-

Om flyttkartonger, hopp och lycka

Packade flyttkartonger igår. Började med att ta tag i de kartonger jag inte packat upp sen jag flyttade hit. Saker jag aldrig packade upp i lägenheten i Gullmars heller. Sådant som legat sedan jag packade kartongerna vid flytten från Magelungen. Eller det var i och för sig inte jag som packade kartongerna eftersom jag var inlagd på PIVA då, men ja.

Nu blev det i alla fall så att jag plötsligt satt med hela mitt förflutna i händerna. De tusentals journalsidor jag begärt ut. Alla dagböcker, lappar och målningar. Jag har kollat igenom de sakerna tidigare när jag bodde på Magelungen men sedan dess har en del tillkommit och framför allt tyckte jag inte att det var så sorgligt eftersom jag inte lämnat det helt än. Det måendet var min verklighet, inte alltid så illa som det var innan gymnasiet började men ändock väldigt, väldigt tungt och allt för ofta ren katastrof.

Och så plötsligt sitter jag där på golvet på behandlingshemmet, mitt sista behandlingshem, sista gången jag kommer bo på instutition, och alla känslor spränger hål i kroppen. Jag är så fruktansvärt ledsen för det som varit. Allt jag utsatt mig själv för. Allt andra utsatt mig för utan att jag ens tänkt att det varit fel. Jag blir rädd. Rädd för att jag varit så farligt nära att förlora det, livet, som jag nu håller i ett krampaktigt grepp. Vill aldrig släppa. Vill inte ens gå mot rött. Vill sluta äta mediciner för att organen ska orka fortsätta så många år som möjligt.

Och sen faller tårarna för de som aldrig fick uppleva den känslan. Vänner och bekanta som inte fick den hjälp jag fick och därför inte orkade hela vägen. Tårarna faller för att jag förstår nu, för första gången förstår jag på riktigt hur fantastiskt värt livet är att leva.

Så tänker jag på er. Ni som läser det här. Och jag vet att många av er är precis där, i gränslandet mellan liv och död. Ni överlever men inte mycket mer än så och ni vet inte själva hur länge. Det är en sån fruktansvärd kamp och det enda jag kan göra är att med mina ord försöka ingjuta en gnutta hopp. För det kan bli bra på riktigt. Det går att vara lycklig, det där ordet som människor som inte levt med psykisk ohälsa inte förstår men som jag nu gör. Jag är lycklig nu. Visst gråter jag fortfarande flera gånger i veckan, har ångest över diverse ting, och är rädd för allt möjligt. Men det är det normala, det som är en del av att vara människa (och dessutom en känslomässig sådan). Och det är ENORM skillnad på det dåliga måendet och måendet som orsakas av allvarlig psykisk ohälsa. Det går inte att jämföra, något personer som själva aldrig upplevt det inte kan förstå. Men ni kommer att förstå vad jag menar. En dag kommer ni det, bara ni inte ger upp. Jag har fortfarande saker att jobba på men ändå kan jag säga att jag är lycklig för det är jag. Jag älskar mitt liv och att få leva det.

 Lapp från 2012 eller 2013 när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar. Hittade den i en flyttkartong.

Jag är så glad att jag inte längre är barnet som behövde lämna sådana här lappar på sängen klockan 5 på morgonen när hon smet ut genom fönstret i flickrummet. Jag sörjer med henne för jag vet hur ont det gjorde i bröstet när de där orden skrevs. Om hon bara visste hur fint livet skulle komma att bli. Om hon bara visste att det fanns ett liv utanför anorexin. Ett liv utan självskadebeteenden och självförakt.

Miljontals kramar 

Hanna

 


En lycklig början

Hej mina finaste. Slutar aldrig imponeras av att ni är så många som fortsätter kika in här varje dag trots att jag bloggar så oregelbundet. Kanske just därför haha, varken jag eller ni vet om jag kommer posta ett inlägg per dag kommande veckorna eller ett per månad. Så blir det när man låter lusten styra bloggandet, något jag är väldigt mån om nu förtiden eftersom jag inte har resurser att stressa mer än absolut nödvändigt. Tack för att ni förstår det! 

