-

Fooood

Tisdag innebär DBT-grupp. Lite sorgligt tho eftersom vi är inne på mitt sista kapitel, sedan måste jag sluta. Men jag försöker ta till vara på vartenda tillfälle fram tills dess. Det som är bra med att sluta är att man då får tillåtelse att umgås med de andra i gruppen privat. Det längtar jag efter för min grupp är verkligen fantastisk. Så många fina människor det finns där ute, personer jag aldrig skulle träffat om det inte varit för min psykiska ohälsa. Inget ont som inte har något gott med sig osv. 


Apropå gott kommer här en radda matbilder (mycket snygg övergång må jag säga).


Jag och mina gymnasiekompisar har som tradition att dricka pumpkin spice latte på Starbucks när den kommer ut under hösten. Jag är inget fan av vanlig chailatte men alltså psl är fan nästan godare än en riktigt god cappuccino. Ren njutning i varje klunk. Testa!!!
Hade permis förra helgen så åkta hem till Alva och bakade veganska kanelbullar med smör- och kanelstekta höstäpplen. 10/10 would recommend.
Samma helg hängde jag en del hemma hos mina föräldrar. Såg på Stranger Things och åt tacos x2. Det här är min lunchtacos dagen efter originaltacosen. Minst lika gott dagen därpå. Dock råkade jag ha liiite för mycket vitlök i guacamolen så den fick ätas i små klickar.
I mitten av förra veckan dippade jag igen eftersom situationen på mitt boende är totalt ohållbar. Spenderade därmed helgen på avdelningen. Gulligaste medpatienten köpte smoothie och godis till mig. Sådan omtanke värmer verkligen något enormt.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var ångestfritt men till skillnad från typ de senaste tio åren då så kan jag i alla fall. Jag kan äta godis utan att överkompensera det. Ett babystep i taget.
No words needed för denna fantastiska måltid. Har vant mig så lassar bara in det i munnen för jag vet att min kropp behöver näring om den ska orka. Dessutom hör jag min behandlare på Iduns röst i huvudet där hon säger att jag absolut inte får dra ned på huvudmålen. Det är en bra regel för att upprätthålla struktur innan jag är redo att ta steget mot fullständig flexibilitet.

/H


Mitt friska liv

"Tycker verkligen att du är så oerhört stark som kämpar som du gör, trots att det allt som oftast går i motvind. Du har hjälpt mig sätta ord på många känlsor genom dina inlägg och du inspirera verkligen till att välja det friska livet. Vilket leder till min fråga: vad är det friska livet för dig? Vad har du för drömmar som motiverar dig? Alltifrån relationer, till yrken, till intressen osv. Hur ser ditt ideala friska liv ut och vad är det som står i vägen för det idag? Har själv så svårt att definiera vad som är frisk för mig, men att försöka sätta ord på det rent konkret kan verkligen vara motiverande när det är som värst. Kram på dig och kämpa på!"

Tack för en jättefin kommentar och bra frågor. 

Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig riktigt tänkt på vad mitt friska liv ska innehålla, bara vad det inte ska innehålla. 

Till att börja med är det svårt för mig att använda begreppet "friskt liv" eftersom jag aldrig kommer att bli helt "frisk". Från ätstörningen, absolut, men min emotionella instabilitet kommer alltid att finnas med. Så ett frisk liv för mig handlar mer om att ha så pass lindriga problem och hög kompetens att jag kan hantera dessa utan att det påverkar mig allt för mycket. Jag kommer alltid att vara en känslig person men det betyder inte att jag behöver agera på de destruktiva impulser som kommer att komma om jag t.ex. blir sårad eller besviken.

På samma sätt kommer jag ju aldrig kunna radera de trauman jag redan upplevt, däremot hoppas jag kunna leva med dem utan att behöva vara destruktiv.

Ett friskt liv för mig handlar nog just om det. Att kunna må både bra och dåligt, minnas och blicka framåt, utan att vara destruktiv. 

Vad gäller det friska "innehållet" i mitt liv så hoppas jag att jag kommer fortsätta umgås mycket med mina vänner. Jag hoppas att jag får följa dem och mina systrar genom med- och motgångar, uppleva både fantastiska och hemska saker tillsammans men alltid ha varandra. Jag vill också bo i en studentstad och leva studentlivet. Flytta från Stockholm några år även om jag är rätt säker på att jag kommer att komma tillbaka. Just nu är jag rätt säker på att det är läkare jag vill plugga till men jag måste slutföra de sista två kurserna på gymnasiet först. 

En annan viktig del i mitt friska liv tror jag kommer bli skrivandet. Jag hoppas kunna släppa böcker (kommit en bra bit på min debutroman) och fortsätta skriva artiklar. Jag vill vara ett ansikte utåt för bland annat psykisk ohälsa och feminism (samt självklart stå upp för alla människors lika värde i alla avseenden men jag tänker inte hålla på och ta ordet från de som har erfarenheter jag inte har).

