-

Instagrams inverkan på måendet

Okej först och främst: kan vi bara ta ett moment åt att jag på mitt förra inlägg om feminism/ätstörningar fick en kommentar om att det är "svårt att förstå" varför jag har varit psykiskt sjuk när jag är "en riktigt snygg tjej". Skrattade oavbrutet i typ en halvtimme, älskar män? (<-vsg för prov på diverse härskartekniker!) Alltså det måste ändå vara lite skönt, att leva i en så begränsad bubbla att man på riktigt tror att anledningen till att man får en ätstörning/annat självskadebeteende har något som helst att göra med ens faktiska utseende? Det är lika dumt som att tro att man slipper cancer bara pga man har ett normenligt utseende. Ändå tacksam för att jag får sådana kommentarer eftersom det påminner mig om hur viktigt det är att jag fortsätter att prata om psykisk ohälsa. För det största problemet kring psykisk ohälsa är inte att folk/samhället vill trycka ned psykiskt sjuka/fortsätta yrka på ideal som föder psykiska sjukdomar, min starka övertygelse är nämligen att människor sällan är elaka med flit, utan det handlar om ren okunskap. Så tack Brandon för att du påminde mig om att mina ord är viktiga!  

Jag har massa saker jag vill säga till er just nu. Otaliga reflektioner som den här nya, friska fasen av mitt liv har väckt. Så jag får väl helt enkelt börja blogga lite mer så att det i alla fall är frivilligt att lyssna på mina rants till skillnad från min familj/vänner som inte har något val haha.

En av alla dessa saker jag tänkt på är sociala medier i allmänhet och Instagram i synnerhet. Jag älskar Instagram och tycker verkligen att det är en skitrolig app. Både att lägga upp saker själv och följa andra. Problemet med Instagram är att man tenderar att följa personer man inte mår bra av att följa. Att avfölja sjuka konton är ett måste om du ska klara av att släppa ätstörningen. Det handlar inte bara om rena pro-anakonton utan även recoverykonton där personen uppenbarligen inte klarar av att göra allt det som krävs för att bli frisk. Det spelar liksom ingen roll att personen säger att den vill bli frisk om den i nästa stund lägger ut en bild på sin kropp och säger att hon har kroppsångest. Eller lägger upp en bild på en portion mat där vissa näringsämnen är uteslutna eller en alldels för liten portion. Ja, ni förstår.

Allt det är ju dock relativt självklart och något jag skrivit om tidigare. Min nya insikt är dock att jag inte bara måste se till att följa personer utan ätstörningar för att må bra. Jag har nämligen upptäckt att jag i allmänhet mår skit av att följa typiska influencers eller personer som lägger upp bilder i den stilen. Med det menar jag inte att det de gör är fel, bara att jag mår dåligt av att hela tiden få se sånt och därför tar jag hand om mig själv genom att inte följa den sortens personer. 

För oavsett om jag intellektuellt förstår att deras liv inte är så fantastiskt som det verkar så påverkas jag ändå undermedvetet. Majoriteten av dessa personer har också kroppar som jag inte kan ha om jag inte tränar och äter på ett sätt som utan minsta tvivel kommer få mig att trilla tillbaka i anorexin. Har man en gång haft en ätstörning är man otroligt känslig för allt sånt. Som dietisten på SCÄ brukar säga, "Hanna du är allergisk mot dieter". Dessutom skulle jag ju inte bli lycklig av att ha en sådan kropp heller, även om det inte skulle resultera i en klinisk ätstörning. Lyckan sitter ju som bekant inte i kroppsformen, ändå är det oundvikligt att hjärnan drar kopplingen att anledningen till att de skriver att de är sådär lyckliga är för att de är snygga, något som ju bekräftas av tusen och åter tusen följare. Även om jag förstår att det inte är så gör min hjärna undermedvetet den kopplingen vilket leder till att varje gång en sådan bild ploppar upp i mitt flöde känner jag mig lite sämre. 

Mitt råd till er för ett bättre mående är därför att sålla noggrant bland de ni följer. Och kom ihåg att det är okej att avfölja vänner/bekanta också om deras bilder/captions får en att må dåligt. Det handlar inte om att vara känslig och jobbig utan att ta hand om sig själv. Fyll istället flödet med personer som inspirerar, värmer och glädjer. Personer som får dig att må bättre istället för sämre. Det är otroligt befriande att som ex-ätstörd inte ha ett flöde med enbart smala kroppar. Det ökar min egen acceptans för min kropp. Inte för att jag jämför mig med andra utan för att jag inser hur obetydlig min kropps utseende är i mitt liv. Min kropp är ett verktyg jag har för att kunna göra allt det som gör mig lycklig och det som gör mig lycklig har ingenting med min kropps utseende att göra.

Här kommer tips på några konton ni kan följa istället för alla de som får er att må dåligt. Kommentera gärna tips på fler konton också!

@sdahlstrom (Kroppspositivism och sund träning. Ascool ung kvinna som är chefredaktör för Hälsa och Fitness)
@notondietanymore (Kroppspositiv 50-årig kvinna. Fantastiskt befriande och energivande.)
@johannanordstrm (Superrolig, ascool och med fina värderingar. Skänker lite extra skratt i vardagen)
@matildawahl (Skarpa analyser och befriande bittert.)
@stinawollter (Behövs det en presentation? Den svenska kroppspositivismens frontfigur)

Har massa fler konton jag tycker ni borde följa men de förmedlar politiska budskap av annat slag och det här är alltså inte rätt forum för mig att promota dem. Men om ni är intresserade kan jag skriva om de också såklart. 

Hoppas jag kunde peppa er lite att avfölja folk ni mår dåligt av. 

Ta hand om er finisar

Hanna



Har en målsättning att börja blanda ut mina egna normsnygga bilder med mer levande material som detta. Finaste, starkaste Karin förra fredagen innan jag tvingade med henne på ett av mina favoritband (för andra gången i ordningen).

Ätstörningen är orsaken till olycka

Jag tänker mycket på er. Tänker mycket på mig, tänker på när jag hade det som ni har det nu. Inte exakt förstås, men när mitt liv styrdes av ätstörningen. Jag tänker på hur mycket jag hatade mig själv, avskydde varenda liten beståndsdel av min skapelse - både utvändigt och invändigt. Jag tänker på hur jag lät mitt liv styras av en sjukdom som ville att jag skulle dö och jag tänker på hur hon var min bästa vän. Min bästa vän ville döda mig, min bästa vän var på väg att döda mig och jag hejade på henne. Inte för att döden i sig var något jag önskade, snarare fruktade, men det tycktes vara enda utvägen. I den misär som anorexin lämnat mig i visste jag inte vad jag skulle göra annars.

 
Jag har många gånger sagt att hon räddat mig. Att ätstörningen fick mig att överleva. Det är en ren och skär lögn och otroligt kränkande mot alla er som fortfarande kämpar där ute. Det finns inget gott i en ätstörning. Inget inget inget gott. Visst kan du med hjälp av svält/träning/kräkning/viktnedgång/restriktivt ätande lindra ångesten kortsiktigt men på sikt får det dig alltid att må sämre. En ätstörning är en sjukdom, det är ingen livsstil. Det går inte att ha en ätstörning och må bra. Så länge ätstörningen kontrollerar ditt liv kommer du inte att bli lycklig. 
 
