-

För du var solskenet (som Håkan skulle sagt)

Ibland är livet svårt. Lever man med psykisk ohälsa av något slag är de stunderna ofta ganska många. Inte desto mindre finns det bra stunder också och eftersom jag är inne i en ledsen period tänkte jag att vi kunde fokusera på saker som jag uppskattar så otroligt mycket och som gör tillvaron lite lättare.
 
Dessutom utmanar jag alla ni andra som har bloggar att göra en sån här lista (länka gärna så jag får läsa), eller om ni inte har det att kommentera! 
 

 
Kaffe! Kaffe i alla former, kallt, varmt, med mjölk, utan mjölk. Bästa kaffet är cappuccino tillsammans med en vän, eller möjligtvis det kaffe man shotar för att hålla energin uppe då tre labbrapporter ska skrivas samtidigt som rummet ska städas, tvätten tvättas och ens katt jamar frustrerat efter mat. Sådana där vardagliga ting andra aldrig lägger märke till men som är en lyx för folk som mått och mår väldigt dåligt. 
 
 
Djur, förstås. Det är trist att inte bo hemma eftersom jag inte får träffa våra djur varje dag, samtidigt blir det extra lyxigt de gånger jag kommer hem. Att se hunden springa omkring hysteriskt viftande på svansen när man kommer innanför dörren. Att ligga med en kattunge på magen när man är sjuk. Att kunna möta Cosmos blick och veta att han förstår precis. 
Mina älskade djur. Simba, Cosmo och Akilles.  
 
 Musik! Musiken finns alltid. Oavsett om man mår bra eller dåligt, hur ensam man än känner sig så finns den alltid där. Jag lyssnar på ganska mycket deppig musik eftersom jag är som jag är haha, men för mig blir det ett konstruktivt sätt att kanalisera de jobbiga känslorna och ibland även ersätta de med positiva. Med andra ord är musik nice. 
En av de saker jag älskar mest är konserter och festivaler, vilka jag var på en hel del i somras. Dock har jag problem med panikångest i de situationerna vilket förstör ganska mycket men det är en annan historia. 
 
Annika Norlin (Storsjöyran) och Jonathan Johansson (Peace and Love). Två höjdpunkter under sommarens festivaler. 
 
Fina kläder!
Att få ha in egen stil utan att folk droppar elaka kommentarer. Att få trivas så pass okej med sin kropp att man kan tycka att kläderna är fina även på. 
 
 
 
Vänner och syskon.
Har så otroligt fantastiska unga människor runtomkring mig. Jag är så oändligt tacksam över att alltid ha någon att messa, någon att sova över hos efter att vi varit ute, någon att prata med om diverse ovidkommande ting eller stora existentiella frågor. Människor som bryr sig och som finns där både när det går upp och ned. Jag jobbar på att väga vara svag inför mina vänner för jag vet att de finns kvar även om jag skulle börja gråta en dag för att allt suger.
 
 En superfin Alicia och en jag i Alicias kjol
 
Äventyr...
Att vara ute lite senare på natten än mamma och pappa egentligen tycker är okej. Åka till alperna med tjejgänget. Bli uppraggad av diverse stackars pojkar som är ovetande om vem de har att göra med. Tälta på festival och äta knäckebröd med hallonsylt till frukost i tre dagar. Det finns så mycket där ute som man inte kan förutspå om man vågar släppa sjukdomen, om inte alltid så åtminstone för några dagar. 

 
Också från piss and löv (som A döpte fotoalbumet till). Har aldrig haft så trassligt hår i hela mitt liv.  
 
Langa era listor!
 
Tusen kramar
Hanna

Hej på er

När livet är tufft är det bra att ha kloka vänner. Här kommer två citat från två fina vänner jag har. Tänkte att de kanske kunde peppa er också. Tänker mycket på er, hoppas ni fortsätter orka<3

Kram

Hanna






Lite mer hopp

Hej bloggis, jag tänkte att ni kanske också ville läsa det här. Direkt från min instagram yesyes. Svarar gärna på frågor också angående vad som helst, finns det några sådana är det bara att kommentera. Kram Hanna.






Videoinlägg

 
Jag kände att det var dags igen. Jag är ingen stor talare men jag gjorde mitt bästa. Supertack för de fina kommentarerna, de värmer verkligen. 
 