Just nu det mycket som händer. Jag kom hem från Sri Lanka för en vecka sedan och i måndags körde skola och övriga rutiner igång igen. Dessutom kommer jag strax flytta! Om knappt två veckor flyttar jag in hos bästa vännen Alva. Det är verkligen helt sjukt. Jag har bott på instutition sedan jag precis fyllt femton och nu plötsligt ska jag bo i ett vanligt hem? Ingen personal. Inga regler, mattider, utegångstider, jag kan ha folk som sover över, hämta saker ur kylskåpet mitt i natten om jag vill, jag får laga vilken mat jag vill och jag kommer slippa både dålig personal och andra inskrivna jag inte har något gemensamt med. Jag kommer att vara fri. Friare än jag någonsin varit tidigare för till skillnad från när jag vat liten så mår jag inte alls lika dåligt längre. Visst har jag ett fåtal dagar då jag får apmycket ångest och det kommer nog bli tuffare när traumabehandlingen drar igång igen idag (om en timme för att vara exakt). Men jag vet att jag kan hantera det och jag vet att jag till och med en riktigt dålig dag kan vända måendet. Så var det igår till exempel. Jag mådde skit på förmiddagen men lyckades vända det helt så att jag på kvällen var jätteglad.

Maten kommer bli en utmaning men en utmaning jag är helt redo för. Inte som i höstas, inte på något sätt alls som i höstas. Det viktigaste i början är att jag håller rutinerna och sen när jag känner mig säker i det kan jag börja med mer flexibilitet. Veckorna på Sri Lanka visade verkligen för mig hur det kan vara att leva utan en ätstörning, något jag inte upplevt på tio år. Sen jag kom hem har det blivit lite jobbigare igen men inte så farligt. Det blev så naturligt att vara flexibel med maten på Sri Lanka för vårt dygn såg helt annorlunda ut. Hemma har jag ju alla invanda beteendemönster och de kommer ta ett tag att bryta de helt. Men det kommer gå, det är jag helt övertygad om. Och det är verkligen finliret, det sista för att jag ska bli helt frisk. Jag vet att jag kommer att få i mig tillräckligt med mat även när jag bor själv, det tvivlar jag inte ens på. 

Alltså det är så skumt det här nya livet? Att jag liksom kan gå flera dagar i streck med minimal ångest (med mina fuckade mått mätt) och typ känna mig... tillfreds med livet? Glad? Lycklig? Ett sådant mående som 99% av jordens befolkning tar för givet men som för mig är något helt nytt och fantastiskt. Jag trodde verkligen inte att det skulle gå att må såhär bra. 

Hoppas det kan inge lite hopp hos er. Att det faktiskt kan bli bra, bra på riktigt. 

Kramkramkram

Hanna


Att lämna ätstörningen är det bästa man kan göra

Hej gullisar!! Jag måste bara dela med mig till er som faktiskt tycker att mina baby steps är intressanta för nu har helt plötsligt 11 månader av baby steps (med 5 års förberedande arbete) blivit en ganska lång sträcka. Visst, jag är inte frisk än men såhär lite sjuk som jag är nu har jag inte varit på 10 år.

Och det fina med det, vilket är det jag vill förmedla till er, är hur fantastiskt mycket bättre livet blir. Det går inte att beskriva för någon som själv haft en "allvarlig" ätstörning hur det verkligen suger ur en varje litet uns av livskvalitét. Och det värsta är att när man är i det så förstår man att det är ätstörningens fel att man mår som man mår men TROTS DET så kan man inte bli frisk. För vägen ned för trappan kommer alltid vara lättare än upp igen men när man väl är uppe och får se dagsljus igen så önskar man innerligt att man inte spenderat så mycket tid på att springa ned i den mörka avgrunden.

Ofta när jag skriver här tänker jag på vad tretton/fjortonåriga Hanna hade behövt höra för att orka lämna det sjunkande skeppet. Men hur mycket jag än vänder och vrider på orden så kan jag inte hitta en formulering som på riktigt förmedlar hur vidrigt livet är med anorexia och att livet inte behöver vara så vidrigt. Livet kan vara fantastiskt. Livet kan också vara fruktansvärt men aldrig på samma sätt. Det är så enorm skillnad men det är inget man märker förrän man tagit sig en bra bit på vägen. För mig tog det nästan 6 år men jag har också tagit en jävla massa onödiga omvägar bara för att jag inte vågade tro på att det faktiskt gick att leva ett liv i en kropp som inte är utmagrad.