Jag önskar att jag kunde få skaka om er, få skaka om den yngre versionen av mig själv. Ge er möjligheten att gå omkring i mina skor om så bara för några timmar. Då skulle ni förstå vad livet är egentligen. Ni skulle förstå att det enda ätstörningen gör är att förstöra. Äckliga jävla pisssjukdom. Det känns så jävla absurt när jag skriver det här för nu är allt så himla klart för mig. Jag vet nu att det inte går att må bra så länge jag låter ätstörningen styra mina beslut och att den inte kommer sluta försöka tvinga mig förrän jag stått emot tusentals gånger. Jag vet det nu, jag vet att friskheten är värt det en miljongånger om och jag skriver det till er men ändå så vet jag att alldeles för många av er som läser det här visserligen tar in texten och blir berörda men ändå kommer sitta och peta bort smöret från kvällsmackorna. Och ni som inte planerat att göra det får nu ångest för att ni "inte är tillräckligt sjuka" som inte petar bort smör från mackor. Så fucking lömsk är den här sjukdomen att det spelar ingen roll vad folk skriver eller säger, den vänder det alltid till sin fördel och din nackdel. Sjukdomen vill skada dig, den vill döda dig och den kommer inte tystna förrän du är just det - död. Det låter hårt men kanske är det något som ändå kan gå in hos dig, in genom muren ätstörningen byggt upp kring din hjärna. Du kommer aldrig att bli nöjd, du kommer aldrig vara sjuk eller smal nog och även om du skulle känna så i korta kickar så är du ändå inte lycklig. Du är bara trasig, söndrig, förstörd. 
 
Att bli frisk från anorexin är det svåraste jag någonsin gjort. Det var tusen gånger svårare än att sluta skära mig själv, fruktansvärt mycket jobbigare än traumabehandlingen som de ändå säger ska vara den värsta behandlingen man kan gå. Det var för att det var så svårt som jag drog mig för det så länge men jag kan lova er att de år jag fortsatte vara sjuk fast jag gick i behandling så vann jag ingenting. Det fanns inget att vänta på. Det enda som hände var att tiden rann som sand mellan mina fingrar och jag mådde bara sämre och sämre. 
 
Ni är värda så otroligt mycket mer än att begränsas av en idiotisk sjukdom. Livet finns där ute, det väntar på er. Jag trodde inte att det skulle gå att må såhär bra. Alltså för mig var det surrealistiskt att det överhuvudtaget skulle gå att orka leva en dag utan att svälta mig när det i själva verket var svälten och alla de andra ätstörda beteendena som gjorde att jag inte orkade leva. Jag vet att ätstörningen försöker övertala dig om att det inte är sant och att du inte kan vara lycklig om du väger xx mycket men det är inte sant. Du kan väga precis vad som helst och fortfarande vara lycklig men du kan aldrig må bra så länge du låter ätstörningen styra dig. 
 
Kicka den satans ätstörningens röv nu. Du förtjänar ett liv värt att leva.

 

 

 
Hanna
 
 


Om att äta nyttigt

Hej bästa ni! Jag tänkte kika in här och påminna om en sak som är lätt att glömma när man har en ätstörning som skriker i ens öra. Det här är lite av en hjärtefråga för mig så förbered er på lite passiv aggressivitet... 

 

Det finns ingen onyttig mat. Eller okej det är inte riktigt sant. Det är väldigt onyttigt med t.ex. gift, tungmetaller och parasiter som bär på sjukdomar. T.ex. är det vetenskapligt bevisat att det inte är bra att äta tvättmedel, dricka alldeles för mycket alkohol, knapra arsenik eller dricka sötvatten från sjöar i tropikerna. Rå kyckling är inte heller att rekommendera och om det är möjligt så är det nog bra om du undviker att äta kemikalierna i skolans labbsal, åtminstone en del av dem är väldigt onyttiga. 

 

Så långt håller jag med vår samtid. Det finns helt klart saker vi bör undvika att stoppa i oss för att inte bli sjuka. 

 

Det lilla kruxet här är bara att vår kära (västerländska) mänsklighet har fått begreppet "nyttigt" om bakfoten. Nuförtiden är nästan allt gott onyttigt och om det inte redan är det så kommer det snart bli det. För det är det mest patetiska med hela nyttighetsrörelsen - att den aldrig ens kan bestämma sig för vilka livsmedel som är förenat med evig ohälsa och olycka. Bara det bevisar ju att nyttighetssnacket är ren jävla bullshit. 

 

För det är det. Gift är onyttigt. Socker är livsnödvändigt för att din hjärna ska fungera. Parasiter är onyttiga. Fett är livsnödvändigt för att din hjärna ska fungera. Tungmetaller är onyttiga. Salt är livsnödvändigt för att din hjärna ska fungera. Socker, fett, mineraler, vitaminer, proteiner, kolhydrater, fibrer, omega3 osv osv ALLT det BEHÖVS för att din hjärna och kropp ska fungera. Innan nyttighetsbegreppet började missbrukas i självskadande hälsohetssyften var det också vad det betydde. Att äta och leva nyttigt innebär att du ger din kropp det den behöver för att den ska fungera.

 

"Men jag äter bara frukt/grönsaker/äckliga proteinbars/något annat hemskt och tråkigt, och jag mår JÄTTEbra"

 

 Absolut, det är mycket möjligt att du gör eftersom kroppen är så finurlig att om den saknar något näringsämne så omvandlar den andra näringsämnen till det (enkelt uttryckt). Visst behöver du lite essentiella aminosyror, fettsyror, mineraler och 35 gram ren glukos om dagen men det är så otroligt små mängder i jämförelse med allt det du måste äta under en dag för att förse hjärna, muskler och organ med tillräckligt med energi för att kunna fortsätta fungera. Det är alltså inget du behöver oroa dig för så länge du inte är i svält eller på annat sätt äter väldigt restriktivt och begränsat. Vilket även det motsäger det faktum att det är bra att utesluta saker som socker och fett ur sin kost. Ju mer varierat du äter desto lättare är det för kroppen att få det den behöver. Det är det som är att äta nyttigt. Att ge kroppen den näring den behöver.

 

 Det här med nyttigt och onyttigt hade inte varit en hjärtefråga för mig om det inte vore så att de som tar åt sig allra mest av dessa "hälsoråd" är de som behöver dem minst. Nämligen ni, vi, med ätstörningar. Någon utan en ätstörning kan dricka en grön smoothie till frukost och sen känna sig så Nyttig™ att hen utan vidare eftertanke häver i sig en chipspåse senare på kvällen. Att leva på det sättet anser jag kunna betraktas som nyttigt eftersom variationen finns. Det är inte giftigt med varken chips eller gröna smoothies (även om det senare är äckligt) och att kombinera dessa livsmedel med diverse andra gör att du får en fullvärdig kost.

 

När du däremot styrs av en ätstörnings blir dessa "nyttighetsråd" till lag. Att bara dricka gröna smoothies och käka minikeso med sockerfritt jordnötssmör ger dig dubbla belöningar. Dels blir ätstörningen glad, dels förstärks dessa beteenden ständigt av samhället som utan vidare tanke på konsekvenserna förespråkar en sådan livsstil. Det här förbannade samhället som tycker att vi ska plåga oss själva när vi har fått förmånen att födas in i en otroligt priviligerad vardag. 

 

Att bara äta "nyttigt" innebär inte bara att din kropp lider utan framför allt lider du som person. Att äta restriktivt begränsar din vardag och om det som begränsar dig dessutom är en ätstörning så är det känslan ångest som hindrar dig från att leva ett lyckligt liv. Så länge du fortsätter att äta restriktivt, även om samhället anser det vara nyttigt, så kommer du som läser den här bloggen (det gör du av en anledning, folk som inte har kopplingar till ätstörningar hamnar inte här) att fortsätta må dåligt. Varje gång du väljer den där förbannade grönkålen istället för en risifrutti sparkar du på dig själv. Du matar sjukdomen med makt och gör dig själv mer olycklig. 

