vara den du är. Pausa inte ditt liv, fortsätt göra det du mår bra av. Som syskon hamnar man lätt i bakgrunden när en ätstörning flyttar in, men tro mig, du är inte bortglömd. 
Det jag vill säga till dig vars bästavän insjuknat, är att fortsätta hålla kontakten. Du kommer att bli förbisedd och du kommer känna dig i vägen, men vad du än gör, släpp inte greppet om din kompis. Även om hon/han struntar i att svara på dina meddelanden, fortsätt höra av dig. Du spelar en viktigare roll i tillfrisknandet än du tror. Du behövs vara kvar mer än någon annan.
 
Jag klarade det, jag är frisk idag.
Jag går andra året på gymnasiet, pluggar, jobbar, umgås med kompisar, festar, ser fram emot livet, planerar och skrattar. Många i min omgivning vet inte vilken inre resa jag gått igenom, men känner den person jag är idag vilket är den riktiga Tove. Det är tillräckligt tycker jag.
 
Och, det blir faktiskt bättre. Jag lovar.
 
 
 
/Tove

Svarisar från Tove

Det är bl.a. jag som skrivit på den andra bloggen, ber så mycket om ursäkt. 
Undrar iaf ifall du gick upp till din "normalvikt" innan du började träna och vad tränar du, styrka/kondition och hur ofta? Tips på hur man kan börja? 
Det är lugnt, ni kunde ju omöjligt veta hur jag tänkte! Japp det gjorde jag. Fungerar inte kroppen som den ska, så ska man givetvis inte träna heller. Jag kör mycket styrka för tillfället men också varvat med lite kondition. Träning behöver inte innebära att man är på ett gym, vilket många verkar tro. Jag vet jättemånga som verkligen hatar att gymma och springa, självklart ska man inte göra det då. Gillar du att spela fotboll, så ska du spela fotboll. Gillar du att på promenader med din hund, då ska du gå på promenader med din hund. Blir du glad av att dansa, då ska du givetvis dansa! Svårare än så är det inte. Gillar man inte att träna alls, strunta i det. Man tränar för att må bra, inte för att känna ångest eller krav. Det är utifrån det motivationen till livet kommer också.
 
har du fortfarnade några fearfoods? Händer det ibland att du kompenserar eller inte äter alla mål för att du har en jobbig "kroppsdag"? 
Du är grym!!
Nja, fearfoods skulle jag inte säga att jag har. Äter allting och har inga problem vilken maträtt som än skulle serveras. Sen väljer jag vissa saker framför andra, det erkänner jag absolut men det är ingenting som spelar någon större roll. Kompensera gör jag absolut inte. Har inga sånna där extremt hemska kroppsdagar som jag kunde ha förut dock, det för att jag har en mer verklighetsbaserad bild av mig själv nu. 
 
Väger du dig fortfarande regelbundet eller har du slutat med det helt? :) Grym blogg förresten!
Var väl typ i april/början av maj jag vägde mig sist? Ingen koll, men regelbundet är det inte men känner heller inget behov av det just nu då jag är nöjd med mig själv.
 
Har du någon kontakt med SCÄ fortfarande eller har du slutat där?
 Skulle haft två möten innan sommaren och sen var tanken att vi skulle ha ett i slutet av augusti då vi skulle avsluta. Men skulle säga att det här är lite oklart hehe. Kom aldrig iväg på de två sista mötena då jag prioriterade annat eftersom jag inte kände något som helst behov av att gå dit. Så är inte formellt utskriven men hoppas på att bli det direkt efter sommarlovet. Ser ingen anledning med att hålla mig kvar när jag aldrig är där.
 
Gillar din blogg :) 
Äter du efter matschema eller har du slutat med det? Hur många gånger äter du på en dag och hur mycket? 
Äter inte efter matschema men skulle ändå säga att mitt gamla ligger till grund för det jag äter idag, även om jag vissa dagar äter mer och andra mindre. Hur många gånger jag äter per dag kan variera från 4-7 men oftast 5 gånger tror jag!
 
Hej! Jag har anorexia och kommer imorgon att läggas in på scäs familjevårdsavdelning. Jag är väldigt nervös eftersom att man kommer att äta med alla andra som är där. Var det en bra hjälp där, och ungefär hur lång tid brukat man ligga inne? Ida 
Nu är du förmodligen inlagd eftersom det har tagit ett tag för mig att svara, men jag var också jättenervös innan. Avdelningen hjälpte mig jättemycket, även om det gjorde så otroligt ont så gav det mig massor. Värdefullaste tiden jag haft i mitt tillfrisknande tror jag. Hur länge man är där varierar. Vissa är där ett par veckor medan andra ligger där upp emot ett halvår, beror på om vårdformen passar dig som person och så vidare!
 
Hur kan dina föräldrar låta dig träna så mycket? Är inte du/ dom rädda att det ska bli tvångsmässigt igen?
Har alltid, hela mitt liv, tränat jättemycket. Min lillebror tränar också jättemycket, plus att mina föräldrar har gjort de när dem varit yngre. Att träna är som en naturlig del av mitt liv, skulle inte klara mig utan det. Finns säkert en rädsla hos dem men jag är så pass medveten om händelseförloppet till en tvångstanke nu att jag skulle hinna stanna innan det blev någonting allvarligt. Just nu mår jag enbart bra av att träna!
 
