-

Svar frågestund - Personligt

 

Nej jag håller inte på med något sånt alls för tillfället. Har liksom inte ork just nu, men jag längtar tills det kommer tillbaka för det är verkligen en helt fantastisk känsla. Ni vet ju själva hur det är att vara nyförälskade och sen multiplicerar ni den känslan fem gånger pga borderline. Apropå det, tinder + borderline är en mycket... intensiv kombination. Extremt roligt och extremt påfrestande för alla inblandade. Just saying haha. 

 

Från ett Kentfan till ett annat, vilka är de 5 bästa Kentlåtarna enligt dig? :) 

Extremt svår fråga, det skiftar varje dag, men jag skulle nog säga att Vals för satan, Nålens Öga, Mannen i den vita hatten, Ensammast i Sverige och Klåparen är mina all time favoriter. Men som sagt, det är nästan som att du skulle be mig säga vem som är min favoritfamiljemedlem.....

 

Vilket ämne i skolan tycker du mest om? 

Fysik och biologi! Fast just nu tycker jag att gymnasiearbetet är roligast eftersom jag har en så bra grupp och vi läser om ett så intressant ämne. 

 

Hur skulle du beskriva din stil? Kör gärna lite favvooutfits, vore kul! 

Jag skulle säga att min stil är en ordentlig hipster med popparinslag. Mycket svart blir det. Jag tar inte så mycket outfitbilder men här är några från senaste halvåret!

Kent. Alltid kent. 
 
 
Festkläder.
 
 
Ser jättesur ut men älskar den här röda tröjan, har den helst hela tiden. Matchar mitt skal också. 
 
Hittar tyvärr ingen bild på hela den här klänningen men den är mitt färggladaste plagg så den förtjänar att synas lite. 
 
 
Levde drömmen i somras och klubbade i bikini. Bästa klubbarna har ju självklart pool. Saknar Berlin very much.
 
  

Äter du kött eller är du vegetarian/vegan? 

Jag är vegetarian men försöker att äta fisk ibland för att få i mig viktiga grejer osv. Men tänker förmodligen återgå till att bli vego på heltid så fort kroppen är återställd. 

 

Har du någon fobi som inte är relaterad till dina diagnoser? (Typ höjdrädd, spindlar etc) 

Alltså jag har typ inte det? Utöver mina diagnoser är jag rätt så problemfri...

 

Vilka samhällsfrågor brinner du mest för? 

Psykisk ohälsa bland unga är väl min hjärtefråga men jag brinner även för hållbar utveckling och mänskliga rättigheter (bl.a. att ingen människa är illegal samt minskade samhällsklyftor). 

 

Vad har du för framtidsdrömmar?

Min främsta framtidsdröm just nu är att jag vill resa i tre månader nästa år tillsammans med mina bästa vänner. Det är den tanken som får mig att fortsätta tugga. Sedan är det ju lite av en framtidsdröm att få ett liv där jag slipper kämpa varenda vaken sekund. Det vore ganska fett faktiskt. Typ bli vuxen på riktigt, skaffa ett eget hem, välja vilka jag ska bo med eller inte bo med, jobba med något som intresserar mig, känna att jag bidrar till samhället. 

 

Vad är dina planer efter gymnasiet? 

Jag planerar att resa och sedan börja plugga. Har dock inte bestämt vad jag vill plugga, velar mellan lite olika alternativ så jag tänker att jag skjuter på det beslutet så långt som möjligt. Nästa höst kommer jag läsa in två kurser jag missat på komvux (läser utökat så har eg bara hoppat över en kurs, trots ca 50% frånvaro under gymnasiet pga min psykiska ohälsa). Det kommer gå på halvfart så jag tänkte jobba lite samtidigt också för att spara pengar. 

 

Vad gör du på fritiden när du inte är i skolan?

Jag pluggar mycket, läser böcker, lyssnar på musik. Men framför allt umgås jag med mina kompisar eller familj. Det blir rätt mycket festande också är jag rädd. Typ varje helg..... Men har faktiskt chillat mer det här året än i tvåan, fast mest för att jag var borta varannan helg hela hösten och såg kent i diverse nordiska städer.  

 

Vad är dina tankar kring feminism? 
Självklart är jag feminist! Jag har skrivit lite om feminism och ätstörningar i det här inlägget. 
 
 
Hur skulle du säga att du är i sociala sammanhang? Typ blyg, utåtriktad osv 
Det beror extremt mycket på situationen. Jag kan vara väldigt blyg eftersom jag är rädd att folk ska tycka att jag gör något fel (sitter i från tiden jag blev mobbad) men om jag känner mig trygg i ett socialt sammanhang så är jag jätteutåtriktad. Generellt är jag en extrovert person. 
 
 
Vad har du för drömresemål?
Brasilien är ett drömresmål jag haft väldigt länge. Någon dag ska jag åka dit. Men jag älskar att resa och kan tänka mig att åka i princip vartsomhelst. 
 

 

Kramar

 

Hannskipannski


En bra dag!

Hej på er! Idag har jag haft en väldigt bra dag, så välbehövligt! 
 
Hade en kort och extremt oproduktiv skoldag men det gjorde inget för fick ju umgås med de här idioterna varav den ena är nytatuerad!!
 
Skollunchen bjöd på pasta och tomatsås. Väldigt gott. 
 
 Efter skolan mötte jag upp this babe. Helt amazing människa, alltså verkligen. Hade massa viktiga samtal och gick därifrån med lite lättare steg. Det enda dåliga var ljuset, eller så är det min mobil som börjar sjunga på sista versen..
 
 Självklart fikade vi också. För vad är en dag utan fika? (Svar: en dålig dag)
 
Nu ska jag svepa en kopp kaffe till och försöka göra lite matte. Hoppas ni också haft en bra dag!
 
Puss 
 
Hanna

Schyssta glasögon och mjukost

Hej alla fina kämpar där ute. Nu är den här veckan slut och det är jag glad över för mitt mående har varit i botten. Samtidigt är jag inte jättetaggad på helg. Tur att jag har så otroligt fina vänner som offrar sig för att umgås med mig i helgen. 
 
Jag har egentligen inte så mycket att säga mer än att oavsett hur shitty man mår så får det inte gå ut över maten. Dåligt kommer du att må på vägen mot friheten, bakvänt nog är det i de allra svåraste stunderna som det är viktigast att fortsätta äta. Jag har valt den här vägen på riktigt nu därför lät jag inte ett bakslag gå ut över mitt matintag och tackade, trots anorexins skrik, ja till förmiddagsmellis även på MIVA. 
 
Kulinarisk sjukhusläckerhet. Dubbla skivor bröd med mjukost samt te. 
 
Chillade i skolan med den här outfiten. 10/10.
 
Hoppas ni mått bättre i veckan än vad jag har gjort. Nu blir det helg. 
 
