-

Om att dölja vs vara öppen om sin psykiska ohälsa

En sak som jag har velat mycket om de senaste åren är det här med hur mycket jag ska berätta om hur jag mår och har det. På den här bloggen har jag ju (som ni ju vet..) aldrig hymlat med min psykiska ohälsa. Däremot på mina privata social medier där jag lägger till folk jag "träffar i riktiga livet" så har det förändrats hur mycket jag berättat.

När jag först kom in i den sjuka världen efter att ha börjat på SCÄ så blev det snabbt en identitet och jag var väldigt noga med att berätta om att jag var sjuk, fick vård etc. Mina följare på den tiden var väl i och för sig främst mina närmaste kompisar och sen andra ätstörda jag träffat på internet. När jag började gymnasiet ville jag inte längre identifiera mig med min psykiska ohälsa så jag slutade nästan helt skriva om det. Att inte vilja identifiera sig i en sjukdom är ju något väldigt positivt, problemet var bara att det nog mer handlade om att jag skämdes. Jag skämdes över att jag bodde på behandlingshem, gick i terapier flera gånger i veckan och var inlagd i perioder. Det var på sätt och vis bra för att jag fick ett väldigt friskt och sunt liv på sidan om allt det sjuka samtidigt som det bidragit något enormt till den existentiella ensamhet jag ofta känner. De senaste två åren har jag varit väldigt noga med att inte posta saker som skulle kunna kopplas till att jag fortfarande var sjuk eftersom det är så otroligt många killar som följer mig och de skulle ju lämna mig om de fick reda på hur fucked up jag egentligen är.

Hade det bara handlat om anorexin tror jag att det hade varit en bra metod att liksom fake it until you make it och på så sätt låtit sjukdomen ta mindre plats i livet. Det vet jag har fungerat för många i min omgivning. Problemet är bara att jag inte "bara" är sjuk i anorexi utan jag har även en emotionell instabil personlighetsstörning, är traumatiserad och lider av panikångest. Med andra ord, hela mitt liv och allt det som är jag påverkas på ett eller annat sätt av min psykiska ohälsa. Lika delar positivt som negativt men om jag ska hålla på och försöka dölja varje litet spår av min psykiska ohälsa så kommer jag också behöva dölja mig själv och det tär något enormt.

Jag är ju den jag är. Varken mer eller mindre.

Därför har jag bestämt mig (och redan så smått börjat med) att sluta censurera allt som har med min psykiska ohälsa att göra. Dessutom har jag påbörjat en städaktion på Snapchat där jag raderar alla dessa oräkneliga snubbar jag träffat i olika festsammanhang, tillfällen då jag är vem som helst förutom mig själv.

Vad tänker ni om det här? Behöver verkligen era tankar.

Vill ni följa mig så heter jag h_a_nn_a_l på instagram, hannalarsson98 på snap och tiresdasfk på twitter.

 

 

Megakram

Hanna


Känslor och handlingsimpulser

Det är inte lätt när det är svårt som de vise männen så klokt brukar säga. Och det är okej. Det är okej att må dåligt, något som ofta glöms bort både i bloggvärlden och den riktiga världen. Alla känslor fyller en funktion. Med det sagt betyder det inte att känslan är effektiv och därmed bra för dig att agera på, men den har likväl en orsak och finns av en anledning. 
 
Den känsla som framför allt fyllt mig den senaste tiden är sorg. Jag har varit och är så otroligt, otroligt ledsen. Dels över hur livet ser ut men framför allt hur det har sett ut. Vad jag och andra utsatt mig för under så många år. Ledsen över hur svårt det är för mig att ta mig ur ekorrhjulet av destruktivitet och självhat. 
 
Att jag ens börjat sörja är verkligen ett tecken på att jag gjort framsteg i min behandling. Sorgen måste få finnas och den är helt befogad. Det som däremot inte är effektivt för mig är att följa alla känslans impulser. Impulserna när man är ledsen är nämligen bland annat att dra sig undan och älta. Det är inget fel på det om man gör det i lagom mått men för mig blir det så extremt. Jag stänger ute hela världen i tron om att jag är ensam och då blir jag ju just det, ensam. Något som i sig bidrar till att jag mår ännu sämre, känner meningslöshet och blir destruktiv. 
 
