-

Mösspåtagning och sorg

Det är den sista skoldagen innan valborgsmässoafton och Stockholm fylls av skrattande ungdomar där varje noggrant stylad frisyr pryds av en studentmössa. Alkoholen blandas med uppsluppna diskussioner och lyckliga kramar. Det är den tjugoåttonde april, dagen för  mösspåtagning, och jag står på skolgården tillsammans med mina klasskamrater. Jag spänner käkarna och ler i ett försök att också vara där.

Men jag är inte där för det var här du tog slut. Den tjugoåttonde april var du, precis som jag är nu, arton år gammal men istället för att vifta med din studentmössa valde du att avsluta ditt liv.

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen när jag tar av mig mössan och påbörjar färden hemåt. Egentligen har festen knappt börjat men jag står inte ut längre och i rulltrappan på Centralstationen tappar den första tåren taget om mina ögonfransar.

Jag gråter för att du inte fick den vård du behövde för att orka med att leva. Jag gråter för att självmord är den vanligaste dödsorsaken hos unga och ändå finns inga större planer på att ändra varken psykiatrin eller skolan. Jag gråter för att sedan den här dagen förra året har ytterligare över 1000 personer varit så desperata att de valt att avsluta sina liv och ännu fler har gjort försök som misslyckats.

Det finns få saker som gör mig så förbannad som folk som anser att det är upp till varje människa att välja ifall de inte längre ska leva. Att vi inte borde lägga så stora resurser på att rädda dessa människor om de ändå inte uppskattar livet.

Hade det varit på det sättet, att folk faktiskt velat dö på riktigt, så hade jag kanske varit benägen att hålla med. Men majoriteten av de som tar sitt liv gör inte det för att de vill, utan för att de inte vet vad de ska göra annars. Det är den sista, mest desperata handling en människa kan utföra för att få slut på det som värker så. Jag vet för jag var en av dem som kunde räddas. Jag hade tur, en tur flera av mina vänner inte hade, därför står jag här idag med ett liv jag älskar och ska snart ta studenten. Hade jag inte blivit omhändertagen, fått flytta in på behandlingshem, haft möjligheten att gå i intensiva öppenvårdsbehandlingar anpassade efter mina behov - då hade jag också legat där kremerad under ett tjockt lager jord utan en studentmössa, eller ens grundskoleexamen, bredvid mig i kistan.

Det skymmer över Kungsholmskyrka. Majoriteten av mina vänner dricker mousserande på en uteservering för att fortsätta firandet men jag väljer att slå mig ned i minneslunden tillsammans med de som inte har den möjligheten. Jag tänder ett gravljus och placerar det bland en mindre skara andra ljus. Lågan fladdrar lätt i den kyliga vårvinden och det gör så ont för jag vet att nästa år när jag är tillbaka här så kommer ytterligare tusentals ha förlorat sina liv för att vi inte prioriterar den vård som i välfärdssamhället Sverige borde ses som en mänsklig rättighet.

 
/H

 
 

Slutenvård

Slutenvård. För väldigt många är det ett ganska laddat begrepp, på ett eller annat sätt. Det kan bero av att man inte känner sig tillräckligt sjuk om man inte vara inlagd, det kan vara en skräck för att bli inlagd, det kan vara dåliga (eller bra) minnen från tidigare inläggningar. Som vanligt kommer jag inte kunna täcka in alla perspektiv i en text i det här formatet och jag har bara mina egna erfarenheter att utgå ifrån, så viktigt att notera är att såhär har jag känt och det betyder inte att du behöver känna på samma sätt. 
 
I början av min behandling (våren 2012) så drömde jag om att bli inlagd. Jag var jättesjuk, verkligen, kanske inte fysiskt eftersom jag tvingats reducera undervikt av SCÄ men väldigt sjuk mentalt. Allt i mitt liv cirkulerade kring sjukdom och i blogg/instagram-"recovery"-världen så var man inte sjuk om man inte blivit inlagd ett antal gånger. Jag menar, vartenda recoverykonto på valfri plattform har ju skrivit inpatient x*valfritt tal* i beskrivningen. Jag vet, jag har gjort det själv och det handlar inte om att jag ville trigga utan att jag varit sjuk och rädd för att bli ifrågasatt i min sjukhet. 
 
Så kom dagen då jag blev inlagd. En inläggning som skulle följas av fler än jag har räknat. Varje inläggning är en historia i sig men jag tänkte samla lite generella positiva och negativa saker med inläggningarna jag haft. För att någon som står inför valet att läggas in eller inte ha lite att gå på. 
 
Fördelar: 
  • På SCÄ och BUP fick jag hjälp med struktur på maten. 
  • Jag har hållits vid liv även när jag gjort allt för att motverka det faktumet
  • Oftast (läs: om man har lite tur) finns det alltid någon att prata med som (om man har ännu mer tur) är vettig. Om inte annat kan de i alla fall alltid ge en kram. 
  • Jag har tvingats bryta tvång jag aldrig klarat att bryta på egen hand 
  • Min medicinering har styrts upp 
Nackdelar:
  • Alla vuxenpsykiatriska avdelningar har helt ignorerat min ätstörning (vilket både fått förödande konsekvenser och varit en bra grej i mitt tillfrisknande, beroende på vart jag befunnit mig i motivation).
  • Bältningar 
  • Jag har blivit helt neddrogad (framför allt på vuxenpsyk) både med tabletter och injektioner
  • Tryggheten i att ha vak/vara inlåst/ha någon som tvingar en att äta har gjort att jag inte gått mot det friska utan snarare hospitaliserats 
  • Det är svårt att hålla sitt sociala liv vid liv, lätt att förlora sina vänner om man är inlagd ofta eller länge. 
  • Jag blir nästan alltid mer deprimerad av att vara inlagd
  • Man känner sig tvingad till destruktivitet för att läkarna inte ska tro att man mår bättre och därmed skriva ut en (så var det mycket på BUP och SCÄ, inte alls på vuxenpsyk eftersom jag släppt sjukdomsidentiteten)
  • Man kan lätt bli triggad av medpatienter, i vissa fall kan det till och med bli som en tävling (framför allt inom barnpsykiatrin)
Det här är förstås inte alla fördelar och nackdelar men de som är viktigast för mig. Så då till frågan om jag skulle rekommendera inläggning? Alltså det är verkligen helt upp till person, situtation och vilken avdelning. Vet du med dig att du lätt blir triggad så är det kanske ingen jättebra idé. Samtidigt "ångrar" jag inte en enda av mina inläggningar, varenda en har verkligen varit nödvändig och i slutändan fått mig att må bättre. Samtidigt har det varit till ett högt pris för jag tror inte att jag hade blivit såhär sjuk om jag inte introducerats till sjukhusvärlden. 
 
Med andra ord - kan du undvika inläggning så gör det! Men om din läkare/dina behandlare anser att du borde bli inlagd och du känner att du är motiverad att ta den hjälpen det innebär så kan en inläggning vara vändpunkten. Om inte annat för att man vet vad man vill bort i från. 
 
Jag vet inte om det här var till någon hjälp eller bara ännu mer förvirrande. Hoppas på det första alternativet, fritt fram att ställa frågor om slutenvård så svarar jag på det i ett senare inlägg!
 
Mitt rum på PIVA september 2016
 
Tusen kramar
 
Hanna

Vegetarianism och ätstörningar

Det här inlägget har jag utlovat i typ åtta månader nu haha, men här kommer det - bättre sent än aldrig. 
 
Jag blev (lakto-ovo)vegetarian första gången när jag var 13. Jag blev det av två anledningar. Den första (vilket var den jag motiverade mitt val för de i min omgivning med) var att den köttkonsumtion som sker i världen idag inte är hållbar varken för den ekologiska eller sociala hållbarheten. 
Den anledning, som egentligen var det som drev mig, var idén om att en vegetarisk kost skulle få mig att gå ned ännu mer i vikt. Jag tänkte att jag då alltid skulle ha en rimlig anledning att bara äta grönsaker. 
 
När jag började hos SCÄ några månader senare tvingade de mig att börja äta kött igen, en situation jag vet att många andra ätstörda också ställts inför då de börjat behandling.
 
