-

Hur man bryter tvångstankar

"Jag har ett jättesvårt tvång, att jag aldrig vågar sitta ned. Vågar inte åka bil, sitter inte när jag äter, kan inte gå i skolan, har ångest inför att behöva gå på toa och sitta ner, undviker alla sociala sammanhang för att jag inte vågar sitta...det känns som kalorierna fastnar på "fel ställen" om jag sitter...men jag vill och försöker komma ifrån det här tvånget, är inlagd nu och då måste vi ha soffstöd ibland och jag försöker psykiskt utmana mig, men vet kroppen skillnad på vilken position kroppen är i, om man sitter eller står? jag menar, egentligen, om jag står helt stilla, så förbränner jag väl mindre än om jag skulle sitta ner och skaka med benen/röra på mig? vet att man inte ska tänka så, men det kanske hjälper mig att bryta mitt tvång till en början?"
 

Det finns forskare, läkare och psykologer som anser att anorexi är en form av tvångssyndrom (ocd). Även om så inte är fallet så är de båda sjukdomarna väldigt snarlika och ligger nära varandra inom kategorin ångeststörningar.
 
Tvångshandlingar, tankar och ritualer innebär att man känner sig tvungen att göra/tänka något för annars så kommer det antingen ske en katastrof eller så känns det så fel att det skapar massa ångest. Jag har haft OCD så länge jag kan minnas och min barndom präglades av olika tvångsritualer där jag som femåring bl.a. var tvungen att rabbla långa böner för att annars skulle gud (som jag inte ens trodde på) straffa min familj. När jag som nioåring blev sjuk i anorexi så dämpades tvången på andra håll, men ersattes av tränings- mat och skadetvång. 
 
Det är helt fruktansvärt med tvångstankar och jag lider verkligen med dig. Sjukvårdspersonal och föräldrar säger att det enda man måste göra är att gå emot och att det inte kommer att vara så svårt när man tagit steget, som om det inte vore svårare att sätta sig ned när man har ett sådant tvång som du är en för en frisk person att sätta sig. 
 
Det är inte så. Att trots ett tvång är bland det läskigaste man kan göra. Inte för att man rent intelligensmässigt tror på att katastrofen (i ditt fall att fettet skulle fästa sig på fel ställen) kommer att inträffa. Men alla känslor pekar enhälligt åt det hållet. 
 
Jag har under de senaste åren tvingats bryta massor av ätstörningstvång och det som har hjälpt mig mest är att tänka på primära- och sekundära känslor. När jag tänker på att bryta tvånget får jag ångest, men under den ångesten ligger en rädsla. Vad är det jag är rädd för egentligen? För att jag ska bli tjock - varför vill jag inte bli tjock? För att folk tycker att jag är ful då - tycker jag att normalvitkiga personer är tjocka? Osv. 
 
Men trots att man har all logik på sin sida så krävs det ändå ett enormt mod för att gå emot ett tvång. Men när man gjort det några gånger kommer det att bli lättare, jag lovar på heder och samvete för jag har gjort det så många gånger själv.
 
Att byta ut ett tvång mot ett annat är helt meningslöst eftersom det bara befäster tvångsmässigheten hårdare i dig. 


I just ditt specifika fall så kan kommande rader av fakta kanske vara till hjälp:
 
Du förbränner 4kcal mer i timmen av att stå än att sitta ned. 4 kalorier som du förbränner tusen gånger snabbare av att ha en hjärna som inte är så påverkad av svält och sjukdom att den klarar av att läsa en bok. Låter du aldrig kroppen vila kommer förbränningen att minska eftersom den vill överleva och eftersom du inte kan låta den vila måste den spara all energi. Om du sitter ned några timmar om dagen, precis som vilken frisk människa som helst, så kommer din kropp också våga förbränna mer. 
Att fettet skulle fastna på olika ställen på kroppen beroende på om man sitter eller står är helt falskt. 
 
Här är ett inlägg Tove skrivit om att våga sitta ned.
 
 
Hoppas ni alla som lider av tvångstankar där ute förstår att ni inte är ensamma och att det går att bryta tvången utan att något händer!
 
/Hanna

Den värsta ångesten

Jag har ju en förkärlek till att pratar om saker utifrån mitt personliga perspektiv och på ett sätt som kanske inte är det vanliga. Därför varnar jag er än en gång för att vad jag nu kommer skriva om ångest kanske inte stämmer in på någon annan än mig. Kommentera gärna om det trots allt gör det.


Jag har legat ihopkrupen i fosterställning där på golvet så många gånger. Jag har skakat, slagits, svettats, mått illa, frusit och maniskt mumlat saker som att "jag ska dö" eller "jag ska bli smal". Personalen som sitter med mig håller i och väntar säger ”Det går över, tänk på andningen bara. Du har varit igenom det här många gånger förut det är som värst nu du är på toppen av ångesten sedan blir det bättre”. Genom ångestmolnet har jag lyssnat och försökt tänka så. Jag vill ju bli frisk och jag har någon som berättar för mig hur man gör för att bli frisk så då gör jag som den personen säger.

”Ångest är hemskt men det går alltid över”.

Jag vet inte hur många hundra gånger jag hört de orden de senaste åren. Jag har lyssnat, försökt att ta in och agera därefter. Men nu räcker det. Nu säger jag stopp, för det där stämmer inte.

Va, hur menar hon nu? Jo det som personalen syftar på är ångestattackerna då jag agerar ut min ångest. Då jag kastar mig runt och gnyr och skriker och gråter. De attackerna går alltid, alltid över. Men attackerna är inte det värsta tillståndet jag är i i min vardag. Nej, det allra värsta är den konstanta ångesten. Den där ångesten som gräver sig så djupt in i bröstkorgen att man knappt får luft och blicken ser lite suddigt men man håller sig ändå kvar i behärskat tillstånd.

