-

Julafton

God jul sötmandlar❣️ Jag tänkte bara kika in med en snabb reminder eftersom jag vet att idag är en jobbig dag för många av er som läser det här. För även om mat står i fokus vid alla högtider (eftersom människan är skapt att äta och älska mat!) så spelar julen ändå i en egen liga. Det handlar liksom inte bara om julbordet i sig utan allt godis, glögg, julmust, lussebullar, gröt etc etc. En situation som är väldigt stressfylld för någon med en ätstörning, inte minst för att hela släkten sitter med vid matbordet. 

Därför tänkte jag punkta upp lite saker som kanske kan vara till liten hjälp i alla fall.

1. Du kan äta precis hur mycket som helst idag utan att i gå upp i vikt. Alla i din omgivning gör det och de ser precis likadana ut före och efter julafton. Att folk säger sig gå upp i vikt under julen är för att de äter MYCKET mer än de brukar under en hel MÅNAD. Det handlar inte om en, två eller tre dagar. Det har ingen som helst betydelse. Är du underviktig och äter normalt under en hel vecka kommer du däremot gå upp i vikt. Inte för att du ätit för mycket utan för att du är underviktig och det är ett tillstånd som är skadligt för kroppen. Men även om du äter dubbelt så mycket som vanligt just på julafton och annandagen så kommer du inte gå upp mer i vikt än du hade gjort annars. Att kompensera är alltså helt meningslöst, bara sorgligt och plågsamt, och gör ingen skillnad på din vikt oavsett hur mycket du väger.
2. Din släkt kommer inte bry sig om att du äter. De kommer däremot troligen reagera och bli obekväma om du inte äter alternativt försvinner in på toan efter varje måltid. Vill du inte väcka uppmärksamhet så är det alltså klokast att äta som alla andra, eller åtminstone enligt ett eventuellt matschema. 
3. Om julbordet och plockmaten blir för svår så kör vanliga portioner bara. T.ex. risgrynsgröt med macka till lunch, knäck och pepparkakor till mellis (Kalle Anka!!) och sill och potatis till middag (plus frukost, fm-mellis och kvällsmellis såklart).
4. Ätstörningen är inte värd en förstörd julafton. Det är så mycket mer värt att kunna skratta med magen och äta chokladpraliner tills man blir illamående.

Just nu befinner jag mig på Sri Lanka och det blir inte mycket till julmat, typ fried rice och drinkar haha. Men innan jag åkte så följde jag med min familj på julbord på Spis och Vin. Det var jättehäftigt, första julbordet sedan jag var åtta som jag kunde äta så fritt och relativt ångestfritt. Visst fanns tankarna där större delen av tiden men det var inget som begränsade mig. Det som satte stopp var magsäckens storlek, precis som det ska vara när man äter julbord. 

Livet är så mycket härligare när man inte ständigt begränsas av en ätstörning. Då kan man göra sånt här istället. Stå i brygga på en folktom strand i soluppgången. Så jävla jävla värt det.


(Inlägget uppdateras med bilde så fort internet funkar igen)

Kram Hanna


Att kunna koncentrera sig

Hej fina ni. Hoppas det är bra med er och glad andra advent! Om det nu är glad man säger... mkt oklart.


Har legat här nu i tio minuter och försökt komma på en enda vettig sak att skriva men hjärnan har lagt ned sin verksamhet för dagen. Jaja, här kommer några bilder istället!!

Inför julfirande med mina kompisar från Globala så fixade jag vegetariska revbensspjäll. Lika gott varje år! Recept finns på jävligt gott om ni söker på vegetariska revbensspjäll kommer det som första eller andra träff.
Alla som kunde komma, minus Alva som står bakom kameran. Hur mysigt som helst i år igen. Massor av god mat (som jag tyvärr inte kunde njuta helhjärtat av pga lyricaillamående) men sällskaper vägde upp det alla gånger. Bara vid ett tillfället riskerade vi våra liv då vi lyckades lägga presentpapper i ett stearinljus. Alva räddade dock situationen och kan numera titulera sig brandman.
För att maximera julkänslan såhär innan jag åker fyra dagar före julafton så följde jag med min familj på A Christmas Carol på Folkoperan idag. Väldigt välgjord och fin föreställning.

Just när jag är på teater eller bio är tillfällen då det blir väldigt tydligt hur långt jag kommit i kampen mot ätstörningen. Under flera års tid har varje teater och biobesök inneburit extremt mycket ångest. Först och främst för att det innebär flera timmars stillasittande där det känns som att låren växer mot stolen för varje sekund som går. Men också för att ätstörningens grepp om mig gjorde det omöjligt att koncentrera mig på handlingen i det jag såg utan det enda jag kunde tänka på var mat, kropp, sjukdom och destruktivitet. Att fångas av filmen kom liksom inte på fråga, hur mycket jag än ansträngde mig. Värst har det varit under mina underviktiga perioder eftersom kroppens huvudfokus då är att hitta näring. Men även när jag haft en frisk vikt så har tankarna fortsatt mala just för att jag aldrig släppte ätstörningens hand helt. Även om jag åt så pass att vikten var stabil fanns hon med mig i varje val och varje rörelse. Så är det inte längre. Visst existerar hon fortfarande och älskar att berätta för mig om hur äcklig och oälskvärd jag är men jag har också stunder då jag får vila. Då jag kan se en hel akt på teatern utan att tänka på mina lår mer än kanske ett par gånger. Det är fortfarande en bit kvar att vandra men jag har kommit längre än jag trodde var möjligt.


Så, nu ska jag gå och lägga mig.

Kramkramkram

Hanna



Medveten närvaro

Nu tänkte jag skriva om något som jag HATADE för några år sedan (och hade hånat mig själv för om jag vetat att jag skulle förpesta den här bloggen med ett sådant inlägg). Nämligen mindfulness, eller medveten närvaro som det heter på svenska.

Anledningen till att tidigare versioner av mig inte bara hatat utan avskytt mindfullness är att det begreppet används flitigt av personer som även anser att psykisk ohälsa går att bota genom ~positivt tänkande~. Det är fruktansvärt invaliderande när man vågar berätta för någon om hur fruktansvärt mycket ångest man har eller hur deprimerad man är och personens svar är "har du testat mindfullness?".

Jag ska klargöra en grej för er. Medveten närvaro kommer aldrig att bota allvarliga psykisk ohälsa. Visst kan det hjälpa dig som har en lättare depression, lite ångest eller är stressad men om din psykiska ohälsa är av någon större dignitet så har jag extremt svårt att se att du kommer bli botad av att gå ut i naturen och lyssna på en porlande bäck.