Därför är det också så himla viktigt för mig att även om jag behöver sörja inte glömma allt som faktiskt är fint och meningsfullt i mitt liv just nu. Därför kommer här en sådan liten lista, mest för min egen skull men kanske också för att ni ska inspireras att skriva egna.
 
Saker som jag glädjs åt just nu:
  • Att mina kompisar fortsätter att höra av sig fast jag är ännu sämre än vanligt på att svara. Varje meddelande betyder verkligen världen för mig. 
  • Mitt kärleksbarn, nämligen min roman. Den ligger visserligen skrivmässigt på is för tillfället men har utvecklats än mer i huvudet vilket är en nog så viktig process. Hela romanen är ju ett enda stort terapiarbete för mig även om den inte handlar om mig. 
  • Avdelningen har typ tio olika tesorter och alltid honung och mjölk som man kan ha till. Som jag sa igår till en personal, ofta läker en kopp te med mycket söt honung mer än neuroleptika. Spännande att sjukvården ändå yrkar på det senare alternativet. 
  • Kent. Kent som finns med mig i vått och torrt och vått och ännu lite mer vått. 
  • Alltså det här är min guilty pleasure så det är lite pinsamt men måste tillägna paradise hotel en egen punkt också... Finns inget som får mig att må lite mer okej så effektivt som PH. 
  • Alla fina människor där ute som inte ens känner mig men ändå är med på min resa, både här och på andra plattformar. Bästa ni. 
Så kom ihåg. Alla känslor är okej. Alla känslor har en orsak och den orsaken är inte att du är "sjuk". Alla känslor bör därför valideras. Däremot är det inte inte alltid bra för en att följa impulserna som känslan tar med sig. Balans, eller dialektik som DBT ju står för. 
 
Tusen miljoner kramar
 
H
 
 Selfie knäppt för några veckor sedan. Lite läskigt att stirra rakt in i kameran haha. 
 

Att vara snäll mot sig själv

För majoriteten av mänskligheten är det en självklarhet, det att inte vilja sig själv ont. För de allra flesta människor skulle det kännas fruktansvärt onaturligt att självmant utsätta sig för sådant som skadar en. Men vi är inte majoriteten, jag är inte majoriteten. 
 
För mig är det invanda beteendemönstret att fulltsändigt skita i om jag utsätter mig för såväl psykisk som fysisk smärta. Det är inte så konstigt egentligen, att man inte har någon vidare överlevnadsinstinkt när man mår så dåligt att man dagligen funderar på att aktivt avsluta sitt liv.
 
Det värsta med det är att det är en ond cirkel. Ju mer du skadar dig själv desto sämre mår du. Ju mer jag svultit mig själv, skurit i min kropp och gått över mina egna gränser på varenda möjlig nivå så har jag mått sämre och då har jag haft ännu större motivation att fortsätta skada mig. Just för att det ger en kortsiktig lättnad. Som att jag gör rätt för världen. Jag är ju det vidrigaste kreaturet på jorden så om jag skadar mig så har jag i alla fall gjort något rätt, det enda rätta värdelösa, inkompetenta jag kan göra. 
 
Att bryta den kedjan av destruktivitet var för mig ett aktivt val. För ett år sedan bestämde jag mig för att sluta hata mig själv. Jag önskar att jag kunde säga att det var då det vände. Så var det inte. Det senaste året har varit hemskt men det har i perioder också varit bättre än någonsin tidigare. För första gången i mitt liv kan jag må bra på riktigt. 
 
Just nu mår jag jättedåligt eftersom jag börjat med bearbetningen av all skit jag och andra utsatt min kropp och mitt pyske för. Jag har blundat så länge. Inte berättat eftersom jag ju ändå inte är värd något. Inte berättat på grund av skammen. Inte berättat för att jag då inte behövt erkänna det ens för mig själv. Så plötsligt en terapisession brast det och verkligheten vällde fram. Okontrollerbart smärtsam och svart. 
 
Samtidigt är det ur just det som jag haft möjligheten att börja jobba på riktigt. För ska jag bli frisk, ska jag kunna må bra hela vägen in i hjärtat, så kan jag inte fortsätta att begå våld på min kropp. Och jag kan inte fortsätta låta andra göra det heller. 
 
Nu sitter jag i min lägenhet på behandlingshemmet och pluggar matte. Jag hade kontinuerlig kontakt med min psykolog under hela dagen igår och vi la upp en plan som gick ut på att jag skulle försöka följa min planering men om det inte gick så skulle jag frivilligt lägga in mig för att undvika destruktivtitet. Igår var jag på väg till St Göran flera gånger men bestämde mig varje gång för att försöka lite, lite till. 
 
