-

Att fly från känslor och trauman

Alla människor har nog flytt någon gång. Inte från ett fysiskt hot utan från sina känslor. Från sådant som varit för jobbigt för att orka erkänna för gör man det går det inte längre att fly. De allra flesta tar ändå tag i det jobbiga förr eller senare. Man gråter en kväll och så är det bra med det. Man kan berätta för sina vänner eller familj, få en kram och sedan gå vidare.

Jag har spenderat ett liv på flykt från verkligheten och dess känslostormar. Jag har testat vartenda destruktivt beteende på kartan. Vissa har jag använt mer frekvent så som svält och självskada men det finns en hel uppsjö med andra beteenden jag också använt mig av i någon mån. Ett exempel är killar och alkohol. Ett annat är att skapa yttre kaos i sådan grad att polis och ambulans måste tillkallas.

Jag har gjort vad som helst, precis vad som helst, för att slippa känna mina känslor. Det har inte varit ett medvetet val. Faktum är att det var förrän idag, när jag satt på sjukhussängen på ytterligare en låst psykiatrisk avdelning, som jag insåg vad det är jag gör. Att allt jag gör är att fly. Jag är beredd att betala vilket pris som helst, till och med mitt liv, bara jag inte behöver stanna upp och känna.

Problemet är bara att mitt flyktbeteende blir ett moment 22. Jag är så desperat efter saker som dämpar min sorg att jag försätter mig själv i situationer som skadar mig. Situationer där andra människor skadar mig. Och för att slippa känna all smärta och sorg som kommer sig utav det så fortsätter jag att söka de snabba kickarna i destruktivitet.

Jag vet inte hur länge jag hade kunnat fortsätta såhär. Inte särskilt länge till tror jag. Det kommer jag aldrig få reda på för nu är alla korten redan uppe på borden. Min psykolog fick tag i en liten tråd som när hon drog i den visade sig sitta fast i en enorm trasslig boll. Hon sa ord som gjorde att jag inte längre kunde leva i förnekelse. Hon sa orden sexuella övergrepp och misshandel och det fick alla mina murar att rasa. Bara när jag sitter och skriver det här så vill jag backa tillbaka och radera de orden ur texten. Skammen är så genomträngande och brutal. Skammen över att jag håller på att fåna mig över små skitsaker när jag bara borde rycka upp mig.

Problemet är att det är vad jag gjort. Ett halvt liv har jag ryckt upp mig och det har gjort sönder varenda millimeter av min självomsorg. Det har fått mig att gång på gång på gång kliva över mina egna gränser igen. Det har fått mig att känna existentiell ensamhet. Sådan som värker hela vägen in i själen.

Jag har i dagsläget ingen bra slutsats med det här inlägget haha. Jag är precis i början av en traumabehandling där varje session får mig att tappa fotfästet. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte längre kunna blunda inför allt som hänt. Men jag ville ändå skriva det här. Framför allt för min egen skull men också för att det kanske kan stötta någon annan i en liknande situation. Det om något är ju syftet med den här bloggen. Att vi aldrig är ensamma. Nu om någonsin behöver jag minnas det för känslan av den där ensamheten är det som får mig att fortsätta ta till destruktivitet.

Tack för att ni läser. Tack för era fina kommentarer. Tack för att ni aldrig slutar kämpa.

 

Tusen varma kramar

Hanna


Att vara snäll mot sig själv

För majoriteten av mänskligheten är det en självklarhet, det att inte vilja sig själv ont. För de allra flesta människor skulle det kännas fruktansvärt onaturligt att självmant utsätta sig för sådant som skadar en. Men vi är inte majoriteten, jag är inte majoriteten. 
 
För mig är det invanda beteendemönstret att fulltsändigt skita i om jag utsätter mig för såväl psykisk som fysisk smärta. Det är inte så konstigt egentligen, att man inte har någon vidare överlevnadsinstinkt när man mår så dåligt att man dagligen funderar på att aktivt avsluta sitt liv.
 
Det värsta med det är att det är en ond cirkel. Ju mer du skadar dig själv desto sämre mår du. Ju mer jag svultit mig själv, skurit i min kropp och gått över mina egna gränser på varenda möjlig nivå så har jag mått sämre och då har jag haft ännu större motivation att fortsätta skada mig. Just för att det ger en kortsiktig lättnad. Som att jag gör rätt för världen. Jag är ju det vidrigaste kreaturet på jorden så om jag skadar mig så har jag i alla fall gjort något rätt, det enda rätta värdelösa, inkompetenta jag kan göra. 
 