Massa kramar
 
Hanna
 

En bra helg

Hellu!! Jag är glaaad idag även om ångesten ligger och trycker. Men det är som alltid så det är inget att bry sig allt för mycket om. Jag har haft en riktig superhelg (även om jag kanske utmanat mig lite över min förmåga) och nu väntar äntligen två veckor i skolan vilket känns hur bra som helst. Matmässigt är det lättare att äta som jag ska när jag är på dagvården men glädjemässigt så toppar skolan SCÄ alla dagar i veckan. Därför passar Idun mig så bra. Det kommer ett inlägg senare om dagvårdens upplägg.
 
Spenderade lördagen i sängen tillsammans med Alva, en dålig komedi, handarbete och glass. Så otroligt mysigt och så skönt att kunna vakna i rimlig tid nästa morgon. Vid 9 var vi så pigga att vi bestämde oss för att baka scones till frukost. Sagt och gjort blev det en riktig dunderfrukost. 
 
 Efter frukosten begav vi oss in till Söder och åt lunch på Caos vilket är Steffano Catenaccis restaurang i foodcourten i Ringen. Helt sinnessjukt gott, rekommenderar det verkligen. Man fick välja tre smårätter, även det en utmaning men fanns inte så mycket vegetariskt så det gjorde det lite lättare. Till vänster är gnocci med svamptryffelsås och parmesan. I mitten rödbetor med fetaost, pinjenötter och timjan. Till höger vegetariska vårrullar, koriander och chilimayo. 10/10 även om det var en utmaning. 
 
När vi ätit upp och uträttat några ärenden rörde vi oss hem till Nike. Där pratade vi i några timmar, drack kaffe, te och åt chokladbollar. Hade det verkligen fantastiskt trevligt med väldigt många viktiga och intressanta samtal. Dessa tjejer är verkligen så otroligt kloka. 
 
 
 
Kvällen blev väl sådär (#borderline) men jag lyckades klara mig igenom det utan att behöva åka in så det var fan grymt jobbat. 
 
Hoppas att ni också haft en bra helg och att ni ätit massa goda saker. 
 
Puss
 
Hanna

Övergivenhetskänslans roll i min sjukdom

Det här är ett väldigt personligt inlägg men jag fick en fråga som var så spot on det jag jobbar med i alla mina behandlingar just nu att jag ändå ville dela med mig av det. 
 
"Jag har funderat på det här ett tag men inte vågat fråga eftersom det lätt kan bli fel. Hm. Men gör din borderline att det blir svårare att släppa taget om destruktiva beteenden (ätstörningsrelaterat eller självskada) eftersom du är rädd att bli övergiven? Dels tänker jag på vårdkontakten, men även av vänner/familj. När man är sjuk blir man ju liksom ibland "omhändertagen" och fokuset hamnar på en. Alla människor har ett behov av uppmärksamhet och bekräftelse och det är verkligen inget fel med det, men om man har personlighetsproblematik som innebär rädsla för övergivenhet tänker jag att det kanske blir ännu svårare? Det verkar komplicerat. Hade varit intressant att få höra om dina upplevelser av det. Kram!"
 
Det korta svaret är ja, jag är rätt övertygad om att min borderline är orsaken till att jag fortfarande inte är frisk från anorexin trots att jag nu gått i behandling (och verkligen kämpat!) sedan jag var tretton. Jag har litet väntat på den frågan faktiskt, jag har ju ändå drivit den här bloggen i fyra år nu och trots allt jag skrivit så är jag nu ännu en gång i processen där jag precis brutit svälten och ska börja gå upp i vikt. Hur kommer det sig när jag kan så mycket om ätstörningar? För det är inte så att jag bullshitar det jag skriver, jag tror verkligen på, och känner med, vartenda ord. Det är faktiskt sant. 
 
Ändå står jag här, fem år efter att jag fått min ätstörningsdiagnos, drunknande i samma gamla skit. Vad beror det på? Självklart är det en rad av faktorer där både yttre och inre omständigheter spelar roll men om jag tänker på ordet "frisk" så är "ensamhet" det första ord som kommer upp. "Ensamhet" som också är det absolut värsta jag vet, vilket är en typisk borderlinegrej. Att bli övergiven, det finns ingen större rädsla och om man väl blivit frisk så blir man ju "övergiven" av vården. 
 
Jag säger inte att hela min ätstörningsproblematik grundas i att jag inte vill bli övergiven men den har definitivt blivit ett sätt att kommunicera med omgivningen. Samma sak med självskadebeteendet och andra destruktiva beteenden jag har. Att "må dåligt" får liksom mycket mer tyngd bakom sig om man samtidigt skadar sin kropp på något sätt. 
 
Mitt förnuft, den del av mig som faktiskt är Hanna och inte är livrädd liten flicka, vet att det inte finns någon logik i mitt (omedvetna) resonemang. För jag har helt fantastiska vänner och en familj som älskar mig och jag vet att de skulle bry sig minst lika mycket om mig ifall jag inte var sjuk. Ändå är jag livrädd för att släppa greppet. Jag har varit i det här så himla länge nu att friskheten är otroligt ovan. Jag har varit sjuk mer än halva mitt liv och är snart inne på mitt sjätte vård år. Hela min tonår har spenderats på sjukhus. Öppenvård, slutenvård, mobil vård, mellanvård, dagvård, behandlingshem. Även fast jag hatar sjukhus och är sinnessjukt trött på att bo på instutitioner så har det blivit en trygghet. Det finns alltid människor som bryr sig om mig och jag kan ta emot deras omvårdnad eftersom jag vet att de får betalt. Det är liksom klara spelregler där jag inte riskerar att bli sviken eller själv svika som det är i riktiga relationer med vänner och familj. 
 
Jag hoppas att det var svar på din fråga, jag är glad att du ställde den. Är något oklart är det bara att kommentera så förtydligar jag. 
 
 
 
Kram
 
Hanna

Försovning och nytt behandlingshem

Hej❤ Har egentligen inte så mycket att säga idag men sover min första natt på det nya behandlingshemmet så känner mig lite bortkommen haha. Dagen har förflutit i äkta borderlineanda där jag både hunnit tänka tanken att jag mår skitbra!!! och sedan gråtit på en skoltoalett. Snittar rimligt i alla fall....


Återkommer i morgon eller i övermorgon med lite bättre inlägg men ville titta in här där jag känner mig trygg.

Försov mig i morse till råga på allt så hann inte sminka mig men fick i alla fall på mig en klänning. Vägrar acceptera att det är vinter haha sen klagar jag hela dagen på att det är kallt. 


PoK 

Hanna


Ett sista jullov

 
Hej hej! Jag tänkte vara titta in här och dela med mig av lite god mat jag ätit de senaste dagarna. Jullovet är snart slut och jag har ändå haft det förhållandevis bra. Har umgåtts med mina vänner varje dag så det har kompenserat för övrigt dåligt mående. Dessutom har jag börjar infasningen på nya behandlingshemmet (Bolinders heter det) och min officiella flytt är om exakt en vecka! Sedan börjar dagvården dagen därpå. Med andra ord mycket som händer men äntligen positiva förändringar, jag längtar så efter att må bättre.
 
