-

Små glimtar (om de som inte finns mer)

Ev. TW för självmord.

13/3-16

"Det är konstigt. Ni finns inte längre och ändå ser jag er så ofta. Ett långt, vågigt blont hår och jag hajjar till. Hon vänder sig om och du är borta i och med det okända ansiktet. Kvar är känslan i bröstet, ett litet hål av saknad och frustration. 
Det är konstigt. Jag är på skidresa med skolan. Det är snart ett år sedan du försvann, mer än ett år sedan jag senast träffade dig. Ändå står du där i form av ledaren för skidresan. Det är något med läpparna och ögonen, en blick som liksom ser igenom. Precis som din innan bensodiazapinerna tog dig. Jag kan inte skaka av mig känslan av att det kunde varit du som stod där och det lilla hålet i bröstet öppnas igen. 

Det är något väldigt speciellt det där, att veta att man aldrig, aldrig någonsin kommer att få träffa en människa igen. Att jag aldrig kommer stöta ihop med er på stan, aldrig få kramas och säga hej och det var längesen vi borde verkligen ses snart! Att kanske ändå inte ses snart men att det inte är lika viktigt för ni finns ju fortfarande kvar. 
Kanske är det just för att jag aldrig kommer stöta ihop med er igen som det händer så ofta.

Det är konstigt. Konstigt att vara 17 år och redan förlorat två av de personer man delade sitt allra svåraste med under den allra svåraste perioden i ens liv. Det är konstigt att det är jag som sitter och knappar in det här på min mobil, omgiven av mina klasskamrater på en buss på väg hem från en skidresa i Orsa. Det är konstigt när ni inte ens fick börja gymnasiet. 

Jag är inte troende men jag gillar att tänka på det så, så som att de där små glimtarna jag får av er i andra flickor faktiskt är ni. Med händerna knäppta på min säng på behandlingshemmet som räddade mitt liv svor jag att ni när som helst får komma och leva lite genom mig. En människa kan inte bära en annan genom livet men att dela ett liv med någon är inget problem. Så jag tror fast jag inte är troende och egentligen inte alls tror på det jag tror på att ni kollar till mig ibland. Jag tror det och jag är så oerhört glad för det. Vi gör alla så gott vi kan och ni kunde inte mer men det kan jag och då får ni finnas med mig, om än så bara i ett rufsigt hår och en klar blick."


/Hanna


Om att inte alltid vara stark

Det är svårt det här. Att försöka driva en ”riktig” recovery-blogg, en blogg man verkligen blir peppad av att läsa och inte triggad i sin sjukdom. Att driva en sådan här blogg och samtidigt må jävligt dåligt.

 

Mitt liv består av sådana otroliga kontraster och att det faktiskt finns en skala utanför det svartaste mörker är helt fantastiskt, samtidigt som det blir svårt att förhålla sig till.

 

I mitt vanliga liv vet jag att jag måste börja visa mer, inte vara så förbannat stark hela tiden. Det är sjukt att det ska vara så svårt att bara svara ”nej” på frågan om man mår bra istället för att leendes säga ”jaadå, lite trött bara”. Samtidigt är jag så rädd för det mörka, rädd för att det ska ta över mig igen, rädd för att förstärka känslorna som ständigt ligger och gror i bröstet. 

 

Så har vi ju den här bloggen. Här är jag verkligen starka, glada, tillfrisknande Hanna och det är den person jag vill vara. Jag vill stötta allt jag kan för jag har tagit så jävla mycket och nu vill jag ge tillbaka. Det ger mig energi och glädje. 

 

Samtidigt känner jag mig falsk. Det är som att jag nästan förminskar hela den kamp det är att bli frisk från anorexi, den kamp det är att leva med OCD, att ha en depression som inte ger med sig och ett generellt ångestsyndrom. För det är ett helvete, att ständigt ständigt ha den där tryckande känslan i bröstet. Att gång på gång kastas omkull i gruset, ordlös inför smärtan. Att ändå, varje gång, behöva fortsätta. 

 

För det är just det där fortsättandet som håller mig på benen. Jag vet inte om det är rätt eller fel men jag kör på. Jag lever mitt liv som om jag inte hade det ångesthandikapp jag har och kör hela vägen in väggen. Faller men inte handlöst längre, jag har människor omkring mig som fångar upp och jag låter dem fånga mig istället för att kasta mig i armarna på anorexin. 

 

Jag kommer nog att fortsätta med den här bloggen som jag gjort tidigare. Jag ville bara att ni skulle veta, att ni inte skulle trilla in i någon av mina andra sociala medier och känna er lurade. Det är inte så att jag ljugit här, vartenda ord jag sagt menar jag, det är bara det att jag är en så kluven människa. Urgammal men ändå ett litet barn. Otroligt klok men samtidigt så urbota dum. 

 

Det kommer att bli bra tillslut det är jag hundra procent säker på. Om man jämför mitt läge nu och för två, tre, fyra år sedan, så har det hänt så otroligt mycket saker att jag måste må bra om några år trots standardavvikelsen i min utvecklingskurva. Jag ger upp en gång om dagen ändå fortsätter jag och en stund senare, några minuter, timmar, dagar, så är det bättre igen och jag vet att det kommer att bli så. Mitt liv handlar inte längre om att dö. Mitt liv handlar inte längre om att överleva. Mitt liv handlar om att lära mig leva, att hitta något jävla sätt att få den här skiten att fungera för det är den fan värd. 