Jag anser, med tanke på köttproduktionens påverkan på miljön samt de dåliga djuruppfödningsförhållandena, att mänskligheten i stort behöver dra ned sin köttkonsumtion. Om jag hamnar i en diskussion med icke-ätstörda personer promotar jag alltid den vegetariska kosten. 
 
Problemet när man håller på att bli frisk från en ätstörning är dels att kött, eller framför allt någon form av animaliska produkter, gör att kroppen läker mycket snabbare. Har man varit i svält länge är det inte ovanligt att få anemi och att då börja äta kött innbär att du tar hand om din kropp. Dessutom är det lättare att få i sig en större andel proteiner om du äter kött vs vegetarisk/vegansk kost vilket ökar din mättnadskänsla (något som kan vara skönt eftersom man i början av en viktuppgång från undervikt kan känna konstant extremt hunger). 
 
Den andra aspekten på det är att kött (eller animaliska produkter öht) kan blir fearfoods, dvs något du inte äter för att ätstörningen säger att du inte får. För att bli helt frisk kan det därför, under en tillfrisknadsfas, finnas en idé med att börja äta kött igen. 
 
Jag går på en skola och rör mig i sociala sammanhang där vegatarianism och veganism är norm. Att äta kött innebär att du sticker ut så jag vet verkligen hur svårt det kan vara, speciellt om ens egna värderingar i grunden är emot köttkonsumtion. Samtidigt, om du tänker i det långa loppet. Kan att du äter kött under en kortare period i ditt liv göra att du snabbare blir frisk och därmed kan göra fler bra saker för miljö, samhälle och djur? Att vara fortsatt sjuk innebär, om man ska vara krass, att din potential till viss del går förlorad eftersom du inte har energi till något annat än ätstörningen. 
 
Jag slutade själv äta kött helt igen när jag flyttade från Magelungen i somras (även om min köttkonsumtion varit extremt begränsad i många år, främst (men inte enbart) av etiska skäl). Att jag fick ett återfall berodde inte på min lakto-ovo-vegetariska kost men när jag skulle börja reducera undervikt igen så rådde min behandlare mig att börja äta fisk igen för att få i mig allt jag behövde. Så småningom kanske jag slutar äta fisk igen men just nu är det något jag gör för att ta hand om min kropp för att aktivt motverka ätstörningstankar om förbjuden mat. 
 
Hur du väljer att göra är helt upp till dig. Jag tycker att det är fel att vissa ätstörningskliniker tvingar sina patienter att börja äta kött igen även fast det var något de slutade med långt innan ätstörningen. Däremot anser jag att man borde ta sig en rejäl tankeställare om man äter vegetariskt på grund av etiska skäl eller på grund av ätstörningen och om det finns någon vits med att under en kortare period börja äta kött/animaliska produkter igen. 
 
Hur tänker ni?
 
 
 
 
 
Kram
 
Hanna
 

DBT - Dialektisk Beteende Terapi

Titt som tätt nämner jag begreppet DBT men har inte förklarat det närmare (åtminstone inte sen typ 2013 haha). jag har fått lite frågor om vad DBT är och om det hjälpt mig så här kommer ett litet inlägg tillägnat just DBT.
 
Vad är DBT?
DBT står för dialektisk beteendeterapi och skulle kunna liknas vid en "utökad" form av KBT (vilket är en av de vanligaste terapiformerna) men inriktad på Borderlineproblematik. Terapiformen uppkom i USA av en kvinna som heter Marsha Linehan som själv hade Borderline och basically tänkte ut vad som skulle ha hjälpt henne och därifrån byggde upp en helt ny sorts terapi. Det har gjorts massa forskning på DBT med väldigt bra resultat och jag har själv aldrig träffat någon som faktiskt gett terapin en riktig chans och sen inte sagt att det hjälpt. 
 
All DBT består av två delar där den ena är individualterapi och den andra färdighetsträningsgrupp. Individualterapin jobbar efter en hierarkisk ordning där man alltid först pratar om livshotande/destruktiva/terapistörande beteenden, sedan typ livskvalitétstörande och sist behandlar man eventuella trauman. Varje vecka fyller man i veckokort där man varje dag skattar hur mycket av olika känslor man haft, hur mycket impulser man haft etc. Veckokorten är precis som hela individualterapin ganska personligt utformad även om den följer vissa riktlinjer.
 
Färdighetsträningen är i grupp och för mig är det tre timmar varje tisdag. I gruppen jobbar vi utifrån (den supertjocka) färdighetsträningsmanualen med den fem kapitlen medveten närvaro, relationsfärdigheter, validering, känslohantering och färdigheter för att stå ut i kris. 
 
Varje vecka får vi hemläxor dels från individualterapin men framför allt från gruppen. Allt som sägs i gruppen är fullständigt sekretessbelagt och vi får inte ha någon relation med de andra gruppmedlemmarna utanför gruppen men jag ÄLSKAR verkligen min grupp. Maken på brokig skara får man leta efter men sällan har jag träffat så empatiska, insiktsfulla och genomfina personer. Det är så häftigt också att se att vi kommer från så olika ställen i livet, både vad gäller bakgrund, livssituation och ålder, men ändå så känner vi igen oss i nästan alla varandras upplevelser. Många som ska börja DBT är oroliga över det med gruppterapi men enligt mig är det det bästa som finns, man lär sig så otroligt mycket. 
 
Sammanlagt har jag 4-5 timmar DBT i veckan (beroende på om jag har ett eller två samtal). Utöver det har vi hemläxor varje dag och om det behövs så kan man ringa sin terapeut. Med andra ord är det en ganska krävande terapiform men för mig är det så mycket mer än terapi. Det är liksom ett sätt att börja leva på riktigt.
 
 
 
Har det hjälpt mig?
Svar: JAAA!!! Det har redan hjälp mig otroligt mycket och jag har inte ens gått halva behandlingen. Visserligen har jag gått DBT en gång tidigare men då var jag inte alls lika mottaglig som jag är nu. Framför allt var jag alldeles för sjuk i anorexin men jag hade inte heller en hållbar boendesituation då eftersom jag fortfarande bodde hemma.
 
Summa summarum?
Får du chansen - testa DBT. Ge det en ärlig chans. Gå på dina terapitimmar, gör hemläxorna, våga testa och våga framför allt att fortsätta testa fast det inte fungerar. 
 
/Hanna
 
 

Svar frågestund - Mina behandlingar

Vad är Bolinders för behandlingshem? Är det som Magelungen eller är det anpassat för viss problematik? Vad är snittåldern?
 
Det är i huvudsak ett behandlingshem för vuxna kvinnor med neuropsykiatriska diagnoser (d.v.s. autismspektrum och ADHD). Jag har ju ingen sådan diagnos så i början var jag väldigt tveksam för om det skulle passa mig men hittills har det gått bra. Det bor 6 personer här och är alltid minst 2 personal så de har rätt stora resurser och möjligheter att individanpassa. Det är likt Magelungen på sånt sätt att man bor i samma hus (eller korridor i det här fallet eftersom det ligger i ett lägenhetshus mitt inne i stan), äter gemensamma måltider och alla klienter har en egen kontaktperson. Bolinders är dock mycket mer strukturerat (en anpassning efter de med autism). Mattiderna är verkligen prick, vi har bestämda platser vid matbordet, veckoplanering osv. Men det är inget jag har något emot eftersom struktur får mig att må bra. Till skillnad från Magelungen har vi inte så mycket gemensamma aktiviteter utan det är snarare så att man gör saker ensam med personal, vilket är skönt.
 
Jag har en egen lägenhet så jag har eget kök och egen toalett fast den ligger precis som de andras rum i direkt anslutning till de gemensamma utrymmena. Jag lagar ingen mat själv så mitt kök är för närvarande helt vigt åt kaffe- och tekokning. 
 
Snittåldern är väl typ 22 år. De får ta in folk mellan 18-40 år men de flesta ligger mellan 18-30. Som det är just nu är jag yngst. 
 
