-

Instagrams inverkan på måendet

Okej först och främst: kan vi bara ta ett moment åt att jag på mitt förra inlägg om feminism/ätstörningar fick en kommentar om att det är "svårt att förstå" varför jag har varit psykiskt sjuk när jag är "en riktigt snygg tjej". Skrattade oavbrutet i typ en halvtimme, älskar män? (<-vsg för prov på diverse härskartekniker!) Alltså det måste ändå vara lite skönt, att leva i en så begränsad bubbla att man på riktigt tror att anledningen till att man får en ätstörning/annat självskadebeteende har något som helst att göra med ens faktiska utseende? Det är lika dumt som att tro att man slipper cancer bara pga man har ett normenligt utseende. Ändå tacksam för att jag får sådana kommentarer eftersom det påminner mig om hur viktigt det är att jag fortsätter att prata om psykisk ohälsa. För det största problemet kring psykisk ohälsa är inte att folk/samhället vill trycka ned psykiskt sjuka/fortsätta yrka på ideal som föder psykiska sjukdomar, min starka övertygelse är nämligen att människor sällan är elaka med flit, utan det handlar om ren okunskap. Så tack Brandon för att du påminde mig om att mina ord är viktiga!  

Jag har massa saker jag vill säga till er just nu. Otaliga reflektioner som den här nya, friska fasen av mitt liv har väckt. Så jag får väl helt enkelt börja blogga lite mer så att det i alla fall är frivilligt att lyssna på mina rants till skillnad från min familj/vänner som inte har något val haha.

En av alla dessa saker jag tänkt på är sociala medier i allmänhet och Instagram i synnerhet. Jag älskar Instagram och tycker verkligen att det är en skitrolig app. Både att lägga upp saker själv och följa andra. Problemet med Instagram är att man tenderar att följa personer man inte mår bra av att följa. Att avfölja sjuka konton är ett måste om du ska klara av att släppa ätstörningen. Det handlar inte bara om rena pro-anakonton utan även recoverykonton där personen uppenbarligen inte klarar av att göra allt det som krävs för att bli frisk. Det spelar liksom ingen roll att personen säger att den vill bli frisk om den i nästa stund lägger ut en bild på sin kropp och säger att hon har kroppsångest. Eller lägger upp en bild på en portion mat där vissa näringsämnen är uteslutna eller en alldels för liten portion. Ja, ni förstår.

Allt det är ju dock relativt självklart och något jag skrivit om tidigare. Min nya insikt är dock att jag inte bara måste se till att följa personer utan ätstörningar för att må bra. Jag har nämligen upptäckt att jag i allmänhet mår skit av att följa typiska influencers eller personer som lägger upp bilder i den stilen. Med det menar jag inte att det de gör är fel, bara att jag mår dåligt av att hela tiden få se sånt och därför tar jag hand om mig själv genom att inte följa den sortens personer. 

För oavsett om jag intellektuellt förstår att deras liv inte är så fantastiskt som det verkar så påverkas jag ändå undermedvetet. Majoriteten av dessa personer har också kroppar som jag inte kan ha om jag inte tränar och äter på ett sätt som utan minsta tvivel kommer få mig att trilla tillbaka i anorexin. Har man en gång haft en ätstörning är man otroligt känslig för allt sånt. Som dietisten på SCÄ brukar säga, "Hanna du är allergisk mot dieter". Dessutom skulle jag ju inte bli lycklig av att ha en sådan kropp heller, även om det inte skulle resultera i en klinisk ätstörning. Lyckan sitter ju som bekant inte i kroppsformen, ändå är det oundvikligt att hjärnan drar kopplingen att anledningen till att de skriver att de är sådär lyckliga är för att de är snygga, något som ju bekräftas av tusen och åter tusen följare. Även om jag förstår att det inte är så gör min hjärna undermedvetet den kopplingen vilket leder till att varje gång en sådan bild ploppar upp i mitt flöde känner jag mig lite sämre. 

Mitt råd till er för ett bättre mående är därför att sålla noggrant bland de ni följer. Och kom ihåg att det är okej att avfölja vänner/bekanta också om deras bilder/captions får en att må dåligt. Det handlar inte om att vara känslig och jobbig utan att ta hand om sig själv. Fyll istället flödet med personer som inspirerar, värmer och glädjer. Personer som får dig att må bättre istället för sämre. Det är otroligt befriande att som ex-ätstörd inte ha ett flöde med enbart smala kroppar. Det ökar min egen acceptans för min kropp. Inte för att jag jämför mig med andra utan för att jag inser hur obetydlig min kropps utseende är i mitt liv. Min kropp är ett verktyg jag har för att kunna göra allt det som gör mig lycklig och det som gör mig lycklig har ingenting med min kropps utseende att göra.

Här kommer tips på några konton ni kan följa istället för alla de som får er att må dåligt. Kommentera gärna tips på fler konton också!

@sdahlstrom (Kroppspositivism och sund träning. Ascool ung kvinna som är chefredaktör för Hälsa och Fitness)
@notondietanymore (Kroppspositiv 50-årig kvinna. Fantastiskt befriande och energivande.)
@johannanordstrm (Superrolig, ascool och med fina värderingar. Skänker lite extra skratt i vardagen)
@matildawahl (Skarpa analyser och befriande bittert.)
@stinawollter (Behövs det en presentation? Den svenska kroppspositivismens frontfigur)

Har massa fler konton jag tycker ni borde följa men de förmedlar politiska budskap av annat slag och det här är alltså inte rätt forum för mig att promota dem. Men om ni är intresserade kan jag skriva om de också såklart. 

Hoppas jag kunde peppa er lite att avfölja folk ni mår dåligt av. 

Ta hand om er finisar

Hanna



Har en målsättning att börja blanda ut mina egna normsnygga bilder med mer levande material som detta. Finaste, starkaste Karin förra fredagen innan jag tvingade med henne på ett av mina favoritband (för andra gången i ordningen).

Patriarkatet - ätstörningens bästa vän

 
 

8:e mars. Internationella kvinnodagen. Ja ni vet ju. Den här bloggen är generellt sett inte mitt forum att driva feminstisk kamp men eftersom patriarkatet var en grundpelare i åtminstone min ätstörning (och säkert många andras) så tänkte jag ändå skriva lite om det.

Ätstörningar och kvinnoförtryck. Hur hör de ihop? Ja, det är ju inte ett kontroversiellt uttalande att konstatera faktum att majoriteten av de med ätstörningar är kvinnor. Män kan också ha ätstörningar vilket gör att man inte kan säga att patriarkatet är orsaken till alla ätstörningar, för det är det inte. Det finns många anledningar till att man insjuknar. Men det är ändå absolut majoritet kvinnor som är sjuka i ätstörningar och orsaken till att det är så många fler kvinnor, ja, det är vårat käraste patriarkat.

Som kvinna har du fått växa upp i ett samhälle där du från barnsben indoktrinerats i att ditt värde ligger i dels dina prestationer, dels ditt utseende. Två faktorer ätstörningar lever på. Det har inte varit så att någon någonsin sagt det till dig uttryckligen men det har funnits med dig hela tiden. Från födseln till döden. Orsaken till att jag blev sjuk för nu dryga 10 år sedan var en kombination av i huvudsak två faktorer. Det första att jag inte dög som jag var. Det andra att samhället lärt mig att lösningen på det, det sätt du blir älskad på, är att se bra ut. Vid den tidpunkten ekvivalent med utmagrad, numera är väl normen något mer åt fitnesshållet, oavsett så handlar det om att genom att påverka hur du lever förändra din kropp. Inte för att den ska må bra utan för att du ska vara värd att älskas.