Ha en fortsatt fin början på 2015
 
Kram Hanna
 
(Och det är förstås tillåtet att dela alla inlägg på den här bloggen i andra forum, om det är något man något man vill att fler ska se)

Oktober och hopp

Det är oktober och hösten har grabbat tag i Stockholm på riktigt. Jag har svårt att vakna för det är mörkt ute men när väckarklockan ringer på mobilen klarar jag av att masa mig ur sängen. När jag väl är uppe och påklädd kommer energin tillbaka till mig och jag springer nedför trappan till köket. Sådär snabbt som man bara kan springa i trappor om man gått i dem många hundra gånger, och trots att man inte har bråttom så kastar man sig alltid nedåt. Bara för att man kan. Nere i köket väntar personal med gröt, macka och juice. Jag äter alltid gröten först för jag älskar gröt. Sedan packar jag ihop mina två mellanmål och mina mediciner, sätter på mig hörlurarna och går ut genom dörren.
 
Det är oktober och vinden viner kall runt mig. Men jag fryser inte. Trots att jag bara har en tjocktröja och min kappa och på benen bara strumpbyxor, så fryser jag inte. Det är en märklig känsla för det var många, många höstar sedan jag hade det så. Jag tänker att jag borde få ångest, att jag borde hata mig själv för att jag ligger på en vikt där jag inte längre fryser så fort graderna går ned under 20. Men det gör jag inte. För det är så förbannat jävla skönt att vara varm. Och jag är värd att vara det.
 
Det är oktober och framför tavlan rabblar läraren upp olika fakta och teorier om globaliseringen. Jag hänger uppmärksamt med i vad han säger och deltar sedan glatt i diskussionerna vid bordet. När det är dags att skriva själva på våra datorer ramlar orden ur mig. Där det i hjärnan förut bara funnits plats för kalorier, självhat, kroppsbilder, ideal, mat, planer och destruktivtet finns det nu även plats för komplicerade mattetal, vetenskapliga resonemang och sjukt mycket fakta om plankton (haha).
 
Det är oktober och vi rör oss ned mot matsalen, jag och mina nya vänner. Matsalen. En plats för knäckebröd utan smör och minimala portioner. Jag ställer mig i matkön och lassar på mat. Lite stressad är jag, det är svårt att få rätt portionsstorlek när ögonen ständigt lurar en och högen med pasta sväller upp. Jag klarar det inte alltid helt felfritt men jag klarar det ändå. Jag äter mat varje dag och det är helt galet vad god den är! Globala Gymnasiet är kända för sin mat och det är verkligen välförtjänt.
 
Det är oktober och jag ler och jag lever. Det är höst och jag är inte inlåst, varken på BUP, SCÄ eller i mitt hem. Jag går i skolan varje dag och jag klarar mig. Jag håller min vikt stabil. Vissa dagar känns allt skit. Då vill jag bara ge upp allt, lägga mig platt och aldrig mer äta. Men då finns magelungen och jag kan gråta tills det går över, eller i alla fall blir uthärdligt. Jag är inte frisk men jag är friskare. 
 


Det här skrev jag för snart en månad sedan men kom mig aldrig för att posta av någon anledning. Jag gör det nu ändå, för det är till er. För att ge er lite hopp om att det går - trots att man går från 300 dagar inom slutenvården på 1,5 år direkt till heltid på gymnasiet med 3 mål om dagen som ska intas på fullständigt eget ansvar. Det är inte lätt, det är inte alltid roligt men det är en fantastiskt fin känsla. 
 
/Hanna (mer tillkommer, har massa saker att skriva) 
 
Mina nya kompisar tycker att jag är sjuk i huvudet som äter samma Raw Bite samma tid varje dag haha. Jag är kan inte förneka faktum men tycker ovanstående meme (vilken jag fick skickad till mig) är väldigt rolig.

Vi var ute i skogen i två dygn för att samla in prover till en laboration och sedan tio sidors rapport (vilket i mitt fall handlade om hur artdiversiteten plankton i svenska sötvattenssjöar påverkas av biotiska och abiotiska fakorer, kul va??). Emil förevigade mitt mellanmål på en sten i skogen.

Jag räknar feministisk matte

Och ibland sover jag........
 
 
Här är jag och mina plankton!
 
 
En riktig naturare har det blivit av mig.
 

Avslutar med en av otaliga toalettselfies.  Love u. 
 

Vad är ett liv utan en ätstörning

Vad är ett liv utan en ätstörning? 
 