 

Jag till vänster, fina Johanna till höger. Från en mycket bra kväll. 

 

Hanna


Val Thorens

Tillbaka i Sverige! Har haft en helt galen resa haha, men varit sjukt sjukt kul. Maten har gått långt över förväntan även om det varit svårt många gånger. Tar steg efter steg mot friheten.

Här får ni en smärre bildbomb som sammanfattning.

En dag var det bra väder, då tog vi massor av bilder.

Åkte bland annat med två av mina bästa vänner. Mycket kärlek.

Selfie från skidbacken

Vi var på afterskii och dansade på borden.

Hela resan har bestått av klubben till fem (=sex...) kriga sig upp och åka skidor vid 10, afterskii, hem och sova ett par timmar och sedan klubben igen. Undra vad BUP skulle säga om den dygnsrytmen... Svar: inte ett piss för de har inte med mitt liv att göra längre!!!

Nu återstår några timmar till Stockholm och sen drar det riktiga livet igång igen. Det ska faktiskt bli lite skönt att höja snittsömnen per natt från tre timmar. 

Take care❤️

Hanna




Lite glädje


I lokalen är det dunkelt med inslag av strålkastarljus. Ur högtalarna dundrar livebandets hippa cover på någon välkänd poplåt. Jag rör mig över golvet på lätta fötter, väl medveten om Blickarna, låter de falla på min kropp och skäms inte. Nu är det jag och kroppen som samarbetar mot ett okänt mål, vi ligger inte i ett skyttegravskrig mot varandra där båda alltid kommer att gå som förlorare ur striden. Lutad mot bardisken känner jag en hand mot armen och bartendern förkunnar att vi är VIP och får följa med upp. 

Sedan förflyter kvällen i ett skimmer av dans och skratt, en känsla som bottnar hela vägen ned i magen att det här, det här är bra. Det är Hanna och hennes kompisar tillsammans med en drös intresserade killar, inte Hannas anorexi tillsammans med de andra. 

Idag kom bakslaget förstås men det var det ändå värt. Har mått så fruktansvärt dåligt fysiskt, hade hjärtklappning i en timme, mådde illa i 12 och kunde inte gå särskilt många meter utan blodtrycksfall. Så jävla knäppt och fruktansvärt obehagligt. Det är som att min kropp är så ovan att känna positiva känslor att den helt slår bakut. Knäppt som sagt.

Nu mår jag i alla fall mycket bättre så imorgon blir det skidåkning, afterski och sedan klubb. Livet är så mycket bättre när man inte styrs av en ätstörning, trots att hon finns med i bakhuvudet.




Update om min boendesitution

Hej på er! Jag har lite bloggtorka i hjärnan så ni får gärna önska inlägg. 
 
Jag har hursom haft en asfet helg. Var på min väns mammas bok-release i fredags och lekte DJ (trots instruktionsskylt på mixerbordet där det stod "LEK INTE DJ OM DU INTE KAN"). I lördags lunchade jag med Karin (<3) innan vi gick på stadsteatern, sedan mellanlandade jag på Magelungen innan det bar vidare till 18-årsfest, sova över hos bästa A och nästa dag klättring och middag. Bra uppladdning inför måndag som innebar uppföljningsmöte med SOC, Magelungen, BUP, mina föräldrar och vuxenpsykiatrin. Har varit lovligt orolig inför det mötet eftersom det gick så jäkla dåligt förra gången men både jag, mina föräldrar och mina samordnare på magleungen var bättre förberedda så det blev ganska bra den här gången.
 
Som vanligt kom man inte fram till några definitiva beslut. Mest häpnadsväckande var nog att socialtjänsten i Tyresö håller på att falla samman fullständigt och när min nuvarande soc-sekreterare slutar nästa vecka (det blir den 6:e på 2 år) finns ingen ersättare. Det kommer alltså ligga på mina föräldrar att leta efter ett boende. Det är ju både positivt och negativt. Positivt eftersom vi kommer kunna styra väldigt mycket, SOC kommer ju inte direkt ha så mycket att säga om vi lägger ett fungerande förslag i knät på dem. Negativt eftersom det inte är mina föräldrars jobb (och jag är så oerhört tacksam över att de pallar för annars hade detta gått åt helvete). 
 
Vidare diskuterades vad jag ska ha för fortsatt behandling för att det ska fungera. Just nu är vi inne på DBT vilket jag gick tills jag flyttade in på Magelungen för 2 år sedan. Trivdes väldigt bra där även om det inte räckte som insats vid den tidpunkten i mitt liv. Finns dock x antal problem. Dels behöver man egentligen diagnosen borderline för att få gå i den behandlingen, vilket jag inte har. Dock sa representanten för vuxenpsykiatrin att det gick att komma runt i fall som mitt så det behöver inte vara ett oöverstigligt hinder. Det andra är problemet med att man inte kan ansöka om att få börja där förrän man fyller 18 och sedan kan det ju vara flera månaders väntetid. I teorin skulle det då kunna innebära ett glapp mellan att jag flyttar till ett stödboende (egen lägenhet fast med personal i byggnaden) och att jag får börja i behandling. Dock är inget datum bestämt för min utflytt utan man pratar mer löst om "i höst" och definitivt inte "direkt efter att jag fyllt 18" (dvs. 3:e augusti). 
 
Känns i alla fall bättre nu än det gjorde för ett par veckor sedan. Känner lite mer att det får gå som det går och att jag ska försöka må så bra som möjligt tills dess. Har ni tips på stödboenden eller känner någon som bott på ett får ni gärna kommentera en mailadress!