Här kommer lite bilder på mitt rum/min lägenhet. Har lite kvar att fixa men fått det ganska mysigt ändå. 
 
Perfektionisten i mig får panik på den här bilden... Bra exponering haha.
 
Köksbordet utnyttjas som målarbänk.  
 
 ...och till te och kaffe. I mängder. Har inte bara olika tesorter utan även en rad olika sorters kaffe.
 
 Det bästa med min lägenhet är den här delen. Hörnfönstret är 10/10. 
 
 
 
Kan du inte berätta hur dagvården du går på funkar?
 
Jag går SCÄ's dagvård som heter Idun (de har en till som de väl rekommenderade mer från början men det funkade inte med min skola). Idun innebär att man är på dagvården måndag-fredag 09.00-15.00 var tredje vecka. Under veckorna på Idun så har man ett dagligt samtal med sin behandlare. Man har också en läkare och dietist som man träffar i början och sedan efter behov. Utöver det dagliga samtalet med sin behandlare så är det alltid en aktivitet till. Vi har kroppskännedom, yoga, ACT, temagrupp och bildterapi. Sedan är det ju självklart förmiddagsmellis, lunch och eftermiddagsmellis. Det speciella med Idun är att ingen behandlare är med när man äter så man har allt ansvar själv. Hur jävla svårt som helst samtidigt som det ju så livet ser ut som vuxen så det är asbra att man får träna på det under kontrollerade former. Sedan hjälper ju gruppen till väldigt mycket. Det är en otroligt peppande stämning, alla är där för att de vill uppnå förändring. 
 
En annan speciell grej är att alla luncher äts ute. Vi får varsin matkupong så får vi gå till några utvalda restauranger. Det var också helt sinnessjukt jobbigt i början, speciellt som det som gäller är att man äter upp allt på tallriken, men blir lättare för varje gång och är en väldigt bra exponering. 
 
Övrig tid får man göra vad man vill. Jag brukar plugga eller blogga, andra läser böcker, lyssnar på musik eller spelar spel. En stor del av behandlingen går ut på att man ska tillåta sig vila. 
 
På hemmaveckorna så har man oftast samtal med sin behandlare, typ vanliga öppenvårdssamtal fast man går till Idun då. Det är olika vad man pratar om men mycket handlar om långsiktiga mål och så kollar man igenom matdagboken. Viktkontroller sker efter behov, just nu väger jag mig en gång i veckan men det tunnas förmodligen ut så småningom. 
 
Sammanfattningsvis
De behandlingar jag går just nu är alltså:
  • Idun (dagvård på SCÄ)
  • DBT 
  • Stödsamtal med min gamla terapeut
  • Behandlingshem (Bolinders) 
 
/H
 
 
 
 
 
 

Positiva och negativa konsekvenser

 
Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt. (♡)
 
Att bli frisk från en ätstörning är nog bland det svåraste man kan göra. När hela ens väsen skriker NEJ NEJ NEJ GÖR DET INTE och man ändå höjer den där gaffeln. Ändå tuggar och sväljer, tuggar och sväljer. 
 
För egentligen är det bara det man behöver göra. Äta och vila. Men eftersom det åtminstone för mig är omöjligt at stänga av tankarna så hjälper det att ha en inre motivationslista. Min ser för tillfället ut såhär. När jag ser på den så finns det inte längre några tvivel om vad jag måste göra, och jag gör det. Ännu en gång. 
 
 
Dagens lunch såg ut såhär. Vi får lunchkuponger på Idun så går alla ut och äter tillsammans. 
 
Vegetarisk gryta med bland annat bönor och qourn samt potatis och en vitlökssås
 
Hoppas ni haft en bra dag. Kämpa vidare. 
 
Kram
 
Hanna
 

Första dagen på Idun

Hej! Nu är jag hemma igen efter min första heldag på Idun. Eller hemma och hemma haha, på behandlingshemmet som jag flyttade in på igår. Saker och ting älskar verkligen att sammanfalla i mitt liv. 

Generellt har det känts bra både på behandlingshemmet (som heter Bolinders) och på Idun. Det har varit lite up and down men så är det alltid för mig, det viktigaste är att ta sig igenom de svåra bitarna. 

Jag har inte postat så mycket matbilder här sedan jag började blogga mer aktivt igen vilket jag ska försöka ändra på. Här var min första måltid på Idun. Förmiddagsmellis bestående av 2 dl naturell yoghurt, 1 dl müsli och 1 banan. Den stackars bananen ser ut att ha varit med om en hel del men den smakade bra så det är huvudsaken. 

 
Jag kämpar som fan. Jag har verkligen bestämt att det här ska bli min sista ätstörningsbehandling och om jag ska lyckas med det har jag inte tid att hålla på att fuska. Så nu jävlar kör vi. 
 
 Man kan tro att jag bara äger en outfit men råkade bara bli så att jag hade den de två dagar jag bestämde mig för att ta selfies...
/H
 
 

Fika!

s/o till den här tjejen som utöver att hon alltid får en att må bra även tar studenten på fredag!!! Det är verkligen sjukt vad snabbt tiden går, känns inte alls som att det var drygt 5 år sedan vi pratade första gången och definitivt inte att det har gått 3 år sedan hon (och 2 år för mig?!) började gymnasiet. Time flies när man fyller livet med annat än mat och vikt.

Bästa känslan att det inte är en stor grej att ta en (riktig) fika längre.

Tove låtsades att hon fotade Birka Cruises på skämt men det är bara en fasad.

Jag har apropå bra saker i livet blivit kallad till ett första möte hos vuxen-DBT! Det är väl bara intro till att börja bedömningen men ändå, det har tagit emot min remiss?!? Tänk om saker bara faller på plats och jag faktiskt kan flytta i september som den ursprungliga planen är. Jag vågar inte hoppas så Karin lovade att hon skulle hoppas åt mig.

Ni som går i skolan, håll ut! Det är snart snart sommarlov. Förhoppningsvis har ni inte som jag 5 prov kvar innan ni slutar (bra planering👌🏼👌🏼) men i vilket fall är det bara att kämpa på sista och njuta av att vädret i Stockholm ser ut att bli fint åtminstone de närmaste dagarna.

Ta hand om er.

Hanna






Bältesläggningar

Jag har länge tänkt skriva om ett väldigt aktuellt men för många även känsligt ämne. Rubriken skvallrar ju om innehållet men ja, det handlar om bältesläggningar. Jag har blivit bältad ett antal gånger men har svårt att prata om det eftersom det känns så… intimt, på något sätt. 

 

För er som inte är insatta i det här så tänkte jag börja med att förklara vad det är jag syftar på med bältesläggningar, eller som jag kommer att kalla det, bältningar.

 

Det handlar om en tvångsåtgärd som psykiatrin tar till i ”nödfall” (så är det i alla fall tänkt). Det är situationer där patienterna är en allvarlig risk för sig själva eller för andra. Ofta yttras detta i destruktiva eller våldsamma handlingar och personen i fråga är för det mesta väldigt uppe i varv (notera att det här inte alltid gäller). Det som sker i sådana här situationer är att fler personal tillkallas och de lyfter upp en på bältessängen. Det är en vanlig sjukhussäng fast med läderbälten som spänns runt först fötter, handleder och midja men det finns även fler bälten, bl.a. för överarmarna och dessa kan spännas på "vid behov". 

Enligt lag måste en personal ständigt vara närvarande i rummet där en person ligger bältad (en regel som inte alltid följts). När personen lugnat sig släpps denna sakta upp, ofta med ett ben och en arm i taget. Det är inte heller ovanligt att personen i bälte injiceras med starka mediciner (ofta bensodiazapiner). 

 

För att en person ska kunna bli bälteslagd krävs ett beslut av en överläkare och denne måste skriva ett vårdintyg, dvs. att man tvångsvårdas och därmed inte har rättighet att bestämma över sig själv. Det är också läkaren som beslutar om personen får släppas upp ur bältessängen. 

