-

Att behålla motivationen

Det är svårt att bli fri från psykisk ohälsa. För vissa personer finns en tydlig vändpunkt då denne tagit ett beslut och sedan klarar av att hålla fast vid det. För väldigt många är tillfrisknandet en mycket längre process där beslutet att fortsätta i rätt riktning måste tas flera gånger varje dag. Det kan vara vid varenda tugga, varje gång man står i sin kompis badrum vid en våg, när man går förbi rakbladen i hyllan på COOP, när man står på en tågperrong och så vidare i all oändlighet beroende på vad det är för svårigheter man har. Jag har varit i behandling i fyra år och vet hur tufft det är att kämpa med olika sorters problem varevigaste dag. Det är som ett heltidsjobb fast dygnet runt att bli frisk från en ätstörning.
 
Men oavsett hur lång vägen är så vet jag att den har ett slut, det gäller bara att fortsätta framåt. Det det här inlägget kommer handla om är hur jag behåller min motivation. Notera att det under mina process verkligen har varierat vad som kunnat motivera mig och i perioder har ingenting fungerat vilket har lett till ett antal djupa dippar. Trots detta har jag ett mycket bättre liv nu än jag hade i april för fyra år sedan och jag vet att om ytterligare fyra år kommer allt vara ännu bättre. 
 
Här kommer ett flertal tips, testa och se om något fungerar för dig. Kommentera gärna andra saker som ni har hjälp av!
 
Samla kraft i motiverade stunder
Ibland blir jag sådär svinmotiverad. Plötsligt tycks allt helt klart och jag blir nästan euforisk så pepp som jag är. Det kan hålla i sig med olika styrka i några minuter, timmar, dagar och då och då även veckor. Under de här perioderna har jag mycket mindre ångest.
Min allra senaste grej är att verkligen lägga de stunderna på minnet. Tvinga mig själv att strunta i sjukdomens protester och registrera hur mycket bättre jag mår de motiverade stunderna än jag mår även de bästa dagarna med sjukdomen. Då motivationen är som bortblåst och allt är svart destruktivitet försöker jag minnas det här, att mina stunder i konstruktivitet är då jag mår som bäst och att hela mitt liv kommer kunna bli så om jag bara rider ut ångesten. 
 
Ha saker att se fram emot
Resor, konserter, festivaler, ridläger, få börja träna, börja gymnasiet - you name it! Ibland är det bästa sättet att ha konkreta saker att se fram emot. Dock får man se upp så att det inte blir så att man tvingar sig själv att stå ut så att man får åka på den där resan/festivalen/lägret och sedan totalkraschar efteråt (been there, done that). Samtidigt blir det ju inte heller bra att aldrig göra saker man tycker är roliga för att man inte äter som man ska. Att bli fast i hemmet eller på sjukhuset gör att man glömmer att det finns en värld där utanför, en värld som går att uppskatta om man tar hand om sin kropp. 
 
Umgås med friska personer
Jag säger inte att man ska bryta kontakten med alla sina sjuka vänner (tror att jag har skrivit om det men hittar inte inlägget?) men ibland finns det ingen bättre kick än att umgås med ett gäng glada, fullt friska personer. Jag är så oerhört tacksam över att mina vänner i högstadiet hängde kvar trots att jag var borta så otroligt mycket och idag träffar jag vissa av dem i princip varje vecka trots att vi alla går på olika skolor. Älskar reunions också och att bara ta en fika med mina tillfrisknade vänner. 
 
Se till att omständigheterna är hållbara
Det här är kanske den allra viktigaste punkten. Du måste ge dig själv förutsättningarna att orka kämpa mot sjukdomen. Vad man behöver varierar otroligt mycket från person till person men att bli sjukskriven är generellt en väldigt bra grej. Det är omöjligt att orka med skola/jobb på samma sätt som andra personer när man har en galning som skriker i huvudet. För mig har det inneburit att jag behövt flytta in på ett behandlingshem, för andra kan det vara att det krävs en "vanlig" psykolog och inte bara en ätstörningsklinik som fokuserar på maten. 
Stanna upp och känn efter, var ärlig och hävda din rätt till det du behöver. Föräldrar brukar vara väldigt bra i påtryckningar av vården. Du har det svårt som det är, du förtjänar att få den vila och den behandling som blir bäst för dig!
 
Bild från Val Thorens där jag hade en av de grymmaste veckorna i mitt liv. Det är en styrkande tanke att minnas hur bra jag faktiskt hade det då och att jag kommer kunna ha det minst lika bra igen om jag bara står ut och fortsätter framåt. 
 
 


 
 
/Hanna
 

Att förbättra sin självkänsla

Hej Hanna! Har du några tips på hur man kan stärka sin självkänsla? Hur är din självkänsla och hur har den varit under din tid som sjuk och så? 
 
Jag skulle vilja inleda det här svaret på att reposta något Tove nyligen skrev på sin andra blogg:
 
"Efter flera år utav att ständigt ha nedvärderat mig själv, har jag det senaste halvåret nått en helt ny nivå i livet. 
 
Jag har kommit över en tröskel. Eller en tröskel ger inte rätt beskrivning, för det är något mycket större. En cementmur. En cementmur som är högre och hårdare än allt du kan föreställa dig. En cementmur som är näst intill omöjlig att ta sig över, men det går. För att komma över krävs det otroligt mycket arbete och tålamod. Jag har jobbat mycket med min självkänsla vilket gett resultat och gett mig en möjlighet till att se vad som finns på andra sidan muren Jag trivs med mig själv och är väl medveten om att jag är bra, vilket är en så skön känsla att leva med. 
 
Någonting jag påminner mig själv om varje dag, är att jag är lite bättre än alla andra. För det är sant och det gäller dig också. Lyft upp dig själv istället för att gång på gång dra ner dig till backen. Jag tror att självrespekt och en bra självkänsla är nyckeln till välmående och framgång på alla fronter. "
 
 
 Jag har själv en väldigt dålig självkänsla och det är något jag måste jobba med, men det är verkligen svårt för det känns så fundamentalt. Samtidigt vet jag att det går och Toves text ovan är ett bevis på detta. Som med alla andra saker tror jag att det handlar om att verkligen bestämma sig. Att nästan tvinga sig själv till självvalidering,  och precis som Tove gjort upprepa för en själv hur bra man är. Hjärnan är lustigt lättlurad och om man intalar sig något tillräckligt många gånger börjar man tillslut tro på det, enligt exakt samma princip som du intalat dig själv att du är dålig. 
 
En förutsättning för att du ska få en bättre självkänsla är ju också att du äter, inte kräks eller gör våld på din kropp på något annat sätt. Annars blir det ju totalt dubbla budskap, du säger till dig själv att du är bra men samtidigt tillåter du dig inte att äta. Det är liksom en omöjlig ekvation att skada sin kropp och sen försöka tycka om den. 
 
Mina tips är alltså följande:
  • Ta hand om din kropp. Ge den mat och vila, tvinga den inte att göra saker den inte mår bra av. Skada den inte med flit. 
  • Var förlåtande mot dig själv. Alla människor gör fel, så även du. 
  • Säg medvetet snälla saker till dig själv. Uppmuntra dig och den du är.
  • Gör snälla saker mot dig själv. Det är så olika vad man uppskattar men förslag är att ta ett bad, äta choklad, gå en strosande promenad i skogen eller kolla på din favoritserie i sängen. 
Jag tänker mig typ principen att göra mig själv till min bästa vän, eller i alla fall börja med att inte ha mig själv som min värsta fiende. 
 
Men det är ett långt och svårt jobb, har man förtryckt sig själv i massa år så är det ingen småsak att vända om. Step by step. 
 
 
 
Kram 
 
Hanna

Ätstörningsfilter

När man själv är sjuk i en ätstörning är man ofta väldigt uppmärksam på omgivningen. Jag kunde gå på stan och det enda jag såg var smala flickor. Jag bedömde och jämförde: hur mycket väger hon? Har jag vägt så där lite någon gång?


