-

Patriarkatet - ätstörningens bästa vän

 
 

8:e mars. Internationella kvinnodagen. Ja ni vet ju. Den här bloggen är generellt sett inte mitt forum att driva feminstisk kamp men eftersom patriarkatet var en grundpelare i åtminstone min ätstörning (och säkert många andras) så tänkte jag ändå skriva lite om det.

Ätstörningar och kvinnoförtryck. Hur hör de ihop? Ja, det är ju inte ett kontroversiellt uttalande att konstatera faktum att majoriteten av de med ätstörningar är kvinnor. Män kan också ha ätstörningar vilket gör att man inte kan säga att patriarkatet är orsaken till alla ätstörningar, för det är det inte. Det finns många anledningar till att man insjuknar. Men det är ändå absolut majoritet kvinnor som är sjuka i ätstörningar och orsaken till att det är så många fler kvinnor, ja, det är vårat käraste patriarkat.

Som kvinna har du fått växa upp i ett samhälle där du från barnsben indoktrinerats i att ditt värde ligger i dels dina prestationer, dels ditt utseende. Två faktorer ätstörningar lever på. Det har inte varit så att någon någonsin sagt det till dig uttryckligen men det har funnits med dig hela tiden. Från födseln till döden. Orsaken till att jag blev sjuk för nu dryga 10 år sedan var en kombination av i huvudsak två faktorer. Det första att jag inte dög som jag var. Det andra att samhället lärt mig att lösningen på det, det sätt du blir älskad på, är att se bra ut. Vid den tidpunkten ekvivalent med utmagrad, numera är väl normen något mer åt fitnesshållet, oavsett så handlar det om att genom att påverka hur du lever förändra din kropp. Inte för att den ska må bra utan för att du ska vara värd att älskas.

Jag insåg det här sambandet i och med att jag lärde mig om feminism. Då var jag redan fast i sjukdomen så trots den insikten kunde jag inte direkt droppa alla ätstörda beteenden och börja leva i enlighet med mina värderingar. Men feminismen har hela tiden varit en stöttande axel i min kamp mot ätstörningen. För jag vägrar låta det här skitpatriarkatet styra över min kropp. Jag är värdefull, jag är värd att älskas, och jag vill att de tjejer som går i mellanstadiet idag ska se det. Se att jag som vuxen kvinna tillåts att älska mig själv och min kropp trots att jag inte svälter mig själv eller tränar 5 dagar i veckan. Jag är värd att älskas. Du är värd att älskas. Det finns ingen som helst korrelation mellan hur din kropp ser ut och ditt värde. Absolut ingen.

Vad jag önskar mig av det här kvinnoåret? Ja bland annat att den kvinnliga kroppen slutar vara skamlig. Vi ser ut som vi gör. Vissa tunna, de flesta med många lager underhudsfett. Det är fantastiskt. Kvinnokroppen är magisk. Så mjuk och gosig och jättefin på alla sätt och vis i alla former. Ni anar inte hur underbart det är att känna att man äger sin kropp och sin sexualitet. Att kunna vara nära någon utan att skämmas, utan att hata, tänka på att man måste dölja vissa delar av kroppen. Att kunna vara nära och bara njuta på samma självklara sätt som män gör.

Det här kvinnoåret har varit det viktigaste hittills. Jag vann kampen. Efter tio år vann jag. Jag tog tillbaka allt det som är mitt. Och inte bara jag. #metoo hände, den största feministiska revolutionen på evigheter. Nu är det dags för nästa steg, att en gång för alla kicka ut patriarkatet och med den ätstörningens stomme ur kroppen. Jag vet att ni klarar det. Vi klarar det tillsammans.

Upp till kamp systrar. Mot patriarkatet och dess högre hand ätstörnigen.

Hanna

Nedan kommer tidigare outgivet material från er alldeles personliga bitterfitta!! Enjoy!!

 

Varje gång en man säger "grattis på kvinnodagen". Tack! Tack för att du uppskattar min prestation att hata mig själv :) Att svälta mig för att ni ska älska mig 👍🏼 Att jag är fett duktig att bli utsatt för sexuella övergrepp👍🏼👍🏼 Känns bra fint tack gulligt men du dra åt HELVETE!!
 
 
Såhär hade jag aldrig gått ut för ett år sedan trots att det är svinsnyggt. Livrädd för att bli stämplad som slampa. Livrädd för att det ska få män att ta sig ytterligare friheter. Livrädd för att finnas, livrädd för min kvinnokropp. No more kära Patriarkat. Jag är klar med det. Den här kroppen är min, bara, bara min och ingen annan bestämmer över den. 
 
Come at me alla kränkta män. Nä juste, trodde väl inte det. Jobbigt numera när kvinnor plötsligt fått röster och inte tolererar ert förtryck?? Hur ska ni hantera det?? Testa att stiga ned från manspedistalen. Ni kan få låna någon av mina blommiga klänningar. Livet är faktiskt finast så. Att få gå omkring i kvinnligt (=svaghet) kodade attribut och ändå vara stark fast samtidigt också skör. Jag längtar så tills när dagens småpojkar växer upp och får vara precis så. Både starka och svaga, ledsna och glada. Det är det som är på riktigt.
 
 
BONUSMATERIAL!!
Synd att jag var tvungen att göra den till en gif för det är ett mycket bra knasterljud när jag tuggar på moroten.
 

Om flyttkartonger, hopp och lycka

Packade flyttkartonger igår. Började med att ta tag i de kartonger jag inte packat upp sen jag flyttade hit. Saker jag aldrig packade upp i lägenheten i Gullmars heller. Sådant som legat sedan jag packade kartongerna vid flytten från Magelungen. Eller det var i och för sig inte jag som packade kartongerna eftersom jag var inlagd på PIVA då, men ja.

Nu blev det i alla fall så att jag plötsligt satt med hela mitt förflutna i händerna. De tusentals journalsidor jag begärt ut. Alla dagböcker, lappar och målningar. Jag har kollat igenom de sakerna tidigare när jag bodde på Magelungen men sedan dess har en del tillkommit och framför allt tyckte jag inte att det var så sorgligt eftersom jag inte lämnat det helt än. Det måendet var min verklighet, inte alltid så illa som det var innan gymnasiet började men ändock väldigt, väldigt tungt och allt för ofta ren katastrof.

Och så plötsligt sitter jag där på golvet på behandlingshemmet, mitt sista behandlingshem, sista gången jag kommer bo på instutition, och alla känslor spränger hål i kroppen. Jag är så fruktansvärt ledsen för det som varit. Allt jag utsatt mig själv för. Allt andra utsatt mig för utan att jag ens tänkt att det varit fel. Jag blir rädd. Rädd för att jag varit så farligt nära att förlora det, livet, som jag nu håller i ett krampaktigt grepp. Vill aldrig släppa. Vill inte ens gå mot rött. Vill sluta äta mediciner för att organen ska orka fortsätta så många år som möjligt.

Och sen faller tårarna för de som aldrig fick uppleva den känslan. Vänner och bekanta som inte fick den hjälp jag fick och därför inte orkade hela vägen. Tårarna faller för att jag förstår nu, för första gången förstår jag på riktigt hur fantastiskt värt livet är att leva.

Så tänker jag på er. Ni som läser det här. Och jag vet att många av er är precis där, i gränslandet mellan liv och död. Ni överlever men inte mycket mer än så och ni vet inte själva hur länge. Det är en sån fruktansvärd kamp och det enda jag kan göra är att med mina ord försöka ingjuta en gnutta hopp. För det kan bli bra på riktigt. Det går att vara lycklig, det där ordet som människor som inte levt med psykisk ohälsa inte förstår men som jag nu gör. Jag är lycklig nu. Visst gråter jag fortfarande flera gånger i veckan, har ångest över diverse ting, och är rädd för allt möjligt. Men det är det normala, det som är en del av att vara människa (och dessutom en känslomässig sådan). Och det är ENORM skillnad på det dåliga måendet och måendet som orsakas av allvarlig psykisk ohälsa. Det går inte att jämföra, något personer som själva aldrig upplevt det inte kan förstå. Men ni kommer att förstå vad jag menar. En dag kommer ni det, bara ni inte ger upp. Jag har fortfarande saker att jobba på men ändå kan jag säga att jag är lycklig för det är jag. Jag älskar mitt liv och att få leva det.