Och nu mår jag faktiskt lite bättre. Kanske är det för att jag kapslat in känslorna igen, kanske är det för att jag faktiskt lyckats ta mig över den värsta puckeln. Men framför allt tror jag att det har att göra med att jag verkligen, verkligen, verkligen har varit snäll mot mig själv. Jag har träffat vänner som får mig att må bra, jag har sagt ifrån och jag har unnat mig själv god mat trots att det hamnade lite utanför mitt gamla tvångskalorispann. Dessutom var jag och shoppade jeans igår, en aktivitet jag skjutit på i ett och ett halvt år eftersom det är så otroligt ångestskapande. Men jag tänkte att när jag redan var på botten måendemässigt så var det lika bra att få det där förbannade jeansköpet avklarat. Och jag klarade det så nu har jag äntligen ett par hela jeans igen. 
 
Förlåt för denna plötsliga comeback. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva det här. Blir så rörd varje gång jag går in på blogg.se och ser att ni fortfarande är otroligt många som kikar in här varje dag trots kass uppdatering. Ni är bäst. Ni är verkligen det och om ni bestämmer er för att tro på det så kommer era liv kunna bli mycket, mycket bättre. 
 
En oändlig massa kramar
 
Hanna
 
På toppen av Ngorongorokratern i Tanzania i somras. Mänsklighetens vagga.
 
 
 
 
 

Känslor är inte farliga

Det är okej att vara ledsen. Det är okej att vara arg. Det är okej att vara glad, rädd, tom. Det är okej att känna, känslor är inte farliga. 
 
När du har borderline är det här något av det svåraste. Faktumet att du aldrig kommer att komma ifrån dina känslor, du kommer att behöva känna och det kommer ofta att kännas förjävligt. 
 
Jag har sprungit från mina känslor i så många år nu. Dämpat de med svält, självskador, träning och andra mer eller mindre destruktiva beteenden jag haft. Dämpat de genom att prestera i skolan och genom att få bekräftelse för mitt utseende. Men känslor har alltid, alltid kommit tillbaka. 
 
Det senaste halvåret har bjudit på mitt livs största förändringar. Även om jag inte är frisk så har jag inte varit såhär fri från ätstörningen sedan jag blev sjuk för snart tio år sedan. Jag har inte sytt på nästan 8 månader. Jag har tagit studenten. Jag har deltagit mer i det friska livet, det riktiga, normala livet, än vad jag någonsin gjort tidigare.
 
Jag har kommit en bra bit på vägen men det är fortfarande så himla mycket i mig som är trasigt. Självskador och svält har ersatts med andra destruktiva beteenden som i dagens samhälle försvinner under radarn för vanligt ungdomsbeteende. Det har inte varit enbart destruktivt men det har också blivit ett sätt för mig att fly från mig själv och mina känslor. De där förbannade känslorna som liksom faller över mig likt en tsunami. Pressar mig mot havets botten och jag får bara hålla andan, hoppas att syret räcker. 
 
Men känslorna är ingen tsunami. Det är bara en missvisande metafor. Syret kommer aldrig att ta slut så länge jag fortsätter att andas. Ingenting kommer att gå sönder förrän jag gör sönder det. Känslor är inte farliga. 
 
Tro mig, jag vet hur det är att ligga där i sängen med känslan av att allt kommer sprängas i en miljon bitar för att smärtan i bröstet är så intensivt och allt allt allt är trasigt. Jag vet hur det är att känna sig som det äckligaste kräket i hela världen. Jag har känt det så många gånger att de inte går att räkna. Så många gånger har jag skrivit orden i min dagbok. "Jag orkar inte mer" och "jag går sönder". 
 
Men jag har inte gått sönder. Varje gång har det löst sig. Varje gång har känslorna slutligen sjunkit undan, förändrats. Och det jag lärt mig, som är anledningen till att jag skriver det här flummiga inlägget, är att känslorna alltid försvinner även om jag inte är destruktiv. 
 
Därför måste jag ligga här i min säng nu och känna hur hela världen är mörk, kall och grå. Jag måste ligga här med ett intensivt tryck över bröstet och tårar som periodvis rinner längs kinderna. Jag måste ligga här och acceptera det. Acceptera de känslorna, ta en kopp te, ta hand om mig själv. För det är okej att känna. Känslor är inte farliga. 
 