Jag har inga belägg för det här utöver mina egna erfarenheter men jag tror att vårdpersonal och psykologer har fastnat i vad PTSD är. En psykisk sjukdom som för de flesta innebär att man kan få sådana fruktansvärda attacker att det känns som att man ska dö av ångest och man kan verkligen inte kontrollera sig oavsett vilken situation man är i.

Men ätstörningar är inte PTSD. Visst kan man ha PTSD och en ätstörning men det är ändå två olika ångestar. I alla fall är det så för mig. Jag mår inte sämst när jag har en ångestattack. Jag mår fruktansvärt dåligt, annars skulle jag inte skrika och fara runt, men då är jag så mitt uppe i hyperventilerande och rörelse att bröstet lättar och tankarna bara blir ytliga.

Därför tycker jag att det är så himla fel när personal säger att ångesten går över, för det gör den inte. Min ångest går aldrig över. Attackerna går över, men det är innan och efter som det är som värst. Då anorexin skriker i mitt huvud och bröstet är tungt, tungt, tungt men jag fortfarande klarar av att hålla ihop mig.

 

Fan vad deprimerande, vad är det du skriver Hanna? Menar du att det inte är någon mening att stå ut i ångesten för att den ändå aldrig går över? Nix, helt tvärtom. Ångesten går inte över kortsiktigt och jag tycker att det är fel av personalen att påstå det (fast de vet ju inte bättre). Men jag kommer inte att ha såhär mycket ångest resten av mitt liv. För nu kan jag hålla ångesten i schack i relativt långa perioder utan att agera totalt destruktivt och det är det som gör att jag tillslut kommer att få mindre ångest. För så länge man svälter, spyr, tränar eller skär sig så fort ångesten ökar så blir den värre för varje gång. När man inte gör det stannar ångesten av. Den blir inte bättre, men den blir inte heller värre. Långsamt, dag för dag, kan man ta sig fram genom livet. Börja med saker som man gjort innan man blev sjuk, komma tillbaka till skolan och dansen. Gå på bio med kompisar och följa med till landstället. Folk ser inte hur man lider för att ångestattackerna är färre men jag vet hur mycket du lider. Jag vet hur mycket jag lider varje dag och sekund. Men jag vet också att det är enda sättet att bli frisk och jag vet att det kommer att vara värt det.

Så föräldrar och personal, nästa gång ni säger att ångesten går över så tänk er för. Ångesten går inte över, jag får bara tillbaka kontrollen och kan hålla min ångest i en liten osynlig låda i bröstet. En låda med sylvassa kanter som skär in i min hud. Jag kan släppa ut den om jag vill men det vill jag inte för då kan jag inte göra annat än att springa omkring och slå sönder glas och det ger mig inget alls.

Glöm mig inte bara för att jag inte syns. Ångestattackerna är inte värst, det är all tid emellan. Jag klarar att stå ut om du, som vuxen, stannar vid min sida.


 
 

 

/Hanna


Ångest och panikångest

Nu var det här inlägget om depresion, men jag sr lite tankar om pngest. Jag irriterar mig nämligen väldigt mycket på när kompisar, familj mm. Säger att de har ångest. Många av dem vet jag nästan säkert inte har haft ångest på ett liknande sätt som jag. Det känns som att folk bara slänger ur sig att de har ångest utan vidare och de förstår liksom inte hur det faktiskt känns att ha både ångest och panikångest "på riktigt". Har du/ni känt så någon gång? Har jag rätt att känna så? 
Jag vet att du tidigare har skrivit inlägg om panikångest, men har du skrivit något om ångest och har du ute gjort det skulle du kunna göra det. Kanske också förklara skillnaden mellan ångest och panikångest. Är det jobbigare att ha panikångest än att ha konstant ångest? Äh, jag vet inte. Känner bara att ångest begreppen inte riktigt är utredda och folk verkar inte veta vad ångest faktiskt är. Sen en annan fråga också, hur förklarar du vad ångest är för någon som inte förstår. När jag säger att jg har ångest så verkar folk tro att jag antingen bara är lite stressad eller rädd alternativt att jag snart kommer få en panikångest attack. 
 

Det här är en ständig debatt inom sjukdomsvärlden "har du riktig panikångest eller har du bara ångestattacker?"
Först och främst finns det flera olika sorters ångestdiagnoser där PTSD är en av dem. PTSD står för postraumatiskt stresssyndrom och för att uppfylla kriterierna för den diagnosen måste man få panikångestattacker och de måste vara så pass mycket utom kontroll att man går runt med en rädsla för att få en sån attack igen. 
 
I princip alla som har ätstörningar har någon form av ångest. För de flesta ligger det som en ständigt molande ångest som kan bli mer påtaglig ibland med symptom som att man spänner sig, magont, sömnsvårigheter och att det ligger som en klump i bröstet eller halsen. Men för vissa, däribland mig, kan ångesten ibland stiga så pass mycket att man tappar kontrollen. 
 
För mig börjar det med att jag hyperventilerar vilket gör mig svimfärdig, jag skakar och far runt runt runt och börjar slänga mig mot väggar, försöka hoppa ut genom fönster och kastar glas och tallrikar. Det ser väldigt våldsamt ut och det låter nog ganska hjärtskärande när jag skriker. Men trots vad alla andra säger om att panikattackerna är det värsta så håller jag inte med, för när man är där mitt inne i attacken är allt bara ett enda stort adrenalinpåslag och tankarna susar förbi så snabbt att inget får fäste, varken gott eller ont. 
 
Så nej, jag tycker inte att det är jobbigare att ha pa panikattacker än konstant ångest. Dock är det ganska vanligt att de som får panikattacker ibland också har en högre konstant ångest och därmed ligger närmare bristningsgränsen (även om det inte behöver vara så). 
 