Hursom. Här får ni en liten bildskörd från lovet som gått! Lovet som för övrigt är mitt sista jullov någonsin. 
 
 Jag och min två småsystrar bjöd mamma på trerättersmiddag bestående av gazpacho (med gröna äpplen, rekommenderas!!), mozarella- och tomatpaj samt tre sorters chokladmousse. 
 
 
 
Såhär såg jag ut på nyår som var mitt första bra nyår sedan urminnes tider! Men det kan väl inte bli dåligt när man hänger med bästa vännerna?
 
Bild från en myskväll hemma hos Johanna. Sex and the city och massa prat om viktiga och oviktiga saker. Jag somnade som en bebis mellan Elin och Johanna i sängen haha, så fantastiskt mysigt. 
 
Var på 18-årsmiddag och åt chokladfondant med vaniljglass! 10/10.
 
 Idag var den här på besök hos mig och vi gjorde en grym brunch samt hejda på Stina Nilsson till en tredjeplats. Väldigt fint att få träffa Karin igen. 
 
 En bättre bild på brunchen. Obs, det är inte sill i burken utan mormors hemmagjorde hallonsylt. 
 
Resten av dagen kommer gå åt till flyttpackande och skolarbete. Så jävla trött på att flytta men det kommer att vara värt det. 
 
Tack för kommentarerna på förra inlägget förresten! Det är asbra när ni kommer med egna tankar om det jag skriver. 
 
Ha en fortsatt fin söndag och en bra nästa vecka. 
 
Kram 
 
Hanna
 
 

Vad är det som händer egentligen

Hej! Hoppas allt är bra med er. Eller så bra det kan vara i alla fall. Jag har ju utlovat att berätta vad sjutton det är som händer i mitt liv just nu men inte velat skriva innan allt varit helt klart men nu är det det i alla fall så här kommer en liten resumé. 
 
Jag flyttade ju från Magelungen i september, en flytt som inleddes med några veckors slutenvård. Jag kämpade mig ut från avdelningen för jag ville verkligen att det skulle fungera i lägenheten där jag skulle bo i princip själv (men med visst stöd). Det visade sig dock ganska snart att stödet inte räckte till och som så många gånger tidigare började jag fuska med maten för att klara av att gå i skolan och gå på kent. Det funkade till en början men spårade snabbt ur och efter ett par månader sa både SCÄ och DBT ifrån. Socialtjänsten påbörjade då en ny utredning och kom fram till att jag skulle flytta in på behandlingshem igen. De hittade ett ganska snabbt och även om jag var skeptisk så gav jag det en chans. Jag var där första gången innan jul och nu andra gången idag och de verkar verkligen jättebra. Jag vågar inte riktigt hoppas eftersom jag blev så besviken på "stödet" jag skulle få i lägenheten men det här stället verkar otroligt mycket mer seriöst. Dessutom har de väldigt mycket mer resurser, ständigt bemannat med 2-3 personal på 4-6 boende. Kan berätta mer om det nya behandlingshemmet i ett annat inlägg när jag vet lite mer. Ni får gärna ställa frågor. 
 
Dessutom skickade min behandlare på SCÄ en remiss till dagvård i början av december. Det är Iduns dagvård, dvs. man är där en hel arbetsvecka var tredje vecka och sen är det två veckor. Egentligen ville min behandlare att jag skulle gå på Iris men det funkar inte med min skola. Så den 16:e januari har jag min första dag på dagvården och jag är så jävla nervös. Det är en provvecka och om jag inte klarar av att äta alla mina måltider så får jag inte börja på riktigt. 
 
Jag är livrädd samtidigt som det här är min stora chans och jag både måste och kommer att ta den. För första gången i min femåriga behandlingshistoria så har jag möjlighet att jobba intensivt både med självskadebeteendet och anorexin samtidigt. Och en förutsättning för att det ska fungera är att jag har stöd på hemma plan vilket jag nu förhoppningsvis får från det nya behandlingshemmet. 
 
Det är väl ungefär det som händer just nu. Förutom det så försöker jag att ta det lugnt nu när jag har (mitt sista) jullov men eftersom jag suger på att ta det lugnt så träffar jag massa kompisar istället. 
 
Förlåt för 3000 meter text. Ta hand om er. 
 
Tusen kramar
 
Hanna
 

2017

Klockan slår om till 00:00 och hela Sverige bokstavligen exploderar i fyrverkerier. Jag står på verandan tillsammans med mina vänner och vi skålar i mousserande, skriker, och skrattar. När jag befinner mig där på den stora hemmafesten är jag vem som helst, ingen förutom de fyra jag kom dit med vet om vem jag egentligen är. 
 
Och jag tänker att om alla andra kan vara vem som helst så kan väl jag också vara det. Och jag tänker att om jag ska vara som vem som helst så måste jag börja ta hand om mig själv. Jag behöver inte älska mig själv, behöver inte höja mina egenskaper till skyarna. Jag behöver bara ha samma respekt för mig själv och min kropp som jag har för alla andra människor på den här jorden. 
 
Och kanske låter det som en liten insikt men för mig är det något enormt. Halva mitt liv har jag förstört min kropp, i nio år har jag hatat mig själv mer och mer för varje dag. Det måste få ett slut. Jag måste vända det här. Det finns bara en person som med 100% sannolikhet kommer att följa med mig genom hela livet och det är jag själv. Jag måste sluta se på det som att jag är fångad med min värsta fiende, måste börja tänka att jag får bo med en fin vän. 
 
Skål på er. Gott nytt år. 
 
 
 
 
Hanna
 
 

Q/A - min problematik

Svar på resten av frågorna som handlade om mig personligen. Fler önskeinlägg är på väg. 
 
 
 
 
Jag lovar att berätta mer om det nya behandlingshemmet som jag nämner i videon så fort jag vet mer. De ska ringa mig någon gång i mitten av veckan så borde få besked snart. 
 
Sov gott!
 
Hanna

Angående videoblogg samt lite orelaterade bilder

Hej igen! Jag har (äntligen!!) fått lite bloggfeeling och är sugen på att göra en videoblogg. Har ni några särskilda frågor eller ämnen ni vill att jag pratar om så får ni jättegärna kommentera. Om inte så hittar jag på något mer eller mindre intressant haha. 
 
Tänkte också dela med mig av vad jag har gjort för fina saker den senaste tiden, trots att jag mått dåligt. Det är viktigt att komma ihåg att allt inte alltid är skit och att saker kan vara både bra och dåliga samtidigt. 
 
Klubbade med den här fina för någon helg sedan. Cirka enda helgen på hela hösten då jag inte varit iväg och sett kent i någon liten nordisk stad. 
 
Den enda delen av min kropp som är tacksam över att jag under hösten ersatt festande med tältande på parkeringsplatser i minusgrader är nog min lever. Men när jag köade till kent i Malmö var det såhär fint så då gick det ingen nöd på mig! Fick hänga med bästa Norea också, väldigt väldigt mysigt. 
 