Att bryta den kedjan av destruktivitet var för mig ett aktivt val. För ett år sedan bestämde jag mig för att sluta hata mig själv. Jag önskar att jag kunde säga att det var då det vände. Så var det inte. Det senaste året har varit hemskt men det har i perioder också varit bättre än någonsin tidigare. För första gången i mitt liv kan jag må bra på riktigt. 
 
Just nu mår jag jättedåligt eftersom jag börjat med bearbetningen av all skit jag och andra utsatt min kropp och mitt pyske för. Jag har blundat så länge. Inte berättat eftersom jag ju ändå inte är värd något. Inte berättat på grund av skammen. Inte berättat för att jag då inte behövt erkänna det ens för mig själv. Så plötsligt en terapisession brast det och verkligheten vällde fram. Okontrollerbart smärtsam och svart. 
 
Samtidigt är det ur just det som jag haft möjligheten att börja jobba på riktigt. För ska jag bli frisk, ska jag kunna må bra hela vägen in i hjärtat, så kan jag inte fortsätta att begå våld på min kropp. Och jag kan inte fortsätta låta andra göra det heller. 
 
Nu sitter jag i min lägenhet på behandlingshemmet och pluggar matte. Jag hade kontinuerlig kontakt med min psykolog under hela dagen igår och vi la upp en plan som gick ut på att jag skulle försöka följa min planering men om det inte gick så skulle jag frivilligt lägga in mig för att undvika destruktivtitet. Igår var jag på väg till St Göran flera gånger men bestämde mig varje gång för att försöka lite, lite till. 
 
Och nu mår jag faktiskt lite bättre. Kanske är det för att jag kapslat in känslorna igen, kanske är det för att jag faktiskt lyckats ta mig över den värsta puckeln. Men framför allt tror jag att det har att göra med att jag verkligen, verkligen, verkligen har varit snäll mot mig själv. Jag har träffat vänner som får mig att må bra, jag har sagt ifrån och jag har unnat mig själv god mat trots att det hamnade lite utanför mitt gamla tvångskalorispann. Dessutom var jag och shoppade jeans igår, en aktivitet jag skjutit på i ett och ett halvt år eftersom det är så otroligt ångestskapande. Men jag tänkte att när jag redan var på botten måendemässigt så var det lika bra att få det där förbannade jeansköpet avklarat. Och jag klarade det så nu har jag äntligen ett par hela jeans igen. 
 
Förlåt för denna plötsliga comeback. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva det här. Blir så rörd varje gång jag går in på blogg.se och ser att ni fortfarande är otroligt många som kikar in här varje dag trots kass uppdatering. Ni är bäst. Ni är verkligen det och om ni bestämmer er för att tro på det så kommer era liv kunna bli mycket, mycket bättre. 
 
En oändlig massa kramar
 
Hanna
 
På toppen av Ngorongorokratern i Tanzania i somras. Mänsklighetens vagga.
 
 
 
 
 

Mösspåtagning och sorg

Det är den sista skoldagen innan valborgsmässoafton och Stockholm fylls av skrattande ungdomar där varje noggrant stylad frisyr pryds av en studentmössa. Alkoholen blandas med uppsluppna diskussioner och lyckliga kramar. Det är den tjugoåttonde april, dagen för  mösspåtagning, och jag står på skolgården tillsammans med mina klasskamrater. Jag spänner käkarna och ler i ett försök att också vara där.

Men jag är inte där för det var här du tog slut. Den tjugoåttonde april var du, precis som jag är nu, arton år gammal men istället för att vifta med din studentmössa valde du att avsluta ditt liv.

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen när jag tar av mig mössan och påbörjar färden hemåt. Egentligen har festen knappt börjat men jag står inte ut längre och i rulltrappan på Centralstationen tappar den första tåren taget om mina ögonfransar.

Jag gråter för att du inte fick den vård du behövde för att orka med att leva. Jag gråter för att självmord är den vanligaste dödsorsaken hos unga och ändå finns inga större planer på att ändra varken psykiatrin eller skolan. Jag gråter för att sedan den här dagen förra året har ytterligare över 1000 personer varit så desperata att de valt att avsluta sina liv och ännu fler har gjort försök som misslyckats.

Det finns få saker som gör mig så förbannad som folk som anser att det är upp till varje människa att välja ifall de inte längre ska leva. Att vi inte borde lägga så stora resurser på att rädda dessa människor om de ändå inte uppskattar livet.