Jag insåg det här sambandet i och med att jag lärde mig om feminism. Då var jag redan fast i sjukdomen så trots den insikten kunde jag inte direkt droppa alla ätstörda beteenden och börja leva i enlighet med mina värderingar. Men feminismen har hela tiden varit en stöttande axel i min kamp mot ätstörningen. För jag vägrar låta det här skitpatriarkatet styra över min kropp. Jag är värdefull, jag är värd att älskas, och jag vill att de tjejer som går i mellanstadiet idag ska se det. Se att jag som vuxen kvinna tillåts att älska mig själv och min kropp trots att jag inte svälter mig själv eller tränar 5 dagar i veckan. Jag är värd att älskas. Du är värd att älskas. Det finns ingen som helst korrelation mellan hur din kropp ser ut och ditt värde. Absolut ingen.

Vad jag önskar mig av det här kvinnoåret? Ja bland annat att den kvinnliga kroppen slutar vara skamlig. Vi ser ut som vi gör. Vissa tunna, de flesta med många lager underhudsfett. Det är fantastiskt. Kvinnokroppen är magisk. Så mjuk och gosig och jättefin på alla sätt och vis i alla former. Ni anar inte hur underbart det är att känna att man äger sin kropp och sin sexualitet. Att kunna vara nära någon utan att skämmas, utan att hata, tänka på att man måste dölja vissa delar av kroppen. Att kunna vara nära och bara njuta på samma självklara sätt som män gör.

Det här kvinnoåret har varit det viktigaste hittills. Jag vann kampen. Efter tio år vann jag. Jag tog tillbaka allt det som är mitt. Och inte bara jag. #metoo hände, den största feministiska revolutionen på evigheter. Nu är det dags för nästa steg, att en gång för alla kicka ut patriarkatet och med den ätstörningens stomme ur kroppen. Jag vet att ni klarar det. Vi klarar det tillsammans.

Upp till kamp systrar. Mot patriarkatet och dess högre hand ätstörnigen.

Hanna

Nedan kommer tidigare outgivet material från er alldeles personliga bitterfitta!! Enjoy!!

 

Varje gång en man säger "grattis på kvinnodagen". Tack! Tack för att du uppskattar min prestation att hata mig själv :) Att svälta mig för att ni ska älska mig 👍🏼 Att jag är fett duktig att bli utsatt för sexuella övergrepp👍🏼👍🏼 Känns bra fint tack gulligt men du dra åt HELVETE!!
 
 
Såhär hade jag aldrig gått ut för ett år sedan trots att det är svinsnyggt. Livrädd för att bli stämplad som slampa. Livrädd för att det ska få män att ta sig ytterligare friheter. Livrädd för att finnas, livrädd för min kvinnokropp. No more kära Patriarkat. Jag är klar med det. Den här kroppen är min, bara, bara min och ingen annan bestämmer över den. 
 
Come at me alla kränkta män. Nä juste, trodde väl inte det. Jobbigt numera när kvinnor plötsligt fått röster och inte tolererar ert förtryck?? Hur ska ni hantera det?? Testa att stiga ned från manspedistalen. Ni kan få låna någon av mina blommiga klänningar. Livet är faktiskt finast så. Att få gå omkring i kvinnligt (=svaghet) kodade attribut och ändå vara stark fast samtidigt också skör. Jag längtar så tills när dagens småpojkar växer upp och får vara precis så. Både starka och svaga, ledsna och glada. Det är det som är på riktigt.
 
 
BONUSMATERIAL!!
Synd att jag var tvungen att göra den till en gif för det är ett mycket bra knasterljud när jag tuggar på moroten.
 

Ätstörningen är orsaken till olycka

Jag tänker mycket på er. Tänker mycket på mig, tänker på när jag hade det som ni har det nu. Inte exakt förstås, men när mitt liv styrdes av ätstörningen. Jag tänker på hur mycket jag hatade mig själv, avskydde varenda liten beståndsdel av min skapelse - både utvändigt och invändigt. Jag tänker på hur jag lät mitt liv styras av en sjukdom som ville att jag skulle dö och jag tänker på hur hon var min bästa vän. Min bästa vän ville döda mig, min bästa vän var på väg att döda mig och jag hejade på henne. Inte för att döden i sig var något jag önskade, snarare fruktade, men det tycktes vara enda utvägen. I den misär som anorexin lämnat mig i visste jag inte vad jag skulle göra annars.

 
Jag har många gånger sagt att hon räddat mig. Att ätstörningen fick mig att överleva. Det är en ren och skär lögn och otroligt kränkande mot alla er som fortfarande kämpar där ute. Det finns inget gott i en ätstörning. Inget inget inget gott. Visst kan du med hjälp av svält/träning/kräkning/viktnedgång/restriktivt ätande lindra ångesten kortsiktigt men på sikt får det dig alltid att må sämre. En ätstörning är en sjukdom, det är ingen livsstil. Det går inte att ha en ätstörning och må bra. Så länge ätstörningen kontrollerar ditt liv kommer du inte att bli lycklig. 
 
Jag önskar att jag kunde få skaka om er, få skaka om den yngre versionen av mig själv. Ge er möjligheten att gå omkring i mina skor om så bara för några timmar. Då skulle ni förstå vad livet är egentligen. Ni skulle förstå att det enda ätstörningen gör är att förstöra. Äckliga jävla pisssjukdom. Det känns så jävla absurt när jag skriver det här för nu är allt så himla klart för mig. Jag vet nu att det inte går att må bra så länge jag låter ätstörningen styra mina beslut och att den inte kommer sluta försöka tvinga mig förrän jag stått emot tusentals gånger. Jag vet det nu, jag vet att friskheten är värt det en miljongånger om och jag skriver det till er men ändå så vet jag att alldeles för många av er som läser det här visserligen tar in texten och blir berörda men ändå kommer sitta och peta bort smöret från kvällsmackorna. Och ni som inte planerat att göra det får nu ångest för att ni "inte är tillräckligt sjuka" som inte petar bort smör från mackor. Så fucking lömsk är den här sjukdomen att det spelar ingen roll vad folk skriver eller säger, den vänder det alltid till sin fördel och din nackdel. Sjukdomen vill skada dig, den vill döda dig och den kommer inte tystna förrän du är just det - död. Det låter hårt men kanske är det något som ändå kan gå in hos dig, in genom muren ätstörningen byggt upp kring din hjärna. Du kommer aldrig att bli nöjd, du kommer aldrig vara sjuk eller smal nog och även om du skulle känna så i korta kickar så är du ändå inte lycklig. Du är bara trasig, söndrig, förstörd. 
 
Att bli frisk från anorexin är det svåraste jag någonsin gjort. Det var tusen gånger svårare än att sluta skära mig själv, fruktansvärt mycket jobbigare än traumabehandlingen som de ändå säger ska vara den värsta behandlingen man kan gå. Det var för att det var så svårt som jag drog mig för det så länge men jag kan lova er att de år jag fortsatte vara sjuk fast jag gick i behandling så vann jag ingenting. Det fanns inget att vänta på. Det enda som hände var att tiden rann som sand mellan mina fingrar och jag mådde bara sämre och sämre. 
 
Ni är värda så otroligt mycket mer än att begränsas av en idiotisk sjukdom. Livet finns där ute, det väntar på er. Jag trodde inte att det skulle gå att må såhär bra. Alltså för mig var det surrealistiskt att det överhuvudtaget skulle gå att orka leva en dag utan att svälta mig när det i själva verket var svälten och alla de andra ätstörda beteendena som gjorde att jag inte orkade leva. Jag vet att ätstörningen försöker övertala dig om att det inte är sant och att du inte kan vara lycklig om du väger xx mycket men det är inte sant. Du kan väga precis vad som helst och fortfarande vara lycklig men du kan aldrig må bra så länge du låter ätstörningen styra dig. 
 
Kicka den satans ätstörningens röv nu. Du förtjänar ett liv värt att leva.

 

 

 
Hanna
 
 


Julafton

God jul sötmandlar❣️ Jag tänkte bara kika in med en snabb reminder eftersom jag vet att idag är en jobbig dag för många av er som läser det här. För även om mat står i fokus vid alla högtider (eftersom människan är skapt att äta och älska mat!) så spelar julen ändå i en egen liga. Det handlar liksom inte bara om julbordet i sig utan allt godis, glögg, julmust, lussebullar, gröt etc etc. En situation som är väldigt stressfylld för någon med en ätstörning, inte minst för att hela släkten sitter med vid matbordet. 