Anser du dig själv som helt frisk? Vad har hjälpt dig mest i ditt tillfrisknande och vilka delar har du fortfarande kvar?
Ja, jag skulle nog kalla mig frisk ifall någon frågade. SCÄ har hjälpt mig mycket genom att få struktur över matsituationen men det som varit avgörande är min familj. Hade jag inte haft det enorma stöd hemifrån som jag haft tror jag inte att jag hade klarat det, faktiskt. Mamma har varit hemma med mig mycket, även pappa för den delen. Varje gång jag skrikit att jag hatat dem över allt annat så har de stått på sig tills det löst sig. Så fina. När man var mitt uppe i allting förstod jag inte hur betydelsefullt deras arbete var. Hur betydelsefullt det var att dem torkade mina tårar, hur betydelsefullt det var att dem tog all min skit och hur betydelsefullt det var att de gick emot min dåvarande vilja. Tack. 
 
Hej! Vill börja med att säga att du är grym! De som är inlagda på scäs familjevårdsavdelning, äter de de flesta alla måltider utan att bråka och fuska eller känner man sig troggad av att folk inte gör rätt? Kram
Då får jag börja med att säga tack så jättemycket! Hm, emellanåt blir man triggad om jag ska vara ärlig. Är man där får man försöka fokusera på sig själv istället för alla andra. Det är trots allt för din egen skull som du är där, ingen annans!
 
Kul med alla frågor, bara att ställa mer om ni undrar något så svarar jag så snabbt jag kan. Även om jag inte bloggar här regelbundet så vill jag ändå göra mitt bästa för att kunna hjälpa andra som befinner sig i den situation jag varit i. Massa kramar!

En lång update

Hej allihoppa. Har dragit mig länge för att skriva ett inlägg här, kommer knappt ihåg sen jag skrev någonting senast, mer än ett halvår åtminstone. Men jag vet hur irriterande det är när man inte får någon update från någon man följt länge så ett inlägg är jag skyldig er. Ett halvår är lång tid och det har hänt en del grejer sedan sist, men jag försöker mig på att göra någon kort resumé av dessa månader. 
 
Jullovet var verkligen så himla bra. Mitt liv var sort of very exciting och jag mådde väldigt bra då. Sen i Januari hände nått, jag kände att jag var för fast i mitt matschema, alltså bara för att det stod att jag skulle exempelvis äta två mackor även fast jag inte var så hungrig så gjorde jag det bara för att det "stod" så. Och när man är normalviktig så behöver man inte äta exakt så och ett steg att bli frisk är faktiskt att släppa matschemat. I vilket fall så började jag att äta mer efter mina hungerkänslor. Samtidigt så började vi glesa mer på SCÄ-besöken och jag var där sisådär en gång i månaden, utan några viktkontroller utan bara snack liksom och vi började prata om utskrivning som skulle ske till sommaren. Februari kom, jag och mamma åkte verkligen på en superhärlig resa till Kap Verde på sportlovet men mycket gående i bikini och lite kläder gjorde mig extra medveten om min kropp vilket var rätt jobbigt.
 
Iallafall, i februari/mars nån gång så anmälde jag och pappa oss till ett 10 km lopp i maj vilket jag såg mycket fram emot. Det innebar också att jag började löpträna mer och längre distanser (men åt fortfarande så mycket som jag behövde). Samtidigt var det väldigt mycket i skolan, jag jobbade mycket barnvakt och jag hade rätt hög press på mig själv. I april så åkte jag och tio andra kompisar till London, en resa jag har haft som mål ett lång tag och också något jag sett fram emot enormt. Resan var verkligen toppen men samtidigt väldigt väldigt utmanande. Vi var där i 7 dagar och gick ut varenda kväll vilket innebar massa drinkar och alkohol. På grund av sena nätter osv blev dagarna lite huller om buller och psyket svagare vilket tyvärr gav utslag på maten då jag fick i mig aldelles för lite än vad jag behövde. Kompisarna tar ju en chokladbit här och där men för mig som inte är där än så blir det för lite. När jag kom hem hade jag dessvärre tappat lite vilket både jag och mina föräldrar blev medvetna om. Bara cirkus två veckor senare var det dags för det där 10 km loppet och efter jag kom hem från London började jag äta lite mindre medvetet och samtidigt fortsätta träna rätt långa distanser.  Dock så handlade det inte om att jag slutade äta, verkligen inte, men det var inte tillräckligt, vilket jag innerst inne visste. Sen fortsatte det ett litet tag och när jag en gång började verkligen storböla inför en måltid som jag inte gjort på 10 månader så satte mina föräldrar ner foten och märkte att nu är vi påväg ner mot fel spiral återigen. 
 
Så jag som egentligen skulle ha varit utskriven från SCÄ vid det här laget, är nu sedan i juni där en gång i veckan för viktkontroll och snack. Jag jobbar nu för att gå upp de kilona jag har tappat och få tillbaka min mens, och måste äta lunch + middag med mina föräldrar. Here we go again liksom haha. Nej men det kanske låter värre än vad det är, jag vet inte, jag äter i stort sett alla måltider ångestfritt det är bara de där matbitarna som jag vet att jag äter för att öka i vikt som är påfrestande. Men jag har gjort det förut och jag dog inte av det, så det här kommer lösa sig bra. Jag vet det och jag kommer komma tillbaka till den där jobbigt skrattande Sandra snart igen. Men det är otroligt läskigt hur fort tankarna kan ta ett så hårt grepp om än så snabbt igen, så hörrni ta hand om er. 
 
Har ni några frågor så svarar jag gärna på dem. Peace out /Sandra 
 
Jag och mina fantastic friends i London

Frågor

Halloj!

Fått några kommentarer om vikt och ätstörningar på min nya blogg. Som ni kanske märkt har jag kvickt raderat dessa kommentarer då jag helst inte vill ha något sånt på den bloggen. Det för att många som läser inte vet om mina tidigare problem. 

Undrar ni något får ni jättegärna kommentera här så kan jag försöka svara istället. Hoppas det är okej!

Tack förresten för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg här angående bloggen. 

/Tove

Tidigare inlägg Nyare inlägg