 
I princip hela höstlovet spenderades tillsammans med den här favoriten. Förutom tre halloweenfester spenderade vi några timmar på Skogskyrkogården och tände ljus. Det är sorgligt men en väldigt fin tradition som jag uppskattar. 
 
Var på tjejmiddag med mina vänner från högstadiet. De är bäst så är otroligt glad att de fortfarande vill hänga med mig efter alla dessa år. Vi åt pasta, drack vin och avslutade middagen med svingod marängswiss med hemgjord kolasås (vsg för ökad salivutsöndring). 
 
 Jag skulle kunna posta en miljon bilder på kent men tänker att det är roligare att se mig i tre mössor, två sovsäckar och tre filtar. Utöver det otal antal byxor, tröjor och sockar jag hade på mig. För den som vill ta del av explicit material från händelsen finns det (tyvärr) att tillgå på P4 Värmlands hemsida. 
 
Som sagt, kommentera gärna vad ni vill att jag ska prata om i videoinlägget. 
 
Massa kramar
 
Hanna
 
 

Q/A - Hanna

Hej igen. Förlåt för att jag inte skriver, jag går in här rätt ofta och påbörjar något inlägg men slutför det aldrig. Har ju som bekant flyttat från behandlingshemmet där jag bodde i nästan 3 år och trivdes otroligt bra på. Numera bor jag ensam i en lägenhet men med ett visst stöd. Jag kämpar verkligen men som det är nu räcker inte resurserna till och jag har en väldigt svår period. En dag kommer det att vända, det vet jag, så därför fortsätter jag att kämpa minut för minut men jag har inte ork för särskilt mycket mer än skolan och DBT. Det är så jävla trist men har gått in i en depression igen.
 
Hursom, jag fick en jättefin kommentar
"Hej Hanna! Vet inte riktigt hur ofta du bloggar här längre, men om du någon gång kikar in igen så skulle det vara väldigt roligt att få en liten inblick i vem du är, att få lära känna människan som ger oss alla kloka ord och råd, den Hanna som finns bakom allt det svåra och alla diagnoser liksom. Har lite frågor i så fall! :) "

så de frågorna har jag svarat på nedan!
 
Är du extrovert/introvert? 
Jag är defintivt extrovert. Det märks både i mitt friska och sjuka liv, på gott och ont. Till exempel är det är ju lättare att förstå att någon som är extrovert behöver hjälp samtidigt som mitt behov av att uttrycka saker utåt gjort att jag skadat min kropp på olika sätt. 

Hur ser en vanlig dag ut för dig? 
En vanlig dag ringer min väckarklocka vid 7 (dvs. grejen jag har under kudden börjar vibrera så att jag flyger upp, vaknar inte av ljud pga medicinerna så äger numera en väckarklocka för döva). Äter frukost, fixar mig och går till skolan. Sedan har jag som regel minst ett möte, ofta två och ibland tre så jag far och flänger mellan skolan, DBT och SCÄ. Jag älskar verkligen att vara i skolan och är där så mycket jag kan. Har så himla fina klasskamrater så har rolig varje dag. 
 
Eftersom skolan och diverse terapier och läkarsamtal så åker jag tillbaka till lägenheten. Pluggar, lagar mat, ev. tränar och sen på kvällen älskar jag att krypa ned i soffan med en kopp te och kolla på riktigt dåliga realityserier. Det finns inget så ångestdämpande som Paradise Hotel, Bonde söker fru och Bachelor (vilket bara är några av de serier jag för nuvarande följer). 
 
I vanliga fall brukar jag umgås mycket med kompisar efter skolan men på sistone har jag inte riktigt orkat så har mer blivit att jag varit hemma själv. Ibland åker jag hem till mina föräldrar i Tyresö också, gosar lite med katterna och den knäppa hunden. 
 
På helgerna däremot är det för det mesta full rulle med fester, just nu massa kentkonserter (ska gå på åtta, har varit på tre stycken so far) och som vanligt plugg. 


Vilken är din favoritlåt/favoritmat/favoritfilm/favoritbok? 
En kentlåt, vilken det är varierar. Röd är däremot alltid favoritalbumet. 
Min favoritmat är nog pannkakor eller pizza (har inte växt upp). 
Favoritfilm vet jag inte riktigt men jag gillar Forest Gump och liknande. 
Favoritbok kommer alltid att vara Harry Potter haha. 
 
Inser nu att jag inte har förändrats det minsta sen jag var 13?? Obehagligt. 

Finns det något/några personlighetsdrag som du fått tillbaka nu när du mår lite bättre, som du kanske saknat då det varit som allra värst? (Menar självklart inte på att förminska ditt mående eller på något sätt anta att du skulle må bra nu, men får ändå intrycket av att det finns lite mer ljus så du förstår vad jag menar) 
 
Energin och engagemanget i frågor som jag brinner för. Är inte så just nu men var så innan jag flyttade. Kan bli helt speedad och superpepp på exakt allting.
 

Vilka egenskaper är du mest stolt över hos dig själv? 
Att jag bryr mig mycket om andra kanske? Och att jag faktiskt lyckas bevara, samt skapa nya, kompisrelationer trots att jag mår så dåligt. 

Har du pojkvän/flickvän? 
Nej, det har jag inte. Har gjort tappra försök under året som gått (vilket fårr min Borderline att nå oanade höjder) men det har aldrig funkat för jag klarar inte av att släppa in folk. De har liksom bara fått träffa den friska sidan av mig och jag har undvikit att prata om hur jag mår osv så mycket som möjligt. Det funkar att ha en sån relation ett tag men det blir liksom aldrig något mer. 

Har du något extrajobb? 
Nope! Jätteskönt haha. Får inte jobba varken för DBT eller SCÄ så behöver inte ens fatta det beslutet själv. 

Vet du vad du vill göra efter gymnasiet? 
Först och främst så kommer jag att gå gymnasiet på 3,5 år. Jag tar studenten som alla andra i vår men läser in två kurser hösten efter. En kurs läser jag utökat för merit och den andra har jag inte hunnit eftersom jag varit sjukskriven så mycket. 
Men sen efter jul nästa år så vill jag resa. Dock förutsätter det att jag gått klart i behandling i DBT och är tillräckligt stabil för att åka. 
 
Oavsett hur det blir med det så vill jag i alla fall plugga vidare sen. Just nu lutar det mest åt läkarlinjen men det är ju minst ett år kvar innan jag ens får söka så kan ha hunnit ändra mig tills dess. 
 
 
 

Jag hoppas att ni mår bra och även om ni inte gör det att ni fortsätter att kämpa. Jag tänker på er även om jag inte skriver här. 
 
Massa kramar
 
Hanna

Q/A ångest, depression och borderline

Jag har fått några frågor angående min psykiska ohälsa (eller hur man nu ska definiera det) som jag tänkte svara på. Alla frågor är jättevälkomna, speciellt nu när jag inte riktigt orkar ta tag i större projekt. 
 