Därför tänkte jag punkta upp lite saker som kanske kan vara till liten hjälp i alla fall.

1. Du kan äta precis hur mycket som helst idag utan att i gå upp i vikt. Alla i din omgivning gör det och de ser precis likadana ut före och efter julafton. Att folk säger sig gå upp i vikt under julen är för att de äter MYCKET mer än de brukar under en hel MÅNAD. Det handlar inte om en, två eller tre dagar. Det har ingen som helst betydelse. Är du underviktig och äter normalt under en hel vecka kommer du däremot gå upp i vikt. Inte för att du ätit för mycket utan för att du är underviktig och det är ett tillstånd som är skadligt för kroppen. Men även om du äter dubbelt så mycket som vanligt just på julafton och annandagen så kommer du inte gå upp mer i vikt än du hade gjort annars. Att kompensera är alltså helt meningslöst, bara sorgligt och plågsamt, och gör ingen skillnad på din vikt oavsett hur mycket du väger.
2. Din släkt kommer inte bry sig om att du äter. De kommer däremot troligen reagera och bli obekväma om du inte äter alternativt försvinner in på toan efter varje måltid. Vill du inte väcka uppmärksamhet så är det alltså klokast att äta som alla andra, eller åtminstone enligt ett eventuellt matschema. 
3. Om julbordet och plockmaten blir för svår så kör vanliga portioner bara. T.ex. risgrynsgröt med macka till lunch, knäck och pepparkakor till mellis (Kalle Anka!!) och sill och potatis till middag (plus frukost, fm-mellis och kvällsmellis såklart).
4. Ätstörningen är inte värd en förstörd julafton. Det är så mycket mer värt att kunna skratta med magen och äta chokladpraliner tills man blir illamående.

Just nu befinner jag mig på Sri Lanka och det blir inte mycket till julmat, typ fried rice och drinkar haha. Men innan jag åkte så följde jag med min familj på julbord på Spis och Vin. Det var jättehäftigt, första julbordet sedan jag var åtta som jag kunde äta så fritt och relativt ångestfritt. Visst fanns tankarna där större delen av tiden men det var inget som begränsade mig. Det som satte stopp var magsäckens storlek, precis som det ska vara när man äter julbord. 

Livet är så mycket härligare när man inte ständigt begränsas av en ätstörning. Då kan man göra sånt här istället. Stå i brygga på en folktom strand i soluppgången. Så jävla jävla värt det.


(Inlägget uppdateras med bilde så fort internet funkar igen)

Kram Hanna


Att lämna ätstörningen är det bästa man kan göra

Hej gullisar!! Jag måste bara dela med mig till er som faktiskt tycker att mina baby steps är intressanta för nu har helt plötsligt 11 månader av baby steps (med 5 års förberedande arbete) blivit en ganska lång sträcka. Visst, jag är inte frisk än men såhär lite sjuk som jag är nu har jag inte varit på 10 år.

Och det fina med det, vilket är det jag vill förmedla till er, är hur fantastiskt mycket bättre livet blir. Det går inte att beskriva för någon som själv haft en "allvarlig" ätstörning hur det verkligen suger ur en varje litet uns av livskvalitét. Och det värsta är att när man är i det så förstår man att det är ätstörningens fel att man mår som man mår men TROTS DET så kan man inte bli frisk. För vägen ned för trappan kommer alltid vara lättare än upp igen men när man väl är uppe och får se dagsljus igen så önskar man innerligt att man inte spenderat så mycket tid på att springa ned i den mörka avgrunden.

Ofta när jag skriver här tänker jag på vad tretton/fjortonåriga Hanna hade behövt höra för att orka lämna det sjunkande skeppet. Men hur mycket jag än vänder och vrider på orden så kan jag inte hitta en formulering som på riktigt förmedlar hur vidrigt livet är med anorexia och att livet inte behöver vara så vidrigt. Livet kan vara fantastiskt. Livet kan också vara fruktansvärt men aldrig på samma sätt. Det är så enorm skillnad men det är inget man märker förrän man tagit sig en bra bit på vägen. För mig tog det nästan 6 år men jag har också tagit en jävla massa onödiga omvägar bara för att jag inte vågade tro på att det faktiskt gick att leva ett liv i en kropp som inte är utmagrad.

Att våga lämna anorexins trygga famn är det läskigaste jag gjort men ju mer tid jag spenderar utan henne desto lättare blir det att se hur dåligt jag mår de gånger hennes röst ekar högst i huvudet.

Det handlar inte om att bestämma sig en gång. Det handlar om att bestämma sig tusen gånger om dagen. Två trappsteg upp och ett ned. Två upp och ett ned. Mina två bästa regler är:

- Säger ätstörningen en sak ska jag göra tvärtemot även fast det utlöser ångest. Ångesten är hemsk men det går att se den som äcklig medicin man måste ta för att bli frisk.
- Acceptera att din kropp inte ser ut som du vill att den ska se ut och att det är obetydligt i ditt liv.

Allt allt ALLT blir bättre när man vågar släppa greppet om ätstörningen. När du väl tagit dig förbi tröskeln kommer du aldrig ångra att du vågade. Jag vet att du fixar det❤❤❤❤❤️

Tusen tusen tusen kramar

Hanna

 

 

En ätstörning är lidande, inte enkelt

Ibland, ofta när livet är svårt och komplicerat, kan jag sakna det något enormt. Hur lätt det var när allt enbart cirkulerade kring en sak. Att få min kropp att förlora så mycket vikt som möjligt på så kort tid det gick. Jag romantiserar det så i mitt huvud. Att det var lätt, att det var skönt att vara hungrig, att jag tyckte om min kropp och att jag alltid visste vad jag skulle göra för att hantera mina känslor.

I verkligheten var det aldrig enkelt. Det var månader av ständig ångest. Dels över att jag enligt anorexin aldrig gjorde tillräckligt. Dels över att jag ständigt svek omgivningen. Att vara i svält är inte skönt, det gör ont. Det är en mage som bränner av magsyra, en hjärna som är totalt obrukbar av näringsbrist och muskler som inte längre orkar med ens de lättaste uppgifterna. Det är att trots detta ha så stark ångest att man ändå tvingar sig att göra allt det där kroppen inte orkar. Att springa tills man svimmar är inte att ha lyckats, det är att ha gjort våld på sin kropp och sitt eget liv. Det är att komma hem från ytterligare en av alla milslånga löprundor på tom mage och börja gråta i hallen för att man vet att nästa dag kommer samma procedur behöva återupprepas. Det finns inget njutningsfullt i det. Det är bara ren och skär smärta.

Jag vet inte om jag någonsin kommer trilla tillbaka i anorexin igen. Jag trodde inte det för ett år sedan men ändå hände det så jag tänker inte lova något. Inte för att löftet i sig är ett problem utan för att jag tyvärr aldrig får sluta vara på min vakt. Jag tror definitivt att jag kan bli helt frisk men jag tror också att jag alltid kommer vara i riskzonen att få en ätstörning igen. Det är så lätt att falla men så fruktansvärt jobbigt att ta sig upp igen. Visst blir man starkare på vägen men det är fan i mig inte värt allt lidande. Och det är också min största motivation. Minnet av lidandet. Ett lidande jag inte vill att kommande 80 år av mitt liv ska bestå av, för då kommer jag inte ens leva några 80 år.

Jag har gjort så fruktansvärda saker mot min kropp under en så lång tid. Jag kommer aldrig kunna göra det ogjort men jag kommer kunna gottgöra det genom att från och med nu ta hand om min kropp. Idag, imorgon och alla andra dagar de kommande 80 åren (eller hur länge jag nu får förmånen att leva).