Så långt är jag och sextonåriga Hanna överrens. Grejen är bara att jag inte förstått vad medveten närvaro egentligen är. Något som DBT lärt mig det senaste året.

Medveten närvaro har varit utgångspunkten för mig att lära mig hantera mina känslor samt att tillfriskna från anorexin. Det handlar inte om att jag gått ut i naturen eller mediterat utan att jag börjat OBSERVERA och BESKRIVA mitt eget mående. Tidigare har jag inte ens förstått vad det är som utlöst en ångestreaktion eller ifrågasatt impulserna som kommit med den. Jag har bara följt den berg- och dalbana mina känslor är och agerat efter det som känts rätt i stunden. Inte alltid men väldigt ofta.

Nyckeln för mig att börja vända mitt mående är att jag blivit medvetet närvarande om vad olika händelser utlöser för känslor hos mig och vilka impulser som de utöser. Det är inte rocket science men inte heller något som faller sig naturligt för mig. Jag har varit tvungen att nöta in förmågan att stanna upp, observera känslan, beskriva den samt orsaken, observera impulser och beskriva dem. Det tar kanske 1 minut och att göra på det sättet har förändrat hela mitt liv. Plötsligt förstår jag varför jag reagerar som jag gör men jag får också chansen att fatta ett genomtänkt beslut om jag ska agera på impulserna eller inte.

En annan superviktig sak som medveten närvaro tillfört i mitt liv är att jag är medveten både när det känns bra och dåligt. Tidigare var det så att när det väl var dåligt så kändes det som att allt alltid varit hemskt och skulle fortsätta att vara det för evigt. Jag hade ju inte noterat när jag faktiskt mått bra och därför "glömde" jag bort det. Då är det klart att det är svårt att orka kämpa, när man inte ser någon ljusning överhuvudtaget. Men när man även i de värsta stunderna kan minnas att det har känts såhär vidrigt förut, men det har också blivit bättre igen, då är det mycket lättare att göra konstruktiva val. Något som i sin tur leder till att man mår bättre på sikt.

Testa vettja! Ett hjälpmedel som funkar väldigt bra för mig är att skriva för då är det både lättare att konkretisera och att sedan gå tillbaka till texten för att minnas även i de värsta stunderna.

Det går att hitta ett sätt att leva. Till och med för en person som levt hela sitt liv i en härlig kompott av OCD, Anorexi, Borderline, panikångest och trauman.

 

Kram

H


Om kroppen

Jag tänkte skriva lite om något av det mest centrala när man har en ätstörning - nämligen kroppen. Jag vill skriva om det för att jag tycker att ätstörningsvården till stor del anammar den här frågan på ett sätt som inte gynnar patienten. Nu kommer jag utgå från hur det är att komma från en undervikt och gå upp till en friskvikt eftersom det är det jag har erfarenhet av och jag gillar inte att prata om sådant jag inte har någon aning om. 
 
Hursomhelst. När man varit underviktig och är på väg upp till en så kallad normalvikt så är min erfarenhet att både ätstörningsbehandlare och närstående fokuserar på hur snygg man kommer att bli. Det är inte konstigt att de pratar så eftersom det ju är något man vill höra men det blir ett sätt att bejaka ätstörningen. Att fokuset för din existens och ditt välbefinnande ska ligga i hur din kropp ser ut. Jag vet inte om det bara är jag men för mig har det bidragit till att min kroppsångest i mina normalviktiga perioder kunnat vara minst lika jobbig som när jag vägt mindre. Och oftast inte med fokuset på att jag vägt för många kilon, eftersom det var något jag fått lära mig att acceptera, utan att jag var skapt fel. Visst, jag var normalviktig men jag såg ändå inte ut som jag borde. 
 
Det jag vill komma fram till är att så länge huvudfokuset ligger på att du ska se vacker ut kommer du alltid att hitta fel i ditt utseende. Du kommer inte att bli lycklig, det spelar ingen roll hur mycket eller lite du väger. Jag tror alltså att nyckeln till att hitta tillbaka till ett samarbete med sin kropp efter många år av ätstörningar åtminstone för mig är ren och skär acceptans. 
 
Jag kommer alltid att hitta fel i mitt utseende. Om jag vill kan jag spendera år framför spegeln, gråtandes över att mina gener inte gett mig samma kropp som alla de där snygga tjejerna på instagram. Det går att leva ett helt liv så, tro mig, jag känner många vuxna kvinnor som hatat och motarbetat sin kropp hela livet. Eller så kan du acceptera att du fått de gener du fått och faktiskt göra något som gör dig lycklig. Du kan välja att stirra dig blind på din mage eller möta den där människans ögon som får det att pirra av lycka i magen istället. För mig är det den mest hjälpande tanken. Nej, min kropp kommer aldrig någonsin att se ut som jag drömmer om men det är den kropp jag fått tilldelad här i livet och då är det väl mycket bättre att jag tar hand om den så att jag kan göra alla saker jag faktiskt vill. Plugga, jobba, skriva, resa, bli kär, flytta, skaffa familj, se världen, hitta hem, leva. Jag är trött på att ständig kroppsångest hindrar mig från att göra allt det, hindrar mig från att leva. 
 
Acceptans och att flytta fokus mot det som faktiskt är viktigt. Det tror jag är långt mer effektiva metoder för att komma åt sitt kroppsförakt än att andra ska berätta hur fin man är som normalviktig. 
 
Kommentera gärna era tankar kring det här (och annat också förstås). 
 
 
 
Kram
 
Hanna

En ätstörning är lidande, inte enkelt

Ibland, ofta när livet är svårt och komplicerat, kan jag sakna det något enormt. Hur lätt det var när allt enbart cirkulerade kring en sak. Att få min kropp att förlora så mycket vikt som möjligt på så kort tid det gick. Jag romantiserar det så i mitt huvud. Att det var lätt, att det var skönt att vara hungrig, att jag tyckte om min kropp och att jag alltid visste vad jag skulle göra för att hantera mina känslor.

I verkligheten var det aldrig enkelt. Det var månader av ständig ångest. Dels över att jag enligt anorexin aldrig gjorde tillräckligt. Dels över att jag ständigt svek omgivningen. Att vara i svält är inte skönt, det gör ont. Det är en mage som bränner av magsyra, en hjärna som är totalt obrukbar av näringsbrist och muskler som inte längre orkar med ens de lättaste uppgifterna. Det är att trots detta ha så stark ångest att man ändå tvingar sig att göra allt det där kroppen inte orkar. Att springa tills man svimmar är inte att ha lyckats, det är att ha gjort våld på sin kropp och sitt eget liv. Det är att komma hem från ytterligare en av alla milslånga löprundor på tom mage och börja gråta i hallen för att man vet att nästa dag kommer samma procedur behöva återupprepas. Det finns inget njutningsfullt i det. Det är bara ren och skär smärta.

Jag vet inte om jag någonsin kommer trilla tillbaka i anorexin igen. Jag trodde inte det för ett år sedan men ändå hände det så jag tänker inte lova något. Inte för att löftet i sig är ett problem utan för att jag tyvärr aldrig får sluta vara på min vakt. Jag tror definitivt att jag kan bli helt frisk men jag tror också att jag alltid kommer vara i riskzonen att få en ätstörning igen. Det är så lätt att falla men så fruktansvärt jobbigt att ta sig upp igen. Visst blir man starkare på vägen men det är fan i mig inte värt allt lidande. Och det är också min största motivation. Minnet av lidandet. Ett lidande jag inte vill att kommande 80 år av mitt liv ska bestå av, för då kommer jag inte ens leva några 80 år.

Jag har gjort så fruktansvärda saker mot min kropp under en så lång tid. Jag kommer aldrig kunna göra det ogjort men jag kommer kunna gottgöra det genom att från och med nu ta hand om min kropp. Idag, imorgon och alla andra dagar de kommande 80 åren (eller hur länge jag nu får förmånen att leva).

Miami 2015
 
Hanna
 
 

Om "recovery"-communities

Jag tänkte skriva om en svår sak nu och jag gissar att en hel del kommer bli upprörda över det här inlägget. Det hade jag också blivit för några år sedan. 
 
Jag tänkte skriva om något som är svårt för utomstående att förstå. Det att en sjukdom inte bara är en åkomma man vill bli av med så snabbt som möjligt utan också öppnar upp portar för en enorm gemenskap. En massa fantastiska människor som förenas med det enda ingångskriteriet att man har en ätstörning.
 
Nej, jag pratar inte om pro-ana (vilket jag också varit en del av, kan skriva om det en annan dag). Jag pratar om recovery. #edrecovery #edsoldier #edfamily osv osv osv.
 
Det finns en hel uppsjö av dem. Alltså vi snackar inte tiotal eller hundratal utan tusentals instagramkonton (och i viss mån även bloggar). Feed fyllda av mat, mat, sjukhusbilder, alldeles för tunna ben, mat, mat, sond i näsan, jämförelsebilder från när man var som smalast. Ni vet precis vad jag pratar om och jag vet att ni precis som jag kan scrolla bland dessa konton i timmar, dag ut och dag in. Jämföra, räkna, tänka, gissa, få mer och mer ångest. 
 
Jag vet att folk som är med i recovery-communityt ofta finner stöd i sitt tillfrisknande genom att posta bilder på det man ätit och få beröm och pepp (oavsett hur mycket eller lite man ätit, vilket är väldigt problematiskt i sig). Men om du är en av dem som driver i ett sånt här konto, ställ dig själv följande fråga: Vad är det som minskar min ätstörningsångest med att ha ett recoverykonto? Är det att jag får som i en ätstörningsbehandling, råd om portionsstorlekar, hjälp med tankar och någon som pushar mig framåt? Eller är det bekräftelsen? Att inte vara ensam, att känna att jag duger åtminstone i min ätstörning och så länge jag fortfarande har kvar den så kommer folk att fortsätta bry sig om mig. De kommer att kommentera att "jag älskar dig" på min fikabild, de kommer att skriva att "alla får bakslag" och "jag finns alltid" på min sjukhusbild, de kommer skriva "du är en förebild", "du är fantastisk", de kommer att stötta, trösta, finnas i det mest ensamma man kan vara i. Nämligen en ätstörning.
 
Det är ju helt fantastiskt. Gemenskap är det bästa människan har, vi dör utan den. Det finns bara ett problem med en gemenskap som cirkulerar kring en sjukdom och det är att du ju inte kommer ha samma plats, om någon plats alls, i den gemenskapen när du blivit frisk. 
 
Jag vet hur det är. Det är inte medvetet men det ligger där hela tiden. Bakom den där matbilden till exempel. Vad ska jag skriva för caption till pizzan för att folk ska förstå att även om jag åt upp allt det var asgott så var det fortfarande jäääättejobbigt för JAG ÄR FORTFARANDE SJUK, NI FÅR INTE TRO ATT JAG ÄR FRISK BARA FÖR ATT JAG ÄTER EN PIZZA. Jag vet hur det är att noggrant notera i profilen hur många gånger jag varit inlagd, för att det är som att skriva på sitt CV att man har tidigare erfarenhet inom branschen. Så att folk inte ska tvivla på att jag är en duglig anorektiker. Jag vet hur det är att lägga upp en bild från sjukhussängen och få så mycket bekräftelse att ångesten för första gången på flera veckor släpper en kort stund. 
 
Det är inget att skämmas över, den där intensiva men omedvetna önskan att slippa ensamheten. Att vara en del av recoveryvärlden är inte en destruktiv handling på samma sätt som det är att vara pro-ana. Det jag vill säga är alltså att du inte ska sluta med recoverykonton för någon annans skull utan du ska göra det för din egen.
 
Kanske är du inte redo. Kanske behöver du den där gemenskapen just nu för att inte gå under. Kanske är det din enda motivation att äta överhuvudtaget. Men om så är fallet så är du inte heller beredd att faktiskt bli frisk. Då är du inte villig att välja livet. För om du ska bli frisk kan du inte leva i en värld där precis allt cirkulerar kring ätstörningar.
 
En fet bonus som kommer om man väl vågar släppa "recovery"-världen är att man då plötsligt öppnar upp för att hitta en annan gemenskap. När du väl är frisk, eller som jag - faktiskt fortfarande är sjuk men inte längre en del av ett ätstörningscommunity, så kommer du inte sakna det längre. Du kommer inte sakna att hela tiden vara tvungen att bevisa din sjukdom för att inte riskera att hamna i skymundan och glömmas bort. Du kommer ha ett riktigt liv med riktiga, fantastiska vänner som du aldrig behöver bevisa något för då de kommer älska dig för den du är och inte för att du har en sjukdom. 
 