 

 

Tänk dig in i situationen. Du är en femtonårig, tunn flicka i fullständig panik. Det enda du vill är att fly och försvinna. Tänk dig då att åtta vuxna människor griper tag i armar, ben och kropp, tvingar dig upp på en säng och spänner fast dig. Du kan inte göra någonting. Du kan inte stryka undan en hårslinga som fastnat i munnen. Du kan inte dricka på egen hand. Du kan inte kissa. Skulle det börja brinna skulle du brinna inne om det inte var någon som tog loss dig. Vem som helst skulle kunna göra vad som helst med din kropp och du skulle inte kunna försvara dig. 

 

Många personer som mår väldigt psykiskt dåligt och måste skrivas in på en slutenvårdsavdelning har varit med om sexuella övergrepp, blivit slagna eller mobbade. Tänk dig att med dessa erfarenheter i bagaget utsättas för ovanstående behandling. Ja, ni förstår hur hårt det kan ta och det är inte alls ovanligt att folk utvecklat PTSD av bältningar som varit till för att skydda en. Dessutom har bältningar i okänt (men säkerligen allt för många) antal fall kommit att användas som bestraffning, liksom bältningar i "förebyggande syfte".  

 

Trots detta är det en svår fråga eftersom prioritet ett är att personen i fråga inte skadar sig själv eller någon annan allvarligt fysiskt. I vissa fall kanske bältningar är nödvändiga, jag vet inte, men det som sker och har skett på BUP-kliniken under mina inläggningar har inte varit nödvändigt. 

 

Direktiv från socialstyrelsen förbjöd personal att hålla fast en i mer än tio minuter. Gick det mer än 10 minuter kom överläkaren och bältessängen drogs fram. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv men för mig blev det det ultimata beviset på att jag var värdelös. Jag hade inte ens ett så stort värde att jag förtjänade kroppslig kontakt med andra människor. För vissa är ihållandet värre än bältesläggningar och det respekterar jag men jag TROR att för många unga (barn) är den kroppsliga kontakten väldigt viktig. Du finns och du är värdefull. Vi sitter här bredvid dig tills ångesten går ned, det kommer att bli bra jag lovar, andas djupt. 

 

Sen förstår jag också att det kan vara väldigt påfrestande för personalen att hålla i patienter under lång tid. Men de flesta personal jag pratade med på BUP om det här var frustrerade över de nya direktiven och föredrog ihållandet alla gånger framför bältesläggning. Det är påfrestande även för personalen att se ett barn må så fruktansvärt dåligt och sedan spännas fast. Ett antal gånger har jag sett unga timvikarier gråta inne på expeditionen efter att de hjälpt till att bälta en ungdom. 

 

Går bältningar att undvika helt? Ja, på Island har de inte ens bältessängar på psyket utan löser krissituationer på andra sätt. I min utopi skulle personaltätheten öka och lönen hos dessa höjas så att de kunde byta av varandra i hållandet samt att de skulle få betalt för påfrestningen jobbet faktiskt innebär redan idag. 

 

 

Jag känner att jag skrivit för mycket och att jag ändå inte fått ur mig allt jag vill förmedla. Det finns så otroligt många perspektiv på den här frågan att jag omöjligt kan få med allt i ett inlägg så jag lär återkomma. Har ni några frågor eller funderingar är det bara att kommentera!

 

Tack för att ni läser

 

Hanna


Update om min boendesitution

Hej på er! Jag har lite bloggtorka i hjärnan så ni får gärna önska inlägg. 
 
Jag har hursom haft en asfet helg. Var på min väns mammas bok-release i fredags och lekte DJ (trots instruktionsskylt på mixerbordet där det stod "LEK INTE DJ OM DU INTE KAN"). I lördags lunchade jag med Karin (<3) innan vi gick på stadsteatern, sedan mellanlandade jag på Magelungen innan det bar vidare till 18-årsfest, sova över hos bästa A och nästa dag klättring och middag. Bra uppladdning inför måndag som innebar uppföljningsmöte med SOC, Magelungen, BUP, mina föräldrar och vuxenpsykiatrin. Har varit lovligt orolig inför det mötet eftersom det gick så jäkla dåligt förra gången men både jag, mina föräldrar och mina samordnare på magleungen var bättre förberedda så det blev ganska bra den här gången.
 
Som vanligt kom man inte fram till några definitiva beslut. Mest häpnadsväckande var nog att socialtjänsten i Tyresö håller på att falla samman fullständigt och när min nuvarande soc-sekreterare slutar nästa vecka (det blir den 6:e på 2 år) finns ingen ersättare. Det kommer alltså ligga på mina föräldrar att leta efter ett boende. Det är ju både positivt och negativt. Positivt eftersom vi kommer kunna styra väldigt mycket, SOC kommer ju inte direkt ha så mycket att säga om vi lägger ett fungerande förslag i knät på dem. Negativt eftersom det inte är mina föräldrars jobb (och jag är så oerhört tacksam över att de pallar för annars hade detta gått åt helvete). 
 
Vidare diskuterades vad jag ska ha för fortsatt behandling för att det ska fungera. Just nu är vi inne på DBT vilket jag gick tills jag flyttade in på Magelungen för 2 år sedan. Trivdes väldigt bra där även om det inte räckte som insats vid den tidpunkten i mitt liv. Finns dock x antal problem. Dels behöver man egentligen diagnosen borderline för att få gå i den behandlingen, vilket jag inte har. Dock sa representanten för vuxenpsykiatrin att det gick att komma runt i fall som mitt så det behöver inte vara ett oöverstigligt hinder. Det andra är problemet med att man inte kan ansöka om att få börja där förrän man fyller 18 och sedan kan det ju vara flera månaders väntetid. I teorin skulle det då kunna innebära ett glapp mellan att jag flyttar till ett stödboende (egen lägenhet fast med personal i byggnaden) och att jag får börja i behandling. Dock är inget datum bestämt för min utflytt utan man pratar mer löst om "i höst" och definitivt inte "direkt efter att jag fyllt 18" (dvs. 3:e augusti). 
 
Känns i alla fall bättre nu än det gjorde för ett par veckor sedan. Känner lite mer att det får gå som det går och att jag ska försöka må så bra som möjligt tills dess. Har ni tips på stödboenden eller känner någon som bott på ett får ni gärna kommentera en mailadress!




 
Så, förlåt för ett alldeles för långt inlägg om mitt liv haha. Ni får ha en fin vecka så har jag förhoppningsvis fått inspiration till något kul inlägg.
 
Puss
 
Hanna


 
 

Vad är ett självskadebeteende och vad gör jag?

Vad räknas som ett självskadebeteende?
Liksom det mesta som har med psykisk ohälsa att göra finns det ingen hundraprocent bestämd definition. Jag skulle säga att ett självskadebeteende är ett beteende där du på något vis medvetet utsätter dig själv, oftast din kropp men inte alltid, för lidande. Det som man pratar mest om i medierna är ungdomar som skär sig och det är väl ett av de självskadesätt som är lättast att sätta fingret på. Antingen skär du dig eller så skär du dig inte (och då räknas även rispningar, nålstick osv). 
 
För vissa är självsvält ett självskadebeteende. Man har ångest över sin kropp och hoppar över ett extra mål för att straffa sig själv, för att få känna något annat än ångest (obs obs obs det fungerar inte). Men för vissa är självsvält inte alls ett självskadebeteende utan sker av en annan anledning. Det är egentligen inte så jätteviktigt mer än att det kan bli lättare att prata om i terapi ifall jag förstår varför just jag har mina problem. 
 
Exakt samma sak gäller med kräkningar och tvångsmässig träning, men självskadebeteenden finns i ännu fler former som sexmissbruk, överdoser, etcetra, etcetra. 
 
Om du undrar ifall du har ett självskadebeteende kan du ställa dig följande frågor:
  • Utför jag det här beteendet för att slippa ifrån obehagskänslor eller straffa mig själv?
  • Skadar det här beteendet min kropp eller mitt psyke?
 
Vad gör jag om jag har ett självskadebeteende?
Tyvärr måste du göra det som du minst av allt vill göra i den situationen och det är att berätta för någon. Det finns säkert personer som skadat sig litegrann och sen lyckats sluta på egen hand men om detta har blivit ett stort problem i ditt liv är det väldigt svårt att klara av det själv. Ibland räcker det att prata med en förälder/annan vuxen eller, om man själv är vuxen, med en vän/annan vuxen person. Ibland känns det som det lättaste och ibland känns det helt omöjligt att prata med någon man känner om problemen. 
 