Hade det varit på det sättet, att folk faktiskt velat dö på riktigt, så hade jag kanske varit benägen att hålla med. Men majoriteten av de som tar sitt liv gör inte det för att de vill, utan för att de inte vet vad de ska göra annars. Det är den sista, mest desperata handling en människa kan utföra för att få slut på det som värker så. Jag vet för jag var en av dem som kunde räddas. Jag hade tur, en tur flera av mina vänner inte hade, därför står jag här idag med ett liv jag älskar och ska snart ta studenten. Hade jag inte blivit omhändertagen, fått flytta in på behandlingshem, haft möjligheten att gå i intensiva öppenvårdsbehandlingar anpassade efter mina behov - då hade jag också legat där kremerad under ett tjockt lager jord utan en studentmössa, eller ens grundskoleexamen, bredvid mig i kistan.

Det skymmer över Kungsholmskyrka. Majoriteten av mina vänner dricker mousserande på en uteservering för att fortsätta firandet men jag väljer att slå mig ned i minneslunden tillsammans med de som inte har den möjligheten. Jag tänder ett gravljus och placerar det bland en mindre skara andra ljus. Lågan fladdrar lätt i den kyliga vårvinden och det gör så ont för jag vet att nästa år när jag är tillbaka här så kommer ytterligare tusentals ha förlorat sina liv för att vi inte prioriterar den vård som i välfärdssamhället Sverige borde ses som en mänsklig rättighet.

 
/H

 
 

Självhat del 1 - Varför jag hatar mig själv

Jag tänkte skriva om självhat, ett fenomen jag nämnt i förbifarten vid ett flertal tillfällen. För vad är det egentligen jag menar när jag pratar om självhat, vad är mina tankar kring det och hur kommer det sig att jag började hata mig själv? 
 
Det är väl inte direkt en särskilt kontroversiell åsikt att mena på att det ställs väldigt höga krav på kvinnor i samhället. Det är som att vi är indoktrinerade i att aldrig vara tillräckligt, alltid behöva bli lite vackrare, prestera lite högre, synas lite mer. Vissa personer tar det med en klackspark medan andra, likt mig, är mer känsliga. Det är som att jag suger åt mig vartenda ideal och krav som någon någonsin yttrat i min närhet. Med andra ord - jag har alltid varit ett osäkert barn och haft en dålig självkänsla. 
 
Under min uppväxt fick jag utstå några års mobbning och det var väl där som det började på riktigt. Det enda skydd jag hade mot deras ord och handlingar var att börja behandla mig själv likadant. För om jag instämde i att jag var ful så kunde de inte säga något mer. Det var också här som jag började kontrollera maten för att förändra kroppen samhällets skeva ideal fått mig att hata, påhejad av de som mobbade mig. 
 
Sen blev allt en enda nedåtgående spiral. Jag skadade mig för att jag hatade mig själv och då berättade jag rent fysiskt för mig själv att jag var värd att hata vilket gjorde att jag hatade mig själv ännu mer. Det gick så långt att jag upprättade ett straffsystem där jag var tvångsmässigt straffade mig själv genom destruktivitet. Det var ett orubbligt system för det fanns ingen logik, ingen logik mer än att jag hade bestämt mig för att jag var värdelös. Ja, inte bara värdelös utan det mest vidriga, patetiskt äckliga kräk som någonsin vandrat på den här jorden. 
 
Det är svårt att förklara för någon som själv aldrig hatat sig själv men jag vet att ni (tyvärr) är många där ute som haft samma inställning till er själva som jag har haft. Jag fick frågan om det jag hatar med mig själv är min personlighet eller mitt utseende och svaret är både ja och nej. Jag hatar både mitt utseende och min personlighet samtidigt som jag kan tycka att jag är snygg ibland men fortfarande hata mig själv lika mycket. Det handlar liksom mer om att jag har hatar mig själv som människa, bara det faktum att jag existerar liksom. 
 
 
Jag har redan skrivit långt så jag tänkte att det här får bli del 1 av 2. I nästa inlägg skriver jag om hur det kommer sig att jag pratar om det här i dåtid. Alltså hur man slutar hata sig själv. 
 
 
 
/Hanna

Kedjeanalys

Hej mina fina! Jag går ju som välbekant min andra omgång DBT och eftersom det är den bästa terapiform jag någonsin testat och den hjälpt mig så mycket med ätstörningen så kommer några kommande inlägg handla om olika saker jag lärt mig i DBT:n. 
 
En bas i DBT är att reda ut varför du agerar destruktivt och vad du hade kunnat göra istället. För detta används kedjeanalyser och jag tänkte guida er genom ett exempel på en kedja vad gäller ätstörningar. Den är på hittad men detta skulle lika gärna kunnat hända i verkligheten. 
 
Här har vi hela kedjan. Nedanför har jag fotat lite närmare så att det blir lättare att se. 
 