 
Så, förlåt för ett alldeles för långt inlägg om mitt liv haha. Ni får ha en fin vecka så har jag förhoppningsvis fått inspiration till något kul inlägg.
 
Puss
 
Hanna


 
 

Lite mat och lite framtid


Bild 1 är ett uppiffat mellanmålsförslag. Kesomellanmål (papaya och ananas) med skivad banan.
2: Middag. Skivad, ugnsstekt potatis, lax och coleslaw.
3: Tacopaj gjord på qournfärs.
4: Pluggmellis med bar från USA! Tänkte posta ett inlägg om dessa senare pga ni är de enda som bryr er om goda bars haha.

Jag har mått så himla dåligt den här veckan och inte gått särskilt mycket i skolan. Det finns väl flera anledningar men framför allt så är jag orolig för hur det blir sen när jag flyttar från Magelungen. Jag oroar mig för att jag inte ska klara av att bo själv och att jag går ned mig i ätstörningen igen. Det är frustrerande att ha kämpat så otroligt hårt så länge och ändå inte ha kommit hela vägen fram.
Sen är det också så osäkert med vad jag kommer att bo på för boende och när exakt flytten ska ske. Under tiden som jag bott på Magelungen (2 år) har jag bytt soc 6 gånger så ingen har koll på någonting. Just nu är det dessutom bup som betalar halva min placering och när jag fyller 18 flyttas mitt ärende till vuxenpsykiatrin och de har helt andra regler.

I slutändan kommer det ju att lösa sig för det gör det alltid men det är jobbigt att inte veta. Det är ju liksom mitt liv det handlar om. 

Annars har jag försökt att ta det lugnt den här helgen. Träffade Alva igår och vi bokade flygbiljetter till och från Kroatien i sommar! Eller snarare - flygbiljetter från Berlin till Kroatien haha. Kommer bli så jävla fett. Peppar inför alperna med några andra kompisar nu på sportlovet också.

Hoppas ni får en bra vecka! 

Kram

Hanna

Från dagarna då det vände

Jag rotade i en låda under min säng och stötte ihop med ett gammalt block jag inte rört sedan jag skrevs ut från BUP-kliniken sommaren 2014. Ni som läst bloggen sedan dess minns kanske att jag var tvångsvårdad och hela blocket är fyllt med hemska anteckningar. Det jag vill dela med er är det allra sista jag skrivit, efter det här inlägget är alla sidor tomma. Jag blev väldigt berörd eftersom det blev så tydligt, svart på vitt, att de här dagarna, i slutet av min sista inläggning, precis innan gymnasiet, var min vändpunkt. Vill dock triggervarna innan ni börjar läsa. 
 
"3/8-14
 
Om 17 dagar börjar jag gymnasiet. Om 17 dagar kommer jag kliva på tunnelbanan med en hel hord av fjärilar som försöker ta sig ut ur min mage. Om 17 dagar kommer jag närma mig den stora byggnaden som kommer spela en viktig roll för mig de närmaste åren och panikslaget undra vad fan jag håller på med egentligen. Om 17 dagr kommer jag sitta i klassrummet och nyfiket kolla in mina nya klasskamrater och potentiella framtida vänner, väl medveten om att alla andra i rummet gör samma sak. Om 17 dagar kommer jag att vara Hanna Larsson 16 år, bor i Farsta, har två småsystrar, en katt och en hund, gillar matte och att läsa fantasy. Jag kommer inte att vara Hanna-den-där-som-säger-att-hon-har-anorexi-fast-hon-inte-är-särskilt-smal-längre. Den där Hanna som försvinner spårlöst i långa perioder men ler glatt när hon plötsligt dyker upp i skolkorridoren. 
 
Förut hyste jag en skräck för att vara normal. Jag ville vara min diagnos, anorexia nervosa. jag ville ha synliga ärr så att folk skulle förstå att den här tjejen har det minsann inte så bra. Jag har varit livrädd att släppa min identitet i sjukdomen - vem är jag om jag äter som jag ska utan hjälp? Jag har ju inte gjort det de senaste sju åren så varför skulle jag börja nu? Det är ju det här jag kan. 
 
Men det är också det jag mår så jävla dåligt av. Det som får mig att vilja dö. Det som får mig att skära mig, slå mig, svälta mig och kränka mig själv på alla möjliga vis. SCÄ är en öm punkt och ångesten stiger i mig varje gång jag tänker på dem, vilket är ett jävligt tydligt tecken på att det inte är bra för mig längre. Jag är trött på att ta yttersvängen i trappan hela vägen upp till plan 3. Trött på att möta spindelbenstunna flickor i korridoren vars blick alltid vänds mot mina lår. Trött på att jag själv återgäldar blickarna. Och jag är trött på de mellan en halv- och heltimmeslånga samtalen där det enda som sker är en kamp mellan viljor, en kamp om huruvida jag är tjock nog att ta bort mat från matschemat eller inte. Om allt går som det ska på gymnasiet (vilket det nog inte kommer att göra från början) så ska jag försöka avsluta min kontakt med SCÄ så snart som möjligt. Men det lär ta ett tag.
 