Jag trodde att alla dessa tjejer hade ätstörningar. Tyckte mig kunna se på deras ögon och hållning att de var sjuka.


Jag höll på att bli galen. När jag var i Mexico veckorna innan jag blev inlagd första gången skrev jag det här på min gamla blogg: "

kroppar. dessa miljontals celler programerade att utföra olika uppgifter och som tillsammans skapar en så komplex helhet att det ibland bara blir helt snett, som i mitt huvud.

överallt kroppar. fett, muskler, ben, hår, fett.

det är något fel med min blick. något skevt i hur nervsignalerna går genom hjärnan och kroppen. jag försöker trycka undan det, försöker sysselsätta mig och fokusera på annat. men det hjälper inte och efter några timmar av total härdsmälta i huvudet där siffror och jämförelser, allt relaterat till folks kroppar, härjat så ger kroppen efter. jag ligger på hotellrummet och skakar och mår obeskrivligt illa och kan inte röra mig av smärta och fryser och svettas innan jag slutligen somnar och får sova i en timme innan det är dags för middag."


Det där var väl att dra det till det allra yttersta (som sagt, bara ett par veckor innan jag blev inlagd) men jag tror många av er ändå kan känna igen er.


Det jag vill säga i det här inlägget är något jag lärt mig det senaste året. Det går helt emot min världsbild tidigare där mina ögon hade ett filter och det var ätstörningar.


Vad jag lärt mig är att alla människor som är smala, väldigt smala och ibland direkt magra inte har ätstörningar. Många har säkert det men inte alla. Det har verkligen tagit tid för mig att fatta det här. Att det finns människor som är naturligt "underviktiga" (efter den normal som satts upp), att dessa människor tar det som en förolämpning att man säger att de är väldigt smala och undrar om de äter ordentligt. Många gånger hatar jag dessa människor för att de har min drömkropp utan att behöva offra sitt liv för det. Samtidigt finns det inget jag kan göra åt det mer än att bara acceptera. Acceptera att min friska kropp ser ut såhär, hennes friska kropp ser ut sådär och den där tjejen har en magsjukdom vilket gör att hon inte kan äta så mycket som hon vill och behöver.


Ju längre jag har hållt min normalvikt och kämpat mot ätstörningen så har den här besattheten minskat otroligt mycket. Jag tänkte på det för några dagar sedan att jag fan inte ser lika många ätstörda tjejer när jag är i stan längre. Sen kom jag på att det förmodligen inte är färre smala flickor ute utan att det är mitt fokus som flyttats, vilket är otroligt skönt.


Allas friska kroppar är okej. Allas friska kroppar ser olika ut, du kommer, som tur är, aldrig se exakt ut som någon annan (om du inte råkar ha en enäggstvilling). Vissa människor är naturligt väldigt smala och många av de personerna har komplex för det. Oavsett om du älskar när folk bannar dig för att du är smal så lär inte dessa människor göra det. Det finns alldeles för många människor med ätstörningar men alla som är så smala är inte sjuka.


Var bara det jag ville säga haha. Puss ni är grymma.

 
Bild från Miami
 
/Hanz (som systrami brukar kalla mig) 
 
 
 

Reminder


Att gömma mat leder till att du mår sämre. Kanske får du en kick första gången men sedan blir det bara ett tvångsmässigt beteende där du aldrig gömmer tillräckligt. 

Att kräkas leder till att du mår sämre. Att göra våld på sin kropp på det sättet förstärker din känsla av misslyckande och värdelöshet, vilket är precis vad monstret vill.

Att smygträna leder till att du mår sämre. Den korta ångestbefrielse du känner kommer gå över och ersättas med ångest över att du inte tränade tillräckligt och planer på när du måste träna nästa gång.

Lyssna inte på monstret i ditt huvud, hon förstör ditt liv. Friskheten kan både vara långt bort och ganska nära men oavsett hur lång din resa blir så kommer du inte komma närmare målet om du fortsätter att föda ätstörningen med destruktiva beteenden som de ovan. Och även om det kommer ta ett tag för dig att bli helt frisk så kommer livet att bli värt att leva långt tidigare. 

När jag skriver det här sitter jag på en dubbeldäckad buss fullastad med ungdomar. Vi rullar genom ett vintergrått Tyskland på väg mot de franska alperna där vi ska Leva i 10 dagar. Jag kom att tänka på allt de ovan eftersom jag insåg hur jävla bra det här faktiskt är. Att jag fortfarande har en hel del destruktiva matbeteenden kvar men att de inte längre står i vägen för att jag ska kunna göra och njuta av sådana här saker. Ett av mina första möten hos Scä's mobila team för fyra år sedan (shit vad tiden går??) sa min läkare åt mig att ta semester från ätstörningen eftersom jag skulle till mormor och morfar med min familj i några dagar. Jag minns att jag verkligen försökte hitta ett sätt att ta ledigt från ätstörningen på men att det var helt omöjligt. Hon genomsyrade precis allt jag var och gjorde. 

Idag förstår jag vad min läkare A menade och fyra år senare tänker jag lyda hennes råd och ta ledigt från ätstörningen. 


(Skrev detta i går eller om det var förrgår. Nu är vi framme och har haft det väldigt bra)

Hanna

Går det att bli helt frisk?

"Har dock en fundering som du tog upp här. Det är så att jag redan fyllt 18 men fortfarande inte är så frisk som jag skulle vilja bli, men det känns liksom dåligt och som att jag borde bli frisk automatiskt eftersom att jag är vuxen? Typ som att det är ett barnsligt beteende som jag verkligen vill lägga bakom mig, det har blivit något jag skäms för att jag är kvar i liksom. Har inte alls skämts på samma sätt tidigare. Har du någon tanke kring det? 

En annan tanke är att en vän till mig menar att det inte går att bli helt frisk från en ätstörning. Jag vill verkligen tro att det visst går, men börjar bli tveksam. Hur tänker du? 
Kramar "
 
 
Det här är en fråga jag själv ställt mig många gånger och jag kan ju själv inte intyga att så är fallet eftersom jag själv inte är helt frisk än. Men, och det är ett stort men, jag tror verkligen att det går. 
 
Jag vet inte hur det är för någon annan än för mig själv men när det gäller mig tror jag att det handlar om att våga släppa taget. Att aktivit välja att skita i tvången, att våga lita på att jag kan äta "normalt" och att jag inte kommer att rusa upp i vikt. Vara beredd att acceptera att jag kanske går upp några kilon eftersom det är på det sätter min personliga kvinnokropp egentligen mår bäst. För mig handlar det om att ändra inställning till mig själv. Att se mitt eget värde som människa och inte som en produkt av mina handlingar. Sluta beräkna varenda kalori, sluta straffa mig själv om jag gör något fel, sluta vara så jävla elak mot mig själv och låta ätstörningens röst styra mig.
 
Men om jag idag hade kunnat trycka på en knapp som fått mig att göra allt det ovanstående hade jag tryckt på knappen utan att tveka en sekund. Problemet är bara att jag inte är redo. Det var ätstörningen som fick mig att överleva. Den enda som kunde lindra tolvåriga Hannas ångest, om så ändå bara för en stund. För många personer handlar det "bara" om att bestämma sig. Jag bestämmer mig nästan varje dag men är än så länge inte tillräckligt trygg i mig själv för att våga putta ut anorexin. För mig är det en lång process, kommer att vara en lång process, men det innebär inte att den inte har ett slut.
 
Jag är fullständigt övertygad om att alla människor kan bli helt friska, så även jag. Dock är det inte säkert att alla människor kan bli det lika snabbt och inte heller att en tillfrisknadsprocess kan avslutas utan att man tagit tag i andra med grundläggande problem. 
 
Du ska inte skämmas för att du inte är frisk bara för att du fyllt arton. Däremot tycker jag att du ska använda kraften som finns bakom den skammen till att våga ta fler steg. Att våga börja ta hand om dig själv. Jag känner verkligen igen mig i den där skammen, jag känner den direkt de fåtal gånger jag gömmer mat eller smygtränar. Det är som att bli fjorton igen och jag avskyr det för det är inte jag. Det är inte den Hanna jag är idag. Det betyder inte att jag ska känna mig dålig för att jag "misslyckats" men jag användes känslan som drivmedel att inte göra det igen. 
 
Förlåt för ett väldigt långt inlägg. Hoppas du fick svar på din fråga. 
 
Kram Hanna




Förbjuden mat

Många ätstörda, däribland jag, har en lista med "förbjuden mat". Reglerna för den här mytomspunna listan varierar från person till person, på samma sätt som innehållet gör. (Redan där brister resonemanget om att det skulle finnas mat som absolut inte får förtäras för att då skulle ✖något hemskt✖ kunna hända, skulle det vara så skulle ju alla ha samma.) 
 
Den enda generella regeln som går att dra är att det ofta är mat och dryck som på ett eller annat sätt klassas som "onyttigt" av samhället. (Vad jag tycker om ordet onyttigt kan ni läsa om framöver någon gång). 
 
Jag hade egentligen inga helt förbjudna matvaror förrän jag började hos SCÄ. Det var många saker jag inte åt men det stod liksom inte skrivna i sten på en lista. Det förändrades ganska snabbt när jag insåg att alla andra ätstörda hade saker som de inte åt, liksom det faktum att jag var tvungen att börja gå upp i vikt. I början handlade det alltså delvis om att det var en norm men framför allt om att jag på riktigt trodde att jag skulle gå upp mer i vikt av att äta en bulle och mjölk till mellis än naturell yoghurt och frukt, fastän det var samma kaloriinnehåll. 
 
Nu vet jag att man inte går upp i vikt av att äta en vit brödskiva till mellanmål istället för en äcklig fullkornsmacka. Ändå har jag väldigt svårt att gå emot och äta de där sakerna som är förbjudna. För mig handlar det inte längre om logiken att jag tror att jag kommer gå upp massor i vikt, utan det har blivit en fråga om mitt värde som människa. Jag får inte äta något som är gott eller (samhällets definition av) onyttigt eftersom jag inte är värd det. Detta är väldigt komplicerat och sitter extremt djupt, har OCD så allt destruktivt jag gör är olika tvångssystem. Så förmodligen är det inte exakt samma för er men jag tror säkert att någon kan känna igen sig i något av det ovan. 
 
Hursomhelst så är det helt befängt att hålla på såhär. Varför ska jag vara begränsad att leva mitt liv av ett förlegat gammalt system? Sedan snart ett år tillbaka har jag och SCÄ därför börjat med matutmaningar och vi har hunnit pricka av ganska många saker vid det här laget! Jag började med oboy, mörk choklad och kex för att gå vidare till smaksatt yoghurt, glass, cornflakes, blåbärspaj, vitt bröd, bullar och nu det senaste och läskigaste hittills -vegetarisk hamburgare och pommes frite (första gången i helgen). Vissa saker har varit svårare än andra, det vita brödet var nog läskigast av allt och det är fortfarande inget jag äter utan ångest. Men det går och det blir lättare för varje gång. Ångestpåslag går över. Det kanske inte känns värt just i stunden men det är en fantastisk känsla att kunna vakna hos en kompis och kunna äta smaksatt yoghurt och scones till frukost efter en natt ute på äventyr. De små sakerna är värda så otroligt mycket.
 
Du är värd att äta goda saker. Du kommer inte att gå upp i vikt av att äta en viss sorts livsmedel än andra. Kalorier som kalorier om man ska vara krass. Om ni inte litar på era behandlare så tänk på mig. Min vikt har inte rubbats ett hekto av att jag börjat äta saker som länge varit förbjudna. Jag har inte blivit tjock. 
 
Ett tips är att ta med en vän och testa nya saker tillsammans. Eller bara hänga på när alla andra äter något du egentligen inte äter. Det är en så fantastisk frihet och ännu en gång - det kommer inte påverka din vikt vilka livsmedel du äter. 





 
 
 /Hanna
 

Allhelgonaafton

Det är lördag och allhelgona. Det är bara strax efter lunchtid men Skogskyrkogårdens minneslund är redan fylld av blommor och ljus. Jag var här för exakt ett år sedan tillsammans med en nära vän. Vi tände ljus för hennes bror som gått bort på grund av droger. 

Livet är skört. Under våren tog två vänner till mig livet av sig. I höstas somnade min 103-åriga gammelfarmor in på ett ålderdomshem i södra Stockholm.

Jag tänder mitt ljus med fumliga händer och tänker på alla unga liv som gått till spillo. Hur psykisk ohälsa faktiskt är på liv och död. Jag tänker på alla de som dött av droger. På de vars självskadebeteende slutade abrupt tillsammans med livet. Jag tänker på alla kvinnor vars hjärtan slutligen stannat efter år av svält. Jag tänker på hur det är att må så fruktansvärt dåligt att allt ovanstående känns lockande, att döden tycks vara den enda utvägen. 

Jag tänker på allt det här när jag sitter på huk framför de två gravljus jag just tänt. Bakom ögonlocken trycker tårar för att jag saknar er som jag aldrig kommer att få träffa igen. I bröstet bubblar ilskan för det ska fan inte vara såhär. Unga människor ska inte vilja dö. Tioåriga flickor ska inte hamna på akuten för att de slutat äta. Droger och alkohol ska inte vara en människas enda frist i tillvaron. Jag står inte ut med ett samhälle som pressar vuxna så hårt att de går in i väggen. Det går inte att undvika döden men jag önskar att M och A också hade fått bli 103 som min gammelmormor. Eller åtminstone över tjugo.

Livet är ett jävla helvete och ändå så fantastiskt underbart. Jag trodde inte att det skulle bli bättre. Jag skulle inte bli fjorton, femton, sexton för det fanns inget slut på allt mörker. Ändå fick jag chansen och idag vill jag verkligen leva för jag har sett hur mycket fint det finns utanför destruktiviteten.

Jag reser mig upp och tittar ut över skogskyrkogårdens gravfält, lyfter blicken till Nynäsvägen och en aldrig sinande ström av bilar. Jag är så otroligt ledsen för alla som förlorade kampen. Alla ni som föll innan det ljusnade. Det värsta är att ni är långt ifrån de sista, men jag ska göra det jag kan för att ni ska bli färre och färre. Att ni istället kan ingå i det vi som klarade oss.


Hanna

"Normalvikt"

Den här bloggen har ju funnits ganska länge nu. Det finns många anledningar till att jag tog en paus men en av de orsakerna är att jag behövde tänka och få nya perspektiv.
 
Detta har jag fått vad gäller begreppet "normalvikt" som jag flitigt refererar till som den optimala kroppsmassan. Något jag fått i från ätstörningsvården som ständigt pratar om normalvikt.
 
Anledningen till att jag inte gillar begreppet normalvikt längre är att det är ett spann som uppfunnits av kloka doktorer baserat på statistik och forskning på hur mycket en bör väga för att leva ett så hälsosamt liv som möjligt. Problemet är precis som vanligt att man glömt att väga in en massa aspekter, vilket gör begreppet "normalvikt" felaktigt.
 
Kroppen är i ständig förändring och kommer alltid att vara det. Du blir äldre, du växer, du inser att det är kul med dans och börjar dansa flera gånger i veckan, du blir stressad tappar matlusten, du blir gravid, du blir förälder. Olika hormoner frigörs genom hela livet och kroppen kommer att anpassa sig på bästa sätt. Hur gärna du än vill att din kropp ska se ut exakt som den gör just nu så kommer den inte att göra det. 
 
Egentligen är det helt fantastiskt att allt som är Du får plats i en klump celler. Att allt som är du ständigt byts ut men ändå är detsamma. Vi borde vara så oändligt tacksamma över alla de funktioner som finns i vår kropp, att den fortsätter att kämpa hela vägen in i kaklet. Vi borde ta hand om den för det är den enda kropp vi har och någonsin kommer få.
 