Hur upplever du stark ångest både fysiskt och psykiskt?
 
För mig är ångesten väldigt fysisk. Den triggas nästan alltid av en tanke, ofta något som jag är orolig för håller på att ske eller saker jag ska göra eller inte göra. Till exempel om jag ska äta enligt mitt matschema eller fuska. Ofta blir det ett virrvarr av tankar där olika delar av mig har olika åsikter om vad som blir bäst. Allt detta leder, ofta utan att jag reflekterar över det, till att jag får ett starkt tryck över bröstet. Tänk er en iskall, taggig järnhand som tar tag i luftstrupen precis där den delar upp sig i två bronker som leder till vardera lunga. Klämmer och klämmer tills varje andetag blir en ansträngning. 
 
Sedan jag har mina panikångestattacker som kan triggas likväl av bra som dåliga känslor, den gemensamma nämnaren är att jag har känt något väldigt starkt och min teori är att det tär så på kroppen att den liksom laddar ur sig med lite panikångest. Panikångestattackerna präglas av illamående, svimningskänslor, svårt att andas, jag svettas och fryser om vartannat och skakar.
 
 
Hur upplever du att en depression känns fysiskt och psykiskt?
 
Depression är för mig den ständiga känslan av hopplöshet. Utöver det där trycket så ser hela omvärlden becksvart ut, det finns liksom ingen lösning på någonting. Många beskriver att de då de varit deprimerade inte orkat kliva ur sängen, duscha, gå till skolan osv. För mig som duktig-flicka har det aldrig varit ett alternativ och jag har pressat mig själv att göra allt det där ändå och kompenserat den ansträngningen med destruktiva beteenden (typ inte äta). Det tror jag att en del med liknande problematik som jag kan känna igen sig i.
Jag skulle idag inte säga att jag är deprimerad även om det står i min journal. Snarare har jag ganska höga toppar och väääldigt djupa dalar i mitt mående. 
 
 
Vad i borderline diagnosen upplever du som mest känslomässigt påfrestande?
 
Symtomen vid borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som det numera heter (eller om det till och med är personlighetssyndrom, hursom) är enkelt uttryckt följande:
 
  • Stark rädsla att bli övergiven.
  • Störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Återkommande känsla av tomhet.
  • Kraftig pendling mellan olika känslolägen.
  • Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.
  • Impulsivitet som till exempel missbruk av drogersexmat eller pengar.
  • Självskadebeteendesjälvmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.
De som jag fetmarkerat är de som får mig att lida allra mest. Mina känslor växlar så otroligt snabbt och jag kan få helt sjuuuukt mycket ångest som jag fortfarande inte vet hur jag ska förhålla mig till. Ofta grundas det i självhat och det första kriteriet, rädslan att bli övergiven. Det är orsaken till att det är svårt för mig att flytta till min lägenhet, jag är så så så rädd för att bli övergiven och ensam fast mitt förnuft VET att det inte skulle hända. Det är mycket det hela min problematik är just nu. Jag vet så mycket saker både om mig själv och """livet""" men det får liksom ingen connection till mina känslor. 
 
 
Undrar ni något mer är det bara att kommentera eller skicka ett mail. 
 
 
 
Tusen kramar
 
Hanna

Slutenvård och Kroatien

Hej fina ni. Här ekar det tomt och det är nog för att jag inte riktigt har kraft att skriva massa bra saker (texter som ändå är på g men som jag aldrig slutför).

Livet går otroligt mycket upp och ned, vilket beskrivs rätt bra i den senaste diagnosen (borderline) jag lyckats införskaffa. Jag är mitt uppe i en flytt från behandlingshemmet jag bott på i nästan tre år. Sedan i torsdags är jag utskriven därifrån men sedan i tisdags har jag varit inlagd med lpt på vuxenpsyk. Allt blev för mycket tillslut och jag orkade inte hålla i, orkade inte hålla emot. På PIVA gav de mig så starka mediciner att jag först nu, tre dagar senare, kan skriva och gå ordentligt. Jag är så jävla arg på vården angående mina mediciner. Min läkare på BUP satte in så sjukt mycket saker som resulterade i ett epileptiskt anfall i somras. När jag nu blev inlagd så plockade läkaren bort all Lyrica som jag haft i maxdos i ett års tid vilket i sig är bra eftersom den medicinen snarare stjälpt än hjälpt. Problemet är bara att min kropp blivit tillvand vid Lyrican så nu när läkaren på PIVA satte ut allt på en gång så fick jag abstinens. Så igår låg jag i frossa i sängen och skakade och mådde svinigt illa.
Jag har liksom inte tagit det på allvar tidigare att medicinerna faktiskt påverka min kropp. Nu vill jag bara sätta ut alla mediciner på en gång men då riskerar jag både ytterligare ett krampanfall och abstinens. Det ska ju inte bli såhär? Barnläkare måste ju ha koll på vad de gör?! Jag ska ju leva i den här kroppen hela livet så det vore rätt trevligt om den inte blivit söndermedicinerad vid 18 års ålder.

Hursomhelst. Jag mår mycket bättre nu och hoppas att bli utskriven så snart som möjligt (helst idag men det lär ju tyvärrr inte hända).

Förlåt för ett lite deppigare inlägg men har som sagt inte riktigt ork att peppa just nu. Mitt mående måste komma i första hand.

Här får ni lite bilder från Kroatien där jag spenderade en vecka med finaste bästa Alva💕

Lokrum, ett naturreservat 15 min bort med båt från Dubrovnik. Heeeelt fantastiskt.
Bruna ben!!!!! Första gången i mitt liv så detta är en stor händelse ;)
Så var jag på Popaganda också och fick efter fyra års längtan äntligen se [ingenting] som är ett av mina absoluta favoritband. Jag verkade dock vara den enda som fattade storheten i detta.

Ställ gärna frågor så har jag något mer konkret att skriva om.

Tusen kramar

Hanna


Från en annan tid

Jag sitter och läser ströläser lite i gamla dagböcker och hittade det här inlägget från augusti 2014. Jag var på permission från BUP-kliniken där jag spenderat sommaren. Anledningen till att jag väljer att dela det här är delvis för att jag själv bli berörd av hur sextonåriga, hospitaliserade, Hanna är helt överväldigade bara över att få röra löven på ett träd. Delvis för att jag vill ge en insyn i hur mycket den här sjukdomen kan ta ifrån en. Saker som jag idag tar för givet var för bara två år sedan höjden av lyx. 

 

"12 augusti 2014. 

 
Som steg på månen
 
Vinden smeker mina kinder med varma fingrar och jag klivet leendes över gräsmattan med fötterna i mina rosa foppa-tofflor. Ut genom det hål i staketet där grinden skulle funnits och ned för den ogräsbevuxna trappan till vattnet. Trots att jag står i vattenbrynet med halva kroppen nere i vattnet och vinden friskar i så löper ingen gåshud längs mina armar. Jag fryser inte.
 