Sedan har jag en önskan som skiljer sig från allt det där. Jag skulle verkligen vilja hitta en partner. Det känns dock som att det vore lättare att ta ett nobelpris än att faktiskt kunna vara tillsammans med någon utan att det ska vara ett destruktivt förhållande. Men det vore fint, det vore det verkligen.

Det är mycket som står i vägen för att jag ska ta mig dit. Som det är just nu är jag mentalt helt nedbruten. Framför allt handlad det om att mina trauman ryckts upp men också att jag inte kan hantera känslorna genom att vara destruktiv. Resultatet blir att jag ännu en gång blivit deprimerad och det suger så himla hårt. Jag kan inte säga något konkret som står i vägen för det liv jag vill leva utan allt handlar om mitt mående. Jag önskar verkligen att det fanns något konkret jag kunde göra mer än att bara fortsätta kämpa. Stå ut i ångesten, ledsenheten, skammen, rädslan, skulden. Försöka att visa för nära och kära. Försöka vara snäll mot mig själv. Men det är svårt, jättesvårt. 

Tusen kramar och tack för era kommentarer.

Hanna


Det är inte tårar bara smycken du har lånat ett tag

Hej mina fina. Hur är det med er? Jag mår tyvärr inte alls bra. Den här jävla traumabehandlingen går mig verkligen åt huvudet. Jag återupplever alla hemska känslor jag känt de senaste tio åren och det är så oerhört jobbigt. Är på samma gång en hjälplös, förtvivlad nioåring och superdestruktiv fjortonåring. Jag kämpar som aldrig förr för att kunna hålla emot impulser och den djupaste depressiviteten och än så länge står jag på benen även om de skakar. 


Jag försöker tänka att det är okej men det är svårt. Det är svårt att vara nitton år och behöva ringa sin mamma klockan två på natten för att tårarna inte slutar rinna trots att jag egentligen haft en bra kväll med mina kompisar. 

Jag önskar att det fanns ett bestämt datum när det här värsta är över. Det skulle göra det så mycket lättare att stå ut. Att veta att det finns ett slut, att det finns ett liv efteråt som faktiskt är bra på riktigt. Alla säger ju att det finns det och att jag kommer att ta mig dit om jag fortsätter som jag gör men när jag mår såhär dåligt så kan jag inte låta bli att tänka att jag redan är förlorad. Går varje liv att rädda? Finns det en dag när det gått så långt att det inte längre går att vända? 

Jag tror inte det egentligen. Innerst inne tror jag att det kan bli bra annars skulle jag inte fortsätta. Om jag inte trodde att jag faktiskt kan få må bra på riktigt en dag så skulle jag hänge mig åt destruktiviteten igen. Men det gör jag inte. Jag kämpar mig igenom sekund efter sekund. 

Förlåt för ett deppigt inlägg men det är såhär den ser ut, den riktiga kampen mot psykisk ohälsa. Det är ingen dans på rosor utan snarare en dans på rosornas taggiga själkar. 

Jag hoppas att jag mår bättre nästa gång jag skriver här. 



/Hanna

Lunch som speglar mitt mående.

Massa mat

Hej mina små sockerbitar. Hoppas läget är okej med er. Själv mår jag mycket bättre igen. Så himla skönt även om jag ju inte direkt är på topp, snarare precis med nästippen ovanför vattenytan. Jag orkar därför inte skriva något vettigt men däremot så har jag typ jättemånga matbilder från andra halvan av sommaren som jag vill dela med er eftersom ingen annan bryr sig haha. Generellt så fotar jag min mat mycket mer sällan men det händer fortfarande ibland. Dock är det inte på det gamla sättet för att i efterhand kunna kontrollera varenda måltid utan istället för att måltider nu är som vilket annat happening som helst och det är kul att ha minnen från.