Vill du inte prata med någon i din närhet eller har testat det men det inte hjälper så sök hjälp! Som Tilia skanderar, ensam är inte starkast. Jag sökte hjälp hos ungdomsmottagningen när jag var 13. Fick snabbt tid hos en kurator som var utbildad, hade många tidigare erfarenheter av självskadande tjejer och var en god lyssnare. 
Vill man inte till Ungdomsmottagningen eller skolkuratorn finns SHEDO och Tilia, två organisation med olika stödfunktioner (bla.a jourmail och stödchatt) för folk med ätstörningar, självskadebeteenden men även andra sorters psykisk ohälsa. Titta gärna in där, det kan vara ett bra första steg och de finns alltid oavsett om man är i behandling redan eller aldrig har träffat en psykolog. 
 
Går det för långt så tveka inte att söka hjälp inom psykiatrin. BUP för barn under 18 och vuxenpsykiatrin för de över 18. Jag kan verkligen rekommendera DBT vilket är en behandlingsform jag kan skriva mer om ifall intresse finns. Har även hört en del bra grejer om MBT. 
 
 
Vad gör jag om jag misstänker eller vet att en anhörig har ett självskadebeteende?
Du måste säga ifrån! Om du är vän eller annan anhörig så prata först med personen men om det inte hjälper så informera vårdnadshavare. Det är aldrig ditt ansvar som vän att se till att din kompis inte skär sig eller tvångstränar. Det är fantastiskt att ha en stöttande vän vid sin sida men det sista man vill som sjuk är att vännen ska må dåligt för att man själv mår dåligt. Jag tycker den där syrgasmasken på flygplanen är så bra, sätt alltid på dig din egen innan du sätter på ditt barns. Ta alltid hand om dig själv först. 
 
Om du inte är vårdnadshavare för då måste du agera. Ditt barn kommer med stor sannolikhet att bli argt på dig men ta samtalet (eller snarare samtalen) ändå. Tveka inte att söka utomståendes hjälp, för mig var det helt omöjligt att ta hjälp av mina föräldrar fast de fanns där med allt tänkbart stöd. 
 
Viktigast för mig har alltid varit att omgivningen inte accepterat mitt självskadebeteende. De mest triggande kommentarerna i världen är att det är bra att jag inte skar mig lika djupt den här gången (fälld av personal på BUP-akuten, säger ju en del tyvärr). Mängden självskadande är egentligen oväsentlig. Det är själva handlingen som är grejen. Att gå emot alla kroppens instinkter för att man inte står ut med sina känslor och hatar sig själv så mycket. Sedan betyder inte det att man inte ska reagera ytterligare ifall någons självskadebeteende blir direkt hotande för hälsan. Det är farliga grejer. Det finns många exempel på personer som skurit av nerver och tappat känseln eller till och med blivit förlamade. Människor som skadat sig så illa att man dör fast det inte varit meningen. 
 
Det är alltså inga smågrejer det här och stegen vidare från den där första rispan, första skippade måltiden, första situpsen, är alldeles för lätta. Det är bättre att agera för tidigt än försent, samtidigt som man får försöka att inte trigga igång något hos personen.
 

Ursäktar för babbel och eventuell förvirring, hoppas ni förstått vad jag menat i alla fall. Fler inlägg om detta kommer. Undrar ni något så är det bara att kommentera. 
 
Kram 
 
Hanna
 

Medicin

Jag har tänkt en hel del på det här med mediciner. Inom psykiatrin har de en tendens att försöka lösa problem med diverse kemiska substanser och när man fortfarande är kaos så ökar de doseringen eller sätter in starkare preparat. Jag hör ofta om personer som kommit till psykakuten och blivit hemskickade enbart med en påse mediciner. 
 
Personligen har jag alltid ätit de mediciner som jag blivit ordinerad. Det har blivit en väldans många olika preparat genom tiderna (flouxetin, sertralin, atarax, theralen, circadin, propavan, imovane, stesolid, mirtazapin, zyprexa, lergigan, lyrica och säkert något mer jag glömt). Jag funderar på hur jag skulle vara helt utan medicin? För som det är nu så fungerar jag helt okej, samtidigt går jag på flera mediciner. 
 
Jag skrev något om det på min instagram (@h_a_nn_a_l) och fick så kloka svar att jag vill posta de här.
 
"Och det är inte alls fusk med mediciner. Vissa mår bra även utan dem, det om något är fusk. Alla har olika förutsättningar och det är ok! Ingen skulle tänka att deras diabetes medicin är fusk i livet. Det tillåter dem ett liv de inte skulle haft annars, som de förtjänar. Du förtjänar att må bra, försök att inte ha skuldkänslor för det. För det som är mest orättvist av allt är att du har behövt må så jävla dåligt."
 
"Så himla bra skrivet. Blir taggad på att kämpa. Det är bra. Jag tycker också mina mediciner känns fusk ibland. Hur mår jag "egentligen"? Men som A skriver -- hur mår en person med diabetes "egentligen", utan insulin? Även om jag önskar att min hjärna funkade utan tillsatser så är det inte så, i alla fall inte just nu. Min mamma har tagit antidepressiva sen hon var tjugo. När hon slutar mår hon skit men tar hon dem mår hon riktigt bra, och då känns det ju som att det är rätt att hon tar dem, att hon inte fuskar utan att det är det som krävs för att leva ett drägligt liv. Sedan är det biten med beteenden och tankar, att jobba med sig själv. Jag tror den biten behöver hjälp på vägen. Vi måste inte göra allt själva, vi kan inte ens göra allt själva. Vi kämpar vidare"
 
Jag tyckte liknelsen med diabetes var så himla fin. Vi är alla olika, alla har olika förutsättningar i livet och för vissa kan två tabletter med seratonin om dagen göra livet tusen gånger bättre och då är det klart som fan att man ska äta antidepp utan att skämmas för det!
 
Sedan är det ju olika med vilka mediciner och sådär man tar. Jag är helt emot användningen av bensodiazapiner, speciellt när det kommer till barn. Benso är beroendeframkallande och att på slutenvårdsavdelningar injencera det i och med bältningar leder, enligt min personliga erfarenhet, till att bältningar blir mer eftertraktade.
 
Jag tycker också att det är fel att skicka hem någon från psykakuten med en påse tabletter. För medicin kommer aldrig att lösa alla dina problem. Däremot kan det bli en hjälp att hamna på en sådan nivå att man kan börja jobba med de riktiga problemen. För många kommer det en dag då man känner att man inte behöver medicnen längre, och då kan man testa att sluta. 
 
 
Det är alltså inte fult att ta medicin men använder man beroendeframkallande grejer är det viktigt att man har koll. Dock är duktiga flickor inte i riskgruppen för missbruk, men jag vill ändå understryka det. Att ta theralen till kvällen kan vara den hjälp som behövs för att man ska få sova sina timmar och vakna utvilad. Antidepressiva kan ibland få upp en över ytan, liksom ångestdämpande kan skära av de värsta topparna. Det går aldrig att ersätta terapi med medicin (vilket bup verkar tro ibland) men det kan vara ett nödvändigt komplement. 

Min morgoncocktail är fett kawaii.

Har ni frågor, funderingar eller håller med eller inte får ni gärna kommentera!

/Hanna 
 
 

Från familjevårdsavdelningen på Scä




Från min gamla dagboksblogg. Tänk vad mycket en vän betyder inne på en avdelning. Precis som hon betytt för mig när jag varit inlåst i mig själv och mina tankar. Finaste Tove.

Fick en fråga om man kan följa mig någonstans mer än här och det kan man! H_a_nn_a_L heter jag på instagram! 

/Hanna

Psykologer

I princip vilken behandling man än går i så innebär den ett möte med vuxna, utbildade människor. Psykologer, psykiatrier, sjuksköterskor, psykiatrisjuksköterskor, läkare, terapeuter, familjeterapeuter, skötare, behandlare, you name it. Dessa människor är väldigt viktiga för en och man talar ofta med folk i liknande situationer om sina bra och dåliga erfarenheter med psykologer (och dylikt). Men vad är det då som gör en behandlare bra och hur förhåller man sig till att dessa vuxna främlingar ska veta allt om en? Hur gör man för att öppna sig för någon som man inte känner?

Jag har under två år inom psykiatrin haft ett fyrtiotal olika teammedlemmar. Två av dessa är mina "favoriter". 

Den första var min psykolog på DBT-teamet. Hon förstod mig verkligen snabbare än jag själv någonsin gjort, hon tappade aldrig fattningen, inte ens när jag ringde henne och sa hejdå för att jag skulle ta livet av mig, hon fanns alltid där pga telefonsupport och kunde guida mig genom alla situationer hur omöjligt det än kändes för mig. Vi var verkligen en perfekt matchning. Men efter ett års tid var det dags att säga hejdå för man får inte gå DBT om man bor på behandlingshem. 

När jag var tvungen att lämna henne trodde jag att nu var det kört. Nu kommer jag aldrig att bli frisk. 

Mina första psykologmöten med I på Magelungen gjorde mig väldigt nedslagen för jag tyckte inte alls att de var som mina samtal med L från dbt. Vi pratade inte längre om konkreta ångesthanteringstips utan mer om sådant jag tyckte var flummigt och onödigt. Jag tyckte att I var alldeles för vek och allt handlade om att ta hand om hela tiden. Jag ska ju inte tas hand om jag ska skärpa mig!
Men två månader in i behandlingen började jag förstå att det nog är det här jag behöver. Jag har ju gått ett års strikt dbt utan att jag började fungera så då är det här kanske den vägen jag behöver gå? Jag behöver bli omhändertagen för att kunna ta hand om mig själv.


Vart vill jag komma med allt det här pratet? Nummer ett är att även om en psykolog är väldigt bra och du trivs bra med den men ni kommer ingenstans i behandlingen så är det värt att byta. Inte om det kör fast några veckor, det gör det alltid det är en del av behandlingen, men om ni bara nöter på i samma spår och inget blir bättre. Jag t.ex. sett många byta från Scä till Capio och bara i och med bytet har stor förändring skett.
Nummer två är att en behandling kan vara bra även om det inte känns så först. Så ge den alltid en ärlig chans.


Vad gäller att öppna sig för en psykolog är det väldigt svårt för många, speciellt i början men också fortsatt. Man tänker "att om jag öppnar mig nu så ger jag den här personen ett stort förtroende och då känner jag mig sviken om den t.ex byter jobb, så det är bäst att inte lita på någon". 
Försök att tänka på alla fördelar med att öppna sig för någon. Hur skönt vore det inte att bara för en endaste gång få släppa lite på garden. Att få dela med sig av det som gör sådär fruktansvärt ont. 
Om det inte går att prata bara rakt upp och ned så försök hitta andra vägar. Skriv ett brev, prata om problemet som att det handlade om någon annan, låt behandlaren ställa raka frågor som du kan svara ja eller nej på eller prata om något som inte alls har med problemen att göra bara för att få en ingång. 
Det går. Det går det går det går och det är så underbart skönt att slippa bära ensamheten, rädslan och sorgen själv. Man är inte svag för att man delar med sig, man är stark för att man vågar och gör det som blir bäst för en i slutändan. Och jag lovar att vad du än berättar så kommer din psykolog att hålla för det, hen kommer inte att må sämre. Känner denne att det är utanför dennes förmåga så kommer hen att hitta en annan person som är mer kompetent inom området. Men det kommer alltid att finnas någon som vill lyssna så länge man är beredd att berätta och lyssna på lösningsförslag.

/Hanna

Slutet på en kort paus och om en behandling

Att gå i en så omfattande behandling som man gör på behandlingshem är en jobbig process. Jag har bott på Magelungen i drygt två månader nu. Dessa två månader har varit turbulenta med både rejäla uppsving och djupa dippar. Det har varit en infasningsperiod men den perioden är nu över och den riktiga behandlingen har börjat. Det är svårt att förklara vad det är som händer med mig eftersom jag knappt förstår det själv. Först trodde jag att allting var på väg att gå käpprätt åt helvete igen. Att de kommande månaderna skulle behöva spenderas på BUP för att ingenting fungerar. 

Men så pratade jag med min fina psykolog I här. Hon sa att det är bra att jag mår som jag gör av de anledningarna jag har, för det är precis därför jag har kommit hit. Under två år har jag förflyttats mellan olika öppenvårdsbehandlingar och inläggningar. Jag har slussats fram och tillbaka hem och till sjukhus hem  och till sjukhus. Jag har sprungit så snabbt benen kunnat bära mig och försökt värja mig mot problemen genom att "få hjälp någon annanstans".
Tillslut tog kraften slut och succesivt förstod alla vad som behövdes.

Nu har jag landat på behandlingshemmet och det är nu jobbet börjar. 


Att börja en ny behandling, oavsett om det är öppenvård, mobil vård, dagvård, mellanvård eller slutenvård innebär många blandade känslor. Hopp, oro, ångest, frustration och uppgivenhet är några av de känslorna som cirkulerar inom en. Jag minns första gången jag skulle till Scä. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle få gå i en bakväg eftersom jag egentligen var för tjock för att få komma till en ätstörningsklinik.

Vad jag vill säga är att ett tillfrisknande och en behandling aldrig går spikrakt framåt. Ibland är det som tyngst i början, ibland kommer de svåraste bitarna efter några månader. Ibland måste man leta runt efter vårdare som passar en, ibland träffar man rätt första gången. 

Vad som än händer, hur du än känner och vad omgivningen än säger - ge aldrig upp. Det finns hjälp att få, du förtjänar den och när su hittar rätt kommer du så småningom att få utväxling av allt slit.

Om jag fick ändra en sak som jag gjort under de här två årens intensivbehandling så skulle det vara att jag aldrig skulle ljugit. För lögnerna tog mig bara bakåt och det är lögnerna som förstört relationen med mina föräldrar. Det är inte när jag sagt att allt är åt helvete som mina behandlare nästan givit upp utan det är när jag sagt att allt är bra och sen, några timmar, veckor eller månader senare gjort väldigt dumma saker som bevisat den totala motsatsen.
Föräldrar klarar av att höra att deras barn mår dåligt, men de klarar inte av att bli lurade när det handlar om något så viktigt som deras barns välmående och överlevnad.


Min korta paus blev extremt kort, för jag tycker så mycket om er och tycker om att blogga. Jag är labil och det måste jag få vara för tillfället, för jag ljuger inte längre och tänker inte dölja mina svårigheter för mina behandlare.

/Hanna

Buppelibup

Inskriven på avdelningen nu men det blir förhoppningsvis bara för några dagar. Hatar det här stället får typ kalla kårar.


Lunch: the classic monday on bup. Biffar, potatis och lingonsås.


Ska i alla fall få permis nu ikväll och hälsa på mu. Så skönt efter dagarna på akuten. 

Jag gör mitt bästa och kämpar på.

/Hanna

En sista chans

Mobilen surrar till där den ligger bredvid mig på sängen. Sms från pappa och jag känner hur ilskan väcks i min mage, för vi har bråkat igen. Eller bråkat och bråkat, pappa sa något som var alldeles nödvändigt till mig och jag får så mycket skuld och skamkänslor att jag måste vända om det till ilska för att orka.

”Jag har en nyhet som jag tror intresserar dig så ring mig gärna gällande det. Men du måste inte.” Står det och som nästan alltid tar nyfikenheten överhand över ilskan och jag letar fram pappas namn bland kontakterna i min telefon. Jag hälsar knappt och pappa fattar galoppen, han har ju varit med förut. Så han berättar att han slutligen fått besked från Scä om att jag ska få byta behandlare. Jag blir lättad och börjar säga hejdå, för jag är ju fortfarande lite arg och vill inte prata. Men pappa stannar upp mig, jag hör allvaret i hans röst och det skrämmer mig. Han säger att jag har haft så många olika behandlare på Scä och att jag ändå inte blivit bättre. Jag fräser att det här är annorlunda, för sanningen värker för mycket.

”Litar du inte på mig?” frågar jag och känslorna brottas i mitt bröst.

”Jag vet inte Hanna, du har sagt det så många gånger förut. Det måste hända något nu.”

Ilskan tar överhand och jag slänger på luren som uttrycket säger. Egentligen rör jag bara med fingret lätt över den röda ikonen på skärmen och så är vårt samtal avslutat.

Jag tänker att han är en idiot. Att alla är idioter, att det är deras fel, inte mitt. Att de inte förstår och får mig därför att må dåligt

 

Jag sitter där på sängen i mitt rum. På nedervåningen röjer personal och ungdomar omkring. Jag hör hur någon gapar om att hon vill ha glas och verkligheten börjar långsamt tränga sig på mig.

 

Jag har gått till Scä i snart två år. Jag har varit på mobila teamet, familjevårdsavdelningen och barnteamet. Jag har haft 6 olika behandlare, 3 läkare och en sjukgymnast. Jag har haft samtal minst en gång i veckan (med undantag för då jag varit bortrest) under hela den här tiden. Ändå står jag fortfarande här med mitt jävla matschema som jag bryter mot så fort jag får chansen. Jag säger att det inte går att bli frisk för att min behandlare är dålig, men varför har det inte gått under alla de andra månaderna med bra behandlare?

Nu är det upp till mig. Scä ger mig en sista, ärlig chans och om jag inte tar den släpper de mig. Jag har sett det hända med andra, vården vänder sig till de som är motiverade. Visst, kan man bli LPT:ad och sondad upp i vikt när det  somatiska tillståndet blir kritiskt men om man mellan de perioderna inte ens vill försöka så är det ingen idé för vården att slösa pengar på en. Jag har sett kronikerna på vuxenvårdsavdelningen och jag har hört deras historier. Jag vill inte bli en av dem.

 

Jag inser det här där jag sitter på min säng och jag vill mest skrika och slänga saker i väggen. Jag vill springa och fly och svälta mig för att slippa se sanningen i vitögat. Inse att det är nu det måste hända och att det är jag som måste göra förändringen. Jag får en sista chans och den måste jag ta.

 

Och faktum är att jag vill ta den. Jag vill jag vill jag vill för i sommar ska jag på festivaler, konserter och läger. I höst väntar gymnasiet och mitt mål är att kunna gå heltid. Det går inte om jag inte klarar av min mat.

Man blir aldrig helt redo för att bli frisk från en ätstörning. Min anorexi kommer alltid att komma med ursäkter, alltid försöka hitta genvägar för att behålla mig i sin makt. Men nu räcker det. Inga fler bortförklaringar och inget mer förnekande av verkligheten. Jag måste kämpa och jag måste göra det nu. Det kommer att vara så brutalt jobbigt, jag kommer att gråta så många tårar och skrika så många fula ord. Men det kommer att gå, det kommer att vara värt det och jag är aldrig ensam. För jag har er. Jag har er och min familj och mina vänner.

 

Nu gör vi det här tillsammans och vi gör det på riktigt. 

 

Hanna


Vad det innebär att läggas in

"Det verkar bra! Är lite avis faktiskt, skulle också vilja bo där, men jag är inte tillräckligt sjuk..."
 
"Håller med, vill oxå på behandlingshem! Verkar så soft"
 

Jag har fått flera sådana här kommentarer, både vad gäller behandlingshem och att vara inlagd på sjukhus. Nackdelen med att ha en blogg som enbart fokuserar på det positiva i allting är att det är lätt att utomstående får en skev uppfattning om vad det egentligen innebär att vara inlagd. Nedanstående inlägg kommer alltså att förklara nackdelarna med inläggning och dylikt. Det är inte till för att göra er ledsna eller för att framhäva mig själv som sjukast, utan det är till för att ni inte offrar massa tid av ert liv för att bli sjukare och därmed läggas in.
 
Det mest grundläggande med all inläggning, oavsett om det är på en ätstörningsklinik, bup eller behandlingshem är att man plockas hemifrån och skärs av från sitt vanliga liv. Att vara inlagd innebär att man inte längre kan leva i närheten av det vanliga liv man har. Dels för att man mår så fruktansvärt dåligt, vilket man gör om man blir inlagd (i nio fall av tio) men också det faktum att man plötsligt inte kan gå ut som man vill. I början ringer ens kompisar en flera gånger i veckan och frågar om man ska hänga med på saker. Men det får man inte. Man får inte gå ut och festa man får inte följa med på bio och man får inte sova över. När man sagt nej tillräckligt många kommer kommer förfrågningarna bli färre. Folk börjar räkna bort en. I skolan rullar allting på och grupper växer ihop på nya sätt. När man får permis för att åka till skolan är allt annorlunda. Förändrat. Även om man inte varit borta i många veckor har både man själv och alla andra fått nya roller. 
Vad gäller skolarbetet hamnar man väldigt långt efter. Jag tror att i princip alla förutom jag här på behandlingshemmet har gått om minst ett år. Utanför skaffar folk flickvänner och pojkvänner, själv kan man inte känna något och man träffar aldrig sådana man kan bli kär i. Visst, på bup blev folk tillsammans med varandra ibland men det var bara enstaka fall och de relationerna har vad jag vet inte hållt. 
Men det allra värsta är inte att man hamnar efter i skolan eller mister sina vänner. Det allra värsta är att man glider ifrån sin familj. Först är allt bara kaos och då bryr man sig inte men sen när saker börjar komma in i nya rutiner så räknas man sakteligen bort. Man träffar sina föräldrar några gånger i veckan om de bor i närheten, syskonen mer sällan. De skickar bilder på mysiga stunder i soffan med popcorn och den nya disneyfilmen. De berättar om hur hunden växer och utvecklas. Men själv är man inte med. Man är glad för deras skull men det värker i hjärtat när syskonen av misstag fäller en replik om att hen vill ha ens rum eftersom man ändå inte bor hemma. Det gör ännu mer ont när ens yngsta lillasyster skriver högst upp på sin önskelista att hon vill att man ska bli frisk och komma hem. 
 
Visst kan man bygga familjeliknande relationer på sjukhus och behandlingshem och visst kan det vara skönt att kunna prata med någon som inte är emotionellt påverkad av vad man säger till den. Visst är det skönt attt kunna skrika på någon utan att den personen tar illa vid sig. Men samtidigt känns det inte på riktigt. Man blir aldrig personalens dotter. De byter skift och går hem till sina familjer som de berättat så mycket om. 
Medpatienterna blir aldrig som syskon. Visst kan man skämta, spela kort och retas med dem. Men bråkar man förändras allt. Det är inte som med syskon som man kan bråka med hundra gånger om dagen men ändå älskar och nästa sekund står man och bakar tillsammans. Bråkar man med någon på sjukhus eller behandlingshem blir det bråk på riktigt. Ofta går folk ihop i grupper och det kan uppstå mobbingsituationer. 
 
Min högsta önskan i hela världen är att kunna må så pass okej att jag kan bo hemma. Jag vill inte bli känd, rik, jag behöver inte vara snyggast, smalast eller ha de högsta betygen. Jag vill bara finnas till i ett sammanhang där jag är en person och inte mina problem. Jag vill vara med när nya minnen skapas och jag vill kunna säga JA, självklart hänger jag på! när kompisar berättar om fester och övernattningar. Jag vill gå i skolan i rätt årskurs jag vill vara en del av allt som är normalt. 
 
 
Så tänk er för innan ni drar er ned på en nivå där man blir inlagd. För när ni väl är där går det inte att reparera allt på en vecka. Det som tar en månad att förstöra tar ett år att bygga upp igen. Det är inte bara ert eget liv ni leker med utan era vänners och er familjs. 
 
/Hanna
 

Tvångsvård

OBS. varning för triggers! 

Det senaste året har för min del präglats av psykiatrisk slutenvård. Jag har varit inlagd på Scä, BUP och nu bor jag på ett HVB-boende. Under det här året, och framför allt under mina fyra månader på BUP, så har jag träffat otaliga andra patienter. Gång på gång har jag chockats över hur de behandlats, hur de inte blivit lyssnade på trots att de gång på gång hävdat vad det är de behöver egentligen. Jag har försökt hitta ett mönster, varför får alla de här människorna så fruktansvärd vård när jag alltid fått bra och hela tiden varit delaktig i vart jag ska placeras och varför? När jag lyssnade på den här http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/138656?programid=909  dokumentären på P1 (OBS. stark varning för triggers)  så förstod jag rätt plötsligt vad skillnaden mellan mig och dem varit.

Jag har aldrig varit inlagd med LPT, lagen för psykiatrisk tvångsvård. Jag har dock varit hårsmånsnära. Mamma har berättat för mig i efterhand om när jag låg på kirurgiska akuten på KS i augusti. Att de omedelbart ville sätta LPT på mig för att skjutsa mig till BUP-akuten. De trodde att jag var utvecklingsstörd eftersom jag var okontaktbar (vilket berodde på ångest), förmodligen hade det att göra med den felaktiga autism-diagnos som då stod i min journal. Mamma hävdade bestämt att de inte skulle sätta LPT och så blev det tillslut. Observera att mannen som ville sätta LPT på mig överhuvudtaget inte träffat mig. Tillslut kom han in till mig och sa att jag skulle skjutsas till bup-akuten. Jag tror jag nickade, på något vis bekräftade jag i alla fall att det var okej – helt utan motstånd eftersom han gav mig ett rakt påstående och inte försökte dra iväg med mig till en bil. Jag ville ju ha vård egentligen!

Sedan kom polisen som fått order om att transportera mig. En sådan transport sker med hårdhet för patienter som ska till psyket anses som farliga – trots att det handlar om en undernärd 15årig flicka. Polisen ryckte alltså bryskt tag i mig och då börjar jag genast streta emot, förstås. Går det att förvänta sig något annat? Men då kom den underbara doktorn som tagit hand om mig. Hon, som inte ens kände mig, stod upp mot poliserna och sa att jag kunde gå själv.

 

Det var ett viktigt ögonblick i mitt liv förstår jag såhär i efterhand. En människa har alltid ett eget ansvar. Det finns psykopater, sadister och galningar som inte följer den vanliga människan värderingar men av de som tvångsvårdas på bup och senare på vuxenpsyk är det väldigt få som har den problematiken. Att ha ett eget ansvar innebär att man inte skadar andra människor med flit, får man något ger man lika mycket tillbaka. Bemöts man som ett motsträvigt sajko, ja då agerar man nästan alltid som ett motsträvigt sajko. Men bemöts man istället som någon som lever, en ungdom med egna känslor och tankar ja då kommer man också att handla på det viset.

Med doktorns hand i min så gick jag på egna ben genom ambulansintaget ut till polisbilen.

 

Anledningen till att jag säger att det var ett viktigt ögonblick i mitt liv är efter min insikt om vad som händer när man blir tvångsvårdad. Hade jag fått LPT där och då hade mitt värde som människa plötsligt inte funnits. Personalen hade bältat mig under mina långa ångestattacker vilket förmodligen förlängt och förvärrat dem, istället för att jag tillslut varit tvungen att ta mig samman ”herregud de här fyra människorna som håller fast mig är ju alldeles genomsvettiga, nu får jag lugna mig det här leder ingenvart!”. Bältas man en gång står det i journalen och vips blir det tre fyra fem tio gånger. Man skrivs ut men skadar sig en gång och då är det lätt att sätta ett nytt LPT. Det ska inte fungera så men det är så det fungerar. Man vill oftast ha vården egentligen och då är det lättare att helt frånsätta sig ett eget ansvar eftersom man vet att om man bara vägrar får man LPT.  

 

Hamnar man i den svängen är det så otroligt lätt att ge upp. Jag säger inte att alla eller ens största delen av alla som blir tvångsvårdade ger upp, för vissa är det livsviktigt! Men har man ingen kontroll över vart man bor och vilken behandling man får, varför ska man då ha kontroll över sig själv? I vissa fall behövs tvångsvård, för anorektiker som svultit sig så mycket att de inte kan tänka längre eller för sådana med trotsstörningar, borderline eller dylikt. Men många vill faktiskt bli vårdade, de vill ha hjälp. Det krävs bara att man får chansen att säga sin åsikt. Jag är ett levande bevis på att mänsklig omtanke i pressade situationer kan förändra liv! Liksom flickan i dokumentären visar på att när hon slutligen blev lyssnad på, då vände det. 

 

Jag hoppas att ingen tar illa upp över den här texten! Det kändes himla viktigt för mig att skriva den eftersom det på något skevt vis blivit prestigefullt att ha haft LPT. Jag vill varna er för att det kan  fucka upp många år av era liv, år ni kunde använt till saker som gjort er lyckliga.

 

/Hanna


Hur får man hjälp?

"Hej Hanna! Det här är verkligen ingen negativ kommentar, det är bara en helt seriös fråga. 

Hur har du fått så mycket hjälp som du ändå har fått? Inläggningar här och där, behandlingshem, SCÄ varje vecka osv. Jag mår så fruktansvärt dåligt och jag försöker berätta det för alla inom området, psykologer osv, berättar att jag vill och försökt ta livet av mig, har varit riktigt sjuk i anorexia, men alla bara skriver ut mig hela tiden. Ingen vill ha med mig att göra. Gick från en så kraftig undervikt att jag blev akut inlagd på sjukhus till att bli utskriven från SCÄ på tre månader. Utan att mina ärstörningstankar var bättre alls, bara vikten en bit. 

Så jag undrar helt enkelt, har du kommit på något man kan göra för att få hjälp utan att bli utskriven från allt? Är i desperat behov av stöd och jag vet inte hur länge till jag står ut."
 

Hej! Jättebra att du frågar, tar det inte alls som en negativ kommentar<3
 
Jag vet att det finns många där ute som önskar att de kunde få all den hjälp jag fått. Vården är orättvis, det går inte att förneka. Men det handlar också mycket om en själv.
 
Dessa tre grundförutsättningar har jag haft till mina inläggningar:
 
1. Jag är under 18. Det är oftast (inte alltid) lättare att bli inlagd som minderårig, speciellt inom ätstörningsvården.
 
2. Jag har varit motiverad. Jag har gått med på att bli inlagd för att uppnå en förändring. Okej, inte i början när jag blev inlagd på BUP då var det för att jag behövde skyddas från mig själv, men sen! Det kostar väldigt mycket pengar att ha någon inlagd, liksom det kostar pengar att ha någon i öppenvård. Därför är de försiktiga med vilka som skrivs in. Men går man in med en vilja att bli frisk och följer behandlingsplanen så kommer vården vara mycket mer välvilligt inställda! Det betyder såklart inte att du inte får ha det svårt. Det viktigaste är att du berättar om när det händer dåliga grejer så att du kan få hjälp, för det är ingen idé att ha samtal med någon som bara ljuger.
 
3. Jag har en stark verbal förmåga. Ännu en punkt där lite orättvisa drar in. Jag har väldigt lätt för att uttrycka mig både i skrift och i samtal. Jag kan sätta ord på vad jag känner och tänker och har ganska lätt för att öppna mig. 
 
Sedan har jag haft det (och har det) extremt svårt. Det finns så otroligt mycket mer bakom det jag skriver om här. Det är aldrig så att jag tiggt om vård men när de har erbjudit alternativ så har jag accepterat dem eftersom jag vill ifrån det här. 
 
Mitt starkaste tips till dig är att ha en öppen dialog om vården. Berätta vad du uppskattar och hur du utvecklas samt vad du behöver mer hjälp med. Får du fram ditt budskap kommer de inte skriva ut dig. Men om du istället bara följer din sjuka sida, vägrar berätta något och inte följer behandlingen så kan de inte ha dig kvar. Många är rädda för att om man blir bättre så blir man utskriven, det stämmer inte. Är man väldigt orolig över det så ta upp det med din behandlare!
 
Lycka till nu<3
 
/Hanna

Tidigare inlägg