Miami 2015
 
Hanna
 
 

Om att dölja vs vara öppen om sin psykiska ohälsa

En sak som jag har velat mycket om de senaste åren är det här med hur mycket jag ska berätta om hur jag mår och har det. På den här bloggen har jag ju (som ni ju vet..) aldrig hymlat med min psykiska ohälsa. Däremot på mina privata social medier där jag lägger till folk jag "träffar i riktiga livet" så har det förändrats hur mycket jag berättat.

När jag först kom in i den sjuka världen efter att ha börjat på SCÄ så blev det snabbt en identitet och jag var väldigt noga med att berätta om att jag var sjuk, fick vård etc. Mina följare på den tiden var väl i och för sig främst mina närmaste kompisar och sen andra ätstörda jag träffat på internet. När jag började gymnasiet ville jag inte längre identifiera mig med min psykiska ohälsa så jag slutade nästan helt skriva om det. Att inte vilja identifiera sig i en sjukdom är ju något väldigt positivt, problemet var bara att det nog mer handlade om att jag skämdes. Jag skämdes över att jag bodde på behandlingshem, gick i terapier flera gånger i veckan och var inlagd i perioder. Det var på sätt och vis bra för att jag fick ett väldigt friskt och sunt liv på sidan om allt det sjuka samtidigt som det bidragit något enormt till den existentiella ensamhet jag ofta känner. De senaste två åren har jag varit väldigt noga med att inte posta saker som skulle kunna kopplas till att jag fortfarande var sjuk eftersom det är så otroligt många killar som följer mig och de skulle ju lämna mig om de fick reda på hur fucked up jag egentligen är.

Hade det bara handlat om anorexin tror jag att det hade varit en bra metod att liksom fake it until you make it och på så sätt låtit sjukdomen ta mindre plats i livet. Det vet jag har fungerat för många i min omgivning. Problemet är bara att jag inte "bara" är sjuk i anorexi utan jag har även en emotionell instabil personlighetsstörning, är traumatiserad och lider av panikångest. Med andra ord, hela mitt liv och allt det som är jag påverkas på ett eller annat sätt av min psykiska ohälsa. Lika delar positivt som negativt men om jag ska hålla på och försöka dölja varje litet spår av min psykiska ohälsa så kommer jag också behöva dölja mig själv och det tär något enormt.

Jag är ju den jag är. Varken mer eller mindre.

Därför har jag bestämt mig (och redan så smått börjat med) att sluta censurera allt som har med min psykiska ohälsa att göra. Dessutom har jag påbörjat en städaktion på Snapchat där jag raderar alla dessa oräkneliga snubbar jag träffat i olika festsammanhang, tillfällen då jag är vem som helst förutom mig själv.

Vad tänker ni om det här? Behöver verkligen era tankar.

Vill ni följa mig så heter jag h_a_nn_a_l på instagram, hannalarsson98 på snap och tiresdasfk på twitter.

 

 

Megakram

Hanna


Om "recovery"-communities

Jag tänkte skriva om en svår sak nu och jag gissar att en hel del kommer bli upprörda över det här inlägget. Det hade jag också blivit för några år sedan. 
 
Jag tänkte skriva om något som är svårt för utomstående att förstå. Det att en sjukdom inte bara är en åkomma man vill bli av med så snabbt som möjligt utan också öppnar upp portar för en enorm gemenskap. En massa fantastiska människor som förenas med det enda ingångskriteriet att man har en ätstörning.
 
Nej, jag pratar inte om pro-ana (vilket jag också varit en del av, kan skriva om det en annan dag). Jag pratar om recovery. #edrecovery #edsoldier #edfamily osv osv osv.
 
Det finns en hel uppsjö av dem. Alltså vi snackar inte tiotal eller hundratal utan tusentals instagramkonton (och i viss mån även bloggar). Feed fyllda av mat, mat, sjukhusbilder, alldeles för tunna ben, mat, mat, sond i näsan, jämförelsebilder från när man var som smalast. Ni vet precis vad jag pratar om och jag vet att ni precis som jag kan scrolla bland dessa konton i timmar, dag ut och dag in. Jämföra, räkna, tänka, gissa, få mer och mer ångest. 
 
Jag vet att folk som är med i recovery-communityt ofta finner stöd i sitt tillfrisknande genom att posta bilder på det man ätit och få beröm och pepp (oavsett hur mycket eller lite man ätit, vilket är väldigt problematiskt i sig). Men om du är en av dem som driver i ett sånt här konto, ställ dig själv följande fråga: Vad är det som minskar min ätstörningsångest med att ha ett recoverykonto? Är det att jag får som i en ätstörningsbehandling, råd om portionsstorlekar, hjälp med tankar och någon som pushar mig framåt? Eller är det bekräftelsen? Att inte vara ensam, att känna att jag duger åtminstone i min ätstörning och så länge jag fortfarande har kvar den så kommer folk att fortsätta bry sig om mig. De kommer att kommentera att "jag älskar dig" på min fikabild, de kommer att skriva att "alla får bakslag" och "jag finns alltid" på min sjukhusbild, de kommer skriva "du är en förebild", "du är fantastisk", de kommer att stötta, trösta, finnas i det mest ensamma man kan vara i. Nämligen en ätstörning.
 
Det är ju helt fantastiskt. Gemenskap är det bästa människan har, vi dör utan den. Det finns bara ett problem med en gemenskap som cirkulerar kring en sjukdom och det är att du ju inte kommer ha samma plats, om någon plats alls, i den gemenskapen när du blivit frisk. 
 
Jag vet hur det är. Det är inte medvetet men det ligger där hela tiden. Bakom den där matbilden till exempel. Vad ska jag skriva för caption till pizzan för att folk ska förstå att även om jag åt upp allt det var asgott så var det fortfarande jäääättejobbigt för JAG ÄR FORTFARANDE SJUK, NI FÅR INTE TRO ATT JAG ÄR FRISK BARA FÖR ATT JAG ÄTER EN PIZZA. Jag vet hur det är att noggrant notera i profilen hur många gånger jag varit inlagd, för att det är som att skriva på sitt CV att man har tidigare erfarenhet inom branschen. Så att folk inte ska tvivla på att jag är en duglig anorektiker. Jag vet hur det är att lägga upp en bild från sjukhussängen och få så mycket bekräftelse att ångesten för första gången på flera veckor släpper en kort stund. 
 
Det är inget att skämmas över, den där intensiva men omedvetna önskan att slippa ensamheten. Att vara en del av recoveryvärlden är inte en destruktiv handling på samma sätt som det är att vara pro-ana. Det jag vill säga är alltså att du inte ska sluta med recoverykonton för någon annans skull utan du ska göra det för din egen.
 
Kanske är du inte redo. Kanske behöver du den där gemenskapen just nu för att inte gå under. Kanske är det din enda motivation att äta överhuvudtaget. Men om så är fallet så är du inte heller beredd att faktiskt bli frisk. Då är du inte villig att välja livet. För om du ska bli frisk kan du inte leva i en värld där precis allt cirkulerar kring ätstörningar.
 
En fet bonus som kommer om man väl vågar släppa "recovery"-världen är att man då plötsligt öppnar upp för att hitta en annan gemenskap. När du väl är frisk, eller som jag - faktiskt fortfarande är sjuk men inte längre en del av ett ätstörningscommunity, så kommer du inte sakna det längre. Du kommer inte sakna att hela tiden vara tvungen att bevisa din sjukdom för att inte riskera att hamna i skymundan och glömmas bort. Du kommer ha ett riktigt liv med riktiga, fantastiska vänner som du aldrig behöver bevisa något för då de kommer älska dig för den du är och inte för att du har en sjukdom. 
 
Jag förstår om folk blir upprörda nu och det är okej. Jag kände ändå att jag var tvungen att skriva det här inlägget som jag önskar att trettonåriga Hanna hade läst för då kan det hända att hon inte gått ned sig så djupt i skiten. 
 
Kommentera gärna era tankar.
 