 
Ätstörningen säger: 
  • En tjock, vidrig kropp som visar hur ful och äcklig du är inifrån och ut.
  • Ingen vägledning. Du kommer aldrig kunna fatta bra beslut, beslut som gör dig till en mer perfekt människa genom att äta mindre och göra av med mer.
  • Ingen bekräftelse. Om du blir frisk så kommer du inte att kunna blogga/instagrama om din sjukdom och du kommer inte att hamna på sjukhus så då kommer ingen bry sig om dig. 
  • Du förlorar tävlingen om vem som är sjukast.
 
Friskheten och den övriga mänskligheten säger:
  • Kärlek. Du kommer kunna älska din familj på riktigt igen, du kommer bry dig om dina kompisar och du kommer att kunna blir kär i någon och tillåta den personen att komma nära dig både emotionellt och fysiskt. 
  • En kropp du trivs i som du tar hand för att den ska kunna fungera så pass bra att du kan göra allt det du tycker är roligt.
  • Bekräftelse för vilken underbar person du är, du har ju så många sidor som ätstörningen gömt för både dig själv och omgivningen. Tänk vilket äventyr livet efter ätstörningen kommer att bli.
  • Du kommer inte längre behöva tävla för att kunna bekräfta dig själv som en okej människa, oavsett om det gäller tävlingen i att tappa flest kilon eller få högst betyg. 
  • Spontanitet både vad gäller ätande och varande. Att få vara en del av en riktig gemenskap som baseras på dina intressen och inte ätstörningens. Att inte behöva säga nej om någon frågar något för att ditt inrutade ätstörningsliv säger det.
Har ni läst igenom alla punkter? Tänk då på att när du är frisk existerar inte ätstörningen och därför är de perspektiven försvunna. Finns det ens något val längre? Jag vet i alla fall vad jag vill.
 
/Hanna

Lunchdate

I dag var jag och träffade Tove och Sanna, Sandra skulle också med egentligen men det hände en grej så det blev inte så idag. 

Som vanligt var det hur fint och kul som helst. Häftigt att märka hur våra diskussioner handlar mindre och mindre om sjukdomen. Jag åt lunch innan men Tove och Sanna åt lunch på restuarangen och sen satt vi där i två timmar haha. Så mysigt<3




/Hanna

Vårens första dag

"Vårens första dag
och jag vill va' med,
och jag vill va' så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va' med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än"

Laleh - Vårens första dag


Jag vill inte vara sjuk längre. It's enough Ana jag klarar inte av det här livet. Jag är så fruktansvärt, fruktansvärt trött på dina jäkla skrik, tvång och lögner. Jag orkar inte med mig själv när jag är så här egoistisk. Allt handlar om mig, mina känslor och min kropp. Det är klart som sjutton att omgivningen tröttnar på en när man håller på så år ut och år in. Det räcker nu, jag är klar med det här eländet. Jag vill inte dö, jag vill leva. Jag vill växa upp, ta vara på de tonårsår jag faktiskt har kvar och sedan bli vuxen. Nu är det vår igen och Laleh träffar mig rakt i hjärtat med sina ord. Jag är inte beredd att dö än, inte än. Jag vill vara en del av allt och vara så med att jag kan se det. Se att jag bara är ensam så länge jag klänger mig fast i ätstörningen.

/Hanna




I hate you eating disorder



Förlåt för sämst bloggning, jag får skärpa mig. Under tiden får ni den här bilden och en jättestor kram för ni äger och vi kommer klara det här alla tillsammans.

/Hanna

Bowling och en massa pepp



Bowlingtime med magelungen. Ska äta ute också! Sushi visserligen men ändå. Läskigt att äta ute med någon annan än mamma och pappa men en väldigt bra träning.

/Hanna

Konserter

Man har olika motivationer för att bli frisk. Vissa vill börja träna igen, spela fotboll, dansa, klättra eller gå på långa vandringar i fjällen. Andra vill ut och festa hela nätterna eller gå på långa shoppingturer. Oavsett vad man vill krävs ett stabilt psyke och en fungerande kropp samt ett förtroende från föräldrar/vårdnadshavare så att de släpper iväg en.

Min stora passion och motivation är konserter. Jag är ganska ung och började inte gå på konserter förrän sommaren 2012 då jag såg kent fyra gånger. Sedan såg jag krunegård/laakso/hets, håkan fyra gånger, hultsfred, popagande, kent igen, lars winnerbäck två gånger, hästpojken osv. Jag älskar det och har gjort det från första början, annars skulle jag inte fortsatt spendera så mycket pengar på det.