 
Vad gäller att folk säger att de har ångest så är det bara att försöka att inte bry sig. Samma sak om folk som säger att de har panikångest. Det är triggande och frustrerande men ingen idé att slösa tid på att försöka få folk som uppenbarligen inte vet så mycket att förstå.
 
 
Hoppas det var ett okej svar, resten kommer så småningom!
 
/Hanna
 

Depression

Liksom med mycket annat slänger sig folk med begrepp som att de är deprimerade eller att något är deprimerande. Jag har inget emot det men här kommer ett inlägg som förklarar vad depression är eftersom jag vet att många av er som läser det här är deprimerade eller känner folk som är det.


 

Depression är långvarig och djup nedstämdhet. Det är vanligare att äldre personer får depressioner än yngre, även om det inom barn- och ungdomspsykiatrin och framför allt ätstörningsvården är många som får depressioner. Depression är en dianos som ställs av läkare efter en depressionsutredning. Jag har gjort sådana utredningar x antal gånger och det är ett antal sidor med frågor som man ska kryssa i och göra olika skattningar, plus att det är en del muntligt. Om man vill finns det test på nätet som stämmer på ett ungefär. 

 

Symtom på depression är bland annat följande:

  • Djup sorg som inte lättar
  • Nästan konstant ångest
  • Orkeslöshet
  • Hopplöshetskänslor
  • Självmordstankar
  • Saker som förut var kul har förlorat sin mening
  • Minskad eller försvunnen sexuell lust
  • Svårt att ta beslut och utföra vardagssysslor  
  • Koncentrationssvårigheter

Omgivningen reagerar ibland dumt på depression. Jag har haft min depressionsdiagnos i två år nu och vet att jag var deprimerad minst åtta månader innan det (förmodligen längre). I olika skeden av depressionen kan det vara svårt att överhuvudtaget kliva ur sängen. Men depression kan också visa sig lite annorlunda på oss med ätstörningar. Jag har alltid klivit ur sängen för att anorexin drivit mig, jag har fortsatt att prestera i skolan fram tills att svälten slog ut hjärnan totalt och jag slutade aldrig utföra mina sysslor för jag var en duktig flicka. 

Istället visade och visar sig min depression i nedstämdshet (som inte alltid syns), konstant konstant konstant ångest, starka självmordstankar, orkeslöshet och meningslöshetskänslor. 

 

Alltså finns det inget konkret svar på hur en deprimerad människa är men oavsett hur symptomen visar sig så är det viktigt att söka hjälp. Det är helt fel att som förälder försöka pressa ett deprimerat barn att göra sådant som hon vägrar för att hon inte orkar, för att hon inte ser någon mening med det eller något annat för då kan det slå åt helt fel håll. Istället finns hjälp att få, det finns både tabletter och psykologer och för många krävs det inte så himla mycket för att få resultat

Det är viktigt att man får hjälp, speciellt unga, för annars är det lätt att man i ett desperat försök att lindra det som gör så ont börjar spy, sluta äta eller skära sig. 

 

Varför blir man deprimerad?

Det finns oändliga orsaker till att man bli deprimerad, depression innebär att olika signalsubstanser i hjärnan har kommit ur balans och för att rätta till det så tar man antidepressiva. Men varför det sker en rubbning i signalsubstanserna är väldigt personligt. Jag har alltid varit ett ledset barn. När jag var liten hade jag OCD vilket gjorde mig väldigt rädd och ångestig, samt som jag alltid haft ångest över nästan allt och har någon form av social fobi. Men det som fick mig att bli deprimerad "på riktigt" var ätstörningen. Ju mer tid av mitt liv som gick åt till att tänka på mat, vikt och träning desto mindre livslust fick jag och i och med svälten orkade min kropp inte med något alls - allra minst att vara glad. 

Men man kan också få en ätstörning för att man är deprimerad och då kan depressionen t.ex. komma ifrån att en närstående har dött eller att man är extremt stressad.

 

 En ledsen trettonårig Hanna som gått hos Scä i några månader. Det var tiden innan jag började skriva för att uttrycka hur jag kände utan fotade istället.

 

Ställ frågor om depresison i kommentarerna så svarar jag i ett senare inlägg. 

 

/Hanna

 

 


Att skrika

Det finns många sätt att agera på in ångest. Svält, kräkningar, maniskt tränande och självskadebeteende är alla destruktiva vägar för att kortsiktigt lindre ångest. Att gråta, prata, stå ut och tillåta sig att må bra de stunder det går är konstruktiva (men svåra) sätt. Och så har vi de som ligger i gråzonen, de sätt som är bättre än att skada sig eller svälta men inte är lika bra långsiktigt som att prata om ångesten. Ett av dessa sätt, och som man möter på olika psykiatriska avdelningar, är att skrika. 
 
Första dagen som jag skrevs in på Scä's familjevårdsavdelning var första gången jag skrek ut min ångest. Jag skrek inte så högt och ångestattacken var inte i närheten av lika våldsam som den skulle bli senare hemma och på BUP, det var första gången jag skrek och sprang omkring men långt ifrån den sista.
 
Det var så skönt, så oerhört innerligt och otroligt skönt att ä n t l i g e n få visa hur dåligt jag faktiskt mådde och vad som skedde inuti mig varenda sekund av min vakna tid. Att få respons på det, att en annan människa handgripligen håller fast min kropp så att jag för en stund kan släppa taget. 
 
Men att börja skrika var för mig inte enbart ett sätt att få släppa ut en del av ångesten utan det var också en del av tävlingen. Gud vad vi höll på på Scä, skrek en så började den andre snart och efter det kom den tredje och vi sprang fram och tillbaka i korridoren och kastade näringsdryck och tallrikar. Snälla ge mig uppmärksamhet, glöm mig inte nu när hon skriker jag mår fortfarande lika dåligt som jag gjorde för två timmar sedan det är bara det att jag inte orkar skrika hela tiden. Det blir inte en lättare kamp när Ana lägger sig i och manar på en "du måste skrika högst annars kommer de inte se hur sjuk du är skrik nu SKRIK". 
 