Och så fyller jag ju 16 idag. Dagen kunde ju ha firats på ett trevligare ställe än BUP men jag har ändå haft det tusen gånger bättre än förra året, min femtonårsdag. Då hade jag bestämt att det skulle bli min sista (eftersom datumet för min död var satt knappt en månad senare). Men jag känner på mig att 16 kommer bli ett bättre år, det är ett jämnt tal och jämnt delbart med 2, 4 och 8. Det passar mig och alla mina olika delar. Förmodligen kommer större delen av året att vara ett helvete och jag kommer säkert må skit, men något annat är inte att förvänta sig. Jag är ju faktiskt Hanna Larsson, deprimerad anorektiker och jävligt less på allt. Men det är där jag finner min styrka." 
 
Det finns så mycket att analysera kring det här inlägget men det jag egentligen vill säga är nog bara att välj bort sjukdomen. Din sjukdomsidentitet kommer aldrig att ge dig något mer än smärta, till skillnad från ett liv där varje rörelse inte styrs av en elak röst i huvudet. 16-åriga Hanna hade visserligen kommit till många viktiga insikter men hon hade också fel i många saker, bland annat i det att det skulle bli ett helvetesår. Livet är inget helvete längre. Mitt liv är inte längre anorexi och depression. Mitt liv är skola, vänner, klättring och böcker. Mitt liv är mitt liv och inte tvångens. 

Det blir bättre. Varje val bort från sjukdomen lönar sig i längden.
 
Ta hand om er ni är bäst
 
Hanna
 
Skolavslutning. Inte så vitklädda men väldigt glada ändå. 
 
 

Mitt 2015

 
 
Jag har suttit här nu ett tag och försökt sammanfatta 2015 men misslyckats. Men eftersom jag brukar tycka att det är intressant att läsa om på andras bloggar kommer här en av de klassiska listorna som ska spegla det gångna året. 
 
 
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Jag tältade på festival, jag såg massa artister jag inte sett förut och jag åkte till USA med min familj. 
 
 
Genomdrev du någon stor förändring?
Oja! Jag började beta av saker på min förbjuden-mat-lista så till skillnad från förra nyår äter jag både kakor, glass,  vitt bröd, dricker oboy och festis. En stor förändring är också att jag inte har varit inlagd på psykiatrin en endaste gång!! Jag var en hel del på BUP-akuten i våras och sov en natt på intensiven på SÖS så det finns fortfarande en del att jobba på, ändå är det så stor skillnad. 
 
 
70% choklad var en av mina allra första utmaningar. I vår tänker jag prova på vanlig mjölkchoklad och godis!
 
Vilket datum från år 2015 kommer du att minnas bäst?
 Det enda datumet jag kan komma på är 20:e december då min familj och jag satte oss på planet till USA. 
 
 
Vilka länder besökte du?
Spanien (Alicante) och USA (Miami, Orlando och New York). 
 
 Bild från Alicante dit vi åkte över kristi himmelsfärd
 
Bästa köpet?
Alla festivalbiljetter och pengar som investerats i kaffe tillsammans med vänner. 
 
 
Vad gjorde dig riktigt glad?
Alla fina stunder med mina vänner. Alla fester, att åka ut till kompis sommarstuga i skärgården, tälta och grilla, rasterna i skolan osv osv. 
 
       
Bilder från två tema-fester. Den första anordnade jag och två av mina kompisar från skolan i maj med temat Blümchen (tysk 90-tals-pop-sångerska) och den andra var insparken med tema G. 
 
 
Vad önskar du dig av 2016? 
Mindre ångest vore angenämt och så hoppas jag att jag kommer göra ännu fler nice saker med mina kompisar än jag gjorde 2015!
 
 
Bästa boken du läst i år?
Jag har börjat lyssna otroligt mycket på ljudböcker utöver det att jag läser på kvällarna så har konsumerat sjukt mycket litteratur under det här året, därmed är det svårt att välja bara en bok. Den boken som berörde mig mest var nog faktiskt Anne Franks dagbok, det var oväntat eftersom jag hört så mycket om den och därför var väldigt förbered på vad den skulle handla om. En annan bok som väckte känslor var "Mannen som slutade ljuga".
 
 
Var du gladare eller ledsnare i år? 
Jag var lätt gladare, vilket på en normal skala kanske inte säger särskilt mycket men jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och hur mitt mående varit de senaste åren.
 
 
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag tänker börja försöka ta hand om min kropp och mitt psyke på alla sätt. Jag tänker försöka slopa straffsystemet och ta många fler steg ifrån anorexin. Jag kommer också förmodligen att flytta till en egen lägenhet någon gång under året så bara det i sig är ju en jätteutmaning.
 
 
Länka gärna era bloggar ifall ni gjort liknande listor så får jag läsa, eller kommentera vad ni har haft för er under året. Kram!
 
Hanna
 

Miami part 2

Här kommer lite fler bilder från de senaste dagarna. Just nu håller vi på att packa ihop alla våra grejer igen för att sätta oss i bilen till Orlando. Spännande spännande. 
 
South Beach är ju typ världens mest nice ställe någonsin och min outfit är svart och svår. 
 
Islatte är nog bland det godaste som finnns. Är egentligen emot Starbucks per princip men är man i USA så är man. 
 
Första bilden är ett hederligt mellanmål med en lightprodukt som jag inte testat tidigare. Ganska smaklös men kul att dricka något annat är Cola Zero. Den andra bilden visar mitt livs första frapuccino!! Inte jättegod den heller haha. Vill bara ha kaffesmak, går det att beställa??
 