/H

Q/A - Anhörig med borderline

"Hej Hanna! Har en nära vän som jag är 100% säker på lider av borderline. Hon har aldrig tidigare varit i kontakt med psykiatrin och bor hemma hos sina föräldrar som hon har en riktigt kass relation till. Hon är på allvar ett litet barn i en artonårig flickas kropp och eftersom relationen till hennes föräldrar inte existerar så tyr hon sig till sina vänner, bland annat mig. Det är på den nivån att vi alla som står henne nära nästan går in i väggen då hon är så fruktansvärt klängig och krävande (även om vi älskar henne och vill hennes bästa) men detta börjar verkligen få oss alla att vilja ta avstånd. Hon hotar ständigt om att hon kommer att ta sitt liv om hon inte får sova över hos någon av oss för att slippa bo hemma, hon tolkar varje avvisning som att man avskyr henne istället för att tänka steget längre och förstå att man kanske inte orkar eller mår bra själv, hon är extremt destruktiv när det kommer till alkohol och relationer till killar, hon har tidigare haft ett självskadebeteende och hon är så extremt på, så otroligt törstande efter bekräftelse och mår i det stora hela fruktansvärt dåligt. 

Min fråga är, hur gör man? Hur ser man till att hon får utredas så att hon kan få rätt diagnos och rätt hjälp? Hur tar man öht upp det utan att såra eller förvärra situationen? Det är en fantastiskt fin människa i övrigt men hennes beteende gör att man inte står ut i längden, det är alldeles för mycket när man redan har nog med sig själv, vilket är jobbigt att inse när man samtidigt så himla gärna vill hjälpa. 

Vad tänker du och hur hade du själv velat att en anhörig betedde sig i denna situationen? Kram och kämpa på med ditt egna "
 
Hej och förlåt för ett långsamt svar. Jag vet inte om det fortfarande är aktuellt men det är en bra fråga så jag vill ta upp den i ett inlägg i alla fall. 
 
Den situation du beskriver låter verkligen helt ohållbar, både för henne själv och för er som hon tyr sig till. Det är verkligen fantastiskt att ni ställt upp för henne på det sättet ni gjort och att du ser vilken fin människa hon är bakom sina problem, det visar på fantastiska kvalitéter hos dig. 
 
Jag har tyvärr inget konkret jättebra svar på din fråga. Problemet med all psykiatrisk vård är ju att den alltid sker på eget initiativ (och ofta behöver man tyvärr även driva på för att det ska hända något), så länge personen inte är en fara för sitt liv. Det innebär att ska hon få en utredning kommer hon att behöva vara med på det och då krävs det någon form av insikt hos henne. 
 
Det du kan göra som utomstående och det du bör göra för att inte gå under är att prata med henne. Förmodligen kommer hon att reagera starkt men min erfarenhet är att när den första stormen lagt sig och man fått smälta samtalet lite så kommer egna insikter att komma upp till ytan. Hon kommer kanske bli asförbannad på dig först men samtidigt kan det ju inte fortgå såhär. 
 
För att det ska bli ett så bra samtal som möjligt så är mitt tips att du (eller någon annan) pratar själv med henne. Om alla är där kan det hända att hon känner sig attackerad och vänder taggarna utåt. I samtalet så kommer du också få bäst respons om du uttrycker det på sätt som "jag upplever att", "såhär blir det för mig när du", "jag har tänkt att det kanske skulle kunna vara såhär, känner du igen det?".
 
Jag hoppas att det svaret var till någon hjälp, svaret på resten av dina frågor kommer också!
 
Kram
 
Hanna
 
 

Q/A Alkohol och psykisk ohälsa

"Jag känner igen mig i det där med att få en "mindre bra" fylla när syftet är tvärtom. Att se ens omgivning skratta, skåla och dansa medans jag själv upplever hur hålet i bröstet växer för varje andetag. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Oftast, oftast känner jag mig oerhört ensam i all själslig smärta och existensiell ångest som tycks skölja över mig vid de mest olämpligaste tillfällena. Att läsa dina texter och inse att det finns fler som upplever liknande känslor är en tröst i all svärta. Jag önskar ingen den sorg och smärta mitt mörker medför men känner igen mig i den ångest du beskriver. 

