-

Svar frågestund - Mina behandlingar

Vad är Bolinders för behandlingshem? Är det som Magelungen eller är det anpassat för viss problematik? Vad är snittåldern?
 
Det är i huvudsak ett behandlingshem för vuxna kvinnor med neuropsykiatriska diagnoser (d.v.s. autismspektrum och ADHD). Jag har ju ingen sådan diagnos så i början var jag väldigt tveksam för om det skulle passa mig men hittills har det gått bra. Det bor 6 personer här och är alltid minst 2 personal så de har rätt stora resurser och möjligheter att individanpassa. Det är likt Magelungen på sånt sätt att man bor i samma hus (eller korridor i det här fallet eftersom det ligger i ett lägenhetshus mitt inne i stan), äter gemensamma måltider och alla klienter har en egen kontaktperson. Bolinders är dock mycket mer strukturerat (en anpassning efter de med autism). Mattiderna är verkligen prick, vi har bestämda platser vid matbordet, veckoplanering osv. Men det är inget jag har något emot eftersom struktur får mig att må bra. Till skillnad från Magelungen har vi inte så mycket gemensamma aktiviteter utan det är snarare så att man gör saker ensam med personal, vilket är skönt.
 
Jag har en egen lägenhet så jag har eget kök och egen toalett fast den ligger precis som de andras rum i direkt anslutning till de gemensamma utrymmena. Jag lagar ingen mat själv så mitt kök är för närvarande helt vigt åt kaffe- och tekokning. 
 
Snittåldern är väl typ 22 år. De får ta in folk mellan 18-40 år men de flesta ligger mellan 18-30. Som det är just nu är jag yngst. 
 
Här kommer lite bilder på mitt rum/min lägenhet. Har lite kvar att fixa men fått det ganska mysigt ändå. 
 
Perfektionisten i mig får panik på den här bilden... Bra exponering haha.
 
Köksbordet utnyttjas som målarbänk.  
 
 ...och till te och kaffe. I mängder. Har inte bara olika tesorter utan även en rad olika sorters kaffe.
 
 Det bästa med min lägenhet är den här delen. Hörnfönstret är 10/10. 
 
 
 
Kan du inte berätta hur dagvården du går på funkar?
 
Jag går SCÄ's dagvård som heter Idun (de har en till som de väl rekommenderade mer från början men det funkade inte med min skola). Idun innebär att man är på dagvården måndag-fredag 09.00-15.00 var tredje vecka. Under veckorna på Idun så har man ett dagligt samtal med sin behandlare. Man har också en läkare och dietist som man träffar i början och sedan efter behov. Utöver det dagliga samtalet med sin behandlare så är det alltid en aktivitet till. Vi har kroppskännedom, yoga, ACT, temagrupp och bildterapi. Sedan är det ju självklart förmiddagsmellis, lunch och eftermiddagsmellis. Det speciella med Idun är att ingen behandlare är med när man äter så man har allt ansvar själv. Hur jävla svårt som helst samtidigt som det ju så livet ser ut som vuxen så det är asbra att man får träna på det under kontrollerade former. Sedan hjälper ju gruppen till väldigt mycket. Det är en otroligt peppande stämning, alla är där för att de vill uppnå förändring. 
 
En annan speciell grej är att alla luncher äts ute. Vi får varsin matkupong så får vi gå till några utvalda restauranger. Det var också helt sinnessjukt jobbigt i början, speciellt som det som gäller är att man äter upp allt på tallriken, men blir lättare för varje gång och är en väldigt bra exponering. 
 
Övrig tid får man göra vad man vill. Jag brukar plugga eller blogga, andra läser böcker, lyssnar på musik eller spelar spel. En stor del av behandlingen går ut på att man ska tillåta sig vila. 
 
På hemmaveckorna så har man oftast samtal med sin behandlare, typ vanliga öppenvårdssamtal fast man går till Idun då. Det är olika vad man pratar om men mycket handlar om långsiktiga mål och så kollar man igenom matdagboken. Viktkontroller sker efter behov, just nu väger jag mig en gång i veckan men det tunnas förmodligen ut så småningom. 
 
Sammanfattningsvis
De behandlingar jag går just nu är alltså:
  • Idun (dagvård på SCÄ)
  • DBT 
  • Stödsamtal med min gamla terapeut
  • Behandlingshem (Bolinders) 
 
/H
 
 
 
 
 
 

Försovning och nytt behandlingshem

Hej❤ Har egentligen inte så mycket att säga idag men sover min första natt på det nya behandlingshemmet så känner mig lite bortkommen haha. Dagen har förflutit i äkta borderlineanda där jag både hunnit tänka tanken att jag mår skitbra!!! och sedan gråtit på en skoltoalett. Snittar rimligt i alla fall....


Återkommer i morgon eller i övermorgon med lite bättre inlägg men ville titta in här där jag känner mig trygg.