Att våga lämna anorexins trygga famn är det läskigaste jag gjort men ju mer tid jag spenderar utan henne desto lättare blir det att se hur dåligt jag mår de gånger hennes röst ekar högst i huvudet.

Det handlar inte om att bestämma sig en gång. Det handlar om att bestämma sig tusen gånger om dagen. Två trappsteg upp och ett ned. Två upp och ett ned. Mina två bästa regler är:

- Säger ätstörningen en sak ska jag göra tvärtemot även fast det utlöser ångest. Ångesten är hemsk men det går att se den som äcklig medicin man måste ta för att bli frisk.
- Acceptera att din kropp inte ser ut som du vill att den ska se ut och att det är obetydligt i ditt liv.

Allt allt ALLT blir bättre när man vågar släppa greppet om ätstörningen. När du väl tagit dig förbi tröskeln kommer du aldrig ångra att du vågade. Jag vet att du fixar det❤❤❤❤❤️

Tusen tusen tusen kramar

Hanna

 

 

Leva leva livet

Hej mina fina fina fina bloggläsare. Tusen miljoners miljarder tack för de fina kommentarerna på förra inlägget. De gjorde mig otroligt glad och jag ska svara på varenda en så fort jag har tid.

Som ni kanske sett om ni följer mig på andra sociala medier så är jag för närvarande i Marbella med fyra av mina bästa vänner och, kort och gott, så lever jag life. 

I höstas trodde jag att vårens soundtrack skulle vara en fot i graven bland syrener och studenter. Istället skulle jag komma att leva leva livet. (Lyssna på egoist - kent om ni tycker att jag pratar i gåtor)

För den senaste månaden har jag mått bra. Jag, Hanna, har för försa gången på hur jävla många år som helst faktiskt mått bra. Långt ifrån alltid, vissa dagar har varit jävliga och långa perioder tomma, men med mina mått mätt är det grymt haha. En är ju inte direkt bortskämd med att få leva utan att det konstanta trycket från ton av ångest över bröstet. För mig är det liksom något helt nytt att bara kunna få må neutralt, så som de flesta människor mår för det mesta. 

Resan hittills har varit grym. Jag har fått hänga med mina fyra favoriter, det har verkligen varit det absolut bästa med de här dagarna. Att, dygnet runt, känna sig trygg, få skratta, kunna slappna av och dessutom ha timtals av viktiga diskussioner. Har sällan känt ett så starkt systraskap som under de här dagarna. Det vi gör är äkta feminism och jag älskar det så så så mycket.

För det behövs verkligen när man är omgärdad av män män män som alla ser på en som ett objekt. Det räcker med att vi går utanför dörren, eller det räcker till och med att gå ut på balkongen, så är de där. De stirrar ogenerat, visslar, tutar, tar sig friheten att kasta sig in mellan oss för att få kontakt när vi demonstrativt ignorerar dem. Det är aldrig någonsin okej men när du inte kan gå n å g o n s t a n s utan att det händer så blir det direkt plågsamt. Och ännu värre är det med männen som gör allt gör att supa ned en så att man inte har sinnesnärvaro nog att säga nej till att ligga :) Har skrivit en debattartikel om det men vet inte om jag vågar publicera den eftersom jag kommer få så extremt sinnessjukt mycket hat pga är en kvinna som står upp för jämlikhet. 

Jaja. Vi får se hur det blir med den saken. Är inte riktigt nöjd med språket i den heller haha så kanske faller på det. 

Jag hade tänkt skriva en massa om hur maten har gått också (i det här blogginlägget, inte i aftonbladet......) men nu har jag redan babblat alldeles för länge så - hör och häpna - ni kommer få höra av mig igen!!

Ta hand om er nu finaste ni. Livet blir bättre, det är hundra procent sant även om det inte känns så.

Tusen miljoner kramar

Hanna


Livet

Livet är att dricka rosévin i en park med sina vänner medan solen lyser och glädjen bubblar i magen. 

Livet är att komma hem halv fyra på natten och krypa ned under täcket i sin bästis dubbelsäng och somna några minuter efter att man stängt ögonlocken.