Inte minst när alkohol är inblandat. Skulle du inte kunna skriva ett inlägg tillägnat ångest och alkohol? Hur du upplever den kombinationen och hur psykisk smärta tillsammans med en hög promille känns för dig personligen. Det är en tröst att läsa ord och meningar om komplexa känslor/tankar med hög igenkänningsfaktor. "
 
Alltså tack för din kommentar, det värmer verkligen att läsa att mina texter kan minska ensamheten hos någon där ute. För vi är inte ensamma, psykisk ohälsa är bara något vi inte pratar om. 
 
Angående din fråga vad gäller psykisk ohälsa och alkohol så är det ju sällan en kombination som rekommenderas. Det beror väl dels på att alkoholen kan bli ett sätt att dämpa ångesten kortsiktigt och därmed blir ett destruktivt beteende. Men framför allt att man med en förhöjd promillehalt i blodet inte alls har lika långt till att fatta beslut som känns rätt i stunden men som inte alls blir bra på lång sikt. Beslut som ofta fattas i affekt av känslor som förstärkts av alkoholen. 
 
För mig personligen kan jag generellt hantera alkohol väldigt bra, framför allt med tanke på min borderlineproblematik. Många i min DBT-grupp väljer att helt avstå alkohol för att de vet att det inte blir bra men jag känner inte att jag behöver göra så eftersom jag, för det mesta, kan hantera alkoholen. Med att hantera menar jag att jag aldrig fattar några avgörande beslut om jag är påverkad av alkohol. Det faktum att jag har enorm självdisciplin vad gäller allt gör det möjligt för mig att faktiskt fullfölja det löftet. Jag har så pass mycket självdistans även när jag är riktigt full att jag vet att "okej nu känner jag såhär och har de här impulserna men det kan mycket väl vara så att jag inte alls känner på samma sätt när jag är nykter" och därmed kan avhålla mig från tt göra dumma saker. Och då menar jag dumma som i destruktiva, ung-och-dum-grejer gör jag mer än gärna. 
 
Med andra ord, jag har (hittills) aldrig fattat ett destruktivt beslut på fyllan - däremot har jag använt alkohol för att dämpa ångesten. Ibland med mycket gott resultat, ett flertal gånger med väldigt mycket sämre. Sannolikheten att du får en bra fylla när du redan har jättemycket ångest är ju tyvärr ganska låg. För mig blir det framför allt så att allt känns så övermäktigt, jag ser liksom inget slut på lidandet och ensamheten och all annan skit. 
 
 
Sammanfattningsvis så är min ståndpunkt vad gäller alkohol att du bara ska dricka om du mår bra av det på lång sikt. Om det får dig att kunna delta i sociala sammanhang där du mår bra och kunna släppa på spärrar som vanligtvis hindrar dig från att leva ut dig själv. Om du inte mår bra på lång sikt av att dricka alkohol ska du inte göra det och framför allt inte i syfte att dämpa ångest, om inte annat för att det är en sjukt ineffektiv metod. 
 
 
/Hanna

Fördomar om borderline

I somras blev jag diagnostiserad med borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som det egentligen heter. Sedan dess har jag genom DBT mött väldigt många personer med samma diagnos och både fått mina egna fördomar liksom omgivningens motbevisade. Jag tänkte återge några av de vanligaste fördomarna här. 
 
Alla med borderlines främsta problem är relationer!
Att man har stormiga relationer är ett av nio kriterium för borderlinediagnosen så det är inte ovanligt att personer med borderline har problem i sina relationer men det gäller inte alla. Viktigt att tänka på är också att de stormiga relationerna främst grundas den emotionella instabiliteten, d.v.s. känslosvängnigar. Att ha borderline innebär alltså att man har problem med känslor och detta kan ge konsekvenser i relationer. 
 
Alla med borderline skadar sig själva!
Det är vanligt att personer med borderline skadar sig själva på ett eller annat sätt men det är bara ett av nio kriterium för diagnosen och du behöver bara uppfylla 4-5 för att bli diagnostiserad. Dessutom är det inte säkert att du skadar dig genom att skära i din hud utan det kan vara droger, sex, träning, alkohol etc. 
 