Beställde fisk och blev ganska chockad när jag fick in denna?? Helt ok, riset var dock hur gott som helst. Var smaksatt med bland annat kokos. 
 
Avslutade vår Miamivistelse med att kliva upp för att fota soluppgången. När vi väl tagit oss upp och ut visade det sig att kameran blivit typ fuktskadad. Sjukt surt. Vi har lagt den på torkning nu så hoppas att det inte är något permanent. Vi fick i alla fall några bilder tagna med iPhonekameran. 
 
God jul förresten! Ha ett fortsatt fint jullov. 
 
Hanna
 

Miami part 1

Hellu!! Har befunnit mig i de förenta staterna i snart ett dygn och redan hunnit med massa nice grejer. Var dock ett helvete att ta sig in i landet, så otroligt dålig logistik. Var lite orolig för att jag inte skulle få med mig min lyrica in eftersom den är drogklassad här men det var inga problem, skönt. Här kommer lite bilder på mat för det är ju sånt vi är intresserade av på den här bloggen. 

             
Två olika mellanmål på flyget. Jag åt en Raw Bite och drack varm choklad, syster åt nutella & go. Kakao är ju det bästa som finns. 
 
Åt en sjukt god lunch idag! Fettuccine med sparris, zuchinni, gröna ärtor, massa vitlök, olivolja och salt. 

Avslutar med en bild på syster gående längs Miami Beach. Det är väldigt varmt men blåser en himla massa så det är inte idealt badväder, däremot är det perfekt för shopping... 
 
Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget, ni är bäst. 
 
 
 

Ur Hannas vardag

Det bästa med att ha en blogg är att lägga upp massa triviala vardagsbilder och intala sig att folk bryr sig haha. Nejmen jag tänker att det är kul med lite blandat här, både lite längre och mer informativa inlägg tillsammans med inlägg från min vardag. 
 
 
Var i Gamla Stan och gick på julmarknaden där med världens bästa Karin. Jag tror att det är en naturlag att jag alltid fryser i Gamla Stan, spelar liksom ingen roll hur mycket kläder jag har på mig just där?? Är så färdig med att frysa men inte tillräckligt vuxen för att börja ha mössa och vantar, så jag får väl skylle mig själv. 

Hursomhelst. Vi landade på Kaffekoppen (eller något i den stilen) och beställde varsin saffransbulle. Karin drack varm choklad och jag cappuccino. Jag får på riktigt lyckorus när jag inser att jag kan äta sådana saker. Något som andra människor inte ens reflekterar över är en lyx för mig. Jag är så otroligt glad över att jag tog mig samman och började beta av den förbjudna listan. 
 
 
Karin<3
Alltså jag älskar verkligen mina vänner så sjukt mycket. Vill typ skriva ett hyllningsinlägg till dem men det skulle bli en hel roman. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har så fina unga människor i mitt liv.
 
 
 
Bilder på när jag äter i skolmatsalen är väldigt underhållande. Här studerar jag en bit knäckebröd som om det vore en intressant tavla haha. 
 

Tacos på Magelungen. Älskar nachochips, började äta det igen i somras. 
 
 
Avslutar med den här för att den är rolig haha. Illustrerar min känsla generellt just nu. 


Kämpa på den här veckan. Ni är bättre än en idiotisk ätstörning. 
 
Massa pussar 
 
Hanna
 

En andra videoblogg med svar och en del struntsnack

Här kommer en andra video med svar på frågor. 
 
 
 
Updaten här är ju sådär men just nu försöker jag prioritera att inte gå in i väggen. Det känns bättre efter den här helgen då jag verkligen tagit det lugnt (på krav av Magelungen) men jag har aldrig varit så slutkörd som jag kände mig i förra veckan. Började gråta i skolan för första gången någonsin vilket var ett ganska tydligt tecken att jag behöver ta det lugnt. Jag har så himla svårt med prestationskraven, jag vet att betyg egentligen inte spelar någon roll men det sitter så djupt i mig och det är som att hela mitt värde som människa bestäms av en liten jävla bokstav. Värst är matten, det har liksom blivit en grej att jag får panikångestattacker på matteproven. Tror det är för att jag verkligen gillar matte och vet att jag är rätt bra på det om ångesten inte låser hjärnan. 
 
Hursom är det bara sista spurten kvar nu men jag har inget kvar att spurta med så jag ska försöka ta det lugnt. Har fyra prov innan det blir jullov men de får gå som de går. Åtminstone matten tänker jag inte lägga någon energi.  Hatar det här jävla betygssystemet, det gynnar verkligen ingen. 
 
Ikväll ska jag slå in julklappar. Firar jul nästa helg pga sen åker vi till USA (wey!!). Skulle egentligen träffat två utflyttade vänner men behövde vila. Vänner som förstår och respekterar hur man mår är så himla värdefulla. 
 
 
Nu ska jag sluta babbla haha. 
 
Ta hand om er, fina ni.
 
Hanna

Förbjuden mat

Många ätstörda, däribland jag, har en lista med "förbjuden mat". Reglerna för den här mytomspunna listan varierar från person till person, på samma sätt som innehållet gör. (Redan där brister resonemanget om att det skulle finnas mat som absolut inte får förtäras för att då skulle ✖något hemskt✖ kunna hända, skulle det vara så skulle ju alla ha samma.) 
 
Den enda generella regeln som går att dra är att det ofta är mat och dryck som på ett eller annat sätt klassas som "onyttigt" av samhället. (Vad jag tycker om ordet onyttigt kan ni läsa om framöver någon gång). 
 