Försov mig i morse till råga på allt så hann inte sminka mig men fick i alla fall på mig en klänning. Vägrar acceptera att det är vinter haha sen klagar jag hela dagen på att det är kallt. 


PoK 

Hanna


Vad är det som händer egentligen

Hej! Hoppas allt är bra med er. Eller så bra det kan vara i alla fall. Jag har ju utlovat att berätta vad sjutton det är som händer i mitt liv just nu men inte velat skriva innan allt varit helt klart men nu är det det i alla fall så här kommer en liten resumé. 
 
Jag flyttade ju från Magelungen i september, en flytt som inleddes med några veckors slutenvård. Jag kämpade mig ut från avdelningen för jag ville verkligen att det skulle fungera i lägenheten där jag skulle bo i princip själv (men med visst stöd). Det visade sig dock ganska snart att stödet inte räckte till och som så många gånger tidigare började jag fuska med maten för att klara av att gå i skolan och gå på kent. Det funkade till en början men spårade snabbt ur och efter ett par månader sa både SCÄ och DBT ifrån. Socialtjänsten påbörjade då en ny utredning och kom fram till att jag skulle flytta in på behandlingshem igen. De hittade ett ganska snabbt och även om jag var skeptisk så gav jag det en chans. Jag var där första gången innan jul och nu andra gången idag och de verkar verkligen jättebra. Jag vågar inte riktigt hoppas eftersom jag blev så besviken på "stödet" jag skulle få i lägenheten men det här stället verkar otroligt mycket mer seriöst. Dessutom har de väldigt mycket mer resurser, ständigt bemannat med 2-3 personal på 4-6 boende. Kan berätta mer om det nya behandlingshemmet i ett annat inlägg när jag vet lite mer. Ni får gärna ställa frågor. 
 
Dessutom skickade min behandlare på SCÄ en remiss till dagvård i början av december. Det är Iduns dagvård, dvs. man är där en hel arbetsvecka var tredje vecka och sen är det två veckor. Egentligen ville min behandlare att jag skulle gå på Iris men det funkar inte med min skola. Så den 16:e januari har jag min första dag på dagvården och jag är så jävla nervös. Det är en provvecka och om jag inte klarar av att äta alla mina måltider så får jag inte börja på riktigt. 
 
Jag är livrädd samtidigt som det här är min stora chans och jag både måste och kommer att ta den. För första gången i min femåriga behandlingshistoria så har jag möjlighet att jobba intensivt både med självskadebeteendet och anorexin samtidigt. Och en förutsättning för att det ska fungera är att jag har stöd på hemma plan vilket jag nu förhoppningsvis får från det nya behandlingshemmet. 
 
Det är väl ungefär det som händer just nu. Förutom det så försöker jag att ta det lugnt nu när jag har (mitt sista) jullov men eftersom jag suger på att ta det lugnt så träffar jag massa kompisar istället. 
 
Förlåt för 3000 meter text. Ta hand om er. 
 
Tusen kramar
 
Hanna
 

Pizza!! samt lite annat babbel

I den villervalla mitt liv bestått av den senaste tiden har jag glömt att berätta detta. Jag åt nämligen min första pizza på fem(?) år för några veckor sedan!!!! Så sjuuuukt gott, alltså jag dog även om ångesten inte lät mig njuta fullt ut. Har inte blivit någon mer pizza sen dess eftersom allt varit kaos men blir igen nästa helg! Mina utmaningar är upplagda i fyraveckorsperioder där jag testar den förbjudna maten en gång varje helg i fyra veckor. Det är SCÄ som bestämmer mängd och sedan sitter personalen på behandlingshemmet matstöd som vanligt. 

Egentligen är det en så knäpp sak att inte äta vissa livsmedel? Speciellt som jag ätit allt en pizza innehåller, men inte när det är ihopsatt till det vi definierar med ordet pizza. Hursom, en sak mindre på den förbjudna listan! Börjar faktiskt ana ett slut på det här med att inte kunna äta all mat, så jävla fett ska det bli. 

En portion pizza var enligt min behandlare på SCÄ 3/4 köpepizza (av normal storlek) och sen vatten/lightläsk till. Men jag vill trycka på det hon sa till mig att det verkligen inte är så att man kommer gå upp i vikt av att äta en hel pizza. Det ska vara MINST 3/4 pizza och lightläsk, din kropp kommer inte att förändras för att du äter en hel pizza och dricker en halvliter vanlig Fanta till!



I övrigt så flyttades utskrivningssamtalet fram till torsdag eftersom min läkare ville att jag skulle testa en dag i skolan först för att se om det håller, vilket jag är 90% säker på att det kommer göra. Så imorgon blir det skola igen och jag är såå taggad på att träffa mina klasskompisar. Blir knäppare än jag redan är av att inte träffa mina vänner, både i och utanför skolan. Men mående och säkerhet först, så är det alltid. Dock är det lite kaos på behandlingshemmet just nu (av flera anledningar) så ska bli skönt att inte spendra så mycket tid här.