Fotocred
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 

"Personer med Ätstörning UNS är mindre sjuka än anorektiker"

Här kommer ett viktigt inlägg om den allra vanligaste ätstörningsdiagnosen som man nästan aldrig pratar om i media - nämligen Ätstörning UNS (Ospeficerad ätstörning). Anledningen till det tror jag främst är för att de som lider av den har så varierande problematik att det inte blir "bra", snabba nyheter för folk att ta in utan det är mer komplicerat. Istället är det lättare för media att posta en intervju med en anorektiker tillsammans med några bilder på dennes magra kropp. Det är synd för det är inte alls det ätstörningar handlar om egentligen, det är bara ett av många symtom
 
Eftersom UNS är en diagnos man talar om så sällan så finns det mycket fördomar. Jag tänkte ta upp den som jag tror är allra vanligast - nämligen att personer diagnosticerade med Ätstörning UNS inte är lika sjuka som personer med anorexia/bulimi. 
 
För det är rent ut sagt fel. Först och främst anser inte jag att man kan mäta ett visst lidande mot ett annat och därmed säga att en person är sjukare än den andre eftersom allt lidande är relativt till ens egna erfarenheter och sätt att uppfatta världen på. Men om man nu skulle kunna säga att en person är sjukare än en annan, kanske om den enes vardag påverkas mer, så innebär inte det att någon med Ätstörning UNS är mindre sjuk än någon som, liksom mig, har diagnosen Anorexia Nervosa. 
 
Det enda Ätstörning UNS egentligen säger om en persons ätstörning är att denna person inte uppfyller tillräckligt många kriterier för anorexi, bulimi eller någon annan ätstörningsdiagnos. Vad detta beror på är helt individuellt men jag känner (och känner till) flera personer som har diagnosen äs UNS och ändå både varit smalare än mig, inlagd oftare, till skillnad från mig inte klarat av skolan, och så vidare eller hur du nu väljer att definiera att en person är sjukare än en annan (som sagt är det ingen jämförelse jag står bakom även om min egen sjukdom gärna anammar den). 
 
Inom ätstörningsvärlden finns det någon störd norm i att det är "finare" (???) att vara anorektiker än att vara "ospecificerat ätstörd". Vad fan är det för jävla bullshit (ursäkta mitt språk)?! Det är bara en riktigt jävla ätstörd tanke våra ätstörda hjärnor format kollektivt. Det
 
finns ingen substans i det. 
 
Så om du själv inte har UNS, kom ihåg att en person som har det inte behöver vara mindre sjuk än någon med en annan diagnos. Bara ätstörd på ett annat sätt. Om du själv har UNS, kom ihåg att ditt lidande inte är mindre värt än folk med andra diagnosers lidande. 
 
Punkt slut.
 
 
/Hanna

Vegetarianism och ätstörningar

Det här inlägget har jag utlovat i typ åtta månader nu haha, men här kommer det - bättre sent än aldrig. 
 
Jag blev (lakto-ovo)vegetarian första gången när jag var 13. Jag blev det av två anledningar. Den första (vilket var den jag motiverade mitt val för de i min omgivning med) var att den köttkonsumtion som sker i världen idag inte är hållbar varken för den ekologiska eller sociala hållbarheten. 
Den anledning, som egentligen var det som drev mig, var idén om att en vegetarisk kost skulle få mig att gå ned ännu mer i vikt. Jag tänkte att jag då alltid skulle ha en rimlig anledning att bara äta grönsaker. 
 
När jag började hos SCÄ några månader senare tvingade de mig att börja äta kött igen, en situation jag vet att många andra ätstörda också ställts inför då de börjat behandling.
 
Jag anser, med tanke på köttproduktionens påverkan på miljön samt de dåliga djuruppfödningsförhållandena, att mänskligheten i stort behöver dra ned sin köttkonsumtion. Om jag hamnar i en diskussion med icke-ätstörda personer promotar jag alltid den vegetariska kosten. 
 
Problemet när man håller på att bli frisk från en ätstörning är dels att kött, eller framför allt någon form av animaliska produkter, gör att kroppen läker mycket snabbare. Har man varit i svält länge är det inte ovanligt att få anemi och att då börja äta kött innbär att du tar hand om din kropp. Dessutom är det lättare att få i sig en större andel proteiner om du äter kött vs vegetarisk/vegansk kost vilket ökar din mättnadskänsla (något som kan vara skönt eftersom man i början av en viktuppgång från undervikt kan känna konstant extremt hunger). 
 
Den andra aspekten på det är att kött (eller animaliska produkter öht) kan blir fearfoods, dvs något du inte äter för att ätstörningen säger att du inte får. För att bli helt frisk kan det därför, under en tillfrisknadsfas, finnas en idé med att börja äta kött igen. 
 
Jag går på en skola och rör mig i sociala sammanhang där vegatarianism och veganism är norm. Att äta kött innebär att du sticker ut så jag vet verkligen hur svårt det kan vara, speciellt om ens egna värderingar i grunden är emot köttkonsumtion. Samtidigt, om du tänker i det långa loppet. Kan att du äter kött under en kortare period i ditt liv göra att du snabbare blir frisk och därmed kan göra fler bra saker för miljö, samhälle och djur? Att vara fortsatt sjuk innebär, om man ska vara krass, att din potential till viss del går förlorad eftersom du inte har energi till något annat än ätstörningen. 
 
Jag slutade själv äta kött helt igen när jag flyttade från Magelungen i somras (även om min köttkonsumtion varit extremt begränsad i många år, främst (men inte enbart) av etiska skäl). Att jag fick ett återfall berodde inte på min lakto-ovo-vegetariska kost men när jag skulle börja reducera undervikt igen så rådde min behandlare mig att börja äta fisk igen för att få i mig allt jag behövde. Så småningom kanske jag slutar äta fisk igen men just nu är det något jag gör för att ta hand om min kropp för att aktivt motverka ätstörningstankar om förbjuden mat. 
 
Hur du väljer att göra är helt upp till dig. Jag tycker att det är fel att vissa ätstörningskliniker tvingar sina patienter att börja äta kött igen även fast det var något de slutade med långt innan ätstörningen. Däremot anser jag att man borde ta sig en rejäl tankeställare om man äter vegetariskt på grund av etiska skäl eller på grund av ätstörningen och om det finns någon vits med att under en kortare period börja äta kött/animaliska produkter igen. 
 
Hur tänker ni?
 
 
 
 
 
Kram
 
Hanna
 

Att bli helt frisk

Jag har gått i behandling hos SCÄ konstant sedan våren 2012. Det är fem år sedan nu, fyra år sedan jag började skriva på den här bloggen. Jag har funderat mycket över varför jag aldrig blev frisk de dryga två år jag var friskviktig. Hur det kom sig att jag föll så fort jag flyttade ifrån Magelungen. Trots att jag innan min flytt bestämt mig för att aldrig någonsin igen få ett återfall i anorexin igen.
 
Det berodde förstås på en massa omständigheter, framför allt att jag inte klarade av att bo själv eftersom jag inte fått någon behandling för min borderline. Men jag tror inte att jag hade fallit tillbaka i ätstörningen om jag hade blivit frisk under Magelungstiden. Jag var aldrig frisk och nu är jag sjuk igen, formulerade jag det som för ett par månader sedan. 
 
Sedan dess har jag gått halva Idunbehandlingen och jag känner att jag är på väg tillbaka till den punkt jag aldrig kom ifrån. Det liv där ätstörningen inte styr allt men ständigt, ständigt är närvarande och titt som tätt tar över spakarna. 
 
Min behandlare bad mig därför skriva en lista på sjuka beteenden som jag aldrig blev av med trots min friskvikt. Jag tänker dela med mig av några av punkterna (listan är 2 A4 så postar inte hela). Varför? Jo, för att jag har bestämt mig för att bli frisk. Helt frisk. Och då måste jag bryta vartenda ett av dessa mer eller mindre omedvetna beteenden. Det betyder inte att jag måste dricka lyxshakes varje dag och aldrig gå i rulltrappor. Det betyder att jag måste bli medveten om mina val beror på ätstörningens djupt inpräntade regler eller om det faktiskt är jag, Hanna, som är mer sugen på en vanlig kaffe eller har bråttom och därför måste skynda upp för rulltrappan. 
 
