-

Saras svar angående Mandokliniken

Saras gästblogginlägg om Mandokliniken finns hääär.

Behövde du dricka näringsdryck under behandlingstiden på Mando? Eller var det "bara" högre schema för din del?

Svar: Nix, det behövde jag inte! Tror det är upp till person till person men de förklarade för mig att de i sin behandling i största möjliga mån försöker undvika näringsdrycker. Detta för att de strävade efter att patienterna skulle få in det naturliga ätandet och intaget av mat som människor behöver under dagen, och det hör inte näringsdrycker till. jag vet dock att om man inte åt upp måltiden så kunde det man lämnat bytas ut mot näringsdryck i den mängd som ersatte det man inte åt upp.

Var du inlagd på deras heldygnsvård någon gång?

Svar: Jag var inte inlags på deras heldygnsvård, tack vare familj, släkt och vänner kunde de fånga upp mig i ett stadie där jag inte var i behov av heldygnsvård.

Och har du gått i någon behandling innan Mando

Svar: Jag gick inte någon behandling innan Mando.

Vad är det bästa med att vara frisk?

Svar: Det absolut bästa med att vara frisk är att man tar dagen som den kommer, att man uppskattar saker så mycket mer och att livet helt enkelt blir roligare. Även att man tillåter sig själv att unna sig saker, självklart mat men även att t.ex. kunna hoppa över en träning och senare inte grubbla särskilt mycket över det. Sist men inte minst, känslan av att uppskatta sig själv är något som jag saknade otroligt mycket då jag var sjuk och den känslan förtjänar alla!


Gästbloggning om Mandometerkliniken

Hej hej!! Mitt namn är Sara, jag är 16 år gammal och jag är kompis med Sandra. Jag bor för tillfället med min pappa i Bryssel där jag ska plugga ett år, annars bor jag norr om Stockholm och går på Danderyds gymnasium. Sandra frågade mig häromdagen om jag skulle kunna tänka mig att gästblogga här eftersom jag för snart ett år sedan blev friskskriven från anorexia efter ett och ett halvt år behandling på Mandometerkliniken i Danderyd. Och självklart kan jag göra det! Det är som ni kanske förstår en lång historia som är svår, om inte omöjlig att återberätta såhär i efterhand, men jag ska göra ett försök. Det började med att släkt, vänner och familj började lägga märke till att jag inte hade ett helt friskt beteende när det gällde mat och träning. Det här var något som jag hade, trots att jag inte ville inse eller erkänna det för vare sig mig själv eller för människor i min omgivning, i bakhuvudet hade vetat om sedan en tid tillbaka. När jag fick frågor om hur jag mådde gav jag automatiskt ett glatt ”jadå, jag mår bra!” eller när det var dags för middag bortförklarade jag mig med att säga att jag nyss ätit så mycket mellis och inte var så hungrig. Dessa bortförklaringar och undanflykter blev snabbt fler och familj, släkt och vänner började se ett mönster.

Efter ett flertal misslyckade försök med näringsdrycker och tjatande beslöt sig mina föräldrar för att söka hjälp. Pappa fyllde därmed i ett slags formulär på internet och jag kallades på ett möte tillsammans med mina föräldrar. Väl på kliniken kollade de bland annat min längd och vikt. De ställde även en massa frågor och därefter togs beslutet att jag skulle börja på klinikens öppenvård. Detta innebar bland annat att jag skulle sjukskrivas från skolan, förbjudas att träna, äta 4 av 6 måltider på kliniken och följa ett matschema ihopsatt exakt efter mina behov. Detta för att så fort som möjligt bryta det sjuka beteendet som jag hade, och för att komma upp till en vikt där min kropp skulle börja fungera som vanligt igen. För det som händer när man svälter sig själv är att man motverkar kroppens naturliga processer och signalsystemet sätts ur spel.

Matschemat bestod av frukost, mellis, lunch, mellis, middag och kvällsmål. Vid dryck, yoghurt, flingor mm. användes mått och jag fick en slags matvåg, så kallad mandometer som jag skulle använda vid lunch och middag för att väga upp min mat. Tallriken stod sedan kvar på vågen under tiden jag åt för att min behandlare på så vis skulle kunna se hur fort/långsamt jag åt. Jag fick även under måltiden, på en display, klicka i hunger och mättnadskänslor och försöka ”pricka rätt” på en ”frisk” kurva. På detta sätt säkerställdes det att jag fick i mig exakt rätt mängd näring för mina behov. Under behandlingens gång, och i och med att jag sakta med säkert började gå upp i vikt igen, utökades matschemat för att min viktkurva skulle fortsätta i samma riktning. Det var här skräcken om att jag aldrig skulle sluta gå upp i vikt slog till. Vad som stod i matschemat kunde ibland uppfattas både av mig och av andra som väldigt mycket. Men en sak som min behandlare gång på gång förklarade för mig under behandlingen var att personer som har eller har haft en ätstörning alltid kommer att ha en hög ämnesomsättning och därmed ofta vara tvungna att äta mer än vad många tror.

Jag hade regelbundet samtal med min behandlare och hon var under hela behandlingen otroligt stöttande. Hon var sträng, det ska jag inte förneka, men tro mig, det behövs och det är jag henne evigt tacksam för. Till en början hade jag svårt att öppna mig. Men jag märkte snabbt att var jag inte ärlig och öppen mot främst mig själv men även mot henne, så skulle jag aldrig vakna upp ur mardrömmen och bli fri från min anorexi.

Veckorna och månaderna gick och jag började närma mig min målvikt. Jag fick lov att börja träna så smått och spenderade ett par timmar i skolan var och varannan dag. Allt eftersom jag visade ett friskare beteende fick jag friheter som att välja mellis själv, ta bort mått vid frukost eller ta cykeln till affären. Så här höll det på. Små steg i taget. En träning i veckan blev till två, tre dagar i skolan blev till fyra, mandometern togs bort vid lunch och valet av så väl frukost som mellis var mitt.

Så i september 2012 blev jag vad jag aldrig trodde skulle vara möjligt, friskskriven!

Så här i efterhand ser jag tillbaka på min tid på kliniken som både väldigt sorglig (många dagar då jag var arg, ledsen och irriterad, både på mig själv, min familj och min behandlare) men även väldigt lärorik. Föreläsningar, samtal och egna erfarenheter av alla dess slag har gjort att jag med 110 % säkerhet aldrig någonsin tänker låta denna fruktansvärda sjukdom kontrollera mitt liv igen. För det är det den gör, och alla ni som fortfarande kämpar mot djävulen på axeln som säger åt er vad ni ska göra, vem ni är och vad som förväntas av er. Ge inte upp, ni är värda så mycket mer.

Till sist vill jag bara säga att jag personligen är jättenöjd men Mandokliniken. Jag kan ha haft tur och träffat rätt på första försöket. Men behandlingen på mando passade mig jättebra, mina dagar som sjuk är passé och så ska det förbli.

 Jag och världens underbaraste Sara! <3