Var också på studiebesök hos ett stödboende (eller eg träningslägenheter) som jag kanske ska flytta till efter Magelungen. Var både ett bra och jobbigt möte. Det är tydligt att de inte är vana vid ungdomar med min problematik så det tog ett tag innan hon anpassade presentationen efter vad jag har för problem. Många andra som bor i sådana träningslägenheter har svårigheter med vardagen (typ skola, laga mat, tvätta, ha en ekonomi osv). Det är ju inte mina problem utan det handlar om ångesthantering. 

Ska hursom till ett annat stödboende på torsdag så får se hur de är. 

Nu ska jag sluta babbla haha. Vi höres, har ett par inlägg på g. 

Massa kramar

Hanna

(Och än en gång, tusen tack för alla kommentarer. De värmer verkligen.)


Lite mat och lite framtid


Bild 1 är ett uppiffat mellanmålsförslag. Kesomellanmål (papaya och ananas) med skivad banan.
2: Middag. Skivad, ugnsstekt potatis, lax och coleslaw.
3: Tacopaj gjord på qournfärs.
4: Pluggmellis med bar från USA! Tänkte posta ett inlägg om dessa senare pga ni är de enda som bryr er om goda bars haha.

Jag har mått så himla dåligt den här veckan och inte gått särskilt mycket i skolan. Det finns väl flera anledningar men framför allt så är jag orolig för hur det blir sen när jag flyttar från Magelungen. Jag oroar mig för att jag inte ska klara av att bo själv och att jag går ned mig i ätstörningen igen. Det är frustrerande att ha kämpat så otroligt hårt så länge och ändå inte ha kommit hela vägen fram.
Sen är det också så osäkert med vad jag kommer att bo på för boende och när exakt flytten ska ske. Under tiden som jag bott på Magelungen (2 år) har jag bytt soc 6 gånger så ingen har koll på någonting. Just nu är det dessutom bup som betalar halva min placering och när jag fyller 18 flyttas mitt ärende till vuxenpsykiatrin och de har helt andra regler.

I slutändan kommer det ju att lösa sig för det gör det alltid men det är jobbigt att inte veta. Det är ju liksom mitt liv det handlar om. 

Annars har jag försökt att ta det lugnt den här helgen. Träffade Alva igår och vi bokade flygbiljetter till och från Kroatien i sommar! Eller snarare - flygbiljetter från Berlin till Kroatien haha. Kommer bli så jävla fett. Peppar inför alperna med några andra kompisar nu på sportlovet också.

Hoppas ni får en bra vecka! 

Kram

Hanna

Q/A

Har din sjukdom gjort så att du har förlorat nära vänner eller familj? Hur påverkas/påverkades dina relationer?
 
På något magiskt sätt har jag inte förlorat några nära vänner på grund av sjukdomen. Det är väl till viss del min förtjänst eftersom jag sett till att upprätthålla kontakten så gott jag kunnat men mest är det mina fantastiska vänner som ska ha äran. Jag förstår inte hur de har orkat komma och hälsa på mig månad efter månad på sjukhus. Hur de blivit insläppta genom dubbelt låsta dörrar och bara glatt hälsat på sjukvårdspersonalen. Hur de fortsatt att inkludera mig fast jag varit borta så länge och tackat nej så ofta. 
 
Sedan har det förstås varit gånger då jag varit ledsen för att jag inte blivit tillfrågad om jag velat följa med på något, även fast jag visste att jag hade sagt nej. Det är ju dock inget jag lidit av särskilt ofta. 
 
Mina familjerelationer har påverkats mycket mer. Jag vill inte hänga ut min familj eftersom ni ändå är några stycken som läser den här bloggen men det har varit väldigt trassligt hemma och en stor del av det har varit sjukdomen. Det slutade med att jag inte klarade av att bo kvar hemma och har inte gjort det sen jag precis fyllt femton. 
 
 
är du fortfarande inlagd på behandlingshemmet?
Yes det är jag. Det är så roligt för hösten 2013 när jag skulle flyttas från BUP hit till Magelungen efter 4 månaders inläggning så skrev jag i min dagbok att jag max tänkte ge behandlingshemmet 4 månader, sen skulle jag vara frisk. Här står jag drygt 2 år senare men äntligen så har vi i alla fall börjat prata om var jag ska bo sen och sådär. Som planen ser ut nu flyttar jag någon gång strax efter sommaren och då förmodligen till en egen lägenhet. Exakt hur det kommer att se ut vet jag inte men troligtvis blir det något form av stödboende. Jag råkar ju fylla 18 just i den svängen så allt är helt kaotiskt vilket är skitjobbigt och senaste utvärderingsmötet tillsammans med soc och bup blev jättekonstigt. Men det löser sig. 
 