1. Sårbarhetsfaktorer. Det vill säga sådant som gör dig mer känslig för yttre påfrestningar. Till exempel att du är förkyld, har ätit eller sovit dåligt. Dessa är viktiga att skriva upp för att förstå varför reaktionen blev så stark.
2. Trigger. Den händelse som startade känslopåslaget. I det här exemplet är det en släkting som sagt att du borde börja träna. 
3. Det triggar igång de tankar som står i tankerutan. I DBT jobbar man jättemycket med att tankar ger upphov till känslor, bara att det ibland går så snabbt att man inte ens registrerar vad man tänkt. Därför är det så bra att skriva upp.  
 
4. Primära känslor. Jag ska skriva mer om primära och sekundära känslor i ett annat inlägg men det är viktigt att skilja på den primära känslan, det vill säga grundkänslan som sedan ger upphov till de sekundära känslorna. I det här fallet är det rädsla för att folk ska tro att du är lat och rädsla för att du har en kropp som är fel för att du inte tränar. 
5. Sekundära känslor. De känslor som håller i sig och som du lider av. 
 
6. Impuls. På grund av ångesten och skamkänslan så får du en impuls att hoppa över mellanmål och att smygträna på toaletten. Fram tills nu kan du inte styra över kedjan men i det här steget kan du antingen välja den övre vägen där du agerar på impulsen, eller den nedre vägen där du gör något konstruktivt istället. 
 
7.1. Kortsiktiga konsekvenser av att handla på impulsen är att skammen och ångesten minskar, precis som det nästan alltid gör när man gör något destruktivt. 
8.1. De långsiktiga konsekvenserna blir de som står i dn bubblan. 
 
7.2. Du använder färdigheter, det vill säga, du gör något konstruktivt istället för destruktivt. I bubblan har jag skrivit upp färdigheter som är hjälpsamma i en sån situation och jag tänkte ta upp alla de punkterna i ett senare inlägg. 
8.2. Kortsiktiga konsekvenser av att agera konstruktivt (använda färdigheter) är att du förmodligen måste stå ut med skammen och ångesten en stund. 
9.2. De långsiktiga konsekvenserna blir en minskad ångest, mindre träningstvång och du tar ett steg mot ett lyckligare liv. 
 
Sådana här kedjor går att använda i precis vilken situation som helst och för mig är det väldigt hjälpsamt eftersom det gör det lättare att fatta bättre beslut, om inte den här gången så åtminstone nästa gång. Så ni får gärna testa! Jag har faktiskt gjort en egen mall till er så kan ni skriva ut hur många tomma kedjor som helst, redo att fylla i. 
 
 
Vad tyckte ni om det här inlägget?
 
Ha en fin dag. 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Q/A ärr

Triggervarning för självskadebeteende.

 

"Jag skulle vilja att du skriver om själskadebeteende i form utav att skära sig. Mer liksom, hur du har hanterar dina ärr, folks blickar/kommentarer. Har du ärr på stora delar av kroppen? Döljer du eller är du öppen med det?"

Jag tycker att det är svårare att prata om självskadebeteendet eftersom det är ännu mer stigmatiserat än att prata om ätstörningar (speciellt vad gäller anorexi, vilket är min diagnos). Något som bara gör det ännu mer angeläget att prata om. 

Lite nödvändig bakgrundsinformation är väl att jag började skära mig när jag var tretton då jag var deprimerad på grund av svält och ångesten blivit outhärdlig. Det är en av de dumma sakerna med internet, att jag så tidigt komma i kontakt med den sjuka kulturen där det var mer regel än undantag att skada sig. Det första två åren var ärr något jag eftertraktade, ju större och fler desto bättre. Samtidigt som jag såg till att noga dölja såren från min omgivning. Jag började skära mig så att ärren skulle täckas av trosorna men den huden räckte inte så länge. Nu består mina höfter och övre delen av låren till hundra procent av ärrvävnad. Har liksom ingen "vanlig" hud kvar. 

Att jag har majoriteten av mina ärr på höfterna innebär att så länge jag inte har badkläder så döljs de från omgivningen. Jag tror faktiskt att stora delar av min omgivning inte ens vet om att jag har ärr. Det har på ett sätt varit skönt eftersom jag sluppit förklara mig, samtidigt som det gjort skamkänslan ännu större. En sak jag skäms för än idag är att jag inte vågade berätta för mina bästa vänner om att jag hade ett självskadebeteende förrän typ förra året? Helt jävla sjukt, men jag skämdes så mycket och ju längre jag hade ljugit desto svårare blev det att berätta. Det begränsade mig väldigt mycket, till exempel var det här den första sommaren på fyra år som jag badat i bikini. 