Vi kom hem från Tanzania dagen innan jag fyllde 19 så jag hade verkligen inga förväntningar överhuvudtaget på min födelsedag. Det borde jag ha haft insåg jag såhär i efterhand. På förmiddagen blev jag bjuden på brunch på Brunch STHLM av mina fantastiska högstadievänner. Jag tog en cappuccino och någon gröt bowl (som förstås hette något mer fancy jag glömt, längst till vänster på bilden) men smakade även på pannkakorna.
Efter brunchen bar det av hemåt för födelsedagsfika med min familj. Så himla mysigt och fantastiskt goda tårtor. Både drömtårta och marängtårta.
Födelsedagen avslutades sedan på Vapiano med två kompisar från Globala. Så himla mysigt och fantastiskt god mat. Vappis är alltid ett säkert kort. Här tog jag en risotto med svamp och spenat.
Några veckor senare besöktes Vapiano ännu en gång och jag tog en pizza (!!!). Det var dödsgott och jag utmanade vidare med både cider och en drink. Kan inte tänka mig bättre sällskap än Jessica.
En bästis har flyttat till Luleå för att plugga så när hon var hemma över helgen passade vi på att göra brunch. De suspekta blågrå skapelserna är blåbärsscones.
Dagen därpå tog vi med oss matsäck och en engångsgrill ut i skogen hos mina föräldrar. Satt vi vattnet, grillade och pratade i flera timmar. Perfekt sätt att njuta av årets sista värme.
I början av förra veckan var jag på 4 knop med Ylva och åt fantastiska crepês. Denna med pesto, svamp och tomat. Vi delade även på en efterrättscrepê som jag tyvärr inte fotade ):
Min plötsliga och sinnessjukt intensiva "depression" (skattade i taket på alla depressiva tecken, förutom att det inte handlar om en lång period utan bara några dagar) har gjort det svårt att äta eftersom exakt all aptit försvann. Har ändå försökt få i mig så mycket som möjligt och försökt kompensera med näringsdrycker. Nu är dock hungern tillbaka igen!
Får gå ut på sjukhusområdet med sällskap så mamma och pappa har hälsat på och vi har fikat på Espresso House som ligger i byggnaden. Tyvärr smakade inte det här något heller men jag tryckte ändå i mig allting trots illamående för kroppen behöver energi om den ska orka börja må bättre.

Nu ska jag lämpligt nog äta lunch. Ha en fin dag.


Kram

Hanna


Att fly från känslor och trauman

Alla människor har nog flytt någon gång. Inte från ett fysiskt hot utan från sina känslor. Från sådant som varit för jobbigt för att orka erkänna för gör man det går det inte längre att fly. De allra flesta tar ändå tag i det jobbiga förr eller senare. Man gråter en kväll och så är det bra med det. Man kan berätta för sina vänner eller familj, få en kram och sedan gå vidare.

Jag har spenderat ett liv på flykt från verkligheten och dess känslostormar. Jag har testat vartenda destruktivt beteende på kartan. Vissa har jag använt mer frekvent så som svält och självskada men det finns en hel uppsjö med andra beteenden jag också använt mig av i någon mån. Ett exempel är killar och alkohol. Ett annat är att skapa yttre kaos i sådan grad att polis och ambulans måste tillkallas.

Jag har gjort vad som helst, precis vad som helst, för att slippa känna mina känslor. Det har inte varit ett medvetet val. Faktum är att det var förrän idag, när jag satt på sjukhussängen på ytterligare en låst psykiatrisk avdelning, som jag insåg vad det är jag gör. Att allt jag gör är att fly. Jag är beredd att betala vilket pris som helst, till och med mitt liv, bara jag inte behöver stanna upp och känna.

Problemet är bara att mitt flyktbeteende blir ett moment 22. Jag är så desperat efter saker som dämpar min sorg att jag försätter mig själv i situationer som skadar mig. Situationer där andra människor skadar mig. Och för att slippa känna all smärta och sorg som kommer sig utav det så fortsätter jag att söka de snabba kickarna i destruktivitet.

Jag vet inte hur länge jag hade kunnat fortsätta såhär. Inte särskilt länge till tror jag. Det kommer jag aldrig få reda på för nu är alla korten redan uppe på borden. Min psykolog fick tag i en liten tråd som när hon drog i den visade sig sitta fast i en enorm trasslig boll. Hon sa ord som gjorde att jag inte längre kunde leva i förnekelse. Hon sa orden sexuella övergrepp och misshandel och det fick alla mina murar att rasa. Bara när jag sitter och skriver det här så vill jag backa tillbaka och radera de orden ur texten. Skammen är så genomträngande och brutal. Skammen över att jag håller på att fåna mig över små skitsaker när jag bara borde rycka upp mig.

Problemet är att det är vad jag gjort. Ett halvt liv har jag ryckt upp mig och det har gjort sönder varenda millimeter av min självomsorg. Det har fått mig att gång på gång på gång kliva över mina egna gränser igen. Det har fått mig att känna existentiell ensamhet. Sådan som värker hela vägen in i själen.

Jag har i dagsläget ingen bra slutsats med det här inlägget haha. Jag är precis i början av en traumabehandling där varje session får mig att tappa fotfästet. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte längre kunna blunda inför allt som hänt. Men jag ville ändå skriva det här. Framför allt för min egen skull men också för att det kanske kan stötta någon annan i en liknande situation. Det om något är ju syftet med den här bloggen. Att vi aldrig är ensamma. Nu om någonsin behöver jag minnas det för känslan av den där ensamheten är det som får mig att fortsätta ta till destruktivitet.