Att jag inte gillar ordet normalvikt är för att alla människor har olika normalvikt. Vissa föds som "överviktiga" men mår hur bra som helst, andra föds "underviktiga" och får höra hela livet att de är för smala och måste gå upp mer i vikt fast de mår bra i den kropp de har. Väldigt många personer pendlar i kroppsstorlek genom livet. Puberteten, graviditet och olika hormoner påverkar minst lika mycket som intaget av mat.
 
Jag skulle hellre vilja använda begreppet "frisk vikt". Vad den vikten är varierar från person till person och vart i livet man befinner sig. Jag har legat på min friska vikt i drygt ett och ett halvt år nu. Det är den i särklass längsta tiden sen jag blev sjuk. Jag har fortfarande ångest över min kropp samtidigt som jag börjat acceptera att det är såhär just jag ser ut. Det är den här kroppen som kan klättra, festa, sova och hålla värmen. Det är den här kroppen som är mjuk att ligga tätt intill i en sen natt. Det här är den kropp som för tillfället passar ihop med mitt liv. Min friska kropp. 
 
 
/Miss H
 

En frisk kropp

Som ätstörd ligger kroppen nästan alltid i fokus. Det finns ätstörningar där vikten kommer i andra hand och mer är ett resultat av ett sjukt matbeteende men för de allra flesta har kroppen stor betydelse.
 
Jag har varit ätstörd i åtta år nu. I åtta år har jag hatat min kropp. Jag har granskat varenda millimeter, dragit streck över låren med vad som ska bort, mätt, vägt, studerat. Det första året av min behandling längtade jag alltid tillbaka till innan jag började gå upp i vikt. Jag visste att jag mådde dåligt då också men faktum var att jag mådde ännu sämre nu när jag var på väg upp mot det SCÄ kallar för normalvikt. 
 
Min slutsats blev att jag skulle gå ned i vikt igen eftersom jag bara mådde sämre av att gå upp i vikt och gud vet hur vidrigt jag skulle må om jag blev normalviktig.
 
Detta är felsteget många tar. Ja, det är vidrigt att gå upp i vikt och i perioder är det tusen gånger värre än att bara följa ätstörningen. Grejen är den att du aldrig kommer att du må bra så länge du följer ätstörningen. Ett liv i en sjuk kropp kommer aldrig att vara en kropp som tillhör ett liv värt att leva. 
 
Jaha, men då spelar det ju ingen roll. Då kan jag ju skita i allt om jag ändå inte kommer att må bra!
 
Det är där resonemanget brister som det tagit mig tre år att inse. För det finns en kropp som är värd att leva ett liv i, nämligen din friska kropp. 
 
Det spelar ingen roll om du är underviktig, överviktig eller normalviktig. Så länge du vidmakthåller dina ätstörda beteenden, träning, svält, kräkningar, så kommer din hjärna aldrig att kunna bli tillfreds i din kropp. Beteenden då man skadar sig på det sättet som man gör om man kräks, hetstränar eller inte äter göder en ångest eftersom kroppen vet att den mår dåligt av det. Det paradoxala är att den här ångesten hamnar i kroppsångest. Det blir ett moment 22 där man fortsätter att ha kroppsångest så länge man försöker lindra kroppsångesten genom ätstörda beteenden.
 
Jag har legat på min friska vikt i ett och ett halvt år nu. I början var det helt vidrigt eftersom jag fortfarande var sjukare i huvudet än jag var i kroppen. Men så småningom (i och med gymnasiet) började det spela mindre roll om omgivningen såg att jag var sjuk. De som jobbade med mig, mina vänner och min familj visste ju. Och faktum var att kroppsångesten sakta började minska. Visst går det extremt mycket upp och ned men generelllt är det mycket mycket bättre. Och det intressanta är att jag märker av direkt om jag ätit sämre en dag för då får jag genast mer kroppsångest. 
 
Bild tagen av min personliga fotograf och finaste vän Jessica, hon finns på jessica.blo.gg och är också upphovskvinnan till den nya designen!
 
Så nu har jag babblat klart. Det kommer ett inlägg om begreppet normalvikt.  
 
/Hanna
 

Sjukdomsidentitet

För några veckor sedan skulle jag och min familj på en fotbollsmatch med våra kusiner. Den var på kvällen så mina föräldrar hade packat mina kvällsmackor. I spärrarna in till arenan blev pappa stoppad eftersom man inte får ta med sig mat in. Han förklade då för vakten att hans dotter hade anorexia och att de var tvungen att ha med mackorna in, vilket vi fick och så var det inte mer med det. Inte för någon annan än mig. 
 
Orden "min dotter har anorexia" hade väckt något i mitt bröst som det tog mig en timme eller mer att reda ut. Jag fick ångest för att det kändes fel. För att jag inte vill bli benämnd med min ätstörning. Jag insåg att jag visserligen inte är frisk från min ätstörning men jag är ingen anorektiker längre. Jag vill inte vara en anorektiker. 
 
Under hela min behandlingsperiod har jag strävat efter att vara en så bra anorektiker som möjligt. Fram tills förra sommaren visste jag inte att jag hade den diagnosen i mina papper och det gav mig så fruktansvärt mycket ångest att jag kanske inte var tillräckligt sjuk. Jag gjorde hundratals ätstörningstester på nätet, strävade nedåt och ständigt nedåt. Jag var ju ingen annan, jag kunde inget annat, ingenting betydde något mer än sjukdomen. Alla mina tankar cirkulerade ju ändå kring det så vad fanns det för mening med att satsa på något annat?
 
Det värsta är att man faktiskt får kickar av det. Som när jag fick läsa min journal inför rättegången förra sommaren och kunde se diagnosen där på pappret. Eller som den gången någon kommenterat en bild att jag är sjukligt smal och måste ta hand om mig. 
 
Grejen är bara att de kickarna varar så himla kort. Oftast bara en halv minut, ibland en halvtimme eller kanske en dag. Sedan är kicken bara något man längtar efter att få igen och fortsätter i sina destruktiva banor för att nå dit igen. Eftersom jag är en töntig naturare så gjorde jag ett diagram för att visa hur jag menar. Visst minskar ångesten i stunden men den ökar alltid, alltid senare. För varje kick har du egentligen tagit dig ett steg längre ned. 
 

Jag skriver det här för att du som står i valet och kvalet mellan att fortsätta vara sjuk eller börja kämpa mot ett friskt liv ska veta att det är inte värt att stanna i sjukdomen. De små kickar man får må vara fantastiska men de är aldrig värda all den smärta, sorg, ångest och bottenlösa förtvivlan de innebär att vara sjuk. Jag ser ingen mening med att ångra det som redan har skett men jag önskar innerligt att den fjortonåriga versionen av Hanna hade insett att en bekräftande kommentar på en destruktiv blogg inte var värd ändlösa timmarna av ensamhet och ångest. Att jag hade förstått att enligt sjukdomen skulle jag aldrig bli bra nog, aldrig aldrig någonsin. Jag önskar att jag hade valt livet istället för anorexin för nu när jag gjort det så inser jag hur jävla mycket bättre det är. Trots att jag fortfarande mår dåligt.


Nu behöver jag inte min sjukdomsidentitet längre. Jag har fortfarande en sjukdom men jag är inte min sjukdom. Min största skräck har blivit sanning och det störda är att det känns så jävla bra.
 
Tack för alla kommentarer, de peppar till fortsatt bloggning.
 
Kram Hanna
 

Att träna eller inte träna

Hej på er! Jag har försökt formulera det här ett tag nu men här kommer slutligen inläggen jag utlovat. De handlar om träning och i första delen pratar jag generellt om att träna eller inte träna. I nästa inlägg kommer mer konkreta råd på hur man kan börja träna igen  på ett bra sätt efter en ätstörning. 
 


 
Det finns få ämnen som så många har åsikter inom som träning. Det tycker jag är ganska fantastiskt, problemet är bara att folk (mediala personligheter, lärare, tränare, släktingar) har en tendens att utgå från sig själva och anta det som gäller för en själv som en generell lag för hur alla har det. Det vill säga att normen för träning är väldigt snedvriden. Något som friska personer tar med en klackspark men som lätt blir lag för oss med psykisk ohälsa.
 
Träning är inte ekvivalent med bra mående. Den tid jag tränade som mest mådde min kropp som sämst. Då var jag väldigt underviktig och hjärtat slog för få slag, något ingen vuxen, idrottslärare, tränare ansåg vara ett problem förrän SCÄ skrev ett läkarintyg.
 
I början av min behandling hade jag träningsförbud men när jag hade gått upp ett antal kilon fick jag tillåtelse att börja träna igen. "Tillåtelse" att börja träna innebar för mig att jag var tvungen. Såhär i efterhand vet jag at jag inte ville, visste att det inte skulle bli bra men när mina behandlare sa att jag fick tvingade ätstörningen mig till göra det. 
Jag mådde så himla dåligt när jag tränade. Allting var bara tvång, all träning gjorde ont, var extremt jobbig, men det fick jag inte säga till någon för då skulle de tycka att jag var lat och tjock. 
Jag gick ner mig igen. Upprepade samma process i ett par/tre omgångar innan allt kraschade totalt, vilket också blev vändningen och jag hade ett träningsuppehåll på drygt ett år. 
 
I våras skulle vi skriva en rapport om kondition på idrotten (första året på gymnasiet). Vinklingen på hela undervisningen var typ ju bättre kondition du har desto lägre puls får du och ju lägre puls du har desto bättre mår du. Jag vägrade förstås skriva rapporten utifrån uppgiften vi fått utan gjorde det hela till ett statement haha (får feedback efter lovet, vi får väl se hur det går...). Där skrev jag bland annat följande:
 
"Att jag är skeptisk till den form av idrottsteori som lärs ut i skolan beror inte på att jag tycker att något av det som sägs är fel. Bara det att allas kroppar och psyken är individuella och i alla andra ämnen lär vi oss att vara utförliga och nyanserade. Medan vi i idrotten, där behovet av varians är som störst, drar alla över en kam. Alla som har en frisk kropp mår bra av rörelse men inte i samma form och av intensitet."
 
Vidare i diskussionen skrev jag även detta. 
 
"Generellt tycker jag att vardagsmotion är viktigast, men jag avskyr begreppet. Jag tycker att det borde kallas något i stil med "rörlig vardagsglädje". Jag tror verkligen att människan mår bra av att röra sig men jag tror att det är tusen gånger mer effektivt att gå en långsam promenad i skogen än att jogga i trapporna till tunnelbanan varje dag. Om man ska orka fortsätta röra sig hela livet måste man tycka att det är roligt och då är det mycket viktigare att man ofta går ut på shoppingturer eller dansar sig genomsvettig på fester än att man tvingar iväg sig själv till gymmet under stor ångest en gång varannan vecka."
 
För vissa personer är träningen en väg ut ur ätstörningen. Ett sätt att bli vän med kroppen och hitta tillbaka till glädjen i livet. För andra (däribland jag) blev träningen bara bakslag så länge jag mådde för dåligt psykiskt. Det viktigaste är att ta hand om sig själv och i många fall innebär det inte att träna. Jag är så förbannat trött på psykologer och läkare som vill bota psykisk ohälsa med träning. Träning kan absolut ha en positiv effekt för en människa då endorfiner frigörs osv. Men det går inte att njuta av ett endorfinrus om man samtidigt räknar varje kalori man bränt, hatar sig själv för att man sprang så långsamt, tvingar sig själv att cykla timme efter timme för att det är någon som skriker i ens huvud att man är värdelös. Träning ska vara något lustfyllt, inte ett krav för att vara en bra människa. 
 
Jag anser att psykisk hälsa har minst lika stor del i den allmäna hälsan som fysisk hälsa har. Det innebär att du inte mår bra bara för att du är normalviktig. Det betyder att det inte alltid är sunt att träna bara för att din kropp klarar det rent fysiskt.
 
Jag hoppas att ni orkar stå upp mot de skeva träningsnormerna tillsammans med mig. För att alla har rätt att må bra och ta hand om kroppen på det sätt den behöver i just den här perioden av livet. 
 
 
 
Tusen styrketräningslösastyrkekramar
 
Hanna
 
 
 
 
 
 

Body checking

Jag utlovade vidare sporadisk bloggning. Här kommer den, med fokus på att jag vill dela med mig av saker som jag lärt mig under den här hösten och som bidragit till att jag långsamt tagit mig framåt.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Att body checka 
Som ätstörd ligger kroppen i fokus. Jag är ständigt livrädd för att gå upp i vikt och i ett försök att lugna mina tankar så har jag mätt min kropp på olika sätt, utan att väga mig då jag inte får se min vikt. Logiken i det har varit att om jag bara gör det så kan jag gå och lägga mig lugn sen, annars kommer jag bara att ligga och oroa mig. 
 
Det tankesättet använde jag fram tills början av november då en av de sista tvångsmässiga kontrollerna av mina lår resulterade i att jag fick fruktansvärd ångest över maten de kommande dagarna innan vikten togs på SCÄ och min behandlare konstaterade att jag inte gått upp ett gram. All min ångest var i onödan, så som den varit så många gånger.
 
Det är helt värdelöst för någon med skev kroppssyn att försöka mäta sin kropp med blicken, det säger ju sig självt att oavsett vad så kommer det inte att bli rätt. Man lever på de få gånger man får kickar av att man känner sig smal och trots att man äter så kan man inte låta bli att längta efter de där kickarna. 
 
Sedan jag slutade body checka varje kväll så har jag haft mycket mindre kroppsångest. Det går i perioder, så som det alltid gör, och tankarna är inte nådiga - men är de någonsin det? Ätstörningen kommer alltid att hitta på nya anledningar till varför jag ska göra sådana saker. Jag kan inte hindra tankarna från att komma, liksom jag inte kan hindra den ångest det medför. Det jag kan göra är att inte ge ätstörningen fingret för då har hon tagit hela handen i ett nafs och jag sitter där med ton av ångest jag annars slipper. Det känns inte så de första gångerna man avstår från att kontrollera sin kropp, men när man gjort det ett tag är det verkligen en befrielse. 
 
 
Det är en hård kamp vi måsta föra. Ätstörningen är stenhård och kall, vi ska vara stenhårda och varma. Vi hörs snart, puss!
 
/Hanna

I'm far to smart to get fooled by my self

Hej världens bästa bloggläsare. Hur har ni det? Jag har det ganska bra faktiskt. Efter två och ett halvt år med olika anti-depressiva i olika doser utan minsta tillstymmelse till effekt så höjde överläkaren flouxetin till maxdosen för min vikt och ålder och plötsligt så blev saker och ting lättare. Äntligen har vi hittat något som kommer åt tvångstankarna som är grunden till de problem som gör att jag hamnar på bup och inte blir frisk från ätstörningen. Kanske är det place-bo men effekten är tidigare dokumenterad hos patienter med ocd så det här kan faktiskt vara skillnad på riktigt, viktigaste är ju att det känns så i alla fall. 
Angående ätstörningen så har jag bestämt mig på riktigt för att släppa taget. Tillsammans med medicinen, magelungen och att jag börjar i en ny skola (gymnasiet!!) så tror jag att det här kan funka på riktigt.

Jag har sedan jag började i behandling på Stockholms centrum för ätstörningar för 2 år och drygt 4 sedan levt i två olika sorters förnekelse. Först förnekelsen att jag visst inte var sjuk. Inte sjuk, inte smal, åt inte för lite, pressade inte mig själv för hårt i skolan och behövde inte sluta skada mig för att kunna må bättre. Succesivt fick jag nog med bevis för att det skulle ge självinsikten att jag visst var sjuk. Men då gick jag över till att se mig själv som ett offer för svår anorexi. "Det är så synd om mig för jag har gått hos Scä länge och ändå har jag inte blivit frisk, bekräfta mig nu nu nu"

Jag pratade med My om det här (My som förövrigt är en supermänniska och definitionen av stark). Hon kände igen mina tankegångar och kunde hjälpa mig att utveckla dem. 
Jag är inget offer för anorexi. Det är inte någon annans, eller en övernaturlig makts, fel att jag blivit sjuk. Det är jag som valt att inte äta. Det är mina motsträviga handlingar som har gjort att behandlingarna inte gett full effekt. 
Det betyder inte att jag har gjort det här för att vara elak, utan för att jag inte kunnat bättre.

Men nu kan jag. Jag har hur många verktyg som helst, jag har en fungerande kropp och med den en fungerande, och inte längre svältpåverkad, hjärna. Jag har stöd från så många olika håll och jag har kunskapen. Det gäller bara att släppa taget. Bryta tvången som gör min vardag instängd och tråkig.

Jag kommer inte att berätta för de andra i min nya klass att jag har anorexi. För ett halvår sedan skulle det varit det första jag sagt men det skulle bara väckt förväntningarna på att jag ska äta lite och då hade det blivit helt omöjligt att äta normalt. Därför kommer allt bli så mycket lättare om jag bara är en av alla andra när jag börjar. "En av alla andra" låter ju tråkigt men det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte vara den dår underliga tjejen som nästan aldrig är i skolan och så dyker hon helt plötsligt upp en dag men försvinner sedan lika spårlöst igen. Sedan kommer jag ju alltid att vara Hanna, glad och engagerad i allt. Pk som fan men ganska rolig ändå.

Angående den här bloggen så kommer jag inte blogga lika frekvent som jag gjort tidigare eftersom jag vill börja släppa taget om den sjuka världen. Men jag kommer ändå att titta in här då och då när jag kommit på något vettigt att skriva. I övrigt skrivs jag ut från BUP någon gång under nästa vecka och jag håller på att bryta kontakten med många av mina sjuka vänner för nu ska jag ifrån det här.

Det var inte någons fel att jag blev sjuk men det kommer bli min förtjänst att jag blev frisk.


/Hanna

Normalvikt

Normalvikt. Ett väldigt laddat ord i ätstörningskretsar. Vem är jag om jag blir normalviktig? Hur ska jag stå ut med min kropp som normalviktig om jag är såhär tjock nu? Kommer min kropp verkligen stanna när jag är normalviktig eller kommer jag att fortsätta gå upp i vikt i all evighet? Funderingarna är många och det är nog fler än jag som ägnar timmar av tankebråk om detta fenomen. Att vara normalviktig. 
 
De senaste sex åren har jag blivit normalviktig två gånger. Första gången var i april-maj förra året då jag precis skrivits ut från avdelningen på Scä och gått upp mina sista kilon. Kilon jag tappade efter en månad igen. Efter det tog det fram tills mars innan jag kom upp i min normalvikt igen och där har jag nu legat i tre månader, vilket är rekord. 
 
Med andra ord vet jag hur det är att bli normalviktig efter år av undervikt och det är det jag kommer berätta om i det här inlägget.
 
Kommer jag att stanna i vikt när jag blir normalviktig?

Svaret i nästan alla fall är ja. Oftast behöver man inte göra någon skillnad på matschemat men det är ganska vanligt att man t.ex. byter ett mellis mot en banan eller tar bort näringsdrycker om man druckit det för att gå upp. Vissa börjar träna någon gång i veckan istället (men efter träning ska man alltid äta extra oavsett). Första gången jag kom upp i normalvikt så åt jag en banan till fm-mellis. Den här gången äter jag ett matschema som är lite större än normalt och tränar inte, ändå stannade min vikt av av sig själv. 
 
Kan jag äta utanför mitt matschema utan att gå upp i vikt?
Nu pendlar jag 2 kg fram och tillbaka oavsett om jag äter som jag ska eller fuskar. Med andra ord har min kropp hittat en vikt den är bekväm på och därför justerar den förbränningen beroende på hur mycket mat jag får i mig. Det betyder alltså att man kan äta ganska mycket utanför matschemat utan att det gör någon skillnad på vikten när kroppen stabiliserat sig. 
 
Kommer jag att känna mig lika tjock som normalviktig som jag gör nu?
Det kan jag inte svara på. Första gången jag blev normalviktig så började jag också gilla min kropp för första gången i mitt liv. Den här gången är det inte alls så. Det varierar väldigt mycket beroende på hur man har det med det övriga måendet och det är därför man inte är frisk bara för att man är normalviktig. Men av alla jag känner som har eller har haft ätstörningar så är det en klart större andel av de normalviktiga som gillar sin kropp än de underviktiga. Och någonstans kan det faktiskt inte bli värre. Man kan inte känna sig tjockare än man redan är och då börjar man succesivt acceptera sin kropp. Här är ett inlägg om att känna sig tjock. 
Kom ihåg att det är fysiskt omöjligt för dig att vara tjockare på din normalvikt än vad dina kompisar är på sina, allt annat är bara lögner som ätstörningen viskar i ditt öra. 
 
Kommer folk runtomkring mig tro att jag är frisk när jag är normalviktig?
Vissa ovetande personer kanske tror det, men alla som vet något om sjukdomen vet också att så inte är fallet. Jag dömer ingen för att den är mer eller mindre sjuk enbart pga vikten eftersom jag vet att det här är en sjukdom som sitter i huvudet. Däremot är det första huvudfokuset att man ska komma upp i en normalvikt så att man kan börja jobba med andra saker och kunna orka göra saker. På ätstörningskliniker vet de att man inte är frisk bara för att man är normalviktig. 
 
/Hanna

Fett

Dagens lunch var en mardröm för fettfobikern. Tortellinigratäng, ostfylld tortellini med en ost- och gräddsås toppat av smält och och sedan riven parmesanost över det. 
 
SPRING HANNA SPRING INNAN FETTET FÄSTER SIG PÅ DIN KROPP OCH GÖR DIG TILL EN VÄRDELÖS MÄNNISKA skriker ätstörningen och min första instinkt är att lyssna. Att springa ifrån det där fettet som media, under tiden jag insjuknade, framställde som gärningsman till att vi blir fula och värdelösa människor. För många är det kolhydraterna som är det svåraste, men inte för mig. Jag minns en dag på familjevårdsavdelningen då jag och Sandra stod och våndades tillsammans över lunchen som var potatisbullar med bacon och lingonsylt.
 
"De kan glömma att jag äter bacon!" säger jag och väntar på att Sandra ska nicka medhållande. Men det gör hon inte utan istället kollar hon konfunderat på mig och säger "jag trodde det var lingonsylten, jag har panik jag kan inte äta socker".
 
Det låter kanske destruktivt och ganska destruktivt var det nog, men det bevisar också att det inte finns någon total sanning. Både jag och Sandra var underviktiga trots att vi skytt två olika livsmedel.
 
Jag brottas fortfarande med fettskräck, men trots det så åt jag den ostbadade tortellinin idag. Varför? För att jag vet att min kropp behöver fett för att fungera. Hjärnan behöver fett, lederna behöver fett och organen behöver fett. För att cellerna ska fungera måste vi äta fett eftersom cellmembranen annars inte kan transportera ut och in ämnen så som de ska. I fett finns omega 3 och 6 som är livsviktiga och som vi inte får i oss på naturlig väg om vi inte äter fett. Fett behövs också för att kroppen ska ta upp viktiga vitaminer som vi inte mår bra utan. 
 
Tillslut har jag kommit till någon form av acceptans - jag måste ge min kropp fett. Fett är inte farligt det är bara anorexin som fått mig att tro det. Fett kommer inte att göra mig tjockare än någon annan mat, snarare tvärtom eftersom fett ger en större mättnadskänsla (vilket inte spelar någon roll när jag äter på matschema). 
 
Kanske var det mer fett i tortellinigratäng än i en snitträtt. Men det var mindre socker. Nästa gång blir det pastasallad med kyckling och en tredje gång blir det blodpudding med lingonsylt. Äter man vanlig mat i vanlig mängd blir man inte tjock. Fett är inte farligt. 
 
 
 
 
 
/Hanna

Jag och kroppen

Kära kroppen, vilken dag vi har haft du och jag. Jag skriver det här för att jag imorgon, när jag vaknar, inte ska lyssna på Anas viskande ord om att jag ska hoppa över lunchen på tåget och gömma melliset i kläderna.

Förlåt kroppen för att jag blev arg på dig i förmiddags när du sa ifrån. När du vände dig ut och in och maten bara försvann från min mage utan att jag kunde göra annat än att skaka. Jag vet att du gjorde det för min skull, för att jag skulle förstå att det var allvar och att jag inte kan fortsätta strunta i dig så som jag gjort tusen andra gånger. Jag vet att du vad rädd för att jag inte skulle lyssna den här gången heller, men tycker du inte att jag för första gången någonsin agerade ganska bra?

Jag ringde mamma. Vad gör jag? Min kropp och min ångest är i kris, det känns som att jag kommer att svimma och dö men jag vet att jag inte kommer det, så hur ska jag göra för att komma tillbaka igen? För att erövra min egen kropp, åtminstone för ikväll?

Egentligen kom svaren inifrån men mammas lugnande röst gjorde det möjligt för mig att svälja skräcken och agera utifrån allt det som SCÄ, DBT, BUP och Magelungen lärt mig. 

Matplanen jag haft innan var bara att  ge upp. Nu gällde det att få i mig små doser mat under ett par timmar så att magen kunde återhämta sig. Trots motstånd både i mage och huvud så började jag tugga i mig småbitar av en äcklig macka och ta små klunkar proviva. Jag tog också theralendroppar och satte på mig varmt varmt med kläder. Så fortsatte jag i kanske en och en halv timme innan jag kunde börja på en risifrutti som jag inte slutförde men ersatte med Raw Bite. 

Tack kroppen för att du vaknade till liv igen. Trots alla månader och år av bantning och svält. Trots all ångest, trots alla slag och kölden jag plågat dig med,
m så har du inte gett upp och idag tog jag emot den hand du sträckte ut mot mig.

Tack vare dig så upplevde jag några av de bästa timmarna i mitt liv. Tack vare dig och mig själv så stod jag längst fram mot kravallen, skreksjöng och dansade utan avbrott tills hela konserten var slut. Tack vare dig hade jag ögonkontakt med Jocke under flera låtar och tack vare att du klarade av att stanna kvar där så kunde jag ta emot plektrumet med kents logga som han sträckte fram mot mig.

Jag vet att vi haft några helvetiska år du och jag kroppen. Faktiskt har jag nog aldrig tagit hand om dig som jag borde ha gjort. Men mot alla odds står vi kvar här på jorden och det måste ju betyda något. 

Kan vi göra ett avtal? Om jag fortsätter att ta hand om dig varje dag, måltid, träningspass och vilostund som kommer de närmaste veckorna så kan jag få stå där igen, med musiken exploderandes omkring mig i ett virrvarr av färgat ljus och svettiga kroppar som alla gungar i takt till Det, Det som är det enda som betyder något.

För klarar vi av det tillsammans kroppen, då kommer jag nog orka fortsätta leva resten av mitt liv och kanske till och med uppskatta det.




(Tack Elza (cred för bilden också, själv glömde jag ta bilder) och mamma. Tack Lovisa, vad fin du är).

/Hanna


Hur man bryter tvångstankar

"Jag har ett jättesvårt tvång, att jag aldrig vågar sitta ned. Vågar inte åka bil, sitter inte när jag äter, kan inte gå i skolan, har ångest inför att behöva gå på toa och sitta ner, undviker alla sociala sammanhang för att jag inte vågar sitta...det känns som kalorierna fastnar på "fel ställen" om jag sitter...men jag vill och försöker komma ifrån det här tvånget, är inlagd nu och då måste vi ha soffstöd ibland och jag försöker psykiskt utmana mig, men vet kroppen skillnad på vilken position kroppen är i, om man sitter eller står? jag menar, egentligen, om jag står helt stilla, så förbränner jag väl mindre än om jag skulle sitta ner och skaka med benen/röra på mig? vet att man inte ska tänka så, men det kanske hjälper mig att bryta mitt tvång till en början?"
 

Det finns forskare, läkare och psykologer som anser att anorexi är en form av tvångssyndrom (ocd). Även om så inte är fallet så är de båda sjukdomarna väldigt snarlika och ligger nära varandra inom kategorin ångeststörningar.
 
Tvångshandlingar, tankar och ritualer innebär att man känner sig tvungen att göra/tänka något för annars så kommer det antingen ske en katastrof eller så känns det så fel att det skapar massa ångest. Jag har haft OCD så länge jag kan minnas och min barndom präglades av olika tvångsritualer där jag som femåring bl.a. var tvungen att rabbla långa böner för att annars skulle gud (som jag inte ens trodde på) straffa min familj. När jag som nioåring blev sjuk i anorexi så dämpades tvången på andra håll, men ersattes av tränings- mat och skadetvång. 
 
Det är helt fruktansvärt med tvångstankar och jag lider verkligen med dig. Sjukvårdspersonal och föräldrar säger att det enda man måste göra är att gå emot och att det inte kommer att vara så svårt när man tagit steget, som om det inte vore svårare att sätta sig ned när man har ett sådant tvång som du är en för en frisk person att sätta sig. 
 
Det är inte så. Att trots ett tvång är bland det läskigaste man kan göra. Inte för att man rent intelligensmässigt tror på att katastrofen (i ditt fall att fettet skulle fästa sig på fel ställen) kommer att inträffa. Men alla känslor pekar enhälligt åt det hållet. 
 
Jag har under de senaste åren tvingats bryta massor av ätstörningstvång och det som har hjälpt mig mest är att tänka på primära- och sekundära känslor. När jag tänker på att bryta tvånget får jag ångest, men under den ångesten ligger en rädsla. Vad är det jag är rädd för egentligen? För att jag ska bli tjock - varför vill jag inte bli tjock? För att folk tycker att jag är ful då - tycker jag att normalvitkiga personer är tjocka? Osv. 
 
Men trots att man har all logik på sin sida så krävs det ändå ett enormt mod för att gå emot ett tvång. Men när man gjort det några gånger kommer det att bli lättare, jag lovar på heder och samvete för jag har gjort det så många gånger själv.
 
Att byta ut ett tvång mot ett annat är helt meningslöst eftersom det bara befäster tvångsmässigheten hårdare i dig. 


I just ditt specifika fall så kan kommande rader av fakta kanske vara till hjälp:
 
Du förbränner 4kcal mer i timmen av att stå än att sitta ned. 4 kalorier som du förbränner tusen gånger snabbare av att ha en hjärna som inte är så påverkad av svält och sjukdom att den klarar av att läsa en bok. Låter du aldrig kroppen vila kommer förbränningen att minska eftersom den vill överleva och eftersom du inte kan låta den vila måste den spara all energi. Om du sitter ned några timmar om dagen, precis som vilken frisk människa som helst, så kommer din kropp också våga förbränna mer. 
Att fettet skulle fastna på olika ställen på kroppen beroende på om man sitter eller står är helt falskt. 
 
Här är ett inlägg Tove skrivit om att våga sitta ned.
 
 
Hoppas ni alla som lider av tvångstankar där ute förstår att ni inte är ensamma och att det går att bryta tvången utan att något händer!
 
/Hanna

Är jag tillräckligt sjuk?

"Alltså jag är inte diagnoserad med anorexi, utan ''bara'' en ätstörning. Jag har gått till bup länge, varit väldig underviktig länge och allt känns jätte svårt. Men jag jämför mig med dig/er och det känns som att jag inte är lika smala, eller duktiga som ni. Liksom, att jag behöver inte hjälp, jag har inte anorexi och det känns som jag strävar efter det och vill det.. men samtidigt känns det fel och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som jag alltid jämför mig med andra och att jag är mer värdelös för att andra är sjukare än mig, är det konstigt att jag vill vara sjukare?

Jag har skrivit inlägg om det här flera gånger tidigare men det var ett tag sedan nu och det är en väldigt viktig företeelse att prata om, därför ägnar jag ett helt inlägg till den här frågan."

 

När jag var tretton år och började på Scä började jag läsa ätstörningsbloggar. Jag kände en stor befrielse i att inte längre vara ensam och att få dela mitt egna mörker med andra som förstod och kände som jag. Men samtidigt väcktes en oro om att inte vara tillräcklig. Jag hade ju aldrig blivit inlagd, hade bara gått till Scä i några månader och hade aldrig sytt. Jag tog bara medicin två gånger om dagen och den var inte så stark. Herregud, jag läst ju allt folk gjorde på sina bloggar – de var så sjuka och jag så frisk att jag inte förtjänade att få hjälp än. Innan jag började läsa bloggar fanns inte ens tanken om att bli så smal att jag skulle hamna på sjukhus, nu var det det enda jag tänkte på.

Sedan dess har jag gjort många av de saker jag då drömde om att göra, men mådde jag bättre? Inte ett dugg. För en inläggning var inte nog och jag var svag som vek mig för hotet om sond. Ditt lilla äckliga kräk, du förtjänar inte att bli frisk för du har aldrig varit tillräckligt sjuk.

 

Det tar inte slut. Ätstörningen blir aldrig någonsin nöjd för det är alltid någon som varit värre och i slutändan när du förstår vad livet har att ge kommer du bara att ångra allt du gjorde i strävan efter att vara sjukast. Du kommer ångra månaderna på sjukhus då dina vänner skaffade pojk- och flickvänner, gick på fester och fikade på stan. Du kommer ångra ärren och de smärtsamma minnena.

Men det lyssnar inte sjukdomen på. Sjukdomen står bakom alla dessa tankar eftersom den vill ha kvar dig. Det man måste göra är att försöka skilja på verkligheten och sjukdomen. Säg att sjukdomen påstår att du kommer att vara nöjd och det kommer att kännas okej att du blir frisk när du fått din diagnos bytt från uns till anorexi. Ta ett steg tillbaka, är det här rimligt? Vad är det egentligen jag uppnår av att få en annan diagnos bara för att kunna bli av med den? Vad finns det för logik i det?

Ingen alls. Åh du förbannade sjukdom att du ska vara så listig och hela tiden trycka på de ömma punkterna. Rädslan för att bli glömd, att folk inte ska ge en uppmärksamhet. Men det hela blir bara till en destruktiv spiral för du kanske får den uppmärksamheten du vill ha dagen för din första inläggning. Folk skriver ”Åh stackare. Du klarar det här, kämpa!” och det är inget fel med det. Men det är 30 sekunders frist sedan vill sjukdomen ha mer. Och det omvända i det hela är att man blir glömd om man är sjuk och inte tvärtom. Försvinner man från skolan utesluts man automatiskt efter ett tag, är man tillräckligt frisk för att gå i skolan kommer man få små doser bekräftelse varje dag (vilket sjukdomen inte säger något om i sin predikan om varför du ska gå ned i vikt).

 

Det är inte lätt att tänka såhär när sjukdomen drar på med full ångest. Men om man står ut och fortsätter att fatta friska beslut så kommer sjukdomens röst så småningom att bli lägre vilket den aldrig blir om du följer med den.

I just ditt, du som skrev den här frågan, fall så vill jag bara trycka på det faktum att man inte är mindre sjuk för att man har ätstörningsdiagnos istället för anorexidiagnos. Jag har skrivit ett inlägg om det här som du kanske kan hitta lite stöd i.

 

/Hanna


Vikten av att vara konsekvent och äta allt

Folk runtomkring en tror att det värsta man vet är att äta. De tänker att man blir glad för varje mål mat man slipper och att man tycker om de som slarvar med ens mat. De stämmer inte.

Visst, i vissa perioder får man kortsiktiga kickar av att någon missar ens mellanmål eller lägger upp alldeles för lite mat till lunchen. Men på längre sikt och i de allra flesta fallen så genererar det mer ångest ifall omgivningen gör medvetna eller omedvetna missar.

Varför det då? För mig handlar det om flera saker. 
Jag får för mig att folk tycker att jag är tjock och vill att jag ska gå ned i vikt och att det är därför de skippar mat eller att de tycker att jag äter för mycket i vanliga fall. Jag blir också triggad eftersom jag då tänker att jag skulle kunna komma undan med mer och då känner jag att jag måste fuska.

Men den allra främsta anledningen är faktiskt att jag blir hungrig. Mitt matschema är perfekt anpassat efter min normalviktiga kropp och det gör att jag är precis lagom mätt hela tiden. Men glömmer någon något eller lägger upp en för liten portion så rubbas hela balansen i kroppen och det drar igång tankarna något enormt. För när magen gapar tom så kommer tänker hjärnan av naturliga skäl på mat och när den tänker på mat så frodas ätstörningen. 

Det är orsakerna till att det är så himla viktigt att äta varenda måltid på matschemat och äta varenda sak som står där på. Om du skiter i en banan så kommer det inte göra någon skillnad på din vikt (liksom en extra banan inte heller gör). Det som gör att det är viktigt att äta den är att man inte får sträcka ätstörningen ett finger för då tar den hela armen. Så länge du inte kan äta utöver matschemat kan du heller inte ta bort något (utan att prata med din behandlare först).

Jag postar det här under utomstående eftersom det är en av de viktigaste uppgifterna föräldrar som behandlar ett ätstört barn har. Att vara ständigt konsekvent och fyrkantig. Hur fånigt det än känns att slåss om den sista skeden fil i skålen så är det ändå det man måste göra. För då ger man inte ätstörningen chans att ta över tankarna.

/Hanna

Fortsättning om Ana

Som en fortsättning på mitt inlägg "Ana" kommer här ett inlägg om hur jag försöker förhålla mig till Ana utan att det blir destruktivt.
 
 
Alla mina tidigare behandlare har sagt att jag ska hata Ana och skjuta henne ifrån mig så hårt som möjligt. Som jag skrev i min novell så ska hon inte få komma in i mitt hus. Jag ska bli av med henne och hon ska aldrig få återvända. Det är som med en hemsk vän, man måste bryta kontakten för att man drar ned varandra och grejen med Ana är att hennes elakheter bara existerar om du låter henne vara din vän. 
 
Men den psykolog jag har här på Magelungen har en helt annan aproach till det och nästan allting annat som handlar om mig. När jag berättade för henne om Ana, vårt skeva förhållande, hur beroend jag är av henne och hur beroende hon är av mig så var hennes reaktion en helt annan än jag förväntat mig. Hon tyckte lika synd om Ana som hon tyckte om mig. Hon förstod och fick mig att förstå att Ana kom för att mildra den ensamhet jag levt i under hela mitt liv. Men hon kom av själviska skäl för att hon var lika ensam som jag och tillsammans drog vi ned mig i undergången.
 
I tycker inte alls vi ska banka och slå på Ana. Hon tycker att vi ska bädda om henne och visa henne att hon är trygg. Att hon kan få vara utan att förstöra mig. Men viktigast av allt, visa tydligt att med mig får hon inte vara mer.
 
"Vi ska visa Ana samma omsorg som vi visar dig, ta hand om henne så att hon förtår att hon kan få finnas utan att vara så elak och destruktiv".
 
 
Det låter säkert jättekonstigt för vissa och jag vet inte om jag lyckats återberätta det helt korrekt. I vilket fall är det här mitt nya förhållningssätt. Ana ska ut, ut ur mitt huvud och ut ur min kropp. Men jag ska inte misshandla henne och slänga ut henne utn jag ska visa henne, precis som jag ska visa nioåriga Hanna, att det är okej att finnas.Det är okej att vara ledsen, att vara svag och rädd. Men det är inte okej att vara elak mot andra för att man själv mår dåligt.
 
/Hanna
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg