-

Q/A - Hur vet jag hur mycket jag ska äta?

"Hur vet du hur mycket du ska äta? När du lagar o så? Följer du alltid måtten eller går du på vad magen vill?"

Jag har gått hos SCÄ utan uppehåll i över 5 år nu så "normalportionen" har satt sig i ryggraden på mig (även om jag inte alltid lägger upp tillräckligt, men det blir bättre och bättre!). Det kan dock vara ett hinder eftersom jag därmed har väldigt svårt att gå efter det magen vill. I den bästa av världar skulle jag ju äta lite mindre när jag är mätt eller maten är äcklig och mer när det är gott eller jag är extra hungrig. Nu klarar jag inte riktigt av det än eftersom det alltid resulterar i att jag äter för lite vilket gör att jag får mer ätstörningstankar och så är det dumma karusellen igång. Så istället försöker jag att hålla mig till matschema och normalportioner vad gäller mängder men kunna äta precis vad som helst och inte vara så inrutad vid specifika tider. 

Hoppas det var svar på din fråga. 

Kram 

Hanna


Q/A - Ångest

Snälla skriv om den nattsvarta ångesten som i skrivande stund håller på att förgöra mig! Hur är det möjligt att något psykiskt göra så fysiskt ont? En barnslig och aning naiv vädjan om att få läsa hur du upplever den och att jag inte är ensam i detta brinnande inferno. Kram!
 
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte känner igen mig i det du beskriver. Att jag var en av dem som aldrig, eller bara vid ett fåtal tillfälle, fått uppleva känslan av nattsvart ångest. Men det är jag inte och det har jag fått förlika mig med. 
 
För mig kan ångest kännas på flera olika sätt men det främsta tecknet på att jag har ångest är att det trycker över bröstet. Det trycket kan öka i intensitet, kännas som hugg eller frätande syra. Ont som in i helvete gör det, precis som du beskriver. Och visst är det lustigt att något som egentligen bara finns i ens huvud kan ta sig ett så fysiskt uttryck. Vad det beror på har jag inte lyckats få ur mina behandlare, så rent konkret kan jag tyvärr inte svara på varför det blir så bara att det är så det är. 
 
Vad är skillnaden på smärta och ångest då? Om ångest gör fysiskt ont så borde det ju vara lika lätt (eller svårt) att stå ut med som om du råkat bryta ett ben.
 
Grejen med ångest är att du (ofta, inte alltid) har ett fysiskt påslag samtidigt som världen är målad i gråskala och allt känns hopplöst, meningslöst, oöverkomligt, superläskigt eller vilket adjektiv som nu passar in på situationen. Att stå ut med frätande syra i bröstkorgen samtidigt som dina tankar säger att allt ändå är meningslöst och att det aldrig kommer ta slut är väldigt mycket svårare att stå ut med ett gips man vet att man kommer få ta av om sex veckor. 
 
Att stå ut med ångest är att i varje stund vinna ett blodigt krig och detta ska göras samtidigt som man klarar av sina vardagliga sysslor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vi är superhjältar. 
 
Jag hoppas du fick ett något sånär bra svar på din fråga och att du tar hand om dig, det är faktiskt det enda som botar ångesten på sikt. 
 
 
 
Kram 
 
Hanna

Q/A - Näringsrik mat

Triggervarnar på det här inlägget!

"Hej Hanna. Jag tycker du är så klok, så undrar hur du ställer dig till den här frågan, och hur du tänker kring min fundering. 

Jag lever mycket hälsosamt, jag äter inga mjölkprodukter, ingen gluten och inget socker. Jag är mycket medveten om vad jag äter och kan mycket om näringslära och kost. Jag har varit ätstörd under stora delar av mitt liv, och haft en ohälsosamt låg vikt under en period. Nu mår jag bra och jag svälter aldrig mig själv mer. Jag äter ”normalt” och äter mig mätt varje måltid. Jag står däremot ifrån mycket ”godsaker" och äter inte mat som har låg näring. 
ska jag vara ärlig så älskar jag att leva så här. att stå emot och undvika mat som är näringsfattig är härligt. Jag har kontroll och har blivit av med sötsug, fått finare hy, oroat mig mindre för viktuppgång, blivit av med eksem på armarna etc. En massa fördelar helt enkelt. 
 
Det svåra är det sociala, men ska jag vara ärlig så gör det mig inget alls. Äter gärna några hemmagjorda raw-bollar gjorda på nötter och frukt istället. 

Hanna, hur tänker du? 
Är det såhär det kommer vara för mig nu? att jag alltid kommer vara fixerad och noga med näringsinnehållet i maten jag äter? Är det ett osunt beteende trots att jag mår bra av det? Är det på grund av kontrollen som gör att jag mår bra, eller är det kanske tvärtom ångesten som släpper på grund av att jag tillåter mig själv att äta mycket av mat som är näringsrik och släppa på den andra kontrollen. 
Kanske är du inte rätt person att fråga. Och jag förstår om du inte vill besvara den. 
Men tänkte samtidigt att du har varit med om så mycket och kanske själv gått igenom samma. 

Stora syster kramar till dig. "
 
Hej! TIll att börja med vill jag trycka på att alla människor är olika och att bara för att jag inte vill leva på ett sätt så behöver inte det betyda att du inte blir lycklig av att leva så. 
 
För hade det där varit jag hade svaret definitivt blivit att det är ett osunt beteende. För mig är friskhet att kunna äta vad som helst när som helst (men inte hela tiden), som dietisten på SCÄ brukar säga. I mitt liv är den sociala biten något av det viktigaste jag har och det hade då blivit ett hinder att inte kunna äta som alla andra. Dessutom mår jag inte bra av att tänka på mat på det sättet utan strävar efter att byta fokus till saker jag egentligen tycker är viktigt och roligt. 
 
Så hade det varit för mig men det behöver absolut inte betyda att det är så du fungerar. Så som det låter på din beskrivning verkar du nöjd med att leva livet på det sätt som du gör så det enda råd jag egentligen har är att du borde ställa dig följande fråga: Ställde du den här frågan till mig för att Du ändå, någonstans längst inne, vet att du skulle leva ett lyckligare liv om du kunde släppa på kontrollen kring matens näringsinnehåll eller ställde du frågan för att folk i din omgivning vill pressa in dig i sina normer?
 
Sedan vill jag också trycka på möjligheten att leva i ett mellanting. Dvs. att inte ha den nästintill tvångsmässiga kontrollen du beskriver men ändå styra din kost till det som du, personligen, mår bäst av. Det skulle minska problemen i sociala sammanhang eftersom du då kan göra undantag vilket också skulle motverka en eventuell ätstörning som ligger och lurar där bakom kontrollen. 
 
Hoppas du hittar en väg som passar dig. 
 
Kram 
 
Hanna
 
 

Q/A


Vilka diagnoser har du i dagsläget förutom borderline och anorexi?
Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad som står i min journal just nu mer än anorexia och borderline. Om de inte har ändrat sen i somras borde det stå GAD, OCD (men det tycker jag inte att jag har så länge jag blir medicinerad), paniksyndrom och depression (vilket jag inte anser att jag har längre heller). Så det jag själv skulle säga att jag har, oberoende av vad som råkar stå i journalen, är anorexi, borderline, GAD och paniksyndrom. 
 
Vilken personlighetstyp har du?
ESFJ-T är jag! 
 
Varför fick du röntga hjärnan?
I somras fick jag ett epileptiskt anfall. Jag gick på en väg i solen tillsammans med min kompis och helt plötsligt förlorar jag medvetandet, börjar krampa och faller ihop på marken. Min kompis lyckas få en hand runt min midja så jag slapp hjärnskakning men var avsvimmad i 10 minuter. Jag minns ingenting men otroligt obehaglig upplevelse för min kompis som trodde att jag dog.
 