Att få bada i en sensommarvarm insjö och sedan få kliva upp och sola sig torr på en klippa tycker nog många om. Men jag tror inte att någon som inte varit instängd i två månader och sett sommaren passera utanför utan att ens kunna vidröra de gröna löven och låta solen gassa mot ryggen på riktigt förstår hur underbart det är. Och det faktum att inte ha badat utan att frysa på sju år och sen får göra det, ni kommer aldrig att förstå euforin i det. 
 
Det är så hemskt att vara instängd. Att inte vara en del av det folkliv som rör sig på gatorna, inte kunna stanna till på ett fik och ta en islatte för att svalka sig. Att gång på gång tacka nej när kompisarna ska grilla på stranden eller gå på bio på kvällen för att man inte får gå ut. Det är som att sitta i fängelse, bara det att man är fängslad tillsammans med sin värsta fiende. Det är inte världen som behöver skyddas från en själv utan det är en själv som behöver skyddas från sig själv av världen. "
 
(Oklart vilka jag säger "ni" till eftersom det är min dagbok haha)
 
Jag avslutade inlägget med följande:
 
"Jag har så många sår som behöver läka och det är så mycket kvar att jobba med, men just nu känner jag mest att det får vänta. Alla andra förutom jag får vänta för om en vecka börjar gymnasiet och även om min karriär där blir kort så ska den i alla fall bli av. Är så jäkla nervöspepporoliggladförväntansfulltrrädd. Hjälp säger jag bara, hur ska det här gå egentligen? Bra, hoppas jag. "
 
Tack Hanna för att du gav dig själv chansen att börja gymnasiet fastän du inte själv trodde att det skulle fungera. Tack för att du slutligen valde den svåra vägen. Tack för att du åt all den där maten, grät de där tårarna i frustration, drack dina näringsdrycker och framför allt tack för att du tog hjälp. 
 
För som jag skrev i mitt förra inlägg, plötsligt händer det. Plötsligt är förutsättningarna sådana att det bär och jag har nu genomfört 2/3 av gymnasiet. Det har inte varit lätt men det har varit så otroligt värt det. 
 
Ge inte upp mina kämpar. Skrik, svär och gråt över att det är så förbannat svårt men låt det inte gå ut över maten för då kommer du aldrig att må bättre. 
 
Massa kramar
 
Hanna
 
Gatukonst här i Berlin, min nya favoritstad i världen. 
 

Pepp och Berlin

Hej allra käraste bloggläsare. Det är otroligt mycket som pågår i mitt liv just nu, jag har så många idéer till blogginlägg jag tror kan bli riktigt bra men inte tiden att förverkliga dessa. Men eftersom ni trots min frånvaro är så pass många som tittar in varje dag tänkte jag att jag kanske kan bidra med lite pepp i alla fall.

Just nu är jag i Berlin tillsammans med två av mina närmaste vänner. Vi lever verkligen livet. Går på olika museum om dagarna, festar på nätterna, blandar resorb och kaffe för att få ekvationen att gå ihop och så äter vi massa god mat.

Det är trixit att vara på resa om en har problem med maten. Speciellt att resa med vänner tycker jag blir svårt eftersom de inte är det minsta inkörda på matschemats sex måltider/dag som hela min familj slaviskt följt nu i några år. Det är både på gott och ont. Det är så obeskrivligt härligt att kunna dricka den där drinken och äta pommes med mayo klockan 02.30, samtidigt som jag har otroligt svårt att släppa kontrollen och lita på min kropp. Det blir mycket mattankar, mycket räknande och överväganden. När jag är borta använder jag Scä's app Stegvis för att få mer struktur på hur mycket jag faktiskt ätit, det är så lätt att ätstörningen snurrar iväg fullständigt annars. Jag längtar tills jag bara kommer kunna äta utan att räkna och jag vet att den dagen kommer komma bara jag fortsätter kämpa.

Ibland känns det hopplöst. Som att jag aldrig kommer att bli riktigt fri, alltid vara styrd av den där elaka rösten som driver ångesten i bröstet. Men så tittar jag tillbaka och inser att om utvecklingen fortsätter i den här takten framåt så kommer jag att bli helt frisk en dag. För två år sedan var det den absurdaste tanken någonsin att jag skulle låta den minsta pizzatugga passera mina läppar och för tre år sedan var det inte jag som styrde över vad jag gjorde och sa utan det var anorexin.

Det går inte att förklara med ord hur vidrigt det är att ha en ätstörning och hur otroligt svårt det är att gå emot den. Det känns som om mörkret inte kommer ta slut och att allt kämpande är meningslöst för det blir bara bakslag ändå. Men så plötsligt händer det. Plötsligt vänder det och då kommer du vara väldigt väldigt glad för att du banat väg för den möjligheten. Att du åt varenda en av de där köttbullarna fast ångesten exploderar likt bomber i kroppen. Vartenda slag mot ätstörningen är så otroligt viktigt och det kommer att vara värt det. Livet är så fantastiskt egentligen, vad än det satans monstret försöker intala dig.

Jag fyllde 18 i veckan och massor av mina närmaste vänner var hemma hos mig för att fira. Mådde så himla bra och blev så peppad på allt.
Tuff brud i lyxförpackning på en toalett i Berlin
Drack färgglada drinkar på gatan där vi bor i Kreuzberg. Väldigt mysigt.

Början på sommarlovet

Hej på er, det var ett tag sedan nu och kanske dröjer det innan nästa inlägg kommer. Det är många stora förändringar på gång i mitt liv vilket fått ätstörningen att koppla ett hårdare grepp om mig igen. Mamma liknar det vid ett missbruk, jag ska "bara hoppa över det här mellanmålet" och sedan är hon där igen. Lättar ångesten i stunden men för varje sjuk handling krävs en än värre och så är man där igen i den nedåtgående spiralen. Precis som det för en nykter alkoholist är så mycket farligare att ta sig ett glas vin till middagen än det är för en frisk människa så är det för någon med ätstörningshistorik otroligt riskfyllt att till exempel hoppa över måltider. Jag tycker att det är fruktansvärt frustrerande att i vartenda litet val behöva gå emot ätstörningen men så ser det ut och det är faktiskt så att för varje gång man väljer det friska så blir det lättare. Första biten är alltid värst, vilket jag önskar att jag hade förstått för några år sedan. 
 
 Utöver att det är lite kaotiskt med min flytt i höst så har jag ändå haft många bra dagar de senaste veckorna. Jag gick ut tvåan (med undantag för en mattekurs som jag läser in i sommar istället för att jobba) och kan inte klaga på betygen (det fuckade betygssystemet till trots). Nedan följer en liten bildserie som någorlunda illustrerar att jag haft det rätt fett ändå. 
 
