-

Till Ana

Hej Ana.
 
Jag skriver det här för att jag har svårt att nå fram. För att du ständigt blockerar mina tankar och försvarar dig själv med lager av skuld och ångest. Jag vet att du är arg och förtvivlad för att jag inte lyssnar på dig och därför tänkte jag förklara hur saker och ting egentligen står till.
 
Du kom till mig när jag var nio. Du kom till mig för att jag inte visste hur jag skulle överleva och visade mig en ny verklighet. Ett förhållningssätt till världen som gjorde att jag kunde fungera trots att allt gjorde så ont och ingen vuxen fanns. 
 
Jag är sexton nu och du är fortfarande nio. Ana, jag tackar dig för allt du gjort för mig men jag behöver dig inte längre. Det är bara ett par dagar kvar till julafton och jag vet att du är på väg att gå i taket. Jag hör ju hur du skriker när jag äter den där lussebullen som egentligen är förbjuden. När jag bakar raw food-bollar med kokosfett i. När jag dricker glögg och har mjölk i kaffet. Jag hör dig Ana men jag kan inte lyssna mer. Jag är sexton och jag kan inte leva efter en nioårings logik. 
 
Du behöver inte vara rädd för att jag kommer att överge dig så som omgivningen gjorde med mig. Du är bara nio och ingen nioåring ska bli övergiven, oavsett hur mycket hon skriker och slåss. 
 
På onsdag när jag sitter där i soffan med min familj och släkt under julklappsutdelningen så vill jag att du sitter bredvid mig. Jag vill att du iaktar mig, ser att jag visst kan klara mig. Jag kommer inte att ösa i mig 20 knäck och lika många kolor. Jag kommer inte att äta en hel julskinka själv och sedan avsluta med en bunke ris alá malta. Jag kommer att äta efter mitt matschema, ta pepparkakor och glögg till mellis och sedan åka tillbaka till magelungen och sova. Inget farligt kommer att hända, jag lovar, du behöver inte oroa dig! Jag förstår att du är rädd men försök att hålla min hand när skräcken kommer istället för att slå den i mitt ansikte. 
 
Vi har koll på det här Ana, du kan släppa taget. 
 
 
Hanna

Sommar

Nu är sommaren på ingång och inom några veckor förväntas vi glida omkring på skolgården och stadens gator i korta jeansshorts med solbrända ben och små linnen där en vältränad mage skymtas under tyget tillsammans med ett par fylliga bröst. På stranden ligger vi i långa rader på handdukar iklädda minimala bikinis. Killarna vräker ur sig oförskämda kommentarer och en hand far snabbt fram mot en intet ont anande tjejs rumpa. Tjejen skrattar åt otyget för hon vet vad som förväntas av henne.

 

Det är svårt att inte känna hopplöshet inför hela situationen. När modellerna på H&M’s affischer sträcker ut sina underviktiga kroppar som agerar sexobjekt för att bikiniöverdelen för 49 kronor ska sälja bättre. Eller när man går förbi American Appareals skyltfönster och revbenen syns så tydligt på skylt dockorna att jag måste vända mig bort. Vad gör man när man lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnans kropp ständigt agerar som ett objekt vars syfte är att antingen tillfredsställa mannen eller få köparen mer intresserad av en vara?

Och så har vi de förbannade ätstörningarna, som om allt det som finns utanför vårt huvud inte vore nog. Istället förstorar demonen allt det som omgivningarna visar på och gör det till en enda stor sanning. Du måste vara smal för att vara snygg och du måste vara snygg för att kunna tillfredsställa mannen och du måste tillfredsställa mannen för annars har du inget värde.

 

Nu är sommaren snart här och jag tänker inte följa de regler som samhället byggt upp inom mig i egenskap av ung tjej. Jag tänker inte svälta mig eller hetsträna på en proteindiet för att bli perfekt. Jag tänker inte skaffa mig den perfekta brännan, jag tänker inte klä mig för att visa mig så attraktiv som möjligt. Jag tänker gå omkring i de kläder jag vill ha på mig för att jag tycker att de är snygga. Jag tänker tillföra min kropp den näring den behöver och jag tänker fortsätta att göra det tills min hjärna återhämtat sig så pass att den förstår att jag inte kan se ut som modellerna på affischen – för jag kan inte vara lycklig i den kroppen. 