Livet är att vara ensam hemma med sina småsystrar, dricka te och se på Grease medan katterna spinner i soffan.

Livet är att vakna tidigt och ta en lång hundpromenad i skogen, se solen lysa in mellan träden och färga mossan kristallgrön. 

Livet är att ta hand om sin kropp så att den orkar med att uppleva de stunderna. Livet är inte att vara så undernärd eller fast i tvångsmässiga beteenden och kroppshat att alla fina stunder passerar utan att man ens får uppleva dem. 

För livet finns inte i sjukdomen. Där finns överlevnad, åtminstone kortsiktig sådan, men inget av det som gör livet, det riktiga livet, värt att leva, kommer någonsin att upplevas så länge du vidmakthåller sjuka beteenden. Jag tror inte att man kan välja att bli sjuk för då hade ingen varit sjuk, däremot är jag nästan säker på att man kan välja att bli frisk. Måltid för måltid. Dag för dag. Genom att hela tiden berätta för sig själv och sin kropp att den är värd att finnas precis lika mycket som alla andra kroppar. 


Bild från igår då jag hängde i Tanto med dessa fantastiska människor, min hund, en box rosé och massvis med kakor.

Försommarvarma kramar


Hanna


Lite solsken

Glad fredag på er mina kämpar! Hoppas ni är lika taggade som mig på den här helgen. Det har blivit en hel del allvarlig inlägg här på sistone och jag har massor av till i mina utkast men tänker att det är viktigt att blanda upp med sånt som livet faktiskt är på riktigt, utanför allt det sjuka. Därför kommer här några bilder från senaste veckan!


För exakt en vecka sedan var det mösspåtagning och vi skolkade från engelskan för att drick cider på Mariaberget. 10/10 värd prioritering.
Spetsade till den vanliga frukosten med att hälla på lite jordgubbar och jordnötssmör i gröten. Så himla gott (tillsammans med mjölk förstås). Och till det ett alldeles vitt och gott bröd. Ätstörningen ska aldrig mer få lägga sig i min frukost!
Skollunch blev vegolasagne, ärtpesto, sallad och rödbetsmix
I onsdags slutade jag tidigt så åkte hem till mina föräldrar, gjorde iskaffe och la mig i trädgården och solade i nästan två timmar. Fasen vad svårt det var att bara ligga där utan att producera eller prestera men ack så viktigt för mitt hjärtas skull.

Nu är det skola och sedan ska jag och några klassisar dricka vin i Tanto. Livet är faktiskt inte så dumt, speciellt inte nu när månadens omgång pms ä n t l i g e n gått över och jag är mig själv igen. 


Massor solvarma kramar

Hanna


The great Gatsby

Hej mina fina. Jag tänkte bara kika in här lite snabbt. Är hur trött som helst efter gårdagens skiva och dagens mösspåtagning. Verkligen utmanat ätstörningen och det har faktiskt inte känts så farligt. Kämpar just nu med att sluta kompensera och räkna varje kalori, det är svårt men det går framåt. Till exempel var jag sjukt hungrig igår när jag kom hem (läs idag kl 02 och sedan vaknade jag vid sju efter föregående natts 4,5 timmars sömn) och då tillät jag mig inte bara att äta utan även äta det jag var sugen på! Vilket råkade vara räkor och mayonaise haha. Väldigt stort framsteg.


Nu är jag så trött så att jag håller på att sönderfalla. Har skrivit en grej jag vill dela med er men är för trött för att redigera den så det får bli imorgon. Här får ni lite bilder från igår.  



Anammade temat 100%
Vimmelbild haha
Finaste Ida.
Avslutar med ett litet tips. Alltså den här är SÅ GOD!!! Och dessutom mycket billigare än liknande varianter. Ni måste testa!!

Godnattkramar


Hanna


Superhjältar

 
 
Det här inlägget är till dig. Du där bakom skärmen som tittar in här ibland eller varje dag för att få pepp och stöd. Det är till dig som dagligen utkämpar det krig som psykisk ohälsa innebär. Ingen kommer någonsin att förstå hur du mår. Ingen kommer någonsin kunna känna de känslor du känner, höra de tankar du hör. Har man gått igenom liknande saker så är det lättare att föreställa sig hur det är än om så inte är fallet men trots om vi har samma diagnos(er) kommer jag aldrig kunna förstå vad det är du slåss med. 
 