Men under dessa tre år har jag också gått ned mig mer och mer. Jag har manipulerat mina föräldrar för att de skulle släppa iväg mig trots en rasande vikt och massa andra dumheter. Men när jag väl stod där framme framför scenen så kunde jag inte koncentrera mig. Istället för att dras med och njuta av musiken dansade omgivningens bmi framför mina ögon och tankarna drogs hela vägen till mitt kommande kaloriintag. Jag har svimmat flera gånger och blivit överburen över staketet. Jag har fått panikångest mitt i folkmassan och förts bort av sjukvårdare och vakter. Istället för att kunna känna värmen och gemenskapen av att köa i 16 timmar så har jag varit rädd och orolig. Magen har vänt sig ut och in och hjärtat skenat iväg tills jag tillslut inte kan stå på benen längre.

Men igår när jag var och såg Laleh var det något annat. Det var den första konserten som jag någonsin varit på och inte varit svimfärdig en enda gång.

Visst, mina tankar far iväg och jag kan inte undgå att fundera på om Laleh har ätstörningar eller varför hon annars är så smal. Jag kan inte låta bli att reflektera över min egen kropp eller det faktum att jag bränner kalorier. Men det är inte mitt huvudfokus. Igår drogs jag med i musiken, jag hoppade för att alla andra gjorde det och för att jag var glad – inte för att förbränna. Mina ben var stadiga hela tiden och ångesten rusade inte iväg en endaste gång.

 

Det var så himla härligt. Det är helt amazing vad en kropp kan klara om man ger den tillräckligt med mat under en lång tid och det är helt otroligt att man kan slippa ångestattacker under ett par timmar bara genom att bryta de konstanta destruktiva beteendena. Att stå framme vid kravallen på en konsert ger kickar ätstörningen aldrig kan åstadkomma. Det är det som är livet. Det är det här som är livet.

 




/Hanna


Ikea



Halvsover i soffan pga teater är påfrestande haha. Ikväll blir det IKEA med familjen (en löningshelg så jag lär dö) och bio.

/Hanna

En bra dag

Jag hade en så himla bra dag igår! Det var ganska crazy haha min mage strejkade totalt och bah WE GOTTA STOP HANNA HAVING ALL THIS GOOD FEELINGS!!!! Tillslut fick jag mig i alla fall en alvedon så då vart det bättre. Jag var på teater på förmiddagen vilket ägde och sen sov jag hos Klara tillsammans med en massa andra kompisar och vi hade det brabrabra som vanligt. Så himla otroligt galet skönt att ä n t l i g e n få lite känslomässig lön för mödan. 

Tyvärr har jag bara en bild från igår haha. Eller tyvärr och tyvärr... beror väl på hur man ser på saken hahahaha.

Här kommer den bilden i alla fall.



Åt ingenting där utan åkte efter kvällsmellis och kom tillbaka innan frukost. Men jag sov hos en kompis för första gången på ett halvår.

Idag är jag galet trött så nu ska jag bara sova haha. Min mamma och mina systrar kommer och hälsar på idag. 

Ha det bra.

/Hanna

Söndag


Hola amigos! 
Idag väcktes jag av mamma vid 10.30. Jag gick då direkt ner och fixade frukost som jag sedan tog med mig upp och åt framför ett avsnitt av Breaking Bad. Som ni ser på bilden bestod min frukost av en skål med filmjölk, flingor och kanel. Sedan två mackor, den ena med keso och den andra med skinka, sen även tomat och gurka på båda. Drack även ett glas apelsinjuice! 

Nu sitter jag på bussen in till stan där jag ska möta Fanny som jag inte träffat på evigheter. Vi ska äta lunch och catcha upp lite. Ska bli supermysigt. Som planerna ser ut nu ska jag till nynäs ikväll igen och sover även över där. Snart börjar ju skolan igen så måste ta vara på de sista dagarna. Hoppas ni får en fin dag! 

/Tove

Pepp!

 
Läs de små pratbubblorna i bilden längst ned till vänster. Vi är bättre än sjukdomen!
 
/Hanna

Min livslista

Det finns så mycket att hämta där ute i livet. För att väga upp alla mina dumma, destruktiva listor har jag nu gjort en ny på saker som jag ska göra de närmaste åren. Och för att kunna det måste jag vara frisk.
 
- Gå ut och äta med mina Scä-friendos och ta precis det jag är sugen på utan att känna att jag måste kompensera efteråt
- Campa på Hultsfred med Elin
- Följa kent på en hel turné
- Läsa matte 4 
- Springa omkring barfota en sommarnatt, nykter och glad
-Springa omkring i docs en sommarnatt, mindre nykter men minst lika glad
- Dricka kopiösa mängder te i alla färger och smaker tillsammans med finaste vännerna
- Köpa massa kläder och tycka att jag är snygg i dem
- Läsa så många böcker att jag kommer vara världens bokorakel där jag sitter i min gungstol om 80 år
- Bli kär (är det inte sorgligt att va 15 och aldrig varit kär)
- Resa, resa, resa. Alla kontinenter, massa olika kulturer, träffa otroliga människor och äta massa mat.
- Lyssna på musik tills öronen blöder
- Svara "ingen aning, det har jag glömt haha" när någon frågar vad jag ätit under dagen 
- Flytta hemifrån till en skabbig studentlägenhet, leva på nudlar, klaga över att jag har så lite pengar och sedan festa upp allt jag faktiskt har
- Springa Stockholm Marathon med Tove innan vi fyller 26
- Bidra med något som leder mänskligheten framåt
- Volontärjobba ett år i Afrika/Asien efter gymnasiet
- Skratta
- Leva en hel dag utan ångest, tabletter och destruktiva handlingar
- Ha världens största pannkakskalas
 
Vad är era listor?
 
/Hanna
 
 

Sweet bodies

 
Min personliga favorit.
 
/Hanna

Att välja livet

Det finns så mycket där ute. Så mycket man missar när man lever ett liv där destruktiviteten går i första hand. Där man väljer att vara elak mot sig själv och där man varje dag berättar för sig själv hur dålig man är. Det livet har jag levt varje dag i sex långa år. 
 
Jag har försökt bli frisk från min ätstörning i två år. Första halvåret försökte jag själv med resultat i att jag blev sjukare än någonsin innan jag fick hjälp. När jag skrevs ut från Scä's familjevårdsavdelning i våras var jag för första gången sedan jag blev sjuk, beredd på att överge anorexin helt. Men jag släppte inte taget om allt det andra utanför ätstörningen. Jag fortsatte att varenda dag att vara elak mot mig själv. I fyra månader vaknade jag med tanken att jag ville dö. Jag tänkte på det hela dagarna och kom på tusen sätt att få allt att ta slut. Skrev långa listor på saker jag skulle göra mot mig själv, droger jag skulle börja med och kilon jag skulle tappa. Jag beskrev hur hemskt mitt liv var på min andra blogg, jag ägnade dagarna åt kaloriräknande, jag ljög och framför allt så tvingade jag mig själv att tro på att jag inte ville leva.
Säger man något till sig själv tillräckligt många gånger börjar man tillslut tro på det. 
 
Att bryta den tanken har tagit mig åtta veckor. Jag har varit så fastlåst i tvångens träskland att även om jag innerst inne vetat att det inte var sanningen så har jag ändå sagt att jag velat dö. Och jag har vid upprepade tillfällen gjort saker. Riktigt jävla dumma, idiotiska och farliga saker som både skrämt livet ur min omgivning och mig själv.
 
Men det räcker nu. It's enough, jag tänker inte leva i den här jävla lögnen. Jag tänker inte fortsätta vara så elak mot mig själv. Jag tänker inte fortsätta tvinga mig själv att vilja dö och varje gång någon annan tanke dyker upp straffa mig hårt. Fuck you sjukdomen jag skiter i det här nu. ALLT destruktivt ska ut ur mitt liv punkt.
 
Det betyder inte att jag är frisk. Jag har fortfarande ingen impulskontroll, mår fortfarande fruktansvärt dåligt, får fortfarande panikattacker och kan fortfarande inte komma hem. Men nu vill jag. Jag vill leva och jag ska leva. Jag ska göra det som vår titel står för och det som Tove och Sandra redan gjort - jag ska välja livet.
 
Tack för allt ert stöd det har verkligen betytt mycket<3
 
/Hanna

You are champions

 
 För att ni är bäst i världen vad demonerna än säger.
 
/Hanna

Fredagspepp

 
Tack till tusen för er pepp, det betyder så mycket. Här får ni lite tillbaka. Kram.
 
/Hanna

Tidigare inlägg Nyare inlägg