Tack för att ni läser. Tack för era fina kommentarer. Tack för att ni aldrig slutar kämpa.

 

Tusen varma kramar

Hanna


Leva leva livet

Hej mina fina fina fina bloggläsare. Tusen miljoners miljarder tack för de fina kommentarerna på förra inlägget. De gjorde mig otroligt glad och jag ska svara på varenda en så fort jag har tid.

Som ni kanske sett om ni följer mig på andra sociala medier så är jag för närvarande i Marbella med fyra av mina bästa vänner och, kort och gott, så lever jag life. 

I höstas trodde jag att vårens soundtrack skulle vara en fot i graven bland syrener och studenter. Istället skulle jag komma att leva leva livet. (Lyssna på egoist - kent om ni tycker att jag pratar i gåtor)

För den senaste månaden har jag mått bra. Jag, Hanna, har för försa gången på hur jävla många år som helst faktiskt mått bra. Långt ifrån alltid, vissa dagar har varit jävliga och långa perioder tomma, men med mina mått mätt är det grymt haha. En är ju inte direkt bortskämd med att få leva utan att det konstanta trycket från ton av ångest över bröstet. För mig är det liksom något helt nytt att bara kunna få må neutralt, så som de flesta människor mår för det mesta. 

Resan hittills har varit grym. Jag har fått hänga med mina fyra favoriter, det har verkligen varit det absolut bästa med de här dagarna. Att, dygnet runt, känna sig trygg, få skratta, kunna slappna av och dessutom ha timtals av viktiga diskussioner. Har sällan känt ett så starkt systraskap som under de här dagarna. Det vi gör är äkta feminism och jag älskar det så så så mycket.

För det behövs verkligen när man är omgärdad av män män män som alla ser på en som ett objekt. Det räcker med att vi går utanför dörren, eller det räcker till och med att gå ut på balkongen, så är de där. De stirrar ogenerat, visslar, tutar, tar sig friheten att kasta sig in mellan oss för att få kontakt när vi demonstrativt ignorerar dem. Det är aldrig någonsin okej men när du inte kan gå n å g o n s t a n s utan att det händer så blir det direkt plågsamt. Och ännu värre är det med männen som gör allt gör att supa ned en så att man inte har sinnesnärvaro nog att säga nej till att ligga :) Har skrivit en debattartikel om det men vet inte om jag vågar publicera den eftersom jag kommer få så extremt sinnessjukt mycket hat pga är en kvinna som står upp för jämlikhet. 

Jaja. Vi får se hur det blir med den saken. Är inte riktigt nöjd med språket i den heller haha så kanske faller på det. 

Jag hade tänkt skriva en massa om hur maten har gått också (i det här blogginlägget, inte i aftonbladet......) men nu har jag redan babblat alldeles för länge så - hör och häpna - ni kommer få höra av mig igen!!

Ta hand om er nu finaste ni. Livet blir bättre, det är hundra procent sant även om det inte känns så.

Tusen miljoner kramar

Hanna


Lite förvirrad

Hej❤️ Vilken dag alltså... Haft extrema känslopåslag varvat med total känslolöshet och dissociationer. Det brukar visserligen pendla rätt rejält för mig men inte på den här nivån. Vi hade avvecklingssamtal i klassen idag så vi satt typ 15 pers samt våra två mentorer och pratade om vår gymnasietid. Blev så glad för för en kort stund fick jag kontakt med mina känslor och blev gråtfärdig men sen stängde kroppen av. Sen hände det lite grejer emellan innan jag kom hem och dissocierade. Fick hjälp av personalen så fick tillslut tillbaka kontakten med världen och började gråta. 


Alltså jag tycker verkligen att det är så fint att ta studenten men det är liksom en helt absurd situation. Ska jag? Ta studenten? Hur är det ens möjligt? Och ännu mer absurt är att jag typ är... stolt? Och det är en så oändligt läskig och stor känsla att jag inte har en aning om hur jag ska hantera den.

Ska inte skriva så mycket mer idag för min hjärna är verkligen pannkaka. Hoppas ni haft en bra dag!





I tisdags blev det suupergod tårta hemma hos familjen. Jag förstörde dock stämningen när jag inledde en debatt mot konceptet nationer. Mina föräldrar hakar gärna på och diskuterar men mina systrar går från bordet så fort jag drar igång haha. Stackars barn.