 

Jag vet att det är fruktansvärt svårt att välja pizza istället för sallad när inte bara sjukdomen förespråkar salladen utan hela jävla samhället. Men om du vill må bra. Om du vill bli lycklig, förse din kropp med de näringsämnen den behöver och inte låta dig styras av en äcklig sjukdom som vill se dig död så måste du välja pizzan. Inte alltid såklart, men du måste göra det. Att äta nyttigt är inte att utesluta saker ur sin kost (med undantag för sånt som är giftigt) utan det är att äta varierat.

 

 

 Åt denna magiska skapelse förra söndagen när jag flyttade. Rörde dock inte den övre pga någon sjuk jävel har lagt ananas på. 

 

Hoppas era ätstörningar kan hålla käften en stund i veckan i alla fall. Och samhället också, det hade varit skönt. 

 

Kram 

 

H


Julafton

God jul sötmandlar❣️ Jag tänkte bara kika in med en snabb reminder eftersom jag vet att idag är en jobbig dag för många av er som läser det här. För även om mat står i fokus vid alla högtider (eftersom människan är skapt att äta och älska mat!) så spelar julen ändå i en egen liga. Det handlar liksom inte bara om julbordet i sig utan allt godis, glögg, julmust, lussebullar, gröt etc etc. En situation som är väldigt stressfylld för någon med en ätstörning, inte minst för att hela släkten sitter med vid matbordet. 

Därför tänkte jag punkta upp lite saker som kanske kan vara till liten hjälp i alla fall.

1. Du kan äta precis hur mycket som helst idag utan att i gå upp i vikt. Alla i din omgivning gör det och de ser precis likadana ut före och efter julafton. Att folk säger sig gå upp i vikt under julen är för att de äter MYCKET mer än de brukar under en hel MÅNAD. Det handlar inte om en, två eller tre dagar. Det har ingen som helst betydelse. Är du underviktig och äter normalt under en hel vecka kommer du däremot gå upp i vikt. Inte för att du ätit för mycket utan för att du är underviktig och det är ett tillstånd som är skadligt för kroppen. Men även om du äter dubbelt så mycket som vanligt just på julafton och annandagen så kommer du inte gå upp mer i vikt än du hade gjort annars. Att kompensera är alltså helt meningslöst, bara sorgligt och plågsamt, och gör ingen skillnad på din vikt oavsett hur mycket du väger.
2. Din släkt kommer inte bry sig om att du äter. De kommer däremot troligen reagera och bli obekväma om du inte äter alternativt försvinner in på toan efter varje måltid. Vill du inte väcka uppmärksamhet så är det alltså klokast att äta som alla andra, eller åtminstone enligt ett eventuellt matschema. 
3. Om julbordet och plockmaten blir för svår så kör vanliga portioner bara. T.ex. risgrynsgröt med macka till lunch, knäck och pepparkakor till mellis (Kalle Anka!!) och sill och potatis till middag (plus frukost, fm-mellis och kvällsmellis såklart).
4. Ätstörningen är inte värd en förstörd julafton. Det är så mycket mer värt att kunna skratta med magen och äta chokladpraliner tills man blir illamående.

Just nu befinner jag mig på Sri Lanka och det blir inte mycket till julmat, typ fried rice och drinkar haha. Men innan jag åkte så följde jag med min familj på julbord på Spis och Vin. Det var jättehäftigt, första julbordet sedan jag var åtta som jag kunde äta så fritt och relativt ångestfritt. Visst fanns tankarna där större delen av tiden men det var inget som begränsade mig. Det som satte stopp var magsäckens storlek, precis som det ska vara när man äter julbord. 

Livet är så mycket härligare när man inte ständigt begränsas av en ätstörning. Då kan man göra sånt här istället. Stå i brygga på en folktom strand i soluppgången. Så jävla jävla värt det.


(Inlägget uppdateras med bilde så fort internet funkar igen)

Kram Hanna


Att kunna koncentrera sig

Hej fina ni. Hoppas det är bra med er och glad andra advent! Om det nu är glad man säger... mkt oklart.


Har legat här nu i tio minuter och försökt komma på en enda vettig sak att skriva men hjärnan har lagt ned sin verksamhet för dagen. Jaja, här kommer några bilder istället!!

Inför julfirande med mina kompisar från Globala så fixade jag vegetariska revbensspjäll. Lika gott varje år! Recept finns på jävligt gott om ni söker på vegetariska revbensspjäll kommer det som första eller andra träff.
Alla som kunde komma, minus Alva som står bakom kameran. Hur mysigt som helst i år igen. Massor av god mat (som jag tyvärr inte kunde njuta helhjärtat av pga lyricaillamående) men sällskaper vägde upp det alla gånger. Bara vid ett tillfället riskerade vi våra liv då vi lyckades lägga presentpapper i ett stearinljus. Alva räddade dock situationen och kan numera titulera sig brandman.
För att maximera julkänslan såhär innan jag åker fyra dagar före julafton så följde jag med min familj på A Christmas Carol på Folkoperan idag. Väldigt välgjord och fin föreställning.

Just när jag är på teater eller bio är tillfällen då det blir väldigt tydligt hur långt jag kommit i kampen mot ätstörningen. Under flera års tid har varje teater och biobesök inneburit extremt mycket ångest. Först och främst för att det innebär flera timmars stillasittande där det känns som att låren växer mot stolen för varje sekund som går. Men också för att ätstörningens grepp om mig gjorde det omöjligt att koncentrera mig på handlingen i det jag såg utan det enda jag kunde tänka på var mat, kropp, sjukdom och destruktivitet. Att fångas av filmen kom liksom inte på fråga, hur mycket jag än ansträngde mig. Värst har det varit under mina underviktiga perioder eftersom kroppens huvudfokus då är att hitta näring. Men även när jag haft en frisk vikt så har tankarna fortsatt mala just för att jag aldrig släppte ätstörningens hand helt. Även om jag åt så pass att vikten var stabil fanns hon med mig i varje val och varje rörelse. Så är det inte längre. Visst existerar hon fortfarande och älskar att berätta för mig om hur äcklig och oälskvärd jag är men jag har också stunder då jag får vila. Då jag kan se en hel akt på teatern utan att tänka på mina lår mer än kanske ett par gånger. Det är fortfarande en bit kvar att vandra men jag har kommit längre än jag trodde var möjligt.


Så, nu ska jag gå och lägga mig.

Kramkramkram

Hanna



Medveten närvaro

Nu tänkte jag skriva om något som jag HATADE för några år sedan (och hade hånat mig själv för om jag vetat att jag skulle förpesta den här bloggen med ett sådant inlägg). Nämligen mindfulness, eller medveten närvaro som det heter på svenska.

Anledningen till att tidigare versioner av mig inte bara hatat utan avskytt mindfullness är att det begreppet används flitigt av personer som även anser att psykisk ohälsa går att bota genom ~positivt tänkande~. Det är fruktansvärt invaliderande när man vågar berätta för någon om hur fruktansvärt mycket ångest man har eller hur deprimerad man är och personens svar är "har du testat mindfullness?".

Jag ska klargöra en grej för er. Medveten närvaro kommer aldrig att bota allvarliga psykisk ohälsa. Visst kan det hjälpa dig som har en lättare depression, lite ångest eller är stressad men om din psykiska ohälsa är av någon större dignitet så har jag extremt svårt att se att du kommer bli botad av att gå ut i naturen och lyssna på en porlande bäck.

Så långt är jag och sextonåriga Hanna överrens. Grejen är bara att jag inte förstått vad medveten närvaro egentligen är. Något som DBT lärt mig det senaste året.