I vilket fall påbörjades en utredning för att se om jag hade fått epilepsi men man kom fram till att det med största sannolikhet berodde på att jag var övermedicinerad (vid den tidpunkten blev jag hög på Ritalin varje morgon som min läkare ordinerat för att jag var morgontrött pga andra mediciner) och att jag inte hade ätit ordentligt. Men för att vara på den säkra sidan så har jag fått göra både CT-röntgen och MR-röntgen. CT:n såg bra ut så nu väntar jag bara på svar från MR. 
 
Såhär såg jag ut när jag kommit tillbaka till medvetande igen haha. En redig bula och fläskläpp men annars oskadd. 
 
hej ja. undrar varför du lägger upp bilder när man tydligt ser att du är ubderviktig. det tkr jag är truggande så undrar motivet bakom.
Jag har inte lagt upp bilder med avsikten att trigga och är ledsen om så blivit fallet. Motivet har bara varit att lägga upp selfies och bilder på de kläder jag har, precis som vilken bloggare som helst. 
 
Jag har tänkt fråga om du verkligen äter som du säger att du gör. Med normal kost under de veckor du skrivit att du äter utan att fuska (jag utgår från att du självklart inte kompenserar på annat sätt) så borde din kropp ha återhämtat sig mer viktmässigt. Även om det inte i första hand är för viktens skull utan för orken och måendet och för att din hjärna ska fungera som man behöver energin. 
Jag menar inte att anklaga och du behöver inte svara. Jag ville bara ge dig mina tankar. Kämpa på, du är inte din ätstörning el borderline, du är speciell för att du är Du och det kommer inte ändras oavsett.
 
Vet inte riktigt vad jag ska svara på det här men jag är glad att du uttrycke det på ett schysst sätt! 
Till att börja med så vet jag inte ens vad jag väger eftersom jag backar upp på vägen. Jag vet att jag inte är normalviktig riktigt än men jag vet att jag gått upp relativt bra sedan jag började dagvård. För att svara på din första fråga så har jag alltid ätit det jag lagt upp här, samt en massa andra grejer eftersom jag ju publicerar långt ifrån alla mina måltider. Sedan har jag problem med att jag kompenserar genom träning vilket jag tillsammans med mina behandlare jobbar stenhårt för att sluta med. Jag kämpar så otroligt hårt, har skadat mig mycket mindre samtidigt som jag börjat äta som jag ska igen. Med andra ord har jag sinnessjukt mycket ångest och mitt sätt att hantera det har blivit träningen, något jag den senaste veckan känt mig mogen att minska på vilket jag också har gjort!
 
Hoppas du fick svar på dina funderingar. 
 
 
Kram 
 
Hanna
 
 

Q/A - Hur orkar man när man har flera diagnoser?

"Hur hanterar du det med att orka med allt? Jag själv lider av ätstörningar (inte anorexi dock), depression, GAD, panik ångest & borderline. Det känns helt hopplöst att någon gång blir frisk. Hur gör du för att fortsätta orka kämpa?"
 
Det ärliga svaret på den frågan är att det gör jag oftast inte. Alltså jag skojar inte, jag bryter ihop minst en gång varje dag, tänker att ingenting någonsin kommer att bli bättre och att jag lika gärna kan skita i allt. Jag blir förbannad, gråter, skakar i en hög på golvet och skriver i min dagbok om hur mycket allt alltid suger och alltid kommer att göra det. 
 
Men varje gång så torkar jag mina tårar, reser mig från golvet och fortsätter framåt. Det kan ta några timmar, dagar eller månader men jag gör det, varje gång. Jag vet inte riktigt varför, jag har bara ett sånt himla driv, en sån intensiv längtan efter ett värdigt liv och framför allt - tron på att där faktiskt finns ett sådant liv även för mig. Det är lättare nu när jag ändå fått känna av det fantastiska livet har att erbjuda, det var mycket svårare för några år sedan då jag inte hade några sådana erfarenheter att luta mig emot. 
 
Det är vidrigt att bara ha en av diagnoserna du räknade upp ovan och för någon som dig (och mig) som prickar in allihopa är det inte konstigt att man förlorar hoppet ibland. Och det är okej. Det viktiga är att resa sig efter varje bakslag för jag vet att det finns ett lyckligt slut även för oss, vägen är bara ännu krokigare än andras. 
 
Rent konkreta tips på hur jag orkar är att jag får den vård jag behöver. SCÄ har inte släppt mig en enda vecka sedan jag skrevs in för fem år sedan men eftersom jag har en bredare problematik så har jag alltid fallit om jag inte fått hjälp med det andra också. Behandlinshem, DBT och dagvård på SCÄ funkar bra just nu men det gäller att hitta det som fungerar för en. 
Mina vänner är också så otroligt viktiga för att jag ska fortsätta orka. Jag kanske inte alltid klara av att vara så närvarande i våra konversationer som jag önskat och vissa kvällar måste jag åka hem tidigare än tänkt för att ångesten slagit sönder mig men jag var i alla fall där och jag har fortsatt att träffa mina vänner oavsett hur dåligt jag mått. Det har gett mig en känsla av ett sammanhang. 
 
Sedan har sysselsättning i form av skola även det fått mig att fortsätta orka. Inte alltid av konstruktiva skäl men det har hållit mig på benen för att jag haft ett sådant driv att få gå ut skolan, både grundskolan och gymnasiet, tillsammans med mina jämnåriga. 
 
Jag vet inte om det här svaret var till hjälp på något sätt eller om jag bara ställde till det. Jag känner med dig så så så mycket, jag kan ju inte veta hur du har det men jag vet hur det är att leva med alla de där diagnoserna i kombination (oavsett ätstörningsdiagnos). K ä m p a. Livet är värt det, det måste det vara. 
 
 
 
Tusen kramar
 
Hanna

Svar frågestund - Min problematik

Vilka kriterier i borderlinediagnosen uppfyller du och lider du av? 
 
Här är en förenklad lista på de olika kriterierna för borderline. Om jag inte minns fel måste fyra eller om det är fem kriterier uppnås för att man ska få diagnosen. Jag har strukit under de som stämmer in på mig. 
  1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

  2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

  3. Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

  4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

  5. Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar

  6. Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

  7. Återkommande tomhetskänsla.

  8. Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

  9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom 

 
Kan man bli frisk från borderline? 
Det beror på vem du frågar. Vissa anser att borderline, likt neuropsykiatriska diagnoser som autism och adhd, inte går att "bota". Samtidigt vet jag flera personer som blivit av med sin borderlinediagnos efter att ha gått i DBT så jag skulle definitivt säga att det går att bli "frisk". 
 
 
Hur gick din borderlineutredning till? Vem var det som föreslog att du skulle utredas för det? 
Inför flytten från Magelungen sa jag att jag ville börja DBT igen eftersom jag ju gick det innan jag flyttade til Magelungen och redan då tyckte att det var väldigt bra. För att få börja vuxen-DBT behöver man göra en borderlineutredning så efter att remissen skickats av mina öppenvårdskontakt till DBT-teamet så fick jag komma dit på utredning. 
 
 
Blir du fortfarande lika lätt triggad av andra sjuka? 
Litegrann ibland men det är en miljon gånger bättre nu. Jag känner mig så klar med allt det sjuka, jag har nått min egen botten flera gånger om och det gav ingenting. Men sen är det klart att jag blir triggad ifall någon med en ätstörning skulle sitta och prata om hur denne svälter sig. 
 
 
 
Hur många procent frisk skulle du beskriva dig som, psykiskt sett?
Just nu håller jag på och jobbar mig upp från ett återfall så det är väl inte jättebra på den fronten. Men 20% kanske? Går liksom inte att skatta men sjukdomen finns med mig precis hela tiden även om den inte styr alla mina val. 
 
 
Vad tycker du om dbt?
Jag tycker att DBT är helt fantastiskt. Den i särklass bästa behandling jag någonsin gått och jag rekommenderar alla som får möjligheten att börja att åtminstone ge det en chans. Har hittills inte träffat en enda människa som inte gillat DBT. Tyvärr krävs det dock en del för att man ska bli "antagen". 
 