Ett steg mot friheten

Godmorgon!! Eller kanske god eftermiddag... Själv vaknade jag halv tolv så har inte hunnit utföra många stordåd än så länge. Igår så tog Johanna nämligen studenten så hela dagen vigdes åt fixande och firande. Som hon har förtjänat den här dagen, det är helt otroligt<3 


Min vecka har varit väldigt annorlunda eftersom jag efter ett år helt utan minsta förkylning eller annan infektion plötsligt vaknade med 39 graders feber. Mådde aspissigt en hel dag och sen vaknade jag dagen därpå och var så gott som återställd. Väldigt underligt, ganska troligt att det var en reaktion från kroppen nu när all stress har släppt. Igår hann jag alltså smita förbi Idun en stund men sen fick jag en akut tandläkartid som jag var tvungen att springa iväg på innan lunch så hann knappt säga hejdå till min fina grupp. Supertråkigt eftersom det var min sista vecka (jag ska dock gå två extraveckor men det är i en annan Idungrupp) men vi bestämde att vi skulle ses i alla fall så det känns ändå okej. Alltid tråkigt med avslut, speciellt när man kommit varandra så nära.

Men nog babblat om sånt. Idag väntar nämligen stora utmaningar vad gäller ätstörningen. Jag har kommit skitlångt under min idunbehandling men såhär långt har jag kommit tidigare också. This far but no further. Jag får i min tillräckligt med näring, kan äta allt men har fortfarande en jävla massa regler för mig. Framför allt handlar det om att ~dagens kalorimängd~ inte får bli överskriden. Att äta "för mycket" kalorier vid ett mål och sedan INTE kompensera det genom att äta mindre vid en annan måltid samma dag har alltså inte varit något jag någonsin vågat utmana av rädsla för att vikten ska skjuta i höjden. Det här är ett beteende jag aldrig vikt en tum ifrån.

Fram tills idag.......


Haha nejmen försöker avdramatisera det lite för egentligen är det så hiimla fånigt att jag gör det här till en enorm grej. Jag ska nämligen fika till mellis och jag har, i samråd med min behandlare, bestämt mig för att äta dricka både en cappuccino OCH äta en kaka UTAN att kompensera vid en annan måltid. Testa och se, bevisa för mig själv att inget händer med min kropp för att jag överskrider en påhittad summa kemiskt bunden energi. 

Ångest javisst men jag har ett jättefint dygn i ryggen så är rätt säker på att jag kommer klara det. Vet ju att alla ni hejar på mig också❤️ 

Apropå det så blir jag så himla glad för alla era kommentarer. Det händer verkligen fantastiska grejer när man börjar prata om psykisk ohälsa där känslan av ensamhet ofta kan vara det värsta med sjukdomen.

Nu ska jag sluta babbla. Jag hoppas att ni har en lika fin helg som jag❤️


I stycke fantastisk person SOM TAGIT STUDENTEN!!!!
Bakisfrukost när den är som bäst. Croissant med philadelphia och blåbärssylt, äggröra och en fin kopp kaffe med lite mjölk.

En miljon kramar


H


Massor av god mat

God(!)middag hjärtan. Idag har jag inte producerat något mer än en lätt solbränna. Känns så extremt ovant och läskigt att inte ha något att plugga. Men tror det är väldigt bra för mitt stressade hjärta. 


Maten går okej. Jag kämpar på men känns som att jag står och stampar på stället. Allt funkar men mat och kropp genererar orimligt mycket ångest och tar upp alldeles för stor del av min vardag. Kanske att nästa Idunvecka kan få mig att ta några steg till, jag hoppas det.

Jag vill också be om ursäkt för att jag är SÄMST på att svara på kommentarer. Jag ska verkligen försöka bättre mig för jag blir så himla glad varje gång ni kommenterar.

Men nog med tjat. Här kommer bilder på en massa fantastisk mat jag ätit de senaste dagarna.




Lunchade med mamma på Sally Voltair och även om jag generellt ställer mig skeptisk till mat som innefattas under begreppet "nyttigt" så måste jag säga att den här grönkålssalladen med räkor och parmesan var GRYM.
Favorit i repris på Vigårda. Veganburgaren är ok och sötpotatispommesen helt fantastiskt goda. Typ bland det godaste jag vet.
Klassisk tacomiddag på Bolinders.
Detta måste vara guds främsta gåva till människan. Bättre kvällsmål (läs nattmål) får man leta efter.
Som grädde på moset åt jag och Karin dessa fantastiska skapelser till mellis idag. Så himla fint att få hänga med henne och en fantastisk känsla att kunna äta glass ihop.

Imorgon blir det nya äventyr. 


Ta hand om er

Kram

Hanna


Ett litet hej

Godmiddag mina hjärtan. Jag hoppas ni haft en bra vecka. Min har pendlat en del men överlag har det varit riktigt bra. Bockar av ämne efter ämne i skolan vilket både känns helt fantastiskt och väldigt läskigt. Haft NP i engelska 7 hela dagen vilket har varit ett stort orosmoment men det gick faktiskt bra!! Så skönt. Ikväll väntar häng med fina människor och sedan ska jag ha min sista plugghelg under gymnasiet(!!!) 