Medveten närvaro har varit utgångspunkten för mig att lära mig hantera mina känslor samt att tillfriskna från anorexin. Det handlar inte om att jag gått ut i naturen eller mediterat utan att jag börjat OBSERVERA och BESKRIVA mitt eget mående. Tidigare har jag inte ens förstått vad det är som utlöst en ångestreaktion eller ifrågasatt impulserna som kommit med den. Jag har bara följt den berg- och dalbana mina känslor är och agerat efter det som känts rätt i stunden. Inte alltid men väldigt ofta.

Nyckeln för mig att börja vända mitt mående är att jag blivit medvetet närvarande om vad olika händelser utlöser för känslor hos mig och vilka impulser som de utöser. Det är inte rocket science men inte heller något som faller sig naturligt för mig. Jag har varit tvungen att nöta in förmågan att stanna upp, observera känslan, beskriva den samt orsaken, observera impulser och beskriva dem. Det tar kanske 1 minut och att göra på det sättet har förändrat hela mitt liv. Plötsligt förstår jag varför jag reagerar som jag gör men jag får också chansen att fatta ett genomtänkt beslut om jag ska agera på impulserna eller inte.

En annan superviktig sak som medveten närvaro tillfört i mitt liv är att jag är medveten både när det känns bra och dåligt. Tidigare var det så att när det väl var dåligt så kändes det som att allt alltid varit hemskt och skulle fortsätta att vara det för evigt. Jag hade ju inte noterat när jag faktiskt mått bra och därför "glömde" jag bort det. Då är det klart att det är svårt att orka kämpa, när man inte ser någon ljusning överhuvudtaget. Men när man även i de värsta stunderna kan minnas att det har känts såhär vidrigt förut, men det har också blivit bättre igen, då är det mycket lättare att göra konstruktiva val. Något som i sin tur leder till att man mår bättre på sikt.

Testa vettja! Ett hjälpmedel som funkar väldigt bra för mig är att skriva för då är det både lättare att konkretisera och att sedan gå tillbaka till texten för att minnas även i de värsta stunderna.

Det går att hitta ett sätt att leva. Till och med för en person som levt hela sitt liv i en härlig kompott av OCD, Anorexi, Borderline, panikångest och trauman.

 

Kram

H


Om kroppen

Jag tänkte skriva lite om något av det mest centrala när man har en ätstörning - nämligen kroppen. Jag vill skriva om det för att jag tycker att ätstörningsvården till stor del anammar den här frågan på ett sätt som inte gynnar patienten. Nu kommer jag utgå från hur det är att komma från en undervikt och gå upp till en friskvikt eftersom det är det jag har erfarenhet av och jag gillar inte att prata om sådant jag inte har någon aning om. 
 
Hursomhelst. När man varit underviktig och är på väg upp till en så kallad normalvikt så är min erfarenhet att både ätstörningsbehandlare och närstående fokuserar på hur snygg man kommer att bli. Det är inte konstigt att de pratar så eftersom det ju är något man vill höra men det blir ett sätt att bejaka ätstörningen. Att fokuset för din existens och ditt välbefinnande ska ligga i hur din kropp ser ut. Jag vet inte om det bara är jag men för mig har det bidragit till att min kroppsångest i mina normalviktiga perioder kunnat vara minst lika jobbig som när jag vägt mindre. Och oftast inte med fokuset på att jag vägt för många kilon, eftersom det var något jag fått lära mig att acceptera, utan att jag var skapt fel. Visst, jag var normalviktig men jag såg ändå inte ut som jag borde. 
 
Det jag vill komma fram till är att så länge huvudfokuset ligger på att du ska se vacker ut kommer du alltid att hitta fel i ditt utseende. Du kommer inte att bli lycklig, det spelar ingen roll hur mycket eller lite du väger. Jag tror alltså att nyckeln till att hitta tillbaka till ett samarbete med sin kropp efter många år av ätstörningar åtminstone för mig är ren och skär acceptans. 
 
Jag kommer alltid att hitta fel i mitt utseende. Om jag vill kan jag spendera år framför spegeln, gråtandes över att mina gener inte gett mig samma kropp som alla de där snygga tjejerna på instagram. Det går att leva ett helt liv så, tro mig, jag känner många vuxna kvinnor som hatat och motarbetat sin kropp hela livet. Eller så kan du acceptera att du fått de gener du fått och faktiskt göra något som gör dig lycklig. Du kan välja att stirra dig blind på din mage eller möta den där människans ögon som får det att pirra av lycka i magen istället. För mig är det den mest hjälpande tanken. Nej, min kropp kommer aldrig någonsin att se ut som jag drömmer om men det är den kropp jag fått tilldelad här i livet och då är det väl mycket bättre att jag tar hand om den så att jag kan göra alla saker jag faktiskt vill. Plugga, jobba, skriva, resa, bli kär, flytta, skaffa familj, se världen, hitta hem, leva. Jag är trött på att ständig kroppsångest hindrar mig från att göra allt det, hindrar mig från att leva. 
 
Acceptans och att flytta fokus mot det som faktiskt är viktigt. Det tror jag är långt mer effektiva metoder för att komma åt sitt kroppsförakt än att andra ska berätta hur fin man är som normalviktig. 
 
Kommentera gärna era tankar kring det här (och annat också förstås). 
 
 
 
Kram
 
Hanna

En ätstörning är lidande, inte enkelt

Ibland, ofta när livet är svårt och komplicerat, kan jag sakna det något enormt. Hur lätt det var när allt enbart cirkulerade kring en sak. Att få min kropp att förlora så mycket vikt som möjligt på så kort tid det gick. Jag romantiserar det så i mitt huvud. Att det var lätt, att det var skönt att vara hungrig, att jag tyckte om min kropp och att jag alltid visste vad jag skulle göra för att hantera mina känslor.

I verkligheten var det aldrig enkelt. Det var månader av ständig ångest. Dels över att jag enligt anorexin aldrig gjorde tillräckligt. Dels över att jag ständigt svek omgivningen. Att vara i svält är inte skönt, det gör ont. Det är en mage som bränner av magsyra, en hjärna som är totalt obrukbar av näringsbrist och muskler som inte längre orkar med ens de lättaste uppgifterna. Det är att trots detta ha så stark ångest att man ändå tvingar sig att göra allt det där kroppen inte orkar. Att springa tills man svimmar är inte att ha lyckats, det är att ha gjort våld på sin kropp och sitt eget liv. Det är att komma hem från ytterligare en av alla milslånga löprundor på tom mage och börja gråta i hallen för att man vet att nästa dag kommer samma procedur behöva återupprepas. Det finns inget njutningsfullt i det. Det är bara ren och skär smärta.

Jag vet inte om jag någonsin kommer trilla tillbaka i anorexin igen. Jag trodde inte det för ett år sedan men ändå hände det så jag tänker inte lova något. Inte för att löftet i sig är ett problem utan för att jag tyvärr aldrig får sluta vara på min vakt. Jag tror definitivt att jag kan bli helt frisk men jag tror också att jag alltid kommer vara i riskzonen att få en ätstörning igen. Det är så lätt att falla men så fruktansvärt jobbigt att ta sig upp igen. Visst blir man starkare på vägen men det är fan i mig inte värt allt lidande. Och det är också min största motivation. Minnet av lidandet. Ett lidande jag inte vill att kommande 80 år av mitt liv ska bestå av, för då kommer jag inte ens leva några 80 år.