Det går inte att ha en bra relation med en borderline!
Jag ska inte ljuga och påstå att det allt som oftast innebär vissa svårigheter att vara tillsammans med någon med borderline. Det är dock inte nödvändigtvis så att man som partner blir utsatt för jobbiga saker så som aggressivitet, anklagelser eller att plötsligt bli dumpad utan det kan lika gärna vara så att det som blir jobbigt för partnern är att borderlinepersoner lider så av sin problematik. För mig personligen när jag varit på väg in i relationer så tror jag inte att personen jag dejtat märkt av särskilt mycket att jag pendlat mellan att veta att allt är perfekt och att han älskar mig och att veta att allt är förstört och han hatar mig. Det har mer varit jag som lidit av det. 
 
Alla med borderline är aggressiva!
Visst finns det personer med borderline som är aggressiva, precis som det finns personer utan borderline som också är aggressiva. Liksom en stor del av befolkningen (och borderlines) inte är aggressiva. Aggressivitet är inget kriterium för diagnosen utan handlar i sådana fall om personlighetsdrag
 
 
 
 /Hanna
 
 
 

DBT - Dialektisk Beteende Terapi

Titt som tätt nämner jag begreppet DBT men har inte förklarat det närmare (åtminstone inte sen typ 2013 haha). jag har fått lite frågor om vad DBT är och om det hjälpt mig så här kommer ett litet inlägg tillägnat just DBT.
 
Vad är DBT?
DBT står för dialektisk beteendeterapi och skulle kunna liknas vid en "utökad" form av KBT (vilket är en av de vanligaste terapiformerna) men inriktad på Borderlineproblematik. Terapiformen uppkom i USA av en kvinna som heter Marsha Linehan som själv hade Borderline och basically tänkte ut vad som skulle ha hjälpt henne och därifrån byggde upp en helt ny sorts terapi. Det har gjorts massa forskning på DBT med väldigt bra resultat och jag har själv aldrig träffat någon som faktiskt gett terapin en riktig chans och sen inte sagt att det hjälpt. 
 
All DBT består av två delar där den ena är individualterapi och den andra färdighetsträningsgrupp. Individualterapin jobbar efter en hierarkisk ordning där man alltid först pratar om livshotande/destruktiva/terapistörande beteenden, sedan typ livskvalitétstörande och sist behandlar man eventuella trauman. Varje vecka fyller man i veckokort där man varje dag skattar hur mycket av olika känslor man haft, hur mycket impulser man haft etc. Veckokorten är precis som hela individualterapin ganska personligt utformad även om den följer vissa riktlinjer.
 
Färdighetsträningen är i grupp och för mig är det tre timmar varje tisdag. I gruppen jobbar vi utifrån (den supertjocka) färdighetsträningsmanualen med den fem kapitlen medveten närvaro, relationsfärdigheter, validering, känslohantering och färdigheter för att stå ut i kris. 
 
Varje vecka får vi hemläxor dels från individualterapin men framför allt från gruppen. Allt som sägs i gruppen är fullständigt sekretessbelagt och vi får inte ha någon relation med de andra gruppmedlemmarna utanför gruppen men jag ÄLSKAR verkligen min grupp. Maken på brokig skara får man leta efter men sällan har jag träffat så empatiska, insiktsfulla och genomfina personer. Det är så häftigt också att se att vi kommer från så olika ställen i livet, både vad gäller bakgrund, livssituation och ålder, men ändå så känner vi igen oss i nästan alla varandras upplevelser. Många som ska börja DBT är oroliga över det med gruppterapi men enligt mig är det det bästa som finns, man lär sig så otroligt mycket. 
 
Sammanlagt har jag 4-5 timmar DBT i veckan (beroende på om jag har ett eller två samtal). Utöver det har vi hemläxor varje dag och om det behövs så kan man ringa sin terapeut. Med andra ord är det en ganska krävande terapiform men för mig är det så mycket mer än terapi. Det är liksom ett sätt att börja leva på riktigt.
 
 
 
Har det hjälpt mig?
Svar: JAAA!!! Det har redan hjälp mig otroligt mycket och jag har inte ens gått halva behandlingen. Visserligen har jag gått DBT en gång tidigare men då var jag inte alls lika mottaglig som jag är nu. Framför allt var jag alldeles för sjuk i anorexin men jag hade inte heller en hållbar boendesituation då eftersom jag fortfarande bodde hemma.
 
Summa summarum?
Får du chansen - testa DBT. Ge det en ärlig chans. Gå på dina terapitimmar, gör hemläxorna, våga testa och våga framför allt att fortsätta testa fast det inte fungerar. 
 