Ibland tycker jag nästan att det är det värsta. Att ingen kan förstå hur dåligt jag mår och hur mycket jag kämpar varje dag. Tidigare har jag hanterat det genom att utåtagera mitt mående genom destruktivitet av olika slag men de senaste veckorna har jag börjat inse att det är helt meningslöst för folk kan ju ändå inte förstå. Den enda som förlorar på det är jag som sitter där med en (på lång sikt) ökad ångest, söndersvält magsäck och ärrad hud. 
 
Den enda som kan förstå hur dåligt du mår och hur mycket du kämpar är du själv. Det innebär att den person som måste vara snällast, mest förstående och omhändertagande om dig är du själv. För du är en jävla superhjälte. Varenda en av er där ute. Ni är superhjältar
 
Vad innebär den här insikten rent konkret för förändring i mitt beteende? Ja, som sagt så insåg jag det här för typ två veckor sedan (kan ni tänka er, överbegåvad och ändå så långsam haha) så jag har inte jättemycket erfarenhet so far. Meen jag har  alla fall testat och det visar redan på fina resultat. Jag har ju till exempel mått jävligt shitty de senaste dagarna men istället för att hålla på och slå på mig själv genom att tänka och göra elaka saker som straff så har jag gång på gång på gång validerat mig själv. Jag mår skit. Det är förståeligt, både utifrån min historia och det som hänt. Det är okej, jag får må skit men det betyder inte att jag ska straffa mig. Det betyder att jag ska bädda in mig i ett duntäcke med en kopp te och se på min favoritserie. 
 
Resultatet? Jo jag tror faktiskt att jag för första gången since ever lyckats ta mig ur en riktig kris utan att handla destruktivt på något sätt. Hur fucking jävla amazing är inte det? Det visar verkligen på att allt är möjligt, det är möjligt att välja livet på riktigt. 
 
Ha en dunderhelg nu mina hjältar. 
 
Kroatien sommaren 2016
 
Hanna

Glädje

Hyyyype!!! Alltså energin i min kropp just nu det är helt crazy. Suttit och fixat det sista på min gymnasiearbetesrapport som äääntligen blev klar och nu är inlämnad!!!! Så nu sitter jag på pendeln till Alva, vi ska äta middag och sen träffa klassen inne i stan för att fira att vi är klara. Det här är livet hörrni. Det är såhär livet kan vara om man ger sin kropp och hjärna tillräckligt med näring. Jag vet att jag kommer dippa snart igen pga min borderline men jag är nästan säker på att jag aldrig kommer falla djupt i anorexin igen. För nu äntligen börjar jag känna att jag har verktyg nog att hantera även de svåra tiderna. 


Nu ska jag koncentrera mig på att inte kliva av på fel pendeltågsstation, det råkar nämligen vara min specialitet.

En miljard kramar. Det ÄR värt det!!!



Såhääär glad är jag idag
Och det häär goda fikat åt jag igår.

/Hanna🌹


Motivation

Jag pratade lite om motivation för ett par inlägg sedan. Jag har sedan en dryg vecka haft allt det som verkligen motiverar mig på riktigt uppsatt på dörren så varje gång jag går ut från mitt rum och ska äta en måltid så ser jag precis varför. Det gör det faktiskt väldigt mycket lättare. Man kan givetvis göra det snyggare än att klistra upp post-it-lappar haha men jag har inte orkat så det får duga. 
 
 
  • Kunna ta studenten med min klass
  • Kunna resa med Johanna och Elin om ett år
  • Kunna njuta av Tanzania med min familj i sommar
  • Kunna ha mitt livs hittills bästa resa i Spanien i sommar
  • Kunna åka på festival och bara ha kul utan att tänka på allt jag får i mig
  • Kunna känna äkta glädje och förväntan igen
 
  • För att få en bra förbränning
  • För att jag förtjänar att leva, precis som alla andra
  • För min egen skull
  • För att jag förtjänar att bli lycklig
  • För att jag inte vill bli en kroniker
 
  • Jag vill leva igen, inte bara överleva
  • Jag är trött på den här skiten
 
Ni får gärna dela med er av vad som motiverar er.
 