 Lapp från 2012 eller 2013 när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar. Hittade den i en flyttkartong.

Jag är så glad att jag inte längre är barnet som behövde lämna sådana här lappar på sängen klockan 5 på morgonen när hon smet ut genom fönstret i flickrummet. Jag sörjer med henne för jag vet hur ont det gjorde i bröstet när de där orden skrevs. Om hon bara visste hur fint livet skulle komma att bli. Om hon bara visste att det fanns ett liv utanför anorexin. Ett liv utan självskadebeteenden och självförakt.

Miljontals kramar 

Hanna

 


Granen i granen

Jag vill inleda med lite skamlös reklam. Min 14 åriga lillasyster har startat en business där hon säljer "Granen i Granen", en julgransprydnad med Andreas Granqvist (svenska fotbollslandslagskaptenen) ansikte på. Dessutom går 10 kr per prydnad till Barncancerfonden. Hittills har drygt 10 000 kr samlats in men målet är 20 000 kr. Har du som jag ett antal fotbollsgalna släktingar är det en perfekt julklapp!
 
Kika in här och beställ!!
 
 
 
 
I övrigt håller jag på att förbereda allt inför Sri Lanka. Planet lyfter på onsdag och sen kommer jag inte hem igen förrän 12:e januari. Det ska bli så otroligt härligt, att få spendera drygt tre veckor tillsammans med en bästis på varma Sri Lanka (som jag dessutom inte besökt förut!). 
 
Lite nervöst är det såklart. Framför allt med maten. Jag är säker på att jag kommer att få i mig tillräckligt för att inte tappa i vikt eftersom min kropp är så stabil nu. Det jag är orolig över är att kroppsångesten plötsligt ska skena iväg eftersom vi kommer ha bikini så mycket samt äta mat jag inte är van vid. Jag har pratat en hel del med min behandlare på SCÄ om det och vi kom fram till att jag skulle testa metoden att lämna ätstörningen hemma. Det har behandlare sagt till mig i alla år men det har aldrig varit aktuellt eftersom jag varit så styrd av tvångstankar. Nu när jag har kommit längre än någonsin känns det ändå som att det kanske skulle gå. Om jag känner att det inte alls fungerar får jag helt enkelt återgå till strikt matschema. Det är tråkigt när man är på semester men det är något jag kan utan och innan. 
 
Vad gäller kroppsångesten så har den sista veckan varit riktigt bra faktiskt! Jag har nästan känt mig bekväm i min kropp. Den främsta orsaken till det är att jag fokuserat på att flytta fokus från min kropp till annat som jag tycker är viktigt (typ skrivande, resan och att umgås med vänner). Men också att jag börjat hitta tillbaka till yogan. Jag har insett att det här med yogapass verkligen inte är min grej eftersom jag då pressar mig till att göra exakt det som instruktören säger fastän det kanske inte alls passar min kropp. Nu har jag istället börjat göra egna övningar utan någon som helst ordning. Jag gör det som känns skönt, varken mer eller mindre. 
 
 
 
Ta hand om er nu!
 
Kram 
 
H
 

Att kunna koncentrera sig

Hej fina ni. Hoppas det är bra med er och glad andra advent! Om det nu är glad man säger... mkt oklart.


Har legat här nu i tio minuter och försökt komma på en enda vettig sak att skriva men hjärnan har lagt ned sin verksamhet för dagen. Jaja, här kommer några bilder istället!!

Inför julfirande med mina kompisar från Globala så fixade jag vegetariska revbensspjäll. Lika gott varje år! Recept finns på jävligt gott om ni söker på vegetariska revbensspjäll kommer det som första eller andra träff.
Alla som kunde komma, minus Alva som står bakom kameran. Hur mysigt som helst i år igen. Massor av god mat (som jag tyvärr inte kunde njuta helhjärtat av pga lyricaillamående) men sällskaper vägde upp det alla gånger. Bara vid ett tillfället riskerade vi våra liv då vi lyckades lägga presentpapper i ett stearinljus. Alva räddade dock situationen och kan numera titulera sig brandman.
För att maximera julkänslan såhär innan jag åker fyra dagar före julafton så följde jag med min familj på A Christmas Carol på Folkoperan idag. Väldigt välgjord och fin föreställning.

Just när jag är på teater eller bio är tillfällen då det blir väldigt tydligt hur långt jag kommit i kampen mot ätstörningen. Under flera års tid har varje teater och biobesök inneburit extremt mycket ångest. Först och främst för att det innebär flera timmars stillasittande där det känns som att låren växer mot stolen för varje sekund som går. Men också för att ätstörningens grepp om mig gjorde det omöjligt att koncentrera mig på handlingen i det jag såg utan det enda jag kunde tänka på var mat, kropp, sjukdom och destruktivitet. Att fångas av filmen kom liksom inte på fråga, hur mycket jag än ansträngde mig. Värst har det varit under mina underviktiga perioder eftersom kroppens huvudfokus då är att hitta näring. Men även när jag haft en frisk vikt så har tankarna fortsatt mala just för att jag aldrig släppte ätstörningens hand helt. Även om jag åt så pass att vikten var stabil fanns hon med mig i varje val och varje rörelse. Så är det inte längre. Visst existerar hon fortfarande och älskar att berätta för mig om hur äcklig och oälskvärd jag är men jag har också stunder då jag får vila. Då jag kan se en hel akt på teatern utan att tänka på mina lår mer än kanske ett par gånger. Det är fortfarande en bit kvar att vandra men jag har kommit längre än jag trodde var möjligt.


Så, nu ska jag gå och lägga mig.

Kramkramkram

Hanna



Vintermys

Hej finisar! Hoppas det är bra med er. Själv ligger jag helt utslagen i sängen. Skulle egentligen bara dammsuga golvet men slutade ju i sedvanlig ordning med storstädning av lägenheten. Nu är det fint i alla fall men det lär ju inte hålla i sig mer än kanske två timmar om jag känner mig själv... Är generellt en väldigt organiserad person men när det kommer till att inte droppa saker på golvet och hoppas att de magiskt ska lägga sig på rätt plats så ligger jag inte direkt i framkant haha. Men det är okej. 



Jag tänkte dela med mig av några bilder från den senaste veckan! 




I onsdags träffade jag Karin och lunchade sushi mellan två möten.
På väg till ett besök på ett stödboende jag inte tänker flytta in på åt jag och mamma lunch på en mexicansk snabbmatskedja (Zocalo tror jag den heter?). Det var gott och fräscht men lite för starkt för den här veklingen.
Lördagen bjöd på något väldigt häftigt och fantastiskt. Jag och Elin bestämde oss för att ha en chillkväll och eftersom både var sugna på pizza och godis blev det vad vi köpte. Det var inte direkt ångestfritt men inte heller på lååååånga vägar så ångestframkallande som det varit för bara några månader sedan (för att inte tala om ett år, då det överhuvudtaget inte hade kommit på tal).
Så himla himla mysigt att kura ned sig under en filt tillsammans med bästis och mumsa på favoritgodisarna. Så himla mycket mer värt än anorexi. Dock kunde jag inte riktigt slappna av eftersom den förbannade Lyricaabstinensen fick mitt hjärta att skena. Jaja, nästa gång haha.
Som i en del av min plan att inte bränna ut mig igen ser jag till att göra sånt här. Krypa ihop i soffan med fleecebyxor och titta på skidor. Hur oproduktivt som helst men väldigt bra en jäktad kropp.
Samma sak gjorde jag imorse. Jag hade ställt klockan på 8 men behövde egentligen inte gå upp förrän 12 så när jag efter frukost fortfarande var dödstrött gick jag och la mig igen. Sov en timme innan jag satte mig för att plugga. Efter lunch klädde jag på mig rejält innan jag mötte upp Ylva.
Vi promenerade från Sergels Torg till Skansen innan vi hoppade på spårvagnen tillbaka igen. Så himla fint väder. Ylva påstod att det var kallt men jag svettades, snacka om att kroppen är i kemisk obalans... Det var i alla fall hur mysigt som helst.

Jag vill avsluta med ett litet tips! SIA har släppt ett julalbum som jag fastnat helt för trots att jag bestämt mig för att bojkotta julen i år. Väl värt att lyssna på!


Ta hand om er 

Kram

Hanna


Mina trauman

"kan du berätta mer om dina trauman vad räknas som ett och på vilka sätt märks det i vardagen för dig?"
 
Att vara traumatiserad innebär att du upplevt något du inte på egen hand kan återhämta dig från och som påverkar dig väldigt mycket. Hur du reagerar på en potentiellt traumatisk händelse är otroligt individuellt och beror också på vad du har för bakgrund. Är du redan känslomässigt sårbar (t.ex. redan upplevt tidigare traumatiska händelser) är risken större att du inte kommer att kunna återhämta dig utan professionell hjälp.
 
Så är det i mitt fall. Jag föddes överbegåvad och känsloom har hänt klarar jag inte av att gå in på men det handlar om fem olika killar vid fyra olika tillfällen. För att förtydliga så hamässigt skör, något ingen vuxen förstod. Jag klarade mig ändå helt okej fram tills att jag under tre års tid blev utsatt för mobbning. Det var framför allt psykologiskt men jag har även blivit utsatt för sådant som för vuxna skulle rubriceras misshandel. Hade det stannat där hade jag nog ändå klarat av det, åtminstone skulle jag inte mått såhär dåligt. Problemet är bara att det inte stannade där utan mobbningen blev början på en rad sexuella övergrepp. Exakt vad sr jag precis som alla tjejer blivit utsatt för ytterligare en rad sexuella övergrepp och, framför allt, trakasserier av främst okända män. Det är dock händelser jag inte påverkats av mer än att jag fött ett hat mot patriarkatet. De övergrepp som traumatiserat mig är på en annan nivå eller hur jag ska uttrycka det utan att förminska något. 
 
Hur detta märks i vardagen för mig är en väldigt svår fråga att besvara. De närmaste åren efter mobbningen var jag väldigt rädd och kunde inte vistas på specifika platser. Men djupast satte det sig i min självkänsla och det är också anledningen till att jag kunnat uppleva fyra sexuella övergrepp utan att ens tänka tanken att det jag upplevt inte varit okej. Istället har jag fortsatt att vara destruktiv för att orka med skammen, sorgen och rädslan. Anledningen till att det tillslut kom upp på bordet var för att de fysiska smärtorna (vilka är psykosomatiska och en följd av det som hänt) blivit ohanterliga. 
 
Som det är idag påverkas jag ju av det hela tiden. Det är som att all skam som lagrats under så många år nu omvandlats till sorg. Jag försöker hålla kvar det så, att bara gråta ut skiten liksom, men det är lätt att sorgen glider över i den välbekanta ångesten. Jag får sällan flashbacks (även om det förekommit) så det är i alla fall skönt men jag får inte sova på nätterna för att det är så mycket mardrömmar. Samtidigt är det otroligt befriande att äntligen få prata om det för att på sikt kunna leva ett fint liv. 
 
Just det här med självkänslan och övergreppen har gjort det omöjligt för mig att kunna bilda en relation som inte byggt på destruktivitet. Jag kan skriva mer om det i ett annat inlägg om ni är intresserade? 
 
Förlåt för att det blev lite rörigt, det är ungefär så det ser ut i mitt huvud just nu. 
 
 
 
Tusen kramar
 
H

Jaså nu babblar hon igen

Hej världens bästa läsare. Först och främst vill jag tacka er för att ni stöttat mig genom alla dessa år, inte bara i mitt kämpande utan även när det trillar in mindre vänliga kommentarer. För det har det alltid gjort och kommer väl alltid att göra, det är lite så internet är skapt tyvärr. Vilket inte betyder att jag blir ledsen, för det blir jag, men jag repar mig snabbare nuförtiden när jag börjat bygga upp något som i alla fall liknar grunden till en självkänsla. 
 
Vad har hänt sen sist då? Hör och häpna så har jag börjat må bättre, något ingen är gladare för än jag. Dock finns det en klar "risk" att det är för att det var mer än en och en halv vecka mellan traumaterapisessionerna den här gången. Ska dit imorgon men jag håller tummarna för att jag mest blir ledsen och inte får så stort skam/rädslopåslag (vilket är de känslor som resulterar i ångest hos mig). 
 
Kortfattat om situtationen just nu så är jag fortfarande kvar på avdelningen. Det är inte optimalt och ingen långsiktig lösning men ett ont måste innan det ordnat upp sig antingen på boendet eller med mitt mående. Jag är fortfarandde sjukskriven pga utmattad men har börjat gå på föreläsningar två gånger i veckan bara för att komma iväg och göra något normalt, inte för att prestera. Har gått två gånger och hittills har det funkat bra även om jag blir fruktansvärt trött efteråt. 
 
Jag fick en fråga om de trauman jag upplevt och jag tänkte beröra det litegrann i ett senare inlägg men känner mig inte redo att öppna mig helt om det än. 
 
Alltså jag har så mycket jag vill skriva men vill inte tjata öronen (ögonen?) ur er och jag är alldeles för trött för att skriva något vettigt. Så det får räcka så för tillfället. 
 
Nu ska jag fortsätta tvinga i mig kamomillte i den mycket intressanta tron att det skulle förbättra min sömn mer än övriga substanser jag stoppar i mig. Inte är det gott heller, men jag har fyllt muggen med honung så då går det ned. Det är en ett mycket bra tillskott i mitt liv, det här med att dricka te med mjölk och honung och inte bara plain. 
 

För vems skull lever jag mitt liv?

 
 
För vems skull lever du ditt liv?
 
Den till synes retoriska frågan var en riktig ögonöppnare för mig. För även om jag skulle sagt åt mina vänner att leva sina liv för deras egen skull så har jag inte ens tänkt på att samma regel skulle kunna gälla mig.
 
Fram tills för ett år sedan var min världsbild väldigt enkel. Jag var vidrig och äcklig och förtjänade att straffas. Det senaste året har jag dock slutat hata mig själv på det sättet (något jag skrivit om här tidigare). Det visade sig dock att det inte var hela problembilden. För de nya premisserna som fanns för att jag skulle vara värd att existera var att jag presterade. 
 
Jag skulle vara vacker. Snygg kropp, snygga kläder, snyggt smink. Jag skulle ha ett intressant liv som avspeglades på sociala medier med mycket fest och killar. Vad gäller killar så skulle de vilja ha mig, alla killar måste vilja vara med mig för annars var jag inte värd att finnas. Utöver detta skulle jag prestera på topp i varenda kurs och jag skulle skriva artiklar och annat som folk skulle tycka var bra. Kort och gott, jag skulle vara bäst på allt och älskad av alla. 
 
Det säger ju sig självt att det är en omöjlig ekvation. Om vi bara tar grejen med att alla killar måste tycka att jag är snygg(ast) och vilja vara med mig. Det funkar ju inte eftersom alla har en individuell smak och att vara älskad av alla är helt omöjligt. 
 
Att alltid vara bäst och vackrast har gjort att jag inte kunnat njuta på riktigt ens av fantastiska saker som resor eller min student. Visst har det funnits fina sekunder även i det men mitt ständiga jagande har gjort att jag aldrig tillåtit mig att bara vara. Det är sorgligt, att så mycket fint gått mig förbi för att jag inte klarat av att landa. 
 
Den här livsstilen där jag aldrig någonsin vilat (och har jag det en halvtimme i veckan ungefär så har det varit tid jag "investerat för att orka prestera mer") körde mig hela vägen in i väggen. Nu är jag sjukskriven och jag måste nog ändå säga att det är det bästa som skulle kunnat hända mig. För jag har för första gången insett att jag måste agera annorlunda om jag ska kunna bli lycklig. Jag måste få vara jag och det måste få vara okej. Jag måste lita på att jag kommer bli älskad även om jag inte ser ut på ett visst sätt eller har ett jättespännande liv. Jag måste erkänna att jag har ett värde även om jag inte presterar på topp inom allt jag gör. Inte för någon annans skull utan för mig egen. För att vi bara har ett liv och jag måste bestämma mig för om jag vill leva eller överleva mitt. 
 
Kram
 
H
 
 
 
 

Från bra till rätt

Till att börja med - tusen tack för era kommentarer. Sitter och smågrinar varje gång, att några skrivna ord kan förmedla så mycket styrka och värme. Bara tanken på att varje besökare i statistikstapeln är en person som tycker att det är värt att bry sig om det jag skriver är nästan obegripligt. Ni är så himla bra<3
 
Dagens energikvot gick åt till att ha terapi. Fyra timmar visserligen så det var ändå en ganska stor prestation. Nu är jag så slut att jag inte tänker röra mig ur soffan på resten av kvällen. Dock var det otroligt bra sessioner med många viktiga insikter jag kommer att ta med mig (och skriva om här). 
 
Pappa sa det i bilen på väg från DBT att jag (nästan) alltid gjort bra saker de senaste tre åren men att det här är första gången jag gör rätt. "När du började gymnasiet var det inte för att det var det bästa, eller rätta, för dig utan för att valet stod mellan det eller att vara kvar på BUP på LPT". Det låter krasst men det är verkligen så det har varit. Jag har ju hela tiden fått höra (och innerst inne vetat) att jag kört för hårt de senaste åren men det har också varit det enda jag klarat av. Nu är det dock dags att ta nästa steg för ett mer värdigt liv. Mer om det i kommande inlägg. Här kommer lite bilder från den senaste veckan. Inte jättekul kanske men det enda jag har att erbjuda i dagsläget. 
 
Innan jag accepterade faktum att jag faktiskt är utmattad och behöver ta hand om mig själv genom att vara sjukskriven så fortsatte jag att plugga matte. Eftersom sjukhuskaffet är nästintill odrickbart så har jag ersatt det med Starbucks godingar. 
 
 Detta är då den vegetariska middagen. Alltså va?? Sen när blev kokt ägg ett substitut för kött?? Och hur ska man bli mätt på detta?? SCÄ hade gått i taket om de fick se haha. 
 
 Alla vegetariska måltider går i skalan gråbrunt.
 
 Efter en liten kaotisk fredag då läkaren inte var så schysst mot mig så åkte jag hem till Alva. Vi lagade en helt fantastisk middag. Butternut pumpking och morotssoppa (med massa ingefära, imat och chili) toppat med fetaost och färsk oregano. Samt ett galet gott bröd från bageriet Konditorn och Bagaren i Hökis. Det enda som var bättre än maten var sällskapet. Bästa bästa Alva som ställde upp för mig när jag behövde det som mest. 
 
 Jag har också fått besök av finaste Alex. Hon tog med sig en hel liten goodie bag till mig efter att jag klagat på hur torr min hy blir av sjukhusluften. 
 
Puss 
 
H
 

Hur länge kommer jag att vara inlagd?

Jag fick den frågan för någon vecka sedan och det korta svaret för er som inte orkar läsa mina romaner är att jag inte vet. Planen vi har just nu sträcker sig två veckor framåt men efter det hoppas jag att jag är redo att stå på egna ben igen. Eller nåja, uppstagad med DBT, SCÄ och behandlingshemmet. 
 
Grejen med den här inläggningen är att den är annorlunda från alla tidigare gånger jag varit inlagd. Ni som följt mig här sen start vet ju att jag åker in titt som tätt (räknade ihop det till elva inläggningar, exkluderat nätter på akuten). Mina första inläggningar på barnpsykiatrin varade under många månader i sträck. Ju äldre jag blivit så har inläggningarna blivit allt kortare. Den här inläggningen kommer att bli min längsta sen sommaren 2014. 
 
Vad beror det på då? Jag skrev ju lite om det för några inlägg sedan. Grunden till mitt sammanbrott och anledningen till att jag blev inlagd var att jag påbörjade en traumabearbetning utan att ha tillräckligt med skydd runtomkring mig för att klara det. Jag valde då att åka in självmant. 
 
Väl inne på avdelningen så började även en del andra problem poppa upp. För första gången någonsin genom hela min sjukdomshistoria gav jag mig själv tid att stanna upp och vara i känslorna. Jag tror att det var den utlösande faktorn till mitt nästa problem, nämligen utmattning. 
 
Det handlar inte om att vara lite trött och vilja sova. Så som det är just nu kan jag inte gå 300 meter i normal takt utan att darra som ett asplöv två timmar efteråt. Min syn har försämrats radikalt på väldigt kort tid och varenda liten aktivitet känns som ett oöverstigligt berg. 
 
Jag frågade min läkare om det idag och han sa att det förmodligen berodde på traumat. Att jag under så lång tid haft kroppens hotsystem igång att nu när jag för första gången lyfter de här grejerna så blir det också att kroppen reagerar. Det är något positivt, även om det inte känns så. 
 
Så nu är jag heltidssjukskriven i två veckor. Det låter kanske lite för er och kanske för mig också som varit sjukskriven ca 50% av de senaste sex åren. Dock har jag inte under någon av dessa sjukskrivningar faktiskt avstått från att plugga. Om jag nu klarar av att inte plugga på två veckor så är det den längsta tiden jag haft utan mina skolböcker sen något sommarlov i mellanstadiet, om ens det eftersom jag alltid tog sommarläxorna på blodigt allvar. 
 
Alltså min hjärna är verkligen helt mos så jag har svårt att uttrycka mig. Skriv gärna frågor för då är det lättare för mig att förklara. Jag kommer nog att blogga en hel del under den närmaste tiden eftersom det är mitt bästa sätt att läka. 
 
Var på permis och dagens energikvot gick åt till att sminka mig. Väl investerad tid. 
 
Tack för att ni läser, stöttar och är så fantastiska. 
 
En miljon kramar
 
Hanna
 
 

Att fly från känslor och trauman

Alla människor har nog flytt någon gång. Inte från ett fysiskt hot utan från sina känslor. Från sådant som varit för jobbigt för att orka erkänna för gör man det går det inte längre att fly. De allra flesta tar ändå tag i det jobbiga förr eller senare. Man gråter en kväll och så är det bra med det. Man kan berätta för sina vänner eller familj, få en kram och sedan gå vidare.

Jag har spenderat ett liv på flykt från verkligheten och dess känslostormar. Jag har testat vartenda destruktivt beteende på kartan. Vissa har jag använt mer frekvent så som svält och självskada men det finns en hel uppsjö med andra beteenden jag också använt mig av i någon mån. Ett exempel är killar och alkohol. Ett annat är att skapa yttre kaos i sådan grad att polis och ambulans måste tillkallas.

Jag har gjort vad som helst, precis vad som helst, för att slippa känna mina känslor. Det har inte varit ett medvetet val. Faktum är att det var förrän idag, när jag satt på sjukhussängen på ytterligare en låst psykiatrisk avdelning, som jag insåg vad det är jag gör. Att allt jag gör är att fly. Jag är beredd att betala vilket pris som helst, till och med mitt liv, bara jag inte behöver stanna upp och känna.

Problemet är bara att mitt flyktbeteende blir ett moment 22. Jag är så desperat efter saker som dämpar min sorg att jag försätter mig själv i situationer som skadar mig. Situationer där andra människor skadar mig. Och för att slippa känna all smärta och sorg som kommer sig utav det så fortsätter jag att söka de snabba kickarna i destruktivitet.

Jag vet inte hur länge jag hade kunnat fortsätta såhär. Inte särskilt länge till tror jag. Det kommer jag aldrig få reda på för nu är alla korten redan uppe på borden. Min psykolog fick tag i en liten tråd som när hon drog i den visade sig sitta fast i en enorm trasslig boll. Hon sa ord som gjorde att jag inte längre kunde leva i förnekelse. Hon sa orden sexuella övergrepp och misshandel och det fick alla mina murar att rasa. Bara när jag sitter och skriver det här så vill jag backa tillbaka och radera de orden ur texten. Skammen är så genomträngande och brutal. Skammen över att jag håller på att fåna mig över små skitsaker när jag bara borde rycka upp mig.

Problemet är att det är vad jag gjort. Ett halvt liv har jag ryckt upp mig och det har gjort sönder varenda millimeter av min självomsorg. Det har fått mig att gång på gång på gång kliva över mina egna gränser igen. Det har fått mig att känna existentiell ensamhet. Sådan som värker hela vägen in i själen.

Jag har i dagsläget ingen bra slutsats med det här inlägget haha. Jag är precis i början av en traumabehandling där varje session får mig att tappa fotfästet. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte längre kunna blunda inför allt som hänt. Men jag ville ändå skriva det här. Framför allt för min egen skull men också för att det kanske kan stötta någon annan i en liknande situation. Det om något är ju syftet med den här bloggen. Att vi aldrig är ensamma. Nu om någonsin behöver jag minnas det för känslan av den där ensamheten är det som får mig att fortsätta ta till destruktivitet.

Tack för att ni läser. Tack för era fina kommentarer. Tack för att ni aldrig slutar kämpa.

 

Tusen varma kramar

Hanna


Update om mitt lilla liv

Long time no see. Som jag skrev i förra inlägget är jag otroligt berörd över att folk fortsätter att kolla in på bloggen trots min katastrofala uppdatering. Ni är verkligen fantastiska människor och jag vill ge er allt jag har men tiden räcker inte till för alla projekt som är igång just nu.




Vissa av er har kanske följt mig via mina artiklar i Aftonbladet under sommaren? De handlade om kvinnors rättigheter, en kär hjärtefråga hos mig som alltid skapar debatt. I kommentarsfälten är det gott om personliga påhopp men det gör mig faktiskt bara mer motiverad att fortsätta skriva eftersom frågan uppenbarligen behöver lyftas om och om igen till folk förstår.


Just nu håller jag dock på med lite andra skrivprojekt. Framför allt jobbar jag på en artikelserie med fokus på olika aspekter inom psykisk ohälsa. När/om den ges ut lovar jag att länka här. Dock är det lite på paus nu tills jag känner mig mer stabil igen. 


Utöver artikelserien håller jag också på med min debutroman. Den är skönlitterär men berör både feminism, psykisk ohälsa och destruktiva relationer. Handlingsmässigt har jag skrivit drygt halva men även när jag är klar så är det ju massa efterarbete för att få ihop ett bra resultat. Jag vill inte stressa så planerar att bli klar i vår någon gång.




I övrigt så pluggar jag numera på komvux. Det är superenkelt och supertråkigt men måste göras. Eftersom jag pluggar halvdistans så har jag mycket tid att disponera själv så träffar kompisar mer än någonsin. Bästa vännerna mina.




Vad gäller boende så har jag fått mitt beslut förlängt till mars. Planen är att jag ska flytta antingen innan sommaren eller i början av hösten. Min dagvårdsbehandling på SCÄ är klar men jag fortsätter att träffa min behandlare varannan vecka så länge det behövs. DBT:n fortsätter som vanligt men gruppen tar slut i november/december så då är det bara individualsamtal.




Vad gäller mitt mående så mår jag i snitt bättre än sedan jag blev sjuk samtidigt som det pendlar otroligt mycket. Men jag kämpar på som aldrig förr.




Hur är läget med er? Jag vet att vi inte känner varandra men ni finns alltid med mig. Vi är inte ensamma i den här kampen. Som jag brukar säga, så länge man väljer bort sjukdomen är man inte ensam. Om man däremot prioterar sjukdomen framför allt annat så spelar det ingen roll hur mycket man umgås med andra, man kommer känna sig ensam ändå.




Massor av kramar




Hanna

Zanzibar 2017

Att vara snäll mot sig själv

För majoriteten av mänskligheten är det en självklarhet, det att inte vilja sig själv ont. För de allra flesta människor skulle det kännas fruktansvärt onaturligt att självmant utsätta sig för sådant som skadar en. Men vi är inte majoriteten, jag är inte majoriteten. 
 
För mig är det invanda beteendemönstret att fulltsändigt skita i om jag utsätter mig för såväl psykisk som fysisk smärta. Det är inte så konstigt egentligen, att man inte har någon vidare överlevnadsinstinkt när man mår så dåligt att man dagligen funderar på att aktivt avsluta sitt liv.
 
Det värsta med det är att det är en ond cirkel. Ju mer du skadar dig själv desto sämre mår du. Ju mer jag svultit mig själv, skurit i min kropp och gått över mina egna gränser på varenda möjlig nivå så har jag mått sämre och då har jag haft ännu större motivation att fortsätta skada mig. Just för att det ger en kortsiktig lättnad. Som att jag gör rätt för världen. Jag är ju det vidrigaste kreaturet på jorden så om jag skadar mig så har jag i alla fall gjort något rätt, det enda rätta värdelösa, inkompetenta jag kan göra. 
 
Att bryta den kedjan av destruktivitet var för mig ett aktivt val. För ett år sedan bestämde jag mig för att sluta hata mig själv. Jag önskar att jag kunde säga att det var då det vände. Så var det inte. Det senaste året har varit hemskt men det har i perioder också varit bättre än någonsin tidigare. För första gången i mitt liv kan jag må bra på riktigt. 
 
Just nu mår jag jättedåligt eftersom jag börjat med bearbetningen av all skit jag och andra utsatt min kropp och mitt pyske för. Jag har blundat så länge. Inte berättat eftersom jag ju ändå inte är värd något. Inte berättat på grund av skammen. Inte berättat för att jag då inte behövt erkänna det ens för mig själv. Så plötsligt en terapisession brast det och verkligheten vällde fram. Okontrollerbart smärtsam och svart. 
 
Samtidigt är det ur just det som jag haft möjligheten att börja jobba på riktigt. För ska jag bli frisk, ska jag kunna må bra hela vägen in i hjärtat, så kan jag inte fortsätta att begå våld på min kropp. Och jag kan inte fortsätta låta andra göra det heller. 
 
Nu sitter jag i min lägenhet på behandlingshemmet och pluggar matte. Jag hade kontinuerlig kontakt med min psykolog under hela dagen igår och vi la upp en plan som gick ut på att jag skulle försöka följa min planering men om det inte gick så skulle jag frivilligt lägga in mig för att undvika destruktivtitet. Igår var jag på väg till St Göran flera gånger men bestämde mig varje gång för att försöka lite, lite till. 
 
Och nu mår jag faktiskt lite bättre. Kanske är det för att jag kapslat in känslorna igen, kanske är det för att jag faktiskt lyckats ta mig över den värsta puckeln. Men framför allt tror jag att det har att göra med att jag verkligen, verkligen, verkligen har varit snäll mot mig själv. Jag har träffat vänner som får mig att må bra, jag har sagt ifrån och jag har unnat mig själv god mat trots att det hamnade lite utanför mitt gamla tvångskalorispann. Dessutom var jag och shoppade jeans igår, en aktivitet jag skjutit på i ett och ett halvt år eftersom det är så otroligt ångestskapande. Men jag tänkte att när jag redan var på botten måendemässigt så var det lika bra att få det där förbannade jeansköpet avklarat. Och jag klarade det så nu har jag äntligen ett par hela jeans igen. 
 
Förlåt för denna plötsliga comeback. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva det här. Blir så rörd varje gång jag går in på blogg.se och ser att ni fortfarande är otroligt många som kikar in här varje dag trots kass uppdatering. Ni är bäst. Ni är verkligen det och om ni bestämmer er för att tro på det så kommer era liv kunna bli mycket, mycket bättre. 
 
En oändlig massa kramar
 
Hanna
 
På toppen av Ngorongorokratern i Tanzania i somras. Mänsklighetens vagga.
 
 
 
 
 

Ett jävla snurr

 *Skrev något här om att skriva och sudda och skriva och sudda och vilja berätta om roliga fina saker, eller har ett syfte med det jag publicerar. Meeen lyckades självklart radera det stycket så därför får ni de här två skeva meningarna som ersättning*
 
Men livet är inte alltid fins och kul även fast man äter och just nu har jag inget syfte med mina ord för det är bara ett enda virrvarr i skallen. Det handlar inte om ätstörningen utan om andra saker, på sätt och vis mycket svårare grejer men som å andra sidan inte är fysiskt farliga så som en ätstörning är. Jag lovar att berätta vad jag syftar på, kanske imorgon, kanske om en månad eller två. Jag har en smärre livskris för tillfället och det suger men jag tror att det här är en av de viktigaste livskriserna jag kommer ha i mitt liv. För att få slut på mitt destruktiva kicksökande, en gång för alla.
 
Haha alltså det är nästan komiskt hur många meningar som snurrar i mitt huvud när jag skriver det här. Inledande ord till stycken jag inser att jag inte har något slut på, för jag är inte där än. Och jag orkar inte skriva om vad jag gör för det känns oviktigt i jämförelse med det som händer inuti mig. Jag är visserligen här där jag är rent fysiskt, jag har min sista vecka på Idun, sover på behandlingshemmet, träffar kompisar, går DBT osv. Men jag är ändå någon annanstans. Dels i tankarna men framför allt emotionellt. 
 
Kort och gott. Det är mycket på gång som jag kommer att dela med er när jag är mogen. Värt att veta är att jag sticker till Tanzania om 10 dagar så veckorna efter det lär det inte vara så mycket uppdatering. Eller så kanske det blir uppdateringar varje dag, man kan fan aldrig veta med mig haha. Varje dag bjuder på nya överraskningar när man har borderline.
 
Tack för alla era kommentarer. Jag satt igår i en timme men kunde inte ens besvara den första eftersom orden försvann bort. De kommer tillbaka, det kan jag i alla fall vara säker på. 
 
Jag tänker på er allesammans och hoppas att ni fortsätter att kämpa
 
Kramkramkramkramkram
 
Hanna
 
Sista dagen på Bråvalla när man var rejält sliten. 
 

För jag har tagit studenten

 
Det här kommer bli ett långt och oerhört känsloladdat inlägg. TRIGGERVARNAR STARKT vad gäller ätstörning, självskada, sjukhus etc. 
 

Igår, 13 juni 2017 tog jag, efter många om och men, studenten. Innan vi sprang ut fick alla vaesitt kuvert med ett brev vi skrev till oss själva när vi började ettan på gymnasiet. Det är daterat till augusti 2014 och jag vill dela det med er. 
 
 
"Till Hanna
 
Hej Hanna. Nu skriver jag ett brev som jag hoppas du är i stånd att läsa om tre år. Jag hoppas att du mår bra, eller åtm,instone okej. Jag hoppas att du inte hängett dig åt Ana för att hantera stressen. Jag hoppas att de ärr vår kropp bär idag är de sista den kommer att få. Jag hoppas att du lever, att du spenderat dina dagar i samma korridor som jag sitter och skriver det här brevet i och inte på olika psykiatriska inrättningar. Jag hoppas att du tar färre än 23 tabletter om dagen, jag hoppas att du det sista året sluppit hamna i en skakande hög på toaletten. Kanske är du inte frisk, kanske står det fortfarande anorexia nervosa f.50.0 i din journal och kanske har du dolt blodiga bandage under din vita studentklänning men jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att deu klarat dig ur skiten. 
Just nu bor jag på magelungen. Från att ha spenderat precis hela sommarlovet på BUP med bältningar, benso, ångest och självmordsförsök så har jag plötsligt börjat skolan och blivit en som alla andra. Det är tungt och jag får panikångest titt som tätt men trots det klarar jag mig- Jag mår inte bra men jag mår bättre. Jag lever inte men jag gör mer än att överleva. Det är svårt, jag gråter och svär men jag tar mig framåt. Jag skrattar och ler och för första gången på flera år är jag någon mer än sjukdomen. Maten är svår på grund av tvången och en cappuccino (som var flera gånger överkompenserad vad gäller kalorier) slutade med ett totalt sammanbrott. I sa att det gör ont att se hur mycket det kostar på, och ändå gör jag det. Jag äter, jag umgås, jag gråter, jag pluggar, jag har 4 samtal i veckan, jag läser GoT, jag kollar facebook och jag slår mig själv i huvudet när jag misslyckas med ett mattetal. 
 
Vad ska man mer skriva? Jag trivs bra i klassen. Bra med Jessica, Alva och Emil. M är jättebra och alla ämneslärare verkar också bra. Nu ska jag ha engelska och ikväll ska jag laga mat på magli. 
 
Så framtida Hanna, jag hoppas att du försvaltar den kropp jag lyckats bygga upp igen väl. Om inte, sluta inte försöka. Allt känns ju ändå meningslöst så då kan man lika gärna fortsätta försöka. 
 
Ta hand om dig och din framtid. Jag tror på oss. "
 
 
 
Till Hanna, 16 år.
 
Hej Hanna. Jag vill börja med att tacka dig för att du trotsade allas misstro. Jag vill tacka dig för att du tog steget. För att du vågade börja gymnasiet trots att du fortfarande stod under lagen för psykiatrisk tvångsvård de första skoldagarna. Jag vill tacka dig för att du gav dig, mig, gav oss chansen att genomföra det här.
 
För det gjorde vi. Hanna, vi inte bara överlevde utan vi började leva. 
 
Det har varit tungt och jag skulle ljuga för dig om jag sa att jag aldrig tappade hoppet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tog hand om vår kropp så som du bad mig om. Jag skulle ljuga om jag sa att omgivningen aldrig tvivlade på att jag skulle vara vid liv när gymnasiet var över. 
 
Så jag vill säga förlåt. Förlåt för att jag skar djupare och djupare i vår kropp. Förlåt för att jag svalde alla de där tabletterna. Förlåt för alla slag. Förlåt för månader av svält.
 
Vi föll så många gånger. Vi låg där i bältessängen på den låsta psykiatriska avdelningen och skrek tills luften tog slut för att allting var så trasigt. När våra klasskamrater var på väg hem från skolan var våra händer fastbundna av handfängsel i en polisbil på väg in till psykakuten. När våra klasskamrater tog bussen hem så åkte vi ambulans till Södersjukhuset, Visby lasarett, St Göran. För vi orkade inte alltid och då fick vården ta vid, precis så som det sett ut de senaste fem åren. Läkare fick lappa ihop trasig hud, sjuksköterskor fick tvinga i oss flytande kol, skötare torka våra tårar på de fem avdelningar vi hunnit vara inlagda på under gymnasietiden. 
 
Och ändå. Trots allt detta. Trots den fullständiga misär som de senaste tre åren tidvis bestått av. Trots att jag haft så ont att jag trott att jag skulle gå sönder. Trots det så reste jag mig igen. För gymnasiet var det mest fantastiska jag någonsin haft äran att få uppleva. Min klass har varit helt fantastisk och på något underligt sätt så har jag lyckats ta mig närmare mina högstadiekompisar också. Vi har gjort så jävla mycket roliga saker. Så himla mycket sjuka, fantastiska, friska saker. 
 
Tänk om du hade vetat det Hanna, när du låg i bältessängen på BUP sommaren 2014 och på riktigt kände att det inte fanns något att leva för. Tänk om du då hade vetat att några veckor senare skulle du följa med din klass och tälta vid Sandasjön. Tänk om du vetat att du under hösten i ettan insåg att du kanske inte var så jävla ful ändå, att det faktiskt fanns en hel del personer som tyckte du var attraktiv och spännande. Hanna, tänk om du vetat att du i tvåan skulle resa till Alperna med några av dina bästa vänner och festa i tio dagar utan uppehåll. Tänk Hanna om du vetat att du samma sommar skulle stå på scenen på en av Berlins hippaste klubbar och dansa som att du inte gjort annat, som att du inte alls var den mest avskyvärda människan på jorden utan faktiskt ganska eftertraktansvärd. 
 
Och tänk, Hanna, om du vetat att du den 13 juni 2017 skulle stå på ett lastbilsflak tillsammans med människor du kommit att älska. Tänk om du vetat det när du låg där i bältessängen att du nästan exakt tre år senare skulle skrika precis lika högt - men av lycka. Istället för bottenlös sorg och förtvivlan skulle ditt bröst virvla av så intensiv lycka att du inte kan låta bli att hoppa upp och ned som en femåring i en vattenpöl (av öl...). 
 
För vi klarade det. Det var inte lätt, det var nog faktiskt det svåraste vi någonsin gjort. Ändå gjorde vi det. Efter varje fall reste vi oss igen och vet du vad? Tvåhundrafemtio stygn senare har huden nu fått läka i flera månader och efter månader av misshandel med svält har även de inre organen fått läka på riktigt igen. Ätstörningsdiagnosen är inte borta ur journalen men förbjuden mat är ett minne blott och en cappuccino med riktigt tjockt skum gör mig lycklig. Igår när jag klockan 06.15 satte på mig min vita studentklänning så behövde jag inte oroa mig för att de bloldiga bandagen skulle synas under den korta kjolen för där fanns inga bandage och har inte funnits på många många månader. Under klänningen fanns bara en ärrad men i övrigt så gott som återställd kropp. Våran kropp. Vårat liv. 
 
Så bästa sextonåriga Hanna. Tack för att du vågade ta steget över kanten till ett liv utanför sjukdomen. Tack för att du gav mig möjligheten att bygga upp det fantastiska liv jag nu lever. 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 

Veckoresumé vecka 22

Alltså tack för den fantastiska responsen på mitt förra inlägg. Var sjukt nervös när jag skulle posta det eftersom jag vet hur upprörd jag själv hade blivit av att läsa det för några år sedan, men ni är uppenbarligen mer mogna än vad jag var då haha<3 Ska sätta mig ned och svara på era kommentarer så snart som möjligt!
 
Här kommer en lite försenad veckoresumé av vecka 22. 
 
Tre positiva saker:
  • I fredags tog Johanna studenten och jag fick dela den fantastiska dagen med henne. Så himla fin mottagning där jag fick tillfälle att ha en fin stund med mina andra högstadiekompisar också. 
  • Jag var helt pluggfri hela veckan (första gången på tre år) och min vilopuls har sjunkit med 90 slag/minuten... Fick även en släng feber efter att inte varit sjuk på ett år, tror också att det var ett friskhetstecken. 
  • Jag har mått bra, periodvis till och med jättebra, vilket är heelt fantastiskt. Så enormt stor skillnad från hösten och vinterns depression. Mat och DBT gör verkligen underverk.
 
Tre saker jag tänkt på:
  •  Jag har börjat skriva skönlitterärt igen för första gången sedan jag började i behandling för fem år sedan och shit vad mycket bra grejer det gör med mitt mående. Plötsligt är mitt huvud inte enbart fyllt med sjukdomsjukdomsjukdom utan med massor av saker som har med min roman att göra. Det har också gjort det mycket lättare att vara ensam, något jag annars avskyr. Nu kan jag nästan längta till kvällarna ensam i mitt rum då jag får skriva utan att någon stör. 
  • Hur jag ska hantera själva studentdagen. Jag vill så himla gärna kunna KÄNNA, typ börja gråta av sorg och glädje, skratta, etc etc men som det känns nu så känns det inte alls eftersom det blir för mycket känslor. Redan på Johannas utspring började jag dissociera för att det blev för mycket känslor så min kropp/hjärna stängde av och då var det inte ens mitt eget utspring. Jag pratade med min DBT-terapeut om det och hon gav flera tips men bland annat att jag kanske får acceptera att jag kommer att dissociera i perioder under studentdagen och att det är okej. Nu när jag vet vad det är blir jag inte rädd längre och jag vet ju att det går över. 
  • Hur jävla fuckad min självkänsla är. Att jag logiskt vet att jag är värd att ta studenten men kan inte känna det överhuvudtaget. Det känns typ som att jag ljuger. Att jag inte alls klarat tre år på gymnasiet. Att jag inte alls presterat. 
Tre goda saker jag ätit:
Alltså hör och häpna men jag har denna vecka bara tagit två matbilder?? Friskhetstecken mån tro...? Eller så har jag bara ätit två måltider värda att dokumentera, oklart. Här kommer de i alla fall. 
 
Den här fantastiska frukosten bestående av croissant med färskost och sylt, äggröra och en kopp kaffe. 
 
 Och den här fikat som är bland det bäst jag fikat ever (samt den lilla utmaning jag pratade om i förrförra inlägget)!! Jessica åt en hederlig kanelbulle och Sanpellegrino medan jag mumsade på en helt fantastisk äppelpaj med kanel och till det en rejäl klick kardemummagrädde samt en cappuccino. Om ni har svängarna förbi Kungsholmen måste ni gå på Wilmers Kaffebar. 
 
Tre låtar jag lyssnat på:
 
 
 

Sjörövarskiva

Hej mina fina<3 Jag har haft så mycket att skriva om men livet kom emellan. De senaste dagarna har enbart gått åt till att fixa allt inför studentskivan som ägde rum i onsdags och gårdagen till återhämtning. Skivan blev fantastisk egentligen. Bästa klassen, otroligt god mat, hur fint väder som helst osv osv. Jag var toastmaster och höll ett tal som jag fick väldigt mycket positiv feedback på vilket var otroligt fint. Första halvan av skivan mådde jag svinbra och ba L I F E men sen fick jag en riktigt dålig fylla, vilket var både onödigt och trist. Men sånt händer även den bäste och på det stora hela hade jag en helt underbar kväll med världens bästa människor. 
 
Jag tappade tyvärr bort min mobil innan festen började och hittade den inte förrän 04.30 igen så har inga matbilder att erbjuda. Därför kommer här en samling andra bilder som min syster tog i egenskap av fotograf. Hon tog massor av ascoola bilder på alla i klassen samt de andra gästerna men jag vet inte om de vill bli publicerade här så därför får ni hålla till godo med mig och mina närmastes rara nunor.  
 
