-

Q/A - Anhörig med borderline

"Hej Hanna! Har en nära vän som jag är 100% säker på lider av borderline. Hon har aldrig tidigare varit i kontakt med psykiatrin och bor hemma hos sina föräldrar som hon har en riktigt kass relation till. Hon är på allvar ett litet barn i en artonårig flickas kropp och eftersom relationen till hennes föräldrar inte existerar så tyr hon sig till sina vänner, bland annat mig. Det är på den nivån att vi alla som står henne nära nästan går in i väggen då hon är så fruktansvärt klängig och krävande (även om vi älskar henne och vill hennes bästa) men detta börjar verkligen få oss alla att vilja ta avstånd. Hon hotar ständigt om att hon kommer att ta sitt liv om hon inte får sova över hos någon av oss för att slippa bo hemma, hon tolkar varje avvisning som att man avskyr henne istället för att tänka steget längre och förstå att man kanske inte orkar eller mår bra själv, hon är extremt destruktiv när det kommer till alkohol och relationer till killar, hon har tidigare haft ett självskadebeteende och hon är så extremt på, så otroligt törstande efter bekräftelse och mår i det stora hela fruktansvärt dåligt. 

Min fråga är, hur gör man? Hur ser man till att hon får utredas så att hon kan få rätt diagnos och rätt hjälp? Hur tar man öht upp det utan att såra eller förvärra situationen? Det är en fantastiskt fin människa i övrigt men hennes beteende gör att man inte står ut i längden, det är alldeles för mycket när man redan har nog med sig själv, vilket är jobbigt att inse när man samtidigt så himla gärna vill hjälpa. 

Vad tänker du och hur hade du själv velat att en anhörig betedde sig i denna situationen? Kram och kämpa på med ditt egna "
 
Hej och förlåt för ett långsamt svar. Jag vet inte om det fortfarande är aktuellt men det är en bra fråga så jag vill ta upp den i ett inlägg i alla fall. 
 
Den situation du beskriver låter verkligen helt ohållbar, både för henne själv och för er som hon tyr sig till. Det är verkligen fantastiskt att ni ställt upp för henne på det sättet ni gjort och att du ser vilken fin människa hon är bakom sina problem, det visar på fantastiska kvalitéter hos dig. 
 
Jag har tyvärr inget konkret jättebra svar på din fråga. Problemet med all psykiatrisk vård är ju att den alltid sker på eget initiativ (och ofta behöver man tyvärr även driva på för att det ska hända något), så länge personen inte är en fara för sitt liv. Det innebär att ska hon få en utredning kommer hon att behöva vara med på det och då krävs det någon form av insikt hos henne. 
 
Det du kan göra som utomstående och det du bör göra för att inte gå under är att prata med henne. Förmodligen kommer hon att reagera starkt men min erfarenhet är att när den första stormen lagt sig och man fått smälta samtalet lite så kommer egna insikter att komma upp till ytan. Hon kommer kanske bli asförbannad på dig först men samtidigt kan det ju inte fortgå såhär. 
 
För att det ska bli ett så bra samtal som möjligt så är mitt tips att du (eller någon annan) pratar själv med henne. Om alla är där kan det hända att hon känner sig attackerad och vänder taggarna utåt. I samtalet så kommer du också få bäst respons om du uttrycker det på sätt som "jag upplever att", "såhär blir det för mig när du", "jag har tänkt att det kanske skulle kunna vara såhär, känner du igen det?".
 
Jag hoppas att det svaret var till någon hjälp, svaret på resten av dina frågor kommer också!
 
Kram
 
Hanna
 
 

Hur hanterar man en viktuppgång

Hej. Jag tänkte skriva lite om hur man hanterar en viktuppgång men vill inleda med att säga att hade jag haft en magisk lösning så hade jag kunnat öppna en ätstörningsklinik och tjänat fett med pengar. Nu har jag ju tyvärr inte det men jag har ju ändå överlevt ett flertal viktuppgångar så lite tips kanske jag kan komma med. 
 
Att gå upp i vikt, eller reducera en undervikt som de så fint säger på SCÄ, är en fruktansvärd process för nästan alla ätstörda. Det är så påfrestande för man kan aldrig vila från det som orsakar ångesten eftersom man alltid har med sig sin kropp. Jag tror att det är det som gör kroppsångest till en av de, enligt mig, värsta ångestsorterna eftersom den är så svår att lämna. 
 
Extra svårt blir det när man äter på ett sätt som är menat att reducera ens undervikt. Att redan hata sin kropp och tycka att man är enorm och så samtidigt äta så att man går upp i vikt - det är en ekvation dömd till groteska mängder ångest. 
 
Men det är också i det som min första hjälpande tanke finns. Nämligen att den värsta kroppsångesten är den man har under själva viktuppgången. Jag säger inte att kroppsångesten försvinner bara för att man når en hälsosam vikt men åtminstone för mig har de perioderna snittat en så mycket lägre kroppsångestnivå. Det har fortfarande funnits tillfällen då jag haft minst lika mycket kroppsångest som när jag varit underviktig men det stunderna har inte hållt i sig lika länge. 
 
En annan sak som hjälper mig är mina motivationspunkter. Jag vet att jag inte kan ha ett liv värt att leva på en vikt som är farlig för min kropp och därför måste jag tillbaka till en friskvikt. Eftersom jag vet att det är så det måste vara så är det lättare att stå ut. Varje gång tanken på att jag är tjock kommer så kan jag kontra med att antingen väljer jag ett liv i sjukdom och då kan jag gå ned igen, eller så väljer jag ett liv i frihet och då måste jag fortsätta att äta.
 
Det underlättar också att försöka fokusera så lite på vikt och kropp som möjligt och istället ge plats för det som är fint i livet. Kroppsångesten kommer förmodligen att finnas med dig i alla fall men om du ständigt fyller på med glädjekällor (så som att träffa kompisar, gå i skolan, resa, osv) så får den mindre plats i ditt medvetande och då blir det lättare att stå ut. 
 
Sen gäller det också att vara snäll mot sig själv. Att validera sig själv i att det är förjävligt att behöva gå upp i vikt när man har en ätstörningsproblematik men att det är något som måste göras. Och prata med folk! Berätta för någon du litar på att du har de här tankarna, bara att få bli bekräftad i att man lider gör ofta lidandet lite mindre. 
 
För en utomstående till någon med den här problematiken är det bra att försöka lägga så lite fokus på kroppen som möjligt. Det gäller alla sorters kommentarer, både positiva och negativa, eftersom ätstörningen kommer vända allt emot den sjuka. Då är det bättre att prata om saker som är kul i livet och som den sjuke vet att hen inte kommer få ut mer av ifall hen blir frisk. 
 
Det här är det som hjälper mig och som gör att jag kan stå ut trots att gå upp i vikt är det jobbigaste som finns när man har anorexi (liksom de flesta andra ätstörningarna). Hoppas det kan hjälpa någon.
 
I badrummet på fest med finaste en kväll när livet var rätt bra faktiskt. 
 
 
Kramar 
 
Hanna
 

Hur mycket ska man pusha?

Jag har fått önskemål att skriva om vad närstående ska göra tiden då kroppen är återställd men psykiskt sett är man lika sjuk. 
 
Till att börja med vill jag säga att det här nog är den värsta fasen av tillfrisknandet och som utomstående gäller det att, i största möjliga mån, komma ihåg det. Det innebär alltså att det sämsta man som utomstående kan göra i en sån situation är att till exempel säga att personen ser frisk ut. Ätstörningar sitter i huvudet, inte i kroppen. 
 