Kram
 
Hanna

2017

Klockan slår om till 00:00 och hela Sverige bokstavligen exploderar i fyrverkerier. Jag står på verandan tillsammans med mina vänner och vi skålar i mousserande, skriker, och skrattar. När jag befinner mig där på den stora hemmafesten är jag vem som helst, ingen förutom de fyra jag kom dit med vet om vem jag egentligen är. 
 
Och jag tänker att om alla andra kan vara vem som helst så kan väl jag också vara det. Och jag tänker att om jag ska vara som vem som helst så måste jag börja ta hand om mig själv. Jag behöver inte älska mig själv, behöver inte höja mina egenskaper till skyarna. Jag behöver bara ha samma respekt för mig själv och min kropp som jag har för alla andra människor på den här jorden. 
 
Och kanske låter det som en liten insikt men för mig är det något enormt. Halva mitt liv har jag förstört min kropp, i nio år har jag hatat mig själv mer och mer för varje dag. Det måste få ett slut. Jag måste vända det här. Det finns bara en person som med 100% sannolikhet kommer att följa med mig genom hela livet och det är jag själv. Jag måste sluta se på det som att jag är fångad med min värsta fiende, måste börja tänka att jag får bo med en fin vän. 
 
Skål på er. Gott nytt år. 
 
 
 
 
Hanna
 
 

Pepp och Berlin

Hej allra käraste bloggläsare. Det är otroligt mycket som pågår i mitt liv just nu, jag har så många idéer till blogginlägg jag tror kan bli riktigt bra men inte tiden att förverkliga dessa. Men eftersom ni trots min frånvaro är så pass många som tittar in varje dag tänkte jag att jag kanske kan bidra med lite pepp i alla fall.

Just nu är jag i Berlin tillsammans med två av mina närmaste vänner. Vi lever verkligen livet. Går på olika museum om dagarna, festar på nätterna, blandar resorb och kaffe för att få ekvationen att gå ihop och så äter vi massa god mat.

Det är trixit att vara på resa om en har problem med maten. Speciellt att resa med vänner tycker jag blir svårt eftersom de inte är det minsta inkörda på matschemats sex måltider/dag som hela min familj slaviskt följt nu i några år. Det är både på gott och ont. Det är så obeskrivligt härligt att kunna dricka den där drinken och äta pommes med mayo klockan 02.30, samtidigt som jag har otroligt svårt att släppa kontrollen och lita på min kropp. Det blir mycket mattankar, mycket räknande och överväganden. När jag är borta använder jag Scä's app Stegvis för att få mer struktur på hur mycket jag faktiskt ätit, det är så lätt att ätstörningen snurrar iväg fullständigt annars. Jag längtar tills jag bara kommer kunna äta utan att räkna och jag vet att den dagen kommer komma bara jag fortsätter kämpa.

Ibland känns det hopplöst. Som att jag aldrig kommer att bli riktigt fri, alltid vara styrd av den där elaka rösten som driver ångesten i bröstet. Men så tittar jag tillbaka och inser att om utvecklingen fortsätter i den här takten framåt så kommer jag att bli helt frisk en dag. För två år sedan var det den absurdaste tanken någonsin att jag skulle låta den minsta pizzatugga passera mina läppar och för tre år sedan var det inte jag som styrde över vad jag gjorde och sa utan det var anorexin.

Det går inte att förklara med ord hur vidrigt det är att ha en ätstörning och hur otroligt svårt det är att gå emot den. Det känns som om mörkret inte kommer ta slut och att allt kämpande är meningslöst för det blir bara bakslag ändå. Men så plötsligt händer det. Plötsligt vänder det och då kommer du vara väldigt väldigt glad för att du banat väg för den möjligheten. Att du åt varenda en av de där köttbullarna fast ångesten exploderar likt bomber i kroppen. Vartenda slag mot ätstörningen är så otroligt viktigt och det kommer att vara värt det. Livet är så fantastiskt egentligen, vad än det satans monstret försöker intala dig.

