-

Vikten av att följa matschemat även när man inte är hungrig

Godmorgon på er! Hoppas allt är bra. Själv har jag börjat vakna med tuppen trots alla sömnmediciner, fattar inte vad som händer. Johanna sa att jag håller på att bli gammal haha. Hursom ger det mig lite extra tid att blogga även om jag egentligen behövt sova.
 
En sak jag har tänkt på och märkt så himla tydligt på sistone är hur snabbt mina ätstörningstankar triggas igång om jag inte ätit ordentligt. Den senaste veckan har jag varit i princip helt aptitlös, förmodligen på grund av stress. I vilket fall har det gjort att jag slarvat en hel del med maten eftersom  "friska personer ju inte äter om de inte är hungriga". Det är visserligen sant, problemet är bara det att jag inte är frisk. 
 
Resultatet har då istället blivit att jag har mer kroppsångest än på flera veckor och för första gången sedan jag började Idun haft reella tankar på att skita i det här och gå ned allt igen. Det känns ologiskt att jag blir mer triggad i i min ätstörning av att äta mindre men om man tänker efter en gång till är det ganska logiskt.  Min kropp får för lite näring = tankarna kring mat börjar cirkulera eftersom kroppen är mån om att få energi för att orka = ätstörningen drar igång. 
 
Så vad innebär det här för mig just nu? Jo, att jag inte får vika en tum från mitt förbannade matschema. Jag vet att det kommer vara några dagar nu då jag kommer känna mig enorm men då får det vara så! Jag har bestämt mig för att leva, att välja ett riktigt liv, och då kan jag inte låta mig styras av en sjukdom som vill döda mig. Det kommer innebära en massa ångest på kort sikt men jag vet att det går att bli frisk och tänker inte vika från mitt beslut att det här är den sista ätstörningsbehandling jag någonsin ska behöva gå. 
 
 
 
Med de orden ska jag slå igen datorlocket och kila iväg och käka frukost. 
 
Ha en fin tisdag!
 
Kram 
 
Hanna

Vegetarianism och ätstörningar

Det här inlägget har jag utlovat i typ åtta månader nu haha, men här kommer det - bättre sent än aldrig. 
 
Jag blev (lakto-ovo)vegetarian första gången när jag var 13. Jag blev det av två anledningar. Den första (vilket var den jag motiverade mitt val för de i min omgivning med) var att den köttkonsumtion som sker i världen idag inte är hållbar varken för den ekologiska eller sociala hållbarheten. 
Den anledning, som egentligen var det som drev mig, var idén om att en vegetarisk kost skulle få mig att gå ned ännu mer i vikt. Jag tänkte att jag då alltid skulle ha en rimlig anledning att bara äta grönsaker. 
 
När jag började hos SCÄ några månader senare tvingade de mig att börja äta kött igen, en situation jag vet att många andra ätstörda också ställts inför då de börjat behandling.
 
Jag anser, med tanke på köttproduktionens påverkan på miljön samt de dåliga djuruppfödningsförhållandena, att mänskligheten i stort behöver dra ned sin köttkonsumtion. Om jag hamnar i en diskussion med icke-ätstörda personer promotar jag alltid den vegetariska kosten. 
 
Problemet när man håller på att bli frisk från en ätstörning är dels att kött, eller framför allt någon form av animaliska produkter, gör att kroppen läker mycket snabbare. Har man varit i svält länge är det inte ovanligt att få anemi och att då börja äta kött innbär att du tar hand om din kropp. Dessutom är det lättare att få i sig en större andel proteiner om du äter kött vs vegetarisk/vegansk kost vilket ökar din mättnadskänsla (något som kan vara skönt eftersom man i början av en viktuppgång från undervikt kan känna konstant extremt hunger). 
 
Den andra aspekten på det är att kött (eller animaliska produkter öht) kan blir fearfoods, dvs något du inte äter för att ätstörningen säger att du inte får. För att bli helt frisk kan det därför, under en tillfrisknadsfas, finnas en idé med att börja äta kött igen. 
 
Jag går på en skola och rör mig i sociala sammanhang där vegatarianism och veganism är norm. Att äta kött innebär att du sticker ut så jag vet verkligen hur svårt det kan vara, speciellt om ens egna värderingar i grunden är emot köttkonsumtion. Samtidigt, om du tänker i det långa loppet. Kan att du äter kött under en kortare period i ditt liv göra att du snabbare blir frisk och därmed kan göra fler bra saker för miljö, samhälle och djur? Att vara fortsatt sjuk innebär, om man ska vara krass, att din potential till viss del går förlorad eftersom du inte har energi till något annat än ätstörningen. 
 
Jag slutade själv äta kött helt igen när jag flyttade från Magelungen i somras (även om min köttkonsumtion varit extremt begränsad i många år, främst (men inte enbart) av etiska skäl). Att jag fick ett återfall berodde inte på min lakto-ovo-vegetariska kost men när jag skulle börja reducera undervikt igen så rådde min behandlare mig att börja äta fisk igen för att få i mig allt jag behövde. Så småningom kanske jag slutar äta fisk igen men just nu är det något jag gör för att ta hand om min kropp för att aktivt motverka ätstörningstankar om förbjuden mat. 
 
Hur du väljer att göra är helt upp till dig. Jag tycker att det är fel att vissa ätstörningskliniker tvingar sina patienter att börja äta kött igen även fast det var något de slutade med långt innan ätstörningen. Däremot anser jag att man borde ta sig en rejäl tankeställare om man äter vegetariskt på grund av etiska skäl eller på grund av ätstörningen och om det finns någon vits med att under en kortare period börja äta kött/animaliska produkter igen. 
 
Hur tänker ni?
 
 
 
 
 
Kram
 
Hanna
 

Repost: Magen efter svält

Jag tänkte reposta ett inlägg som jag skrev här på bloggen när jag var 15 men som hjälper mig väldigt mycket just nu. 
 
"2013-10-16
Att låren och magen är de kroppsdelar man har mest komplex över är en genomgående trend. 
 
Magen är en svår kroppsdel eftersom dess storlek är så nära kopplat till mat. När jag fick min ätstörning som nioåring var det för att jag inte ville vara så "tjock" om magen. Stora delar av min tid gick åt till att koncentrera mig på att dra in magen och när jag skulle på "fest" (well, jag var nio/tio/elva) så åt jag nästan ingenting innan för att min mage skulle bli smalare.
 
Det är lite sorgligt att tänka på såhär i efterhand då jag nu förstår att mina handlingar motverkade sitt syfte.
 
Ja, magen blir mer insjunken om du inte äter eller dricker något på en lång tid. Men förr eller senare måste man äta och om man då fastat/ätit väldigt lite under en längre tid innan så kommer magen att svälla. Den blir hård och stor som en ballong.
 
Om du istället skulle äta normalmycket, sex gånger om dagen så kommer inte din mage att bli svullen. Visst, dricker du tre liter vatten är det klart att magsäcken spänns ut men inte om du äter samma volym mat som ett matschema ger under en dag. 
 