När jag började gymnasiet gjorde jag ett aktivt val att inte dölja mina ärr i omklädningsrummet. Det var sjuuuukt jobbigt och läskigt de första gångerna men folk är så himla fina och förstående i min skola så jag har inte fått en endaste kommentar. Att de här helt okända människorna tog det så bra gjorde att jag så småningom vågade berätta för mina gamla vänner också (vilket om möjligt var ännu svårare).

Som svar på din fråga så har jag generellt fått lite kommentarer om mina ärr eftersom jag döljer dem 99% av tiden (av rimliga skäl haha, skulle bli himla kallt att gå omkring utan byxor) men jag har några spridda ärr på andra ställen av kroppen också som jag varit tvungen att svara på frågor om.  Frågor ställda i största välmening men det blir ändå alltid väldigt tyst när man säger att man "gjort det själv" när folk förväntar sig att man opererats eller så. Speciellt när det är väldigt stora ärr så tror jag att folk kan tycka att det är obehagligt, vilket jag verkligen kan förstå. Själv är man ju så otroligt avtrubbad efter dessa år (min smärttröskel är ungefär i höjd med taket, fråga vem som helst som känner mig) men man får inte glömma att det faktiskt inte är ett "normalt" eller "friskt" beteende att skära i sin egen hud.

 

Mitt generella tips är att vara så öppen som möjligt med närstående som själva inte har problem och då skulle bli triggade. Att minska skammen får i alla fall mig att må bättre och om jag vet att folk får reda på att jag skadat mig så finns det mer inre motstånd mot att göra det. 

 

Försökte förgäves hitta en bild från den här tiden (då jag var 13) där jag ler på riktigt. Det här var det närmaste jag kom haha. Ni får i alla fall en glimt av min naturliga hårfärg!
 
Har ni fler frågor om det här eller annat är det bara att kommentera så ska jag svara så gott jag kan. Övriga svar är också på väg! Superbra frågor, det gör det väldigt mycket lättare att blogga. 
 
Kram
 
Hanna
 

 


Om att känslor inte är materia

 
Hej alla fina! Jag ser i statistiken att det har tittat in väldigt många nya personer här vilket verkligen är superkul trots att jag är ungefär sämst på att uppdatera. Jag briefade er ju lite kort om läget i förra inlägget. Som det ser ut nu så kommer jag att flytta till ett nytt boende med mer stöd eftersom där jag bott nu verkligen inte fungerat. Sen har jag blivit remitterad till dagvård på SCÄ också men det är osäkert om jag kommer att få börja där. Ska på "djupintervju" någon gång nu innan jul sen får vi se. Jag lovar att hålla er uppdaterade!
 
Trots att mycket går åt helvete atm så lär jag mig otroligt mycket grejer i DBT som jag tänkte att jag skulle dela med er här. 
 

 
Det jag tänkte prata om idag är något som säkert är helt självklart för de flesta välfungerande personerna men som för mig är en ny, revolutionerande upptäckt. Nämligen att känslor inte är materia. Det låter ju fett obvious, men låt mig förklara. 
 
Tidigare har jag alltid resonerat så att om jag inte "botar" en negativ känsla genom att vara destruktiv så kommer den känslan att finnas kvar. Jag 
 
kanske kan skjuta upp att må akut dåligt genom att trycka undan känslorna men de kommer ändå alltid att finnas kvar tills jag gör något destruktivt (i mitt fall har det främst handlat om svält och självskadande). När jag utövat mitt destruktiva beteende så går känslobehållaren ned på noll igen och jag kan börja om. 
 
Med det resonemanget har det tyckts meningslöst att inte vara destruktiv eftersom känslorna inte försvinner. "De kanske försvinner i stunden men de kommer alltid tillbaka".
 
Huvudet på spiken Hanna! "De kanske försvinner i stunden", svar ja. De kommer definitivt att försvinna tillslut även om jag inte är destruktiv. Har du någonsin varit med om en känsla som aldrig gått över? Nej, precis. Oavsett om det känns så och att känslan kan vara så oerhört stark att det känns som att man ska implodera så går den alltid över. Det gör känslor. 
 
"...men de kommer alltid tillbaka", ja, med största sannolikhet. MEN! Det kommer inte att vara samma känsla som jag hade tidigare. Det kommer kanske vara en känsla som känns likadant men det kommer inte vara samma känsla för känslor kan inte bestå. Det är nervimpulser och hormoner, det är inte saker som läggs på hög likt kläder du gömmer under sängen för att slippa städa.
 