Skivan var på en båt vid Södermälarstrand med pirattema. Champagnemingel på däck stod först då dagordningen. 
 
Såhääär glad blev jag när Johanna dök upp och några minuter senare kom även bästa Julia. 
 
Supertaggad med min "klassens" kring halsen.
 
 Rimmet på min "klassens". Folk känner mig<3
 
Här var man ju mindre stabil men fortfarande väldigt glad. 
 
Just nu lider jag av en identiteskris eftersom jag inte har något att plugga. Mer tid till bloggen med andra ord och kanske lite återhämtning efter tre års stress. 
 
Ta hand om er och njut av livet. 
 
Kram
 
H

Veckoresumé vecka 17

3 positiva saker som hänt:
  • Jag såg Säkert! och hon (+ nyförvärven) var verkligen helt fantastiskt bra. 
  • Jag blev helt klar med gymnasiearbetet! Vi var egentligen färdigexade förra veckan men hade en sista presentation i torsdags. 
  • Jag hade ett grymt samtal med min behandlare på Idun där vi både bestämde oss för att den här gången ska jag bli helt frisk. Det kändes så otroligt bra att hon verkligen verkade vara beredd att investera extra tid och energi i vår kontakt för att jag ska bli av med den här skiten någon jävla gång. 
3 saker jag tänkt på:
  • I och med min hjärtrusning i måndags som mest troligt berodde på stress så har jag motvilligt fått inse att jag inte kan hålla på och göra saker i det här tempot. Att jag måste tillåta mig riktig vila där vila inte består av allt som inte är att plugga (typ städa, tvätta, diska, arrangera, blogga, osv). 
  • Att saker inte alltid blir som man tänkt sig och det är okej. Att det inte går att bestämma vilka dagar som ska bli de lyckligaste i ens liv, sånt händer bara.
  • Att jag måste få ordning på min sömn igen för det här funkar inte. Frågan är bara hur eftersom jag ju försöker trappa ut mediciner och därmed helst inte höjer dosen/lägger till nya igen. Men om inget annat funkar så får jag väl göra det. 
3 goda saker jag ätit:
Innan Säkert! var jag på den nyöppnade sushirestaurangen TAK. Helt jävla fantastisk mat var det, bland det absolut godaste jag ätit. Här är förrätten som var friterad svartrot med löjrom, gräddfil och någon form av chips (ursäkta för den urusla bildkvalitén)
 
 Varmrätt var en sushi bowl som var så beyond all vanlig sushi att det är knäppt att de ens får gå under samma namn. 
 
 I fredags hade Bolinders (behandlingshemmet jag bor på) gjort pizza! De andra fick kebabpizza medan jag fick festa på pulled-oumphh-pizza. Rekommenderas starkt tillsammans med en rejäl klick vitlökssås!
 
 
 
3 låtar jag lyssnat på:
Nu laddar vi om inför en ny vecka, en vecka närmare studenten, sommar och slutligen ett liv utan en ätstörning. 
 
Puss
 
Hanna

Hjärtrusning

Herregud vilken jävla morgon. Jag som hade tänkt vara fett produktiv samt få umgås med mina saknade klassisar slutade istället 09.15 i en ambulans på väg in till SÖS. Hursom, det som hände var att jag fick hjärtrusning som inte gick över. Jag ringde vårdguiden och de sa till mig att ringa 112 med en gång och de skickade en ambulans direkt (till skolan dessutom, så pinsamt...). När ambulanspersonalen kom fram mätte de upp en puls på 200 slag/minut vilket jag haft i 40 minuter vid det laget samtidigt som jag hade svårt att andas. Fick därför åka in till SÖS där hjärtrusningen avtog. De tog EKG och undersökte lite men skickade sedan en remiss till Capio för att göra en hjärtutredning. Så det är bara att tagga ännu fler läkarbesök... Läkaren uppmanade mig också att om jag får hjärtrusning igen så måste jag kasta mig in på närmaste vårdcentral eller akutmottagning och begära ett nytt EKG. Vet inte riktigt hur det ska gå till i praktiken men förhoppningsvis händer inte det här igen. 
 
Nu mår jag i alla fall bra förutom att jag är otroligt svag i kroppen. Jag hade tänkt blogga lite viktiga saker om slutenvård idag men skjuter nog upp det för jag behöver verkligen vila. Det är så himla svårt bara. Det finns så otroligt mycket roliga saker jag vill göra just nu men kroppen pallar tydligen inte. Så jag får se hur det blir och hur jag gör. 
 
Förlåt för min förvirring. Jag återkommer. 
 
Det börjar bli en jävligt dålig vana att åka runt i dessa skåpbilar. 
 
Kramar
 
H

Identitetskris

Här kommer ett väldigt personligt och smått osammanhängande inlägg. För att jag kände att jag ändå ville ha er med mig.

 

---

 

Det brister. Nio års sjukdom, tretton år av prestationer, 5 års sjukvård. Kanske är det stressen, utmattningen, kanske är det dissociationerna, kanske är det för att det är dags. Oavsett vilket så brister det och de mascarafärgade tårarna blandas med snor till en kladdig sörja i mitt ansikte. Alla mina murar är raserade, de väggar av betong sjukdomen byggt upp - allt rämnat med marken. Så jag gråter, tar mig samman, stapplar iväg till skolan, genomför presentationen för mitt gymnasiearbete och bryter sedan ihop så fort jag kommit innanför dörren till min lägenhet igen.

Vad handlade det om egentligen? Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt. Det var som om jag, för första gången någonsin, vågade bli sårbar på riktigt. Jag grät hela vägen från hjärtat för att jag inte har en jävla aning om vad fan som händer nu. Vad händer när man inte längre har sin sjukdom? Vad händer om man börjar göra saker för sin egen skull och inte för att få bekräftelse från andra? Vem är jag då? Vad blir jag då?

I morse när jag vaknade var jag fortfarande utmattad (och groggy av behovsmedicinen jag tagit kvällen innan) så när jag väl kom till Idun däckade jag i soffan nästan direkt. Det måste har varit den bästa powernap jag någonsin tagit. Att jag ens somnade är ett mirakel och att jag sedan vaknade som en ny människa är ännu mer ofattbart. Jag tror det har att göra med att min grupp är så otroligt bra. Det var så himla tryggt att somna under en varm filt medan de småpratade runtomkring mig. När jag vaknade var livet inte alls lika svindlande längre. Den totala identitetskris jag upplevt dagen innan var visserligen inte som bortblåst men dess intensitet var sänkt med ett antal grader.

För jag har så himla mycket i mitt liv som inte har ett dyft med sjukdom att göra. Visst, allting har påverkats av mina sjukdomar men jag vet ju att mina vänner och familj älskar Mig och jag vet att Jag älskar dem. Jag vet att Jag älskar att lära mig saker, även om prestation har nästlat sig in i lyckan av ny kunskap. Jag vet att Jag älskar att skriva trots att skrivandet ofta använts för att uttrycka sjukdom. Jag vet att Jag älskar kent, mina katter, att försvinna in i en riktigt bra bok, kaffe, resor, skratt.

Igår blev jag rädd för jag visste inte vad som hände. Jag har gått i så många behandlingar, gått upp ännu fler kilon och träffat fler behandlare än jag kan räkna. Jag har gjort allt det där, hundra gånger om, men det var inte förrän igår som mina murar revs på riktigt. Och det skrämde vettet ur mig för plötsligt visste jag inte vem jag var.

Men idag är jag inte vettskrämd längre, rädd absolut, men inte så att jag backar tillbaka in i sjukdomen. För jag vet att jag inte är ensam. Dels har jag alla i min omgivning men framför allt så har jag ju mig själv och jag är inte min sjukdom.

 

 
Kram
 
Hanna

Tidigare inlägg