Jag fyllde 18 i veckan och massor av mina närmaste vänner var hemma hos mig för att fira. Mådde så himla bra och blev så peppad på allt.
Tuff brud i lyxförpackning på en toalett i Berlin
Drack färgglada drinkar på gatan där vi bor i Kreuzberg. Väldigt mysigt.

Fika!

s/o till den här tjejen som utöver att hon alltid får en att må bra även tar studenten på fredag!!! Det är verkligen sjukt vad snabbt tiden går, känns inte alls som att det var drygt 5 år sedan vi pratade första gången och definitivt inte att det har gått 3 år sedan hon (och 2 år för mig?!) började gymnasiet. Time flies när man fyller livet med annat än mat och vikt.

Bästa känslan att det inte är en stor grej att ta en (riktig) fika längre.

Tove låtsades att hon fotade Birka Cruises på skämt men det är bara en fasad.

Jag har apropå bra saker i livet blivit kallad till ett första möte hos vuxen-DBT! Det är väl bara intro till att börja bedömningen men ändå, det har tagit emot min remiss?!? Tänk om saker bara faller på plats och jag faktiskt kan flytta i september som den ursprungliga planen är. Jag vågar inte hoppas så Karin lovade att hon skulle hoppas åt mig.

Ni som går i skolan, håll ut! Det är snart snart sommarlov. Förhoppningsvis har ni inte som jag 5 prov kvar innan ni slutar (bra planering👌🏼👌🏼) men i vilket fall är det bara att kämpa på sista och njuta av att vädret i Stockholm ser ut att bli fint åtminstone de närmaste dagarna.

Ta hand om er.

Hanna






Chips!!!!

Jag mår lite bättre igen men här ekar det tomt. Finns kanske kausalitet i det sambandet, vad vet jag.

Hursom. Den här helgen har ägnats åt vila och reperation av psyke och själ och allt annat pretto. Eller åtminstone till att plugga, spendera en halvdag på IKEA och framför allt hänga med tre grymma kompisar. Bakat en misslyckad cheesecake, pratat om massa viktiga och oviktiga saker och druckit te i molnblandat solsken på en brygga. 

Meeen här kommer den viktigaste punkten: JAG HAR ÄTIT CHIPS!!!!! 
3xlök och lättsaltade. 3xlök var väldigt goda (och lökiga med dess andra betydelse, något jag och Johanna konstaterade inte gjorde något eftersom vi bara skulle ha hemmakväll😎). Lättsaltade var ganska menlösa men smakade gott de också. Kan konstatera att jag gillar godis mer än chips och kakor mer än godis. Så himla häftigt att återupptäcka allt det här igen! 10/10 recommend.

Ett mellanmål är en sån där liten chipspåse ni vet + en burk läsk. Jag drack juice istället för att det blev för svårt annars. Läsken tar vi en annan gång.

Nu äre måndag om jag lyckas publicera det här inlägget rätt dag. Ny vecka, nya tag. Jag har skjutit på matte 3c till sommaren så jag har inte ens nationella. Får väl spendera den tiden på att skruva bokhyllor (har ca en miljon i lådor på mitt rum efter vår IKEA-tur). Tillbaka till ämnet så ville jag skicka massa pepp och kramar, du är tusen miljoner gånger bättre än en ful ätstörning.

Kram

Hanna

Shake it out

I'ts always darkest before the dawn.

Vill skicka lite måndagspepp till er. Det kommer att bli bra, vår tid kommer också att komma så länge vi fortsätter att kämpa.

Ha en fin vecka.

Kram Hanna




Val Thorens

Tillbaka i Sverige! Har haft en helt galen resa haha, men varit sjukt sjukt kul. Maten har gått långt över förväntan även om det varit svårt många gånger. Tar steg efter steg mot friheten.

Här får ni en smärre bildbomb som sammanfattning.

En dag var det bra väder, då tog vi massor av bilder.

Åkte bland annat med två av mina bästa vänner. Mycket kärlek.

Selfie från skidbacken

Vi var på afterskii och dansade på borden.

Hela resan har bestått av klubben till fem (=sex...) kriga sig upp och åka skidor vid 10, afterskii, hem och sova ett par timmar och sedan klubben igen. Undra vad BUP skulle säga om den dygnsrytmen... Svar: inte ett piss för de har inte med mitt liv att göra längre!!!