Jag hade egentligen inga helt förbjudna matvaror förrän jag började hos SCÄ. Det var många saker jag inte åt men det stod liksom inte skrivna i sten på en lista. Det förändrades ganska snabbt när jag insåg att alla andra ätstörda hade saker som de inte åt, liksom det faktum att jag var tvungen att börja gå upp i vikt. I början handlade det alltså delvis om att det var en norm men framför allt om att jag på riktigt trodde att jag skulle gå upp mer i vikt av att äta en bulle och mjölk till mellis än naturell yoghurt och frukt, fastän det var samma kaloriinnehåll. 
 
Nu vet jag att man inte går upp i vikt av att äta en vit brödskiva till mellanmål istället för en äcklig fullkornsmacka. Ändå har jag väldigt svårt att gå emot och äta de där sakerna som är förbjudna. För mig handlar det inte längre om logiken att jag tror att jag kommer gå upp massor i vikt, utan det har blivit en fråga om mitt värde som människa. Jag får inte äta något som är gott eller (samhällets definition av) onyttigt eftersom jag inte är värd det. Detta är väldigt komplicerat och sitter extremt djupt, har OCD så allt destruktivt jag gör är olika tvångssystem. Så förmodligen är det inte exakt samma för er men jag tror säkert att någon kan känna igen sig i något av det ovan. 
 
Hursomhelst så är det helt befängt att hålla på såhär. Varför ska jag vara begränsad att leva mitt liv av ett förlegat gammalt system? Sedan snart ett år tillbaka har jag och SCÄ därför börjat med matutmaningar och vi har hunnit pricka av ganska många saker vid det här laget! Jag började med oboy, mörk choklad och kex för att gå vidare till smaksatt yoghurt, glass, cornflakes, blåbärspaj, vitt bröd, bullar och nu det senaste och läskigaste hittills -vegetarisk hamburgare och pommes frite (första gången i helgen). Vissa saker har varit svårare än andra, det vita brödet var nog läskigast av allt och det är fortfarande inget jag äter utan ångest. Men det går och det blir lättare för varje gång. Ångestpåslag går över. Det kanske inte känns värt just i stunden men det är en fantastisk känsla att kunna vakna hos en kompis och kunna äta smaksatt yoghurt och scones till frukost efter en natt ute på äventyr. De små sakerna är värda så otroligt mycket.
 
Du är värd att äta goda saker. Du kommer inte att gå upp i vikt av att äta en viss sorts livsmedel än andra. Kalorier som kalorier om man ska vara krass. Om ni inte litar på era behandlare så tänk på mig. Min vikt har inte rubbats ett hekto av att jag börjat äta saker som länge varit förbjudna. Jag har inte blivit tjock. 
 
Ett tips är att ta med en vän och testa nya saker tillsammans. Eller bara hänga på när alla andra äter något du egentligen inte äter. Det är en så fantastisk frihet och ännu en gång - det kommer inte påverka din vikt vilka livsmedel du äter. 





 
 
 /Hanna
 

Q/A vlog

Hej på er! Jag fick värsta feeling och gjorde en vlogg?? Svarade på några av de frågorna jag fått. Tycker ni att jag ska göra fler videos eller är det bättre med skriftliga svar (det ena utesluter verkligen inte det andra)?
 
 
 
 
Har haft en bra helg i Göteborg. I veckan blir det skolaskolaskola. 
 
Kram
 
Hanna
 
 

Om att hata en ätstörning

Jag är så jävla trött på det här. Så trött på att gråta på skoltoaletter för att spegeln reflekterar något vidrigt. Så trött på det ständiga kaloriräknandet, trött på att varje tugga innebär ett val. Trött på att även fast det går lättare så är det fortfarande svårt. Trött på att gång på gång snubbla över mina egna fötter.

Jag hatar anorexi. Jag hatar hatar hatar den här värdelösa sjukdomen, de här värdelösa ätstörningarna. Det totala självföraktet, att helt tappat greppet om verkligheten. Jag hatar att jag varit i det så länge att jag inte förstår min kropps signaler. Jag tänker att allt går så bra och allt det där, men inser, igen, att sjukdomen vill lura mig. Få mig att falla på målsnöret. Få mig att stanna i en värld baserad på kalkyleringar. Där min kropp inte förtjänar att finnas som andras kroppar utan att den måste pinas. Jag tänker inte bli nästan frisk. Jag tänker inte leva ett liv där så stor del av min tid går åt till tankar kring mat. Ett liv där jag inte ens kan lägga upp mina egna jävla portioner. Jag vill inte vara ett barn, jag fyller fan arton nästa år. Jag vill kunna äta som alla andra, träna som alla andra, skratta som alla andra.


Jag är så jävla trött på det här och även fast dagar som denna suger så tänker jag inte ge upp. Jag bryr mig inte om definitionen av sjukt och friskt. Vill inte ha en sjukdomsidentitet eller bevisa att jag mår dåligt. Jag har människor i min omgivning som vet och accepterar, det gäller snarare att våga visa att jag är inte så jäkla stark hela tiden. Det är så oändligt sorgligt att en sjukdom som den här tagit så många år av av glädje ifrån mig, att halva mitt liv baserats på att hata mig själv. Det gör så ont i mig när jag ser alla er andra där ute som mår så fruktansvärt dåligt. Jag vill bara krama om er och pussa på er, bädda ner er i en mjuk säng med duntäcken och se på tv-serier. Men jag vet att även om det faktum att jag inte känner er sätter stopp för det tilltaget så skulle det inte hjälpa mer än för stunden för den här sjukdomen behöver bekämpas inifrån. Varje dag, varje timme, varje minut. Men jag är ett levande bevis på att det går att ta steget från döden tillbaka till livet. Jag är också ett bevis på att den här kampen inte är rättvis för då hade jag vunnit för längesen och att det är så obeskrivbart värt att kämpa ändå. 