/Hanna
 
 

Borderline och fördomar

En sak som gör mig väldigt upprörd är alla fördomar kring psykisk ohälsa och framför allt kring diagnoser så som borderline. Att skriva så öppet som jag gör här om min problematik är en ständig avvägning där jag de facto riskerar att en eventuell framtida arbetsgivare googlar mitt namn, hittar bloggen och väljer bort mig på grund av föreställningar hen har om borderline. Jag hade kunnat använda diagnosens nya namn, EIPS (emotionell instabil personlighetsstörning) men av ren princip väljer jag att använda begreppet borderline just för att folk har fördomar kopplade till det ordet. 
 
Ja, borderline är asjobbigt. Framför allt för personen med problematiken men även för närstående. Däremot är min erfarenhet att dessa problem nästan aldrig påverkar personens sysselsättning vad gäller jobb och skola. 
 
Jag får inte berätta saker om de andra i min DBT-grupp eftersom vi har fullständig tystnadsplikt men kortfattat så är vi en grupp på 5-8 borderlinepatienter som har 3 timmars terapi tillsammans varje vecka. Vi är extremt olika på alla sätt och vis men det vi har gemensamt, förutom vår diagnos, är att alla är extremt kompetenta. Vi snackar om 8 personer som mår skit men som, liksom mig, ändå klarar av att ha en normal sysselsättning. Personer som måste kämpa 10 gånger mer än friska människor men ändå lyckas prestera minst lika mycket. Vilka jävla superhjältar är vi inte? 
 
Jag blir jätteglad varje gång någon frågar vad borderline innebär för det betyder att personen som frågat är beredd att omvärdera sin uppfattning av diagnosen. Jag klarar också av att folk skämtar om diagnosen om de gör det på ett schysst sätt däremot blir jag svinförbannad om någon använder det som ett skällsord. Precis som när folk använder "anorektiker" eller "bipolär" som skällsord. Att inte förstå men vilja lära sig om vår kamp är beundransvärda egenskaper. Att inte vilja lära sig om och istället förminska vår kamp visar bara på inskränkthet. 
 
 
 
/H
 
 
 
 

Q/A - Hur orkar man när man har flera diagnoser?

"Hur hanterar du det med att orka med allt? Jag själv lider av ätstörningar (inte anorexi dock), depression, GAD, panik ångest & borderline. Det känns helt hopplöst att någon gång blir frisk. Hur gör du för att fortsätta orka kämpa?"
 
Det ärliga svaret på den frågan är att det gör jag oftast inte. Alltså jag skojar inte, jag bryter ihop minst en gång varje dag, tänker att ingenting någonsin kommer att bli bättre och att jag lika gärna kan skita i allt. Jag blir förbannad, gråter, skakar i en hög på golvet och skriver i min dagbok om hur mycket allt alltid suger och alltid kommer att göra det. 
 
Men varje gång så torkar jag mina tårar, reser mig från golvet och fortsätter framåt. Det kan ta några timmar, dagar eller månader men jag gör det, varje gång. Jag vet inte riktigt varför, jag har bara ett sånt himla driv, en sån intensiv längtan efter ett värdigt liv och framför allt - tron på att där faktiskt finns ett sådant liv även för mig. Det är lättare nu när jag ändå fått känna av det fantastiska livet har att erbjuda, det var mycket svårare för några år sedan då jag inte hade några sådana erfarenheter att luta mig emot. 
 
Det är vidrigt att bara ha en av diagnoserna du räknade upp ovan och för någon som dig (och mig) som prickar in allihopa är det inte konstigt att man förlorar hoppet ibland. Och det är okej. Det viktiga är att resa sig efter varje bakslag för jag vet att det finns ett lyckligt slut även för oss, vägen är bara ännu krokigare än andras. 
 
Rent konkreta tips på hur jag orkar är att jag får den vård jag behöver. SCÄ har inte släppt mig en enda vecka sedan jag skrevs in för fem år sedan men eftersom jag har en bredare problematik så har jag alltid fallit om jag inte fått hjälp med det andra också. Behandlinshem, DBT och dagvård på SCÄ funkar bra just nu men det gäller att hitta det som fungerar för en. 
Mina vänner är också så otroligt viktiga för att jag ska fortsätta orka. Jag kanske inte alltid klara av att vara så närvarande i våra konversationer som jag önskat och vissa kvällar måste jag åka hem tidigare än tänkt för att ångesten slagit sönder mig men jag var i alla fall där och jag har fortsatt att träffa mina vänner oavsett hur dåligt jag mått. Det har gett mig en känsla av ett sammanhang. 
 