Det innebär dock inte att man inte ska fortsätta att peppa personen i att ta nya steg. Det finns alltid en risk med att vara kvar för länge i samma "fas" av tillfrisknandet eftersom det gör att man befäster vanor som, ju längre tiden går, blir svårare att bryta. Det går inte att bestämma en generell regel för hur mycket man som utomstående ska pusha utan det beror ju helt på situationen men om jag tänker på hur det varit för mig så har jag nästan alltid uppskattat påtryckningar. Det är så jävla lätt att man fastnar annars och ju mer tid som går desto svårare blir det att ta sig därifrån. 
 
Det viktigaste är på vilket sätt man pushar någon. Det sätt som funkat bäst för mig är att konkret påpeka något sjukt beteende, låtit mig smälta det ett par dagar och sedan ta upp hur vi kan hjälpas åt att se till att jag blir av med det. Sedan är ju A och O är självklart att lyssna in. Om jag uttryckligen säger att jag inte vill bli pushad så måste personen i fråga lyssna på det. Dock finns ju risken att jag (dvs sjukdomen) säger det hela tiden och hamnar man i den situationen kanske man som utomstående måste trycka på lite i alla fall. 
 
Jag hoppas att svaret varit till någon hjälp. Det är en extremt svår fråga att generalisera kring men det här var ett försök i alla fall. 
 
 
Bild från ett tag sedan när jag forttfarande orkade sminka mig
 
 
Kram 
 
Hanna

Kommentarer om undervikt

 
Jag tänkte skriva om en sak som kanske är lite kontroversiell. Generellt pratas det väldigt lite om det i ätstörningsvården, något jag tycker är dumt eftersom det åtminstone för mig är en väldigt angelägen del. 
 
Det handlar om kommentarer om ens kropp när man är underviktig. Det fortsätter lite på temat välmenande kommentarer men med en annan inriktning än det jag pratade om i ett tidigare inlägg. Nu handlar det om kommentarer i stil med "du är mager, det är inte snyggt att vara sådär smal" "du ser sjuk ut" "du ser inte ut som en riktig människa" osv. 
 
Kommentarer likt dessa är menade att få en att inse att man måste gå upp i vikt och att först då är man "okej". I vissa fall får det säkert den effekten men många gånger får det, i alla fall för mig, rakt motsatt effekt. Varför då?
 
Till att börja med så ligger det i sjukdomens natur att vilja vara så smal som möjligt. Något som då kanske menas som något negativt (typ att man är mager) uppfattas genom sjukdomens filter som något positivt. 
 
Den andra aspekten på det är att det i sig är väldigt förstärkande att få oroliga kommentarer. Att folk plötsligt börjar oroa sig för en för att man gått ned i vikt gör att man förknippar undervikt med omtanke. Omtanke man egentligen behöver minst lika mycket av då man är friskviktig men fortfarande mårdåligt. 
 
Så vad ska man som utomstående göra? Om jag bara får prata utifrån mig själv så är nog det bästa att i den mån det går inte kommentera vikten, oavsett hur mycket eller lite jag väger. Om jag däremot säger att jag är fet så måste man ju givetvis säga emot det men ju mindre vikt som läggs vid vikten desto mindre viktig blir den. Istället för att kommentera vikten kan man säga att "du ser ledsen ut, vill du berätta vad det är?" Min sjukdom hade inte uppskattat det men jag hade definitivt gjort det.
 
Jag nyanserar gärna inlägget senare och blir bara glad om ni kommenterar vad ni tycker och tänker om det här. Det är ett jättesvårt ämne som det sällan pratas om.
 
Här får ni en orelaterad bild på Jocke Berg för att han är bäst. 
Kram
 
Hanna
 

Hur det är att ha en ätstörning

En text till dig som inte är sjuk. 
 
Jag vill inleda det här med att poängtera att allas ätstörningar är olika och det säkraste sättet att veta hur någon upplever just sin ätstörning är att fråga. Det jag skriver här gäller alltså inte för alla utan anledningen till att jag gör det här inlägget är för att det kan vara väldigt jobbigt att förklara en ätstörning för någon som aldrig kommit i kontakt med problemet tidigare. 
 

 
Tänk på en person du från djupet av ditt hjärta avskyr. En person som alltid är i vägen, sårar folk, är jobbig, ful, ja rentav så grotesk att du måste vända bort blicken för att du äcklas så mycket av åsynen av dess kropp. Det här är en person du skulle göra precis vad som helst för att få slippa ha i din närhet. 
 
Tänk dig att den personen är du själv. Tänk på hur det är att vara fångad i den kropp man avskyr mest på hela jorden tillsammans med den person man hatar mest av allt.
 
Så du försöker förändra det du hatar så innerligt. Att förändra en personlighet är svårt, liksom dina ansiktsdrag. Det du däremot har kontroll över är storleken på din kropp.
 
Du börjar äta mindre och trots att din inre röst intalar dig att det du gör är rätt och att du äntligen kommer att bli fin så kommer varje missad tugga, varje löptur på tom mage och fingrar tryckta i halsen få dig att må lite, lite sämre. För det spelar ingen roll att du försöker intala dig själv att du kommer bli mer älskvärd för varje kilo du tappar, de destruktiva handlingarna du utför mot dig själv får dig rent biologiskt att på sikt hata dig själv mer. 
 
Det är inte melankoliskt vackert att svälta sig. Att vara i svält innebär att må så dåligt att du inte ser någon mening med att leva men eftersom din hjärna slutat fungera på grund av näringsbrist så tror du att det beror på att du är för stor. Så du äter ännu mindre och allt blir bara värre och värre. 
 
Tillslut kommer man till en punkt där det inte fungerar längre, inget fungerar längre. Kanske är det du själv som söker hjälp, kanske är det människor i din omgivning, eller så bestämmer du dig för att försöka själv. I vilket fall är det ofta här det riktiga helvetet börjar. För att gå upp i vikt känns som en lika onaturlig lösning på dina problem som att gå ut och slå ned någon random person på gatan. Det går emot allt du levt efter och ångesten låter sig inte vänta. 
 
Det kommer att vara så obeskrivligt jobbigt att du kommer att ge upp, förmodligen flera gånger. Men om du får stöd så kommer du att resa dig igen för Du finns ju kvar där bakom och du vill inte leva på det här sättet. Trots detta kommer du säkert att göra massa saker som för en utomstående måste verka helt absurda men som för dig tycks vara enda sättet att lindra den outhärdliga ångesten. Jag pratar om mat som gömts i underkläderna, tusentals situps i sängen medan alla andra sover, laxeringsmedel och enorma bråk bara för att du (din ätstörning) fått för sig att det är lite för mycket smör på mackan. 
 
Du gör inget av det där för att du tycker att det är kul eller för att du vill göra dina närstående illa. Faktiskt kommer skuldkänslorna ibland vara värre än kroppsångesten men du är så låst i tvången att det ändå känns helt omöjligt att äta den där jävla glassen. 
 
 
Hur lång tid det tar för dig att bli frisk varierar från person till person. De allra flesta är friska inom ett år ifall de får rätt behandling, för vissa tar det kortare tid, för andra mycket längre. Förmodligen kommer det finnas en rätt så lång period där du utåtsett ser helt frisk ut. Då du har uppnått din friskvikt, du har återupptagit ditt sociala liv, gått tillbaka till fulll sysselsättning och pratar aldrig om att det skulle vara jobbigt med mat. Men det kommer att finnas med dig hela tiden. Varje tugga kommer inte få ångest att explodera i ditt bröst men du kommer att registrera allt du äter, du kommer att hata din kropp för att den är normal, hata dig själv för att du är en så värdelös person.
 

Fortsätter du att kämpa så kommer du att bli frisk tillslut, det vet jag att alla kan bli om man bara har rätt förutsättningar omkring sig. Det jag vill förmedla med det här inlägget är inte en känsla av hopplöshet för dig som är sjuk utan jag vill få dig som är utomstående att förstå vad det är vi går igenom, varenda dag. Att bli frisk är som att jobba 300% och så ska detta kombineras med socialt liv, skola och jobb. Vi är sådana jävla superhjältar som trots det inte ger upp och en del av den förtjänsten ligger hos dig som inte säger att du förstår fast du inte gör det utan lyssnar uppmärksamt, validerar och tar hand om oss när vi inte längre orkar själva. 
 