Jag har egentligen massa att skriva men finner inte riktigt motivation, ville ändå kika in här och önska er en trevlig helg tillsammans med en påminnelse om att saker och ting kan bli bättre. Puuusss





Om att sluta hata sig själv

Jag är så glad att jag gav mig själv den här chansen. Att jag bestämde mig för att sluta hata mig själv till varje pris. För att jag var beredd investera de kilon som krävdes. Jag är så glad att för varje gång jag gav upp så reste jag mig igen. Det tog många år, alldeles för många år, kanske precis så många år som jag behövde. Men jag är klar med det här nu. Jag har mindre än ett år kvar i mina terapier och för första gången någonsin så tror jag på att det kanske kommer att hålla. Att jag visserligen kommer att falla och att jag kommer att falla hårdare än vanliga människor, men aldrig så hårt som jag gjort tidigare. 
 
Det jag egentligen vill säga är att det är så fantastiskt fantastiskt värt det att sluta promt hata sig själv. Att sluta behandla sig själv som att man vore den vidrigaste varelsen som någonsin stått på den här jorden. För så länge man hatar sig själv kan man inte älska världen. Du och din kropp är utgångspunkten för att du ska kunna finnas i världen. Det är den, det är dig, du måste behandla med respekt först. 
 
Hoppas ni har en lika fin tisdag som jag. 
 
 
 
 
Kramar
 
Hanna

Veckoresumé vecka 19

Hej, nu är jag här igen. Livet har verkligen tagit över den här veckan vilket lämnat både mindre tid och plats för bloggandet. Vilket är fantastiskt men jag saknar ju er. Här kommer i alla fall en veckoresumé för att knyta ihop den sprängfyllda säcken. 
 
3 positiva saker som hänt
  • Jag var på inte mindre än två skivor och en 19 årsfest. Med andra ord har jag sovit alldeles för lite men haft det otroligt fina nätter.
  • Jag har haft flera väldigt tänkvärda samtal med olika personer. 
  • Jag har haft perioder med mindre kroppsångest än sedan jag började gå upp i vikt igen. 
 
3 saker jag tänkt på
  • Vilket fantastiskt liv jag faktiskt ändå lever så länge jag äter ordentligt. Visst har jag hemska dippar och mer ångest än man rimligtvis borde ha men som det är nu så finns det flera stunder varje dag då jag verkligen känner att livet är så otroligt värt att leva. Det är en grymt häftig känsla. 
  • Hur lätt det är att glömma bort de bra stunderna man faktiskt har när man mår så pass dåligt som jag gör i perioder. 
  • Hur fruktansvärt klar jag är med ätstörnings (och "recovery")- världen. Alltså verkligen. Den resa jag gjort kommer prägla mig hela mitt liv och jag kommer förmodligen fortsätta kämpa för bättre vård och minskade tabun av psykisk ohälsa men det kommer inte att vara Jag. En del av min historia, absolut, men inte det som är allra viktigast i mitt liv. 
3 goda saker jag ätit
Favorit i repris tillsammans med min medkämpar på dagvården. Dundergod laxpasta.
 
 Världens sämsta bild på en extremt god svamprisotto vi åt när vi firade Alva. 
 
 Lite smakprover från det som ska serveras på min student. 
 
3 låtar jag lyssnat på 

Tonårskris

Hej finisar. Jag hoppas att allt är bra med er. Jag har haft dagvård hela veckan men imorgon är det någon form av planeringsdag och dagvärden är stängd så då tänkte jag svänga förbi skolan. Jag vet inte riktigt. Jag tror inte att jag mår så bra men jag kan inte sätta fingret på varför. Jag tror jag har min pubertala tonårskris några år för sent. Egentligen är det väl inte så konstigt, jag har ju liksom missat hela min tonår för att jag varit sjuk så nu när jag håller på att släppa taget om sjukdomen vet jag inte vem jag är eller på vilket sätt jag ska leva mitt liv. På det sättet är anorexi så enkelt. Man har liksom alltid ett mål och en riktning. Sen är det ju inget liv värt att leva men det är min gamla trygghet och nu är det som att jag tar ett kliv ut över stupets kant utan att veta om det finns mark under.


Men nog om min emotionella förvirring. Jag har haft en helt okej vecka och hoppas att jag ska få en bra helg.





Förra veckan hade jag picknick i tanto. En väldigt fin stund.
När jag kom hem delade jag och min syster på en pizza. Så himla fin känsla att kunna göra det även om man får ångest.
Morgonen därpå klev jag upp tidigt, gick en hundpromenad och åt frukost på balkongen.
I söndags var det dags för skiva igen, denna gång med temat LYX!! Vi förade hemma hos fina Nike.
Och innan skivan åt vi en grym pizza med qournfärs. Ångest men njuter ändå av friheten.