Bryt ihop och kom igen De ljusa dagarna blir fler och fler, det får man inte glömma när mörkret är kompakt. Jag vägrar att ge upp. 

 

 

 

Tusen tack för alla era fina kommentarer och frågor. Ni är grymma<3 

 

Hanna

 


Snapchat! (Det trodde ni inte)

Hej alla fina! Jag tänkte att man faktiskt inte kan vara klok och tankfull hela tiden. Därför kommer jag nu presentera att flertal bilder från inget mindre än snapchat!! Har insett att fastän man inte kan ha några djupa diskussioner med sådär 30 tecken så kan man integrera på ett väldigt fint sätt. Extra nice är det ju för mig som inte bor hemma eftersom jag kan få små klipp ur min familjs vardag (där djuren står för en stor del av underhållningen). 
 
Här kommer alltså lite kul grejer som ett avbrott i en annars inte alltid så glad vardag. Det är fritt fram att lägga till mig på hannalarsson98 också om ni känner för det!
 
Jag är ständigt föremål för snapchattrakasserier. Inte minst under lektionstid. 
 
Om man tittar riktigt noga kan man se hur munken faller ned i chipsdippen. Sånt ger fina skratt.
 
Väldigt glad haha. Vet inte vad jag ska säga mer.
 
Ett enda skevt uttalande och sedan är man på alla löpsedlar. Typ. Någon gång så. 
 
När vi hade reunion och gjorde det vi är bäst på (äta thaimat hehe)

Ett mindre charmigt foto på när jag äter. Well, man är väl inte alltid på topp. Dock har vi sjukt god mat i skolan! All vego dessutom. 
 

Den här idioten (Tove you know(<3)) antyder saker jag inte vill höra talas om. Som att jag inte alltid är något??

Avslutar med en bild på min älskade hund och en fjärdedels lillasyster.
 
Ha en fortsatt bra vecka. Kämpa, kämpa, kämpa - det finns så mycket fint där ute.
 
Hanna

För du var solskenet (som Håkan skulle sagt)

Ibland är livet svårt. Lever man med psykisk ohälsa av något slag är de stunderna ofta ganska många. Inte desto mindre finns det bra stunder också och eftersom jag är inne i en ledsen period tänkte jag att vi kunde fokusera på saker som jag uppskattar så otroligt mycket och som gör tillvaron lite lättare.
 
Dessutom utmanar jag alla ni andra som har bloggar att göra en sån här lista (länka gärna så jag får läsa), eller om ni inte har det att kommentera! 
 

 
Kaffe! Kaffe i alla former, kallt, varmt, med mjölk, utan mjölk. Bästa kaffet är cappuccino tillsammans med en vän, eller möjligtvis det kaffe man shotar för att hålla energin uppe då tre labbrapporter ska skrivas samtidigt som rummet ska städas, tvätten tvättas och ens katt jamar frustrerat efter mat. Sådana där vardagliga ting andra aldrig lägger märke till men som är en lyx för folk som mått och mår väldigt dåligt. 
 
 
Djur, förstås. Det är trist att inte bo hemma eftersom jag inte får träffa våra djur varje dag, samtidigt blir det extra lyxigt de gånger jag kommer hem. Att se hunden springa omkring hysteriskt viftande på svansen när man kommer innanför dörren. Att ligga med en kattunge på magen när man är sjuk. Att kunna möta Cosmos blick och veta att han förstår precis. 
Mina älskade djur. Simba, Cosmo och Akilles.  
 
 Musik! Musiken finns alltid. Oavsett om man mår bra eller dåligt, hur ensam man än känner sig så finns den alltid där. Jag lyssnar på ganska mycket deppig musik eftersom jag är som jag är haha, men för mig blir det ett konstruktivt sätt att kanalisera de jobbiga känslorna och ibland även ersätta de med positiva. Med andra ord är musik nice. 
En av de saker jag älskar mest är konserter och festivaler, vilka jag var på en hel del i somras. Dock har jag problem med panikångest i de situationerna vilket förstör ganska mycket men det är en annan historia. 
 
Annika Norlin (Storsjöyran) och Jonathan Johansson (Peace and Love). Två höjdpunkter under sommarens festivaler. 
 
Fina kläder!
Att få ha in egen stil utan att folk droppar elaka kommentarer. Att få trivas så pass okej med sin kropp att man kan tycka att kläderna är fina även på. 
 
 
 
Vänner och syskon.
Har så otroligt fantastiska unga människor runtomkring mig. Jag är så oändligt tacksam över att alltid ha någon att messa, någon att sova över hos efter att vi varit ute, någon att prata med om diverse ovidkommande ting eller stora existentiella frågor. Människor som bryr sig och som finns där både när det går upp och ned. Jag jobbar på att väga vara svag inför mina vänner för jag vet att de finns kvar även om jag skulle börja gråta en dag för att allt suger.
 