 
Om ni undrar något, frisk som sjuk, är det bara att kommentera. 
 
Hoppas ni får en fin vecka. 
 
Kram 
 
Hanna
 

Till dig som är närstående till någon med en ätstörning

Ev. triggervarning. 

 

"You're not in control and you won't be told

All I can do to keep you safe is hold you close

Hold you close til you can breathe on your own

Til you can breathe on your own


Hold tight; you're slowly coming back to life

I'll be keeping your head up

I'll be keeping your head up, darling

Let go of all your haunted dreams tonight"



Jag lyssnade på den här låten av Birdy och blev berörd på ett sätt jag sällan blir.  Jag fylls av sådan tacksamhet och beundran över närstående som håller en vid liv även när man gör allt för att förgöra sig själv. Släktingar, nära vänner, syskon och föräldrar. Ordet superhjältar räcker liksom inte till för att beskriva er för det ni gör är obeskrivligt.


Mamma och pappa, tack för att ni aldrig vek av från min sida även när jag gjorde allt för att trycka bort er. Tack för att ni sjukskrev er för att kunna hjälpa mig i min kamp, tack för att ni fanns kvar där även fast jag skrek att jag hatar er och att ni förstör mitt liv. Tack för att ni spenderade månader på låsta avdelningar med mig, för att ni åt alla de där mellanmålen fastän ni inte var hungriga bara för att stötta mig. Tack för att ni alltid krigat för att jag ska få den vård som är bäst för mig.


Men framför allt, tack för att inte gav upp. Tack för att ni fortsatte fastän jag blev sjukare och sjukare. Tack för att ni förändrat ert sätt att möta mig för att det skulle passa mig bättre.


Jag är så ledsen för all smärta jag åsamkat min omgivning och då framförallt min familj. Jag är så otroligt tacksam över att ni alltid förstått att det är sjukdomen och inte Hanna som sagt och gjort alla de där hemska sakerna. Jag har alltid gjort allt i min makt för att inte skada er men när man styrs av en demon tappar man greppet om verkligheten.


Jag tänker tillbaka på den tid jag mådde som sämst och var som mest fast i sjukdomen. Jag minns nästan varenda delvikt, alla justeringar av mitt matschema och olika destruktiva saker jag gjort. Under den här 10 månader långa perioden har jag inte ett enda minne av mina systrar. Det är så fruktansvärt skrämmande men visar på hur extremt starka ätstörningar kan vara. Man är inte sig själv. Det här skrev jag ungefär i mitten av den här värsta perioden.

 

 


Om du är en förälder eller annan närstående som sitter och läser det här nu, som gått in under kategorin "För utomstående" för att förtvivlat försöka förstå vad det är ditt barn går igenom och hur du bäst kan finnas där för att hjälpa. Du är fantastisk, ditt barn kanske ber dig att dra åt helvete men hen kommer tacka dig när sjukdomen släppt det värsta greppet om kroppen och hjärnan.




Kom ihåg att inte glömma bort dig själv. Jag vet att du alltid vill finnas där för personen, "I'll be keeping your head up. And I won't let you down" men det är inte mänskligt och blir inte bra för den sjuka om du går sönder på vägen. Se till att ha någon att prata med, att inte alltid vara stark är det som gör dig starkast i längden.

 

Hanna

 

Ångest

Ångest är ett begrepp många slänger sig med dagligen utan att egentligen förstå innebörden av ordet. Jag har inte så stora problem med det eftersom jag vet att folk inte menar något illa utan bara är ovetandes. (Då tycker jag att det är värre när folk är direkt respektlösa och skämtar om att "cutta sig" eller "få anorexia för att bli smal"). 
 
Det jag däremot hatar är när folk säger att "ångest inte är farligt" för då blir det som att man förminskar den vidrigaste känslan på jorden till något som en inte ska bry sig så mycket om. Det är så otroligt lätt för någon på utsidan att säga att det bara är att stå ut när varje ögonblick fräter sönder ens organ inifrån och varenda kroppsdel känns förlamad.
 
Mitt mest grundläggande problem är att jag har ångest. Lite ångest har alla människor, det är en skyddsmekanism för att vi inte ska göra dumma saker som leder till att vi utesluts ur gruppen eller utsätter oss för farliga situationer. För mig har den här känslan spårat fullständigt och jag har haft den här problematiken så länge jag kan minnas, även om den ökade i och med tonåren. 
 
Ångest känns olika för alla personer. För mig är det en ständig tyngd över bröstet vilket vid minsta trigger ökas till ett tryck av x antal ton samt att det börjar värka så att det på riktigt känns som att jag har ett hjärtfel. Det här sprider sig upp längs med ryggraden, pressar samman strupen vilket gör det svårt att andas och rör sig sedan ut i armar och ibland även benen, gör de tunga. Det har nog inte gått en dag de senaste 6 åren utan att den här reaktionen utvecklats i min kropp, även om det är av olika styrka. 
 
Anledningen till att jag skriver det här är för att jag tyvärr inte är ensam med att ha den här problematiken. Ätstörningar innebär i princip alltid ångest (av olika anledningar), liksom depression och andra psykiatriska diagnoser. Men det handlar egentligen inte om vilken eller vilka diagnoser man har utan hur man fungerar. 
 
I långa perioder har min största rädsla varit ångesten. Jag har gjort precis vad som helst för att slippa känslan jag beskrev ovan - vilket är fullt föreståeligt för det känns som att jag ska gå sönder och det vill jag faktiskt inte. Problemet är bara att mitt sätt att hantera ångesten har varit att svälta, hetsträna och skada mig. Beteenden som enbart lett till mer ångest. Jag illustrerade det för ett tag sedan med den här bilden:
 
Så vad fan ska man göra då? Ja, det är precis som allt annat individuellt. Det finns massor av olika ångesthanteringsstrategier som fungerar olika bra för olika personer, jag tänkte sammanställa en sådan lista senare. För mig kan det hjälpa korta stunder med distraktion eller att ta väldigt starka mediciner men oavsett vad jag gör kommer ångesten tillbaka och tillslut återstår bara ett alternativ - att stå ut. Jag måste låta känslan finnas i min kropp och i mitt bröst. Alla genvägar via destruktiva beteenden blir i slutändan senvägar. Distraktion kan hjälpa i stunden men för att kunna leva ett funktionellt liv behöver jag klara av att leva med de här känslorna i kroppen. 
 
Och vet ni vad det bästa med det här är? När man tillåter ångesten att finnas, utan att försöka trycka undan eller bota på olika sätt, ebbar den ofta och helt plötsligt skrattar du sådär innerligt att det käns hela vägen ned i maggropen. 
 
 
När jag nästan matchade min sport-bh med väggdekalen
 
Fortsätt kämpa allra bästa ni. Jag måste också tacka för kommentarerna på mitt förra inlägg, ni anar inte hur mycket de betyder. Det är fantastiskt att det finns folk som bryr sig om mig och det jag skriver. Tusen, tusen tack.
 
Hanna
 
 

Vad är ett självskadebeteende och vad gör jag?

Vad räknas som ett självskadebeteende?
Liksom det mesta som har med psykisk ohälsa att göra finns det ingen hundraprocent bestämd definition. Jag skulle säga att ett självskadebeteende är ett beteende där du på något vis medvetet utsätter dig själv, oftast din kropp men inte alltid, för lidande. Det som man pratar mest om i medierna är ungdomar som skär sig och det är väl ett av de självskadesätt som är lättast att sätta fingret på. Antingen skär du dig eller så skär du dig inte (och då räknas även rispningar, nålstick osv). 
 
För vissa är självsvält ett självskadebeteende. Man har ångest över sin kropp och hoppar över ett extra mål för att straffa sig själv, för att få känna något annat än ångest (obs obs obs det fungerar inte). Men för vissa är självsvält inte alls ett självskadebeteende utan sker av en annan anledning. Det är egentligen inte så jätteviktigt mer än att det kan bli lättare att prata om i terapi ifall jag förstår varför just jag har mina problem. 
 
Exakt samma sak gäller med kräkningar och tvångsmässig träning, men självskadebeteenden finns i ännu fler former som sexmissbruk, överdoser, etcetra, etcetra. 
 
Om du undrar ifall du har ett självskadebeteende kan du ställa dig följande frågor:
  • Utför jag det här beteendet för att slippa ifrån obehagskänslor eller straffa mig själv?
  • Skadar det här beteendet min kropp eller mitt psyke?
 
Vad gör jag om jag har ett självskadebeteende?
Tyvärr måste du göra det som du minst av allt vill göra i den situationen och det är att berätta för någon. Det finns säkert personer som skadat sig litegrann och sen lyckats sluta på egen hand men om detta har blivit ett stort problem i ditt liv är det väldigt svårt att klara av det själv. Ibland räcker det att prata med en förälder/annan vuxen eller, om man själv är vuxen, med en vän/annan vuxen person. Ibland känns det som det lättaste och ibland känns det helt omöjligt att prata med någon man känner om problemen. 
 
Vill du inte prata med någon i din närhet eller har testat det men det inte hjälper så sök hjälp! Som Tilia skanderar, ensam är inte starkast. Jag sökte hjälp hos ungdomsmottagningen när jag var 13. Fick snabbt tid hos en kurator som var utbildad, hade många tidigare erfarenheter av självskadande tjejer och var en god lyssnare. 
Vill man inte till Ungdomsmottagningen eller skolkuratorn finns SHEDO och Tilia, två organisation med olika stödfunktioner (bla.a jourmail och stödchatt) för folk med ätstörningar, självskadebeteenden men även andra sorters psykisk ohälsa. Titta gärna in där, det kan vara ett bra första steg och de finns alltid oavsett om man är i behandling redan eller aldrig har träffat en psykolog. 
 
Går det för långt så tveka inte att söka hjälp inom psykiatrin. BUP för barn under 18 och vuxenpsykiatrin för de över 18. Jag kan verkligen rekommendera DBT vilket är en behandlingsform jag kan skriva mer om ifall intresse finns. Har även hört en del bra grejer om MBT. 
 
 
Vad gör jag om jag misstänker eller vet att en anhörig har ett självskadebeteende?
Du måste säga ifrån! Om du är vän eller annan anhörig så prata först med personen men om det inte hjälper så informera vårdnadshavare. Det är aldrig ditt ansvar som vän att se till att din kompis inte skär sig eller tvångstränar. Det är fantastiskt att ha en stöttande vän vid sin sida men det sista man vill som sjuk är att vännen ska må dåligt för att man själv mår dåligt. Jag tycker den där syrgasmasken på flygplanen är så bra, sätt alltid på dig din egen innan du sätter på ditt barns. Ta alltid hand om dig själv först. 
 
Om du inte är vårdnadshavare för då måste du agera. Ditt barn kommer med stor sannolikhet att bli argt på dig men ta samtalet (eller snarare samtalen) ändå. Tveka inte att söka utomståendes hjälp, för mig var det helt omöjligt att ta hjälp av mina föräldrar fast de fanns där med allt tänkbart stöd. 
 
Viktigast för mig har alltid varit att omgivningen inte accepterat mitt självskadebeteende. De mest triggande kommentarerna i världen är att det är bra att jag inte skar mig lika djupt den här gången (fälld av personal på BUP-akuten, säger ju en del tyvärr). Mängden självskadande är egentligen oväsentlig. Det är själva handlingen som är grejen. Att gå emot alla kroppens instinkter för att man inte står ut med sina känslor och hatar sig själv så mycket. Sedan betyder inte det att man inte ska reagera ytterligare ifall någons självskadebeteende blir direkt hotande för hälsan. Det är farliga grejer. Det finns många exempel på personer som skurit av nerver och tappat känseln eller till och med blivit förlamade. Människor som skadat sig så illa att man dör fast det inte varit meningen. 
 
Det är alltså inga smågrejer det här och stegen vidare från den där första rispan, första skippade måltiden, första situpsen, är alldeles för lätta. Det är bättre att agera för tidigt än försent, samtidigt som man får försöka att inte trigga igång något hos personen.
 

Ursäktar för babbel och eventuell förvirring, hoppas ni förstått vad jag menat i alla fall. Fler inlägg om detta kommer. Undrar ni något så är det bara att kommentera. 
 
Kram 
 
Hanna
 

Den värsta ångesten

Jag har ju en förkärlek till att pratar om saker utifrån mitt personliga perspektiv och på ett sätt som kanske inte är det vanliga. Därför varnar jag er än en gång för att vad jag nu kommer skriva om ångest kanske inte stämmer in på någon annan än mig. Kommentera gärna om det trots allt gör det.


Jag har legat ihopkrupen i fosterställning där på golvet så många gånger. Jag har skakat, slagits, svettats, mått illa, frusit och maniskt mumlat saker som att "jag ska dö" eller "jag ska bli smal". Personalen som sitter med mig håller i och väntar säger ”Det går över, tänk på andningen bara. Du har varit igenom det här många gånger förut det är som värst nu du är på toppen av ångesten sedan blir det bättre”. Genom ångestmolnet har jag lyssnat och försökt tänka så. Jag vill ju bli frisk och jag har någon som berättar för mig hur man gör för att bli frisk så då gör jag som den personen säger.

”Ångest är hemskt men det går alltid över”.

Jag vet inte hur många hundra gånger jag hört de orden de senaste åren. Jag har lyssnat, försökt att ta in och agera därefter. Men nu räcker det. Nu säger jag stopp, för det där stämmer inte.

Va, hur menar hon nu? Jo det som personalen syftar på är ångestattackerna då jag agerar ut min ångest. Då jag kastar mig runt och gnyr och skriker och gråter. De attackerna går alltid, alltid över. Men attackerna är inte det värsta tillståndet jag är i i min vardag. Nej, det allra värsta är den konstanta ångesten. Den där ångesten som gräver sig så djupt in i bröstkorgen att man knappt får luft och blicken ser lite suddigt men man håller sig ändå kvar i behärskat tillstånd.

Jag har inga belägg för det här utöver mina egna erfarenheter men jag tror att vårdpersonal och psykologer har fastnat i vad PTSD är. En psykisk sjukdom som för de flesta innebär att man kan få sådana fruktansvärda attacker att det känns som att man ska dö av ångest och man kan verkligen inte kontrollera sig oavsett vilken situation man är i.

Men ätstörningar är inte PTSD. Visst kan man ha PTSD och en ätstörning men det är ändå två olika ångestar. I alla fall är det så för mig. Jag mår inte sämst när jag har en ångestattack. Jag mår fruktansvärt dåligt, annars skulle jag inte skrika och fara runt, men då är jag så mitt uppe i hyperventilerande och rörelse att bröstet lättar och tankarna bara blir ytliga.

Därför tycker jag att det är så himla fel när personal säger att ångesten går över, för det gör den inte. Min ångest går aldrig över. Attackerna går över, men det är innan och efter som det är som värst. Då anorexin skriker i mitt huvud och bröstet är tungt, tungt, tungt men jag fortfarande klarar av att hålla ihop mig.

 

Fan vad deprimerande, vad är det du skriver Hanna? Menar du att det inte är någon mening att stå ut i ångesten för att den ändå aldrig går över? Nix, helt tvärtom. Ångesten går inte över kortsiktigt och jag tycker att det är fel av personalen att påstå det (fast de vet ju inte bättre). Men jag kommer inte att ha såhär mycket ångest resten av mitt liv. För nu kan jag hålla ångesten i schack i relativt långa perioder utan att agera totalt destruktivt och det är det som gör att jag tillslut kommer att få mindre ångest. För så länge man svälter, spyr, tränar eller skär sig så fort ångesten ökar så blir den värre för varje gång. När man inte gör det stannar ångesten av. Den blir inte bättre, men den blir inte heller värre. Långsamt, dag för dag, kan man ta sig fram genom livet. Börja med saker som man gjort innan man blev sjuk, komma tillbaka till skolan och dansen. Gå på bio med kompisar och följa med till landstället. Folk ser inte hur man lider för att ångestattackerna är färre men jag vet hur mycket du lider. Jag vet hur mycket jag lider varje dag och sekund. Men jag vet också att det är enda sättet att bli frisk och jag vet att det kommer att vara värt det.

Så föräldrar och personal, nästa gång ni säger att ångesten går över så tänk er för. Ångesten går inte över, jag får bara tillbaka kontrollen och kan hålla min ångest i en liten osynlig låda i bröstet. En låda med sylvassa kanter som skär in i min hud. Jag kan släppa ut den om jag vill men det vill jag inte för då kan jag inte göra annat än att springa omkring och slå sönder glas och det ger mig inget alls.

Glöm mig inte bara för att jag inte syns. Ångestattackerna är inte värst, det är all tid emellan. Jag klarar att stå ut om du, som vuxen, stannar vid min sida.


 
 

 

/Hanna


Depression

Liksom med mycket annat slänger sig folk med begrepp som att de är deprimerade eller att något är deprimerande. Jag har inget emot det men här kommer ett inlägg som förklarar vad depression är eftersom jag vet att många av er som läser det här är deprimerade eller känner folk som är det.


 

Depression är långvarig och djup nedstämdhet. Det är vanligare att äldre personer får depressioner än yngre, även om det inom barn- och ungdomspsykiatrin och framför allt ätstörningsvården är många som får depressioner. Depression är en dianos som ställs av läkare efter en depressionsutredning. Jag har gjort sådana utredningar x antal gånger och det är ett antal sidor med frågor som man ska kryssa i och göra olika skattningar, plus att det är en del muntligt. Om man vill finns det test på nätet som stämmer på ett ungefär. 

 

Symtom på depression är bland annat följande:

  • Djup sorg som inte lättar
  • Nästan konstant ångest
  • Orkeslöshet
  • Hopplöshetskänslor
  • Självmordstankar
  • Saker som förut var kul har förlorat sin mening
  • Minskad eller försvunnen sexuell lust
  • Svårt att ta beslut och utföra vardagssysslor  
  • Koncentrationssvårigheter

Omgivningen reagerar ibland dumt på depression. Jag har haft min depressionsdiagnos i två år nu och vet att jag var deprimerad minst åtta månader innan det (förmodligen längre). I olika skeden av depressionen kan det vara svårt att överhuvudtaget kliva ur sängen. Men depression kan också visa sig lite annorlunda på oss med ätstörningar. Jag har alltid klivit ur sängen för att anorexin drivit mig, jag har fortsatt att prestera i skolan fram tills att svälten slog ut hjärnan totalt och jag slutade aldrig utföra mina sysslor för jag var en duktig flicka. 

Istället visade och visar sig min depression i nedstämdshet (som inte alltid syns), konstant konstant konstant ångest, starka självmordstankar, orkeslöshet och meningslöshetskänslor. 

 

Alltså finns det inget konkret svar på hur en deprimerad människa är men oavsett hur symptomen visar sig så är det viktigt att söka hjälp. Det är helt fel att som förälder försöka pressa ett deprimerat barn att göra sådant som hon vägrar för att hon inte orkar, för att hon inte ser någon mening med det eller något annat för då kan det slå åt helt fel håll. Istället finns hjälp att få, det finns både tabletter och psykologer och för många krävs det inte så himla mycket för att få resultat

Det är viktigt att man får hjälp, speciellt unga, för annars är det lätt att man i ett desperat försök att lindra det som gör så ont börjar spy, sluta äta eller skära sig. 

 

Varför blir man deprimerad?

Det finns oändliga orsaker till att man bli deprimerad, depression innebär att olika signalsubstanser i hjärnan har kommit ur balans och för att rätta till det så tar man antidepressiva. Men varför det sker en rubbning i signalsubstanserna är väldigt personligt. Jag har alltid varit ett ledset barn. När jag var liten hade jag OCD vilket gjorde mig väldigt rädd och ångestig, samt som jag alltid haft ångest över nästan allt och har någon form av social fobi. Men det som fick mig att bli deprimerad "på riktigt" var ätstörningen. Ju mer tid av mitt liv som gick åt till att tänka på mat, vikt och träning desto mindre livslust fick jag och i och med svälten orkade min kropp inte med något alls - allra minst att vara glad. 

Men man kan också få en ätstörning för att man är deprimerad och då kan depressionen t.ex. komma ifrån att en närstående har dött eller att man är extremt stressad.

 

 En ledsen trettonårig Hanna som gått hos Scä i några månader. Det var tiden innan jag började skriva för att uttrycka hur jag kände utan fotade istället.

 

Ställ frågor om depresison i kommentarerna så svarar jag i ett senare inlägg. 

 

/Hanna

 

 


Vikten av att vara konsekvent och äta allt

Folk runtomkring en tror att det värsta man vet är att äta. De tänker att man blir glad för varje mål mat man slipper och att man tycker om de som slarvar med ens mat. De stämmer inte.

Visst, i vissa perioder får man kortsiktiga kickar av att någon missar ens mellanmål eller lägger upp alldeles för lite mat till lunchen. Men på längre sikt och i de allra flesta fallen så genererar det mer ångest ifall omgivningen gör medvetna eller omedvetna missar.

Varför det då? För mig handlar det om flera saker. 
Jag får för mig att folk tycker att jag är tjock och vill att jag ska gå ned i vikt och att det är därför de skippar mat eller att de tycker att jag äter för mycket i vanliga fall. Jag blir också triggad eftersom jag då tänker att jag skulle kunna komma undan med mer och då känner jag att jag måste fuska.

Men den allra främsta anledningen är faktiskt att jag blir hungrig. Mitt matschema är perfekt anpassat efter min normalviktiga kropp och det gör att jag är precis lagom mätt hela tiden. Men glömmer någon något eller lägger upp en för liten portion så rubbas hela balansen i kroppen och det drar igång tankarna något enormt. För när magen gapar tom så kommer tänker hjärnan av naturliga skäl på mat och när den tänker på mat så frodas ätstörningen. 

Det är orsakerna till att det är så himla viktigt att äta varenda måltid på matschemat och äta varenda sak som står där på. Om du skiter i en banan så kommer det inte göra någon skillnad på din vikt (liksom en extra banan inte heller gör). Det som gör att det är viktigt att äta den är att man inte får sträcka ätstörningen ett finger för då tar den hela armen. Så länge du inte kan äta utöver matschemat kan du heller inte ta bort något (utan att prata med din behandlare först).

Jag postar det här under utomstående eftersom det är en av de viktigaste uppgifterna föräldrar som behandlar ett ätstört barn har. Att vara ständigt konsekvent och fyrkantig. Hur fånigt det än känns att slåss om den sista skeden fil i skålen så är det ändå det man måste göra. För då ger man inte ätstörningen chans att ta över tankarna.

/Hanna

Beröm

Ett problem jag stött på både hemma och i vården sedan jag började min ätstörningsbehandling är att jag har haft svårt att ta emot beröm. Jag vet att det är något jag delar med många andra så därför tänkte jag ta upp det här.
 
2012:
"Jag mår så jävla dåligt och maten går skit"
"Men du, jag tycker att det går jättebra. Du är så himla duktig!"
"Säg inte så..."
"Varför inte?"
"Jag förtjänar inte att få beröm"

Det här var min första tankegång vad gäller att jag inte gillar att få beröm. Sjukdomen får mig att hata mig själv så mycket att den inte klarar av att andra berömmer mig. För att undvika att få skit från sjukdomen så försöker jag undvika beröm.
Men om det här är enda anledningen till att folk inte ska ge en beröm så är det ju precis det man ska göra! För om sjukdomen tycker att man själv och omgivningen ska bete sig på ett sätt måste man göra tvärtemot. Så att man "inte förtjänar att få beröm" är inget giltigt argument.
 
 
2013:
"Jag mår så jävla dåligt och maten går skit"
"Men du, jag tycker att det går jättebra. Du är så himla duktig!"
"Säg inte så..."
"Varför inte?"
 
"För då låter det som att du tror att allt är bra bara för att jag gör några bra grej. Då måste jag bevisa att jag visst mår skit genom att göra dumma saker"

Ah, där har vi nästa dimension i frågan. Rädslan som uppstår över att omgivningen inte ska förstå hur dåligt man mår, och att få beröm är i sjukdomens öron ett kvitto på att folk tror att saker är bra. Men det är vad sjukdomen hör och vad sjukdomen tycker. Som så många gånger måste vi ta ett steg bakåt och se verkligheten som den verkligen ser ut. Omgivningen vet att allt inte är bra bara för att man klarar av att äta en bulle, det är sjukdomen som vill få dig att tro det för att få tillbaka dig.
Så inte heller här ska beröm undvikas.
 
 
2014:
"Jag mår så jävla dåligt och maten går skit"
"Men du, jag tycker att det går jättebra. Du är så himla duktig!"
"Säg inte så..."
"Varför inte?"
"För då känner jag mig jätteinvaliderad. Jag berättar för dig i förtroende att jag mår dåligt och att maten inte alls går så bra som jag önskat. Då vill jag inte bara att du klappar mig på huvudet och säger att jag är så duktig, jag vill att du bekräftar mig i det jag säger! Jag hade inte sagt att jag tycker att det går dåligt eller att jag mår dåligt om jag inte velat att du skulle stötta mig i att göra något åt det eller bara för att få tröst."
 
Där har vi det. Tre år tog det för mig att lyckas formulera mina känslor men nu har jag slutligen ett svar på varför jag inte gillar att få beröm och varför man ska vara försiktig med att ge det. För det handlar inte om att jag inte behöver bli uppmuntrad för det bra jag är och gör eller att jag hyser en irrelevant rädsla för att folk ska tro att jag är frisk. Det handlar om att jag vill bli bekräftad i det jag känner. Att öppna sig för någon och berätta att man tycker att saker är jobbiga eller att man mår dåligt är ett enormt stort steg. Men att då bara bli mött av en massa komplimanger är nästan helt värdelöst. Komplimangerna kan komma i efterhand, men nu i stunden vill man ha bekräftelse. Beroende på situation och vem det är man pratar med vill man kanske ha hjälp med hur man ska tänka, eller så vill man bara ha en famn att gråta i. Man vill kunna sitta och förbanna hur jävligt livet är och rita arga teckningar tillsammans. När man väl fått ur sig det så kan man börja om igen, och då är det ett utmärkt läge för beröm som kickstart tillsammans med en försäkran om att man alltid kommer att finnas för den som mår dåligt.
 
 
Jag vet inte om ni tycker att det jag skrivit är helknasigt? Om ni inte tycker det kan ni visa inlägget nästa gång ni tycker att beröm kommer på fel plats. Eller återberätta det med egna ord. 
 
EDIT: Detta gäller förstås inte er! Det handlar om mina föräldrar och vårdpersonal. Jag blir superpeppad av ert beröm eftersom jag vet att ni vet.
 
/Hanna

Skrapa tallriken

För många ätstörda handlar en stor del av sjukdomen om att försöka undvika mat. Man fuskar, gömmer, spyr och manipulerar. I det här inlägget tänkte jag ta up ett beteende jag själv har väldigt stor erfarenhet av. Att sprida ut mat över tallriken.
 
Det går ut på att man sprider ut maten över precis hela tallriken eftersom det då ser ut som att man har ätit upp fast man inte har det. På Scä är det här beteendet bannlyst och begreppet "skrapa tallriken" skallar gång på gång genom den tysta matsalen. Jag blev så fruktansvärt irriterad på att man var tuvngen att skrapa av varenda smula mat, men nu förstår jag slutligen varför.
 
Den mat du lyckas sprida ut kommer aldrig kunna få dig att gå ned i vikt. På samma sätt som den aldrig kommer att få dig att gå upp i vikt. Så varför är då personalen så noga med att man ska skrapa upp allt? Jo, för att det sjuka beteendet som det är att sprida ut maten på det sättet vidmakthåller sjukdomen. 
Utöver det faktum att det inte går att bli frisk om man hela tiden följer sjukdomens ord så finns det sociala anledningar till att äta på ett normalt sätt. Även om man inte tänker på det själv för att ens huvud är så uppe i annat så ser det extremt äckligt och slabbigt ut om hela tallriken är täckt i klibbigt ris blandat med sås och små, små bitar kyckling när man ätit klart. Visst lämnar friska personer mat ibland när de upptäckt att det här var ju inte gott, men då ligger den maten i en samlad hög på mitten av tallriken och är inte utspridd så högt upp på kanterna att det inte går att förflytta tallriken utan att bli kladdig om händerna.
 
Hur gör jag som förälder om mitt barn håller på såhär?
Säg ifrån. Det kommer förmodligen bli en konflikt, men det är omöjligt att hjälpa sitt barn att bli frisk utan konflikter. Det kanske känns som en onödig strid när det handlar om så lite mat, men det handlar inte om mängden mat utan det faktum att sjukdomen får rätt att styra över den sjukes handlingar.
 
/Hanna
 
 
 

Vad ska man göra om man tror att någon i ens omgivning har en ätstörning?

Lovade ett sådant här inlägg för evigheter sedan men glömde bort det. Här kommer det och är en uppföljare på det här inlägget: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/july/tecken-pa-att-nagon-ar-sjuk.html#comment
 
 
 
Strategier att använda sig av som vän:
  • Prata med personen. Förklara i en lugn och oladdad situation att du är orolig över personen och varför du är det. Personen kan reagera på olika sätt. Jag minns när mina kompisar tvingade mig att sätta mig vid ett bord i matsalen och de berättade allt dem sett för mig och att jag inte kunda hålla på såhär. Jag blev livrädd, vilket visade sig i ilska. Tillslut reste jag mig upp och gick därifrån. I det här läget är det lätt att bli avskräckt som vän. Det ska man inte bli för även om vännen är sur (rädd) ett par dagar så kommer det att släppa. Men blir ilska rekationen måste man gå vidare med en annan strategi.
  •  Prata med vännens föräldrar/vårdnadshavare. Det kan kännas som att man skvallrar men även om vännen blir arg i början så kommer hen i slutändan vara tacksam. Ett sätt att lindra reaktionen är att tydligt tala om för föräldrarna att man inte vill att det ska komma fram att det är man som berättat.
  • Är vännen motiverad på en förändring finns två vägar att gå. Gå till skolans kurator/ungdomsmottagningen eller be föräldrarna om hjälp för att kunna få mer professionell hjälp på en ätstörningsenhet eller bup. Att fortsätta som innan är inget alternativ men tycker vännen att det är allt för jobbigt att berätta för föräldrarna så går det utmärkt till en början att prata med skolkuratorn eller umo. Stötta och tryck på vännen i hens hjälpsökande. Känns det svårt så skicka ett mail!
Som  vän är det lätt att man känner ett stort ansvar och att det blir väldigt påfrestande. Kom alltid ihåg att du som vän inte har något ansvar överhuvudtaget i den här frågan utan det är föräldrarna. Det bästa du kan göra för din vän är att hjälpa denne att få någon vuxen att prata med och ge massa kramar trots att personen inte vill kramas pga kroppskomplex.
Känner du att du också börjar må dåligt av det här så prata med dina föräldrar eller skolkuratorn! Att ha en nära kompis som t.ex. läggs in kan vara en väldigt läskig process inte bara för den det handlar om.
 
Strategier för dig som förälder:
 
  • Prata med ungdomen. Kom dock ihåg att hen kan ljuga dig rakt upp i ansiktet. Manipulativitet är en del av sjukdomen och för att man ljuger som sjuk betyder inte att man är en elak person. Jag kommer ihåg när mamma tog ett allvarligt prat med mig i bilen hem från något hösten 2011. Hon berättade att det fanns en sjukdom som hette anorexi och sa att hon var orolig att jag hade eller skulle få den (då hade jag varit sjuk i fyra år). Jag drog min fetaste lögn någonsin, tittade henne i ögonen och sa att jag förstod vad hon menade men att jag inte var sjuk eftersom jag älskade min kropp.
  • Sök hjälp. Det är bättre att söka hjälp en gång för mycket än en gång för lite. En riktigt motsträvig ungdom kan vara väldigt sjuk och var i allra störst behov av hjälp.
  • Var stöttande men acceptera inte svält. Men jag rekommenderar även här starkt att söka proffesionell hjälp eftersom det är nästan omöjligt för gemene man att veta hur man ska tackla en ätstörning. Speciellt när personen står en så nära.
Kom ihåg att inte vara för hård mot dig själv. Du kommer inte att göra rätt alla gånger och ungdomen kommer bli förbannad på dig när du väl gör det rätta för denne. Prata med folk du litar på i din omgivning och använd dig av psykologer som du antingen söker privat eller via ditt arbete. Det är inte till hjälp för ungdomen att du mår onödigt dåligt.
 
Alla föräldrar och vänner är lika välkomna som alla andra att kommentera och ställa frågor!
 
/Hanna

Stand by my side

 
 
Tycker att det där citatet (som jag snott från en bild och klistrat in i en annan snodd bild; i anarkins anda får ni gärna ta den här bilden) beskriver så bra vad det är man önskar av omgivningen när man håller på att kämpa för att bli frisk. På Scä lägger behandlare en väldigt stor börda på föräldrarna. Det låter nästan som om det är föräldrarna som måste göra jobbet. Så är det verkligen inte och många relationer kraschas när anhöriga går över gränsen i en önskan att få den sjuke att bli frisk mycket snabbare än vad som för den personen är möjligt i det läget. Det funkar inte så och kommer inget bra utav något sådant. Det man vill ha som sjuk är förståelse och att bli lyssnad på. Det betyder inte att t.ex. föräldrar ska acceptera att man inte äter något utan det betyder att man ska känna att föräldern accepterar ens rättigheter som människa och att man inte är en elak idiot bara för att man har en ätstörning. Sedan kommer konflikter att uppstå tyvärr. Men den dag som man själv vill ta steget, då betyder någon som håller ens hand allt. För det är man själv som måste rädda sig själv men har man någon som står vid ens sida går det otroligt mycket smärtfriare.
 
/Hanna

(tack alla. ett inlägg kommer upp i kväll tills vidare håller jag mig till planen)
 
 

Råd för släkt/vänner

När man får reda på att någon man känner och tycker om har en ätstörning så vill man så gärna hjälpa till. Ibland kan det dock bli så att hjälpen stjälper eftersom en ätstörd persons hjärna inte fungerar med samma logik som en frisk persons. Så här kommer några allmäna tips på hur man kan bete sig för att underlätta för den sjuka.
 
- Kommentera inte personens vikt/kropp. Säg aldrig någonsin att du ser att personen har gått upp i vikt, det spelar ingen roll om du lägger till "du är så mycket snyggare nu" för de orden går inte att ta in. Så länge personer är underviktig ska du helst undvika att säga till hen hur smal hen är för då blir man uppmuntrad att fortsätta vara underviktig. 
 
- Ge komplimanger för håret, kläderna, handstil, personlighet, målningar, ja allt som inte är kopplat till kroppen utan står för det som är personen utanför ätstörningen.
 
- Skämta inte om anorexi, bulimi, självskadebeteende, depression, självmord osv. Det gömmer sig ofta mer bakom en ätstörning än bara svårighet att äta. 
 
- Prata inte om att bantning, speciellt inte om att du själv borde banta/träna mer/sluta äta sötsaker - det är otroligt triggande. 
 
- Sluta inte hålla kontakten trots att personen inte svarar eller aldrig själv tar initiativet. Det beror inte på att hen inte vill prata med dig utan att hen inte vågar. Att få ett sms från en vän kan förgylla hela ens dag trots att man inte orkar svara. När sjukdomen inte har lika mycket makt längre kommer man långsamt att komma tillbaka, så även om personen har betett sig annorlunda under en tid så finns den gamla vännen kvar där bakom. Man behöver bara ge den sjuka lite tid, eller i vissa fall ganska mycket tid.
 
- Försök inte få personen att äta mer. När jag är hos mina släktingar händer det nästan hela tiden att de bjuder mig på godsaker och försöker få mig att äta mer trots att jag har ett matschema att följa. Det är en god intention bakom det men det ger inget resultat. Det är vårdnadshavarnas uppgift att hålla koll på maten.
 
- Var som vanligt. När allt är kaos i ens huvud är det otroligt viktigt att omgivningen agerar som vanligt, då får man en trygghet och det förenklar tillfrisknandet mycket. 
 

Fråga gärna frågor i kommentarer så svarar vi! Det är jättesvårt att tänka sig in i en ätstörd persons tankesätt om man själv inte haft sjukdomen så det är superbra att fråga någon som vet.
 
/Hanna

Till er föräldrar

Hej, vi vet att det är en hel del föräldrar till sjuka barn som kikar in här emellanåt. Vi hoppas även att vi kan hjälpa er till att förstå lite mer om vad det här egentligen handlar om. Är det något ni behöver svar på är det givetvis bara att kommentera eller maila oss också. Jag förstår att det är svårt att veta vad man ska säga då allting vrids åt fel håll. Jag vet att ni får stå ut med mycket, ni får höra att vi hatar er och att ni förstör våra liv samtidigt som ni lägger ner enorm kraft på att få oss att må bra. Även om er son/dotter inte tackar er nu så kommer dem göra det i framtiden. Saker ni gör skapar tårar och skrik hos era barn idag, men det skapar också ett leende för framtiden bara att det är så svårt att se det nu. Tänkte ge er några tips eller vad man ska kalla det, ni kan ge det ett eget namn efter ni läst igenom listan om ni vill, haha.
 
- Ge er inte, inte i någon fight angående maten. Ni är det största stödet ert barn har och ärligt talat sviker ni honom/henne om ni går med på att minska maten efter skrik och bråk.
 
- Hur många gånger har ni inte fått höra hur elaka ni är? Hur ni är de värsta föräldrarna? Hur ni skadar det lilla som finns kvar av ert barn? Och hur ni förstör hens liv? Inget av det som flyger ut ur våra munnar menar vi egentligen. Jag har sagt allt det där till mina föräldrar, och ännu mer. Minns  speciellt en gång när jag vrålade till pappa att han förstörde mitt liv innan jag smällde igen ytterdörren och sprang gråtandes till skolan. När jag kom hem sa han, "Du måste förstå att jag också bara är en människa". De orden gjorde så ont i mig, jag skadade så många människor jag egentligen älskade.
 
- Tolerera inte saker som att sprida ut sås över hela tallriken, det är ett sjukt beteende som måste brytas så snabbt som möjligt.
 
- Kom inte med en massa tomma hot. Minns själv hur trött jag var på alla dessa. "Äter du inte det får du inte göra det". Sen åt jag inte men gjorde ändå saken jag ville efter bråk. Detta är ingen kritik mot mina föräldrar, jag hade själv släppt efter om jag inte hade varit drabbad själv. Så, ge inga hot om ni sen inte tänker genomföra dem.
 
- Anklaga inte om ni inte är helt säkra på sanningen. Ska ge ett exempel då detta var lite oklart, men såhär. Är din son/dotter på toaletten en lite längre stund än normalt behöver det inte betyda att hen smygtränat i panik. Säger ni då "Jaha, så har du tränat igen" kan det skapa ångest och trigga igång. Anorexin ser då att den hade haft möjlighet att träna fast den inte gjort det. Så ångestframkallande och det hjälper inte alls.
 
Hoppas att detta var till någon hjälp. Och alla ni läsare, hata oss inte nu för att vi hjälper era föräldrar att kriga mot sjukdomen. Ni ska ju ändå bli friska, vi hejar på er!
 
/Tove

Hur ska man agera som kompis?

Hej! Jag skulle vilja ha hjälp med en grej... 
Min väldigt nära kompis har för en kort tid sen berättat att hon har ätstörningar och slutade äta helt för ett tag sen. Hon har berättat för sina föräldrar och de har sökt hjälp hos bup o.sv. jag märker ju att hon äter mkt mindre till skillnad från tidigare och så men hon äter. Hennes föräldrar ser till att hon äter när de äter med henne men när hon är ensam med t.ex. mig så märker jag att hon inte äter tillräckligt. Jag vill ju inte vara som en mamma åt henne och säga att hon ska äta mer, då blir hon bara irreterad och sur. Men jag visar att jag bryr mig genam att säga typ " ska du inte ha mer?" 
Hur ska jag bete mig som kompis? Ska jag säga till henne att hon måste äta mer eller låta föräldrarna ta hand om det? Vill jättegärna ha svar, tack!
 
Svar: Hej! Jag förstår att det måste vara jättesvårt för dig att veta hur du ska agera. Jag tycker att det är jättefint att du engagerar dig i henne, men för ditt eget bästa så är det inte du som ska ha huvudansvar eller uppsikt över henne angående maten. Jag skulle säga såhär att våga ta tag i det även fast hon troligen kommer bli väldigt arg genom att prata med hennes föräldrar och berätta hur läget är när hon är ensam. I nuläget bör hon inte äta ensam utan vuxet sällskap eftersom hon inte klarar att äta tillräckligt då och det måste föräldrarna få veta. Det tycker jag är det bästa du kan göra, men om ni kommer till en situation och du ändå känner att du måste säga någonting, försök peppa henne med att verkligen ingenting kommer bli bättre genom att inte äta osv, och berätta att hon är en superbra tjej precis som hon är.fr Kram! /Sandra

Tecken på att någon är sjuk

När man själv insett att man har en ätstörning lär man sig att tolka minste tecken på att andra också är sjuka. Jag och Tove brukade ""roa"" oss med att peka ut folk i skolan som har ätstörningar. Några veckor senare såg vi en av dem på Scä...
 
Hursomhelst är det svårt för utomstående att se att andra är sjuka. Innan jag själv insåg att jag var sjuk hade jag ingen aning om hur man såg att någon var sjuk. Det ligger ju dessutom i sjukdomens natur att man försöker manipulera omgiviningen att tro att allt är som det ska för att man ska kunna fortsätta med det man håller på med (sedan finns det självklart de vars ätstörning grundar sig i ett uppmärksamhetsbehov och därmed är man noga med att visa hur sjuk man är).
 
Snabb viktnedgång
Det mest kända och säkraste tecknet. Konstig nog är det svårt för närstående som träffar personen varje dag att se viktnedgången eftersom det inte sker över en natt utan man succesivt blir smalare och smalare. Så ser du någon i din närhet som tappat mycket i vikt kan det vara klokt att prata med personens föräldrar istället för att prata direkt med personen. Förmodligen har föräldrarna märkt andra tecken och om du pekar på viktnedgången kan de plötsligt se den. 
 
Isolering
Personen i fråga isolerar sig från omgivningen, både familj och vänner. Undviker även sammanhang där mat kan förekomma som fester, middagar och sleep overs. 
 
Ursäkter
Om en person vid upprepade tillfällen påstår att hen "redan har ätit", "inte är hungrig", "inte gillar" vad som serveras eller "ska äta senare hemma" så har du alla anledning i världen att misstänka att något är på gång. Ingen frisk människa skulle komma med alla dessa ursäkter för att inte äta, visst kan man vara kräsen men det är väldigt, väldigt få personer som är så kräsna att de aldrig äter tillsammans med andra.
 
Träning
Också rätt obvious tecken. Personen ökar relativt plötsligt (eller långsamt men utan ständigt uppåt) sina träningspass. Inte bara rena träningspass som joggingturer och styrketräning utan långa och många promenader, cyklar alltid istället för att bli skjutsad, går i trappor istället för att åka hiss, är alltid maniskt aktiv på skolidrotten. Ett väldigt tydligt tecken är att personen på semestrar inte skippar träningspass som en frisk människa skulle gjort och bara legat och slappat utan fortsätter med det strikta schemat. 
 
Trött- och grinighet
En följd av för lite mat blir energibrist och därmed trötthet. Om ditt barn bara ligger på soffan med livlös blick och inte vill göra någonting är det förmodligen depression eller näringsbrist, kanske båda delarna. Griniga kan alla tonåringar bli men om det kommer i samband med mindre mat är något fel.
 
Speciella beteenden
Så som att alltid väga maten och äta väldigt långsamt
 
Går alltid på toa direkt efter måltider
Vissa ätstörda spyr upp all eller en del av det dem äter. Det är såklart inget sjukt beteende att behöva gå på toa efter maten men om en person gör det varenda gång, är där inne länge och framför allt är väldigt noga med att alltid göra det på ett sätt så att det blir maniskt så är något inte helt rätt. 
 
Äter bara vissa produkter och maträtter
Fettsnåla produkter så som lättyoghurt, lightläsk och zuketter istället för socker. Kalorisnål mat t.ex. kyckling, havregrynsgröt, grönsaker och knäckebröd. Undviker saker som smör, godis, snacks, söta produkter som sylt, pasta, kakor, sås, ris osv. Vegetarianism kan vara ett tecken också om det kommer plötsligt (som för mig). Godisförbud är inte sjukt men om det som först bara var ett godisförbud och ett försök att äta nyttigare utvecklas till att allt fler maträtter utesluts och att man lagar sin egen mat hellre än att äta det resten av familjen äter så är det inte friskt. 
 
Matfixerad
Ser på matlagningsprogram, googlar bilder på mat, bakar och lagar mat utan att äta själv, försöker få andra att äta och tittar på men äter inte själv. Ett gediget matintresse är inte ovanligt men om man vet att risken finns så ser man när det övergår till ett sjukt beteende. 
 
Äter själv
Vägrar äta med andra och äter istället middag på t.ex. rummet. En middag som ofta hamnar i papperskorgen istället för i magsäcken.
 
 
Det viktigaste är att om du sett någon som du sedan innan, eller efter att ha läst det här, misstänker har en ätstörning så våga ta tag i det! Du har förmodligen rätt, tyvärr. Det är svårt för någon som själv inte har en ätstörning att upptäcka att andra har det så om du ser tecken så är det väldigt stor sannolikhet att personen faktiskt är sjuk. Återkommer i ett annat inlägg om hur man gör ifall man misstänker att någon har en ätstörning. 
En person behöver inte ha alla symtom för att vara sjuk eftersom allas ätstörningar ser olika ut. Anorexia, Bulimia, UNS och Ortorexia.
Hoppas jag fick med de flesta tecknen på att en person är sjuk. Dock är inget så viktigt som magkänslan i det här fallet. Den har oftast rätt.
 
/Hanna