TRIGGERVARNAR DEN HÄR LISTAN!
  • Dricka cappuccino/latte + kaka till mellis
  • Välja "onyttig" mat fastän de andra äter "nyttig" mat
  • Köpa godis ensam
  • Sluta kolla på sjuka instagrams
  • Stå i rulltrapan när jag precis ätit
  • Äta pommes med dipp
  • Ha honung i téet utöver matschemat
  • Dricka en frappe/lyxshake
  • Träna för att må bra, inte för att forma kroppen
  • Dricka mer vin än motsvarande kalorimängd för ett glas mjölk vid middagen
  • Inte lägga upp bilder från sjukhus
  • Äta så att jag blir mätt fast det är mer än en normalportion
  • Äta bakispizza
 
 
Jag tänkte att ni skulle få följa med på den här resan. Min sista resa bort från sjukdomen. För jag har inget mer att hämta här nu. Jag var aldrig den mest anorektiska anorektikern för jag lever ju fortfarande och det är jag så sjukt tacksam för. Ätstörningen har absolut inget mer att ge mig så den här gången ska jag släppa den på riktigt. 
 
/Hanna

Vad det innebär att vara sjuk i en ätstörning

Att vara sjuk i en ätstörning handlar inte om att få mängder av kommentarer på instagrambilden där du sitter i rullstol med en näringsdryck i handen. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att samtidigt som du skakar av ångest över den där näringsdrycken så är dina jämngamla vänner ute och lever livet. 
 

Att vara sjuk i en ätstörning handlar inte om att kunna beställa size zero-kläder på nätet. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att du kommer testa den där tröjan flera gånger varje dag och varenda gång hugger ångesten i bröstet för visst sitter t-shirten lite tajtare nu än innan middagen?

 

Att vara sjuk i en ätstörning handlar inte om att få blommor på sängbordet bredvid sjukhussängen. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att du valde de där blommorna framför din familj.  

 

Att vara sjuk i en ätstörning handlar inte om att du har kontroll. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att du är beredd att offra hela din framtid för ett par ben du, oavsett vikt, ändå kommer att hata. 

 

 

 
 
/Hanna

Från en annan tid

Jag sitter och läser ströläser lite i gamla dagböcker och hittade det här inlägget från augusti 2014. Jag var på permission från BUP-kliniken där jag spenderat sommaren. Anledningen till att jag väljer att dela det här är delvis för att jag själv bli berörd av hur sextonåriga, hospitaliserade, Hanna är helt överväldigade bara över att få röra löven på ett träd. Delvis för att jag vill ge en insyn i hur mycket den här sjukdomen kan ta ifrån en. Saker som jag idag tar för givet var för bara två år sedan höjden av lyx. 

 

"12 augusti 2014. 

 
Som steg på månen
 
Vinden smeker mina kinder med varma fingrar och jag klivet leendes över gräsmattan med fötterna i mina rosa foppa-tofflor. Ut genom det hål i staketet där grinden skulle funnits och ned för den ogräsbevuxna trappan till vattnet. Trots att jag står i vattenbrynet med halva kroppen nere i vattnet och vinden friskar i så löper ingen gåshud längs mina armar. Jag fryser inte.
 
Att få bada i en sensommarvarm insjö och sedan få kliva upp och sola sig torr på en klippa tycker nog många om. Men jag tror inte att någon som inte varit instängd i två månader och sett sommaren passera utanför utan att ens kunna vidröra de gröna löven och låta solen gassa mot ryggen på riktigt förstår hur underbart det är. Och det faktum att inte ha badat utan att frysa på sju år och sen får göra det, ni kommer aldrig att förstå euforin i det. 
 
Det är så hemskt att vara instängd. Att inte vara en del av det folkliv som rör sig på gatorna, inte kunna stanna till på ett fik och ta en islatte för att svalka sig. Att gång på gång tacka nej när kompisarna ska grilla på stranden eller gå på bio på kvällen för att man inte får gå ut. Det är som att sitta i fängelse, bara det att man är fängslad tillsammans med sin värsta fiende. Det är inte världen som behöver skyddas från en själv utan det är en själv som behöver skyddas från sig själv av världen. "
 
(Oklart vilka jag säger "ni" till eftersom det är min dagbok haha)
 
Jag avslutade inlägget med följande:
 
"Jag har så många sår som behöver läka och det är så mycket kvar att jobba med, men just nu känner jag mest att det får vänta. Alla andra förutom jag får vänta för om en vecka börjar gymnasiet och även om min karriär där blir kort så ska den i alla fall bli av. Är så jäkla nervöspepporoliggladförväntansfulltrrädd. Hjälp säger jag bara, hur ska det här gå egentligen? Bra, hoppas jag. "
 
Tack Hanna för att du gav dig själv chansen att börja gymnasiet fastän du inte själv trodde att det skulle fungera. Tack för att du slutligen valde den svåra vägen. Tack för att du åt all den där maten, grät de där tårarna i frustration, drack dina näringsdrycker och framför allt tack för att du tog hjälp. 
 
För som jag skrev i mitt förra inlägg, plötsligt händer det. Plötsligt är förutsättningarna sådana att det bär och jag har nu genomfört 2/3 av gymnasiet. Det har inte varit lätt men det har varit så otroligt värt det. 
 
Ge inte upp mina kämpar. Skrik, svär och gråt över att det är så förbannat svårt men låt det inte gå ut över maten för då kommer du aldrig att må bättre. 
 
Massa kramar
 
Hanna
 
Gatukonst här i Berlin, min nya favoritstad i världen. 
 

Till dig som är närstående till någon med en ätstörning

Ev. triggervarning. 

 

"You're not in control and you won't be told

All I can do to keep you safe is hold you close

Hold you close til you can breathe on your own

Til you can breathe on your own


Hold tight; you're slowly coming back to life

I'll be keeping your head up

I'll be keeping your head up, darling

Let go of all your haunted dreams tonight"



Jag lyssnade på den här låten av Birdy och blev berörd på ett sätt jag sällan blir.  Jag fylls av sådan tacksamhet och beundran över närstående som håller en vid liv även när man gör allt för att förgöra sig själv. Släktingar, nära vänner, syskon och föräldrar. Ordet superhjältar räcker liksom inte till för att beskriva er för det ni gör är obeskrivligt.


Mamma och pappa, tack för att ni aldrig vek av från min sida även när jag gjorde allt för att trycka bort er. Tack för att ni sjukskrev er för att kunna hjälpa mig i min kamp, tack för att ni fanns kvar där även fast jag skrek att jag hatar er och att ni förstör mitt liv. Tack för att ni spenderade månader på låsta avdelningar med mig, för att ni åt alla de där mellanmålen fastän ni inte var hungriga bara för att stötta mig. Tack för att ni alltid krigat för att jag ska få den vård som är bäst för mig.


Men framför allt, tack för att inte gav upp. Tack för att ni fortsatte fastän jag blev sjukare och sjukare. Tack för att ni förändrat ert sätt att möta mig för att det skulle passa mig bättre.


Jag är så ledsen för all smärta jag åsamkat min omgivning och då framförallt min familj. Jag är så otroligt tacksam över att ni alltid förstått att det är sjukdomen och inte Hanna som sagt och gjort alla de där hemska sakerna. Jag har alltid gjort allt i min makt för att inte skada er men när man styrs av en demon tappar man greppet om verkligheten.


Jag tänker tillbaka på den tid jag mådde som sämst och var som mest fast i sjukdomen. Jag minns nästan varenda delvikt, alla justeringar av mitt matschema och olika destruktiva saker jag gjort. Under den här 10 månader långa perioden har jag inte ett enda minne av mina systrar. Det är så fruktansvärt skrämmande men visar på hur extremt starka ätstörningar kan vara. Man är inte sig själv. Det här skrev jag ungefär i mitten av den här värsta perioden.