Att inse det har gjort otroligt stor skillnad för mig. Plötsligt finns det nämligen en mening med att stå emot impulserna. För om jag står ut med den hemska känslan jag har just nu utan att göra något destruktivt så kommer den att gå över. Precis lika mycket som den kommer att gå över om jag skadar mig, om än inte lika omedelbart. Och skillnaden är att jag då har tagit ett steg mot att må bättre på sikt. 
 
Låter kanske jätteflummigt men ville i alla fall dela med mig för det är värt det om det finns en enda person där ute som blir lite hjälpt av det jag skriver. 
 
Här är en helt orelaterad vimmelbild på mig och en av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon glider dock (tyvärr) inte omkring i Kill Bill-dräkt om vardagarna utan den är explicit för Halloween. 
 
Nu ska jag sluta babbla och ta mina sömnisar. Vi hörs!
 
Puss
 
Hanna
 
 

Att visa eller inte visa sina ärr

Liksom med många andra saker inom psykisk ohälsa är det här en svår fråga. Vad är att bryta ett tabu, att inte behöva skämmas för att man mått och mår dåligt, och när triggar man andra?
 
Att skada sig själv är ett tabu i samhället och på ett sätt är det så jävla sunt för det är inte normalt att skada sig. Samtidigt ska man inte behöva lida hela livet för att man mådde dåligt när man var yngre. Det räcker liksom med att man själv ständigt påminns om sin historia när man ser märkena på huden, man ska inte behöva höra elaka kommentarer från omgivningen. Framför allt ska man inte bli dömd för det på till exempel arbetsintervjuer. 
 
Det betyder inte att det inte är okej att fråga, för det är det. Jag förstår verkligen att man undrar när man ser någon med massa ärr och är det någon i ens närhet så skulle i alla fall jag tycka att det vore konstigt om man inte frågade. Jag tycker att det är skönare att man pratar om det en gång och sedan är det liksom gjort. Jag är ju fortfarande samma människa fast jag har onormala märken på min hud.
 
Generellt tycker jag alltså att man ska kunna visa sina ärr utan att skämmas. Tyvärr finns det en kultur kring att vara sjukast och på samma sätt som man kan tävla om att vara smalast så tävlar folk om att skada sig mest. Umgås man därför med andra personer med självskadebeteenden tycker jag verkligen att man ska tänka över huruvida man bör visa sina ärr i den situationen. Kanske gör det mer skada för den man umgås med än det är jobbigt att ha en långärmad tröja eller byxor på sig just då. 
 
Sedan är det också stor skillnad på hur gamla ärren är och att visa sår är självklart inte okej. Framför allt inte att lägga upp bilder på sånt på nätet där vem som helst kan se. Ofta är det ens sjuka vänner som blir mest triggade. 
 
Vill också påminna er om att det aldrig är ett hållbart att skada sig i längden och att det finns så mycket annat fint där ute. 
 
 
Bild från i somras, tagen av Jessica (ni kan hitta hennes blogg till höger)
 
 
Många kramar
 
Hanna
 
 
 
 

Vad är ett självskadebeteende och vad gör jag?

Vad räknas som ett självskadebeteende?
Liksom det mesta som har med psykisk ohälsa att göra finns det ingen hundraprocent bestämd definition. Jag skulle säga att ett självskadebeteende är ett beteende där du på något vis medvetet utsätter dig själv, oftast din kropp men inte alltid, för lidande. Det som man pratar mest om i medierna är ungdomar som skär sig och det är väl ett av de självskadesätt som är lättast att sätta fingret på. Antingen skär du dig eller så skär du dig inte (och då räknas även rispningar, nålstick osv). 
 
För vissa är självsvält ett självskadebeteende. Man har ångest över sin kropp och hoppar över ett extra mål för att straffa sig själv, för att få känna något annat än ångest (obs obs obs det fungerar inte). Men för vissa är självsvält inte alls ett självskadebeteende utan sker av en annan anledning. Det är egentligen inte så jätteviktigt mer än att det kan bli lättare att prata om i terapi ifall jag förstår varför just jag har mina problem. 
 
Exakt samma sak gäller med kräkningar och tvångsmässig träning, men självskadebeteenden finns i ännu fler former som sexmissbruk, överdoser, etcetra, etcetra. 
 
Om du undrar ifall du har ett självskadebeteende kan du ställa dig följande frågor:
  • Utför jag det här beteendet för att slippa ifrån obehagskänslor eller straffa mig själv?
  • Skadar det här beteendet min kropp eller mitt psyke?
 
Vad gör jag om jag har ett självskadebeteende?
Tyvärr måste du göra det som du minst av allt vill göra i den situationen och det är att berätta för någon. Det finns säkert personer som skadat sig litegrann och sen lyckats sluta på egen hand men om detta har blivit ett stort problem i ditt liv är det väldigt svårt att klara av det själv. Ibland räcker det att prata med en förälder/annan vuxen eller, om man själv är vuxen, med en vän/annan vuxen person. Ibland känns det som det lättaste och ibland känns det helt omöjligt att prata med någon man känner om problemen. 
 
Vill du inte prata med någon i din närhet eller har testat det men det inte hjälper så sök hjälp! Som Tilia skanderar, ensam är inte starkast. Jag sökte hjälp hos ungdomsmottagningen när jag var 13. Fick snabbt tid hos en kurator som var utbildad, hade många tidigare erfarenheter av självskadande tjejer och var en god lyssnare. 
Vill man inte till Ungdomsmottagningen eller skolkuratorn finns SHEDO och Tilia, två organisation med olika stödfunktioner (bla.a jourmail och stödchatt) för folk med ätstörningar, självskadebeteenden men även andra sorters psykisk ohälsa. Titta gärna in där, det kan vara ett bra första steg och de finns alltid oavsett om man är i behandling redan eller aldrig har träffat en psykolog. 
 
Går det för långt så tveka inte att söka hjälp inom psykiatrin. BUP för barn under 18 och vuxenpsykiatrin för de över 18. Jag kan verkligen rekommendera DBT vilket är en behandlingsform jag kan skriva mer om ifall intresse finns. Har även hört en del bra grejer om MBT. 
 
 
Vad gör jag om jag misstänker eller vet att en anhörig har ett självskadebeteende?
Du måste säga ifrån! Om du är vän eller annan anhörig så prata först med personen men om det inte hjälper så informera vårdnadshavare. Det är aldrig ditt ansvar som vän att se till att din kompis inte skär sig eller tvångstränar. Det är fantastiskt att ha en stöttande vän vid sin sida men det sista man vill som sjuk är att vännen ska må dåligt för att man själv mår dåligt. Jag tycker den där syrgasmasken på flygplanen är så bra, sätt alltid på dig din egen innan du sätter på ditt barns. Ta alltid hand om dig själv först. 
 
Om du inte är vårdnadshavare för då måste du agera. Ditt barn kommer med stor sannolikhet att bli argt på dig men ta samtalet (eller snarare samtalen) ändå. Tveka inte att söka utomståendes hjälp, för mig var det helt omöjligt att ta hjälp av mina föräldrar fast de fanns där med allt tänkbart stöd. 
 
Viktigast för mig har alltid varit att omgivningen inte accepterat mitt självskadebeteende. De mest triggande kommentarerna i världen är att det är bra att jag inte skar mig lika djupt den här gången (fälld av personal på BUP-akuten, säger ju en del tyvärr). Mängden självskadande är egentligen oväsentlig. Det är själva handlingen som är grejen. Att gå emot alla kroppens instinkter för att man inte står ut med sina känslor och hatar sig själv så mycket. Sedan betyder inte det att man inte ska reagera ytterligare ifall någons självskadebeteende blir direkt hotande för hälsan. Det är farliga grejer. Det finns många exempel på personer som skurit av nerver och tappat känseln eller till och med blivit förlamade. Människor som skadat sig så illa att man dör fast det inte varit meningen. 
 
Det är alltså inga smågrejer det här och stegen vidare från den där första rispan, första skippade måltiden, första situpsen, är alldeles för lätta. Det är bättre att agera för tidigt än försent, samtidigt som man får försöka att inte trigga igång något hos personen.
 

Ursäktar för babbel och eventuell förvirring, hoppas ni förstått vad jag menat i alla fall. Fler inlägg om detta kommer. Undrar ni något så är det bara att kommentera. 
 
Kram 
 
Hanna
 

Självskadebeteende

Jag har alltid varit väldigt öppen om min ätstörning i den här bloggen, det är liksom det den bygger på. Men samtidigt har jag många andra relaterade problem jag pratat väldigt lite om. Jag tror inte det är enbart något negativt eftersom jag inte varit redo att skriva om det, även om jag nämnt det i förbigående vid ett flertal tillfällen. Hursomhelst kommer här ett litet klargörande och början på ett flertal inlägg som förhoppningsvis kan hjälpa någon där ute som själv är, eller känner någon som är, i samma situation.  
 
Jag har ett självskadebeteende och har haft det sen jag var tretton. Det är något jag skämts över, fortfarande skäms över. Jag vet inte varför det blivit så att jag aldrig pratat om det, på något sätt har det känts lättare att bara säga att jag har anorexi för det förstår människor (åtminstone till en viss mån). Det är verkligen ett tabu att skära sig, samtidigt som väldigt många ungdomar har testat det någon gång. 
 
Det är svårt att skriva om det här på ett sätt som inte triggar. Ett sätt som inte normaliserar att göra illa sig själv för att kunna hantera vardagen. Det är aldrig, aldrig, aldrig någonsin okej att skada sig själv. Det är inte normalt även om det kan kännas så när man vistas inom vissa kretsar. Att skada sig gör aldrig att du mår bättre i längden, däremot är det fruktansvärt beroendeframkallande. Det blir en negativ spiral där man mår bättre i stunden men sämre i längden, precis som med vilket missbruk som helst. 
 
Jag tänker att det inte är relevant att beskriva hur mycket jag skadat mig och vad det fått för fysiska konsekvenser. Det räcker att ni vet att det varit omfattande, periodvis väldigt "allvarligt" (fast det är allt självskadebeteende), och att det fortfarande händer att jag får återfall (men att jag förhoppningsvis fått mitt sista).  
 
Jag märker att det här inlägget inte är särskilt upplyftande att läsa och ni ska veta att det inte är helt enkelt att skriva heller. Ni anar inte hur många gånger jag skrivit det här inlägget. Tänk publicera men sparat det som utkast. Loggat ut. Loggat in. Raderat utkastet. Det
 
finns så mycket att skriva om att det här bara är början, en introduktion för att ni ska förstå att jag vet vad jag pratar om i framtida inlägg. 
 
Det kommer många fler inlägg där jag berättar mer om vad som händer i kroppen, vad skadandet kan få för konsekvenser, vad man kan göra istället osv. Har ni något ni vill att jag ska ta upp så skriv i kommentarerna eller maila. 
 
Ett självskadebteende behöver inte innebära att man skär sig heller. Det finns otroligt många sätt att skada sin kropp på där träning, kräkning och svält är några av sätten. Men mer om det också. 
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
PS. Nu drar jag till USA i två veckor. Lär inte posta så mycket komplicerade grejer men tänkte att ni ska få dela lite av mina äventyr och se vad mycket gott jag äter! Jag ska svara på era kommentarer så fort jag kan, blir jätteglad varje gång jag får en notis om att ni skrivit något nytt. Det gör det värt att blogga. 
Vi ses på andra sidan atlanten!

Allhelgonaafton

Det är lördag och allhelgona. Det är bara strax efter lunchtid men Skogskyrkogårdens minneslund är redan fylld av blommor och ljus. Jag var här för exakt ett år sedan tillsammans med en nära vän. Vi tände ljus för hennes bror som gått bort på grund av droger. 

Livet är skört. Under våren tog två vänner till mig livet av sig. I höstas somnade min 103-åriga gammelfarmor in på ett ålderdomshem i södra Stockholm.

Jag tänder mitt ljus med fumliga händer och tänker på alla unga liv som gått till spillo. Hur psykisk ohälsa faktiskt är på liv och död. Jag tänker på alla de som dött av droger. På de vars självskadebeteende slutade abrupt tillsammans med livet. Jag tänker på alla kvinnor vars hjärtan slutligen stannat efter år av svält. Jag tänker på hur det är att må så fruktansvärt dåligt att allt ovanstående känns lockande, att döden tycks vara den enda utvägen. 

Jag tänker på allt det här när jag sitter på huk framför de två gravljus jag just tänt. Bakom ögonlocken trycker tårar för att jag saknar er som jag aldrig kommer att få träffa igen. I bröstet bubblar ilskan för det ska fan inte vara såhär. Unga människor ska inte vilja dö. Tioåriga flickor ska inte hamna på akuten för att de slutat äta. Droger och alkohol ska inte vara en människas enda frist i tillvaron. Jag står inte ut med ett samhälle som pressar vuxna så hårt att de går in i väggen. Det går inte att undvika döden men jag önskar att M och A också hade fått bli 103 som min gammelmormor. Eller åtminstone över tjugo.

Livet är ett jävla helvete och ändå så fantastiskt underbart. Jag trodde inte att det skulle bli bättre. Jag skulle inte bli fjorton, femton, sexton för det fanns inget slut på allt mörker. Ändå fick jag chansen och idag vill jag verkligen leva för jag har sett hur mycket fint det finns utanför destruktiviteten.

Jag reser mig upp och tittar ut över skogskyrkogårdens gravfält, lyfter blicken till Nynäsvägen och en aldrig sinande ström av bilar. Jag är så otroligt ledsen för alla som förlorade kampen. Alla ni som föll innan det ljusnade. Det värsta är att ni är långt ifrån de sista, men jag ska göra det jag kan för att ni ska bli färre och färre. Att ni istället kan ingå i det vi som klarade oss.


Hanna