Men varför är min mage så stor även om den inte är svullen? Varför har jag inte den där perfekta midjan trots att jag är underviktig? Om min mage ser ut såhär på den här vikten, hur stor blir den inte då när jag är normalviktig?
Såhär går det till. Magen är behållaren för de allta flesta av dina inte organ. Bland annat finns där magsäcken och tarmsystemet. När du börjar äta normalt efter att ha varit underviktig så kommer magsäcken att bli större. Detta gör att magen spänns ut mer än tidigare. Det är alltså inte så att du har fått flera kilo fett på magen utan det är organen som kommit igång som de ska igen och därmed behöver mer plats. 
Det är organsystemet som kommer igång först. Det är det som kroppen prioriterar efter svält. Om du har börjat äta som du ska igen kommer din mage nå sin normala storlek långt före att armarna, benen, rumpan och brösten (hos tjejer) återgår till sin normala storlek. Det gör att magen ser mycket större ut än vad den är i förhållande till dina andra kroppsdelar. Så fort du kommit upp i normalvikt kommer din mage att se mycket mindre ut igen!
 
Så låt inte Ana lura i dig att din mage kommer växa till galna storlekar om du blir normalviktig, för det gör den inte. 
 
Jag är i det stadiet just nu när min mage är mycket större än resten av kroppen (även fast min skeva kroppsuppfattning får mig att se mig själv som tjockast i världen). Jag måste varje dag påminna mig om att när jag blir normalviktig igen kommer mina kroppsdelar återfå sina normala proportioner igen."
 
Hoppas det här kan stötta någon mer än mig själv haha. 
 
Kram 
 
Hanna

Tvångstankar/depression av omega3-brist

Jag hade tänk inleda en följetång av inlägg där jag lyfter olika kroppsliga aspekter som påverkas av svält. Sådant som man kanske inte tänker på, eller väljer att inte tänka på, när man svälter sin kropp. Första delen kommer att handla om hur bristen på Omega-3 kan leda till tvångstankar och depression. 


 

Omega-3 är ett så kallat fleromättat fett. Det finns framför allt i fet fisk så som lax, sill och makrill men också i rapsolja och andra matfetter gjorda på rapsolja (så du kan få i dig omega 3 även som vegetarian utan att behöva ta kosttillskott). Det finns även i vissa nötter och gröna bladväxter (typ spenat) men inte alls lika mycket. Skillnaden mellan omega-3 och många andra fetter är att omega-3 inte kan bildas av kroppen utan måste tillföras genom mat. 

Friska människor har oftast inga problem med att få i sig den mängd omega-3 som kroppen behöver, däremot om man är i svält så är sannolikheten ganska stor att man inte får i sig tillräckligt med omega-3.  

Det är vida känt att omega-3 är bra för hjärnan, något som få människor däremot inte vet är att brist på omega-3 i studier har visats både öka depression och tvångstankar. Två saker som jag tror att alla som varit i svält lidit av. 

Kan det vara så enkelt att om man börjar äta omega-3 och få i sig tillräckligt med näring i övrigt så försvinner tvångstankarna? Förmodligen inte, men för mig är det hjälpsamt att minnas att tvångstankarna blir värre om jag är i svält. Det blir en motivation att se till att få i mig tillräckligt med näring. 

 

 
 
 
Har ni fler frågor om det här så kommentera! Jag svarar i ett annat inlägg.
 
Kramar
 
Hanna
 

Om att ha energi

Bland det allra bästa med att äta är enligt mig att man har energi. Inte den energi man får efter att ha svept en celcius och en kopp svart kaffe, utan den där genomgående orken. Jag märkte det så tydligt idag när jag var på IKEA. Jag kan gå i flera timmar, bära tunga saker och vara social utan att jag dränerar min kropp på varje uns ork jag möjligtvis har. Jag behöver inte tvinga mina ben att röra sig framåt trots att hela kroppen skriker efter att få ligga ned. Jag behöver inte tvinga fram skratt ur min mun vid rätt tillfällen, behöver inte tvinga mig själv att erbjuda mig att bära ned varenda kartong från hyllorna i lagret samtidigt som huvudet är dimmigt av näringsbrist och allt jag kan tänka på är kalorier. 

Det är inte vackert att vara i svält. Inte ens vackert på ett sorgligt sätt, det är bara bara bara sorgligt. Det finns bara förlorare på att du tar de där förbannade trapporna istället för att åka hiss när din kropp inte ens har tillräckligt med näring för att kunna tänka ordentligt. Du själv är den största förloraren, det är ditt liv som förstörs, men även alla du älskar kommer oundvikligen påverkas.

Sjukdomen är så satans lömsk. Hon får dig att glömma hur det faktiskt kan vara att vara och leva. Du behöver inte vara orkeslös 95% av din vakna tid. Du behöver ha tvångstankar som gör att du trots detta inte får tillåta dig att vila. Du kommer inte behöva låtsas vara glad för du kommer att vara glad, inte alltid, men tusen gånger oftare än om du inte äter.

Med den reflektionen önskar jag er en fortsatt trevlig helg❤️

Fick gosa lite med den här vovven hemma hos Johanna i fredags. 



Massa kramar

Hanna


Q/A extrem hunger

 Måste fråga... Jag har drabbats av extrem hunger och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är 168cm och har gått från (xx)kg till (yy)kg på 1,5 vecka. Jag mår riktigt dåligt för jag vaknar på nätterna hungrig, går runt som en zombie hela dagarna, blir förkyld och kan därmed inte träna. Vad ska man göra?? OBS: den extrema hungern höll på först i två veckor innan vikten började stiga. Så detta har hållt på 3,5 veckor totalt.
 
Jag har tagit bort siffrorna i det här inlägget för att inte trigga men jag kollade upp ditt bmi och det du låg på innan är för de allra flesta tjejerna undervikt medan det andra ligger alla längst ned i det som av läkare används som normalviktsspann. Med det här vill jag säga att det förmodligen är din kropp som förtvivlat vill få komma upp på den vikt den trivs på och fungerar bäst på. Kroppen är så otroligt fiffig och en frisk människa lyssnar på dess signaler, det är så friska människors vikt hålls på en "normal"vikt. Det viktigaste jobbet bort från en ätstörning är att börja lyssna på sin kropp igen, inte bara när man är mätt utan även när man är hungrig. 
 
Så länge du inte klarar av att lyssna på kroppens signaler åt både hållen så får du fortsätta att använda matschema/dylikt som bas, annars kan det gå nedför igen. Sen är det också viktigt att komma ihåg att detta gäller om du redan kommit upp i en friskvikt. Har du svält dig och fortfarande är väldigt underviktig så har kroppens signaler slagits ut helt och det tar ett tag innan de kommer tillbaka.
 
Jag önskar att du slapp oroa dig över det där. Din kropp behöver uppenbarligen ligga på en högre vikt för att fungera och kunna sluta tänka på mat hela tiden.
 
Hoppas du kan bli vän med din kropp.
 
Massa kramar
 
Hanna
 
Som extrapepp får du en bildserie på min klumpiga katt som min syster tagit. Han skulle fånga en fjäril men fick lite bakåtvikt....


 

Förbjuden mat

Många ätstörda, däribland jag, har en lista med "förbjuden mat". Reglerna för den här mytomspunna listan varierar från person till person, på samma sätt som innehållet gör. (Redan där brister resonemanget om att det skulle finnas mat som absolut inte får förtäras för att då skulle ✖något hemskt✖ kunna hända, skulle det vara så skulle ju alla ha samma.) 
 
Den enda generella regeln som går att dra är att det ofta är mat och dryck som på ett eller annat sätt klassas som "onyttigt" av samhället. (Vad jag tycker om ordet onyttigt kan ni läsa om framöver någon gång). 
 
Jag hade egentligen inga helt förbjudna matvaror förrän jag började hos SCÄ. Det var många saker jag inte åt men det stod liksom inte skrivna i sten på en lista. Det förändrades ganska snabbt när jag insåg att alla andra ätstörda hade saker som de inte åt, liksom det faktum att jag var tvungen att börja gå upp i vikt. I början handlade det alltså delvis om att det var en norm men framför allt om att jag på riktigt trodde att jag skulle gå upp mer i vikt av att äta en bulle och mjölk till mellis än naturell yoghurt och frukt, fastän det var samma kaloriinnehåll. 
 
Nu vet jag att man inte går upp i vikt av att äta en vit brödskiva till mellanmål istället för en äcklig fullkornsmacka. Ändå har jag väldigt svårt att gå emot och äta de där sakerna som är förbjudna. För mig handlar det inte längre om logiken att jag tror att jag kommer gå upp massor i vikt, utan det har blivit en fråga om mitt värde som människa. Jag får inte äta något som är gott eller (samhällets definition av) onyttigt eftersom jag inte är värd det. Detta är väldigt komplicerat och sitter extremt djupt, har OCD så allt destruktivt jag gör är olika tvångssystem. Så förmodligen är det inte exakt samma för er men jag tror säkert att någon kan känna igen sig i något av det ovan. 
 
Hursomhelst så är det helt befängt att hålla på såhär. Varför ska jag vara begränsad att leva mitt liv av ett förlegat gammalt system? Sedan snart ett år tillbaka har jag och SCÄ därför börjat med matutmaningar och vi har hunnit pricka av ganska många saker vid det här laget! Jag började med oboy, mörk choklad och kex för att gå vidare till smaksatt yoghurt, glass, cornflakes, blåbärspaj, vitt bröd, bullar och nu det senaste och läskigaste hittills -vegetarisk hamburgare och pommes frite (första gången i helgen). Vissa saker har varit svårare än andra, det vita brödet var nog läskigast av allt och det är fortfarande inget jag äter utan ångest. Men det går och det blir lättare för varje gång. Ångestpåslag går över. Det kanske inte känns värt just i stunden men det är en fantastisk känsla att kunna vakna hos en kompis och kunna äta smaksatt yoghurt och scones till frukost efter en natt ute på äventyr. De små sakerna är värda så otroligt mycket.
 
Du är värd att äta goda saker. Du kommer inte att gå upp i vikt av att äta en viss sorts livsmedel än andra. Kalorier som kalorier om man ska vara krass. Om ni inte litar på era behandlare så tänk på mig. Min vikt har inte rubbats ett hekto av att jag börjat äta saker som länge varit förbjudna. Jag har inte blivit tjock. 
 
Ett tips är att ta med en vän och testa nya saker tillsammans. Eller bara hänga på när alla andra äter något du egentligen inte äter. Det är en så fantastisk frihet och ännu en gång - det kommer inte påverka din vikt vilka livsmedel du äter. 





 
 
 /Hanna
 

"Normalvikt"

Den här bloggen har ju funnits ganska länge nu. Det finns många anledningar till att jag tog en paus men en av de orsakerna är att jag behövde tänka och få nya perspektiv.
 
Detta har jag fått vad gäller begreppet "normalvikt" som jag flitigt refererar till som den optimala kroppsmassan. Något jag fått i från ätstörningsvården som ständigt pratar om normalvikt.
 
Anledningen till att jag inte gillar begreppet normalvikt längre är att det är ett spann som uppfunnits av kloka doktorer baserat på statistik och forskning på hur mycket en bör väga för att leva ett så hälsosamt liv som möjligt. Problemet är precis som vanligt att man glömt att väga in en massa aspekter, vilket gör begreppet "normalvikt" felaktigt.
 
Kroppen är i ständig förändring och kommer alltid att vara det. Du blir äldre, du växer, du inser att det är kul med dans och börjar dansa flera gånger i veckan, du blir stressad tappar matlusten, du blir gravid, du blir förälder. Olika hormoner frigörs genom hela livet och kroppen kommer att anpassa sig på bästa sätt. Hur gärna du än vill att din kropp ska se ut exakt som den gör just nu så kommer den inte att göra det. 
 
Egentligen är det helt fantastiskt att allt som är Du får plats i en klump celler. Att allt som är du ständigt byts ut men ändå är detsamma. Vi borde vara så oändligt tacksamma över alla de funktioner som finns i vår kropp, att den fortsätter att kämpa hela vägen in i kaklet. Vi borde ta hand om den för det är den enda kropp vi har och någonsin kommer få.
 
Att jag inte gillar ordet normalvikt är för att alla människor har olika normalvikt. Vissa föds som "överviktiga" men mår hur bra som helst, andra föds "underviktiga" och får höra hela livet att de är för smala och måste gå upp mer i vikt fast de mår bra i den kropp de har. Väldigt många personer pendlar i kroppsstorlek genom livet. Puberteten, graviditet och olika hormoner påverkar minst lika mycket som intaget av mat.
 
Jag skulle hellre vilja använda begreppet "frisk vikt". Vad den vikten är varierar från person till person och vart i livet man befinner sig. Jag har legat på min friska vikt i drygt ett och ett halvt år nu. Det är den i särklass längsta tiden sen jag blev sjuk. Jag har fortfarande ångest över min kropp samtidigt som jag börjat acceptera att det är såhär just jag ser ut. Det är den här kroppen som kan klättra, festa, sova och hålla värmen. Det är den här kroppen som är mjuk att ligga tätt intill i en sen natt. Det här är den kropp som för tillfället passar ihop med mitt liv. Min friska kropp. 
 
 
/Miss H
 

Normalvikt

Normalvikt. Ett väldigt laddat ord i ätstörningskretsar. Vem är jag om jag blir normalviktig? Hur ska jag stå ut med min kropp som normalviktig om jag är såhär tjock nu? Kommer min kropp verkligen stanna när jag är normalviktig eller kommer jag att fortsätta gå upp i vikt i all evighet? Funderingarna är många och det är nog fler än jag som ägnar timmar av tankebråk om detta fenomen. Att vara normalviktig. 
 
De senaste sex åren har jag blivit normalviktig två gånger. Första gången var i april-maj förra året då jag precis skrivits ut från avdelningen på Scä och gått upp mina sista kilon. Kilon jag tappade efter en månad igen. Efter det tog det fram tills mars innan jag kom upp i min normalvikt igen och där har jag nu legat i tre månader, vilket är rekord. 
 
Med andra ord vet jag hur det är att bli normalviktig efter år av undervikt och det är det jag kommer berätta om i det här inlägget.
 
Kommer jag att stanna i vikt när jag blir normalviktig?

Svaret i nästan alla fall är ja. Oftast behöver man inte göra någon skillnad på matschemat men det är ganska vanligt att man t.ex. byter ett mellis mot en banan eller tar bort näringsdrycker om man druckit det för att gå upp. Vissa börjar träna någon gång i veckan istället (men efter träning ska man alltid äta extra oavsett). Första gången jag kom upp i normalvikt så åt jag en banan till fm-mellis. Den här gången äter jag ett matschema som är lite större än normalt och tränar inte, ändå stannade min vikt av av sig själv. 
 
Kan jag äta utanför mitt matschema utan att gå upp i vikt?
Nu pendlar jag 2 kg fram och tillbaka oavsett om jag äter som jag ska eller fuskar. Med andra ord har min kropp hittat en vikt den är bekväm på och därför justerar den förbränningen beroende på hur mycket mat jag får i mig. Det betyder alltså att man kan äta ganska mycket utanför matschemat utan att det gör någon skillnad på vikten när kroppen stabiliserat sig. 
 
Kommer jag att känna mig lika tjock som normalviktig som jag gör nu?
Det kan jag inte svara på. Första gången jag blev normalviktig så började jag också gilla min kropp för första gången i mitt liv. Den här gången är det inte alls så. Det varierar väldigt mycket beroende på hur man har det med det övriga måendet och det är därför man inte är frisk bara för att man är normalviktig. Men av alla jag känner som har eller har haft ätstörningar så är det en klart större andel av de normalviktiga som gillar sin kropp än de underviktiga. Och någonstans kan det faktiskt inte bli värre. Man kan inte känna sig tjockare än man redan är och då börjar man succesivt acceptera sin kropp. Här är ett inlägg om att känna sig tjock. 
Kom ihåg att det är fysiskt omöjligt för dig att vara tjockare på din normalvikt än vad dina kompisar är på sina, allt annat är bara lögner som ätstörningen viskar i ditt öra. 
 
Kommer folk runtomkring mig tro att jag är frisk när jag är normalviktig?
Vissa ovetande personer kanske tror det, men alla som vet något om sjukdomen vet också att så inte är fallet. Jag dömer ingen för att den är mer eller mindre sjuk enbart pga vikten eftersom jag vet att det här är en sjukdom som sitter i huvudet. Däremot är det första huvudfokuset att man ska komma upp i en normalvikt så att man kan börja jobba med andra saker och kunna orka göra saker. På ätstörningskliniker vet de att man inte är frisk bara för att man är normalviktig. 
 
/Hanna

Vad kolhydrater egentligen är och varför vitt bröd inte är farligt

Att vitt bröd, vit pasta, saft med riktigt socker och inte sötningsmedel, sylt, godis osv osv är farligt är ett känt faktum för många i ätstörningsvärlden, vilket kommer ifrån samhällets hets kring det farliga i kolhydrater.
 
I det här inlägget reder jag ut verkligheten ur myterna.
 
Vad är kolhydrater? Kolhydrater, och socker, är olika former av glukos vilket är en molekyl där solenergin är lagrad på ett sätt som kallas kemisk energi. Men faktum är att samma kemiskt lagrade energi inte bara finns i sötsaker och vit pasta, nej solenergin är också lagrad i molekylernas bindningar i det som är kött, liksom i fett. Med andra ord – all energi du får i dig kommer från början från solen. Antingen äter du växten eller dess frukt direkt, eller så har en kossa ätit den åt dig.
 
Om du kollar på innehållsförteckningen till några vita bröd och några mörka, liksom vit pasta och fullkornspasta (vilket jag inte tycker att du ska göra, men är det vad som krävs för att motbevisa ätstörningen så gör det!) så ser du att kaloriinnehållet inte skiljer sig med mer än max 10 kcal per 100g. Varför är det då nyttigare att äta fullkornspastan än den vita pastan?
 
Det är det inte. Det är samma energi i båda pastasorterna och om du äter 100g av den ena pastan eller den andra så kommer det inte bli minsta skillnad på din vikt. Den enda skillnaden är att det är långsamma kolhydrater i den ena sortens pasta och snabba kolhydrater i den andra vilket gör att du kanske blir mätt längre av att äta fullkornspastan. Detta innebär, för en frisk människa som äter när hen är hungrig, att du kommer att äta mindre utöver pastan och det är den maten den överviktiga personen äter utöver som gör att hen går upp ännu mer.
 
Men det är inte pastan i sig som gör det och när man äter, som vi gör, på matschema så kommer man aldrig att gå upp mer i vikt av att äta en bulle än en tallrik fil. Du kommer att bli mer mätt på filen och därför mår du kanske inte jättebra av att byta alla dina mellanmål mot bullar – men om du inte äter något utöver kommer du inte att gå upp i vikt. Och att äta vitt bröd istället för fullkornsbröd till frukost kommer inte göra någon skillnad på din mättnad överhuvudtaget, liksom om du skulle äta vit pasta istället för fullkornspasta. Det enda som händer är att du vinner ett slag mot ätstörningen och får äta något gott som alla människor kan göra utan att gå upp i vikt.
 
 
 
/Hanna
 

Fett

Dagens lunch var en mardröm för fettfobikern. Tortellinigratäng, ostfylld tortellini med en ost- och gräddsås toppat av smält och och sedan riven parmesanost över det. 
 
SPRING HANNA SPRING INNAN FETTET FÄSTER SIG PÅ DIN KROPP OCH GÖR DIG TILL EN VÄRDELÖS MÄNNISKA skriker ätstörningen och min första instinkt är att lyssna. Att springa ifrån det där fettet som media, under tiden jag insjuknade, framställde som gärningsman till att vi blir fula och värdelösa människor. För många är det kolhydraterna som är det svåraste, men inte för mig. Jag minns en dag på familjevårdsavdelningen då jag och Sandra stod och våndades tillsammans över lunchen som var potatisbullar med bacon och lingonsylt.
 
"De kan glömma att jag äter bacon!" säger jag och väntar på att Sandra ska nicka medhållande. Men det gör hon inte utan istället kollar hon konfunderat på mig och säger "jag trodde det var lingonsylten, jag har panik jag kan inte äta socker".
 
Det låter kanske destruktivt och ganska destruktivt var det nog, men det bevisar också att det inte finns någon total sanning. Både jag och Sandra var underviktiga trots att vi skytt två olika livsmedel.
 
Jag brottas fortfarande med fettskräck, men trots det så åt jag den ostbadade tortellinin idag. Varför? För att jag vet att min kropp behöver fett för att fungera. Hjärnan behöver fett, lederna behöver fett och organen behöver fett. För att cellerna ska fungera måste vi äta fett eftersom cellmembranen annars inte kan transportera ut och in ämnen så som de ska. I fett finns omega 3 och 6 som är livsviktiga och som vi inte får i oss på naturlig väg om vi inte äter fett. Fett behövs också för att kroppen ska ta upp viktiga vitaminer som vi inte mår bra utan. 
 
Tillslut har jag kommit till någon form av acceptans - jag måste ge min kropp fett. Fett är inte farligt det är bara anorexin som fått mig att tro det. Fett kommer inte att göra mig tjockare än någon annan mat, snarare tvärtom eftersom fett ger en större mättnadskänsla (vilket inte spelar någon roll när jag äter på matschema). 
 
Kanske var det mer fett i tortellinigratäng än i en snitträtt. Men det var mindre socker. Nästa gång blir det pastasallad med kyckling och en tredje gång blir det blodpudding med lingonsylt. Äter man vanlig mat i vanlig mängd blir man inte tjock. Fett är inte farligt. 
 
 
 
 
 
/Hanna

Jag och kroppen

Kära kroppen, vilken dag vi har haft du och jag. Jag skriver det här för att jag imorgon, när jag vaknar, inte ska lyssna på Anas viskande ord om att jag ska hoppa över lunchen på tåget och gömma melliset i kläderna.

Förlåt kroppen för att jag blev arg på dig i förmiddags när du sa ifrån. När du vände dig ut och in och maten bara försvann från min mage utan att jag kunde göra annat än att skaka. Jag vet att du gjorde det för min skull, för att jag skulle förstå att det var allvar och att jag inte kan fortsätta strunta i dig så som jag gjort tusen andra gånger. Jag vet att du vad rädd för att jag inte skulle lyssna den här gången heller, men tycker du inte att jag för första gången någonsin agerade ganska bra?

Jag ringde mamma. Vad gör jag? Min kropp och min ångest är i kris, det känns som att jag kommer att svimma och dö men jag vet att jag inte kommer det, så hur ska jag göra för att komma tillbaka igen? För att erövra min egen kropp, åtminstone för ikväll?

Egentligen kom svaren inifrån men mammas lugnande röst gjorde det möjligt för mig att svälja skräcken och agera utifrån allt det som SCÄ, DBT, BUP och Magelungen lärt mig. 

Matplanen jag haft innan var bara att  ge upp. Nu gällde det att få i mig små doser mat under ett par timmar så att magen kunde återhämta sig. Trots motstånd både i mage och huvud så började jag tugga i mig småbitar av en äcklig macka och ta små klunkar proviva. Jag tog också theralendroppar och satte på mig varmt varmt med kläder. Så fortsatte jag i kanske en och en halv timme innan jag kunde börja på en risifrutti som jag inte slutförde men ersatte med Raw Bite. 

Tack kroppen för att du vaknade till liv igen. Trots alla månader och år av bantning och svält. Trots all ångest, trots alla slag och kölden jag plågat dig med,
m så har du inte gett upp och idag tog jag emot den hand du sträckte ut mot mig.

Tack vare dig så upplevde jag några av de bästa timmarna i mitt liv. Tack vare dig och mig själv så stod jag längst fram mot kravallen, skreksjöng och dansade utan avbrott tills hela konserten var slut. Tack vare dig hade jag ögonkontakt med Jocke under flera låtar och tack vare att du klarade av att stanna kvar där så kunde jag ta emot plektrumet med kents logga som han sträckte fram mot mig.

Jag vet att vi haft några helvetiska år du och jag kroppen. Faktiskt har jag nog aldrig tagit hand om dig som jag borde ha gjort. Men mot alla odds står vi kvar här på jorden och det måste ju betyda något. 

Kan vi göra ett avtal? Om jag fortsätter att ta hand om dig varje dag, måltid, träningspass och vilostund som kommer de närmaste veckorna så kan jag få stå där igen, med musiken exploderandes omkring mig i ett virrvarr av färgat ljus och svettiga kroppar som alla gungar i takt till Det, Det som är det enda som betyder något.

För klarar vi av det tillsammans kroppen, då kommer jag nog orka fortsätta leva resten av mitt liv och kanske till och med uppskatta det.




(Tack Elza (cred för bilden också, själv glömde jag ta bilder) och mamma. Tack Lovisa, vad fin du är).

/Hanna


Hur man bryter tvångstankar

"Jag har ett jättesvårt tvång, att jag aldrig vågar sitta ned. Vågar inte åka bil, sitter inte när jag äter, kan inte gå i skolan, har ångest inför att behöva gå på toa och sitta ner, undviker alla sociala sammanhang för att jag inte vågar sitta...det känns som kalorierna fastnar på "fel ställen" om jag sitter...men jag vill och försöker komma ifrån det här tvånget, är inlagd nu och då måste vi ha soffstöd ibland och jag försöker psykiskt utmana mig, men vet kroppen skillnad på vilken position kroppen är i, om man sitter eller står? jag menar, egentligen, om jag står helt stilla, så förbränner jag väl mindre än om jag skulle sitta ner och skaka med benen/röra på mig? vet att man inte ska tänka så, men det kanske hjälper mig att bryta mitt tvång till en början?"
 

Det finns forskare, läkare och psykologer som anser att anorexi är en form av tvångssyndrom (ocd). Även om så inte är fallet så är de båda sjukdomarna väldigt snarlika och ligger nära varandra inom kategorin ångeststörningar.
 
Tvångshandlingar, tankar och ritualer innebär att man känner sig tvungen att göra/tänka något för annars så kommer det antingen ske en katastrof eller så känns det så fel att det skapar massa ångest. Jag har haft OCD så länge jag kan minnas och min barndom präglades av olika tvångsritualer där jag som femåring bl.a. var tvungen att rabbla långa böner för att annars skulle gud (som jag inte ens trodde på) straffa min familj. När jag som nioåring blev sjuk i anorexi så dämpades tvången på andra håll, men ersattes av tränings- mat och skadetvång. 
 
Det är helt fruktansvärt med tvångstankar och jag lider verkligen med dig. Sjukvårdspersonal och föräldrar säger att det enda man måste göra är att gå emot och att det inte kommer att vara så svårt när man tagit steget, som om det inte vore svårare att sätta sig ned när man har ett sådant tvång som du är en för en frisk person att sätta sig. 
 
Det är inte så. Att trots ett tvång är bland det läskigaste man kan göra. Inte för att man rent intelligensmässigt tror på att katastrofen (i ditt fall att fettet skulle fästa sig på fel ställen) kommer att inträffa. Men alla känslor pekar enhälligt åt det hållet. 
 
Jag har under de senaste åren tvingats bryta massor av ätstörningstvång och det som har hjälpt mig mest är att tänka på primära- och sekundära känslor. När jag tänker på att bryta tvånget får jag ångest, men under den ångesten ligger en rädsla. Vad är det jag är rädd för egentligen? För att jag ska bli tjock - varför vill jag inte bli tjock? För att folk tycker att jag är ful då - tycker jag att normalvitkiga personer är tjocka? Osv. 
 
Men trots att man har all logik på sin sida så krävs det ändå ett enormt mod för att gå emot ett tvång. Men när man gjort det några gånger kommer det att bli lättare, jag lovar på heder och samvete för jag har gjort det så många gånger själv.
 
Att byta ut ett tvång mot ett annat är helt meningslöst eftersom det bara befäster tvångsmässigheten hårdare i dig. 


I just ditt specifika fall så kan kommande rader av fakta kanske vara till hjälp:
 
Du förbränner 4kcal mer i timmen av att stå än att sitta ned. 4 kalorier som du förbränner tusen gånger snabbare av att ha en hjärna som inte är så påverkad av svält och sjukdom att den klarar av att läsa en bok. Låter du aldrig kroppen vila kommer förbränningen att minska eftersom den vill överleva och eftersom du inte kan låta den vila måste den spara all energi. Om du sitter ned några timmar om dagen, precis som vilken frisk människa som helst, så kommer din kropp också våga förbränna mer. 
Att fettet skulle fastna på olika ställen på kroppen beroende på om man sitter eller står är helt falskt. 
 
Här är ett inlägg Tove skrivit om att våga sitta ned.
 
 
Hoppas ni alla som lider av tvångstankar där ute förstår att ni inte är ensamma och att det går att bryta tvången utan att något händer!
 
/Hanna

Bukfylla

"Jag har en fråga som jag hoppas ni kan svara på! 
Jag känner av mättnadkänsla HELA tiden, trots de har jag inte gått upp utan ibland tappat vikt och ätit lite så känner jag mig mätt direkt. Så med andra ord kan jag inte lita på mina hungerkänslor ännu. ÄR de verkligen mättnad jag känner eller är denna känsla något annat? som ångest? HAr ni varit med om detta. 

Någon som kan förklara detta för mig?"
 
När man under en längre tid har ätit för lite mat så krymper magsäcken. Då uppfattar man att man känner sig mindre hungrig och om man får en fullstor portion mat kan det kännas helt omöjligt att få i sig mer än bara några tuggor eftersom magen väger och känns full. 
 
Men detta är inte mättnad utan bukfylla. Alltså att du har fyllt din magsäck med mat/vatten så att det känns som att det inte får plats något mer men du känner inte det som är riktig mättnad för det gör man bara om hjärnan (med hjälp av smaksinnet) vet att du fått i dig tillräckligt med näring för att kroppen ska fungera som den ska tre timmar utan mer mat. 
 
Har du ätit dåligt eller konstigt under en tid och mår psykiskt dåligt så kan det också rubba hunger- och mättnadskänslorna. Här är två inlägg jag skrivit om det (tdet första inlägget svarar bäst på din fråga):
 
Varför man förlorar sina hungerkänslor
 
Hunger- och mättnadskänslor
 
Hoppas att det var ett bra svar!
 
/Hanna

Mer om magen

I det här inlägget kommer jag att skriva om magen. Magen är en mycket viktig kroppsdel på alla sätt och vis för alla människor men extra mycket för oss ätstörda. Jag har redan skrivit ett inlägg om magen i förhållande till undervikt som ni kan läsa HÄR.
 
Vad är magen egentligen och varför har vi så mycket tankar och känslor kring den, det är ju liksom en kroppsdel vilken som helst?
 
Magen är som en stor behållare för massor av våra viktigaste organ. I magen finns bland annat:
- Magsäcken, här finfördelas maten med hjälp av den muskel som magsäcken består av samt olika syror.
- Tunntarmen, tar upp alla de näringsämnen som cellerna behöver för att kunna utföra sina egna, individuella arbetssysslor (muskler, syn, andning, blodtryck, hjärnan, you name it). 
- Tjocktarmen, trycker ut och tar upp så mycket vatten som kroppen känner att den behöver.
- Levern, sorterar ut olika giftiga ämnen som kroppen inte vill ha.
 
Och hos tjejer:
- Livmoder och äggstockar, gör det möjligt för dig att i framtiden få barn.
 
Runtom dessa organ finns det muskler och hud. Det är här problemet kommer in, för vi är väldigt många som är missnöjda med det som egentligen bara är till för att skydda våra organ. 
 
I magen sker ett ständigt arbete på alla fronter, ett arbete som gör det möjligt för oss att leva. 
Tänk dig att du håller på att ta fram ett vaccin mot malaria Du har ett arbetsamt jobb som kräver din fulla uppmärksamhet och för att du ska orka med behöver du mat och vila. Men istället för att du får det kommer din chef och börjar peta på dig. Säger att du är ful och dålig och hemsk och att du måste träna och sluta äta. Eftersom du inte har någon egen vilja gör du som din chef säger, men ju mer du tränar och spyr och ju mindre du äter desto sämre fungerar du tillslut och det börjar gå ut över ditt jobb. 
 
Precis så är det med magen. Varje dag, året om arbetar den för dig. Allt det som finns inuti magen är dina förutsättningar för att du ska kunna göra det du tycker är kul (gå i skolan, träffa kompisar, konserter, dans etc). Magen kräver bara en sak och det är ett skyddande lager muskler, hud och fett. Muskler för att du ska kunna stå upprätt och organen ska hållas på plats, hud för att hålla smuts och bakterier ute och fett för att hålla värmen. Det handlar inte om mängder av något av det här, bara precis så mycket som organen behöver och precis så mycket fett, muskler och hud får man om man är normalviktig och inte övertränad. 
 
Men kan vi ge magen det här? Magen som jobbar för dig varje dag utan att säga ett ord. Nej, för det enda vi bryr oss om är hur det ser ut på utsidan. Vi skiter fullständigt i vad som händer på insidan bara vi får den perfekta modellmagen (vilket inte går om man ska fungera på insidan och i huvudet). 
 
Stackars lilla mage vad du fått stå ut med de här senaste åren, inte konstigt att du utan förvarning ibland kramar ihop dig till en hård boll och vägrar sammarbeta. I min desperata kamp att se ut som de redigerade fotomodellerna glömde jag helt vad som hände inuti dig min lilla mage. Men vet du vad? Nu ska du få vila. För jag ska inte svälta mig mer, jag ska inte spy och jag ska inte träna så mycket att du inte får den energi du behöver för att fungera. Jag kommer kanske fortsätta att hata dig ibland, de dagar då mina ögon får för sig att fettet hänger i drivor från kroppen, men jag kommer inte låta dig lida för en sjukdom jag har i huvudet och som finns i samhället. 
 
Nej, nu ska min mage få vad den behöver. Den ska få behålla det alldeles lagom tjocka fettlager den har och inuti ska organen få fortsätta sin kamp i att återställa sig från svälten.
 
/Hanna
 
 
 

Matos

Att vara rädd för matos är en del av vissa personers ätstörningar. I perioder är det jobbigare och annars går det utan problem. Att man är eller inte är rädd för lukten av mat betyder inte att man är friskare eller sjukare utan bara att man har en viss eller annan fixering. Här tar jag upp vad matos är, vilka rädslor som funnits kopplade kring det hos mig och hur man kan göra för att bli av eller stå ut med sin rädsla.
 
 
Vad är matos?
Matos är en en lukt. Alla lukter består av små, små partiklar som kommer in i näsan och registreras av den kemoreceptor som är placerad i nästaket och kan urskilja förändringar i de partiklar som kommer in i näsan och skickar efter det signaler till hjärnan som kopplar signalen till olika minnen om vart doften härstammar ifrån. 
Matos uppkommer främst när man höjer temperaturen på olika produkter, om man steker fisk i olja luktar det mer än om man kokar den i vatten. 
 
Säg att vi har en bit färsk torsk. När vi öppnar förpackningen luktar det eftersom små partiklar av fisken har lossnat och svävar omkring i luften som vi sedan drar in genom näsan. När vi torsken i smör höjs temperaturen både på fisken och smöret och det ger ifrån sig en starkare doft eftersom avdunstningen ökar vid högre temperaturer. Alltså svävar fler av dessa fisk- och smörpartiklar i luften som vi andas in och därmed känner lukten av.
 
Vad finns det för rädslor kring matos?
  • Jag andas in doften alltså får jag i mig kalorier
  • Det sätter sig direkt i min hud och gör mig tjockare
 
Är dessa rädslor befogade?
Absolut inte. Vet ni vad skinnet är till för? Jo det finns för att skydda huden, musklerna och organen från bakterier. Utan skinn skulle vi dels förblöda men också bli sjuka stup i kvarten eftersom bakterierna kan komma rätt in i kroppen. Men skinnet stöter inte bara ut bakterier utan också allt annat. Om du geggar in dig i lera kommer det inte komma in i din hud utan det försvinner så fort du tvättar dig. Om nu några enstaka matospartiklar fastnar utanpå ditt skinn (och jag kan lova dig att oavsett hur mycket du tvättar dig har du alltid fler smutspartiklar än matpartiklar utanpå ditt skin) så försvinner det så fort du sköljer av dig. 
Och de matospartiklar du andas in. Ja, de du andas in genom näsan fastnar och blir till snorkråkor. Ganska äckligt men sant. Och då är bara den ynkligaste lilla bråkdel av det dina snorkråkor matos - resten är smuts. 
Vad gäller de du andas in genom munnen så tänk efter - har du någonsin kunnat smaka vilken mat du ska äta genom att stå lutad över den och gapa? Nej, just därför att det är så yttepyttesmå och få partiklar som maten avger, det är bara luktsinnet som är väldigt skarpt. Och de partiklar som mot förmodan kommer in i din mun och ned i dina lungor andas ut direkt igen för lungorna tar bara emot syre och skickar det vidare ut till blodet. 
 
 
Så nästa gång ätstörningen hindrar dig från att gå in på McDonalds för att det luktar fritös - använd dessa argument emot henne för hon ska inte få styra ditt liv med lögner. 
 
 
 
/Hanna

Att förlora sina hungerkänslor

Om man svälter sig, kräks eller mixtrar med mat och kropp på annat vis händer det ofta att man förlorar sina hunger- och mättnadskänslor. Hunger och mättnadskänslorna styrs av många olika saker i kroppen. Det handlar både om en rent fysisk förmåga att känna hunger, men det är också en inlärningssak. Vi måste lära oss hur vi ska agera på hungern för att kunna äta på ett sådant sätt att vi håller en sund vikt. 
 
Hjärnan tar upp en massa olika signaler för att avgöra hungern. Hur fylld magsäcken är är nog det mest kända, äter man lite under en längre tid så krymper magsäcken och då blir man mindre hungrig (vilket gör det extremt svårt att börja äta etfer matschema efter svält). Men hjärnan reglerar också hungern beroende på enzymer i tarmarna och sockerhalten i blodet. Dessutom avgör den hunger och mättnad efter kunskap om det vi ätit och vad smak och lukt säger. Det är därför man tycker att Cola Zero stillar sockersuget första gången och fyller magen. Men när man druckit Colan några gånger har kroppen lärt sig att den inte får någon näring av den och därmed blir kroppen inte nöjd oavsett hur mycket man häller i sig av den sötade drycken.
 
Vad är det då som händer när man har ätstörningar? Varför försvinner hungerskänslorna? 
 
En liten del av det är, som jag skrev tidigare, att magsäcken krymper. Men det som gör att hungerkänslorna försvinner eller blir helt skeva är den andra delen av det som är hunger. Nämligen hur man agerar på de signaler som hjärnan skickar. Hjärnan säger att den är hungrig men det skiter man fullständigt i och efter ett tag så lär sig kroppen att hungern betyder inget, den får ju ändå inte den näring den så desperat behöver.
 
 
Ska man slippa äta efter matschema eller räkna kalorier resten av livet gäller det att man lär om kroppen. Det är som att man går sina första år på dagis igen. Regelbundna måltider varje dag med flera mellisar. Vuxna tror att det bara handlar om att hålla blodsockret uppe hos sina barn så att de inte blir griniga, men en stor del av det handlar om att lära barnen äta. Så småningom sitter rutinerna, kroppen, hjärnan och psyket arbetar tillsammans och det ger hungerkänslor som är så exakta att man varken går upp eller ned i vikt.
 
Jag har börjat få tillbaka mina hungerkänslor igen. Det är tredje gången nu och jag kan bara tacka kroppen på mina bara knän för att den inte givit upp trots all svält. Reglebundna måltider och lagom mycket mat i snart ett halvår har givit mig en normalstor magsäck, balanserat allt det som blivit snett inuti (tarmar, blodsocker osv). Men det har också lärt om min kropp hur man agerar på hungern. 
 
Så nu är det bara att fortsätta. Så småningom kommer jag att kunna släppa lite på matschemat, då kommer jag att kunna äta mer när jag är hungrig och mindre när jag är mätt. Men tills att jag varken känner känslorna ordentligt och inte heller klarar av det fysiskt så är matschemat en bra stabilisator.
 
/Hanna

Medicin

Ätstörningar medför nästan alltid depression, ångest och sömnsvårigheter. De flesta delarna av vården använder sig av läkemedel för att dämpa dessa fakorer så att man har en möjlighet att jobba med svårgheterna (tror inte att Mando gillar att använda mediciner va?).
 
Att "gå på tabletter" är nog inget positivt begrepp direkt. Utanför sjukdomsvärlden används det för det mesta på skämt, medan det bland sjuka och på bloggar ofta ses som en bragd att ha så många tabletter som möjligt.
 
På grund av omvärldens syn på folk som tar t.ex. antidepp och flera andra saker så finns det hos många ett motstånd till att börja med medicin. Jag tänkte försöka ta upp dem delarna här.
 
"Jag vill klara mig själv utan mediciner"
Det finns en anledning till varför din läkare har föreslagit att sätta in antidepressiva, ångestlindrande eller sömnpreparat och det är för att din situation som den är nu inte är hållbar. Att ta medicin är inget misslyckande, det är ett hjälpmedel för att kunna komma över den tröskel som gör att man inte orkar kämpa ordentligt för att bli frisk. Om du inte kan sova orkar du inte med något alls, varken bli frisk eller göra roliga saker. Depression likaså och även ångest. 
 
"Jag vill inte äta utöver mitt matschema"
Jag har gått igenom varenda medicin i FASS av de jag testat (vilket är många) och inte en enda har glukos (dvs. socker) i sig. Smakar de sött som t.ex. Zyprexa/Olanzapin Velotab som smälter i munnen beror det på att de är sötade med sötningsmedel. Ätstörningen förbjuder dig från att äta mediciner för att den vill straffa dig och hindra dig från att må bättre.
 
"Man går upp i vikt av antidepressiva"
Det är i princip en myt. Jag har pratat med fler doktorer om det här och de har använt sig av antidepressiva på ungdomar i många, många år utan att patienterna någonsin gått upp i vikt. Jag har tagit två olika varienter av antidepp och har inte gått upp utav någon av dem. 
 
"Jag vill inte bli personlighetsförändrad"
Ja, det finns mediciner som förändrar ens personlighet. Jag vet folk som upplevt det, framför allt av antidepressiva. Själv har jag bara märkt det när jag tog 15mg zyprexa om dagen. Men vet ni också vad det bra är med mediciner? Man kan alltid ta ut dem. Antidepp måste du visserligen fasa ut och in, men det handlar om några veckor. Andra mediciner kan du sluta med så fort du känner för det (fast prata alltid med en doktor först förstås). Och tänk om de faktiskt skulle hjälpa, tänk om du faktiskt skulle må bättre! Hur himla värt är inte det? 
 
 
För mig har medicin lbivit en del av vardagen. Jag tar tabletter 7 gånger om dagen och har två olika vd behov. Först tänkte jag skriva ut här vilka jag har och vilka bieffekter samt fördelar de haft, men det är en dum idé eftersom medicin verkar så himla olika på olika människor. Så bara för att det inte funkat för din kompis betyder inte det att det kommer att fungera för dig. Ge det en chans, det kan ju faktiskt vara så att det hjälper. 
 
Ställ frågor om mediciner i kommentarerna så svarar jag i ett senare inlägg!
 
 
 
 
/Hanna

Thigh gap

Jag ville skriva ett inlägg om thig gaps. Men eftersom Sara redan skrivit ett som är helt jäkla superbt och mitt i prick så skulle mitt bara bli en imitation. Därför får ni en länk till det inlägget här: http://rymdpojkar.blogg.se/2013/august/thigh-gap.html
 
 
 
Vissa har naturliga thigh gap för att de har breda höfter. Andra får inte thigh gap fast de ligger många, många kilo under sin normalvikt. Oavsett hur din kropp är byggd så avgörs inte ditt värde i antal centimeter mellan dina lår. Ingen av mina friska kompisar tänker på det sättet. 
 
/Hanna

Den viktiga vikten som egentligen är oviktig

Jag är så trött på att väga mig. Så trött på att hela mitt liv ska påverkas av vad vågen visar. Att två siffror och en decimal betyder långt mer för mig än att jag har magknip flera dagar i rad eller om jag inte kan sova. 
 
Vikten är bara siffror har ni förmodligen hört miljoner gånger. Jag har alltid viftat bort det "hur mycket jag väger visar på hur tjock jag är alltså är det viktigare än något annat!" Men faktum är att vikten har mycket mindre med hur kroppen ser ut än vad vi tror. 
 
Det innebär också att om du gått upp i vikt en vecka så betyder inte det att du blivit tjockare. Här är några av de punkter som påverkar siffrorna på vågen men inte vårt utseende:
 
Muskler
Muskler väger mer än fett. Riktiga bodybuilders har ofta ett bmi som visar fetma. Även om man inte har styrketränat på ett bra tag innebär inte det att man bara är en stor fettklump. Trots att jag inte tränat på ett halvår så blev mina muskler större när jag gick upp i vikt. Inte så som de hade gjort om jag tränat och ätit men jag har ändå starkare muskler nu än vad jag hade i augusti då jag var x kilo lättare.
 
Vatten
Ett glas vatten innan vägningen kommer visa 200gram plus. Det betyder på intet sätt att du är tjockare. Jag har skrivit ett utförligt inlägg om varför man blir smalare av att dricka vatten här: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/october/vatten.html#comment
Har du inte gått på toa på ett tag så kommer du att väga mer. 
 
Måltider som ätits innan vägningen
Om du väger dig efter frukost första veckan och sen efter eftermiddagsmelliset andra veckan så kommer du att väga mer andra veckan utan att du egentligen har gått upp något i vikt eller blivit tjockare. Mat innehåller även det mycket vatten vilket har hög densitet så det är på samma sätt som i ovanstående punkt. Siffrorna på vågen blir olika men din kroppsmassa är densamma.
 
Menstruation
Beroende på vart i din menscykel du är så samlar din kropp på sig vätska vilket även här gör att du väger mer men är lika smal. Vart i menscykeln man samlar på sig vätska är lite individuellt. 
 
Benen förtätar sig
Det här är nog den punkten som minst människor vet om. När man är ett barn så växer man och blir längre. Det innebär också att skelettet måste växa och för att det ska gå så smidigt som möjligt är innehållet i skelettet mjukt. När man sedan växt klart förtätas benet, det blir hårdare för att bli starkare. Detta innebär också att skelettet väger mer och du kommer succesivt att gå upp i vikt tills du är ungefär 20 - utan att det har någon somhelst påverkan på hur du ser ut.
 
En vuxen, frisk kvinna kan pendla upp runt 3-4kg från en vecka till en annan pågrund av ovanstående punkter. Väger man sig innan frukost, äter och dricker normalt under en hel dag och sedan väger sig på kvällen kommer man ha gått upp 2kg och är inte det minsta tjockare för det.
 
Så fäst er inte för mycket vid vikten. Det är väldigt onödigt eftersom den ändå inte visar upp verkligheten. 
 
 
 
/Hanna
 
 

Tidigare inlägg