Dagarna innan skolavslutningen fick jag äntligen träffa den här personen igen. Vi låtsades att en liten bergshäll på Gubbängsfältet var en klippa i skärgården och dukade upp en mycket bra picknick. Jag fick även sommarens första myggbett!
 
Skolavslutningen innebar min familjs årliga tårtbak. I år bjöds bland annat på en choklad-, hallon- och lakritstårta, hemgjord gräddglass med vaniljsmak, kanelbullar och en tårta med citronbottnar, lemoncurdfyllning och hallonfrosting. Allt bakat från grunden. 
 
Det här blev resultatet av min tårta. Använde mig av det här recptet men la till mosade och sockrade hallon mellan lagren för att göra tårtan fräschare. Tycker dock inte att det smakade särskilt mycket lakrits så nästa gång kommer jag ha mer lakritspulver. Serveras med glass eller grädde samt färska bär. 
 
I övrigt har sommarlovet hittills bestått av diverse festilgheter. Jag har även spenderat många timmar på Söders olika grönområden. Bilden ovan är från en picknick med två favoriter i Vitabergsparken. 
 
Jag har som vanligt blivit smygfotad och tagen på bar gärning. Vid ovanstående tillfälle hade jag legat i solen och läst Dostojevskijs Idioten i en timme (det är så obeskrivligt fantastiskt att kunna koncentrera sig igen efter alla dessa år). En bra förmiddag, men ännu trevligare när mitt sällskap behagade dyka upp. 
 
 Midsommarhelgen spenderades i Värmland hos mina släktingar men i år lyckades jag plocka med mig hon där bakom som uppenbarligen suger på att grilla marshmallows. Vi hann bada i älven, gå vilse i skogen, trampa i björnbajs och nästan kliva på ett tåg mot norska gränsen innan vi slutligen var tillbaka i Stockholm igen. Kort och gott en mycket bra helg. 
 
 Fast viktigast av allt så tog vi också ca en miljon "djupa bilder" som mina systrar retar mig för. Men vad ska man göra när ljuset är så on point att det inte går att ana att jag på ovanstående bild höll på att förtäras av en hord knott.
 
Jag önskar er alla en fortsatt fin sommar så får vi se när jag tittar in här nästa gång. Kan vara imorgon eller om en månad, det beror på när jag har motivation att skriva igen.
 
Många många kramar
 
Hanna 
 
 
 
 

En bra START! på helgen

Inledde helgen med att äta fryst ananas i solskenet på en väns terass med utsikt över Söder. Umgicks ett tag med mina kompisar (= vi kollade på x antal avsnitt av Unga Föräldrar) och sedan satte jag mig på bussen hem till Tyresö och min familj. Gosade med katterna, spelade sims och nu intar jag kvällsmellis i form av Start! och mjölk. Förstår inte varför jag vägrat äta dessa flingor under så många år?? Sjukt ovärt på alla sätt.

I övrigt så är mitt mående inte direkt jättetoppen. Men jag försöker fylla ut tiden med fina saker. Träffar mina vänner så ofta som möjligt och tar hjälp av Magelungen när det ändå rasar. Är ganska ledsen över att jag fortfarande mår såhär pass dåligt, samtidigt som jag inte längre låter det påverka mitt vardagliga liv. Plugga, fika, klättra, festa, repeat. Det är ändå ett bra sätt att leva på. 

Fick en fråga om hur det går med min pizza-utmaning. Jag åt pizza igen förra helgen, vedugnsbakad pomodoro. Var oförskämt gott men blev otroligt mätt haha. Håller dock på att intala mig själv att det är bra att vara mätt, fungerar bättre för varje gång. Träning ger färdighet. Tog tyvärr ingen bild på härligheten, lovar att bättra mig till nästa pizza!!

Imorgon blir det valborgsfirande med kompisar och sen förmodligen demo på söndag. Har faktiskt ingenting att plugga på hela helgen vilket känns absurt? Efter min lilla krasch bestämdes det att jag skulle sluta läsa matte i vår och skjuta upp den till sommaren istället. Det känns otroligt skönt, ett stort stressmoment som släpper, åtminstone för ett tag.

Annars så håller boendesituationen för hösten falla på plats. Har äntligen fått min sjunde/åttonde socialsekreterare och hon verkade positiv till Ungbo vilket är det ställe som jag tycker känns allra bäst. Kan skriva mer om det ifall någon är intresserad?
Det stora problemet är dock psykiatrin som är mycket svårare att styra. Alla är överens om att DBT vore bäst för mig men det är så många komplicerade omständigheter, kan dra även dessa om det är av intresse.

Sen vill jag fråga er en sak. Jag funderad över om det är någon av mina mediciner som får mig att må såhär. Har ju gjort en hel del medicinändringar sista året men inte riktigt kunnat urskilja resultatet av dessa. Har ni haft erfarenheter av Mirtazapin, Voxra, Lyrica, Theralen eller Flouxetin? Antingen var för sig eller i kombination. Uppskattar alla reflektioner! Speciellt vad häller de tre första. Theralen och Flouxetin har jag haft så länge så var för sig tror jag att jag vet ungefär vad de innebär.

Nä nu ska jag sluta babbla. Här får ni en bild på en hund som förlorat hoppet om livet och en katt som älskar detsamma. Undra vad jag tänkte på när Ylva tog den där bilden haha. Simba tänkte definitivt på alla goda möss han kommer kunna fånga i sommar och på alla korkade människor som kommer klia honom på magen.




Se till att ha riktigt kul på valborg och ät/drick massa gott!

Puss

Hanna



Pizza!! samt lite annat babbel

I den villervalla mitt liv bestått av den senaste tiden har jag glömt att berätta detta. Jag åt nämligen min första pizza på fem(?) år för några veckor sedan!!!! Så sjuuuukt gott, alltså jag dog även om ångesten inte lät mig njuta fullt ut. Har inte blivit någon mer pizza sen dess eftersom allt varit kaos men blir igen nästa helg! Mina utmaningar är upplagda i fyraveckorsperioder där jag testar den förbjudna maten en gång varje helg i fyra veckor. Det är SCÄ som bestämmer mängd och sedan sitter personalen på behandlingshemmet matstöd som vanligt. 

Egentligen är det en så knäpp sak att inte äta vissa livsmedel? Speciellt som jag ätit allt en pizza innehåller, men inte när det är ihopsatt till det vi definierar med ordet pizza. Hursom, en sak mindre på den förbjudna listan! Börjar faktiskt ana ett slut på det här med att inte kunna äta all mat, så jävla fett ska det bli. 

En portion pizza var enligt min behandlare på SCÄ 3/4 köpepizza (av normal storlek) och sen vatten/lightläsk till. Men jag vill trycka på det hon sa till mig att det verkligen inte är så att man kommer gå upp i vikt av att äta en hel pizza. Det ska vara MINST 3/4 pizza och lightläsk, din kropp kommer inte att förändras för att du äter en hel pizza och dricker en halvliter vanlig Fanta till!