Jag förstår om folk blir upprörda nu och det är okej. Jag kände ändå att jag var tvungen att skriva det här inlägget som jag önskar att trettonåriga Hanna hade läst för då kan det hända att hon inte gått ned sig så djupt i skiten. 
 
Kommentera gärna era tankar.
 
Fotocred
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 

Lite om vad mitt kroppshat beror av

Hej och förlåt för världens sämsta bloggning. Jag har haft en intensiv vecka aktivitetsmässigt med massa roliga saker samtidigt som kroppsångesten förpestat typ varje litet glädjeämne. Hade dessutom vägning imorse så kan ju inte direkt påstå att ångesten blev bättre. Men bästa Alva lät mig komma hem till henne och bara hänga i några timmar så det tillsammans med massor av pepp från DBT och SCÄ gör att det känns lite, lite lättare.
 
Alltså jag vet inte vad kroppsångest är för er men för mig, om man liksom kokar ned det till kärnan, så handlar det om att jag är rädd att inte bli älskad. Framför allt i en kärleksrelation men också i livet i övrigt. Jag (och det tror jag inte att jag är ensam om) är en sån jävla bekräftelsejunkie. Det är inget fel med det men problemet blir att mitt mående blir så extremt beroende av att folk (män) jag inte känner ska kommentera mitt utseende positivt. Vilket är helt jävla fuckat om man ser det ur ett feministiskt perspektiv. Att jag baserar hela mitt värde som människa på att min kropp blir objektifierad. 
 
Det blir lite lättare att distansera sig till tankarna som skriker DU ÄR FET OCH ÄCKLIG OCH INGEN KOMMER NÅGONSIN ATT ÄLSKA DIG när jag tänker på det på det sättet. För det är ju faktiskt så att jag bara har ett liv och en kropp och jag har testat otaliga gånger att svälta sönder den men har jag varit lycklig för det? Har livet varit värt att leva med en hjärna som inte kunnat tänka på annat än mat? Retorisk fråga, så lätt är svaret. Nej. Och kommer ingen någonsin att älska mig för att min kropp har en vikt den mår bra på? Svaret är nej på den frågan också, även om det är lite svårare att banka in i min smarta men ack så trögfattande hjärna. Förmodligen för att det inte handlar om att fatta rent logiskt utan om att känna. Att hela vägen in i hjärtat tro på att jag har ett värde oavsett min kropp, oavsett antal likes, snubbar som kommer fram på gatan, bloggkommentarer etc etc. 
 
Det går ibland och då mår jag bättre. Den senaste veckan har varit svår men nu tar jag nya tag igen. 
 
Bild från i fredags när vi satt på Nikes innergård i Gamla Stan, åt pizza och drack drinkar. Det är sånt livet är, det riktiga livet och hade jag inte kunnat tänka mig att äta pizza till middag så hade jag missat den stunden, det minnet. Att få sitta under ett blommande fläderträd en kväll i maj då det är 25 grader i luften, prata om intressanta saker med fantastiska personer och bara njuta av att vara. Det hade inte varit möjligt om jag "kommer senare för jag har redan ätit middag". 
 
Kramar
 
Hanna

"Personer med Ätstörning UNS är mindre sjuka än anorektiker"

Här kommer ett viktigt inlägg om den allra vanligaste ätstörningsdiagnosen som man nästan aldrig pratar om i media - nämligen Ätstörning UNS (Ospeficerad ätstörning). Anledningen till det tror jag främst är för att de som lider av den har så varierande problematik att det inte blir "bra", snabba nyheter för folk att ta in utan det är mer komplicerat. Istället är det lättare för media att posta en intervju med en anorektiker tillsammans med några bilder på dennes magra kropp. Det är synd för det är inte alls det ätstörningar handlar om egentligen, det är bara ett av många symtom
 
Eftersom UNS är en diagnos man talar om så sällan så finns det mycket fördomar. Jag tänkte ta upp den som jag tror är allra vanligast - nämligen att personer diagnosticerade med Ätstörning UNS inte är lika sjuka som personer med anorexia/bulimi. 
 
För det är rent ut sagt fel. Först och främst anser inte jag att man kan mäta ett visst lidande mot ett annat och därmed säga att en person är sjukare än den andre eftersom allt lidande är relativt till ens egna erfarenheter och sätt att uppfatta världen på. Men om man nu skulle kunna säga att en person är sjukare än en annan, kanske om den enes vardag påverkas mer, så innebär inte det att någon med Ätstörning UNS är mindre sjuk än någon som, liksom mig, har diagnosen Anorexia Nervosa. 
 
Det enda Ätstörning UNS egentligen säger om en persons ätstörning är att denna person inte uppfyller tillräckligt många kriterier för anorexi, bulimi eller någon annan ätstörningsdiagnos. Vad detta beror på är helt individuellt men jag känner (och känner till) flera personer som har diagnosen äs UNS och ändå både varit smalare än mig, inlagd oftare, till skillnad från mig inte klarat av skolan, och så vidare eller hur du nu väljer att definiera att en person är sjukare än en annan (som sagt är det ingen jämförelse jag står bakom även om min egen sjukdom gärna anammar den). 
 
Inom ätstörningsvärlden finns det någon störd norm i att det är "finare" (???) att vara anorektiker än att vara "ospecificerat ätstörd". Vad fan är det för jävla bullshit (ursäkta mitt språk)?! Det är bara en riktigt jävla ätstörd tanke våra ätstörda hjärnor format kollektivt. Det
 
finns ingen substans i det. 
 
Så om du själv inte har UNS, kom ihåg att en person som har det inte behöver vara mindre sjuk än någon med en annan diagnos. Bara ätstörd på ett annat sätt. Om du själv har UNS, kom ihåg att ditt lidande inte är mindre värt än folk med andra diagnosers lidande. 
 
Punkt slut.
 
 
/Hanna

Vikten av att följa matschemat även när man inte är hungrig

Godmorgon på er! Hoppas allt är bra. Själv har jag börjat vakna med tuppen trots alla sömnmediciner, fattar inte vad som händer. Johanna sa att jag håller på att bli gammal haha. Hursom ger det mig lite extra tid att blogga även om jag egentligen behövt sova.
 
En sak jag har tänkt på och märkt så himla tydligt på sistone är hur snabbt mina ätstörningstankar triggas igång om jag inte ätit ordentligt. Den senaste veckan har jag varit i princip helt aptitlös, förmodligen på grund av stress. I vilket fall har det gjort att jag slarvat en hel del med maten eftersom  "friska personer ju inte äter om de inte är hungriga". Det är visserligen sant, problemet är bara det att jag inte är frisk. 
 
Resultatet har då istället blivit att jag har mer kroppsångest än på flera veckor och för första gången sedan jag började Idun haft reella tankar på att skita i det här och gå ned allt igen. Det känns ologiskt att jag blir mer triggad i i min ätstörning av att äta mindre men om man tänker efter en gång till är det ganska logiskt.  Min kropp får för lite näring = tankarna kring mat börjar cirkulera eftersom kroppen är mån om att få energi för att orka = ätstörningen drar igång. 
 
Så vad innebär det här för mig just nu? Jo, att jag inte får vika en tum från mitt förbannade matschema. Jag vet att det kommer vara några dagar nu då jag kommer känna mig enorm men då får det vara så! Jag har bestämt mig för att leva, att välja ett riktigt liv, och då kan jag inte låta mig styras av en sjukdom som vill döda mig. Det kommer innebära en massa ångest på kort sikt men jag vet att det går att bli frisk och tänker inte vika från mitt beslut att det här är den sista ätstörningsbehandling jag någonsin ska behöva gå. 
 
 
 
Med de orden ska jag slå igen datorlocket och kila iväg och käka frukost. 
 
Ha en fin tisdag!
 
Kram 
 
Hanna

Att ge sig själv chansen att må bra

Att komma ur svält är ingen garanti för att du ska må bra, men att vara i svält är en garanti för att må dåligt. 
 
Det är ett val man har. Att vara 100% säker på att må skit eller åtminstone ha en god chans att få må bra. 
 
Jag lämnar den lilla funderingen här. 
 
Ta hand om er mina fina. 
 
Hanna

Att vara lycklig utan den perfekta kroppen

Hej snyggingar! Jag har så mycket tankar att jag inte riktigt vet vart jag ska börja och vad jag ska skriva. Min hjärna är ett enda stort KAOS, för att inte tala om mina känslor. Igår pendlade jag mellan total eufori och bottenlös ångest och sorg så många gånger att jag vid middagen var så slut att jag knappt orkade svara på sms. Tröttheten späddes på ytterligare med att jag sov dåligt så dagen överlevs genom att häva varje koffeinhaltig dryck jag kan komma över. Men nog om det.
 
Jag är inte i form att skriva ett välformulerat inlägg om något men en sak jag tänkt mycket på de senaste dagarna är det här med kroppen. Det var väl kanske inte så himla otippat med tanke på min ätstörningsdiagnos men det är också där i min reflektion ligger. För jag har tidigare inte ens reflekterat över att alla människor, friska människor, inte alls fokuserar så mycket på kroppen som jag gör. En frisk person spenderar inte majoriteten av sin vakna tid till att värdera kroppar, varken sin egen eller andras. De kanske inte alltid är nöjda med allting men de kan vara lyckliga ändå. Man kan vara lycklig fastän kroppen inte ser ut som man hade önskat och även om man får lite ångest över det ibland så är det inget som hindrar en iivet.
 
Jag har så himla svårt att relatera till det här med friskhet eftersom jag varit sjuk mer än halva mitt liv. Jag har liksom ingen tid "innan". Visst har jag haft bättre perioder än det senaste halvåret men jag har aldrig blivit helt frisk och jag tror att mycket av det har handlat om att
 
jag inte vågat acceptera tanken på att vara frisk med en kropp som inte är ""perfekt"" (sjukt subjektivt begrepp dessutom). Men det är inte förrän nu som jag liksom fattat att friska människor inte ens tänker sånt. För en frisk person cirkulerar inte hela världen kring något så banalt som en ansamling celler. För det är vad kroppen är. Celler och inget mer. Allt annat är mina tankar. 
 
Det där lät säkert asflummigt men jag ville bara dela med mig av denna nya upptäckt jag gjort.
 
Finaste klassisarna som jag hängt med sedan dag ett av gymnasiet. 
Kramar
 
Hanna

Om kroppsångest som hindrar en från att leva

Jag är så trött på att ångesten jag har över ett så värdsligt ting som en kropp ska stoppa mig i min vardag. Jag vill så mycket i livet. Jag vill resa, plugga, jobba, skapa ett eget hem. Jag vill ha vinkvällar med mina vänner, jag vill läsa böcker i skuggan av en palm på en vit sandstrand, jag vill lära mig nya saker, jag vill skratta så mycket att jag blir yr av syrebrist. 
 
Det och tusen andra saker vill jag i livet. Saker som skiljer sig otroligt mycket från varandra men som har en sak gemensam - de möjliggörs genom min kropp men(!) utgår inte ifrån den. 
 
Utan min kropp är jag ingenting. Utan en frisk kropp kan jag inte göra allt det där som gör mitt liv värt att leva, utan en frisk kropp kommer jag aldrig att kunna må bra. Men ingenting av det jag nämnt, saker som jag vill i livet, beror av att min kropp har ett visst utseende. 
 
Jag har så otroligt höga krav på mig själv vad det än gäller men ännu lite mer när det kommer till utseende och framför allt kropp. Jag har spenderat nio år av mitt artonåriga liv till att försöka forma kroppen med den undermedvetna tanken att om jag bara ser perfekt ut så kommer allt att bli bra. Om folk tycker att jag är vacker så kommer jag att bli lycklig. 
 
Men det räcker inte med att vara "vacker" (vilket i sig självt är ett subjektivt begrepp) utan jag måste vara vackrast. Precis som jag måste vara bäst, i allt. Och det är fanimej helt omöjligt vilket innebär att jag, varje dag, somnar med känslan av misslyckande för att jag inte klarade av att vara bäst i allt. 
 
Jag är trött på att det här ska hålla mig tillbaka. Jag är trött på att mina idéer om hur min kropp borde se ska hindra mig från att leva det liv jag vill leva. Jag är trött på att varje vaken minut ska cirkulera kring hur min kropp är formad när inte en djävel bryr sig egentligen. Jag är trött på att hatet jag känner jämtemot kroppen ska uppta större delen av min uppmärksamhet. 
 
Det är så otroligt svårt men jag måste bara acceptera att jag aldrig någonsin kommer att se perfekt ut. Jag kommer inte se perfekt ut, kommer inte vara perfekt, kommer aldrig vara bäst i allt alltid. Och det är helt okej. Jag måste sluta låta en strävan efter något ouppnåeligt hindra mig från att leva. 
 
För jag vill leva. 
 
 
 
/Hanna

Hur hanterar man en viktuppgång

Hej. Jag tänkte skriva lite om hur man hanterar en viktuppgång men vill inleda med att säga att hade jag haft en magisk lösning så hade jag kunnat öppna en ätstörningsklinik och tjänat fett med pengar. Nu har jag ju tyvärr inte det men jag har ju ändå överlevt ett flertal viktuppgångar så lite tips kanske jag kan komma med. 
 
Att gå upp i vikt, eller reducera en undervikt som de så fint säger på SCÄ, är en fruktansvärd process för nästan alla ätstörda. Det är så påfrestande för man kan aldrig vila från det som orsakar ångesten eftersom man alltid har med sig sin kropp. Jag tror att det är det som gör kroppsångest till en av de, enligt mig, värsta ångestsorterna eftersom den är så svår att lämna. 
 
Extra svårt blir det när man äter på ett sätt som är menat att reducera ens undervikt. Att redan hata sin kropp och tycka att man är enorm och så samtidigt äta så att man går upp i vikt - det är en ekvation dömd till groteska mängder ångest. 
 
Men det är också i det som min första hjälpande tanke finns. Nämligen att den värsta kroppsångesten är den man har under själva viktuppgången. Jag säger inte att kroppsångesten försvinner bara för att man når en hälsosam vikt men åtminstone för mig har de perioderna snittat en så mycket lägre kroppsångestnivå. Det har fortfarande funnits tillfällen då jag haft minst lika mycket kroppsångest som när jag varit underviktig men det stunderna har inte hållt i sig lika länge. 
 
En annan sak som hjälper mig är mina motivationspunkter. Jag vet att jag inte kan ha ett liv värt att leva på en vikt som är farlig för min kropp och därför måste jag tillbaka till en friskvikt. Eftersom jag vet att det är så det måste vara så är det lättare att stå ut. Varje gång tanken på att jag är tjock kommer så kan jag kontra med att antingen väljer jag ett liv i sjukdom och då kan jag gå ned igen, eller så väljer jag ett liv i frihet och då måste jag fortsätta att äta.
 
Det underlättar också att försöka fokusera så lite på vikt och kropp som möjligt och istället ge plats för det som är fint i livet. Kroppsångesten kommer förmodligen att finnas med dig i alla fall men om du ständigt fyller på med glädjekällor (så som att träffa kompisar, gå i skolan, resa, osv) så får den mindre plats i ditt medvetande och då blir det lättare att stå ut. 
 
Sen gäller det också att vara snäll mot sig själv. Att validera sig själv i att det är förjävligt att behöva gå upp i vikt när man har en ätstörningsproblematik men att det är något som måste göras. Och prata med folk! Berätta för någon du litar på att du har de här tankarna, bara att få bli bekräftad i att man lider gör ofta lidandet lite mindre. 
 
För en utomstående till någon med den här problematiken är det bra att försöka lägga så lite fokus på kroppen som möjligt. Det gäller alla sorters kommentarer, både positiva och negativa, eftersom ätstörningen kommer vända allt emot den sjuka. Då är det bättre att prata om saker som är kul i livet och som den sjuke vet att hen inte kommer få ut mer av ifall hen blir frisk. 
 
Det här är det som hjälper mig och som gör att jag kan stå ut trots att gå upp i vikt är det jobbigaste som finns när man har anorexi (liksom de flesta andra ätstörningarna). Hoppas det kan hjälpa någon.
 
I badrummet på fest med finaste en kväll när livet var rätt bra faktiskt. 
 
 
Kramar 
 
Hanna
 

Äta bör man annars dör man

Mycket passande rubrik för en blogg om ätstörningar, eller vad säger ni... Nejmen seriöst, det här inlägget tänkte jag ägna åt tråkig mat som ändå måste intas. För många är det ju en grej att maten måste vara god om man ska få äta den, en tvångstanke bland många andra. Men mat kan inte alltid se fantastisk ut eller skapa en smaksensation i munnen, ändock måste man äta. En frisk människa kanske äter lite mindre en lunch då det är "äcklig" mat men å andra sidan kommer den personen att äta mer en annan lunch då det är god mat. Är man sjuk i en ätstörning är det ofta svårt att göra den avvägningen så därför gäller det bara att tugga i sig maten, oavsett om den är god eller inte. 
 
Tråkig bild på en tråkig frukost. Havregrynsgröt, sylt och mjölk samt en skiva lingongrova med smör och vegetarisk salami plus ett glas äppeljuice. Till det en liten shot på 13 tabletter för att hålla mig på benen.
 
Skolluncher är ju sällan särskilt roliga (om man då inte råkar gå i min skola för deras mat är BÄST). Här serverades rödbetsbiffar, ris och pepparrotssås. Till det den obligatoriska knäckemackan. 
 
Kvällsmackor i samma nyans. En med ost och en med messmör. 
 
Det gäller att hitta en balans som funkar för dig. Jag orkar inte alltid fixa fina mackor med olika grönsaker. En frisk människa kan värma två Billy's pizza till middag efter jobbet för att orken att laga mat inte finns just den dagen. Det är okej att inte alltid vara perfekt och det innefattar även att inte alltid producera perfekta måltider. Mat kan vara fantastiskt men det är också näring som måste intas varje dag, oavsett vad. 
 
Kram
 
Hanna
 
 
 

Friskvikt/kampen mot sjukdomen

Det är tungt nu, väldigt tungt faktiskt. Att gå upp i vikt är en fruktansvärd process och vid varje måltid måste jag slåss för att få i mig det jag ska. Det vore så enkelt att ge upp nu, att bara vika sig för ångesten, göra som rösten i huvudet skriker åt mig och tappa allt igen. 

 

Ändå äter jag, trots att jag vet att jag kommer att gå upp i vikt. Det är liksom en del i tillfrisknandet, något man bara måste acceptera. För det går inte att vara underviktig och bli frisk. Det krävs mer än en friskvikt för att bli frisk men om din kropp inte har den energi den behöver så kan du omöjligt bli kvitt tankarna om mat och kropp och då kan du omöjligt bli fri från sjukdomen.

 

Så då hamnar jag plötsligt i valet om jag vill fortsätta var sjuk eller om jag vill bli frisk. Jag har varit sjuk i nio år nu och jag kan lätt vara sjuk i nio till. Jag kan utan problem rasa mer än jag någonsin gjort tidigare - men för vad? För att jag ska spendera resten av mitt liv med att åka in och ut från sjukhus? Att så fort jag blir utskriven så faller jag för sjukdomen igen och har några fruktansvärda svältmånader hemma innan jag bli inlagd igen? 

 

Ska jag bli 20, 30, 40 och fortfarande sitta och skära den där potatisen i en miljon bitar när jag istället hade kunnat åka ut och resa med mina vänner, skaffa en karriär, familj och framför allt - må bra?

 

Det är inte det jag vill. Jag vill inte leva såhär, det är inget liv även om det såklart finns små glimtar av ljus. Livet kan vara så mycket mer och jag vill få chansen att uppleva det men tiden går och livet väntar inte på att jag ska ta mig upp från ett sjuhundrade återfall. Jag har min chans nu, att bli frisk en gång för alla, men då måste jag äta och jag måste stå ut med att min kropp förändras. Det suger men det är ju också precis vad den här sjukdomen gör. Suger ut allt liv ur någon som hade kunnat vara en glad artonåring. Det räcker nu, jag är klar med den här sjukdomen. 

 

 
Ta hand om er alla fina
 
Hanna
 

Självvalidering

I inlägget om kedjeanalyser nämnde jag färdigheten självvalidering, vilket i nuläget är min personliga favoritfärdighet eftersom den bygger på det jag skrev om i inlägget om hur jag försöker sluta hata mig själv. Eftersom den är så himla himla bra så tänkte jag ta er på en guidad tur genom självvalideringens förlovade land. 
 
Vad är självvalidering? Basically handlar det om att bekräfta sina egna känslor. För många människor är det en självklarhet medan det för andra, som mig, är helt ny mark. Att bekräfta mig själv i det jag känner, både utifrån hur andra skulle känt men också utifrån hur jag är som person och min inlärningshistoria. Det som är så himla magiskt med självvalidering är att när jag validerat mig själv så brukar det nästan alltid kännas bättre. Så om ni tycker att det känns främmande - testa i alla fall! 
 
Jag brukar använda mig av det här pappret när jag ska validera mig själv eftersom det fortfarande är väldigt nytt och svårt. Nedan följer samma exempel som det jag beskrev i kedjan. 
 
HÄR finns den tomma versionen som ni kan skriva ut. 
 
Bild på hela pappret, tar bara några minuter att fylla i. 
 
 1. Primär känsla: I det här exemplet rädsla. Den känsla som ligger under de andra känslorna. 
2. Sekundära känslor: Här var det skam --> ångest. D.v.s. rädslan slår om i skam som slår om i ångest. 
3. Vad har hänt?  Beskriv situationen. Gärna utförligt om du orkar. 
4. Jag får tankar om: Vad väcker situationen för tankar? 
 
5. Impulser: I det här exemplet är det att hoppa över mellanmålen och att smygträna på toaletten. I andra exempel med andra känslor skulle impulsen kunna vara att inte kliva ur sängen eller att skada sig. 
6. Andra skulle också reagera såhär: Förklara varför din reaktion är rimlig utifrån hur ""vanliga"" människor också skulle känna. 
 
7. Pga min inlärningshistoria: Förklara varför just du reagerar på det här sättet utöver de skäl som du beskrev i punkt 6. 
8. Jag tror att jag behöver: Mycket viktigt steg i självvalideringen! Att formulera sina behov och att se till att man får det man behöver är också en del av självvalideringen. 
 
 
Verkar det krångligt? Träning ger färdighet, testa några gånger och skriv om det är något du inte förstår eller undrar över. Som sagt har det här hjälpt mig så himla mycket så våga testa även om det känns fånigt. 
 
Många DBT-kramar
 
Hanna

Självhat del 2 - Hur slutar man hata sig själv?

 Här kommer den mer positiva delen om självhat. För att hata sig själv på det sätt som jag gjort är troligen en av orsakerna till att jag inte klarat av att bli frisk trots flera års kämpande. För jag har liksom aldrig gett upp idén på att jag är ett värdelöst äckel och då hjälper det liksom inte hur mycket man än äter. 
 
Den insikten fick jag för ungefär ett år sedan men trots det faktumet så tog det tid innan jag klarade av att ens överväga att ändra min inställning till mig själv. Det var liksom inget som hände automatiskt eller blev följden av någon speciell situation utan tillslut så fattade jag ett medvetet beslut att sluta hata mig själv. Jag bestämde mig helt enkelt. 
 
Den första förändringen jag gjorde var att sluta skriva elaka saker om mig själv i min dagbok. Tidigare kunde jag skriva flera A4 om hur dålig och värdelös jag var och varför jag förtjänade att straffas. Att sluta med det var inte alls så svårt faktiskt. Det handlade mest om att våga. 
 
Den andra förändringen jag gjorde var att försöka sluta säga och tänka elaka saker om mig själv. Det är mycket svårare eftersom tankar inte går att styra. Mitt sätt att hantera det på är att försöka att för varje gång jag tänker något elakt om mig själv så måste jag kontra med tanken att jag är bra. Jag tror inte på den än men för varje gång jag säger det så känns det lite mer rimligt, precis som åt motsatta hållet med att för varje gång jag sagt något elakt om mig själv så har jag trott lite mer på det. 
 
Den tredje och allra viktigaste förändringen som jag kämpar med varje dag är att visa för min kropp att jag visst är värdefull. Det innebär att jag inte får skada mig själv på något sätt, varken vad gäller att skada min hud, mina inre organ eller att hetsträna/svälta mig. Det är förbannat svårt eftersom jag ju har levt så länge och tyckt att jag varit värd att ständigt straffas genom att utsätta min kropp för olika saker. Att ta hand om mig själv är liksom en helt ny grej och det skapar väldigt mycket ångest.
 
Ändå gör jag det. Inte för att det känns bra just nu utan för att jag är helt övertygad om att det är rätt väg att gå. Jag skrev ju om mina motivationspunkter för ett tag sedan och det är på grund av den motivationen som fortsätter trots att det känns förjävligt. Jag väljer livet, på riktigt den här gången. 
 
 
Tack för alla era kommentarer förresten. Det gör det så mycket roligare att blogga. 
 
Ta hand om er
 
Hanna
 

Självhat del 1 - Varför jag hatar mig själv

Jag tänkte skriva om självhat, ett fenomen jag nämnt i förbifarten vid ett flertal tillfällen. För vad är det egentligen jag menar när jag pratar om självhat, vad är mina tankar kring det och hur kommer det sig att jag började hata mig själv? 
 
Det är väl inte direkt en särskilt kontroversiell åsikt att mena på att det ställs väldigt höga krav på kvinnor i samhället. Det är som att vi är indoktrinerade i att aldrig vara tillräckligt, alltid behöva bli lite vackrare, prestera lite högre, synas lite mer. Vissa personer tar det med en klackspark medan andra, likt mig, är mer känsliga. Det är som att jag suger åt mig vartenda ideal och krav som någon någonsin yttrat i min närhet. Med andra ord - jag har alltid varit ett osäkert barn och haft en dålig självkänsla. 
 
Under min uppväxt fick jag utstå några års mobbning och det var väl där som det började på riktigt. Det enda skydd jag hade mot deras ord och handlingar var att börja behandla mig själv likadant. För om jag instämde i att jag var ful så kunde de inte säga något mer. Det var också här som jag började kontrollera maten för att förändra kroppen samhällets skeva ideal fått mig att hata, påhejad av de som mobbade mig. 
 
Sen blev allt en enda nedåtgående spiral. Jag skadade mig för att jag hatade mig själv och då berättade jag rent fysiskt för mig själv att jag var värd att hata vilket gjorde att jag hatade mig själv ännu mer. Det gick så långt att jag upprättade ett straffsystem där jag var tvångsmässigt straffade mig själv genom destruktivitet. Det var ett orubbligt system för det fanns ingen logik, ingen logik mer än att jag hade bestämt mig för att jag var värdelös. Ja, inte bara värdelös utan det mest vidriga, patetiskt äckliga kräk som någonsin vandrat på den här jorden. 
 
Det är svårt att förklara för någon som själv aldrig hatat sig själv men jag vet att ni (tyvärr) är många där ute som haft samma inställning till er själva som jag har haft. Jag fick frågan om det jag hatar med mig själv är min personlighet eller mitt utseende och svaret är både ja och nej. Jag hatar både mitt utseende och min personlighet samtidigt som jag kan tycka att jag är snygg ibland men fortfarande hata mig själv lika mycket. Det handlar liksom mer om att jag har hatar mig själv som människa, bara det faktum att jag existerar liksom. 
 
 
Jag har redan skrivit långt så jag tänkte att det här får bli del 1 av 2. I nästa inlägg skriver jag om hur det kommer sig att jag pratar om det här i dåtid. Alltså hur man slutar hata sig själv. 
 
 
 
/Hanna

Att avdramatisera siffran på vågen

"Har du några tips om hur man avdramatiserar siffran på vågen. Jag har nått normalvikt och tycker att min kropp ser ganska ok ut. Men jag kan inte släppa siffran. Jag har prövat att inte titta när jag väger mig men vissa omständigheter har gjort att jag inte klarar av att ge det förtroendet. Jag vill inte gå ner i vikt men jag vill att siffran ska bli lägre om du förstår vad jag menar. "
 
Med risk för att låta som en hobbypsykolog låter det som att du fixerat dig vid en siffra och att det börjat handla mer om siffran i sig än vad den egentligen betyder. Jag kan känna igen den grejen vilket för mig personligen är kopplat till min OCD. Men ätstörningar är generellt väldigt nära besläktade med OCD så det behöver ju absolut inte vara så att du har en sån diagnos. 
 
Det enda som har hjälpt mig mot mina fixidéer har varit exponering. Klassisk KBT där man utsätter sig för det som är jobbigt och sedan stannar kvar i den känslan. Stannar man tillräckligt länge kommer obehaget slutligen att börja avta. I DBT pratar vi om att handla tvärt emot känslan vilket innebär att om du skäms för din vikt så ska du berätta om den för folk på ett helt neutralt sätt. Jag tror att om du gör det eller andra handlingar där du tydligt visar för dig själv att du inte skäms över siffran så kommer de jobbiga känslorna sakta att avta. Det är en hemsk process att gå igenom men det är så jävla värt det när man slipper den där fixeringen. 
 
Hoppas svaret varit till någon hjälp
 
Massa kramar
 
Hanna
 
 

Hur orkar man när man inte orkar mer?

Jag fick ett sms av en vän för någon dag sedan där hon undrade hur man ska orka när man inte orkar mer. Det fick mig att tänka efter då det är en situation man ofrånkomligen hamnar i ett flertal gånger under en tillfrisknadsprocess. I perioder så känner jag på det sättet nästan varje dag. Just nu är en sån period då jag helst bara skulle lägga det här friskhetsprojektet på hyllan och dämpa alla känslor med svält. Men trots att jag känner så sätter jag mig ändå där vid bordet och tuggar i mig en normalportion middag. Så hur orkar jag när jag inte orkar?
 
Till stor del handlar det, för mig, om att slå på autopiloten. Okej, jag mår skit och har svinmycket kroppsångest men jag ska ändå följa matschemats inetsade rutiner. Jag kan tänka och känna hur mycket som helst men maten ska ätas oavsett. Punkt. Det är så jävla viktigt att jag inte missar en enda måltid. Inte för att det gör någon skillnad på min vikt om jag skulle hoppa över ett mellanmål men så fort jag ger mig själv tillåtelse att vika mig för ångesten och hoppa över mat så slås autopiloten av. Då har jag plötsligt ett val att äta eller inte äta och då kommer varje måltid att bli en strid.
 
Det andra som får mig att orka när jag inte orkar är det som, i bra stunder, motiverar mig. Just när jag mår sådär pissigt bryr jag mig inte ett piss om huruvida jag kommer få åka på festival i sommar eller inte men jag kan inte förtränga minnet av att när jag för några timmar eller dagar sedan var motiverad så kände jag sån otrolig glädje inför att få åka på festival. Och jag vet att om jag inte äter nu så kommer jag att ångra mig som fan sen.
 
Det tredje jag har är tanken på tiden som går. Mitt liv, mitt enda liv. Jag är fortfarande ung och har fortfarande massa liv framför mig men ju fler dagar jag är sjuk desto fler dagar glädje förlorar jag och ska jag bli frisk så måste jag äta.
 
Det sista är vänner och familj. Att ringa sina bästa vänner och prata om allt det där roliga man ska göra tillsammans. Allt det som man måste äta för att kunna göra.
 
Så trots att det känns förjävligt tuggar jag ändå i mig middagen. Fastän jag bara vill skrika och gråta, kasta tallriken i väggen och skada mig själv så dricker jag ur mjölkglaset. För att jag hittills inte har träffat en enda person som ångrat att de valde livet framför sjukdomen.  
 
Från i somras då jag var i Kroatien med Alva och livet var väldigt, väldigt värt att leva. 
 
/H

Tidigare inlägg