Ikväll blir det skiva igen, lovar att visa bilderna för er sedan.


Puss 

Hanna


Debattör hos Aftonbladet

Aftonbladet publicerade det jag skrev om mösspåtagningen. Tänkte att jag skulle dela det med er också (obs, inte jag som sätter rubriker). 
 
Länken finns HÄR
 
 
/Hanna
 

Livet

Livet är att dricka rosévin i en park med sina vänner medan solen lyser och glädjen bubblar i magen. 

Livet är att komma hem halv fyra på natten och krypa ned under täcket i sin bästis dubbelsäng och somna några minuter efter att man stängt ögonlocken.

Livet är att vara ensam hemma med sina småsystrar, dricka te och se på Grease medan katterna spinner i soffan.

Livet är att vakna tidigt och ta en lång hundpromenad i skogen, se solen lysa in mellan träden och färga mossan kristallgrön. 

Livet är att ta hand om sin kropp så att den orkar med att uppleva de stunderna. Livet är inte att vara så undernärd eller fast i tvångsmässiga beteenden och kroppshat att alla fina stunder passerar utan att man ens får uppleva dem. 

För livet finns inte i sjukdomen. Där finns överlevnad, åtminstone kortsiktig sådan, men inget av det som gör livet, det riktiga livet, värt att leva, kommer någonsin att upplevas så länge du vidmakthåller sjuka beteenden. Jag tror inte att man kan välja att bli sjuk för då hade ingen varit sjuk, däremot är jag nästan säker på att man kan välja att bli frisk. Måltid för måltid. Dag för dag. Genom att hela tiden berätta för sig själv och sin kropp att den är värd att finnas precis lika mycket som alla andra kroppar. 


Bild från igår då jag hängde i Tanto med dessa fantastiska människor, min hund, en box rosé och massvis med kakor.

Försommarvarma kramar


Hanna


Lite solsken

Glad fredag på er mina kämpar! Hoppas ni är lika taggade som mig på den här helgen. Det har blivit en hel del allvarlig inlägg här på sistone och jag har massor av till i mina utkast men tänker att det är viktigt att blanda upp med sånt som livet faktiskt är på riktigt, utanför allt det sjuka. Därför kommer här några bilder från senaste veckan!


För exakt en vecka sedan var det mösspåtagning och vi skolkade från engelskan för att drick cider på Mariaberget. 10/10 värd prioritering.
Spetsade till den vanliga frukosten med att hälla på lite jordgubbar och jordnötssmör i gröten. Så himla gott (tillsammans med mjölk förstås). Och till det ett alldeles vitt och gott bröd. Ätstörningen ska aldrig mer få lägga sig i min frukost!
Skollunch blev vegolasagne, ärtpesto, sallad och rödbetsmix
I onsdags slutade jag tidigt så åkte hem till mina föräldrar, gjorde iskaffe och la mig i trädgården och solade i nästan två timmar. Fasen vad svårt det var att bara ligga där utan att producera eller prestera men ack så viktigt för mitt hjärtas skull.

Nu är det skola och sedan ska jag och några klassisar dricka vin i Tanto. Livet är faktiskt inte så dumt, speciellt inte nu när månadens omgång pms ä n t l i g e n gått över och jag är mig själv igen. 


Massor solvarma kramar

Hanna


Ett hej

Hej alla nya (och gamla läsare)! Det publicerades en länk till vår blogg på blogg.se så efter det har det trillat in ett antal nya läsare. Hur kul som helst men jag tänkte att det kunde vara på sin plats med en presentation.
 
I högerspalten ser ni tre tjejer men för närvarande är det bara jag, Hanna, som driver bloggen. Sandra är i New York och lever livet medan Tove gör detsamma i Uppsala där hon även pluggar juridik. Själv går jag sista terminen på natur på Globala Gymnasiet där jag stormtrivs. 
 
Jag har haft problem med psykisk ohälsa hela mitt liv. Så tidigt jag kan minnas (vilket är sen två års ålder) har jag haft tvångstankar. Jag var alltid ett oroligt barn men ingen märkte något eftersom jag var en sån där typisk duktig flicka. När jag fyllde nio flyttade vi och jag började i en klass som inte alltid var så schysst. Här började jag insjukna i det som skulle utvecklas till anorexia. När jag var tolv bytte jag skola igen och bestämde mig för att, till varje pris, passa in. Så jag började träna extremt mycket och drog ned ännu mer på maten. Det resulterade inte bara i en svältande kropp utan även i en depression och att jag började skada mig själv för att stå ut med ångesten.
Bild på mig när jag var 9 år.
 