Jag har gjort så fruktansvärda saker mot min kropp under en så lång tid. Jag kommer aldrig kunna göra det ogjort men jag kommer kunna gottgöra det genom att från och med nu ta hand om min kropp. Idag, imorgon och alla andra dagar de kommande 80 åren (eller hur länge jag nu får förmånen att leva).

Miami 2015
 
Hanna
 
 

Om "recovery"-communities

Jag tänkte skriva om en svår sak nu och jag gissar att en hel del kommer bli upprörda över det här inlägget. Det hade jag också blivit för några år sedan. 
 
Jag tänkte skriva om något som är svårt för utomstående att förstå. Det att en sjukdom inte bara är en åkomma man vill bli av med så snabbt som möjligt utan också öppnar upp portar för en enorm gemenskap. En massa fantastiska människor som förenas med det enda ingångskriteriet att man har en ätstörning.
 
Nej, jag pratar inte om pro-ana (vilket jag också varit en del av, kan skriva om det en annan dag). Jag pratar om recovery. #edrecovery #edsoldier #edfamily osv osv osv.
 
Det finns en hel uppsjö av dem. Alltså vi snackar inte tiotal eller hundratal utan tusentals instagramkonton (och i viss mån även bloggar). Feed fyllda av mat, mat, sjukhusbilder, alldeles för tunna ben, mat, mat, sond i näsan, jämförelsebilder från när man var som smalast. Ni vet precis vad jag pratar om och jag vet att ni precis som jag kan scrolla bland dessa konton i timmar, dag ut och dag in. Jämföra, räkna, tänka, gissa, få mer och mer ångest. 
 
Jag vet att folk som är med i recovery-communityt ofta finner stöd i sitt tillfrisknande genom att posta bilder på det man ätit och få beröm och pepp (oavsett hur mycket eller lite man ätit, vilket är väldigt problematiskt i sig). Men om du är en av dem som driver i ett sånt här konto, ställ dig själv följande fråga: Vad är det som minskar min ätstörningsångest med att ha ett recoverykonto? Är det att jag får som i en ätstörningsbehandling, råd om portionsstorlekar, hjälp med tankar och någon som pushar mig framåt? Eller är det bekräftelsen? Att inte vara ensam, att känna att jag duger åtminstone i min ätstörning och så länge jag fortfarande har kvar den så kommer folk att fortsätta bry sig om mig. De kommer att kommentera att "jag älskar dig" på min fikabild, de kommer att skriva att "alla får bakslag" och "jag finns alltid" på min sjukhusbild, de kommer skriva "du är en förebild", "du är fantastisk", de kommer att stötta, trösta, finnas i det mest ensamma man kan vara i. Nämligen en ätstörning.
 
Det är ju helt fantastiskt. Gemenskap är det bästa människan har, vi dör utan den. Det finns bara ett problem med en gemenskap som cirkulerar kring en sjukdom och det är att du ju inte kommer ha samma plats, om någon plats alls, i den gemenskapen när du blivit frisk. 
 
Jag vet hur det är. Det är inte medvetet men det ligger där hela tiden. Bakom den där matbilden till exempel. Vad ska jag skriva för caption till pizzan för att folk ska förstå att även om jag åt upp allt det var asgott så var det fortfarande jäääättejobbigt för JAG ÄR FORTFARANDE SJUK, NI FÅR INTE TRO ATT JAG ÄR FRISK BARA FÖR ATT JAG ÄTER EN PIZZA. Jag vet hur det är att noggrant notera i profilen hur många gånger jag varit inlagd, för att det är som att skriva på sitt CV att man har tidigare erfarenhet inom branschen. Så att folk inte ska tvivla på att jag är en duglig anorektiker. Jag vet hur det är att lägga upp en bild från sjukhussängen och få så mycket bekräftelse att ångesten för första gången på flera veckor släpper en kort stund. 
 
Det är inget att skämmas över, den där intensiva men omedvetna önskan att slippa ensamheten. Att vara en del av recoveryvärlden är inte en destruktiv handling på samma sätt som det är att vara pro-ana. Det jag vill säga är alltså att du inte ska sluta med recoverykonton för någon annans skull utan du ska göra det för din egen.
 
Kanske är du inte redo. Kanske behöver du den där gemenskapen just nu för att inte gå under. Kanske är det din enda motivation att äta överhuvudtaget. Men om så är fallet så är du inte heller beredd att faktiskt bli frisk. Då är du inte villig att välja livet. För om du ska bli frisk kan du inte leva i en värld där precis allt cirkulerar kring ätstörningar.
 
En fet bonus som kommer om man väl vågar släppa "recovery"-världen är att man då plötsligt öppnar upp för att hitta en annan gemenskap. När du väl är frisk, eller som jag - faktiskt fortfarande är sjuk men inte längre en del av ett ätstörningscommunity, så kommer du inte sakna det längre. Du kommer inte sakna att hela tiden vara tvungen att bevisa din sjukdom för att inte riskera att hamna i skymundan och glömmas bort. Du kommer ha ett riktigt liv med riktiga, fantastiska vänner som du aldrig behöver bevisa något för då de kommer älska dig för den du är och inte för att du har en sjukdom. 
 
Jag förstår om folk blir upprörda nu och det är okej. Jag kände ändå att jag var tvungen att skriva det här inlägget som jag önskar att trettonåriga Hanna hade läst för då kan det hända att hon inte gått ned sig så djupt i skiten. 
 
Kommentera gärna era tankar.
 
Fotocred
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 

Lite om vad mitt kroppshat beror av

Hej och förlåt för världens sämsta bloggning. Jag har haft en intensiv vecka aktivitetsmässigt med massa roliga saker samtidigt som kroppsångesten förpestat typ varje litet glädjeämne. Hade dessutom vägning imorse så kan ju inte direkt påstå att ångesten blev bättre. Men bästa Alva lät mig komma hem till henne och bara hänga i några timmar så det tillsammans med massor av pepp från DBT och SCÄ gör att det känns lite, lite lättare.
 
Alltså jag vet inte vad kroppsångest är för er men för mig, om man liksom kokar ned det till kärnan, så handlar det om att jag är rädd att inte bli älskad. Framför allt i en kärleksrelation men också i livet i övrigt. Jag (och det tror jag inte att jag är ensam om) är en sån jävla bekräftelsejunkie. Det är inget fel med det men problemet blir att mitt mående blir så extremt beroende av att folk (män) jag inte känner ska kommentera mitt utseende positivt. Vilket är helt jävla fuckat om man ser det ur ett feministiskt perspektiv. Att jag baserar hela mitt värde som människa på att min kropp blir objektifierad. 
 
Det blir lite lättare att distansera sig till tankarna som skriker DU ÄR FET OCH ÄCKLIG OCH INGEN KOMMER NÅGONSIN ATT ÄLSKA DIG när jag tänker på det på det sättet. För det är ju faktiskt så att jag bara har ett liv och en kropp och jag har testat otaliga gånger att svälta sönder den men har jag varit lycklig för det? Har livet varit värt att leva med en hjärna som inte kunnat tänka på annat än mat? Retorisk fråga, så lätt är svaret. Nej. Och kommer ingen någonsin att älska mig för att min kropp har en vikt den mår bra på? Svaret är nej på den frågan också, även om det är lite svårare att banka in i min smarta men ack så trögfattande hjärna. Förmodligen för att det inte handlar om att fatta rent logiskt utan om att känna. Att hela vägen in i hjärtat tro på att jag har ett värde oavsett min kropp, oavsett antal likes, snubbar som kommer fram på gatan, bloggkommentarer etc etc. 
 
Det går ibland och då mår jag bättre. Den senaste veckan har varit svår men nu tar jag nya tag igen. 
 
Bild från i fredags när vi satt på Nikes innergård i Gamla Stan, åt pizza och drack drinkar. Det är sånt livet är, det riktiga livet och hade jag inte kunnat tänka mig att äta pizza till middag så hade jag missat den stunden, det minnet. Att få sitta under ett blommande fläderträd en kväll i maj då det är 25 grader i luften, prata om intressanta saker med fantastiska personer och bara njuta av att vara. Det hade inte varit möjligt om jag "kommer senare för jag har redan ätit middag". 
 
Kramar
 
Hanna

"Personer med Ätstörning UNS är mindre sjuka än anorektiker"

Här kommer ett viktigt inlägg om den allra vanligaste ätstörningsdiagnosen som man nästan aldrig pratar om i media - nämligen Ätstörning UNS (Ospeficerad ätstörning). Anledningen till det tror jag främst är för att de som lider av den har så varierande problematik att det inte blir "bra", snabba nyheter för folk att ta in utan det är mer komplicerat. Istället är det lättare för media att posta en intervju med en anorektiker tillsammans med några bilder på dennes magra kropp. Det är synd för det är inte alls det ätstörningar handlar om egentligen, det är bara ett av många symtom
 
Eftersom UNS är en diagnos man talar om så sällan så finns det mycket fördomar. Jag tänkte ta upp den som jag tror är allra vanligast - nämligen att personer diagnosticerade med Ätstörning UNS inte är lika sjuka som personer med anorexia/bulimi. 
 
För det är rent ut sagt fel. Först och främst anser inte jag att man kan mäta ett visst lidande mot ett annat och därmed säga att en person är sjukare än den andre eftersom allt lidande är relativt till ens egna erfarenheter och sätt att uppfatta världen på. Men om man nu skulle kunna säga att en person är sjukare än en annan, kanske om den enes vardag påverkas mer, så innebär inte det att någon med Ätstörning UNS är mindre sjuk än någon som, liksom mig, har diagnosen Anorexia Nervosa. 
 
Det enda Ätstörning UNS egentligen säger om en persons ätstörning är att denna person inte uppfyller tillräckligt många kriterier för anorexi, bulimi eller någon annan ätstörningsdiagnos. Vad detta beror på är helt individuellt men jag känner (och känner till) flera personer som har diagnosen äs UNS och ändå både varit smalare än mig, inlagd oftare, till skillnad från mig inte klarat av skolan, och så vidare eller hur du nu väljer att definiera att en person är sjukare än en annan (som sagt är det ingen jämförelse jag står bakom även om min egen sjukdom gärna anammar den). 
 
Inom ätstörningsvärlden finns det någon störd norm i att det är "finare" (???) att vara anorektiker än att vara "ospecificerat ätstörd". Vad fan är det för jävla bullshit (ursäkta mitt språk)?! Det är bara en riktigt jävla ätstörd tanke våra ätstörda hjärnor format kollektivt. Det
 
finns ingen substans i det. 
 
Så om du själv inte har UNS, kom ihåg att en person som har det inte behöver vara mindre sjuk än någon med en annan diagnos. Bara ätstörd på ett annat sätt. Om du själv har UNS, kom ihåg att ditt lidande inte är mindre värt än folk med andra diagnosers lidande. 
 
Punkt slut.
 
 
/Hanna

Vikten av att följa matschemat även när man inte är hungrig

Godmorgon på er! Hoppas allt är bra. Själv har jag börjat vakna med tuppen trots alla sömnmediciner, fattar inte vad som händer. Johanna sa att jag håller på att bli gammal haha. Hursom ger det mig lite extra tid att blogga även om jag egentligen behövt sova.
 
En sak jag har tänkt på och märkt så himla tydligt på sistone är hur snabbt mina ätstörningstankar triggas igång om jag inte ätit ordentligt. Den senaste veckan har jag varit i princip helt aptitlös, förmodligen på grund av stress. I vilket fall har det gjort att jag slarvat en hel del med maten eftersom  "friska personer ju inte äter om de inte är hungriga". Det är visserligen sant, problemet är bara det att jag inte är frisk. 
 
Resultatet har då istället blivit att jag har mer kroppsångest än på flera veckor och för första gången sedan jag började Idun haft reella tankar på att skita i det här och gå ned allt igen. Det känns ologiskt att jag blir mer triggad i i min ätstörning av att äta mindre men om man tänker efter en gång till är det ganska logiskt.  Min kropp får för lite näring = tankarna kring mat börjar cirkulera eftersom kroppen är mån om att få energi för att orka = ätstörningen drar igång. 
 
Så vad innebär det här för mig just nu? Jo, att jag inte får vika en tum från mitt förbannade matschema. Jag vet att det kommer vara några dagar nu då jag kommer känna mig enorm men då får det vara så! Jag har bestämt mig för att leva, att välja ett riktigt liv, och då kan jag inte låta mig styras av en sjukdom som vill döda mig. Det kommer innebära en massa ångest på kort sikt men jag vet att det går att bli frisk och tänker inte vika från mitt beslut att det här är den sista ätstörningsbehandling jag någonsin ska behöva gå. 
 
 
 
Med de orden ska jag slå igen datorlocket och kila iväg och käka frukost. 
 
Ha en fin tisdag!
 
Kram 
 
Hanna

Att ge sig själv chansen att må bra

Att komma ur svält är ingen garanti för att du ska må bra, men att vara i svält är en garanti för att må dåligt. 
 
Det är ett val man har. Att vara 100% säker på att må skit eller åtminstone ha en god chans att få må bra. 
 
Jag lämnar den lilla funderingen här. 
 
Ta hand om er mina fina. 
 
Hanna

Att vara lycklig utan den perfekta kroppen

Hej snyggingar! Jag har så mycket tankar att jag inte riktigt vet vart jag ska börja och vad jag ska skriva. Min hjärna är ett enda stort KAOS, för att inte tala om mina känslor. Igår pendlade jag mellan total eufori och bottenlös ångest och sorg så många gånger att jag vid middagen var så slut att jag knappt orkade svara på sms. Tröttheten späddes på ytterligare med att jag sov dåligt så dagen överlevs genom att häva varje koffeinhaltig dryck jag kan komma över. Men nog om det.
 
Jag är inte i form att skriva ett välformulerat inlägg om något men en sak jag tänkt mycket på de senaste dagarna är det här med kroppen. Det var väl kanske inte så himla otippat med tanke på min ätstörningsdiagnos men det är också där i min reflektion ligger. För jag har tidigare inte ens reflekterat över att alla människor, friska människor, inte alls fokuserar så mycket på kroppen som jag gör. En frisk person spenderar inte majoriteten av sin vakna tid till att värdera kroppar, varken sin egen eller andras. De kanske inte alltid är nöjda med allting men de kan vara lyckliga ändå. Man kan vara lycklig fastän kroppen inte ser ut som man hade önskat och även om man får lite ångest över det ibland så är det inget som hindrar en iivet.
 
Jag har så himla svårt att relatera till det här med friskhet eftersom jag varit sjuk mer än halva mitt liv. Jag har liksom ingen tid "innan". Visst har jag haft bättre perioder än det senaste halvåret men jag har aldrig blivit helt frisk och jag tror att mycket av det har handlat om att
 
jag inte vågat acceptera tanken på att vara frisk med en kropp som inte är ""perfekt"" (sjukt subjektivt begrepp dessutom). Men det är inte förrän nu som jag liksom fattat att friska människor inte ens tänker sånt. För en frisk person cirkulerar inte hela världen kring något så banalt som en ansamling celler. För det är vad kroppen är. Celler och inget mer. Allt annat är mina tankar. 
 
Det där lät säkert asflummigt men jag ville bara dela med mig av denna nya upptäckt jag gjort.
 
Finaste klassisarna som jag hängt med sedan dag ett av gymnasiet. 
Kramar
 
Hanna

Om kroppsångest som hindrar en från att leva

Jag är så trött på att ångesten jag har över ett så värdsligt ting som en kropp ska stoppa mig i min vardag. Jag vill så mycket i livet. Jag vill resa, plugga, jobba, skapa ett eget hem. Jag vill ha vinkvällar med mina vänner, jag vill läsa böcker i skuggan av en palm på en vit sandstrand, jag vill lära mig nya saker, jag vill skratta så mycket att jag blir yr av syrebrist. 
 
Det och tusen andra saker vill jag i livet. Saker som skiljer sig otroligt mycket från varandra men som har en sak gemensam - de möjliggörs genom min kropp men(!) utgår inte ifrån den. 
 
Utan min kropp är jag ingenting. Utan en frisk kropp kan jag inte göra allt det där som gör mitt liv värt att leva, utan en frisk kropp kommer jag aldrig att kunna må bra. Men ingenting av det jag nämnt, saker som jag vill i livet, beror av att min kropp har ett visst utseende. 
 
Jag har så otroligt höga krav på mig själv vad det än gäller men ännu lite mer när det kommer till utseende och framför allt kropp. Jag har spenderat nio år av mitt artonåriga liv till att försöka forma kroppen med den undermedvetna tanken att om jag bara ser perfekt ut så kommer allt att bli bra. Om folk tycker att jag är vacker så kommer jag att bli lycklig. 
 
Men det räcker inte med att vara "vacker" (vilket i sig självt är ett subjektivt begrepp) utan jag måste vara vackrast. Precis som jag måste vara bäst, i allt. Och det är fanimej helt omöjligt vilket innebär att jag, varje dag, somnar med känslan av misslyckande för att jag inte klarade av att vara bäst i allt. 
 
Jag är trött på att det här ska hålla mig tillbaka. Jag är trött på att mina idéer om hur min kropp borde se ska hindra mig från att leva det liv jag vill leva. Jag är trött på att varje vaken minut ska cirkulera kring hur min kropp är formad när inte en djävel bryr sig egentligen. Jag är trött på att hatet jag känner jämtemot kroppen ska uppta större delen av min uppmärksamhet. 
 
Det är så otroligt svårt men jag måste bara acceptera att jag aldrig någonsin kommer att se perfekt ut. Jag kommer inte se perfekt ut, kommer inte vara perfekt, kommer aldrig vara bäst i allt alltid. Och det är helt okej. Jag måste sluta låta en strävan efter något ouppnåeligt hindra mig från att leva. 
 
För jag vill leva. 
 
 
 
/Hanna

Hur hanterar man en viktuppgång

Hej. Jag tänkte skriva lite om hur man hanterar en viktuppgång men vill inleda med att säga att hade jag haft en magisk lösning så hade jag kunnat öppna en ätstörningsklinik och tjänat fett med pengar. Nu har jag ju tyvärr inte det men jag har ju ändå överlevt ett flertal viktuppgångar så lite tips kanske jag kan komma med. 
 
Att gå upp i vikt, eller reducera en undervikt som de så fint säger på SCÄ, är en fruktansvärd process för nästan alla ätstörda. Det är så påfrestande för man kan aldrig vila från det som orsakar ångesten eftersom man alltid har med sig sin kropp. Jag tror att det är det som gör kroppsångest till en av de, enligt mig, värsta ångestsorterna eftersom den är så svår att lämna. 
 
Extra svårt blir det när man äter på ett sätt som är menat att reducera ens undervikt. Att redan hata sin kropp och tycka att man är enorm och så samtidigt äta så att man går upp i vikt - det är en ekvation dömd till groteska mängder ångest. 
 
Men det är också i det som min första hjälpande tanke finns. Nämligen att den värsta kroppsångesten är den man har under själva viktuppgången. Jag säger inte att kroppsångesten försvinner bara för att man når en hälsosam vikt men åtminstone för mig har de perioderna snittat en så mycket lägre kroppsångestnivå. Det har fortfarande funnits tillfällen då jag haft minst lika mycket kroppsångest som när jag varit underviktig men det stunderna har inte hållt i sig lika länge. 
 
En annan sak som hjälper mig är mina motivationspunkter. Jag vet att jag inte kan ha ett liv värt att leva på en vikt som är farlig för min kropp och därför måste jag tillbaka till en friskvikt. Eftersom jag vet att det är så det måste vara så är det lättare att stå ut. Varje gång tanken på att jag är tjock kommer så kan jag kontra med att antingen väljer jag ett liv i sjukdom och då kan jag gå ned igen, eller så väljer jag ett liv i frihet och då måste jag fortsätta att äta.
 
Det underlättar också att försöka fokusera så lite på vikt och kropp som möjligt och istället ge plats för det som är fint i livet. Kroppsångesten kommer förmodligen att finnas med dig i alla fall men om du ständigt fyller på med glädjekällor (så som att träffa kompisar, gå i skolan, resa, osv) så får den mindre plats i ditt medvetande och då blir det lättare att stå ut. 
 
Sen gäller det också att vara snäll mot sig själv. Att validera sig själv i att det är förjävligt att behöva gå upp i vikt när man har en ätstörningsproblematik men att det är något som måste göras. Och prata med folk! Berätta för någon du litar på att du har de här tankarna, bara att få bli bekräftad i att man lider gör ofta lidandet lite mindre. 
 
För en utomstående till någon med den här problematiken är det bra att försöka lägga så lite fokus på kroppen som möjligt. Det gäller alla sorters kommentarer, både positiva och negativa, eftersom ätstörningen kommer vända allt emot den sjuka. Då är det bättre att prata om saker som är kul i livet och som den sjuke vet att hen inte kommer få ut mer av ifall hen blir frisk. 
 
Det här är det som hjälper mig och som gör att jag kan stå ut trots att gå upp i vikt är det jobbigaste som finns när man har anorexi (liksom de flesta andra ätstörningarna). Hoppas det kan hjälpa någon.
 
I badrummet på fest med finaste en kväll när livet var rätt bra faktiskt. 
 
 
Kramar 
 
Hanna
 

Äta bör man annars dör man

Mycket passande rubrik för en blogg om ätstörningar, eller vad säger ni... Nejmen seriöst, det här inlägget tänkte jag ägna åt tråkig mat som ändå måste intas. För många är det ju en grej att maten måste vara god om man ska få äta den, en tvångstanke bland många andra. Men mat kan inte alltid se fantastisk ut eller skapa en smaksensation i munnen, ändock måste man äta. En frisk människa kanske äter lite mindre en lunch då det är "äcklig" mat men å andra sidan kommer den personen att äta mer en annan lunch då det är god mat. Är man sjuk i en ätstörning är det ofta svårt att göra den avvägningen så därför gäller det bara att tugga i sig maten, oavsett om den är god eller inte. 
 
Tråkig bild på en tråkig frukost. Havregrynsgröt, sylt och mjölk samt en skiva lingongrova med smör och vegetarisk salami plus ett glas äppeljuice. Till det en liten shot på 13 tabletter för att hålla mig på benen.
 
Skolluncher är ju sällan särskilt roliga (om man då inte råkar gå i min skola för deras mat är BÄST). Här serverades rödbetsbiffar, ris och pepparrotssås. Till det den obligatoriska knäckemackan. 
 
Kvällsmackor i samma nyans. En med ost och en med messmör. 
 
Det gäller att hitta en balans som funkar för dig. Jag orkar inte alltid fixa fina mackor med olika grönsaker. En frisk människa kan värma två Billy's pizza till middag efter jobbet för att orken att laga mat inte finns just den dagen. Det är okej att inte alltid vara perfekt och det innefattar även att inte alltid producera perfekta måltider. Mat kan vara fantastiskt men det är också näring som måste intas varje dag, oavsett vad. 
 
Kram
 
Hanna
 
 
 

Friskvikt/kampen mot sjukdomen

Det är tungt nu, väldigt tungt faktiskt. Att gå upp i vikt är en fruktansvärd process och vid varje måltid måste jag slåss för att få i mig det jag ska. Det vore så enkelt att ge upp nu, att bara vika sig för ångesten, göra som rösten i huvudet skriker åt mig och tappa allt igen. 

 

Ändå äter jag, trots att jag vet att jag kommer att gå upp i vikt. Det är liksom en del i tillfrisknandet, något man bara måste acceptera. För det går inte att vara underviktig och bli frisk. Det krävs mer än en friskvikt för att bli frisk men om din kropp inte har den energi den behöver så kan du omöjligt bli kvitt tankarna om mat och kropp och då kan du omöjligt bli fri från sjukdomen.

 

Så då hamnar jag plötsligt i valet om jag vill fortsätta var sjuk eller om jag vill bli frisk. Jag har varit sjuk i nio år nu och jag kan lätt vara sjuk i nio till. Jag kan utan problem rasa mer än jag någonsin gjort tidigare - men för vad? För att jag ska spendera resten av mitt liv med att åka in och ut från sjukhus? Att så fort jag blir utskriven så faller jag för sjukdomen igen och har några fruktansvärda svältmånader hemma innan jag bli inlagd igen? 

 

Ska jag bli 20, 30, 40 och fortfarande sitta och skära den där potatisen i en miljon bitar när jag istället hade kunnat åka ut och resa med mina vänner, skaffa en karriär, familj och framför allt - må bra?

 

Det är inte det jag vill. Jag vill inte leva såhär, det är inget liv även om det såklart finns små glimtar av ljus. Livet kan vara så mycket mer och jag vill få chansen att uppleva det men tiden går och livet väntar inte på att jag ska ta mig upp från ett sjuhundrade återfall. Jag har min chans nu, att bli frisk en gång för alla, men då måste jag äta och jag måste stå ut med att min kropp förändras. Det suger men det är ju också precis vad den här sjukdomen gör. Suger ut allt liv ur någon som hade kunnat vara en glad artonåring. Det räcker nu, jag är klar med den här sjukdomen. 

 

 
Ta hand om er alla fina
 
Hanna
 

Självvalidering

I inlägget om kedjeanalyser nämnde jag färdigheten självvalidering, vilket i nuläget är min personliga favoritfärdighet eftersom den bygger på det jag skrev om i inlägget om hur jag försöker sluta hata mig själv. Eftersom den är så himla himla bra så tänkte jag ta er på en guidad tur genom självvalideringens förlovade land. 
 
Vad är självvalidering? Basically handlar det om att bekräfta sina egna känslor. För många människor är det en självklarhet medan det för andra, som mig, är helt ny mark. Att bekräfta mig själv i det jag känner, både utifrån hur andra skulle känt men också utifrån hur jag är som person och min inlärningshistoria. Det som är så himla magiskt med självvalidering är att när jag validerat mig själv så brukar det nästan alltid kännas bättre. Så om ni tycker att det känns främmande - testa i alla fall! 
 
Jag brukar använda mig av det här pappret när jag ska validera mig själv eftersom det fortfarande är väldigt nytt och svårt. Nedan följer samma exempel som det jag beskrev i kedjan. 
 
HÄR finns den tomma versionen som ni kan skriva ut. 
 
Bild på hela pappret, tar bara några minuter att fylla i. 
 
 1. Primär känsla: I det här exemplet rädsla. Den känsla som ligger under de andra känslorna. 
2. Sekundära känslor: Här var det skam --> ångest. D.v.s. rädslan slår om i skam som slår om i ångest. 
3. Vad har hänt?  Beskriv situationen. Gärna utförligt om du orkar. 
4. Jag får tankar om: Vad väcker situationen för tankar? 
 
5. Impulser: I det här exemplet är det att hoppa över mellanmålen och att smygträna på toaletten. I andra exempel med andra känslor skulle impulsen kunna vara att inte kliva ur sängen eller att skada sig. 
6. Andra skulle också reagera såhär: Förklara varför din reaktion är rimlig utifrån hur ""vanliga"" människor också skulle känna. 
 
7. Pga min inlärningshistoria: Förklara varför just du reagerar på det här sättet utöver de skäl som du beskrev i punkt 6. 
8. Jag tror att jag behöver: Mycket viktigt steg i självvalideringen! Att formulera sina behov och att se till att man får det man behöver är också en del av självvalideringen. 
 
 
Verkar det krångligt? Träning ger färdighet, testa några gånger och skriv om det är något du inte förstår eller undrar över. Som sagt har det här hjälpt mig så himla mycket så våga testa även om det känns fånigt. 
 
Många DBT-kramar
 
Hanna

Självhat del 2 - Hur slutar man hata sig själv?

 Här kommer den mer positiva delen om självhat. För att hata sig själv på det sätt som jag gjort är troligen en av orsakerna till att jag inte klarat av att bli frisk trots flera års kämpande. För jag har liksom aldrig gett upp idén på att jag är ett värdelöst äckel och då hjälper det liksom inte hur mycket man än äter. 
 
Den insikten fick jag för ungefär ett år sedan men trots det faktumet så tog det tid innan jag klarade av att ens överväga att ändra min inställning till mig själv. Det var liksom inget som hände automatiskt eller blev följden av någon speciell situation utan tillslut så fattade jag ett medvetet beslut att sluta hata mig själv. Jag bestämde mig helt enkelt. 
 
Den första förändringen jag gjorde var att sluta skriva elaka saker om mig själv i min dagbok. Tidigare kunde jag skriva flera A4 om hur dålig och värdelös jag var och varför jag förtjänade att straffas. Att sluta med det var inte alls så svårt faktiskt. Det handlade mest om att våga. 
 
Den andra förändringen jag gjorde var att försöka sluta säga och tänka elaka saker om mig själv. Det är mycket svårare eftersom tankar inte går att styra. Mitt sätt att hantera det på är att försöka att för varje gång jag tänker något elakt om mig själv så måste jag kontra med tanken att jag är bra. Jag tror inte på den än men för varje gång jag säger det så känns det lite mer rimligt, precis som åt motsatta hållet med att för varje gång jag sagt något elakt om mig själv så har jag trott lite mer på det. 
 
Den tredje och allra viktigaste förändringen som jag kämpar med varje dag är att visa för min kropp att jag visst är värdefull. Det innebär att jag inte får skada mig själv på något sätt, varken vad gäller att skada min hud, mina inre organ eller att hetsträna/svälta mig. Det är förbannat svårt eftersom jag ju har levt så länge och tyckt att jag varit värd att ständigt straffas genom att utsätta min kropp för olika saker. Att ta hand om mig själv är liksom en helt ny grej och det skapar väldigt mycket ångest.
 
Ändå gör jag det. Inte för att det känns bra just nu utan för att jag är helt övertygad om att det är rätt väg att gå. Jag skrev ju om mina motivationspunkter för ett tag sedan och det är på grund av den motivationen som fortsätter trots att det känns förjävligt. Jag väljer livet, på riktigt den här gången. 
 
 
Tack för alla era kommentarer förresten. Det gör det så mycket roligare att blogga. 
 
Ta hand om er
 
Hanna
 

Tidigare inlägg