 
Tack för svaret!!!!! Jag vet inte heller vad som igentligen är "nyttigt" men ska försöka sluta med räknadet. Jag har tänkt lite på det där du skrev om att kompromissa. Vad menar du? Jag förstår inte riktigt 🙈 betyder det typ. Som att jag älskar och har alltid älskat godis. Och om jag ska få äta det tex en lördag så måste jag antingen träna eller fuska eller hoppa över massa måltider. Det känns typ bra för då får jag typ som jag vill. Är det bara ätstörningen som håller på och styr då? ))': hoppas att du har det bra. En sån förebild!!! <3
 
Det är definitivt bara ätstörningen som styr då. Du är värd att äta godis utan att kompensera. Du kommer inte att gå upp i vikt av att du äter godis en kväll i veckan. Du kommer inte att gå upp i vikt av att du äter godis varje dag heller så länge du inte äter en halvliter utöver ett vanligt matschema. 
Jag är ledsen att säga det men ditt kompensationstränande och fuskande med mat kommer inte att leda till att du går ner i vikt. Det spelar precis lika liten roll som det gör att du äter en stor skål godis en lördag. Det är bara ätstörningen som försöker hålla kvar dig med alla medel den kan. Varjen gång du fuskar med den där maten bekräftar du ätstörningen vilket gör den starkare. Du är värd allt godis i världen, skit i den förbannade ätsörningen och lev livet!<3
 
 
De här två tjejerna känner ni kanske igen? Vi hade åt asiatisk tapas på Waipo. Väldigt mysigt som vanligt, älskar att se och känna hur långt vi har kommit. Lite ledsamt bara för Sandra sticker ut i världen i 3 månader, men tiden går väldigt snabbt nuförtiden när allt inte cirkulerar kring dagens sex måltider. 
 
Ha en fin vecka, nu ska jag laga mat och sen blir det klättring.

Puss!
 
H
 
 

3 saker

Hade tråkigt så gjorde det här. Tänkte att ni kanske tycker det är lite underhållande att läsa.

Att bo på behandlingshem enligt Hanna:

3 roligaste sakerna:
  • Att bo med flera som har adhd och som man kan fara runt i huset och leka med som om man vore fem fast alla är över fjorton. Jag är inte så himla bra på det kanske men det är väldigt befriande att få släppa lite på kontrollen och leka i ett utgym eller hålla tre ballonger i luften samtidigt med hjälp av varandra.
  • Att få ha mycket kontakt med vuxna som delar min humor. Mamma och pappa gör det också men vår relation är så laddad (även om den börjar bli bättre nu) att jag inte riktigt kan uppskatta det på samma sätt.
  • Att vakna och hela hallen är fylld av uppblåsta kondomer, smuggla in hamstrar (vi har förbud mot husdjur) och göra detektivarbete för att få fram koden till personalens nätverk.
 
3 jobbigaste sakerna:
  • När det är kaos och katastrof, folk skriker fula saker till varandra och personalen försöker kasta sig emellan men säger bara saker som retar upp stämningen ännu mer. Då brukar jag gå undan på mitt rum men tyvärr ligger det så dumt till att jag hör genom golvet när någon skriker i vardagsrummet.
  • Kisslukt i duschen och mens på toalettringen. 
  • Att man kommer så nära andra ungdomar att det kan bli svårt att bara få må dåligt. Åtminstone jag känner ett ansvar att låtsas vara glad jämtemot dem så de inte ska oroa sig. Och jag hatar när andra utöver personalen kommenterar min mat.  
 
3 finaste stunderna:
  • Promenader i halvmörker längs vattnet med en eller ett par ungdomar och personal 
  • Sitta i solen vid "rökrutan" och prata med de andra medan de röker
  • Få en massa kramar när man gråter och ge brot kramar själv när andra gråter
Jag lär mig så himla mycket av att bo på Magelungen och ha varit inlagd på BUP under en så lång tid. Jag tror att jag är en människa som folk har lätt att anförtro sig åt för folk berättar ofta väldigt mycket om hur de har det för mig. De senaste 10 månaderna har lärt mig mer om livet än vad jag någonsin gjorde på mina 15 år innan. Så många tragiska livsöden som jag bara sett på film innan och läst artiklar om har utspelat sig mitt framför ögonen på mig och jag är så otroligt glad över att vi bor i Sverige där möjligheten till den här bra vården för unga finns. 
 
/Hanna
 

Om hur det är att bo på behandlingshem del 2

1) Rawbites som är ganska dyrt, betalar du det själv eller köps det in enbart för dig? 
Svar: Det är magelungen som betalar mina raw bites. De köper all mat på mitt matschema. Trots att Raw Bites är dyra så tror jag ändå att mina matkostnader är mindre än snittungdomens här. Dock är det ingen annan som får Raw Bites pga det är dyrt men de andra ungdomarna är nöjda bara de får godis på helgerna och saft till maten haha.

2) Får ni någonsin "komma ut", till affärer eller liknande, eller är ni ganska "låsta" till området magelungen ligger i?
Svar: Ja det får vi! En av de bästa skillnaderna mellan sjukhus och behandlingshem. Man är inte inlåst och om man inte har någon annan överenskommelse med sitt team så får man röra sig ganska fritt. Jag får inte åka någonstans eller gå på promenad själv om det inte är planerat i förväg eftersom anorexin tar överhand då. Men jag är nöjd bara jag får följa med och handla mat haha. 
Magelungen står för busskort.
 
3) Hur många inlagda är det på ett ungefär? Liksom 10 eller 50 haha? 
Svar: För tillfället är vi 13 ungdomar som är inskrivna. 4 i vita huset och 9 i gula huset (där jag bor)

4) Träffar du din familj ofta? 
Svar: Ett par gånger i veckan, ibland i samband med möten eller att de skjutsar mig någonstans men jag brukar se till att komma hem någon timme lite knappt en gång i veckan. Jag har turen att ha min familj ganska nära, bara 25min bort med bil (typ en timme med buss pga omständigt) så vi kan träffas relativt spontant (spontant enligt mig är med bara ett par dagars framförhållning haha). De är tre tjejer här som kommer från Umeå så de måste flyga hem och kan då bara vara hemma någon eller ett par helger i månaden. 
 
En fråga bara, hur är din relation till de andra ungdomarna som bor på Magelungen? 

Man kan likna det med att bo i en stor, dysfunktionell familj med tolv syskon och tjugo föräldrar. Ungefär så vrickat som det låter är det haha. Jag har lite olika relation till olika ungdomar. Jag tror jag är en person som är ganska lätt at bli vän med eftersom jag är tolerant och lugn (så länge jag inte har ångest/ska äta) och därmed pratar jag med nästan alla i huset. Mitt språk påverkas enormt av att bo här haha, jag har aldrig svurit och pekat finger i hela mitt liv så mycket som jag gör nu. När jag var hos min släkt över påsk blev de helt förskräckta över mitt språk haha. 
Ibland blir jag fruktansvärt irriterad på vissa, eller alla, personer. Typ när de är helt hypade och jag är astrött eller när de kommenterar min mat (typ att personalen glömt mjölk). Och när de diskuterar vikt och ätande blir jag väldigt triggad fast jag rent intellektuellt vet att jag inte ska ta åt mig.
 
Sammantaget kan det vara hur underbart och fruktansvärt som helst att leva med tolv syskon som alla har sina diagnoser och problem. Dock skulle jag inte tveka en sekund på att byta ut dem mot mina riktiga syskon om jag kunde. Jag önskar faktiskt ganska ofta att de bodde här med mig, det skulle äga fett mycket.
 
/Hanna

Om hur det är att bo på behandlingshem

Hej Hanna :) 
Hoppas det är ok att jag ställer några frågor, jag har själv bott på behandlingshem så är lite nyfiken på hur det ser ut hos er :) 
 
 
 
Nu har du ju hunnit bo ett tag på Magelungen, trivs du bra där och känner dig hemma?
 
Jag trivs väldig bra på Magelungen faktiskt. Mycket bättre än på psyk, äs-kliniken eller hemma. Jag är fortfarande inte helt avvand vid BUP- och SCÄ-reglerna (tex tvekar jag alltid innan jag går ut på gräsmattan för att jag är så van vid att sånt inte är tillåtet, det låter sjukt men man blir helt hospitaliserad). Jag gillar verkligen huset, läget (precis vid sjön) och mitt rum. Jag gillar nästan alla ungdomar på ett eller annat sätt och känner mig relativt avslappnad (kan gå utan smink och i fula kläder utan problem).
 
Vissa i personalen är helt hjärndöda men det finns några som är ruskigt bra och en hel del på gråskalan däremellan. På BUP och SCÄ var personalen verkligen bara personal, här är det som att man har 20 föräldrar haha. Fast ändå inte då de har mycket bredare perspektiv och inte är lika känslomässigt kopplade till en som riktiga föräldrar, vilket både är bra och dåligt. Bra eftersom de kan hjälpa en bättre och kanske inte blir lika arga men dåligt för att man inte får samma omsorg (t.ex. när man är sjuk) som man får av en förälder.
 
 
Hur fungerar er skola? Går ni alla i samma klass oavsett årskurs och sen jobbar i individuell? Har ni flera lärare eller bara en?

Det finns tre olika skolalternativ när man bor på Magelungen Farsta. 
 
1. Gå i den skola som är närmas kopplad till behandlingshemmet där man enbart jobbar med att gå ut nian (många ligger flera år efter i skolan). Det är den skolan jag går i. På förmiddagarna är det skola i huset och på eftermiddagarna åker vi upp till våran lilla skollokal där man sitter två och två i små studierum och jobba enskilt. Det är inga lektioner men man kan alltid få hjälp om man behöver eftersom det är två lärare på ca 5 elever (det är väldigt sällan alla som är inskrivna följer med till skolan).
 
2. Magelungens gymnasium. Där kan man gå en samhällslinje som är högskoleförberedande och de lärarna har kontakt med lärarna i den skola jag går i men de har helt egna lokaler som ligger på söder. Det gymnasiet tror jag är som ett pyttelitet vanligt gymnasium med lektioner och så, fast man får jobba i en långsammare takt och hitta alternativa vägar då det blir svårt.
 
3. Extern skola. Man bor då på Magelungen och går i en skola som inte alls är kopplad till beh-hemmet. Idag är det en som gör det, i höst två med mig.
 
 
 
Hur ser en dag ut för dig på Magelungen?
 
En vanlig vardag:
 
9.00 Väckning. På fredagar har jag terapi.
9.15 Frukost (typ bara jag som äter frukost eftersom jag är den enda med matschema)
9.30 Skolan börjar i matsalen
10.45 Fika. Plötsligt dyker en massa människor man inte sett skymten av upp och det blir ofta ganska fin stämning kring kaffe och knäckebröd. Jag äter mitt fm-mellis som är Raw Bite och juice.
11.00 Forsatt skola. På tisdagar har jag terapi.
12.00 Lunch som kock-Krister lagat! 
13.00 Skola i skolokalen. 
14.00 Razzt. Vi spelar alltid, alltid kort och det är väldigt kul eftersom det blir så hetsk stämning haha. Jag har aldrig upplevt seriösare partier vänd-tia.
15.00 Spegling i skolan då man betygsätter dagen och berättar lite om hur det varit. Folk sätter i allmänhet ganska höga betyg. Efter speglingen slutar vi och går en kilometer tillbaka till mu.
15.15 Jag äter em-mellis med personal 
15.30 Fritid. Tisdagar har jag Scä och torsdagar familjesamtal. Annars brukar jag hänga med Angelica, spela kort eller kolla på tv. Jag försöker att inte vara så mycket själv på mitt rum, speciellt inte efter att jag ätit nyligen. Personalen har överlämning mellan 15.30-16.00 och sedan går kväll- och nattskiftet på. 
17.00 Middag som ungdomarna lagar.
19.00/20.00 Kvällsaktivitet. På måndagar åker vi och fikar, på torsdagar är det träning som jag inte är med på (hemmaspa ibland och då är jag med!), onsdagar skapande (är alltid med) och torsdagar städning som veckopeng när man fått rumet godkänt. 
 
På helger har vi inga riktiga rutiner förutom att mitt matschema styr lunch och middag (fast det brukar bara vara jag och personal vaken till lunchen på helgerna haha). På kvällarna kanske vi hyr film eller åker på bio. Söndag kl 20.00 är det alltid film med fika (som jag brukar baka) till de som vill. Idag blev det banankaka och glass till Sweeney Todd.
 
 
Får du vara med och laga mat ofta och tycker du det är roligt eller mest svårt?
 
Som alla andra ungdomar lagar jag mat en middag i veckan. Jag tycker att det är roligt men får ofta väldigt svårt att äta maten jag lagat eftersom jag varit i närheten av den så länge att jag hunnit tänka massa knäppa tankar. Det är ett problem det där, dels för att jag inte kan smaka av, men främst att det blir så svårt att äta efteråt. Vet inte om jag är mogen för att laga mat än och om det är bra för mig men här gäller reglerna alla för annars blir folk så arga. Och någonstans måste man väl sluta undvika saker som är svåra.
 
Fortsätt fråga om ni undrar något mer om hur det är att bo på behandlingshem!

Det är så himla fina solnedgångar varje dag nu när det är klart väder.
 
/Hanna

Snabb update

Tack för alla kommentarer på förra inlägget, vi slåss mot idealen och sjukdomen tillsammans. 

Just nu håller jag på att sätta ihop ett inlägg jag tror kan bli ganska bra, det dyker upp ikväll. Tillsvidare berättar jag lite om mitt liv och min fredag. Hela veckan har varit så jääävla dålig usch och fy satan vad jobbigt det varit. Men IDAG har varit en toppendag! Så himla skönt att få ha sådana dagar också ibland. Hade svenska np muntligt med två andra på mu, lovar att vår diskussion var en miljon gånger roligare än de som hålls i vanliga skolan. Fördelen med att gå i särskola är att man kan ta ut svängarna lite mer plus att man slipper allt jobbigt grupptryck osv.

Till lunch vad det korvgryta med fullkornsris:


Vi hörs ikväll igen!

/Hanna

Korvstroganoff



Ris, korvstroganoff och isbergssallad. Korvstoganoffen är fearfood men åt den ändå för jag vill bli frisk och för att det är gott. 
Just nu roar jag mig med att åka fram och tillbaka över golvet i mitt rum med min snurrstol hehe. Igår var det värsta kaoset för en tjej har flyttat ut så det skulle bytas rum och hej och hå med saker upp och ned för trappor. Utöver det självklart hela grejen med behandlingshem att alla är så galet avundsjuka på varandra (vilket är fött ur familjesituationer där man inte fått tillräckligt med omsorg eller behandlats orättvist). Exempel på det är tex när jag kom hit och hade risfrutti på matschemat tyckte alla att det var jätteorättvist så då var de tvungna att köpa in massa risifruttis haha. Men det är så det är här och det är bara att acceptera. Så länge folk inte är elaka är det lugnt för mig.

/Hanna

Slutet på en kort paus och om en behandling

Att gå i en så omfattande behandling som man gör på behandlingshem är en jobbig process. Jag har bott på Magelungen i drygt två månader nu. Dessa två månader har varit turbulenta med både rejäla uppsving och djupa dippar. Det har varit en infasningsperiod men den perioden är nu över och den riktiga behandlingen har börjat. Det är svårt att förklara vad det är som händer med mig eftersom jag knappt förstår det själv. Först trodde jag att allting var på väg att gå käpprätt åt helvete igen. Att de kommande månaderna skulle behöva spenderas på BUP för att ingenting fungerar. 

Men så pratade jag med min fina psykolog I här. Hon sa att det är bra att jag mår som jag gör av de anledningarna jag har, för det är precis därför jag har kommit hit. Under två år har jag förflyttats mellan olika öppenvårdsbehandlingar och inläggningar. Jag har slussats fram och tillbaka hem och till sjukhus hem  och till sjukhus. Jag har sprungit så snabbt benen kunnat bära mig och försökt värja mig mot problemen genom att "få hjälp någon annanstans".
Tillslut tog kraften slut och succesivt förstod alla vad som behövdes.

Nu har jag landat på behandlingshemmet och det är nu jobbet börjar. 


Att börja en ny behandling, oavsett om det är öppenvård, mobil vård, dagvård, mellanvård eller slutenvård innebär många blandade känslor. Hopp, oro, ångest, frustration och uppgivenhet är några av de känslorna som cirkulerar inom en. Jag minns första gången jag skulle till Scä. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle få gå i en bakväg eftersom jag egentligen var för tjock för att få komma till en ätstörningsklinik.

Vad jag vill säga är att ett tillfrisknande och en behandling aldrig går spikrakt framåt. Ibland är det som tyngst i början, ibland kommer de svåraste bitarna efter några månader. Ibland måste man leta runt efter vårdare som passar en, ibland träffar man rätt första gången. 

Vad som än händer, hur du än känner och vad omgivningen än säger - ge aldrig upp. Det finns hjälp att få, du förtjänar den och när su hittar rätt kommer du så småningom att få utväxling av allt slit.

Om jag fick ändra en sak som jag gjort under de här två årens intensivbehandling så skulle det vara att jag aldrig skulle ljugit. För lögnerna tog mig bara bakåt och det är lögnerna som förstört relationen med mina föräldrar. Det är inte när jag sagt att allt är åt helvete som mina behandlare nästan givit upp utan det är när jag sagt att allt är bra och sen, några timmar, veckor eller månader senare gjort väldigt dumma saker som bevisat den totala motsatsen.
Föräldrar klarar av att höra att deras barn mår dåligt, men de klarar inte av att bli lurade när det handlar om något så viktigt som deras barns välmående och överlevnad.


Min korta paus blev extremt kort, för jag tycker så mycket om er och tycker om att blogga. Jag är labil och det måste jag få vara för tillfället, för jag ljuger inte längre och tänker inte dölja mina svårigheter för mina behandlare.

/Hanna

Stökstökstök

H e r r e g u d vilken stökig kväll. Ibland blir man allt bra less på att bo på behandlingshem alltså. När andra ungdomar röjer runt och skriker så att man blir galen. Är man inte knäpp innan man skrivs in här så blir man det efter några veckor haha. Bara att låsa in sig på rummet och lyssna på lugn musik i hörlurar.
 
Idag hade vi i alla fall skapande och den här gången gjorde vi mobilskal. De flesta gjorde med massa olika diamanter men mitt blev såhär:

 
 
 
Så åt jag kvällsmellis också och möttes av dessa två mackor (småsaker som piggar upp en när man ätit exakt samma mellisar i två månader, hoppas att jag får min nya behandlare på Scä snart).
 


 
Nu ska jag kolla på Sveriges Mästerkock och sen ska jag sova. Godnatt finisar!
 
 
/Hanna
 
 

Frågor och svar

Var det stora portioner på SCÄ?
Det var alldeles normala portioner men ur den ätstördes synvinkel var de helt galet enorma. Här är två exempel på portioner från familjevårdsavd. på Scä.
 
 
(och bilderna vill absolut inte sammarbeta ): )
 
 
 
Yo grrl, jag undrar vad du menar med " bra betyg"? Eller jag är nyfiken, för jag har gått i skolan på heltid och kämpar väldigt mycket för mina betyg... Meen då undrar jag vad som är bra betyg..? Eftersom jag inte får ihop det pga att du missat 75-100% tid.
 
Först och främst:  man ska aldrig någonsin jämföra sig med mig vad gäller betyg i skolan, jag har extremt lätt för mig och har alltid haft. 
 
Men okej, jag kan inte riktigt säga exakt för betygen kommer ju inte sättas förrän i slutet av terminen. Men min prognos ligger på C något ämne, B i några stycken och A i resten. Helt crazy med tanke på min frånvaro i skolan. Det jag gjort är att jag innan jag blev sjukskriven så låg jag ett helt år före i många ämnen eftersom jag går/gick i kunskapsskolan där man bara kan fortsätta att plugga hur långt man vill (på gott och ont). Men sedan dess har jag sett till att plugga en del på distans. Under hösten hade jag som mest kanske 3-4h effektiv studietid i veckan och ungefär så har det sett ut under de här två åren. Hur hinner man få något gjort på så kort tid? Jaa... man heter Hanna Larsson och har en hjärna som jobbar extremt snabbt när den får näring.
 
 
Undrar en sak, får du fota maten du får inne på behandling osv?? :O
Egentligen inte tror jag haha. Eller, på Scä fick man nog inte det (fast det gjorde vi ändå), på BUP brydde de sig inte alls (därav alla miljoner matbilder jag har från den tiden) och här vet jag inte men jag gör det lite diskret sådär. 
 
 
vad håller ni på ned för pjäs just nu? massa kramar
Pjäsen har inget namn än men den kommer utspela sig under piraternas tid. Jag är en häxa och har massa magic power det är skitcoolt!! Kramkramkram.
 
 
Om du ska ta bort nöt och gris av ideologiska skäl, varför ska du inte ta bort kyckling och fisk? :) Och kommer du sluta dricka mjölk och äta ägg med? :)
Jag kan dra det här längre någon gång men kortfattat så är det miljön jag bryr mig om mest. Kanske kommer jag därmed äta ekologiska kossor men det vet jag inte än, är inte där än. Hela kosten går ut på att den ska vara ekoligsk med bara bra fisk, ekologisk mjölk, ekologiska ägg osv. Men jag får se hur det blir sen, först ska jag bli frisk och sen får jag bolla det med mina smarta och medvetna vänner!
 
 
Varför finns det bara varmvatten på scä/bup?
Jag är inte helt säker men jag tror att det på Scä var för att folk (dvs. patienter) inte skulle kunna duscha kallt i någon illusion om att man förbränner mer då. På BUP var allting säkrat så att man inte kunde hänga sig eller skada sig. Och kan man välja värme så kan man göra det både iskallt och skållhett samtidigt som man skulle kunna hänga sig i vredet/rycka av det och slå sig med det. 
 
Vad var det som gjorde att du hamnade på mu?

Oj, svår fråga! Ni kanske vill höra min sjukdomshistoria? Längesedan jag skrev den nu, gjorde det i början men då hade jag inte alls samma perspektiv som jag har nu. Hursom, det som gör att man flyttar in på ett behandlingshem är att man har haft problem större delen av sitt liv. Det behöver inte vara ätstörningar, man flyttar sällan in på ett HVB-hem bara för det, utan det är mer grundläggande problem med känslor, sociala relationer och familjen som sedan får sig uttryck i att man kanske skolkar extremt mycket, bråkar hemma hela tiden, använder sig av droger, är våldsam, isolerar sig helt eller använder sig av olika självskadebeteenden så som att svälta och skära sig. 
 
Jag är inte helt på det klara med varför jag mått så dåligt i perioder (och senare konstant) sedan dagis. Men det har i vilket fall gjort så att jag utvecklat olika beteenden och ett förhållningssätt till mitt hem att jag inte fungerar utanför vården. Under augusti, september och oktober var planen att jag skulle kunna flytta hem från BUP-kliniken. Men i takt med att vekorna gick och jag inte ens klarade av att vara ett par timmar hemma så insåg alla så småningom (BUP först, sedan jag och sist mamma och pappa) att det krävdes något mer. Jag behövde vara på ett ställe där personalen hela tiden är närvarande för att stötta mig i alla de otaliga stunder i vardagen då det blir svårt (det handlar inte bara om anorexin). Man förstod att jag behövde tid på mig, att det inte räckte med några månaders inläggning för att jag skulle kunna bygga upp ett funktionellt förhållningssätt till mig själv och omvärlden. Jag behövde ett ställe med lugn och ro där det hela tiden finns en plan framåt men där man inte behöver stressa. 
 
Därför blev det behandlingshem. 
 
 
/Hanna