 

 


Om du är en förälder eller annan närstående som sitter och läser det här nu, som gått in under kategorin "För utomstående" för att förtvivlat försöka förstå vad det är ditt barn går igenom och hur du bäst kan finnas där för att hjälpa. Du är fantastisk, ditt barn kanske ber dig att dra åt helvete men hen kommer tacka dig när sjukdomen släppt det värsta greppet om kroppen och hjärnan.




Kom ihåg att inte glömma bort dig själv. Jag vet att du alltid vill finnas där för personen, "I'll be keeping your head up. And I won't let you down" men det är inte mänskligt och blir inte bra för den sjuka om du går sönder på vägen. Se till att ha någon att prata med, att inte alltid vara stark är det som gör dig starkast i längden.

 

Hanna

 

Om att ha energi

Bland det allra bästa med att äta är enligt mig att man har energi. Inte den energi man får efter att ha svept en celcius och en kopp svart kaffe, utan den där genomgående orken. Jag märkte det så tydligt idag när jag var på IKEA. Jag kan gå i flera timmar, bära tunga saker och vara social utan att jag dränerar min kropp på varje uns ork jag möjligtvis har. Jag behöver inte tvinga mina ben att röra sig framåt trots att hela kroppen skriker efter att få ligga ned. Jag behöver inte tvinga fram skratt ur min mun vid rätt tillfällen, behöver inte tvinga mig själv att erbjuda mig att bära ned varenda kartong från hyllorna i lagret samtidigt som huvudet är dimmigt av näringsbrist och allt jag kan tänka på är kalorier. 

Det är inte vackert att vara i svält. Inte ens vackert på ett sorgligt sätt, det är bara bara bara sorgligt. Det finns bara förlorare på att du tar de där förbannade trapporna istället för att åka hiss när din kropp inte ens har tillräckligt med näring för att kunna tänka ordentligt. Du själv är den största förloraren, det är ditt liv som förstörs, men även alla du älskar kommer oundvikligen påverkas.

Sjukdomen är så satans lömsk. Hon får dig att glömma hur det faktiskt kan vara att vara och leva. Du behöver inte vara orkeslös 95% av din vakna tid. Du behöver ha tvångstankar som gör att du trots detta inte får tillåta dig att vila. Du kommer inte behöva låtsas vara glad för du kommer att vara glad, inte alltid, men tusen gånger oftare än om du inte äter.

Med den reflektionen önskar jag er en fortsatt trevlig helg❤️

Fick gosa lite med den här vovven hemma hos Johanna i fredags. 



Massa kramar

Hanna


Sjukdomsidentitet

För några veckor sedan skulle jag och min familj på en fotbollsmatch med våra kusiner. Den var på kvällen så mina föräldrar hade packat mina kvällsmackor. I spärrarna in till arenan blev pappa stoppad eftersom man inte får ta med sig mat in. Han förklade då för vakten att hans dotter hade anorexia och att de var tvungen att ha med mackorna in, vilket vi fick och så var det inte mer med det. Inte för någon annan än mig. 
 
Orden "min dotter har anorexia" hade väckt något i mitt bröst som det tog mig en timme eller mer att reda ut. Jag fick ångest för att det kändes fel. För att jag inte vill bli benämnd med min ätstörning. Jag insåg att jag visserligen inte är frisk från min ätstörning men jag är ingen anorektiker längre. Jag vill inte vara en anorektiker. 
 
Under hela min behandlingsperiod har jag strävat efter att vara en så bra anorektiker som möjligt. Fram tills förra sommaren visste jag inte att jag hade den diagnosen i mina papper och det gav mig så fruktansvärt mycket ångest att jag kanske inte var tillräckligt sjuk. Jag gjorde hundratals ätstörningstester på nätet, strävade nedåt och ständigt nedåt. Jag var ju ingen annan, jag kunde inget annat, ingenting betydde något mer än sjukdomen. Alla mina tankar cirkulerade ju ändå kring det så vad fanns det för mening med att satsa på något annat?
 
Det värsta är att man faktiskt får kickar av det. Som när jag fick läsa min journal inför rättegången förra sommaren och kunde se diagnosen där på pappret. Eller som den gången någon kommenterat en bild att jag är sjukligt smal och måste ta hand om mig. 
 
Grejen är bara att de kickarna varar så himla kort. Oftast bara en halv minut, ibland en halvtimme eller kanske en dag. Sedan är kicken bara något man längtar efter att få igen och fortsätter i sina destruktiva banor för att nå dit igen. Eftersom jag är en töntig naturare så gjorde jag ett diagram för att visa hur jag menar. Visst minskar ångesten i stunden men den ökar alltid, alltid senare. För varje kick har du egentligen tagit dig ett steg längre ned. 
 

Jag skriver det här för att du som står i valet och kvalet mellan att fortsätta vara sjuk eller börja kämpa mot ett friskt liv ska veta att det är inte värt att stanna i sjukdomen. De små kickar man får må vara fantastiska men de är aldrig värda all den smärta, sorg, ångest och bottenlösa förtvivlan de innebär att vara sjuk. Jag ser ingen mening med att ångra det som redan har skett men jag önskar innerligt att den fjortonåriga versionen av Hanna hade insett att en bekräftande kommentar på en destruktiv blogg inte var värd ändlösa timmarna av ensamhet och ångest. Att jag hade förstått att enligt sjukdomen skulle jag aldrig bli bra nog, aldrig aldrig någonsin. Jag önskar att jag hade valt livet istället för anorexin för nu när jag gjort det så inser jag hur jävla mycket bättre det är. Trots att jag fortfarande mår dåligt.


Nu behöver jag inte min sjukdomsidentitet längre. Jag har fortfarande en sjukdom men jag är inte min sjukdom. Min största skräck har blivit sanning och det störda är att det känns så jävla bra.
 
Tack för alla kommentarer, de peppar till fortsatt bloggning.
 
Kram Hanna
 

Skolan, betygen, idrotten och ätstörningarna

Jag gjorde en video, inte tillägnad er på det sättet att ni behöver se den, men mer i er ära. En video där jag ur mitt perspektiv skildrar hur min ätstörning frodats i skolan. Det bästa vore ju om vuxna, lärare och politiker fick se den. Så ni får gärna dela, om ni tycker att den är bra. Helst skulle jag slippa visa alla de här bilderna, inte för att jag skäms utan för att det inte ska behövas. Men då tror jag inte att någon skulle lyssna.  
 
 
OBS. Triggervarning på videon! OBS.
 
 
https://www.youtube.com/watch?v=aJFOTiiOlQk&feature=youtu.be
 
Kram Hanna
 
 

Ätstörningen och kärleken

Jag har varit sjuk i anorexi i många år nu. Under dessa år har jag glidit längre och längre från min familj. Det började med att mitt humör försämrades på grund av ångest och för lite mat vilket gjorde att jag bråkade mycket med mina föräldrar. När svälten blev värre försvann all ork och jag klarade inte längre av att umgås med mina syskon mer än att halvhjärtat skratta åt deras påhitt. Jag hatade och bannade mig själv för det, varför var jag så sur och varför kunde jag inte bara engagera mig så som jag gjort förut?

När jag började på Scä för två år sedan och med alla olika behandlingar i öppenvård, mellanvård, mobilvård och slutenvård som jag haft sedan dess har jag bara blivit mer och mer avskärmad från min familj. I slutenvården var jag helt inne i ångest och destruktivitet och tänkte nästan aldrig på min familj förutom när jag skrek åt mamma och pappa att lämna mig ifred. Hemma var det ännu värre eftersom mina föräldrar övervakade mig dygnet runt i långa perioder, sov i mitt rum, stod utanför toaletten osv. Mina systrar var en stor ångestfaktor eftersom jag kände så mycket skuld över allt jag förstört och ångest över hur de hade det.