Nu återstår några timmar till Stockholm och sen drar det riktiga livet igång igen. Det ska faktiskt bli lite skönt att höja snittsömnen per natt från tre timmar. 

Take care❤️

Hanna




Lite glädje


I lokalen är det dunkelt med inslag av strålkastarljus. Ur högtalarna dundrar livebandets hippa cover på någon välkänd poplåt. Jag rör mig över golvet på lätta fötter, väl medveten om Blickarna, låter de falla på min kropp och skäms inte. Nu är det jag och kroppen som samarbetar mot ett okänt mål, vi ligger inte i ett skyttegravskrig mot varandra där båda alltid kommer att gå som förlorare ur striden. Lutad mot bardisken känner jag en hand mot armen och bartendern förkunnar att vi är VIP och får följa med upp. 

Sedan förflyter kvällen i ett skimmer av dans och skratt, en känsla som bottnar hela vägen ned i magen att det här, det här är bra. Det är Hanna och hennes kompisar tillsammans med en drös intresserade killar, inte Hannas anorexi tillsammans med de andra. 

Idag kom bakslaget förstås men det var det ändå värt. Har mått så fruktansvärt dåligt fysiskt, hade hjärtklappning i en timme, mådde illa i 12 och kunde inte gå särskilt många meter utan blodtrycksfall. Så jävla knäppt och fruktansvärt obehagligt. Det är som att min kropp är så ovan att känna positiva känslor att den helt slår bakut. Knäppt som sagt.

Nu mår jag i alla fall mycket bättre så imorgon blir det skidåkning, afterski och sedan klubb. Livet är så mycket bättre när man inte styrs av en ätstörning, trots att hon finns med i bakhuvudet.




Frukost på bussen



Sitter på bussen tillsammans med världens finaste väbner och har precis ätit denna frukosten🖕🏻
Laddade upp inför resan med en veckas feber men blev magiskt frisk några timmar innan vi skulle åka haha. Tänker inte låta anorexin första de här 10 dagarna för mig. Det kommer bli en jävla utmaning och jag lär inte vinna alla fighter men mitt mål är att tänka så lite på mat som möjligt och bara L E V A.

Vi får se om vi hörs, puss❤️

Hanna

En liten present

Jag har pysslat lite med en spellista till er, som en sen alla hjärtans dag-present. Fylld med låtar åtminstone jag tycker är peppande. Klicka på hjärtat så tar ni er dit. Annars finns länken under också. 
 
 
 
HÄR
 
 
 
Fortsätt kämpa
 
Hanna

Snapchat! (Det trodde ni inte)

Hej alla fina! Jag tänkte att man faktiskt inte kan vara klok och tankfull hela tiden. Därför kommer jag nu presentera att flertal bilder från inget mindre än snapchat!! Har insett att fastän man inte kan ha några djupa diskussioner med sådär 30 tecken så kan man integrera på ett väldigt fint sätt. Extra nice är det ju för mig som inte bor hemma eftersom jag kan få små klipp ur min familjs vardag (där djuren står för en stor del av underhållningen). 
 
Här kommer alltså lite kul grejer som ett avbrott i en annars inte alltid så glad vardag. Det är fritt fram att lägga till mig på hannalarsson98 också om ni känner för det!
 
Jag är ständigt föremål för snapchattrakasserier. Inte minst under lektionstid. 
 
Om man tittar riktigt noga kan man se hur munken faller ned i chipsdippen. Sånt ger fina skratt.
 
Väldigt glad haha. Vet inte vad jag ska säga mer.
 
Ett enda skevt uttalande och sedan är man på alla löpsedlar. Typ. Någon gång så. 
 
När vi hade reunion och gjorde det vi är bäst på (äta thaimat hehe)

Ett mindre charmigt foto på när jag äter. Well, man är väl inte alltid på topp. Dock har vi sjukt god mat i skolan! All vego dessutom. 
 

Den här idioten (Tove you know(<3)) antyder saker jag inte vill höra talas om. Som att jag inte alltid är något??

Avslutar med en bild på min älskade hund och en fjärdedels lillasyster.
 
Ha en fortsatt bra vecka. Kämpa, kämpa, kämpa - det finns så mycket fint där ute.
 
Hanna

Tidigare inlägg