 

/Hanna


Triggande med kroppsbild?

Hej hej har fått ett par förfrågningar om att lägga upp en bild som mig på normalviktig (och nu är jag ju det på riktigt, inte som förra gången) för att visa att man inte blir tjock bara för att man följer Scä's plan. Vill bara kolla först så att det inte triggar någon? Kommentera i sådana fall!

Så länge får ni en bild på mitt ansikte hejhopp.


/Hanna


Grattis på ettårsdagen!

Idag fyller Att väja livet ett år! För ett år sedan var vi tre på väg ut från Scä's familjevårdsavdelning. idén till bloggen föddes på uppe hos Sandra i Familjelägenheten (tror den heter så?). Vårt första inlägg upblicerade vi där vi satt på sängen i mitt rum hemma, inget inlägg att vara stolt över kanske men här kommer det ändå 
 
Mars: 
Vad som händer i kroppen vid svält
Kolhydrater
Kommer jag att gå upp i fett?
 
 
April: 
Hur jag lyckades sluta gömma mat 
 Att tävla i vem som är sjukast
Att äta långsamt
 
 
Maj:
Pepp
De tre faserna 
Fika med hela gänget (älskar det här inlägget<3)
 
 
Juni:  
Prestationsångest del 1 och del 2 
Att känna sig tjock
 
 
Juli:
Föräldrars betydelse för att bli frisk 
Att trilla från en ätstörning till en annan
 
 
Augusti:
Puberteten och att stanna i växten
Feminism och dess egentliga betydelse (viktigt för mig)
Fagerö med Sandra (Massa liknande inlägg finns spridda över året så kolla runt! Sandra är så himla snygg, cool och bra på att fota)
Tips på hur man kan variera bröd lättare
 
 
Spetember:
"Strong is the new skinny"
Primära och sekundära känslor
Tjocktankar, vad de beror på och hur man står ut 
Kaloriräknande (hur man slutar)
 
 
Oktober:  
Fett 
Magen
Vatten
Promenader
 
(Haha vilka uppfinningsrika rubriker!!)
 
November:
Hunger- och mättnadskänslor 
Pro-Ana (Det inlägg jag fått mest positiv feedback på)
 
 
December:
Mjölk
Koncentrationsförmågan
Energibarer och låtsasmat
"Det går aldrig att bli helt frisk från en ätstörning"
 
 
Januari:
Den viktiga vikten som egentligen är oviktig  (Är mycket stolt över den här rubriken)
Träning (och att säga nej tack när det inte funkar och vården inte förstår) 
Beröm
 
 
Februari: 
Att förlora sina hungerkänslor
Att ha vänner som också mår dåligt  
 
 
Puh, det tog nästan ett år att gå igenom hela bloggen fattar inte hur ni orkar läsa allt? Är så himla tacksam över att ni finns och över att vi kan kämpa tillsammans. Jag tror på oss och vet att vi kommer att fixa det här hu bra som helst. Kramkramkram och grattis bloggen på födelsedagen!
 
 
 
/Hanna

Att ha vänner som också mår dåligt

"Vad tycker ni om att ha ätstörda vänner? I princip alla mina vänner mår dåligt. Jag trivs jättebra med dom, älskar dom så himla mycket. Att dom förstår. Men samtidigt känns det inte bra att bara umgås med sjuka.. 
Skulle gärna höra er åsikt om detta. Kram <3"
 

Det här är en klurig sak som jag tror att många som lever i ätstörnings och depressionsvärlden stöter på. Speciellt om man bloggar, har ätstörningsinstagram eller är medlem på vissa sidor. Under de senaste två åren har stora konflikter brutit ut mellan mig och mina föräldrar samt behandlare, då jag mer och mer övergått till att bara umgås med sjuka personer. Eller umgås är en överdrift, istället fylls ens meddelandelista i telefonen och på facebook av personer med ätstörningar eller andra psykiska problem. Man mailar och messar, kanske träffas man ibland eller pratar i telefon. Men framför allt lever relationen i text.
 
Scä's inställning har sedan dag ett varit att man ska bryta kontakten med alla andra ätstörda och sådana som mår dåligt. Det tycker jag är fel grundinställning. 
 
Att ha andra vänner som mår dåligt är svårt. Man säger att man ska peppa varandra men båda mår dåligt och eftersom man är vänner berättar man ju för varandra hur man mår och vad man gör. Själva grejen med vänskap är ju att man ska stötta varandra och dela med sig av det som händer i ens liv, är man mitt inne i en ätstörning är det det enda man tänker på och därmed det enda som är intressant att prata om. Här har vi risken. Man kan triggas bara av den andres mående, den primära känslan är oro över kompisen men det slår över till ångest hos en själv. Men man kan också, under ytan, börja tävla med varandra. Gömmer den  ena mat börjar den andra och går den andra ned i vikt vill den ena göra det också. Det är inte för att man vill förstöra för varandra som man berättar om det dumma man gör, det är bara ett desperat försök att slippa undan ensamheten. Och man är livrädd för att om man blir frisk så kommer man att förlora vännen ifall den fortfarande är sjuk.
 
Det var kanske ingen slump att jag och Tove blev inlagda samtidigt på Scä efter att ha skrivit med varandra dagligen under nästan ett år. Men det var defintivt inte så som de på familjevårdsavdelningen först trodde, att vi var pro-ana vänner och att vi medvetet hade kämpat oss ned till botten tillsammans. Snarare var det så att jag i samband med att de började prata om avdelningen för Tove insåg att jag var tvungen att ta tag i ätstörningen en gång för alla.
Den följande tre månaderna var tuffa som sjutton men vi kom långt och fortsatte ännu längre efter utskrivning. Tillsammans med Sandra och några tjejer till som vi lärt känna på avdelningen tog vi oss alla en bra bit den våren.
 
I dagsläget mår kanske hälften av mina kompisar dåligt. Istället för de 90% som det var för ett år sedan. Då var jag rädd att förlora kontakten om jag började må bättre, istället har det varit så att jag insett vilka jag velat bryta kontakten med och så har jag gjort det. Det har inte varit en smärtsam process överhuvudtaget utan det har fallit sig naturligt. Jag mailar inte längre folk vars bloggar jag läser där de skriver om bakslag, Scä och inläggningar uppblandat med små framsteg. Jag pratar med folk som mailar till den här bloggens mail men då gör jag det på ett distanserat sätt. Ni är helt, helt underbara men det är inte bra för någon av oss att börja en djupare kompisrelation eftersom anledningen till att vi tog kontakt var genom den gemensamma nämnaren ätstörning. 
 
Så vad är mitt konkreta råd egentligen? Tänk ett varv extra innan du kontaktar någon du vet är sjuk. Ta avstånd direkt om du känner att en relation får dig att må dåligt. Men känner du att du helhjärtat mår bättre av att skriva med en annan ätstörd och att ni peppar varandra, fortsätt vara vän med den personen. För helt ensam fungerar det inte att vara, då går man sönder tillslut. Men det finns andra där ute som är peppade på att bli friska och det är så himla mycket skönare att prata med en sådan människa än någon som vägrar lyssna på råd och bara faller djupare för varje dag.
 
 
/Hanna
 
 

Läsarträff!

Vi har hört flera önskemål om en ny läsarträff och eftersom vi tycker att det är extremt kul att träffa er så har vi planerat in en ny med ett prellat datum 16/2. Dvs. om två söndagar. Lite kort varsel kanske men det var enda datumet som funkade om vi inte ska vänta jättelänge.
 
Vad vi ska göra på läsarträffen är inte helt bestämt än och ni får därmed vara med och komma med förslag! Men vi tänker oss runt mellistid, jag är lite inne på idén att sätta oss på ett fik någonstans och äta tillsammans. Dock måste åtminstone några beställa saker då för annars blir det knäppt haha.
 
Hursom, hör av er till mig (HannaLarsson98), Sandra (sandrabergholm) eller Tove (toverodlert) på kik om ni är intresserade eller undrar över något. Det går förstås att bara kommentera här också, eller dyka upp på träffen utan att förvarna men det är ganska skönt för oss om vi har ett hum om hur många som kommer.
 
 
Kom ihåg: Detta är ingen pro-anaträff. Du kan varken vara för tjock eller för smal och vi kommer inte att diskutera varandras kroppar. Sjukdomen sitter i huvudet så ingen dömer dig för din kroppsstorlek. Det finns inget tvång kring att prata heller om man inte vill det.
 
Kram världens bästa läsare
 
/Hanna, Tove och Sandra

Att ta hand om sig själv

Att vara sjuk innebär ofta att man isolerar sig. Man vill spendera så mycket tid som möjligt själv. Nästan alltid slutar den ensamtiden i att man gör dumma saker.
Jag har varit sjuk väldigt länge och de senaste två åren har varit extrema. Jag har övervakats av mina föräldrar i princip dygnet runt vilket gjort att jag spenderat varenda ensam stund till att göra mig själv illa på olika sätt. Det krävdes fyra månader på BUP för att bryta de beteendena och ett års DBT för att få mig själv att inse att jag kanske inte förtjänar att skadas all min vakna tid. 
 
Att skrivas in på behandlingshem har varit en stor omställning på många vis. Det allra häftigaste med det låter kanske som en skitsak och dubbelt eftersom grejen med beh-hem är att det alltid ska finnas personal men det är att jag får så mycket tid att vara ensam. 
 
Plötsligt har jag ett eget rum där jag får vara själv under längre tid än tio minuter (vilket inte hänt på 2 år) och det skulle kunna vara förödande. Men det är det inte eftersom jag vill så himla mycket nu. Jag vill sluta med det destruktiva, jag tänker inte gå ned i vikt eller förstöra min hud. Jag skulle kunna samla på mig en massa tabletter och gömma de i skrivbordslådan precis som jah gjorde hemma. Jag skulle kunna träna hela nätterna för ingen sover/sitter utanför eller i mitt rum. Men jag har ingen anledning att göra det så därför gör jag det inte.
 
 
Det är konstigt. Som att lära känna sig själv en gång till. Jag blev nästan euforisk när jag insåg att jag kunde se på serier i mitt rum själv utan att samtidigt stå i plankan. Ni fattar inte hur jävla underbart det är att ta hand om sig själv. Att kunna sätta sig i sängen, slå in sig själv i ett duntäcke och titta på halvdåliga filmer fram tills klockan tolv samtidigt som man målar naglarna. Ana säger åt mig att jag är en  självisk idiot. Att jag är världens fetaste och vidrigaste individ som den här planeten någonsin skådat. Men jag skiter i henne, för man är inte självupptagen bara för att man tar hand om sig själv och låter sig vila. Snarare tvärtom eftersom man bara kan ta hand om sin omvärld om man först tar hand om sig själv.
 
/Hanna
 

Hanna skriver om sig själv i tredjeform

Vad gör Hanna idag då? Jo hon pluggar som en tok (för allt är lätt och hennes hjärna är snabb när den får tillräckligt med näring). Så ska hon laga mat till alla ikväll och hur det går kommer hon skriva om. Sedan ska hon städa sitt rum och åka hem på hembesök.


Produktiviteten själv is back on track trots att jag håller på att bli alldeles förkyld. Jag är dock inte den enda i sjukstugan utan nästan alla ungdomar har någon form av infektion. Plus en del personal haha. Så nu gälle det för mig att dra ned på tempot. Att gå ut på promenader i minusgraderna är ca det dummaste man kan göra om man är sjuk. 

Ha en fin eftermiddag.

Förkylningspussar från Hanna



xxx

Jag är inne i en sådan fas att jag drömmer jättemycket igen. Det är i princip bara mardrömmar men med komiska inslag (så som när jag åt bacon med drottning Silvia). Inatt drömde jag dock bara en hemsk dröm.
 
Jag drömde att jag ville bli sjukast av alla i hela världen. Jag skulle bli the One som man kom att tänka på när man pratade om psyksik ohälsa. För att uppnå det hade en tjej sagt till mig att jag var tvungen att göra något olagligt (som jag inte riktigt minns vad det var). Plötsligt satt jag ensam framför ratten i en bil som susade fram i 120 kilometer i timmen på nynäsvägen. Jagad av ett tjugotal polisbilar.
 
Jag minns skräcken. Jag minns hur fruktansvärt mycket jag ångrade mig. Men nu kunde jag ju inte sluta. Det var för sent. Så jag tryckte gasen i botten på den bil jag inte kunde styra. 
 
Tillslut fick polisen tag på mig och de tvingade in mig i polisbilen tillsammans med en massa andra ungdomar som var knäppa på riktigt. Jag frågade vart jag skulle och då sa dem fängelset. I 1,5 år skulle jag sitta där helt ensam och hela mitt vanliga liv skulle rulla förbi utanför - utan mig. 
 
 
Jag minns paniken när jag vaknade. Den fruktansvärda ångesten och ångern. Vad är det för värt att vara sjukast om man måste sitta i fängelse? Vad är meningen med det om man förlorar allt som man bryr sig om? 
 
 
Jag har fuckat upp flera år av mitt liv i strävan efter den ultimata bekräftelsen. Jag har rullat mig i en lerpöl av min egen misär så länge att leran täppt för mina ögon så att jag inte längre kunnat se. Jag ångrar det. Speciellt som jag inte uppnådde något överhuvudtaget. Jag var aldrig smalast, bodde aldrig flest gånger på psyk, åkte aldrig ambulans, hade aldrig flest mediciner. Blev aldrig nöjd eller lycklig.
 
Jag blev så glad när jag insåg att det bara var en dröm. Att jag inte sitter i fängelse och även om jag förlorat stora delar av det liv jag kunnat ha så är jag ändå på väg. Jag finns och jag bryr mig om något som är viktigare än mitt midjemått. 
 
/Hanna

Min nyårsafton

Mitt nyår slutade i tårar och det var väl kanske inte så kul samtidigt som man inte ska lägga så stor vikt vid sådant. Att vissa nyårsaftnar slutar med gråt är en del av växa upp. Jag var bara glad över att jag satt på min säng i mitt varma rum tillsammans med en vuxen istället för att ligga ensam och onykter på en trottoarkant med trasiga nylonstrumpbyxor i minusgraderna. 

Dagen idag är inte särskilt kul den heller. Usch. Men jag har fixat inlägg som kommer att komma upp idag.


Kram Hanna

Hannas julafton del 2




Igår var jag glad! Det ser man på bilden ovan tycker jag. Att mat kan göra så stor skillnad på utstrålningen att det syns genom en selfie tagen i halvmörkret 5 min innan jag däckade i sängen haha (då var klockan 4)

Hade det väldigt bra igår! Fick världens finaste julklappar och tänkte försöka mig på ett videoinlägg för att visa dem. Lite läskigt men känns bra att ha något så konkret att visa haha.

Efter Kalle Anka gick jag och la mig och sov i två timmar fram till middagen, Ett väldigt klokt beslut som fick mig att fixa hela kvällen.

Nu däremot måste jag anstränga mig till det yttersta för att acceptera läget. Planet har pajat så vi har snart väntat i tre timmar på ett nytt (för en flygresa som tar 1h). Det blev struligt med måltiderna men det löste sig genom att en släktning kom med lunch till mig på flygplatsen. Dessutom fick jag gratis kaffe så då kändes det okej igen.

Hur har er jul varit? <3

/Hanna

Rest in peace



Min sista bild på bildterapin. Tänkte på er hela vägen. Nu ska hon fan dö.

/Hanna

OBS

Observera att jag ligger på min minsta normalvikt. Bmi 18 och jag har i princip inga muskler. Så tycker ni andra normalviktiga att jag har smalare ben än er så är det inbillning. Såhär kan man se ut som normalviktig! Hade jag inte varit det hade jag aldrig lagt upp bilden.

Men om ni vill kan jag ta bort den?

/Hanna


Kevin Walkers

1.  En deformerad bild måltid med potatisgratäng så som janssons frestelse, fast utan anjovis. Skinka till det.
2. Fick mina naglar förlängda, målade och glittrade av en patient här igår. Verkligen partynaglar synd att här inte fanns någon fest.
3. Köttgryta, kokt potatis och kokta minimorötter. 
 
 
 
4. Kevin Walkers. Ahahahahahaahha gud det är så brutalt roligt att jag var tvungen att visa er också!! 
5. Min nya stickning! Väldigt bra distraktion, när det går bra (inte när man får repa upp en miljons miljard gånger xnkdbzxknkxkz). En mysig halsduk till mig själv.
 
 
Nu försöker jag titta på fotbollsmatchen men det går inte så bra för koncentrationen är cirka noll. Hade i alla fall en superbra session på DBT-gruppen. Älskar alla där och kommer sakna det så sinnessjukt mycket.
 
/Hanna

Pro-Ana

Pro-Ana, Förespråkande av Anorexia eller Pro Ana där Ana är personifierad. Vad är pro-ana? Det är en kultur som främst existerar på nätet men träffar och kontakter finns även i verkligheten. Det hela handlar om att hjälpa varandra att gå ned i vikt. Man ger varandra tips och trix för att gömma så mycket mat som möjligt, träna så mycket som möjligt, äta så lite som möjligt och postar bilder på sjukligt smala tjejer (thinspo). Man stöttar alltså varandra ned i sjukdomen, ned i avgrunden. 
 
Visst låter det sjukt? Det var någon som beskrev det som en sekt och det är en ganska träffande benämning för det är verkligen galet. 
Vilka sjuka människor är det som håller på med sånt då? Hur kan de vara så genuint elaka att de försöker få andra att förstöra sina liv? 
 
Jag hatar pro-ana, det är sjukt och galet. Jag tänker inte försvara varken mina egna eller mina vänners handlingar, för det vi gjorde var fel på alla sätt och vis. Men jag ska försöka förklara så att ni förstår att vi inte är onda människor.

Det finns olika grader av hur djupt man fallit i sjukdomen. Grader som inte är kopplade till d
iagnoser överhuvudtaget utan handlar om hur ensam man är. Har man valt ätstörningen framför sina vänner i flera år har man nästan inga vänner kvar. Man kan inte heller ty sig till sin familj då denna agerar i motsatt riktning mot ens egna livsmål (gå ned i vikt). Jag vet inte hur många av er som känt extensiell ensamhet men det är en fruktansvärd känsla, verkligen den värsta i hela världen (näst efter den djupaste sorgen, men de är nära besläktade). Känner man sig så ensam betyder inget något längre. Man är djupt deprimerad och söker efter snabbaste möjliga lindring.
 
Där kommer pro-ana in. 
Det handlar inte om att man vill få folk som inte är ätstörda att bli det, eller att man önskar att alla i ens omgivning ska bli sjukligt smala. Det finns ingen sadism i det överhuvudtaget. 
Det handlar bara om gemenskap. Att lindra den galna ensamheten. 

Det är som att man förlorat all förmåga till social interaktion och det enda som finns kvar är ätstörnigen. Men människan har ett grundläggande begär till umgänge och därför blir det att man umgås kring det enda man kan, ätstörningen.
 
 
 
Pro-Ana finns på i princip alla sociala medier. Tumblr, WeHeartIt, Instagram, egna forum, facebookgrupper osv. Men framför allt är det bloggar, åtminstone i Sverige. 
 
Men det är skevt. Visst är det skevt och helt galet. 
Jag jobbar nu relativt aktivt mot pro-ana genom att skriva den här bloggen. Jag försöker att åtgärda mina gamla gärningar och få folk att förstå att man kan ha vänner med ätstörningen som gemenskap, men åt andra hållet. Att bli frisk tillsammans med någon är så otroligt mycket underbarare än att bli sjuk tillsammans med någon. Tillsammans kan vi jobba mot den galna kulturen som fötts ur alla sjuka ideal. 
 
"Men jag har inga andra vänner"
Jo, utanför sjukdomem väntar massa människor på dig. Men du ser dem inte så länge du väljer ätstörningen. Pro-ana är inget liv. Det är en grupp människor vars mål är att ta död på sig själva, om det än aldrig nämns på det viset.
 
Hoppas ingen tar illa upp eller tycker att jag uttryckt mig dumt. Säg till i sådana fall!
 
/Hanna

Babbel

Just nu liknar avdelningen mer en ungdomsgård än en sluten psykiatrisk akutvårdsavdelning. 12 personer är inskrivna trots att där egentligen bara finns åtta rum. Med andra ord delar många patienter, dock inte jag.

Gud känner mig som värsta bitterfittan som bah KAN INTE ALLA BARA SLUTA VARA SOCIALA JAG FÅR PANIK. Men så är jag inte här för att umgås och ha kul heller utan för att jag är sjuk.

Man märker verkligen skillnad på Bup och Scä. På Scä var alla sjuka, hit kommer många bara för att de mår dåligt och bara de får byta miljö blir allt mycket bättre. Samtidigt som det kan komma helt galna människor hit med alla möjliga andra psykiska sjukdomar än ätstörningar.

Det går i perioder, just idag verkar alla glada så det är lite synd att jag inte orkar delta. Men det kommer. Jag kommer hitta ett sätt att komma ur min depression. Det är bara att fortsätta i rätt riktning, ta hand om kroppen och inte handla destruktivt.

Ha en fin kväll nu!

/Hanna


Lite svammel

Håller på att sammanställa alla frågor vi fick till frågestunden, har tagit en halvtimme och jag har inte ens börjat svara än haha. Men vi är superglada över alla frågor och svaren kommer att komma i omgångar, så oroa er inte ifall era frågor inte svaras på i första inlägget, vi kommer sprida ut det så att det inte blir så trist att läsa.
 
Idag åt jag Mannafrutti vilket var det godaste jag ätit på flera år. På riktigt, godare än glass?!? Visste att jag älskad det när jag var yngre men såhär gott aaah helt crazy. Men kul!
 
Var också på teater samt hemma hos världens bästa Klara, en bra dag med andra ord! 
 
Nu ska jag börja svara på alla frågor. 19.30 är det kvällsmellis, 20.00 Så mycket bättre och 21.30 Downtown Abbey (!!!). Hoppas att någon eller några av mina familjemedlemmar kommer hit ikväll men vi får se hur det blir.
 
Låt inte ångesten förstöra eran kväll, ibland måste man få vila och lördagkvällar är den perfekta tidpunkten. 
 
/Hanna
 
 
 

Keep swimming

 
En pissig dag som nu äntligen är över. Puh, hoppas sova gott inatt i alla fall. Har inte ork att berätta om nya utmaningar från Scä-mötet men gör det snart! Slänger in lite pepp både till er och till mig själv.
 
Imorgon är en läskig dag eftersom jag ska på mitt första Soc-möte och vi ska prata om behandlingshem. Allt lutar nu mot att det blir b-hem eftersom jag inte fungerar. Men bättre det än att jag kommer hem och fortsätter i samma spår som de senaste två åren. Trots att det förstås är skittungt att se framför sig flera månader av instängdhet. Fast vi får se hur der blir, fortsätter ge er all info jag har!
 
 
 
/Hanna

Frågestund

 
 
Japp, nu är det dags för frågestund! Känn er fria att fråga precis vad som helst, det vi tycker är olämpligt för den här bloggen (t.ex. siffror överlag) kommer vi helt enkelt inte svara på. Men annars är det bara att fråga, oavsett om det gäller sjukdom eller oss som personer. Ställ frågor till alla tre eller bara en av oss. Gärna många så blir vi glada.
 
Kram!
 
/Hanna, Tove och Sandra
 
(Är mkt stolt är collaget, japp. /Hanna)

Få folk att lyssna!

Ny dag, nya tag och faktiskt så känna det mycket bättre nu än igår! Hade nämnligen ett superbra möte med mitt team. Säga vad man vill om att sjuksköterskor och behandlare här knappt är utbildade inom psykologi, men lyssna kan dem till skillnad från en stor andel av alla läkare och terapeuter inom bup. Men jag förstår att det inte är lätt att uttrycka vad man vill alla gånger. En av mina främsta förmågor är att formulera mig så att folk i min omgivning kan förstå hur jag känner och tänker, men till och med för mig var det skitsvårt att idag få fram vad jag ville.
Försök! Det kan aldrig bli värre än att det fortsätter som innan och ofta är folk bättre på atr lyssna än man tror bara man ger dem en chans. Använd Jag-budskap, låt den andra parten tala till punkt och var lugn hela tiden. Då uppnår man nästan alltid resultat.
 
 
Nu sitter jag på sängkanten, färdigsminkad med stjärnor under ögonen och väntar på att tiden ska gå. För idag ska jag träffa världens bästa Elza (som är hipphipphurra underbar). Ska fika mellis med henne på mitt stammisfik, Fåtöljen haha. Ska våga utmana mig någon gång snart men tills vidare är det viktigast att jag kommer ut!
 
Ha en bra dag alla<3
 
/Hanna

Tidigare inlägg