Men nu har det hänt något. Sedan jag kom till Magelungen har jag succesivt börjat bli mer och mer intresserad för min familj igen. I takt med att ätstörningen blivit lite lättare och strukturen här har satt sig så bryr jag mig mer och mer om vad som händer hemma. För när jag inte längre behöver stressas av en mamma som knackar på toalettdörren och en lillasyster som vägrar äta för att jag gör det så orkar jag med att bry mig om min familj igen. Jag lovar, jag är mina systrars största fan haha. Jag pratar om dem typ hela tiden, gillar alla deras bilder på instagram, visar bilder och videos med dem för personal och ungdomar på mu.

Efter 6 års emotionellt mörker där allt kretsat kring vilken värdelös människa jag är och vad som ska hända med mig och vad jag ska göra med mig för att bli en bättre person (=smalare) så håller mina ögon sakta på att öppnas för kärleken igen. När mina vänner är och hälsar på längtar jag inte längre tills de ska gå utan frågar om de kan få stanna en halvtimme längre. När mamma frågar om jag vill följa med på IKEA så säger jag självklart ja och mitt huvudfokus under vistelsen i varuhuset är inte längre att kolla efter smala tjejer med potentiella ätstörningar utan att prata med min lillasyster om Falun och skolan och saker som händer på Magelungen.

Det finns så mycket kärlek där ute i världen som ätstörningen döljer för en. Om jag tvekat tidigare så gör jag det inte längre för jag väljer min familj och mina vänner framför anorexin, svält, ångest och sorg. Jag väljer livet. 

 

Du är ingen värdelös människa för att du inte kan bry dig om din familj än om det är vad ätstörningen försöker övertala dig om efter att ha läst det här. Du är inte värdelös, det är det ätstörningen som är och när du gjort dig fri från den eller kommit lite längre så kommer du också att kunna känna kärlek igen. Jag lovar.

 

 

/Hanna


Ätstörning UNS / EDNOS

Här kommer fjärdedelen om de olika ätstörningsdiagnoserna.
 
Ätstörning UNS, eller EDNOS som den heter på engelska, står för ätstörning utan närmare specifikation. Det är alltså en diagnos som ges till människor med tydliga ätstörda beteenden och tankegångar men som inte helt uppfyller kraven för de andra ätstörningsdiagnoserna. Trots att det är den vanligaste ätstörningen så är det få som vet vad den innebär, och det är kanske inte så konstigt med tanke på att det är en ganska ung diagnos och svår att berätta om eftersom personer med UNS kan ha så olika slags problem. 
 
Det är många som tror att man är mindre ätstörd om man har UNS istället för anorexia. Speciellt inom bloggvärlden svävar det en sjuk kultur där anorexi är idealet och alla andra diagnoser är misslyckande (vilket ni ju hör är den skevaste och äckligaste icke-existerande logiken någonsin). Men att ha UNS betyder inte att man är mindre sjuk, det betyder att man än sjuk på ett annorlunda sätt. 
 
Vissa som har UNS har jätte, jätteskev kroppsbild och hatar hur dem ser ut. Andra ser sin kropp precis som den är men tvingar ändå sig själva att gå ned i vikt. Ganska vanligt är att man bara "kan" äta en slags mat. T.ex. sådant man tycker är gott, jättesalt mat, bara sötsaker eller bara kyckling och vitt ris.
 
Gemensamt för alla med UNS och det som gör att man får diagnosen är att man har ett så pass skevt förhållande till mat, ätande eller kropp att det så starkt påverkar ens livkvalitét och kroppsliga situation att det inte är hållbart i längden. Liksom de flesta andra är människor med UNS deprimerade och det är vanligt med självskadebeteenden. 
 
 
Tycker du att du inte stämmer in på någon av de tidigare ätstörningarna jag skrivit om men fortfarande känner att du inte står ut som du har det nu och att nästan hela ditt liv cirkulerar kring kropp och mat? Då kanske du har ätstörning UNS.
 
Vad gör jag om jag tror att jag har det?
  1. Prata med din omgivning. Berätta för någon du vet är frisk hur du tänker och känner kring mat osv, jämför och se om det sätt du lever på är fungerande eller inte. Läs på på nätet för att se om du känner igen dig i vissa symtom.
  2. Sök hjälp. Ätstörningskliniker vet precis vad UNS är och hur vanligt det är, det finns hjälp att få och du förtjänar den lika mycket som alla andra.
  3. Stöter du på något knäppo som inte förstår din ätstörning - ge inte upp! Det finns (alldeles för många) stolpskott inom vården, sådana som är så inrutade och följer läroboken exakt att de missar vad som utspelar sig i verkligheten. Fortsätt berätta vad som är dina problem och anse dig inte mindre ätstörd bara för att du inte är som en bulimiker eller anorektiker. 
 
 
 
/Hanna

Ortorexi

1. Länken till novellen funkar bara om man kopierar och klistrar in den.
2. Jag har svarat på alla kommentarer om läsarträffen förutom de om tid och plats. Vi har hittills en ganska spikad plan på att de som vill äta mellis tillsammans möts 14.30 och resten kommer 15.00. Vart vet vi dock inte än pga det är kallt så vi kan inte vara ute men folk blir inte jätteglada om man tar med sig mat till ett fik och äter det utan att beställa något. I värsta fall blir det gallerian men där finns ingen kul plats att sitta på. Vi försöker slå våra kloka huvuden ihop och komma på en lösning, senast imorgon kommer ni få ett svar på vart vi kommer att vara.
 

Nu komme tredje delen av serien om några av de olika ätstörningsdiagnoserna. Nämligen Ortorexi.
 
Som alla andra ätstörningar är Ortorexi en lömsk sjukdom, men på ett lite annat sätt än Bulimi och Anorexi. Ortorexi handlar nämligen om att man är sjukligt fixerad vid en hälsosam livsstil. Ens totala fokus ligger på träning och kost, samt hur den egna kroppen ser ut. För utomstående kan det vara svårt att förstå att en person har Ortorexi eftersom en ortorektiker med dagens ideal lever som den perfekta människan.
 
Det betyder dock inte att man ha ortorexi bara för att man gillar att träna, bygga muskler och äta på ett så kallat sunt sett (även om jag inte har allt för mycket till övers för den livsstilen då jag sett så många gå från anorexi till just ortorexi) utan ortorexi handlar om ett sjukligt beteende där andra saker i ens vardag så som familj och vänner hamnar i bakgrunden. Istället spenderas tiden på gymmet om man tränar utomhus. Endast viss mat intas, ofta sådan med mycket protein och lite kolhydrater. Allt det som media förespråkar. 
 
För en vanlig människa så går sådant här förbi. Visst, man kanske testar att dra ned på kolhydraterna några veckor men sedan faller det där i glömska och gymkortet man köpte blir liggandes flera veckor efter att man tillfrisknat från förkylningen. Men en ortorektiker tar åt sig det media säger och gör det till en lag.
 
Att ha ortorexi innebär i princip alltid ångest och ofta depression. Det beror på att man tvingar sin kropp till saker som inte är sunt och man kan aldrig njuta av vardagen eftersom man hela tiden måste fokusera på sin kost och träning. Det är relativt vanligt att anorektiker också har ortorexi, men så är inte fallet för mig. Jag har använt mig av träning som kompensation och det har varit en stor del av min ätstörning. Men skillnaden mellan mig och en ortorektiker är att jag alltid eftersträvat en sjukligt smal kropp och jag har (fram tills jag började med matschema) inte dragit mig för godsaker eller kolhydrater, bara kaloriintaget blir detsamma. 
 
Vad gör jag om jag tror att jag har ortorexi?
1. Sök hjälp. Känner du igen dig i beskrivningen ovan så är du inte frisk. Du behöver inte ha det såhär och du behöver hjälp.
2. Försök bryt beteendet. Det är inte farligt, du kommer inte att bli tjock.
3. Prata med din omgivning. Dina närstående har förmodligen förstått att något inte står riktigt rätt till.

/Hanna

Tidigare inlägg