Sen har vi den tredje delen också och den som få unga förstår sig på innan det är för sent. Den delen att man kan lära sin kropp att få panikångest. 
 
Vadå lära sin kropp att få panikångest? Det går väl inte?
 
Nej, det trodde inte jag heller. När jag kom till Scä började jag skrika, slåss, kasta grejer och försöka rymma. När jag skrevs ut från Scä tänkte jag sluta för det fungerar inte att jag håller på och gallskriker att jag vill dö och släpp mig när mina småsystrar är hemma. Kunde jag sluta? Nej. För på samma sätt som med svälten hade min hjärna lärt sig att jag får en kortsiktig lindring av ångesten om jag skriker och håller på. Därefter tappade jag kontrollen. Nu har jag fått panikångest i offentligheten vid ett flertal tillfällen och det är så himla, himla pinsamt. Allt blir bara blankt och svart, hjärnan kopplar bort i takt med att rösterna i huvudet blir högre. Folk omkring kommer fram, undrar vad som händer "är det någon som känner flickan här?", "hallå, hallå hör du mig!?", "är det okej - ska vi ringa polisen?". När jag väl börjat finns det inget stopp och det är en så läskig känsla.
 
 
Hade jag skrivit det här för ett år sedan hade jag rekomenderat skrikande, det gör jag inte nu. Det är okej att skrika för att få omgivningen att förstå hur dåligt man mår och att göra det istället för att skära sig, men det mönster skrikandet skapar är så himla destruktivt och jättejobbigt att bryta att det enligt mig inte är värt det. Kanske om man gör det vid ytterst "särskilda tillfällen" men inte om det blir en vana och ett tvång om att man tex måste skrika minst en gång om dagen.
 
/Hanna
 

Självmord

I princip alla som är väldigt sjuka i ätstörningar är också deprimerade. Att vara deprimerad innebär att man är ledsen, tom eller ångestfylld större delen av sin vakna tid. Det här inlägget kommer handla om ett tungt ämne som ofta kommer ur depression, närmligen självmordstankar och självmordsförsök.
 
Jag har brottats med självmordstankar i drygt två och ett halvt år nu. I somras och början på hösten var de som allra värst, jag planerade mitt dödsdatum till den första september något som resulterade i en tvångstanke så stark att jag inte klarade av att stå emot. Innan och under tiden på BUP försökte jag ta mitt liv vid ett flertal tillfällen.
 
 
De allra flesta som har självmordstankar vill egentligen inte dö. Grejen är bara att allt är så oehört mörkt, känslorna så fruktansvärt påfrestande och man ser inget slut på det så då verkar självmord vara enda utvägen. Till alla er som sitter med självmordstankar men vet att ni egentligen inte vill ta livet av er - be om hjälp! Jag gjorde det inte förrän ett par månader in på min BUP-tid men nu kan jag göra det nästan direkt som jag känner att tankarna blir så starka att jag inte kan stå emot. Det är så oerhört skönt att få berätta för någon som tar en på allvar. Det betyder inte att man blir skjutsad direkt till BUP, inget brukar bli särksilt mycekt bättre av det, men att man har någon att prata med och framför allt någon som är med en. Mitt främsta tips för någon i den situationen är att använda ständig distraktion fram tills man har möjlighet att prata med en psykolog eller liknande.
 
Men om man står där då. Ensam på rälsen, med en snara om handen eller högst upp på en klippa. Eller om man snörar på sig skorna för att ta sig till platsen man bestämt att det ska hända på, på tidpunkten man tänkt ut. Innerst inne känns det inte rätt, man vill ju inte egentligen det är bara det att man har bestämt sig och att backa ur nu är ett tecken på svaghet. Så fort man tänker tanken att vända skär ångesten genom kroppen, sjukdomen vill ju att du ska dö. Kom då ihåg det här, det är simpelt men det kommer hela vägen från roten av mitt hjärta och jag menar det verkligen. Du är inte ensam, du måste inte och det finns ett ljus som du inte kan se än. Ring någon, vem som helst. Ring polisen om du inte känner att du kan vända dig till någon i din närhet. Ring, stanna där du är och vänta tills du blir hämtad. 
 
Min allra viktigaste DBT-färdighet, och också en av de svåraste, heter "stanna upp". Liksom namnet antyder så går det ut på att stanna upp innan jag tar ett beslut som kommer att påverka min framtid ett bra tag framöver (om inte för alltid). Stanna upp precis där du är, gå igenom vad det är du ska göra och se konsekvenserna. Undvik inte tanken dina föräldrar som gråter vid din grav, din lillebror som inte längre har en storasyster och tystnaden som uppstår varje gång någon skämtar om självmord i dina kompisars närhet. Se alla personer i din omgivnings skuldkänslor och deras sorg som aldrig kommer att vara över. Sjukdomen vill få dig att blunda och det kanske tycks hårt av mig att tvinga på dig alla de här skuldkänslorna när du redan har det tufft. Men man måste se sanningen som den ser ut. Det beslut du fattar påverkar inte bara dig, det påverkar hela din omgivning och kommer alltid att göra det. Det finns alltid någon som älskar dig och bryr sig om dig även om sjukdomen har fått dig att tro något het annat. Och det finns en väg ut. Lyft mobilen och ring.
 
 
Jag hoppas inte att ni blir ledsna eller får skuldkänslor av det här inlägget. Det var inte helt lätt att skriva för mig med tanke på vilka beslut jag har fattat i mitt liv. Men jag kände att jag var tvungen att uttrycka mig starkt, för det här är ingen lek som du och sjukdomen kan roa er med. Det här handlar inte bara om dig.
 