Sedan har sysselsättning i form av skola även det fått mig att fortsätta orka. Inte alltid av konstruktiva skäl men det har hållit mig på benen för att jag haft ett sådant driv att få gå ut skolan, både grundskolan och gymnasiet, tillsammans med mina jämnåriga. 
 
Jag vet inte om det här svaret var till hjälp på något sätt eller om jag bara ställde till det. Jag känner med dig så så så mycket, jag kan ju inte veta hur du har det men jag vet hur det är att leva med alla de där diagnoserna i kombination (oavsett ätstörningsdiagnos). K ä m p a. Livet är värt det, det måste det vara. 
 
 
 
Tusen kramar
 
Hanna

En dag med borderline

Jag har fick en fråga om jag kunde beskriva hur en "borderlinedag" ser ut för mig, vilket då i direktöversättning blir en vanlig dag ur mitt liv. Så jag tänker att ni skulle få följa med på en liten berg- och dalbanetripp. Spänn fast er för nu blir det åka av....
 
"27/2-17
 
Morgon: Jag vaknar i min säng på behandlingshemmet av att personalen stormar in i rummet. Det tar några sekunder av yrvakenhet men sedan har det satt sig i bröstet, det där ångesttrycket som inte låter mig ta ett enda andetag utan att behöva kämpa mot en blytyngd. 
 
Förmiddag: Jag tar mig ändå iväg till DBT. På tunnelbanan trycker tårarna bakom ögonlocken men jag kan inte gråta, det är som att den där ledsenheten inte når hela vägen ut i tårkanalerna och lämnar mig med en känsla av oförklarlig sorg. 
DBT-mötet är bra. Min psykolog peppar mig till tusen och jag går därifrån med snabba steg, lyft av kraften från ilskan mot det samhälle som får kvinnan att hata sin kropp. 
 
Lunch: Jag äter lunch på Bolinders och ångesten brottas med en oändlig ensamhetskänsla. Det handlar inte bara om maten, det handlar om allt som är jag, hela mitt liv, allt blir till ett enda virrvarr i huvudet. Det är så kaotiskt att jag inte kan formulera något av det, så jag är tyst och ensamhetskänslan växer. 
 
Eftermiddag: Jag ska till naprapaten men när jag väl kommit dit så visar det sig att jag bokat in mig på fel klinik. BAHM ångest som ett klubbslag i bröstet född ur skammen som överväldigar mig. Jag ler och ber om ursäkt, vänder mig om och försöker gå som vanligt fastän hela världen gått sönder eftersom jag gjort fel. 
Tack vare DBT kan jag i den här situationen stanna upp (medveten närvaro), observera det jag känner och tänker och ringa mamma. Stackars, fina mamma som direkt möter upp mig för att hon vet vad sånt här gör med mig. Allt för att inget dumt ska hända. 
Vi hänger hela eftermiddagen och sakta men säkert sjunker ångesten undan. 
 
Middag: Jag äter middag, tar en kopp kaffe och sätter mig i mitt rum för att plugga matte. Helt plötsligt sprudlar jag av inspiration. Mattetalen avverkas i snabb takt samtidigt som jag planerar kommande blogginlägg, biobesök med min lillasyster och allt annat som ska fixas de närmaste dagarna. När Alva ringer inser jag att jag är jätteglad och hon fattar ingenting eftersom jag för några timmar sedan skrev på min instagram att jag hade en riktigt dålig dag. 
 
Kväll: Jag tar min medicin och går in till mitt rum för att sova. Glädjen är som bortblåst och ersatt med bottenlös sorg. Jag sätter på musik i mina hörlurar och plötsligt rinner tårarna. Efter en halvtimme samlar jag ihop mig och borstar tänderna innan jag snabbt somnar under kedjetäcket. "
 
Alla dagar skiftar inte såhär mycket men det är inte särskilt ovanligt. I perioder då jag är deprimerad ser det lite annorlunda ut, då finns inga positiva toppar. Sedan har jag också perioder då jag är helt tom dvs inte känner någonting varken positivt eller negativt.  
 
Har ni fler frågor är det bara att kommentera! Uppskattar ni sådana här inlägg förresten?
 
 
 
Många borderlinekramar
 
Hanna