 
Varför är du "inlagd" på Bolinders?
Kortfattat är det för att min problematik är för svår för att jag ska kunna bo själv vilket är alternativet till att bo på behandlingshem. Jag testade stödboende i höstas men klarade inte av det. Jag mår så fruktansvärt dåligt och har så mycket ångest att jag inte fixar att hantera det själv utan behöver dagligt stöd av vårdpersonal. Speciellt maten fungerar inte alls när jag ska vara själv längre perioder. 
Om man ska sammanfatta det i diagnoser så är det min borderline och anorexi i kombination som blir för svårt att hantera för mig när jag är ensam. Under hösten försökte jag ersätta vårdpersonal med vänner men det fungerar inte när man mår så dåligt så ofta och så länge. 
 

Svar frågestund - Personligt

 

Nej jag håller inte på med något sånt alls för tillfället. Har liksom inte ork just nu, men jag längtar tills det kommer tillbaka för det är verkligen en helt fantastisk känsla. Ni vet ju själva hur det är att vara nyförälskade och sen multiplicerar ni den känslan fem gånger pga borderline. Apropå det, tinder + borderline är en mycket... intensiv kombination. Extremt roligt och extremt påfrestande för alla inblandade. Just saying haha. 

 

Från ett Kentfan till ett annat, vilka är de 5 bästa Kentlåtarna enligt dig? :) 

Extremt svår fråga, det skiftar varje dag, men jag skulle nog säga att Vals för satan, Nålens Öga, Mannen i den vita hatten, Ensammast i Sverige och Klåparen är mina all time favoriter. Men som sagt, det är nästan som att du skulle be mig säga vem som är min favoritfamiljemedlem.....

 

Vilket ämne i skolan tycker du mest om? 

Fysik och biologi! Fast just nu tycker jag att gymnasiearbetet är roligast eftersom jag har en så bra grupp och vi läser om ett så intressant ämne. 

 

Hur skulle du beskriva din stil? Kör gärna lite favvooutfits, vore kul! 

Jag skulle säga att min stil är en ordentlig hipster med popparinslag. Mycket svart blir det. Jag tar inte så mycket outfitbilder men här är några från senaste halvåret!

Kent. Alltid kent. 
 
 
Festkläder.
 
 
Ser jättesur ut men älskar den här röda tröjan, har den helst hela tiden. Matchar mitt skal också. 
 
Hittar tyvärr ingen bild på hela den här klänningen men den är mitt färggladaste plagg så den förtjänar att synas lite. 
 
 
Levde drömmen i somras och klubbade i bikini. Bästa klubbarna har ju självklart pool. Saknar Berlin very much.
 
  

Äter du kött eller är du vegetarian/vegan? 

Jag är vegetarian men försöker att äta fisk ibland för att få i mig viktiga grejer osv. Men tänker förmodligen återgå till att bli vego på heltid så fort kroppen är återställd. 

 

Har du någon fobi som inte är relaterad till dina diagnoser? (Typ höjdrädd, spindlar etc) 

Alltså jag har typ inte det? Utöver mina diagnoser är jag rätt så problemfri...

 

Vilka samhällsfrågor brinner du mest för? 

Psykisk ohälsa bland unga är väl min hjärtefråga men jag brinner även för hållbar utveckling och mänskliga rättigheter (bl.a. att ingen människa är illegal samt minskade samhällsklyftor). 

 

Vad har du för framtidsdrömmar?

Min främsta framtidsdröm just nu är att jag vill resa i tre månader nästa år tillsammans med mina bästa vänner. Det är den tanken som får mig att fortsätta tugga. Sedan är det ju lite av en framtidsdröm att få ett liv där jag slipper kämpa varenda vaken sekund. Det vore ganska fett faktiskt. Typ bli vuxen på riktigt, skaffa ett eget hem, välja vilka jag ska bo med eller inte bo med, jobba med något som intresserar mig, känna att jag bidrar till samhället. 

 

Vad är dina planer efter gymnasiet? 

Jag planerar att resa och sedan börja plugga. Har dock inte bestämt vad jag vill plugga, velar mellan lite olika alternativ så jag tänker att jag skjuter på det beslutet så långt som möjligt. Nästa höst kommer jag läsa in två kurser jag missat på komvux (läser utökat så har eg bara hoppat över en kurs, trots ca 50% frånvaro under gymnasiet pga min psykiska ohälsa). Det kommer gå på halvfart så jag tänkte jobba lite samtidigt också för att spara pengar. 

 

Vad gör du på fritiden när du inte är i skolan?

Jag pluggar mycket, läser böcker, lyssnar på musik. Men framför allt umgås jag med mina kompisar eller familj. Det blir rätt mycket festande också är jag rädd. Typ varje helg..... Men har faktiskt chillat mer det här året än i tvåan, fast mest för att jag var borta varannan helg hela hösten och såg kent i diverse nordiska städer.  

 

Vad är dina tankar kring feminism? 
Självklart är jag feminist! Jag har skrivit lite om feminism och ätstörningar i det här inlägget. 
 
 
Hur skulle du säga att du är i sociala sammanhang? Typ blyg, utåtriktad osv 
Det beror extremt mycket på situationen. Jag kan vara väldigt blyg eftersom jag är rädd att folk ska tycka att jag gör något fel (sitter i från tiden jag blev mobbad) men om jag känner mig trygg i ett socialt sammanhang så är jag jätteutåtriktad. Generellt är jag en extrovert person. 
 
 
Vad har du för drömresemål?
Brasilien är ett drömresmål jag haft väldigt länge. Någon dag ska jag åka dit. Men jag älskar att resa och kan tänka mig att åka i princip vartsomhelst. 
 

 

Kramar

 

Hannskipannski


Svar frågestund - Mina behandlingar

Vad är Bolinders för behandlingshem? Är det som Magelungen eller är det anpassat för viss problematik? Vad är snittåldern?
 
Det är i huvudsak ett behandlingshem för vuxna kvinnor med neuropsykiatriska diagnoser (d.v.s. autismspektrum och ADHD). Jag har ju ingen sådan diagnos så i början var jag väldigt tveksam för om det skulle passa mig men hittills har det gått bra. Det bor 6 personer här och är alltid minst 2 personal så de har rätt stora resurser och möjligheter att individanpassa. Det är likt Magelungen på sånt sätt att man bor i samma hus (eller korridor i det här fallet eftersom det ligger i ett lägenhetshus mitt inne i stan), äter gemensamma måltider och alla klienter har en egen kontaktperson. Bolinders är dock mycket mer strukturerat (en anpassning efter de med autism). Mattiderna är verkligen prick, vi har bestämda platser vid matbordet, veckoplanering osv. Men det är inget jag har något emot eftersom struktur får mig att må bra. Till skillnad från Magelungen har vi inte så mycket gemensamma aktiviteter utan det är snarare så att man gör saker ensam med personal, vilket är skönt.
 
Jag har en egen lägenhet så jag har eget kök och egen toalett fast den ligger precis som de andras rum i direkt anslutning till de gemensamma utrymmena. Jag lagar ingen mat själv så mitt kök är för närvarande helt vigt åt kaffe- och tekokning. 
 
Snittåldern är väl typ 22 år. De får ta in folk mellan 18-40 år men de flesta ligger mellan 18-30. Som det är just nu är jag yngst. 
 
Här kommer lite bilder på mitt rum/min lägenhet. Har lite kvar att fixa men fått det ganska mysigt ändå. 
 
Perfektionisten i mig får panik på den här bilden... Bra exponering haha.
 
Köksbordet utnyttjas som målarbänk.  
 
 ...och till te och kaffe. I mängder. Har inte bara olika tesorter utan även en rad olika sorters kaffe.
 
 Det bästa med min lägenhet är den här delen. Hörnfönstret är 10/10. 
 
 
 
Kan du inte berätta hur dagvården du går på funkar?
 
Jag går SCÄ's dagvård som heter Idun (de har en till som de väl rekommenderade mer från början men det funkade inte med min skola). Idun innebär att man är på dagvården måndag-fredag 09.00-15.00 var tredje vecka. Under veckorna på Idun så har man ett dagligt samtal med sin behandlare. Man har också en läkare och dietist som man träffar i början och sedan efter behov. Utöver det dagliga samtalet med sin behandlare så är det alltid en aktivitet till. Vi har kroppskännedom, yoga, ACT, temagrupp och bildterapi. Sedan är det ju självklart förmiddagsmellis, lunch och eftermiddagsmellis. Det speciella med Idun är att ingen behandlare är med när man äter så man har allt ansvar själv. Hur jävla svårt som helst samtidigt som det ju så livet ser ut som vuxen så det är asbra att man får träna på det under kontrollerade former. Sedan hjälper ju gruppen till väldigt mycket. Det är en otroligt peppande stämning, alla är där för att de vill uppnå förändring. 
 
En annan speciell grej är att alla luncher äts ute. Vi får varsin matkupong så får vi gå till några utvalda restauranger. Det var också helt sinnessjukt jobbigt i början, speciellt som det som gäller är att man äter upp allt på tallriken, men blir lättare för varje gång och är en väldigt bra exponering. 
 
Övrig tid får man göra vad man vill. Jag brukar plugga eller blogga, andra läser böcker, lyssnar på musik eller spelar spel. En stor del av behandlingen går ut på att man ska tillåta sig vila. 
 
På hemmaveckorna så har man oftast samtal med sin behandlare, typ vanliga öppenvårdssamtal fast man går till Idun då. Det är olika vad man pratar om men mycket handlar om långsiktiga mål och så kollar man igenom matdagboken. Viktkontroller sker efter behov, just nu väger jag mig en gång i veckan men det tunnas förmodligen ut så småningom. 
 
Sammanfattningsvis
De behandlingar jag går just nu är alltså:
  • Idun (dagvård på SCÄ)
  • DBT 
  • Stödsamtal med min gamla terapeut
  • Behandlingshem (Bolinders) 
 
/H
 
 
 
 
 
 

Att avdramatisera siffran på vågen

"Har du några tips om hur man avdramatiserar siffran på vågen. Jag har nått normalvikt och tycker att min kropp ser ganska ok ut. Men jag kan inte släppa siffran. Jag har prövat att inte titta när jag väger mig men vissa omständigheter har gjort att jag inte klarar av att ge det förtroendet. Jag vill inte gå ner i vikt men jag vill att siffran ska bli lägre om du förstår vad jag menar. "
 
Med risk för att låta som en hobbypsykolog låter det som att du fixerat dig vid en siffra och att det börjat handla mer om siffran i sig än vad den egentligen betyder. Jag kan känna igen den grejen vilket för mig personligen är kopplat till min OCD. Men ätstörningar är generellt väldigt nära besläktade med OCD så det behöver ju absolut inte vara så att du har en sån diagnos. 
 
Det enda som har hjälpt mig mot mina fixidéer har varit exponering. Klassisk KBT där man utsätter sig för det som är jobbigt och sedan stannar kvar i den känslan. Stannar man tillräckligt länge kommer obehaget slutligen att börja avta. I DBT pratar vi om att handla tvärt emot känslan vilket innebär att om du skäms för din vikt så ska du berätta om den för folk på ett helt neutralt sätt. Jag tror att om du gör det eller andra handlingar där du tydligt visar för dig själv att du inte skäms över siffran så kommer de jobbiga känslorna sakta att avta. Det är en hemsk process att gå igenom men det är så jävla värt det när man slipper den där fixeringen. 
 
Hoppas svaret varit till någon hjälp
 
Massa kramar
 
Hanna
 
 

Frågestund!

Hej! Det var verkligen evigheter sedan jag hade frågestund och eftersom jag brukar tycka att det är en rolig grej att läsa på andras bloggar så passar det ju bra att ha en egen också.
 
Ställ vilka frågor ni vill, om mig som person, min problematik eller ätstörningar/annan psykisk ohälsa i allmänhet. 
 
Like when you see it ;) ;) Mina knäppa djur som leker med varandra. 
 
PoK
 
Hanna

Q/A - min problematik

Svar på resten av frågorna som handlade om mig personligen. Fler önskeinlägg är på väg. 
 
 
 
 
Jag lovar att berätta mer om det nya behandlingshemmet som jag nämner i videon så fort jag vet mer. De ska ringa mig någon gång i mitten av veckan så borde få besked snart. 
 
Sov gott!
 
Hanna

Videoblogg Q/A borderline

Hej! Förlåt att det dröjde lite. Har tältat under tele2 arena i en vecka så har inte haft möjlighet att spela in någon video. Men här kommer den i alla fall!
 
 
 
 
 
 
Puss o kram
 
Hanna

Q/A - Hanna

Hej igen. Förlåt för att jag inte skriver, jag går in här rätt ofta och påbörjar något inlägg men slutför det aldrig. Har ju som bekant flyttat från behandlingshemmet där jag bodde i nästan 3 år och trivdes otroligt bra på. Numera bor jag ensam i en lägenhet men med ett visst stöd. Jag kämpar verkligen men som det är nu räcker inte resurserna till och jag har en väldigt svår period. En dag kommer det att vända, det vet jag, så därför fortsätter jag att kämpa minut för minut men jag har inte ork för särskilt mycket mer än skolan och DBT. Det är så jävla trist men har gått in i en depression igen.
 
Hursom, jag fick en jättefin kommentar
"Hej Hanna! Vet inte riktigt hur ofta du bloggar här längre, men om du någon gång kikar in igen så skulle det vara väldigt roligt att få en liten inblick i vem du är, att få lära känna människan som ger oss alla kloka ord och råd, den Hanna som finns bakom allt det svåra och alla diagnoser liksom. Har lite frågor i så fall! :) "

så de frågorna har jag svarat på nedan!
 
Är du extrovert/introvert? 
Jag är defintivt extrovert. Det märks både i mitt friska och sjuka liv, på gott och ont. Till exempel är det är ju lättare att förstå att någon som är extrovert behöver hjälp samtidigt som mitt behov av att uttrycka saker utåt gjort att jag skadat min kropp på olika sätt. 

Hur ser en vanlig dag ut för dig? 
En vanlig dag ringer min väckarklocka vid 7 (dvs. grejen jag har under kudden börjar vibrera så att jag flyger upp, vaknar inte av ljud pga medicinerna så äger numera en väckarklocka för döva). Äter frukost, fixar mig och går till skolan. Sedan har jag som regel minst ett möte, ofta två och ibland tre så jag far och flänger mellan skolan, DBT och SCÄ. Jag älskar verkligen att vara i skolan och är där så mycket jag kan. Har så himla fina klasskamrater så har rolig varje dag. 
 
Eftersom skolan och diverse terapier och läkarsamtal så åker jag tillbaka till lägenheten. Pluggar, lagar mat, ev. tränar och sen på kvällen älskar jag att krypa ned i soffan med en kopp te och kolla på riktigt dåliga realityserier. Det finns inget så ångestdämpande som Paradise Hotel, Bonde söker fru och Bachelor (vilket bara är några av de serier jag för nuvarande följer). 
 
I vanliga fall brukar jag umgås mycket med kompisar efter skolan men på sistone har jag inte riktigt orkat så har mer blivit att jag varit hemma själv. Ibland åker jag hem till mina föräldrar i Tyresö också, gosar lite med katterna och den knäppa hunden. 
 
På helgerna däremot är det för det mesta full rulle med fester, just nu massa kentkonserter (ska gå på åtta, har varit på tre stycken so far) och som vanligt plugg. 


Vilken är din favoritlåt/favoritmat/favoritfilm/favoritbok? 
En kentlåt, vilken det är varierar. Röd är däremot alltid favoritalbumet. 
Min favoritmat är nog pannkakor eller pizza (har inte växt upp). 
Favoritfilm vet jag inte riktigt men jag gillar Forest Gump och liknande. 
Favoritbok kommer alltid att vara Harry Potter haha. 
 
Inser nu att jag inte har förändrats det minsta sen jag var 13?? Obehagligt. 

Finns det något/några personlighetsdrag som du fått tillbaka nu när du mår lite bättre, som du kanske saknat då det varit som allra värst? (Menar självklart inte på att förminska ditt mående eller på något sätt anta att du skulle må bra nu, men får ändå intrycket av att det finns lite mer ljus så du förstår vad jag menar) 
 
Energin och engagemanget i frågor som jag brinner för. Är inte så just nu men var så innan jag flyttade. Kan bli helt speedad och superpepp på exakt allting.
 

Vilka egenskaper är du mest stolt över hos dig själv? 
Att jag bryr mig mycket om andra kanske? Och att jag faktiskt lyckas bevara, samt skapa nya, kompisrelationer trots att jag mår så dåligt. 

Har du pojkvän/flickvän? 
Nej, det har jag inte. Har gjort tappra försök under året som gått (vilket fårr min Borderline att nå oanade höjder) men det har aldrig funkat för jag klarar inte av att släppa in folk. De har liksom bara fått träffa den friska sidan av mig och jag har undvikit att prata om hur jag mår osv så mycket som möjligt. Det funkar att ha en sån relation ett tag men det blir liksom aldrig något mer. 

Har du något extrajobb? 
Nope! Jätteskönt haha. Får inte jobba varken för DBT eller SCÄ så behöver inte ens fatta det beslutet själv. 

Vet du vad du vill göra efter gymnasiet? 
Först och främst så kommer jag att gå gymnasiet på 3,5 år. Jag tar studenten som alla andra i vår men läser in två kurser hösten efter. En kurs läser jag utökat för merit och den andra har jag inte hunnit eftersom jag varit sjukskriven så mycket. 
Men sen efter jul nästa år så vill jag resa. Dock förutsätter det att jag gått klart i behandling i DBT och är tillräckligt stabil för att åka. 
 
Oavsett hur det blir med det så vill jag i alla fall plugga vidare sen. Just nu lutar det mest åt läkarlinjen men det är ju minst ett år kvar innan jag ens får söka så kan ha hunnit ändra mig tills dess. 
 
 
 

Jag hoppas att ni mår bra och även om ni inte gör det att ni fortsätter att kämpa. Jag tänker på er även om jag inte skriver här. 
 
Massa kramar
 
Hanna

Q/A ångest, depression och borderline

Jag har fått några frågor angående min psykiska ohälsa (eller hur man nu ska definiera det) som jag tänkte svara på. Alla frågor är jättevälkomna, speciellt nu när jag inte riktigt orkar ta tag i större projekt. 
 
Hur upplever du stark ångest både fysiskt och psykiskt?
 
För mig är ångesten väldigt fysisk. Den triggas nästan alltid av en tanke, ofta något som jag är orolig för håller på att ske eller saker jag ska göra eller inte göra. Till exempel om jag ska äta enligt mitt matschema eller fuska. Ofta blir det ett virrvarr av tankar där olika delar av mig har olika åsikter om vad som blir bäst. Allt detta leder, ofta utan att jag reflekterar över det, till att jag får ett starkt tryck över bröstet. Tänk er en iskall, taggig järnhand som tar tag i luftstrupen precis där den delar upp sig i två bronker som leder till vardera lunga. Klämmer och klämmer tills varje andetag blir en ansträngning. 
 
Sedan jag har mina panikångestattacker som kan triggas likväl av bra som dåliga känslor, den gemensamma nämnaren är att jag har känt något väldigt starkt och min teori är att det tär så på kroppen att den liksom laddar ur sig med lite panikångest. Panikångestattackerna präglas av illamående, svimningskänslor, svårt att andas, jag svettas och fryser om vartannat och skakar.
 
 
Hur upplever du att en depression känns fysiskt och psykiskt?
 
Depression är för mig den ständiga känslan av hopplöshet. Utöver det där trycket så ser hela omvärlden becksvart ut, det finns liksom ingen lösning på någonting. Många beskriver att de då de varit deprimerade inte orkat kliva ur sängen, duscha, gå till skolan osv. För mig som duktig-flicka har det aldrig varit ett alternativ och jag har pressat mig själv att göra allt det där ändå och kompenserat den ansträngningen med destruktiva beteenden (typ inte äta). Det tror jag att en del med liknande problematik som jag kan känna igen sig i.
Jag skulle idag inte säga att jag är deprimerad även om det står i min journal. Snarare har jag ganska höga toppar och väääldigt djupa dalar i mitt mående. 
 
 
Vad i borderline diagnosen upplever du som mest känslomässigt påfrestande?
 
Symtomen vid borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som det numera heter (eller om det till och med är personlighetssyndrom, hursom) är enkelt uttryckt följande:
 
  • Stark rädsla att bli övergiven.
  • Störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Återkommande känsla av tomhet.
  • Kraftig pendling mellan olika känslolägen.
  • Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.
  • Impulsivitet som till exempel missbruk av drogersexmat eller pengar.
  • Självskadebeteendesjälvmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.
De som jag fetmarkerat är de som får mig att lida allra mest. Mina känslor växlar så otroligt snabbt och jag kan få helt sjuuuukt mycket ångest som jag fortfarande inte vet hur jag ska förhålla mig till. Ofta grundas det i självhat och det första kriteriet, rädslan att bli övergiven. Det är orsaken till att det är svårt för mig att flytta till min lägenhet, jag är så så så rädd för att bli övergiven och ensam fast mitt förnuft VET att det inte skulle hända. Det är mycket det hela min problematik är just nu. Jag vet så mycket saker både om mig själv och """livet""" men det får liksom ingen connection till mina känslor. 
 
 
Undrar ni något mer är det bara att kommentera eller skicka ett mail. 
 
 
 
Tusen kramar
 
Hanna

Q/A medicin

Får man fråga i vilket syfte du skulle byta medicinering samt vilka mediciner du tar nu, vilka du har tagit och vad du själv tycker att de hjälpt/inte hjälpt med? 
 
Syftet är att hitta något som får ned min ångestnivå. Simple as that men har visat sig varit otroligt svårt ): Jag har väldigt hög basnivå av ångest och sedan toppar på det. Vore så fantastiskt om man bara kunde kapa bort lite av det där så att jag fick lite andrum. 
 
Just nu tar jag Flouxetin, Voxra, Lyrica, Theralentabletter och Mirtazapin varje dag. Behovsmedicin är Zyprexa (2,5-10mg), Lergigan och flytande Theralen. 
 
Flouxetinet har hjälpt mig otroligt mycket mot tvången. När jag kom upp i maxdos var det som att någon hade tryckt på en knapp i mitt huvud och allt det som tidigare varit orubbligt blev lite löst i kanterna något som gjort det möjligt för mig att bli bättre. 
 
Voxran är det allra senaste tillskottet i min dosett haha. Den ska ju verka på andra system än SSRI och mirtazapin. Dock har den biverkningen aptitlöshet vilket gav mig ett litet bakslag i ätstörningen. Nu har jag inte biverkningar men mår inte heller bättre. Läkaren på kliniken senast jag var inne tyckte dock att jag borde testa att höja dosen eftersom det är en medicin som har hjälpt många andra. 
 
Lyrican började jag med i höstas någon gång. Folk trippar ju på det, en effekt jag märkte av ett par gånger i början men sen dess har den inte hjälpt trots höjd dos. Jag tror det i alla fall, det är så himla svårt att veta vad som är vad.
 
Theralenet har jag tidigare haft 3ggr dagen á 3 tabletter (dvs 9x5mg) vid huvudmåltiderna för att underlättqa dessa. Sen har det typ hängt kvar fast jag inte känner någon effekt pga de andra medicinerna är starkare och det är en relativt låg dos Theralen. 
 
Mirtazapinet började som en antidepressiv medicin men nu tar jag den bara som sömnmedicin. Har dock dragit ned dosen eftersom jag när jag ska flytta behöver kunna vakna på morgonen utan att någon bokstavligen skakar min säng. Det har gjort att jag börjat sova dåligt igen så vet inte riktigt hur det ska lösas.
 
Zyprexan är den medicin som tar bäst på mig, problemet är bara att det inte går att plugga intensivt i 6h med 15mg zyprexa i kroppen. Dessutom ska man inte ta den för länge pga påverkar blodfetterna och jag tog den dagligen i drygt 2 år så var ändå tvungen att sluta. Väldigt bra behövsmedicin dock.
 
Theralendroppar kan lugna kroppen vilket är bra vid panikångestattacker men det gör inte att jag får mindre ångest. 
 
Lergigan har jag tidigare haft som sömnmedicin tillsammans med zyprexa och sov väldigt bra på det men efter ett tag blev det verkningslöst så då plockades det ut och ersattes av Mirtazapin. Nu är det dock återinsatt vid behov pga utrappning av Mirtazapin. Många jag känner har fått väldigt jobbiga biverkningar av Lergigan (typ ryckningar) men jag har aldrig känt av något sådant). 
 
Tidigare har jag även tagit Sertralin, Circadin, Atarax, Propavan, Imovane och säkert något mer jag har glömt. Samt Stesolid och någon annan benso jag inte minns namnet på som tvångsåtgärder på avd men har aldrig haft det ordinerat.
 
Sertralin hade jag under den period jag mådde som sämst någonsin men jag tror inte att det är det preparatet det berodde på. Circadin och Propavan användes som sömnmedicin men det fungerade aldrig. Atarax var mot ångest ordinerat vid huvudmålen men hade rätt låg dos så kände inte av det. Imovane var jättekul, blev hög varje kväll, kan inte minnas hur jag sov. Det där var så himla knäppt för egentligen ska man inte ordinera Imovane till barn under 18 (jag var 14) och i sådana fall bara ett par veckor eftersom det är en beroendeframkallande medicin med tillvänjning så för att det ska fortsätta ha effekt måste dosen höjas. Jag hade den i 3 månader samtidigt som jag gick ned rejält i vikt pga svacka, med andra ord blev jag extremt lullig varje kväll för ingen hade sagt att insomningen var tvungen att ske inom en halvtimme. 
Vad gäller Stesolid och dylikt är jag helt emot användningen av sådana preparat på barn och på vuxna tycker jag bara att det ska användas i nödfall. Rävgift kallade en av Karins behandlare det för någon gång, en väldigt bra beskrivning. 
 
Förlåt för ett långt inlägg. Kom ihåg att alla personer påverkas olika av olika preparat så det är bara att testa sig fram tills man hittar något som fungerar för en själv. Fast inte att förglömma är att medicn sällan löser alla problem, men det kan vara en bra hjälp på vägen för att orka ta sig uppåt. 
 
 


 

Q/A extrem hunger

 Måste fråga... Jag har drabbats av extrem hunger och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är 168cm och har gått från (xx)kg till (yy)kg på 1,5 vecka. Jag mår riktigt dåligt för jag vaknar på nätterna hungrig, går runt som en zombie hela dagarna, blir förkyld och kan därmed inte träna. Vad ska man göra?? OBS: den extrema hungern höll på först i två veckor innan vikten började stiga. Så detta har hållt på 3,5 veckor totalt.
 
Jag har tagit bort siffrorna i det här inlägget för att inte trigga men jag kollade upp ditt bmi och det du låg på innan är för de allra flesta tjejerna undervikt medan det andra ligger alla längst ned i det som av läkare används som normalviktsspann. Med det här vill jag säga att det förmodligen är din kropp som förtvivlat vill få komma upp på den vikt den trivs på och fungerar bäst på. Kroppen är så otroligt fiffig och en frisk människa lyssnar på dess signaler, det är så friska människors vikt hålls på en "normal"vikt. Det viktigaste jobbet bort från en ätstörning är att börja lyssna på sin kropp igen, inte bara när man är mätt utan även när man är hungrig. 
 
Så länge du inte klarar av att lyssna på kroppens signaler åt både hållen så får du fortsätta att använda matschema/dylikt som bas, annars kan det gå nedför igen. Sen är det också viktigt att komma ihåg att detta gäller om du redan kommit upp i en friskvikt. Har du svält dig och fortfarande är väldigt underviktig så har kroppens signaler slagits ut helt och det tar ett tag innan de kommer tillbaka.
 
Jag önskar att du slapp oroa dig över det där. Din kropp behöver uppenbarligen ligga på en högre vikt för att fungera och kunna sluta tänka på mat hela tiden.
 
Hoppas du kan bli vän med din kropp.
 
Massa kramar
 
Hanna
 
Som extrapepp får du en bildserie på min klumpiga katt som min syster tagit. Han skulle fånga en fjäril men fick lite bakåtvikt....


 

Betyg

"Jag är lite nyfiken på vilket program/ linje du läser på Globala Gymnasiet? Vad du vill tänkas bli i framtiden? Sen undrar jag vad du gick ut med för betyg förra året? Gick du ut med A- i alla ämnen och kommer göra även nu till sommaren i tvåan? "
 
Jag läser natur med inriktning samhälle, dvs. jag läser hela naturprogrammet plus en del extra samkurser (bl.a. politik och hållbar utveckling och sh2). Jag vet verkligen inte vad jag vill bli i framtiden. Det som intresserar mig mest är människokroppen och skulle därför kunna tänka mig att forskare eller läkare kan passa mig. Men jag har verkligen inte bestämt mig. 
 
Vad gäller mina betyg så valde jag i ettan att inte ens kolla på dokumentet jag fick hem och planerar nog att göra samma sak nu i tvåan. Det här för att betyg är så otroligt ångestframkallande hos mig samt att det egentligen är helt meningslöst att jag ska bedömas i bokstäver på ett papper. Dock kollar jag vad jag får på prov och sådär så vet att jag ligger högt i alla ämnen jag läser. Hittills tror jag mitt lägsta betyg är i Tyska 3 där jag fick B. Men som sagt, vet inte helt säkert och försöker intala mig att det är oviktigt. 
 
Du är värd tusen miljoner gånger mer än en jävla bokstav på ett papper. Det viktigaste är att du tar hand om dig själv, det är det som kommer löna sig i längden. Försök vända ilskan från dig själv mot fucking Jan Björklund som förvärrat ett redan dåligt system. 
Dessutom brukar min kloka vän Alva påminna mig om att det är lika långt mellan ett F och ett E som mellan ett E och ett A. 
 
Det finns alltid alternativ. Komvux är skitbra, att läsa gymnasiet på fyra år funkar fint liksom att gå om en klass i grundskolan. Det kommer inte att påverka ditt liv i längden, det som kommer påverka dig är huruvida du blir utbränd eller inte. 
 
Fuck betygshets!!!!
 
Ungefär såhär kul är skolan ibland.
 
/Hanz
 
 
 

Svar om särbegåvning

Men en fråga, om du vill får du gärna berätta mer om din sär-/överbegåvning. Jag kan förstå att det inte är något som du vill skryta med, men då jag knappt vet vad det är och hur det ser ut i verkligheten (liksom att ha det osv) så skulle det vara intressant att läsa om. 
 
Att vara ett överbegåvad som barn innebär att man har en rad styrkor men också en hel del svagheter, precis som alla andra barn. Här nedan är en lista på kännetecken för överbegåvade barn. Jag kommer så tydligt ihåg när jag som fjortonåring läste den här listan och blev helt chockad för att nästan varje punkt var en beskrivning av mitt liv. Jag kopierade in dem på min låsta dagboksblogg och skrev små kommentarer till varje punkt, vilket är de i paranteserna. Ursäktar för att de ovarierade och extremt hysteriska kommentarerna men de skrevs inte för någon annan än mig själv haha. 
 
  • Har ofta äldre vänner. (oh ja, oh ja. i stort sett alla vänner utanför skolan, alltså de jag kunnat välja själv, är äldre)
  • Känslomässigt instabila. (hehe svar ja)
  •  Lära snabbt. (JA JA JA)
  • Vara bra på att lösa problem. (yepp. alla möjligas olika problem, tycker det är så kuul)
  • Ställa provocerande frågor. ("hanna jag vet inte" lol frågar för mycket jaja)
  • Vara otåliga när de är motiverade. (på sätt och vis ja, fast är inte motiverad till något nu förtiden)
  • Tänka abstrakt. (yes)
  • Vara uppfinningsrika när det gäller att hitta svar till obesvarade frågor.(ohja. det är så jag)
  • Bra minne, bättre än jämnåriga. (hahaha vad ska man säga? JAAA)
  • Speciell humor. Förstår ordspråk och ironi tidigare än jämnåriga. Skrattar ofta inte när andra skrattar och skrattar åt något som andra barn inte tycker är roligt. (JA JA JA JA JA här är jag)
  • Extremt vetgiriga vilket kan leda till att deras frågor uppfattas som provocerande (jao)
  • Ser lösningar som ingen annan ser. (yepp, stämmer också)
  • Stor energi. (inte nuförtiden men har haft ohja. och har ibland nu när jag blir motiverad)
  • Har större alllmänbildning. (JA)
  • Har större ordförråd och högre grad av grammatik och syntaxförståelse. (JA JA)
  • Är ofta intresserad av abstrakta begrepp tex tid rum mm. (JAA som liiiiten redan)
  • Vill förstå orsak-verkan. (JA JA JA får spel annars)
  • Stor koncentrationsförmåga inom självvalda aktiviteter. (så jaaa. fast inom andra aktiviteter också)
  • Är ofta mycket duktiga på pussel och labyrintspel.(altlså jag vet itne riktigt egentligen. inget jag ritkigt sysslat med eftersom jag inte blivit motiverad när allt varit för lätt. men minns en labyrintbok jag hittade på bibblan som sexåring ÄSLKADE den)
  • Ser oändligt många möjligheter i olika situationer och för hur saker kan användas. (JA JA)
  • Mycket fantasifulla och dagdrömmande. (hahaha JAAA JAAAA JAAAA JAAAA)
  • Kan vara så uppslukade av tankar att man måste fysiskt röra vid dem för at få kontakt. (mjao, stämemr på ett sätt)
  • Högt utvecklad känsla för rättvisa vilket kan ge problem i förhållandet med kamrater. (JAAAA)
  • Är ofta extremt motiverade av aktiviteter inom deras intresseområden men vägrar delta i annat. (är duktig flicka så vägrar inget men blir sur. ok vägrar ibland)
  • Kan använda inlärt vetande i nya situationer. (JA JA JA det kan inte andra men jag kan!!)
  • Är känsliga, känslor upplevs mer intensivt.(JAAAA)
  • Har ofta stor talförståelse. (JAAAAA)
  • Samlar ofta på saker. (haha ohja har haft så galet många samlingar)
  • Har ofta mer än en fantasivän som ofta kan beskrivas detaljerat. (rosa, lena och anna. yepp. miss them a lot. plus massa andra karaktärer jag kommit på också t.ex. de på hoggy)
  • Tysta och ovilliga att dela sina kunskaper med andra, låtsas som om de inte kan. (hehehehehe JAAA)
  • Ovilliga att följa instruktioner som läraren givit, vill göra sakerna på sitt sätt. (JAAA)
  • Väldigt kritiska, ifrågasätter hela tiden de fakta som gives. (mjao. när jag orkar)
  • Snabba att påpeka felaktigheter i fakta och logik. (inte högt längre. men i huvudet ohja)
  • Tillbakadragna, ovilliga att delta i grupparbeten, ser ut att föredra sitt eget sällskap. (JA JA JA)
  • Talar mycket och över huvudet på jämnåriga. (JA JA JA JA)
  • otålighet gentemot andra. (JAAAAA JA JA)
  • Flyr in i fantasin, vägrar att följa regler, kan uppfattas som distraherande. (yessss, fast är ju som sagt duktig flicka så är inte distraherande hoppas jag)
  •  ur stånd att ta emot hjälp från kamrater, ovilliga att anpassa sig, litar endast på sig själva. (yepp)
  • Mer kritisk än andra, utpräglad perfektionist, ställer för stora krav på sig själv vilket skadar självtilliten. (sista JAAAAAAAAAAAAAA JAAAAAAAAAAA JAAAAAAAAAAA)
  • Avvisar enkla lösningar, ställer upp komplicerade regler, dominerande. (JAAAA JA JA)
  •  jobbar oorganiserat (stökigt rum, skrivbord, kommer för sent mm) alltid frustrerad över att tiden inte räcker till. (skrivbord och skåp och låd osv. kaos. väska. garderob osvosv. men inte tid)
  • Har svårt att ta kritik och tillrättavisning av kamrater. (JAAAAAAAA JAAAAAAA JAAAAAAA)
Det är svårt att vara så liten och förstå så otroligt mycket saker men inte alls vara utvecklad på det känslomässiga planet. Jag tror att det var en stor del i att jag mådde dåligt så otroligt tidigt. Jag hade en väldigt bra verbal förmåga där jag vid tidig ålder kunde uttrycka komplicerade resonemang. Det jag inte kunde sätta ord på var känslor. Det är lite svårt att förklara... Ett tydligt exempel är mitt miljötänk. För några år sedan pratade jag och min kompis om vad vi åt när vi var små. Min kompis sa att hon aldrig åt kanten på mackan, jag skrattade och sa att jag inte gillade kanten men åt den i alla fall eftersom jag visste att man inte skulle slänga mat. Vid dagisålder var jag alltså medveten om att mina handlingar påverkade klimatet och utnyttjandet av jordens resurser. Det var inte så att mina föräldrar pratat särskilt mycket om det, jag bara snappade upp allt. 
 
Och det här kan ju vara en fantastisk förmåga men för mig skapade det en otrolig oro som sedan utvecklades till ångest. En oro jag inte kunde sätta ord på. Jag visste så många logiska saker att mina känslor blev irrelevanta (vilket en 16 årig Hanna slutligen insåg). 
 
Det bästa med "särbegåvning" är att jag haft oförskämt lätt i skolan. Det tillsammans med min (osunda) disciplin gjorde att jag kunde gå ut nian med toppbetyg trots att jag varit sjukskriven mer än halva högstadiet. Nu i gymnasiet känns det som att jag typ hamnat i min rätta mentala ålder så nu märker jag inte av mitt försprång på samma sätt. Jag har fortfarande väldigt lätt för många saker men jag utmanas också. Det är inte som i mellanstadiet när min lust att lära (och leva) systematiskt bröts ned på grund av understimulans. 
 
Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer haha. Känns som det blev ett otroligt ostrukturerat svar, undrar ni något är det bara att fråga vidare så ska jag försöka förklara!
 
 
 
Bild på mig när jag var nio och lallade omkring på en strand i Thailand
 
 
/Hanna

Q/A

Var köper du dina clif bars? Hittar inte dem någonstans :(
 
När jag var i USA så köpte jag på mig ett litet lager, där hade de verkligen huuur många smaker som helst. Var i himlen, hylla efter hylla med bara bars haha. Annars brukar jag köpa min clif bars på Klättercentret där jag tränar. Har sett de på någon hälsokostbutik någon gång också men annars är de tyvärr rätt ovanliga. Just brownie-smaken har jag inte sett i Sverige och nu är min sista slut ):
Några bars och en chokladkaka jag köpte på en affär i New York.