/Hanna

Ett par fleecebyxor och lårkomplex

Just nu har jag mycket ångest. Anledningen är att jag börjat få otroliga komplex för mina lår igen. Det exploderade idag när jag tog på mig ett par nya mysbyxor i fleece jag tänkte ha på avdelningen pga orkar inte klä mig ordentligt här. Jag drog på mig byxorna, kollade i spegeln för att se hur modellen såg ut. BAHM och jag möts av det vidrigaste jag någonsin sett.

Men hur kan det vara möjligt? Hur kan ett par ben som tillhör en kropp vars bmi fortfarande inte passerat 18? Svaret vet jag egentligen men det är så fucking svårt att hålla kvar vid den kunskapen när man står där mittemot sin spegelbild. Men det går. Det går det går det går.

Så efter lite ihopbrytning från min sida drog jag på mig de där jäkla fleecebyxorna. För att bevisa för mig själv att jag inte kommer att dö av att ha på mig ett par byxor som sitter tajtare nu än vad de hade gjort för ett par månader sedan. För att inte skicka signalerna till Ana att om hon ångestchockar mig så går jag med på att ta av mig byxorna.

Så nu sitter jag med min bästa (och enda) vän på avdelningen. Efter att vi hatat allt och alla ett tag samt skrivit stt argt brev och druckit dr. pepper zero så känns det bättre.

Ett noll till Hanna mot Ana.

/Hanna


Fysiska reaktioner på rädsla

Varje gång jag dricker/äter min näringsdryck börjar jag må fruktansvärt illa. Alltså inget vanligt illamående utan hela världen snurrar och jag måste lägga mig ned. Hjärtat dunkar snabbt, snabbt, snabbt och mina fingrar skakar. Sen kommer spasmera, ofrivilliga muskelryckningar som skakar hela min kropp.
 
Det låter förmodligen som en väldigt dramatisk reaktion på en liten näringsdryck. Det tycker jag också. Men det visar hur tätt förknippat kroppen är med psyket.
 
Jag har byggt upp en otrolig rädsla för näringsdrycker. Det blir alltså en otroligt stor påfrestning att dricka en. När den är slut kommer kroppens reaktion som inte alls är kopplad till näringsdrycken i sig utan till rädslan jag känner. Ett tillfälle då jag fick en sådan stark reaktion var efter Håkan-konserten i juni då jag fick panikångest i offentligheten. När jag kom hem till Elin var jag först vrålhungrig men när jag tog en tugga fil så höll jag på att kaskadspy rakt ut, jag mådde så f r u k t a n s v ä r t illa. Jag la mig på sängen och spasmerna kom samt att jag kallsvettades.
 
Det var första gången på ett bra tag och jag drabbades av dödsångest. För er som inte vet vad dödsångest är så är det när man tror att man kommer att dö. Det är väldigt vanligt att få de första gångerna man får fysiska ångestpåslag, det är därför jag skriver om det här för att ni ska förstå att det inte är farligt på något sätt. Det är en fullt naturlig reaktion som visserligen inte är kul men ändå sund.
 
Det viktigaste är att inte gripas av panik och sluta andas. Det har jag också gjort vilket resulterat i att jag svimmat. Alla som kommit i kontakt med psykiatrin har nog lärt sig att andas i fyrkant. Trots att det är otroligt uttjatat begrepp hjälper det verkligen i sådana här situationer. För er som inte vet vad det är handlar det om att andas in, hålla kvar, andas ut, hålla kvar, andas in, hålla kvar, andas ut osv.
 
Fysiska reaktioner som dessa går alltid över på en halvtimme, oftast kortare tid. Ligg på rygg, andas och försök fokusera tankarna på något annat än att det känns som om du kommer att dö så går det ännu snabbare över. För du kommer inte att dö.
 
/Hanna

Att gråta

Jag har tidigare pratat om primära och sekundära känslor. En sekundär känsla är ångest och det är oftast med det ordet vi beskriver känslan när vi t.ex. känner oss tjocka. Men ångest är en sekundär känsla och därmed ligger det ALLTID en primär känsla i grunden. Ledsenhet och rädsla är de vanligaste för mig. Jag kollar mig i spegeln och känner mig tjock vilket ger ångest, men ångesten kommer ju från att jag är RÄDD för att vara en sämre människa/andra ska tycka att jag är konstig/få jättemycket ångest (ironiskt, eller hur?).
 
En tillfrisknadsprocess innebär i stort sett alltid ledsenhet och rädsla, gömda under det där tjocka, klibbiga lagret av ångest. Fram till de senaste veckorna här har jag i princip aldrig gråtit. Faktiskt har jag haft någon fixidé om att jag ska gråta en gång var tredje månad, varken mer eller mindre. Hursomhelst, skillnaden mellan nu och förut är att innan har allt bara varit ett enda kaos av ångest och ångest är så otroligt svårt att stå ut i (fast det går!). Nu har jag börjat känna efter, vad finns egentligen under ångesten? Är jag rädd? Ledsen? Då kommer tårarna. Jag hulkar, snörvlar och gnyr. Jag gråter och det är så förbannat skönt. 
 
Att ha insjuknat i en ätstörning, att ha varit så otroligt elak mot sig själv och förlorat så lång tid av sitt liv är en stor sorg. Det måste det få vara. På samma sätt som du sörjer en bortgången släktning måste du sörja det destruktiva du nu ska lämna bakom dig. Ana och Mia, din bästa vän som du plötsligt måste lämna för du ska ju bli lycklig - det är tungt. Ingen som inte varit igenom det själv kan någonsin förstå vilket hästjobb det är att bli frisk från en ätstörning. Varenda en av oss som vågar stå upp och möta det som gör så ont, ont, ont är hjältar. 
 
Det är inte skamligt att gråta. Det är inte att visa sig svag. Det är att våga släppa ut en del av det som trycker där inne, det är ett steg mot friheten. Att gråta är så fantastiskt skönt - tusen gånger skönare än att svälta, skada sig, spy eller hetsträna. Att gråta när man är tillsammans med någon är det allra bästa. Det kan vara svårt att ta emot en kram men det räcker med att någon sitter på en stol några meter ifrån. Bara vetskapen om att man inte är ensam är befriande.
 
Att bli frisk är en lång smärtsam process, det faktumet kommer inte att förändras hur mycket vi än önskar att det vore annorlunda. Men det går att ta sig igenom den processen olika snabbt. Ju mer primära känslor du desto snabbare kommer det gå och desto mindre ont kommer det att göra.
 
/Hanna
 

Inlagd på bup

Hej.

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att inte vara triggande men jag känner ändå att den här bloggen blir alldeles för dubbelmoralisk om jag inte berättar hur jag egentligen har det. Jag har försökt att undvika det här i flera månader nu, skrivit peppande inlägg och låtsas må ganska okej i alla fall.
Faktum är att allt har gått käpprätt åt helvete.

Jag har sedan april någon gång mått sämre och sämre. För att hantera all den ångesten började jag trixa med maten vilket resulterat i en rejäl viktnedgång. Men inte nog med det så satte jag även upp massa tvång som skulle infalla vid ett särskilt datum, jag vill inte prata närmare om vad de tvången är exakt men det är väldigt allvarliga saker vilka har som intention att jag ska upphöra att existera.

Hursomhelst så spårade allt tillslut. Jag hamnade på karolinskas kirurgiska akutmottagning för att sedan poliseskorteras till bupakuten. Därifrån blev jag sedan flyttad till BUPsyd (en av bups två avdelningar) där jag kommer att bo för en tid framöver. Det var från början meningen att jag skulle läggas in på Scä igen men eftersom jag helt enkelt är för sjuk för att de ska kunna garantera min säkerhet så går jag deras behandling här fast tillsammans med personal som är mycket kunnigare på ångesthantering (samt att man är inlåst på ett helt annat sätt, inga vasaa grejor osvosv sånt som Scä inte bryr sig så mycket om).

Jag har alltså kört ned mig rejält. Igen.

Min fråga till er nu är, hur mycket vill ni att jag ska skriva här? Är det peppande eller triggande om jag skriver att jag klarade av att äta några tuggor lunch?

Kommer tyvärr inte kunna komma på läsarträffen imorgon vilket jag är otroligt ledsen för. Men jag tänker på er och hoppas att ni har det bra! Vi får ses någon annan gång när jag mår lite bättre.

Vinkar och skickar iväg massa pussar till er för ni är bäst

Kram

/Hanna


Hantera ångest

Snälla jag får grov ångest hela tiden, kan ni ge några ångesttips? Jag behöver verkligen några för just nu så står jag inte ut:( Om det inte blir bättre snart ger jag upp på livet
 

Hej. Har tyvärr inte haft möjlighet att svara tidigare, förlåt. Jag förstår att du har det extremt jobbigt för tillfället, ångest är bland det värsta man kan utsättas för. En slags psykiskterror man inte kan knäppa med fingrarna för att få bort. Däremot kan man göra saker för att den ska lugna sig. 
 
- Försök sysselsätta dig med saker så att ångesten inte får så stor plats. Städa ett badrum, måla en tavla eller träffa en kompis.
- Det viktigaste är nästan att du inte drar dig undan mer, vilket man ofta gör när ångesten är stark. Man liksom sluter sig och låter ingen komma nära. Men var inte ensam, det ger ångesten kraft att växa starkare. Har du inte möjligheten att träffa någon för tillfället, ring någon du litar på. Ni behöver inte prata om ångest utan ni kan prata om de snygga byxorna du såg förra veckan på stan, vad du gjort i sommar eller något som får dig på andra tankar. 
- Har ångesten med mat att göra är det extra viktigt att du inte slarvar med måltiderna. Ät allt du ska, annars blir det bara värre.
- Har du tillåtelse att motionera, gå en promenad med musik i öronen eller ta en liten springtur. Hjälper för mig!
 
Ge inte upp på livet vad du än gör. Det finns så mycket fint där utanför ångesten höga murar, det lovar jag dig. Kramar
 
/Tove
 
 

Ångestkurvan

Viktig skillnad jag vill trycka på innan jag börjar skriva är att det är skillnad att ha ständig ångest och jobbiga tankar och att ha en attack. En attack är något som känns som att det är världens undergång och att det bara inte går att uthärda.
 
Det fina med ångestattacker är att de alltid, alltid går över. En ångestattack ser ut ungefär såhär 
 
När ångesten kommer så stiger den snabbt och det känns som att det aldrig ska ta slut. Det är vid dessa tillfällen är det lätt att man blir desperat och tar till destruktiva metoder så som att skada sig, träna eller spy. Det är inget man gör för att man vill jävlas med de som bryr sig om en eller för att man tycker att det är kul utan det är en ren överlevnadsstrategi. Men eftersom dessa beteenden är destruktiva så för de en ännu längre ned i det sjuka och för varje gång man använder ett destruktivt beteende så matar man ångesten. Den kanske försvinner för stunden men den drar sig bara tillbaka, växer och återvänder större än någonsin.
Det finns hundratals olika sätt att stå ut med ångestattacker på ett konstruktivt sätt och jag kommer att skriva ned några av dem i senare inlägg. Men det allra viktigaste för mig har varit bilden av den här ångestkurvan. Att veta att oavsett hur hemskt det känns och det enda jag vill är att dödödödö så går det alltid ned tillslut till en grad jag kan uthärda även om jag mår otroligt dåligt. Det tog mig nästan ett år av ångestattacker innan jag tillslut kunde inse det som min läkare på Scä berättat redan första mötet, ångestattacker går alltid över. 
 
Ångestattacker tar nästan aldrig längre tid än 20-30 minuter. Jag har varit med om ångestattacker som sträckt ut sig över en timme och jag har haft flera ångestattacker på rad. Men oavsett hur det sett ut så har det alltid tagit slut. Och om jag måste räkna sekunderna så får jag göra det, för det handlar om några minuter i förhållande till resten av mitt liv. 
 
/Hanna

Olika sorters ångestattacker

Jag brukar dela upp mina ångestattacker (observera att det är attacker och inte den ständiga ångesten jag har) i tre olika grenar. Det här är alltså inga medicinskt korrekta termer utan begrepp jag själv stiftat (gäller inte panikångest) för att kunna förklara att jag har ångest på flera olika sätt. Känner ni igen er eller ser det helt annorlunda ut för er?
 
Psykisk ångest: När ångestattacken består av ett totalt kaos av hemska tankar som får en att känna sig absolut sämst i hela världen och det går verkligen inte att få tag i någon logik utan allt bara snurrar runt. 
 
Fysisk ångest: Okontrollerbara skakningar, illamående, yrsel, hjärtklappning, andnöd och svettning. Fysisk ångest är inte farligt på något sätt men kan vara extremt obehagligt, speciellt om man inte är van vid det. Första gången jag fick en fysisk ångestattack trodde jag att jag skulle dö, men det gjorde jag inte utan det är bara kroppen som reagerar väldigt, väldigt starkt på något som varit jobbigt. 
 
Panikångest: Panikångest är okontrollerbar ångest där man skriker, slåss, kastar saker omkring sig, försöker skada sig själv (allt gäller inte alla utan man behöver inte skada sig själv bara för att man har panikångest men för mig blir det alltid så). Man får helt enkelt panik och det enda man vill är att fly från situationen. Panikångest är rent livsfarligt eftersom man inte kan tänka logiskt utan fattar väldigt impulsiva beslut (så som att ta livet av sig eller skada sig allvarligt). 
 
 
Ofta kombineras de olika sorters ångestattackerna, eller så kommer de i följd på varandra (t.ex. först psykisk ångest, sedan panikångest och sist fysisk ångest). 
 
Jag kommer skriva en rad inlägg om ångest det här är första delen som är enbart informativ, därav inga tips på hur man ska komma åt de olika sorters ångestattackerna. Viktigaste att komma ihåg: alla ångesattacker, utan undantag, går över

Prestationsångest

När jag först började tänka på anorexia för sådär fem år sedan (var redan sjuk då men många år från att inse det själv) trodde jag att det bara var sådana som redan hade det "svårt" som blev sjuka i anorexi. Sådana som t.ex. har problem hemma, blivit mobbade eller har psykiska sjukdomar så som borderline. Sådana personer har förstås en större tendens än snittet att få ätstörningar och jag räknas väl in där till viss del eftersom jag mådde dåligt redan innan jag fick anorexi. Men jag räknas lika mycket till den andra gruppen, de prestationsdrivna tjejerna som gör allt för att uppnå perfektion. 
 
Jag har i hela mitt liv haft en otrolig prestationsångest. Främst märks den väl i skolan där jag inte är nöjd om jag inte får högsta betyg och ibland räcker inte det utan jag måste få A++ eller kommentarer som "du är den bästa elev jag någonsin undervisat". Men redan innan jag började skolan drevs jag av prestation det var dock inte förrän i sexan när jag började få betyg på arbeten som allt uartade. 
 
Det är inte bara ett sammanträffande att jag och Tove går i samma skola och att vi två plus en tjej till från vår skola var tre av de åtta personer som var inlagda på Familjevårdsavdelningen samtidigt. Vi går i Kunskapsskolan, en skola som syftar i att man ska ta eget ansvar och att man kan jobba vidare hur långt som helst. Detta resulterar i otroliga krav på varje elev och framför allt tjejer som tävlar i betyg men också i skönhet. Jag vet att det här inte bara är ett fenomen som återses på vår skola utan det finns sådana här tjejer i varje skola i hela landet.
 
För det handlar ju inte bara om betyg utan samma tjejer som sliter för sina betyg försöker också bli smalast. Ingenting är okej före perfektion. De börjar banta för att bli vackare och all hjärnkapacitet som de här smarta tjejerna faktiskt har går åt till att utveckla en ätstörning. Bara för att man inte kan vara nöjd med sig själv.
 
Dagens ideal och krav på tonåriga tjejer är helt sinnessjuka och det finns ingen som ser. Inte förrän man svultit sönder sin kropp. 
 
Jag önskar så innerligt at jag bara kunde ta all er prestationsångest, lägga den i en låda av betong och sända ned den på havets botten för ingen annanstans än där förtjänar den att ligga. Ni är så himla fina som ni är. Vi är så himla fina som vi är. Vi duger och hur mycket vi än kämpar med att bli perfekta kommer vi aldrig bli det om vi inte accepterar oss själva just som vi är. Att börja dra ned på maten kommer aldrig någonsin göra att du mår bättre utan det kan sluta med att du sitter där om fyrtio år på Scä's vuxenvårdsavdelning, utan vänner eller familj och med en kropp som håller på att ge upp efter alla år av viktnedgång.
 
Lyssna inte på monstret!
 
/Hanna

Tankar och känslors betydelse

Hur vi tänker i olika situationer har stor betydelse för hur vi mår. Tankar påverkar hur vi känner oss, och tvärtom, känslor påverkar hur vi tänker. Oro, ångest och obehagskänslor är förknippade med våra tankar och givetvist är det inte möjligt att bara tänka positiva tankar men det är ändå jätteviktigt att de negativa tankarna inte tar över och blir avgörande för hur vi agerar. 
 
När kroppen är i svält gör det att man blir på dåligt humör och då börjar man lättare tänka negativa tankar som i sin tur sedan förstärker det dåliga humöret och leder till ännu fler negativa tankar. Om man känner sig osäker så  tänker man att man är misslyckad eller om man tänker hur många kalorier den där måltiden innehöll får man känsla av att man blivit tjockare. Tankar och känslor påverkar varandra hela tiden och det finns en stark koppling dem emellan. När kroppen börjar få mer näring och kommer upp i en hälsosam vikt kommer det finnas mindre plats för dessa negativa tankar, hjärnan kommer igång mer och vad de allra flesta säger så blir man mycket gladare och man kommer inse att livet är så mycket mer än att gråta över sina lår.
 
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "att det bara är en känsla" och även fast man är hundra procent övertygad om att det inte alls är en känsla utan att den där såsen har sättit sig på sin mage eller att jeansen känns tightare än imorse så får man försöka lita på dem utstående. Det är omöjligt att maten man äter sätter sig på sin kropp direkt efteråt, att öka i vikt är en lång process och det är inte något som händer över en natt.  
 
Ibland när man har vägning så styr siffrorna över hur känslan av sin kropp är. Ibland är det inte förräns man får se siffrorna på vågen som man reflekterar över "jo men gud jag har ju verkligen fått större armar osv" när känslan innan faktiskt inte har varit så. Jag har varit med flera gånger om att känt mig som en flodhäst och varit bombsäker på att jag gått upp minst 1 kg men så visar det sig att vågen stått stilla och även motsatsen. 
 
Sjukdomen bara leker med dig, försök se att den är som ett monster som har tagit över ditt sinne och monstrets mål är att döda dig. Det spelar ingen roll om du går ner 10 kg till, den kommer ändå aldrig bli nöjd. Det är därför denna sjukdom är helt galet patetisk och kan jämföras med cancer. Ju mindre näring du får, ju mer negativa tankar kommer du få vilket gör att du kommer må ännu sämre och känslorna kommer bli mycket värre.
 
Dessutom hamnar man ofta i tankefällor och ifrågarsätter dem inte utan drar slutsatser om att det är sanningen, och ofta blir det förhastade slutsatser på ett negativt sätt. Negativa tankar som blir till en känsla kan t.ex vara: om jag äter det där kommer jag bli jättetjock, om jag inte gör dem där sit-upsen kommer jag bli slapp, tänk om jag hade ätit upp - hur mycket hade jag inte gått upp då? det stod på den där bloggen att om jag inte gjorde såhär så skulle min förbränning försämras, jag har säkert gått upp 10 kg efter den där lunchen osv.
 
Här är några frågor som kan hjälpa dig att hantera oro och negativa tankar:
- Vad är det värsta som kan hända? Går situationen att tolka på något annat sätt? Hur säker är jag på att den information jag har är rätt? Är det något jag bara tror/känner? Vad talar och vad talar emot den här tanken? Hur sannolikt är det att tanken stämmer? Vad skulle någon annan säga?
 
/Sandra

Varför vi går så lite i skolan

Det var någon som undrade så jag svarar tänkte jag.

När man har mycket ångest försämras koncentrationsförmågan väldigt mycket. Rent fysiskt beror det på att man får för lite blod i hjärnan. Saker som man förut gjorde på ett kick kan när man jobbar med att bli frisk från en ätstörning ta många, många timmar. Det är så mycket annat som rör sig i hjärnan att det blir omöjligt att koncentrera sig.

Dessutom är det en väldig påfrestning att gå i skolan eftersom man behöver vara social, något som kan vara jobbigt om man samtidigt håller ett krig i huvudet.

Jag har varit heltidssjukskriven hela den här terminen och varit borta 75% det senaste året. Nu ska jag börja gå i skolan några timmar i veckan men det är en lång och jobbig process. Dock gillar jag skolan så jag längtar efter att få komma tillbaka. Vissa kanske tycker att det är lyxigt att få vara hemma hela dagarna och titta på serier (det enda jag gör haha). Men det är inte det minsta kul i längden man blir otroligt rastlös och så är man övervakad av en förälder dygnet runt. Det är verkligen inte så att man är ensam hemma utan minst en förälder är alltid hemma med en. Så det går ut över ens föräldrar också eftersom de måste vara sjukskrivna från sina jobb.

/Hanna


Självmordstankar

Hej, förlåt för att jag inte skrivit på ett tag. Jag har haft några riktigt tunga dagar med bland annat besök på bup-akuten. Nu är jag dock tillbaka och mår helt okej igen. Det är under kontroll och jag hankar mig fram likt förut.

 

När man får så mycket självmordstankar som jag haft finns två saker man måste göra.

1.       Stå ut

2.       Be om hjälp

När impulserna och tankarna blir helt överjävliga och man går sönder gäller det att stå ut för det går över. Det är hur lätt som helst att säga jag vet det men jag vet också att hopplösheten faktiskt går över. Det finns ett slut som inte innebär att du behöver ta ditt liv. När du är mitt uppe i allt ser du det inte men då måste du ”tänka på tanken” att det tar slut. Att ni inte behöver ta ett beslut, i alla fall nu. Vänta några timmar, minuter eller sekunder. Skjut beslutet framför dig. Fortsätt så tills det känns bättre. För det känns bättre för alla tillslut, alla som är vid liv.

 

Andra delen i det hela är att be om hjälp. I söndags när allt b r a s t för mig så bad jag om hjälp. Eftersom den här bloggen är ickeanonym tänker jag inte gå in på några detaljer men hursomhelst så hjälpte det. Mina föräldrar höll mig vid liv genom att vara vid min sida när ångesten nådde sin topp och sedan körde mig till bup-akuten. Hade jag varit ensam när jag mådde som värst hade jag förmodligen inte klarat mig ur det med livet i behåll.

Vad jag vill säga är alltså att ni måste våga visa att ni mår dåligt. Det kan kännas pinsamt eller som att ni gör illa era föräldrar men om ni jämför det med hur de skulle må ifall ni försvann ur världen så är det ingenting. Era föräldrar eller vårdnadshavare finns där för att skydda er och de skulle aldrig förlåta sig själva om ni dog. 

 

/Hanna


Nyare inlägg