 En superfin Alicia och en jag i Alicias kjol
 
Äventyr...
Att vara ute lite senare på natten än mamma och pappa egentligen tycker är okej. Åka till alperna med tjejgänget. Bli uppraggad av diverse stackars pojkar som är ovetande om vem de har att göra med. Tälta på festival och äta knäckebröd med hallonsylt till frukost i tre dagar. Det finns så mycket där ute som man inte kan förutspå om man vågar släppa sjukdomen, om inte alltid så åtminstone för några dagar. 

 
Också från piss and löv (som A döpte fotoalbumet till). Har aldrig haft så trassligt hår i hela mitt liv.  
 
Langa era listor!
 
Tusen kramar
Hanna

Back in business

Hej på er! 
 
Jag tänkte att eftersom jag typ är tillbaka på någon nivå lite sådär halvt så kan det kanske vara trevligt om jag presenterar mig för er, för även om ni läste bloggen för ett år sedan så är jag en helt annan människa nu (vilket är cirka det klyschigaste en kan säga).
 
Jag heter Hanna, jag är 17 år och går i naturtvåan på Globala Gymnasiet där jag stormtrivs. Jag har kämpat med OCD och hög ångest hela mitt liv. När jag var nio fick jag min ätstörning och så körde jag på i några år, åt mindre, mådde sämre, tränade mer, åt ännu mindre. När jag var tretton sökte jag hjälp på ungdomsmottagningen för min ångest. Jag blev därifrån vidareskickad till SCÄ. 
 
Bild tagen för bara några dagar sedan, den klassiska skoltoaselfien. Tror jag är sjukt cool.
 
Under två års tid testade jag en mängd olika behandlingar, SCÄ mobila team, öppenvård, familjevårdsavdelning, BUP öppenvård och mellanvård, DBT. Efter en lång inläggning på BUP insåg alla tillslut att jag behövde hjälp dygnet runt alla dagar i veckan. Så i december 2013 flyttade jag till Magelungens behandlingshem i Farsta. 
 
Vägen därifrån har varit så otroligt krokig och jobbig med alla sorters ångest, sorg och ilska. Jag gjorde i alla fall klart nian på något magiskt sätt under våren 2014, sedan var jag inlagd hela sommaren. 
 
Men jag hade bestämt mig för att ge gymnasiet en chans och det är jag så oerhört tacksam över. För jag fixade det. Mitt vårdintyg avskrevs två dagar efter att jag börjat skolan och sedan dess har jag bara behövt mellanlanda några timmar på BUP-akuten vid ett par tillfällen. Nu har jag börjat tvåan och även om jag fortfarande har problem med ångest så är livet i alla fall periodvis nice och fett värt att leva. Jag har varit normalviktig i ett och ett halvt år och börjar så sakteligen acceptera min kropp. Jag äter fortfarande på matschema och väger mig varannan vecka men jobbar med massa matutmaningar som ni kan få ta del av om ni vill! I skolan lägger jag upp min egen mat och ansvarar för mina mellanmål.
 
Vad gör jag då om dagarna? Tja, jag går i skolan. Där äter jag massa god vegetarisk mat, hoppar över trappsteg i trappan för att det är tråkigt att gå i trappor, diskuterar politik, lyssnar på töntig 90-talsmusik, chattar genom datorerna alla tråkiga lektioner, multitaskar fett mycket och mår allmänt bra. Det blir en del pluggat också, jag lovar.
 
Mitt hemma är på två ställen. När jag åker hem från skolan åker jag till magelungen där jag lagar mat en gång i veckan, har terapi två-tre ggr/vecka, städar mitt rum, fikar, pysslar och framför allt pluggar. Mitt riktiga hemma är hem-hemma hos min familj där jag är allt oftare. 
En del av hela den bondgård (två katter och en hund)vi har hemma var sugen på min mat
 
På helgerna e de fett med party. Festar en del med mina gurls från högstadiet, ibland med de från Globbe. Annars träffar jag kompisar och fikar, mycket cappucciono blir det. 
 
Vill att ni också ska få känna hur nice det är att dansa utan att bara tänka på hur många kalorier man förbränner
 
Annars läser jag böcker, lyssnar på musik (läs kent, har inte förändrats ett dyft) och klättrar!! 
 
Jamen det var väl ungefär det viktigaste tror jag. Ni får jättegärna skriva några rader om er själva i kommentarerna! Vill att ni ska komma ihåg att vi finns på vår mail attvaljlivet@gmail.com också. Undrar ni något vadsomhelst är det bara att skriva där eller i en kommentar.
 
PoK designen kommer!
 
Hanna




 

Lite mer hopp

Hej bloggis, jag tänkte att ni kanske också ville läsa det här. Direkt från min instagram yesyes. Svarar gärna på frågor också angående vad som helst, finns det några sådana är det bara att kommentera. Kram Hanna.






Skolan, betygen, idrotten och ätstörningarna

Jag gjorde en video, inte tillägnad er på det sättet att ni behöver se den, men mer i er ära. En video där jag ur mitt perspektiv skildrar hur min ätstörning frodats i skolan. Det bästa vore ju om vuxna, lärare och politiker fick se den. Så ni får gärna dela, om ni tycker att den är bra. Helst skulle jag slippa visa alla de här bilderna, inte för att jag skäms utan för att det inte ska behövas. Men då tror jag inte att någon skulle lyssna.  
 
 
OBS. Triggervarning på videon! OBS.
 
 
https://www.youtube.com/watch?v=aJFOTiiOlQk&feature=youtu.be
 
Kram Hanna
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg