-

Lättare att må dåligt utan destruktiva beteenden

Hej mina fina. Hoppas att allt är bra med er? Jag mår sådär. Bättre än det varit generellt de senaste veckorna men fortfarande inte bra. Många tårar och ledsna dagboksinlägg men det fantastiska är att det stannar där. Jag gör inget destruktivt, alls. 

Kanske är det avsaknaden av destruktivitet som gör mig såhär tom. Samtidigt som det känns så otroligt mycket bättre. Jag kan vara bottenlöst förtvivlad och gråta ögonen ur mig en hel kväll men eftersom jag inte ens ger mig själv valmöjligheten att vara destruktiv (mat, träning, självskador, bekräftelsekickar) så finns inte den ångesten där. Ångesten när man slits mellan det man vet är rätt och det man vet ger snabb lindring. Jag är ledsen men that's it. 

Det här är något helt nytt för mig och går emot det sätt jag levt hela mitt liv för även innan ätstörningen så kontrollerade jag min ångest genom tvångsritualer. Vilket, precis som alla destruktiva beteenden, i längden leder till mer ångest. 

Det jag vill säga är väl egentligen att det är mycket mindre smärtsamt att må dåligt om man lämnat alla sina destruktiva beteenden. Först när det inte är en valmöjlighet att skada sig själv på något sätt så kan man släppa ångesten och befinna sig i den primära känslan (rädsla, sorg, ilska, etc). Det är också väldigt smärtsamt men ändå... enklare på något vis. Känner ni igen det?

Mina dagar just nu går ut på att packa, tvätta, städa, plugga och framför allt hinna umgås så mycket som möjligt med alla mina kompisar innan jag åker till Tanzania med familjen. Det kommer verkligen att blir ett äventyr. Först en veckas safari (utan internet?!) och sedan en dryg vecka på Zanzibar. Ska blir otroligt häftigt och jag ska försöka att verkligen vara närvarande i stunden och det som händer runtomkring mig istället för i mina värkande känslor. Men jag måste också validera mig själv i att om jag bara lyckas vara närvarande i nuet några minuter åt gången så är det en stor vinst. 

Vad gäller maten i Tanzania så är jag lite orolig men det är nog inget mot vad mina föräldrar känner haha. Tror de har haft svårt att hänga med i min utveckling det senaste halvåret så ska bli spännande att se hur de kan hantera att jag har hand om min mat helt själv. Jag vet att jag klarar det om jag bara bestämmer mig. Det svåraste jag står inför är att jag förmodligen kommer behöva äta lite mer än mitt matschema eftersom vi kommer röra på oss mycket och bära tunga ryggsäckar. Det viktigaste är att om jag börjar tänka mer på mat och kropp igen beror det med 99,9% sannolikhet på att jag fått i mig för lite mat. 

 Naturell yoghurt, Start! och svenska jordgubbar. Alltsåååååå!!!!
 
Tusentals kramar
 
H

 

 


Känslor är inte farliga

Det är okej att vara ledsen. Det är okej att vara arg. Det är okej att vara glad, rädd, tom. Det är okej att känna, känslor är inte farliga. 
 
När du har borderline är det här något av det svåraste. Faktumet att du aldrig kommer att komma ifrån dina känslor, du kommer att behöva känna och det kommer ofta att kännas förjävligt. 
 
Jag har sprungit från mina känslor i så många år nu. Dämpat de med svält, självskador, träning och andra mer eller mindre destruktiva beteenden jag haft. Dämpat de genom att prestera i skolan och genom att få bekräftelse för mitt utseende. Men känslor har alltid, alltid kommit tillbaka. 
 
Det senaste halvåret har bjudit på mitt livs största förändringar. Även om jag inte är frisk så har jag inte varit såhär fri från ätstörningen sedan jag blev sjuk för snart tio år sedan. Jag har inte sytt på nästan 8 månader. Jag har tagit studenten. Jag har deltagit mer i det friska livet, det riktiga, normala livet, än vad jag någonsin gjort tidigare.
 
Jag har kommit en bra bit på vägen men det är fortfarande så himla mycket i mig som är trasigt. Självskador och svält har ersatts med andra destruktiva beteenden som i dagens samhälle försvinner under radarn för vanligt ungdomsbeteende. Det har inte varit enbart destruktivt men det har också blivit ett sätt för mig att fly från mig själv och mina känslor. De där förbannade känslorna som liksom faller över mig likt en tsunami. Pressar mig mot havets botten och jag får bara hålla andan, hoppas att syret räcker. 
 
Men känslorna är ingen tsunami. Det är bara en missvisande metafor. Syret kommer aldrig att ta slut så länge jag fortsätter att andas. Ingenting kommer att gå sönder förrän jag gör sönder det. Känslor är inte farliga. 
 
Tro mig, jag vet hur det är att ligga där i sängen med känslan av att allt kommer sprängas i en miljon bitar för att smärtan i bröstet är så intensivt och allt allt allt är trasigt. Jag vet hur det är att känna sig som det äckligaste kräket i hela världen. Jag har känt det så många gånger att de inte går att räkna. Så många gånger har jag skrivit orden i min dagbok. "Jag orkar inte mer" och "jag går sönder". 
 
Men jag har inte gått sönder. Varje gång har det löst sig. Varje gång har känslorna slutligen sjunkit undan, förändrats. Och det jag lärt mig, som är anledningen till att jag skriver det här flummiga inlägget, är att känslorna alltid försvinner även om jag inte är destruktiv. 
 
Därför måste jag ligga här i min säng nu och känna hur hela världen är mörk, kall och grå. Jag måste ligga här med ett intensivt tryck över bröstet och tårar som periodvis rinner längs kinderna. Jag måste ligga här och acceptera det. Acceptera de känslorna, ta en kopp te, ta hand om mig själv. För det är okej att känna. Känslor är inte farliga. 
 
/H

Q/A Alkohol och psykisk ohälsa

"Jag känner igen mig i det där med att få en "mindre bra" fylla när syftet är tvärtom. Att se ens omgivning skratta, skåla och dansa medans jag själv upplever hur hålet i bröstet växer för varje andetag. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Oftast, oftast känner jag mig oerhört ensam i all själslig smärta och existensiell ångest som tycks skölja över mig vid de mest olämpligaste tillfällena. Att läsa dina texter och inse att det finns fler som upplever liknande känslor är en tröst i all svärta. Jag önskar ingen den sorg och smärta mitt mörker medför men känner igen mig i den ångest du beskriver. 

Inte minst när alkohol är inblandat. Skulle du inte kunna skriva ett inlägg tillägnat ångest och alkohol? Hur du upplever den kombinationen och hur psykisk smärta tillsammans med en hög promille känns för dig personligen. Det är en tröst att läsa ord och meningar om komplexa känslor/tankar med hög igenkänningsfaktor. "
 
Alltså tack för din kommentar, det värmer verkligen att läsa att mina texter kan minska ensamheten hos någon där ute. För vi är inte ensamma, psykisk ohälsa är bara något vi inte pratar om. 
 
Angående din fråga vad gäller psykisk ohälsa och alkohol så är det ju sällan en kombination som rekommenderas. Det beror väl dels på att alkoholen kan bli ett sätt att dämpa ångesten kortsiktigt och därmed blir ett destruktivt beteende. Men framför allt att man med en förhöjd promillehalt i blodet inte alls har lika långt till att fatta beslut som känns rätt i stunden men som inte alls blir bra på lång sikt. Beslut som ofta fattas i affekt av känslor som förstärkts av alkoholen. 
 
För mig personligen kan jag generellt hantera alkohol väldigt bra, framför allt med tanke på min borderlineproblematik. Många i min DBT-grupp väljer att helt avstå alkohol för att de vet att det inte blir bra men jag känner inte att jag behöver göra så eftersom jag, för det mesta, kan hantera alkoholen. Med att hantera menar jag att jag aldrig fattar några avgörande beslut om jag är påverkad av alkohol. Det faktum att jag har enorm självdisciplin vad gäller allt gör det möjligt för mig att faktiskt fullfölja det löftet. Jag har så pass mycket självdistans även när jag är riktigt full att jag vet att "okej nu känner jag såhär och har de här impulserna men det kan mycket väl vara så att jag inte alls känner på samma sätt när jag är nykter" och därmed kan avhålla mig från tt göra dumma saker. Och då menar jag dumma som i destruktiva, ung-och-dum-grejer gör jag mer än gärna. 
 
Med andra ord, jag har (hittills) aldrig fattat ett destruktivt beslut på fyllan - däremot har jag använt alkohol för att dämpa ångesten. Ibland med mycket gott resultat, ett flertal gånger med väldigt mycket sämre. Sannolikheten att du får en bra fylla när du redan har jättemycket ångest är ju tyvärr ganska låg. För mig blir det framför allt så att allt känns så övermäktigt, jag ser liksom inget slut på lidandet och ensamheten och all annan skit. 
 
 
Sammanfattningsvis så är min ståndpunkt vad gäller alkohol att du bara ska dricka om du mår bra av det på lång sikt. Om det får dig att kunna delta i sociala sammanhang där du mår bra och kunna släppa på spärrar som vanligtvis hindrar dig från att leva ut dig själv. Om du inte mår bra på lång sikt av att dricka alkohol ska du inte göra det och framför allt inte i syfte att dämpa ångest, om inte annat för att det är en sjukt ineffektiv metod. 
 
 
/Hanna

Q/A - Ångest

Snälla skriv om den nattsvarta ångesten som i skrivande stund håller på att förgöra mig! Hur är det möjligt att något psykiskt göra så fysiskt ont? En barnslig och aning naiv vädjan om att få läsa hur du upplever den och att jag inte är ensam i detta brinnande inferno. Kram!
 
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte känner igen mig i det du beskriver. Att jag var en av dem som aldrig, eller bara vid ett fåtal tillfälle, fått uppleva känslan av nattsvart ångest. Men det är jag inte och det har jag fått förlika mig med. 
 
För mig kan ångest kännas på flera olika sätt men det främsta tecknet på att jag har ångest är att det trycker över bröstet. Det trycket kan öka i intensitet, kännas som hugg eller frätande syra. Ont som in i helvete gör det, precis som du beskriver. Och visst är det lustigt att något som egentligen bara finns i ens huvud kan ta sig ett så fysiskt uttryck. Vad det beror på har jag inte lyckats få ur mina behandlare, så rent konkret kan jag tyvärr inte svara på varför det blir så bara att det är så det är. 
 
Vad är skillnaden på smärta och ångest då? Om ångest gör fysiskt ont så borde det ju vara lika lätt (eller svårt) att stå ut med som om du råkat bryta ett ben.
 
Grejen med ångest är att du (ofta, inte alltid) har ett fysiskt påslag samtidigt som världen är målad i gråskala och allt känns hopplöst, meningslöst, oöverkomligt, superläskigt eller vilket adjektiv som nu passar in på situationen. Att stå ut med frätande syra i bröstkorgen samtidigt som dina tankar säger att allt ändå är meningslöst och att det aldrig kommer ta slut är väldigt mycket svårare att stå ut med ett gips man vet att man kommer få ta av om sex veckor. 
 
Att stå ut med ångest är att i varje stund vinna ett blodigt krig och detta ska göras samtidigt som man klarar av sina vardagliga sysslor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vi är superhjältar. 
 
Jag hoppas du fick ett något sånär bra svar på din fråga och att du tar hand om dig, det är faktiskt det enda som botar ångesten på sikt. 
 
 
 
Kram 
 
Hanna

Superhjältar

 
 
Det här inlägget är till dig. Du där bakom skärmen som tittar in här ibland eller varje dag för att få pepp och stöd. Det är till dig som dagligen utkämpar det krig som psykisk ohälsa innebär. Ingen kommer någonsin att förstå hur du mår. Ingen kommer någonsin kunna känna de känslor du känner, höra de tankar du hör. Har man gått igenom liknande saker så är det lättare att föreställa sig hur det är än om så inte är fallet men trots om vi har samma diagnos(er) kommer jag aldrig kunna förstå vad det är du slåss med. 
 
Ibland tycker jag nästan att det är det värsta. Att ingen kan förstå hur dåligt jag mår och hur mycket jag kämpar varje dag. Tidigare har jag hanterat det genom att utåtagera mitt mående genom destruktivitet av olika slag men de senaste veckorna har jag börjat inse att det är helt meningslöst för folk kan ju ändå inte förstå. Den enda som förlorar på det är jag som sitter där med en (på lång sikt) ökad ångest, söndersvält magsäck och ärrad hud. 
 
Den enda som kan förstå hur dåligt du mår och hur mycket du kämpar är du själv. Det innebär att den person som måste vara snällast, mest förstående och omhändertagande om dig är du själv. För du är en jävla superhjälte. Varenda en av er där ute. Ni är superhjältar
 
Vad innebär den här insikten rent konkret för förändring i mitt beteende? Ja, som sagt så insåg jag det här för typ två veckor sedan (kan ni tänka er, överbegåvad och ändå så långsam haha) så jag har inte jättemycket erfarenhet so far. Meen jag har  alla fall testat och det visar redan på fina resultat. Jag har ju till exempel mått jävligt shitty de senaste dagarna men istället för att hålla på och slå på mig själv genom att tänka och göra elaka saker som straff så har jag gång på gång på gång validerat mig själv. Jag mår skit. Det är förståeligt, både utifrån min historia och det som hänt. Det är okej, jag får må skit men det betyder inte att jag ska straffa mig. Det betyder att jag ska bädda in mig i ett duntäcke med en kopp te och se på min favoritserie. 
 
Resultatet? Jo jag tror faktiskt att jag för första gången since ever lyckats ta mig ur en riktig kris utan att handla destruktivt på något sätt. Hur fucking jävla amazing är inte det? Det visar verkligen på att allt är möjligt, det är möjligt att välja livet på riktigt. 
 
Ha en dunderhelg nu mina hjältar. 
 
Kroatien sommaren 2016
 
Hanna

Om kroppsångest som hindrar en från att leva

Jag är så trött på att ångesten jag har över ett så värdsligt ting som en kropp ska stoppa mig i min vardag. Jag vill så mycket i livet. Jag vill resa, plugga, jobba, skapa ett eget hem. Jag vill ha vinkvällar med mina vänner, jag vill läsa böcker i skuggan av en palm på en vit sandstrand, jag vill lära mig nya saker, jag vill skratta så mycket att jag blir yr av syrebrist. 
 
Det och tusen andra saker vill jag i livet. Saker som skiljer sig otroligt mycket från varandra men som har en sak gemensam - de möjliggörs genom min kropp men(!) utgår inte ifrån den. 
 
Utan min kropp är jag ingenting. Utan en frisk kropp kan jag inte göra allt det där som gör mitt liv värt att leva, utan en frisk kropp kommer jag aldrig att kunna må bra. Men ingenting av det jag nämnt, saker som jag vill i livet, beror av att min kropp har ett visst utseende. 
 
Jag har så otroligt höga krav på mig själv vad det än gäller men ännu lite mer när det kommer till utseende och framför allt kropp. Jag har spenderat nio år av mitt artonåriga liv till att försöka forma kroppen med den undermedvetna tanken att om jag bara ser perfekt ut så kommer allt att bli bra. Om folk tycker att jag är vacker så kommer jag att bli lycklig. 
 
Men det räcker inte med att vara "vacker" (vilket i sig självt är ett subjektivt begrepp) utan jag måste vara vackrast. Precis som jag måste vara bäst, i allt. Och det är fanimej helt omöjligt vilket innebär att jag, varje dag, somnar med känslan av misslyckande för att jag inte klarade av att vara bäst i allt. 
 
Jag är trött på att det här ska hålla mig tillbaka. Jag är trött på att mina idéer om hur min kropp borde se ska hindra mig från att leva det liv jag vill leva. Jag är trött på att varje vaken minut ska cirkulera kring hur min kropp är formad när inte en djävel bryr sig egentligen. Jag är trött på att hatet jag känner jämtemot kroppen ska uppta större delen av min uppmärksamhet. 
 
Det är så otroligt svårt men jag måste bara acceptera att jag aldrig någonsin kommer att se perfekt ut. Jag kommer inte se perfekt ut, kommer inte vara perfekt, kommer aldrig vara bäst i allt alltid. Och det är helt okej. Jag måste sluta låta en strävan efter något ouppnåeligt hindra mig från att leva. 
 
För jag vill leva. 
 
 
 
/Hanna

Hur hanterar man en viktuppgång

Hej. Jag tänkte skriva lite om hur man hanterar en viktuppgång men vill inleda med att säga att hade jag haft en magisk lösning så hade jag kunnat öppna en ätstörningsklinik och tjänat fett med pengar. Nu har jag ju tyvärr inte det men jag har ju ändå överlevt ett flertal viktuppgångar så lite tips kanske jag kan komma med. 
 
Att gå upp i vikt, eller reducera en undervikt som de så fint säger på SCÄ, är en fruktansvärd process för nästan alla ätstörda. Det är så påfrestande för man kan aldrig vila från det som orsakar ångesten eftersom man alltid har med sig sin kropp. Jag tror att det är det som gör kroppsångest till en av de, enligt mig, värsta ångestsorterna eftersom den är så svår att lämna. 
 
Extra svårt blir det när man äter på ett sätt som är menat att reducera ens undervikt. Att redan hata sin kropp och tycka att man är enorm och så samtidigt äta så att man går upp i vikt - det är en ekvation dömd till groteska mängder ångest. 
 
Men det är också i det som min första hjälpande tanke finns. Nämligen att den värsta kroppsångesten är den man har under själva viktuppgången. Jag säger inte att kroppsångesten försvinner bara för att man når en hälsosam vikt men åtminstone för mig har de perioderna snittat en så mycket lägre kroppsångestnivå. Det har fortfarande funnits tillfällen då jag haft minst lika mycket kroppsångest som när jag varit underviktig men det stunderna har inte hållt i sig lika länge. 
 
En annan sak som hjälper mig är mina motivationspunkter. Jag vet att jag inte kan ha ett liv värt att leva på en vikt som är farlig för min kropp och därför måste jag tillbaka till en friskvikt. Eftersom jag vet att det är så det måste vara så är det lättare att stå ut. Varje gång tanken på att jag är tjock kommer så kan jag kontra med att antingen väljer jag ett liv i sjukdom och då kan jag gå ned igen, eller så väljer jag ett liv i frihet och då måste jag fortsätta att äta.
 
Det underlättar också att försöka fokusera så lite på vikt och kropp som möjligt och istället ge plats för det som är fint i livet. Kroppsångesten kommer förmodligen att finnas med dig i alla fall men om du ständigt fyller på med glädjekällor (så som att träffa kompisar, gå i skolan, resa, osv) så får den mindre plats i ditt medvetande och då blir det lättare att stå ut. 
 
Sen gäller det också att vara snäll mot sig själv. Att validera sig själv i att det är förjävligt att behöva gå upp i vikt när man har en ätstörningsproblematik men att det är något som måste göras. Och prata med folk! Berätta för någon du litar på att du har de här tankarna, bara att få bli bekräftad i att man lider gör ofta lidandet lite mindre. 
 
För en utomstående till någon med den här problematiken är det bra att försöka lägga så lite fokus på kroppen som möjligt. Det gäller alla sorters kommentarer, både positiva och negativa, eftersom ätstörningen kommer vända allt emot den sjuka. Då är det bättre att prata om saker som är kul i livet och som den sjuke vet att hen inte kommer få ut mer av ifall hen blir frisk. 
 
Det här är det som hjälper mig och som gör att jag kan stå ut trots att gå upp i vikt är det jobbigaste som finns när man har anorexi (liksom de flesta andra ätstörningarna). Hoppas det kan hjälpa någon.
 
I badrummet på fest med finaste en kväll när livet var rätt bra faktiskt. 
 
 
Kramar 
 
Hanna
 

Friskvikt/kampen mot sjukdomen

Det är tungt nu, väldigt tungt faktiskt. Att gå upp i vikt är en fruktansvärd process och vid varje måltid måste jag slåss för att få i mig det jag ska. Det vore så enkelt att ge upp nu, att bara vika sig för ångesten, göra som rösten i huvudet skriker åt mig och tappa allt igen. 

 

Ändå äter jag, trots att jag vet att jag kommer att gå upp i vikt. Det är liksom en del i tillfrisknandet, något man bara måste acceptera. För det går inte att vara underviktig och bli frisk. Det krävs mer än en friskvikt för att bli frisk men om din kropp inte har den energi den behöver så kan du omöjligt bli kvitt tankarna om mat och kropp och då kan du omöjligt bli fri från sjukdomen.

 

Så då hamnar jag plötsligt i valet om jag vill fortsätta var sjuk eller om jag vill bli frisk. Jag har varit sjuk i nio år nu och jag kan lätt vara sjuk i nio till. Jag kan utan problem rasa mer än jag någonsin gjort tidigare - men för vad? För att jag ska spendera resten av mitt liv med att åka in och ut från sjukhus? Att så fort jag blir utskriven så faller jag för sjukdomen igen och har några fruktansvärda svältmånader hemma innan jag bli inlagd igen? 

 

Ska jag bli 20, 30, 40 och fortfarande sitta och skära den där potatisen i en miljon bitar när jag istället hade kunnat åka ut och resa med mina vänner, skaffa en karriär, familj och framför allt - må bra?

 

Det är inte det jag vill. Jag vill inte leva såhär, det är inget liv även om det såklart finns små glimtar av ljus. Livet kan vara så mycket mer och jag vill få chansen att uppleva det men tiden går och livet väntar inte på att jag ska ta mig upp från ett sjuhundrade återfall. Jag har min chans nu, att bli frisk en gång för alla, men då måste jag äta och jag måste stå ut med att min kropp förändras. Det suger men det är ju också precis vad den här sjukdomen gör. Suger ut allt liv ur någon som hade kunnat vara en glad artonåring. Det räcker nu, jag är klar med den här sjukdomen. 

 

 
Ta hand om er alla fina
 
Hanna
 

Hur orkar man när man inte orkar mer?

Jag fick ett sms av en vän för någon dag sedan där hon undrade hur man ska orka när man inte orkar mer. Det fick mig att tänka efter då det är en situation man ofrånkomligen hamnar i ett flertal gånger under en tillfrisknadsprocess. I perioder så känner jag på det sättet nästan varje dag. Just nu är en sån period då jag helst bara skulle lägga det här friskhetsprojektet på hyllan och dämpa alla känslor med svält. Men trots att jag känner så sätter jag mig ändå där vid bordet och tuggar i mig en normalportion middag. Så hur orkar jag när jag inte orkar?
 
Till stor del handlar det, för mig, om att slå på autopiloten. Okej, jag mår skit och har svinmycket kroppsångest men jag ska ändå följa matschemats inetsade rutiner. Jag kan tänka och känna hur mycket som helst men maten ska ätas oavsett. Punkt. Det är så jävla viktigt att jag inte missar en enda måltid. Inte för att det gör någon skillnad på min vikt om jag skulle hoppa över ett mellanmål men så fort jag ger mig själv tillåtelse att vika mig för ångesten och hoppa över mat så slås autopiloten av. Då har jag plötsligt ett val att äta eller inte äta och då kommer varje måltid att bli en strid.
 
Det andra som får mig att orka när jag inte orkar är det som, i bra stunder, motiverar mig. Just när jag mår sådär pissigt bryr jag mig inte ett piss om huruvida jag kommer få åka på festival i sommar eller inte men jag kan inte förtränga minnet av att när jag för några timmar eller dagar sedan var motiverad så kände jag sån otrolig glädje inför att få åka på festival. Och jag vet att om jag inte äter nu så kommer jag att ångra mig som fan sen.
 
Det tredje jag har är tanken på tiden som går. Mitt liv, mitt enda liv. Jag är fortfarande ung och har fortfarande massa liv framför mig men ju fler dagar jag är sjuk desto fler dagar glädje förlorar jag och ska jag bli frisk så måste jag äta.
 
Det sista är vänner och familj. Att ringa sina bästa vänner och prata om allt det där roliga man ska göra tillsammans. Allt det som man måste äta för att kunna göra.
 
Så trots att det känns förjävligt tuggar jag ändå i mig middagen. Fastän jag bara vill skrika och gråta, kasta tallriken i väggen och skada mig själv så dricker jag ur mjölkglaset. För att jag hittills inte har träffat en enda person som ångrat att de valde livet framför sjukdomen.  
 
Från i somras då jag var i Kroatien med Alva och livet var väldigt, väldigt värt att leva. 
 
/H

Kedjeanalys

Hej mina fina! Jag går ju som välbekant min andra omgång DBT och eftersom det är den bästa terapiform jag någonsin testat och den hjälpt mig så mycket med ätstörningen så kommer några kommande inlägg handla om olika saker jag lärt mig i DBT:n. 
 
En bas i DBT är att reda ut varför du agerar destruktivt och vad du hade kunnat göra istället. För detta används kedjeanalyser och jag tänkte guida er genom ett exempel på en kedja vad gäller ätstörningar. Den är på hittad men detta skulle lika gärna kunnat hända i verkligheten. 
 
Här har vi hela kedjan. Nedanför har jag fotat lite närmare så att det blir lättare att se. 
 
1. Sårbarhetsfaktorer. Det vill säga sådant som gör dig mer känslig för yttre påfrestningar. Till exempel att du är förkyld, har ätit eller sovit dåligt. Dessa är viktiga att skriva upp för att förstå varför reaktionen blev så stark.
2. Trigger. Den händelse som startade känslopåslaget. I det här exemplet är det en släkting som sagt att du borde börja träna. 
3. Det triggar igång de tankar som står i tankerutan. I DBT jobbar man jättemycket med att tankar ger upphov till känslor, bara att det ibland går så snabbt att man inte ens registrerar vad man tänkt. Därför är det så bra att skriva upp.  
 
4. Primära känslor. Jag ska skriva mer om primära och sekundära känslor i ett annat inlägg men det är viktigt att skilja på den primära känslan, det vill säga grundkänslan som sedan ger upphov till de sekundära känslorna. I det här fallet är det rädsla för att folk ska tro att du är lat och rädsla för att du har en kropp som är fel för att du inte tränar. 
5. Sekundära känslor. De känslor som håller i sig och som du lider av. 
 
6. Impuls. På grund av ångesten och skamkänslan så får du en impuls att hoppa över mellanmål och att smygträna på toaletten. Fram tills nu kan du inte styra över kedjan men i det här steget kan du antingen välja den övre vägen där du agerar på impulsen, eller den nedre vägen där du gör något konstruktivt istället. 
 
7.1. Kortsiktiga konsekvenser av att handla på impulsen är att skammen och ångesten minskar, precis som det nästan alltid gör när man gör något destruktivt. 
8.1. De långsiktiga konsekvenserna blir de som står i dn bubblan. 
 
7.2. Du använder färdigheter, det vill säga, du gör något konstruktivt istället för destruktivt. I bubblan har jag skrivit upp färdigheter som är hjälpsamma i en sån situation och jag tänkte ta upp alla de punkterna i ett senare inlägg. 
8.2. Kortsiktiga konsekvenser av att agera konstruktivt (använda färdigheter) är att du förmodligen måste stå ut med skammen och ångesten en stund. 
9.2. De långsiktiga konsekvenserna blir en minskad ångest, mindre träningstvång och du tar ett steg mot ett lyckligare liv. 
 
Sådana här kedjor går att använda i precis vilken situation som helst och för mig är det väldigt hjälpsamt eftersom det gör det lättare att fatta bättre beslut, om inte den här gången så åtminstone nästa gång. Så ni får gärna testa! Jag har faktiskt gjort en egen mall till er så kan ni skriva ut hur många tomma kedjor som helst, redo att fylla i. 
 
 
Vad tyckte ni om det här inlägget?
 
Ha en fin dag. 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om att känslor inte är materia

 
Hej alla fina! Jag ser i statistiken att det har tittat in väldigt många nya personer här vilket verkligen är superkul trots att jag är ungefär sämst på att uppdatera. Jag briefade er ju lite kort om läget i förra inlägget. Som det ser ut nu så kommer jag att flytta till ett nytt boende med mer stöd eftersom där jag bott nu verkligen inte fungerat. Sen har jag blivit remitterad till dagvård på SCÄ också men det är osäkert om jag kommer att få börja där. Ska på "djupintervju" någon gång nu innan jul sen får vi se. Jag lovar att hålla er uppdaterade!
 
Trots att mycket går åt helvete atm så lär jag mig otroligt mycket grejer i DBT som jag tänkte att jag skulle dela med er här. 
 

 
Det jag tänkte prata om idag är något som säkert är helt självklart för de flesta välfungerande personerna men som för mig är en ny, revolutionerande upptäckt. Nämligen att känslor inte är materia. Det låter ju fett obvious, men låt mig förklara. 
 
Tidigare har jag alltid resonerat så att om jag inte "botar" en negativ känsla genom att vara destruktiv så kommer den känslan att finnas kvar. Jag 
 
kanske kan skjuta upp att må akut dåligt genom att trycka undan känslorna men de kommer ändå alltid att finnas kvar tills jag gör något destruktivt (i mitt fall har det främst handlat om svält och självskadande). När jag utövat mitt destruktiva beteende så går känslobehållaren ned på noll igen och jag kan börja om. 
 
Med det resonemanget har det tyckts meningslöst att inte vara destruktiv eftersom känslorna inte försvinner. "De kanske försvinner i stunden men de kommer alltid tillbaka".
 
Huvudet på spiken Hanna! "De kanske försvinner i stunden", svar ja. De kommer definitivt att försvinna tillslut även om jag inte är destruktiv. Har du någonsin varit med om en känsla som aldrig gått över? Nej, precis. Oavsett om det känns så och att känslan kan vara så oerhört stark att det känns som att man ska implodera så går den alltid över. Det gör känslor. 
 
"...men de kommer alltid tillbaka", ja, med största sannolikhet. MEN! Det kommer inte att vara samma känsla som jag hade tidigare. Det kommer kanske vara en känsla som känns likadant men det kommer inte vara samma känsla för känslor kan inte bestå. Det är nervimpulser och hormoner, det är inte saker som läggs på hög likt kläder du gömmer under sängen för att slippa städa.
 
Att inse det har gjort otroligt stor skillnad för mig. Plötsligt finns det nämligen en mening med att stå emot impulserna. För om jag står ut med den hemska känslan jag har just nu utan att göra något destruktivt så kommer den att gå över. Precis lika mycket som den kommer att gå över om jag skadar mig, om än inte lika omedelbart. Och skillnaden är att jag då har tagit ett steg mot att må bättre på sikt. 
 
Låter kanske jätteflummigt men ville i alla fall dela med mig för det är värt det om det finns en enda person där ute som blir lite hjälpt av det jag skriver. 
 
Här är en helt orelaterad vimmelbild på mig och en av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon glider dock (tyvärr) inte omkring i Kill Bill-dräkt om vardagarna utan den är explicit för Halloween. 
 
Nu ska jag sluta babbla och ta mina sömnisar. Vi hörs!
 
Puss
 
Hanna
 
 

Panikångest och att andas i geometriska figurer

 
 
Hej på er! Jag vill bara börja med att tacka er för att ni är så många som fortsätter titta in på bloggen dag efter dag trots att jag har ungefär lika dålig närvaro här som jag hade de sista tre åren i högstadiet.....
 
I nuläget är det rätt tufft vilket suger som fan. Flytten från behandlingshem blev ett för stort steg så just nu försöker mina behandlare på SCÄ och DBT fixa så att jag kan få ytterligare boendestöd. Dock så har SOC ställt in två möten i rad så under tiden får jag bara försöka hålla mig över ytan. Har som tur är tätare kontakt med både SCÄ och DBT så det känns bra att de inte släpper mig. 
 
Hursomhelst. Det jag tänkte att det här inlägget skulle handla om är ett framsteg jag gjort det här året och där jag fortsatt att gå framåt trots flytten. Jag kan nämligen nu med stolthet säga att jag kan hantera panikångestattacker. 
 
Hallå?? Hörde ni vad jag sa? Jag kan HANTERA PANIKÅNGEST!!!! För er som inte vet vad en panikångestattack i dess kliniska bemärkning är kan läsa det här inlägget. Kortfattat är det en fysisk ångestattack där det under en period på tjugo minuter på riktigt känns som att man ska dö. 
 
Förra året eskalerade antalet panikångestattacker och jag hade minst en i veckan, oftast flera. De senaste månaderna har antalet reducerats till ungefär en (fullskalig) attack varannan vecka och inte ens dessa attacker blir tillnämnelsevis lika obehagliga som de var förut. Men framför allt - jag har nu gått på 5 kentkonserter i rad, köat i både dag och natt, stått längst fram och trots all anspänning det innebär, inte fått en endaste attack som jag inte kunnat hantera. Dvs. jag har inte fått panik och slutat andas = svimmat och sedan fått spendera resten av konserten i sjukhustältet bakom scenen vlket är hur nästan alla konserter som varit viktiga för mig det senaste året slutat.
 
Så vad är det magiska tricket? 
 
Jag skulle säga två saker. Den första är att se till att andas. Jag hatade alla som sa det till mig för ett år sedan. Jag hade nämligen försökt alla andningstrick jag någonsin lärt mig och inget funkade. Inte innan min psykolog på DBT föreslog att jag skulle andas i trekant istället för i fyrkant. 
 
Att andas i trekant innebär att man andas in, andas ut direkt (istället för att hålla kvar inandningen) och sedan håller kvar innan man andas in igen. Det är (enligt min psykolog) vetenskapligt bevisat att om utandningen är längre än inandningen så lugnar hjärtrytmen ned sig. Så jag testade och till skillnad från alla andra andningsövningar jag gjort tidigare så fungerade det! 
 
Jag har illustrerat de olika andningsövningarna nedan så kanske det blir lättare att förstå vad jag babblar om (även om alla som någonsin varit i kontakt med psykiatrin hör begreppet andas i fyrkant ca 1 miljon gånger). 
 
 
 
 
Det andra magiska tricket är inte alls lättfixat utan det baseras helt på erfarenhet. Jag har, efter hundratals attacker, lärt mig känna igen panikångestens symtom vilket gör att jag inte blir lika rädd. Eftersom det som eskalerar en panikångestattack bäst är rädslan för att man ska dö så blir attackerna mycket mindre allvarliga när jag hela tiden kan ha mantrat i huvudet att det här faktiskt bara är en attack. 
 
Eftersom jag tidigt kan identifiera tecken på att en panikångestattack är på väg så kan jag tänka på att andas ordentligt redan på ett tidigt stadium vilket gör att "panikångestkänningarna" (som jag kallar dem) inte ens behöver bryta ut i en fullskalig attack.
 
Hur amazing är inte detta? Jag tycker i alla fall att det är helt fantastiskt för det har gjort det möjligt för mig att få följa med mitt favoritband på en liten nordenturné. Fler bilder finns på min instagram h_a_nn_a_l men här får ni ett litet smakprov på bästa Jocke i en rolig posé. 
 
 
Jättejättemånga kramar! Sluta aldrig kämpa, ni är bäst. 
 
Hanna/ditt fanatiska kentfan

Q/A ångest, depression och borderline

Jag har fått några frågor angående min psykiska ohälsa (eller hur man nu ska definiera det) som jag tänkte svara på. Alla frågor är jättevälkomna, speciellt nu när jag inte riktigt orkar ta tag i större projekt. 
 
Hur upplever du stark ångest både fysiskt och psykiskt?
 
För mig är ångesten väldigt fysisk. Den triggas nästan alltid av en tanke, ofta något som jag är orolig för håller på att ske eller saker jag ska göra eller inte göra. Till exempel om jag ska äta enligt mitt matschema eller fuska. Ofta blir det ett virrvarr av tankar där olika delar av mig har olika åsikter om vad som blir bäst. Allt detta leder, ofta utan att jag reflekterar över det, till att jag får ett starkt tryck över bröstet. Tänk er en iskall, taggig järnhand som tar tag i luftstrupen precis där den delar upp sig i två bronker som leder till vardera lunga. Klämmer och klämmer tills varje andetag blir en ansträngning. 
 
Sedan jag har mina panikångestattacker som kan triggas likväl av bra som dåliga känslor, den gemensamma nämnaren är att jag har känt något väldigt starkt och min teori är att det tär så på kroppen att den liksom laddar ur sig med lite panikångest. Panikångestattackerna präglas av illamående, svimningskänslor, svårt att andas, jag svettas och fryser om vartannat och skakar.
 
 
Hur upplever du att en depression känns fysiskt och psykiskt?
 
Depression är för mig den ständiga känslan av hopplöshet. Utöver det där trycket så ser hela omvärlden becksvart ut, det finns liksom ingen lösning på någonting. Många beskriver att de då de varit deprimerade inte orkat kliva ur sängen, duscha, gå till skolan osv. För mig som duktig-flicka har det aldrig varit ett alternativ och jag har pressat mig själv att göra allt det där ändå och kompenserat den ansträngningen med destruktiva beteenden (typ inte äta). Det tror jag att en del med liknande problematik som jag kan känna igen sig i.
Jag skulle idag inte säga att jag är deprimerad även om det står i min journal. Snarare har jag ganska höga toppar och väääldigt djupa dalar i mitt mående. 
 
 
Vad i borderline diagnosen upplever du som mest känslomässigt påfrestande?
 
Symtomen vid borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som det numera heter (eller om det till och med är personlighetssyndrom, hursom) är enkelt uttryckt följande:
 
  • Stark rädsla att bli övergiven.
  • Störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Återkommande känsla av tomhet.
  • Kraftig pendling mellan olika känslolägen.
  • Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.
  • Impulsivitet som till exempel missbruk av drogersexmat eller pengar.
  • Självskadebeteendesjälvmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.
De som jag fetmarkerat är de som får mig att lida allra mest. Mina känslor växlar så otroligt snabbt och jag kan få helt sjuuuukt mycket ångest som jag fortfarande inte vet hur jag ska förhålla mig till. Ofta grundas det i självhat och det första kriteriet, rädslan att bli övergiven. Det är orsaken till att det är svårt för mig att flytta till min lägenhet, jag är så så så rädd för att bli övergiven och ensam fast mitt förnuft VET att det inte skulle hända. Det är mycket det hela min problematik är just nu. Jag vet så mycket saker både om mig själv och """livet""" men det får liksom ingen connection till mina känslor. 
 
 
Undrar ni något mer är det bara att kommentera eller skicka ett mail. 
 
 
 
Tusen kramar
 
Hanna

Ångest

Ångest är ett begrepp många slänger sig med dagligen utan att egentligen förstå innebörden av ordet. Jag har inte så stora problem med det eftersom jag vet att folk inte menar något illa utan bara är ovetandes. (Då tycker jag att det är värre när folk är direkt respektlösa och skämtar om att "cutta sig" eller "få anorexia för att bli smal"). 
 
Det jag däremot hatar är när folk säger att "ångest inte är farligt" för då blir det som att man förminskar den vidrigaste känslan på jorden till något som en inte ska bry sig så mycket om. Det är så otroligt lätt för någon på utsidan att säga att det bara är att stå ut när varje ögonblick fräter sönder ens organ inifrån och varenda kroppsdel känns förlamad.
 
Mitt mest grundläggande problem är att jag har ångest. Lite ångest har alla människor, det är en skyddsmekanism för att vi inte ska göra dumma saker som leder till att vi utesluts ur gruppen eller utsätter oss för farliga situationer. För mig har den här känslan spårat fullständigt och jag har haft den här problematiken så länge jag kan minnas, även om den ökade i och med tonåren. 
 
Ångest känns olika för alla personer. För mig är det en ständig tyngd över bröstet vilket vid minsta trigger ökas till ett tryck av x antal ton samt att det börjar värka så att det på riktigt känns som att jag har ett hjärtfel. Det här sprider sig upp längs med ryggraden, pressar samman strupen vilket gör det svårt att andas och rör sig sedan ut i armar och ibland även benen, gör de tunga. Det har nog inte gått en dag de senaste 6 åren utan att den här reaktionen utvecklats i min kropp, även om det är av olika styrka. 
 
Anledningen till att jag skriver det här är för att jag tyvärr inte är ensam med att ha den här problematiken. Ätstörningar innebär i princip alltid ångest (av olika anledningar), liksom depression och andra psykiatriska diagnoser. Men det handlar egentligen inte om vilken eller vilka diagnoser man har utan hur man fungerar. 
 
I långa perioder har min största rädsla varit ångesten. Jag har gjort precis vad som helst för att slippa känslan jag beskrev ovan - vilket är fullt föreståeligt för det känns som att jag ska gå sönder och det vill jag faktiskt inte. Problemet är bara att mitt sätt att hantera ångesten har varit att svälta, hetsträna och skada mig. Beteenden som enbart lett till mer ångest. Jag illustrerade det för ett tag sedan med den här bilden:
 
Så vad fan ska man göra då? Ja, det är precis som allt annat individuellt. Det finns massor av olika ångesthanteringsstrategier som fungerar olika bra för olika personer, jag tänkte sammanställa en sådan lista senare. För mig kan det hjälpa korta stunder med distraktion eller att ta väldigt starka mediciner men oavsett vad jag gör kommer ångesten tillbaka och tillslut återstår bara ett alternativ - att stå ut. Jag måste låta känslan finnas i min kropp och i mitt bröst. Alla genvägar via destruktiva beteenden blir i slutändan senvägar. Distraktion kan hjälpa i stunden men för att kunna leva ett funktionellt liv behöver jag klara av att leva med de här känslorna i kroppen. 
 
Och vet ni vad det bästa med det här är? När man tillåter ångesten att finnas, utan att försöka trycka undan eller bota på olika sätt, ebbar den ofta och helt plötsligt skrattar du sådär innerligt att det käns hela vägen ned i maggropen. 
 
 
När jag nästan matchade min sport-bh med väggdekalen
 
Fortsätt kämpa allra bästa ni. Jag måste också tacka för kommentarerna på mitt förra inlägg, ni anar inte hur mycket de betyder. Det är fantastiskt att det finns folk som bryr sig om mig och det jag skriver. Tusen, tusen tack.
 
Hanna
 
 

Panikångest

Jag har ju skrivit om panikångest några gånger här utan att veta den egentliga definitionen av begreppet. Därför kommer här ett inlägg från en något äldre Hanna med mer faktakunskap (som dessutom lärt sig googla för källor).


 


 


Panikångestattacker, eller som det jag pratar om egentligen heter, panikattacker är superstarka och intensiva rädsloreaktioner. Det är inte attacker då tankarna känns så outhärdliga att man bara vill bortbortbort utan det är när kroppen fullständigt spårar ur. Det är alltså en fysisk reaktion med vanliga symtom som andnöd, illamående, skakningar och hjärtklappning. Många människor får dödsångest under en panikattack, så obehagligt är det.


Får man panikattacker vid upprepade tillfällen blir det ofta en negativ spiral där man blir så rädd för att få en panikattack att det startar igång en attack. Enklare uttryckt, man har ångest för att få ångest.



För mig kommer panikångesten i olika spända situationer eller som efterreaktion på starka känslor. Ofta kommer det i situationer som egentligen ska vara roliga, på konserter, när jag äter ute med kompisar, när jag ska träffa någon ny person osv. Jag vet inte vad det är som triggar igång det, jag kan inte riktigt tro på att det finns någon inre kraft inom mig som sätter på panikångestknappen så fort jag ska ha kul. Snarare tror jag att det kickas igång av en liten nervositetskänsla i kroppen, eller förväntan för den delen, som får hjärtat att dunka lite snabbare och plötsligt har hela stressystemet dragit igång. Jag blir rädd för att få en attack vilket triggar ångesten ännu starkare. Det är sällan så att jag har fler jobbiga tankar under dessa minuter utan det är bara fullständigt outhärdligt kroppsligt.


Vad händer då? Skakningarna ökar, illamåendet tränger upp ur halsen, världen snurrar, blodet försvinner från huvudet, hjärtat skenar och det börjar pipa i öronen. Ibland svettas jag, ibland fryser jag, ibland både och. Mina attacker brukar avnjutas på toaletten med pannan mot toalettringen eftersom jag varje gång är hundra procent säker på att jag kommer att spy fast det (hittills) aldrig har hänt. När det inte är fullt pådrag klarar jag ibland av att stanna kvar i situationen. Typ sitta kvar vid matbordet och svara enstavigt men utan att kunna koncentrera mig på något annat än hur illa jag mår och hur svårt det är att andas. Jag har testat nästan allt men har inte riktigt hittat något som funkar. Ibland dämpas det av att ta ångestdämpande men oftast inte. Andningsövningar är det värsta jag kan göra då det får motsatt effekt på mig. Får inget syre till hjärnan trots att jag andas ut och in. Ett par gånger har det resulterat i att jag svimmat så ja..


Det bästa för mig är att fokusera utåt. Beskriva rummet är en medveten närvaro -övning som jag lärde mig på DBT. Då beskriver man allt i sin omgivning i detalj. Det brukar få min andning att bli mer otvungen. Ibland funkar annan distraktion också, se på en film, prata med någon, skriva osv.


Det enda bra med panikattacker är att de alltid går över på 20 minuter. Det är dessa attacker som beskrivs av vår välkända ångestkurva psykologer och läkare gillar att dra upp i tid och otid. Langar en bild på den som jag gjorde för drygt två år sedan. 

 
 

Det här var lite om vad panikångest är för något, återkommer i senare inlägg med fler tips om vad man kan göra ifall man har panikångest eller känner någon som har det.


Fråga om ni undrar något


Kram Hanna
 

Allhelgonaafton

Det är lördag och allhelgona. Det är bara strax efter lunchtid men Skogskyrkogårdens minneslund är redan fylld av blommor och ljus. Jag var här för exakt ett år sedan tillsammans med en nära vän. Vi tände ljus för hennes bror som gått bort på grund av droger. 

Livet är skört. Under våren tog två vänner till mig livet av sig. I höstas somnade min 103-åriga gammelfarmor in på ett ålderdomshem i södra Stockholm.

Jag tänder mitt ljus med fumliga händer och tänker på alla unga liv som gått till spillo. Hur psykisk ohälsa faktiskt är på liv och död. Jag tänker på alla de som dött av droger. På de vars självskadebeteende slutade abrupt tillsammans med livet. Jag tänker på alla kvinnor vars hjärtan slutligen stannat efter år av svält. Jag tänker på hur det är att må så fruktansvärt dåligt att allt ovanstående känns lockande, att döden tycks vara den enda utvägen. 

Jag tänker på allt det här när jag sitter på huk framför de två gravljus jag just tänt. Bakom ögonlocken trycker tårar för att jag saknar er som jag aldrig kommer att få träffa igen. I bröstet bubblar ilskan för det ska fan inte vara såhär. Unga människor ska inte vilja dö. Tioåriga flickor ska inte hamna på akuten för att de slutat äta. Droger och alkohol ska inte vara en människas enda frist i tillvaron. Jag står inte ut med ett samhälle som pressar vuxna så hårt att de går in i väggen. Det går inte att undvika döden men jag önskar att M och A också hade fått bli 103 som min gammelmormor. Eller åtminstone över tjugo.

Livet är ett jävla helvete och ändå så fantastiskt underbart. Jag trodde inte att det skulle bli bättre. Jag skulle inte bli fjorton, femton, sexton för det fanns inget slut på allt mörker. Ändå fick jag chansen och idag vill jag verkligen leva för jag har sett hur mycket fint det finns utanför destruktiviteten.

Jag reser mig upp och tittar ut över skogskyrkogårdens gravfält, lyfter blicken till Nynäsvägen och en aldrig sinande ström av bilar. Jag är så otroligt ledsen för alla som förlorade kampen. Alla ni som föll innan det ljusnade. Det värsta är att ni är långt ifrån de sista, men jag ska göra det jag kan för att ni ska bli färre och färre. Att ni istället kan ingå i det vi som klarade oss.


Hanna

Sjukdomsidentitet

För några veckor sedan skulle jag och min familj på en fotbollsmatch med våra kusiner. Den var på kvällen så mina föräldrar hade packat mina kvällsmackor. I spärrarna in till arenan blev pappa stoppad eftersom man inte får ta med sig mat in. Han förklade då för vakten att hans dotter hade anorexia och att de var tvungen att ha med mackorna in, vilket vi fick och så var det inte mer med det. Inte för någon annan än mig. 
 
Orden "min dotter har anorexia" hade väckt något i mitt bröst som det tog mig en timme eller mer att reda ut. Jag fick ångest för att det kändes fel. För att jag inte vill bli benämnd med min ätstörning. Jag insåg att jag visserligen inte är frisk från min ätstörning men jag är ingen anorektiker längre. Jag vill inte vara en anorektiker. 
 
Under hela min behandlingsperiod har jag strävat efter att vara en så bra anorektiker som möjligt. Fram tills förra sommaren visste jag inte att jag hade den diagnosen i mina papper och det gav mig så fruktansvärt mycket ångest att jag kanske inte var tillräckligt sjuk. Jag gjorde hundratals ätstörningstester på nätet, strävade nedåt och ständigt nedåt. Jag var ju ingen annan, jag kunde inget annat, ingenting betydde något mer än sjukdomen. Alla mina tankar cirkulerade ju ändå kring det så vad fanns det för mening med att satsa på något annat?
 
Det värsta är att man faktiskt får kickar av det. Som när jag fick läsa min journal inför rättegången förra sommaren och kunde se diagnosen där på pappret. Eller som den gången någon kommenterat en bild att jag är sjukligt smal och måste ta hand om mig. 
 
Grejen är bara att de kickarna varar så himla kort. Oftast bara en halv minut, ibland en halvtimme eller kanske en dag. Sedan är kicken bara något man längtar efter att få igen och fortsätter i sina destruktiva banor för att nå dit igen. Eftersom jag är en töntig naturare så gjorde jag ett diagram för att visa hur jag menar. Visst minskar ångesten i stunden men den ökar alltid, alltid senare. För varje kick har du egentligen tagit dig ett steg längre ned. 
 

Jag skriver det här för att du som står i valet och kvalet mellan att fortsätta vara sjuk eller börja kämpa mot ett friskt liv ska veta att det är inte värt att stanna i sjukdomen. De små kickar man får må vara fantastiska men de är aldrig värda all den smärta, sorg, ångest och bottenlösa förtvivlan de innebär att vara sjuk. Jag ser ingen mening med att ångra det som redan har skett men jag önskar innerligt att den fjortonåriga versionen av Hanna hade insett att en bekräftande kommentar på en destruktiv blogg inte var värd ändlösa timmarna av ensamhet och ångest. Att jag hade förstått att enligt sjukdomen skulle jag aldrig bli bra nog, aldrig aldrig någonsin. Jag önskar att jag hade valt livet istället för anorexin för nu när jag gjort det så inser jag hur jävla mycket bättre det är. Trots att jag fortfarande mår dåligt.


Nu behöver jag inte min sjukdomsidentitet längre. Jag har fortfarande en sjukdom men jag är inte min sjukdom. Min största skräck har blivit sanning och det störda är att det känns så jävla bra.
 
Tack för alla kommentarer, de peppar till fortsatt bloggning.
 
Kram Hanna
 

Body checking

Jag utlovade vidare sporadisk bloggning. Här kommer den, med fokus på att jag vill dela med mig av saker som jag lärt mig under den här hösten och som bidragit till att jag långsamt tagit mig framåt.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Att body checka 
Som ätstörd ligger kroppen i fokus. Jag är ständigt livrädd för att gå upp i vikt och i ett försök att lugna mina tankar så har jag mätt min kropp på olika sätt, utan att väga mig då jag inte får se min vikt. Logiken i det har varit att om jag bara gör det så kan jag gå och lägga mig lugn sen, annars kommer jag bara att ligga och oroa mig. 
 
Det tankesättet använde jag fram tills början av november då en av de sista tvångsmässiga kontrollerna av mina lår resulterade i att jag fick fruktansvärd ångest över maten de kommande dagarna innan vikten togs på SCÄ och min behandlare konstaterade att jag inte gått upp ett gram. All min ångest var i onödan, så som den varit så många gånger.
 
Det är helt värdelöst för någon med skev kroppssyn att försöka mäta sin kropp med blicken, det säger ju sig självt att oavsett vad så kommer det inte att bli rätt. Man lever på de få gånger man får kickar av att man känner sig smal och trots att man äter så kan man inte låta bli att längta efter de där kickarna. 
 
Sedan jag slutade body checka varje kväll så har jag haft mycket mindre kroppsångest. Det går i perioder, så som det alltid gör, och tankarna är inte nådiga - men är de någonsin det? Ätstörningen kommer alltid att hitta på nya anledningar till varför jag ska göra sådana saker. Jag kan inte hindra tankarna från att komma, liksom jag inte kan hindra den ångest det medför. Det jag kan göra är att inte ge ätstörningen fingret för då har hon tagit hela handen i ett nafs och jag sitter där med ton av ångest jag annars slipper. Det känns inte så de första gångerna man avstår från att kontrollera sin kropp, men när man gjort det ett tag är det verkligen en befrielse. 
 
 
Det är en hård kamp vi måsta föra. Ätstörningen är stenhård och kall, vi ska vara stenhårda och varma. Vi hörs snart, puss!
 
/Hanna

Tips för att orka stå ut i ångest

En tillfrisknad innebär långa perioder av att bara stå ut i ångest utan att få något konkret för det. Det är mycket påfrestande och svårt, men det går och det är värt det i slutändan. Här har jag samlat några saker som hjälper mig ibland. 
 
Förlora sig i den fiktiva världen
Böcker och serier. Allt från Harry Potter till Kalle Anka, 1Q84 och Orange is the new Black. Att bara för en stund, få bli en del av något annat. Något annat som inte gör så fruktansvärt ont. 
Det är väldigt svårt eftersom det kräver koncentrationsförmåga, men ibland går det och då är det en stor befrielse. Viktigast är att inte bli arg på sig själv när det inte går och att hjälpa sig själv, okej du kan inte läsa Game Of Thrones på engelska idag men kanske kan du se ett 20 minuter långt avsnitt av Modern Family? Bara för att få komma bort ett kort tag. 
 
Spela spel
Distrahera distrahera distrahera och faktiskt kan det vara roligare att spela spel än vad man tror! Återupptäck the Sims 2, tävla med dig själv i turneringar i patiens. När koncentrationen brister finns simpla spel som vändtia och finn-i sjön. Annars är mitt främsta tips att hitta något som är lite klurigare. Jag och pappa har fördjupat oss i konsten att spela blokus och vi kan ha de mest dramatiska blokusmatcherna. 
 
Planera framtiden
När allt är mörktmörktmörkt händer det att jag ringer Elin för att prata lite om vårt nästa äventyr. Konserter är det som ger mig livslust och därför ser jag alltid till att ha minst en konsert eller festival inbokad. Jag gillar att resa också så det jag kan planera med. Googla bilder och läsa på om olika sevärdheter. Eller varför inte läsa om utbildningar du vill gå, utbytesresor du vill åka på och volontärarbete du vill göra?
 
Kompetens
Att göra saker som får en att känna sig kompetent är nog det som hjälper mig bäst i långa perioder av rent stå-ut-i-brutal-ångest. Städa mitt rum, tvätta och vika min tvätt, plocka ur diskmaskinen, laga mat och baka, åka till affären och handla mat, fixa i rabatten o.s.v. Det kan vara svårt för oss duktiga flickor att göra sånt här eftersom det lätt övergår i prestation. Men samtidigt måste vi alltid slåss med den där jävla prestationsångesten, så det är bara att ta tjuren vid hornen och köra på. 
 
Umgås
Att umgås med folk kan bpde vara en trigger och en ångestdödare. Man får lära sig av sina egna misstag vilka människor man mår bra av och vilka man mår dåligt av. I vissa situationer vill man kanske umgås med någon man kan berätta allt för och bli kramad av när man börjar gråta. Ibland vill man bara vara en vanlig tonåring, prata om vanliga tonårs saker och skratta åt sådant som friska ungdomar skrattar åt.
 
Gå ut på äventyr
Här har vi den läskigaste punkten av dem alla, men också den som kan vara mest befriande när man levt instängd i ätstörningens värld. Att våga gå utanför ramarna. Tälta med en vän i skogen, springa barfota på Gamla Stans gator, nakenbada i en ljummen sjö tillsammans med kompisarna, åk på festival eller rid en lång tur med hästen till något ställe du aldrig varit på förut. Kliv av tunnelbanan på en hålplats du inte vet något om, sätt dig på ett café och spontanfika. Svara ja när kompisarna ringer och frågar om du vill följa med ut till deras landställe över en helg. 
Det finns så mycket underbart att uppleva där ute när man inte begränsar sig själv genom att inte äta som man ska. 
 
 
 
/Hanna

Hur man bryter tvångstankar

"Jag har ett jättesvårt tvång, att jag aldrig vågar sitta ned. Vågar inte åka bil, sitter inte när jag äter, kan inte gå i skolan, har ångest inför att behöva gå på toa och sitta ner, undviker alla sociala sammanhang för att jag inte vågar sitta...det känns som kalorierna fastnar på "fel ställen" om jag sitter...men jag vill och försöker komma ifrån det här tvånget, är inlagd nu och då måste vi ha soffstöd ibland och jag försöker psykiskt utmana mig, men vet kroppen skillnad på vilken position kroppen är i, om man sitter eller står? jag menar, egentligen, om jag står helt stilla, så förbränner jag väl mindre än om jag skulle sitta ner och skaka med benen/röra på mig? vet att man inte ska tänka så, men det kanske hjälper mig att bryta mitt tvång till en början?"
 

Det finns forskare, läkare och psykologer som anser att anorexi är en form av tvångssyndrom (ocd). Även om så inte är fallet så är de båda sjukdomarna väldigt snarlika och ligger nära varandra inom kategorin ångeststörningar.
 
Tvångshandlingar, tankar och ritualer innebär att man känner sig tvungen att göra/tänka något för annars så kommer det antingen ske en katastrof eller så känns det så fel att det skapar massa ångest. Jag har haft OCD så länge jag kan minnas och min barndom präglades av olika tvångsritualer där jag som femåring bl.a. var tvungen att rabbla långa böner för att annars skulle gud (som jag inte ens trodde på) straffa min familj. När jag som nioåring blev sjuk i anorexi så dämpades tvången på andra håll, men ersattes av tränings- mat och skadetvång. 
 
Det är helt fruktansvärt med tvångstankar och jag lider verkligen med dig. Sjukvårdspersonal och föräldrar säger att det enda man måste göra är att gå emot och att det inte kommer att vara så svårt när man tagit steget, som om det inte vore svårare att sätta sig ned när man har ett sådant tvång som du är en för en frisk person att sätta sig. 
 
Det är inte så. Att trots ett tvång är bland det läskigaste man kan göra. Inte för att man rent intelligensmässigt tror på att katastrofen (i ditt fall att fettet skulle fästa sig på fel ställen) kommer att inträffa. Men alla känslor pekar enhälligt åt det hållet. 
 
Jag har under de senaste åren tvingats bryta massor av ätstörningstvång och det som har hjälpt mig mest är att tänka på primära- och sekundära känslor. När jag tänker på att bryta tvånget får jag ångest, men under den ångesten ligger en rädsla. Vad är det jag är rädd för egentligen? För att jag ska bli tjock - varför vill jag inte bli tjock? För att folk tycker att jag är ful då - tycker jag att normalvitkiga personer är tjocka? Osv. 
 
Men trots att man har all logik på sin sida så krävs det ändå ett enormt mod för att gå emot ett tvång. Men när man gjort det några gånger kommer det att bli lättare, jag lovar på heder och samvete för jag har gjort det så många gånger själv.
 
Att byta ut ett tvång mot ett annat är helt meningslöst eftersom det bara befäster tvångsmässigheten hårdare i dig. 


I just ditt specifika fall så kan kommande rader av fakta kanske vara till hjälp:
 
Du förbränner 4kcal mer i timmen av att stå än att sitta ned. 4 kalorier som du förbränner tusen gånger snabbare av att ha en hjärna som inte är så påverkad av svält och sjukdom att den klarar av att läsa en bok. Låter du aldrig kroppen vila kommer förbränningen att minska eftersom den vill överleva och eftersom du inte kan låta den vila måste den spara all energi. Om du sitter ned några timmar om dagen, precis som vilken frisk människa som helst, så kommer din kropp också våga förbränna mer. 
Att fettet skulle fastna på olika ställen på kroppen beroende på om man sitter eller står är helt falskt. 
 
Här är ett inlägg Tove skrivit om att våga sitta ned.
 
 
Hoppas ni alla som lider av tvångstankar där ute förstår att ni inte är ensamma och att det går att bryta tvången utan att något händer!
 
/Hanna

Tidigare inlägg