 
Våren 2012 blev jag akut remitterad till SCÄ (Stockholm centrum för ätstörningar) där jag började i behandling. Det fungerade inte alls och även om jag gick upp i vikt så blev jag allt sjukare psykiskt och skadade mig ännu mer. Det resulterade i att jag ett år senare blev inlagd på SCÄ's familjevårdsavdelning där jag bland annat träffade Tove och Sandra. Jag blev friskare i ätstörningen men mådde bara sämre och sämre psykiskt så tillslut beslutade jag mig för att ta livet av mig. Så jag slutade äta, skadade mig och blev inlagd på BUP (Barn och ungdomspsykiatrin). Där blev jag kvar i fyra månader på grund av aldrig sinande destruktivitet. Det slutade med att jag blev placerad på ett helt fantastiskt behandlingshem där jag bodde i nästan tre år. Även under tiden på det behandlingshemmet så mådde jag dåligt och var inlagd flera gånger med mycket tvångsåtgärder men jag kunde ändå få mitt liv att fungera. Jag gick ut nian, började gymnasiet och blev lite kär i livet igen.
 
Bild från BUP-kliniken hösten 2013
 
 
 
Efter tre år på mitt första behandlingshem skrevs jag ut. Inte för att jag var redo (även om jag jobbade stenhårt) och fick flytta till en stödlägenhet. Det var ett alldeles för stort steg och jag fick ett rejält återfall i anorexin. Jag var på väg att tappa det helt men istället fick jag börja dagvård på SCÄ och flytta in på ett nytt behandlingshem. 
 
I början av sommaren 2016 fick jag den första diagnos, förutom anorexi, som faktiskt stämmer på mig. Nämligen borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning. Att få den diagnosen innebar att jag kunde börja få rätt behandling (DBT). DBT, dagvård på SCÄ och att bo på behandlingshem hjälpte mig att med samlade krafter ta mig upp på benen igen där jag står nu, kämpandes varje dag för att inte tappa balansen samtidigt som jag njuter av solen i ansiktet och vinden i håret. 
 
Jag till höger med en sneak peak på min studentmössa för jag tar frigging studenten om en månad!!!


Vad gäller den här bloggen så syftar den främst i att peppa andra i att bli friska från sina ätstörningar men också att stötta närstående samt bryta stigmat kring psykisk ohälsa. Eftersom det är en riktig recoveryblogg kommer jag aldrig att publicera bilder på där jag var som smalast utan jag postar bilder från min vardag på saker som betyder något eller gör mig glad. 

Om ni undrar något är det bara att kommentera. Likaså om det är något särskilt ni vill att jag skriver ett inlägg om. 
 
Ta hand om er nu, kom ihåg att ni är bäst!
 
Kram
 
Hanna

Update

Hej mina finaste. Jag har inte bloggat på ett par dagar nu, ledsen för det. Fick världens ångestpåslag pga prestationsångest så slutade med att jag blev inlagd. Jag skrivs dock ut idag så det är ingen fara med mig.


Just nu orkar jag inte skriva något mer men vi hörs senare eller imorgon.

Kramar 

Hanna


Dissociation och raggmunk

Blev inget blogginlägg igår för stressen fick mig slutligen att börja dissociera. Det är en borderlinegrej (bland annat) som även är vanligt vid trauman. Det är svårt att förklara hur det känns men typ att man tappar kontakten med kroppen och verkligheten. Att allt känns som på låtsas och det är omöjligt att veta vart kroppen börjar och slutar. 
 
Idag mår jag bättre men är ganska förvirrad. Vet inte riktigt vad jag ska skriva här så lämnar det tills vidare. Viktigast just nu är att äta trots att aptiten är i botten. Så det ska jat göra. Här är en bild på väärldens godaste raggmunkar vi åt i tisdags till lunch!!
 
 
Kram
 
Hanna

Fjällyoghurt i fjällen

Heellu. Idag har varit en riktigt bra dag i backen. Det är verkligen helt galet vad mycket man kan få ut av skidåkning om man ätit ordentligt ett tag. En av otaliga grejer som blir bättre om man inte är i svält.
 
Gårdagens middag var potatisgratäng, pulled oumph, en klick vitlökssås, grönsaker och en skiva jämtländsk brieost.
 
Alltså jag är verkligen livets största yoghurtfantast. ÄLSKAR yoghurt och den här är verkligen galet god!! Rekommenderas starktttt om man gillar hjortron.
 
Fm-mellis blev varm choklad med vispgrädde och marshmallows samt en proteinbar med blåbärssmak. Helt ok men inte min favoritbar.
 
Och här är jag de få minuterna solen sken.
 
Imorgon blir det några få timmars skidåkning och sedan hemfärd. Inte supertaggad tbh, har verkligen fått smak för det här med skidåkning igen.
 
Nu ska jag äta mormors nutellakaka!
 
Vi hörs
 
Hanna

Tidigare inlägg