I övrigt så flyttades utskrivningssamtalet fram till torsdag eftersom min läkare ville att jag skulle testa en dag i skolan först för att se om det håller, vilket jag är 90% säker på att det kommer göra. Så imorgon blir det skola igen och jag är såå taggad på att träffa mina klasskompisar. Blir knäppare än jag redan är av att inte träffa mina vänner, både i och utanför skolan. Men mående och säkerhet först, så är det alltid. Dock är det lite kaos på behandlingshemmet just nu (av flera anledningar) så ska bli skönt att inte spendra så mycket tid här.

Var också på studiebesök hos ett stödboende (eller eg träningslägenheter) som jag kanske ska flytta till efter Magelungen. Var både ett bra och jobbigt möte. Det är tydligt att de inte är vana vid ungdomar med min problematik så det tog ett tag innan hon anpassade presentationen efter vad jag har för problem. Många andra som bor i sådana träningslägenheter har svårigheter med vardagen (typ skola, laga mat, tvätta, ha en ekonomi osv). Det är ju inte mina problem utan det handlar om ångesthantering. 

Ska hursom till ett annat stödboende på torsdag så får se hur de är. 

Nu ska jag sluta babbla haha. Vi höres, har ett par inlägg på g. 

Massa kramar

Hanna

(Och än en gång, tusen tack för alla kommentarer. De värmer verkligen.)


Leva, leva livet

Jag vet inte hur mycket ni märkt av det men jag har haft en riktigt dålig period. Nu är det under kontroll igen så ni behöver inte oroa er men jag tänkte dela något jag skrev imorse. TRIGGERVARNING på allt nedan även om det har ett positivt fokus. 

 


 

 

Någonstans handlar det om att bestämma mig för hur jag vill leva mitt liv. Jag kommer att ha mycket ångest, det är ett faktum jag måste förlika mig med. Frågan är bara om jag väljer att ständigt agera ut den ångesten, och därmed tvinga omgivningen att ta hand om mig, eller om jag väljer att värna om min egen kropp och mitt eget liv. Att jag tar hand om mig själv.

 

Båda vägarna ligger öppna för mig. Jag kan välja ett liv bakom låsta dörrar, ett liv där jag fråntagits mina rättigheter och utsätts för diverse tvångsåtgärder. Det är ett liv där jag förstör min kropp både på utsidan och insidan. Svälter sönder den och tvingas gå upp igen, skär och sys ihop. En kropp med ett hjärta som efter ett tag inte orkar mer, där jag åldras i förtid, får rynkor och krämpor. 

 

Jag kan välja detta och i perioder befrias från den värsta ångesten, byta ut den frätande känslan i bröstet mot handlingar av samma kraft. Men varje gång kommer ångesten att komma tillbaka. Dubbla låsta dörrar och extravak kommer inte kunna hindra smärtan från att tränga upp inom mig. Det kommer aldrig att kunna stänga av tankarna, monstren som ömsom viskar lent, ömsom skriker hysteriskt.

 

Och en dag kanske jag råkar gå för långt. Det jag håller på med är farligt och plötsligt kan jag av misstag avsluta mitt liv.

 

Jag har testat många, bokstavligt, sjuka saker och det har gett mig exakt ingenting. Visst har jag livserfarenheter som kan sätta perspektiv på tillvaron men egentligen - vad är en bild med kommentarer om hur smal man är värd jämfört med att få dansa sig utmattad på en klubb i Alperna? Sjukdomen kommer aldrig att nöja sig. Den kommer bara driva mig längre och längre ned tills jag glömmer att det finns något annat än destruktivitet.

 

Eller så har vi den andra vägen. En väg där jag har all den där ångesten i kroppen men bara låter den finnas. Ofta kommer allt att vara mörkt och göra ont och jag kommer ständigt behöva mota bort destruktiva tankar. Men där kommer också att finnas ljusa stunder, stunder jag aldrig kommer få uppleva om jag väljer det första alternativet. Jag har skolan, jag har min vänner och jag har min familj. Jag har människor jag älskar och som älskar mig. Jag har vänner som får mig att skratta, vänner som validerar mig och utmanar mig intellektuellt. Dessa personer kommer fortsätta finnas vid min sida ett bra tag framöver men de är vänner med Hanna och inte destruktiviteten. De kommer orka hälsa på mig på sjukhus ett tag men sakta kommer min verklighet att bli för annorlunda från deras. Jag har sett det hända hos andra, att man förlorar kontakten med allt det friska och bara har sjuka vänner, något som gör det ännu svårare att hitta tillbaka till livet. Det är aldrig för sent att bli frisk men gör man inget åt saken kommer man kunna vara sjuk hela livet och ju längre man föder det sjuka, desto svårare är det att ta sig tillbaka. 

 

Jag är 17 år. I augusti fyller jag 18 och någon månad efter det flyttar jag till ett eget boende, bort från behandlingshemmet jag vid det laget bott på i över 2,5 år. Det skrämmer skiten ur mig och den senaste tiden har allt succesivt fallit sönder inom mig. Det känns så oöverstiglit att jag ska bo ensam tillsammans med den person jag hatar mest på jorden, nämligen mig själv. 

 

Så jag har sökt mig tillbaka till mörkret i en ordlös önskan om att få slippa. Att förgöra mig själv medan det finns folk som fångar upp mig. 

 

Jag föll och hamnade där igen. På kliniken med vårdintyg. Jag valde alternativ ett för att få slippa mig själv, för att jag inte orkade med min egen ångest, ångest som egentligen fötts ur självhat.

 

Karin sa åt mig att jag står inför ett vägskäl, det vägskäl jag beskrivit ovan. Jag är 17 och har hela livet framför mig. Jag kan välja att förgöra mig själv eller att leva. Jag kan välja att åka in och ut på psyket tills jag plötsligt inte finns mer, eller att stå ut med mig själv och finnas till för att få uppleva de bra stunderna. 

 

Jag väljer det andra alternativet. Jag tänker fortsätta finnas till, tänker sluta förstöra min kropp, sluta behandla mig själv som den vidrigaste människan som någonsin gått på jordens yta. Jag tänker leva och jag tänker inte spendera mitt vuxna liv på olika slutenvårdsavdelningar. 

 

På något sätt ska det gå. Dag för dag, andetag för andetag. Det kommer göra ont men det kommer också att vara fantastiskt. Jag är bara 17 år och fastän det känns som att livet slutar när jag flytter från behandlingshemmet så är det kanske där det egentligen börjar. Jag vet inte men jag tänker finnas till så att jag får se hur det blir och jag tänker använda tiden fram tills dess till att förbereda mig så bra som det bara går. På något sätt ska det fungera, jag tänker inte vara sjuk mer.

 

 En bild på en liten Hanna.

 

Jag är sjukskriven till och med tisdag, sen hoppas jag kunna återgå till mitt liv. Tills dess ska jag försöka vila upp mig och hitta kraft. 

 

Ni är bäst, tusen kramar.

 

Hanna


Tidigare inlägg Nyare inlägg