 
Hej hej! Sånna bars är alltid svindyra när jag hittar dem i affärer, har du något sätt at komma runt det? Typ recept på att göra egna eller liknande. 
 
Jag har inget recept som smakar exakt som dessa bars men det är faktiskt minst lika gott och mycket roligare att göra egna! Jag har inget riktigt recept utan brukar höfta, vilket är väldigt mycket lättare när det gäller att tillverka bars än vid vanlig bakning. 
 
I mina brukar jag ha:
  • Chashewnötter 
  • Ev. mandlar eller hasselnötter
  • Dadlar
  • Kakao
  • Ev. kokosflingor
  • Ev. arraksessens
Bara mixa allt och forma till bars. Man behöver rätt mycket dadlar och köra ett tag i matbredaren för att det ska bli en formbar massa. Det går också bra att ha lite kokosfett eller honung/sirap i om de ändå inte går ihop. Detta recept går att variera i oändligheten - bara att köra på med andra ord!
 
 
Är magelungens träningslägenheter/stödboende inte kvar, eller är det inte aktuellt? 
 
Magelungen har träningslägenheter men mitt team tror inte att den sortens boende skulle passa mig så bra eftersom det då inte finns någon tillgänglig personal i närheten. Magelungens träningslägenheter är typ utspridda över hela stan och så har man en kontaktperson man träffar någon gång i veckan samt kan ringa vissa tider. Förmodligen kommer inte det stödet att räcka, men det är inte ett uteslutet alternativ. 
 
 
Har du kvar din autismdiagnos?
 
Nix, det har jag inte. När jag blev inlagd på BUP ett knappt år efter att utredningen gjorts konstaterade de snabbt att det inte var autism som var mitt problem utan anorexi och OCD, så de plockade bort det ur min journal. Jag brukar dock skylla på att jag hade asperger i ett halvår när jag gör något som inte är helt socialt accepterat haha ;) Folk blir mest ställda vilket är jättekul. 
 
 
Jag uppskattar verkligen era kommentarer så otroligt mycket och de peppar mig att fortsätta blogga. Det är bara att kommentera fler frågor så kommer inläggen så småningom, två stycken lite längre svar är på ingång. 
 
Massa kramar
 
Hanna

Q/A

"Hej, för jättelänge sen så skrev du att du hade gjort någon utredning för särbegåvning via BUP. Hur gick det med det? Står diagnosen kvar? 
Jag har läst lite om hur hypersensitivitet kan länkas samman med särbegåvning, har du några tankar om det? Känner du igen dig? 
Och sist men inte minst, hur fungerar det i skolan med särbegåvning?"
 
Alltså särbegåvning är ingen "diagnos" utan en benämning för personer som har väldigt lätt för att lära sig de saker man ofta förknippar med intelligens (jag är inte helt överrens med det begreppet). Men som svar på din fråga så är det en förmåga som ligger kvar hela livet. Jag känner dock inte igen mig i HSP men jag kan mycket väl tänka mig att det är så för andra personer. När jag gjorde intelligenstestet som 14-åring gjorde jag det i samband med en autismspektrumutredning och deras slutsats var att jag var överbegåvad med en autismproblematik, något som inte är ovanligt för personer med hög begåvning. 
 
För mig var det tydligast på dagis och grundskolan. Det låter så jävla drygt att säga att man fattade saker tusen gånger snabbare och tidigare än andra barn men så var det verkligen. Intelligensmässigt låg jag flera år framför de andra men känslomässigt var jag mycket yngre och det är förmodligen grunden till mina problem idag. Jag tog in så mycket information som jag inte kunde hantera eftersom jag bara gick på lågstadiet. 
 
Vad gäller själva skolgången så hade jag i lågstadiet en annan kille i klassen som med 90% sannolikhet också var överbegåvad. Jag minns att jag hade så kul med honom på lektionerna haha och vår lärare var superbra och gav massa utmanande uppgifter när vi var klara med de andra. 
Mellanstadiet sög, har aldrig varit så understimulerad i hela mitt liv och det var ju också här ätstörningen började. 
 
När jag började kunskapsskolan kunde jag plötsligt plugga hur mycket som helst och även om uppgifterna var lätta så hade jag en mattelärare som gav nians matte i sexan. Det var otroligt roligt. 
 
Nu i Gymnasiet är jag aldrig understimulerad och även om jag är en av de i klassen som presterar högst så finns det otroligt många som jag kan få utbyte med vilket är sjukt kul! Behöver aldrig låtsas att jag inte vet saker för att passa in. 
 
 
Hej! Jag har också en fråga. Jag har ett sådant stort problem med träning. Jag smygtränar hela tiden. Varje gång jag har ätit måste jag träna för att bilda muskler av energin. Jag har gjort det varje dag, i ett par månader. Jag vill sluta men jag kan inte. Jag har vilodagar ibland men inte så ofta. 
Hur påverkar träningen en? Om jag slutar kommer min muskelmassa att minska då? Jag vill verkligen sluta men jag är rädd för att jag ska gå ner i vikt då eller att allt sätter sig som fett eller liknande
 
Alltså jag är verkligen ingen läkare och jag tycker att du ska prata med någon om det här för att du ska få mer klara besked om det rent fysiska. Det jag kan säga med säkerhet är att mat inte går raka vägen ut i kroppen och sätter sig som antingen fett eller muskler. Det är en mycket längre process och vill du verkligen bygga muskler måste du äta mycket, vila mycket och sen ha träningspass några gånger i veckan. Detta är dock inget jag rekommenderar med tanke på att du verkar ha väldigt mycket ätstörningstankar och det är lätt att ett sådant sätt att träna på också blir tvångsmässigt. 
 
Kroppen går inte alls att styra på det sätt som man som ätstörd försöker göra. Smygträning är väldigt ineffektivt utan agerar bara som en tillfällig ångestlindrare. Dock blir det ju ofta så att tränar man en gång måste man träna nästa gång också osv. Att inte låta kroppen vila ordentligt är det sämsta man kan göra om man vill ha möjlighet att må bra. 
 
Har du en vårdkontakt så prata med den personen. Om inte så sök hjälp!
Kram.
 
 
Hej, jag har en ganska konstig fråga. Jag gör en ganska jobbig grej, och det är att om jag inte lyckas spy, kan sällan det, så sväljer jag antingen tvål eller en munfull med tandkräm. Vet inte riktigt varför, om det är för att straffa mig själv eller liknande. Har du gjort något liknande/vet du vad jag kan göra?
 
Jag har aldrig svalt saker på det sättet men jag har ofta utfört destruktiva beteenden för att jag "misslyckats" med ett annat destruktivt beteende. Typ att jag skadat mig ifall jag inte lyckats spy. 
 
Det är helt fel sätt att agera på om man i längden vill bli av med den ångest som gör att man överhuvudtaget känner att man måste spy från början. Det är sjukt att överhuvudtaget försöka tvinga sig själv att kräkas, det måste man ibland påminna sig själv om, och varje gång du utför ett destruktivt beteende så blir det lite lättare nästa gång. Ångesten kommer att minska kortsiktigt men den kommer alltid tillbaka. 
 
Att straffa sig själv för att man misslyckats med något sjukt är skevt på ytterligare en nivå. Det enda sättet du kommer att slippa känslan av att du måste svälja tvål är att gå emot den känslan. Att vägra göra det, precis på samma sätt som du måste vägra att spy. Du är värd så mycket mer, låt inte sjukdomen få styra ditt liv på det här sättet. 
 
Dessutom är det väldigt ohälsosamt att svälja tvål eller stora mängder tandkräm så du borde verkligen försöka sluta<3
 
Om du har en vårdkontakt så ta upp detta med denna, om inte så sök hjälp!<3

Tidigare inlägg