-

Om "recovery"-communities

Jag tänkte skriva om en svår sak nu och jag gissar att en hel del kommer bli upprörda över det här inlägget. Det hade jag också blivit för några år sedan. 
 
Jag tänkte skriva om något som är svårt för utomstående att förstå. Det att en sjukdom inte bara är en åkomma man vill bli av med så snabbt som möjligt utan också öppnar upp portar för en enorm gemenskap. En massa fantastiska människor som förenas med det enda ingångskriteriet att man har en ätstörning.
 
Nej, jag pratar inte om pro-ana (vilket jag också varit en del av, kan skriva om det en annan dag). Jag pratar om recovery. #edrecovery #edsoldier #edfamily osv osv osv.
 
Det finns en hel uppsjö av dem. Alltså vi snackar inte tiotal eller hundratal utan tusentals instagramkonton (och i viss mån även bloggar). Feed fyllda av mat, mat, sjukhusbilder, alldeles för tunna ben, mat, mat, sond i näsan, jämförelsebilder från när man var som smalast. Ni vet precis vad jag pratar om och jag vet att ni precis som jag kan scrolla bland dessa konton i timmar, dag ut och dag in. Jämföra, räkna, tänka, gissa, få mer och mer ångest. 
 
Jag vet att folk som är med i recovery-communityt ofta finner stöd i sitt tillfrisknande genom att posta bilder på det man ätit och få beröm och pepp (oavsett hur mycket eller lite man ätit, vilket är väldigt problematiskt i sig). Men om du är en av dem som driver i ett sånt här konto, ställ dig själv följande fråga: Vad är det som minskar min ätstörningsångest med att ha ett recoverykonto? Är det att jag får som i en ätstörningsbehandling, råd om portionsstorlekar, hjälp med tankar och någon som pushar mig framåt? Eller är det bekräftelsen? Att inte vara ensam, att känna att jag duger åtminstone i min ätstörning och så länge jag fortfarande har kvar den så kommer folk att fortsätta bry sig om mig. De kommer att kommentera att "jag älskar dig" på min fikabild, de kommer att skriva att "alla får bakslag" och "jag finns alltid" på min sjukhusbild, de kommer skriva "du är en förebild", "du är fantastisk", de kommer att stötta, trösta, finnas i det mest ensamma man kan vara i. Nämligen en ätstörning.
 
Det är ju helt fantastiskt. Gemenskap är det bästa människan har, vi dör utan den. Det finns bara ett problem med en gemenskap som cirkulerar kring en sjukdom och det är att du ju inte kommer ha samma plats, om någon plats alls, i den gemenskapen när du blivit frisk. 
 
Jag vet hur det är. Det är inte medvetet men det ligger där hela tiden. Bakom den där matbilden till exempel. Vad ska jag skriva för caption till pizzan för att folk ska förstå att även om jag åt upp allt det var asgott så var det fortfarande jäääättejobbigt för JAG ÄR FORTFARANDE SJUK, NI FÅR INTE TRO ATT JAG ÄR FRISK BARA FÖR ATT JAG ÄTER EN PIZZA. Jag vet hur det är att noggrant notera i profilen hur många gånger jag varit inlagd, för att det är som att skriva på sitt CV att man har tidigare erfarenhet inom branschen. Så att folk inte ska tvivla på att jag är en duglig anorektiker. Jag vet hur det är att lägga upp en bild från sjukhussängen och få så mycket bekräftelse att ångesten för första gången på flera veckor släpper en kort stund. 
 
Det är inget att skämmas över, den där intensiva men omedvetna önskan att slippa ensamheten. Att vara en del av recoveryvärlden är inte en destruktiv handling på samma sätt som det är att vara pro-ana. Det jag vill säga är alltså att du inte ska sluta med recoverykonton för någon annans skull utan du ska göra det för din egen.
 
Kanske är du inte redo. Kanske behöver du den där gemenskapen just nu för att inte gå under. Kanske är det din enda motivation att äta överhuvudtaget. Men om så är fallet så är du inte heller beredd att faktiskt bli frisk. Då är du inte villig att välja livet. För om du ska bli frisk kan du inte leva i en värld där precis allt cirkulerar kring ätstörningar.
 
En fet bonus som kommer om man väl vågar släppa "recovery"-världen är att man då plötsligt öppnar upp för att hitta en annan gemenskap. När du väl är frisk, eller som jag - faktiskt fortfarande är sjuk men inte längre en del av ett ätstörningscommunity, så kommer du inte sakna det längre. Du kommer inte sakna att hela tiden vara tvungen att bevisa din sjukdom för att inte riskera att hamna i skymundan och glömmas bort. Du kommer ha ett riktigt liv med riktiga, fantastiska vänner som du aldrig behöver bevisa något för då de kommer älska dig för den du är och inte för att du har en sjukdom. 
 
Jag förstår om folk blir upprörda nu och det är okej. Jag kände ändå att jag var tvungen att skriva det här inlägget som jag önskar att trettonåriga Hanna hade läst för då kan det hända att hon inte gått ned sig så djupt i skiten. 
 
Kommentera gärna era tankar.
 
Fotocred
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 

"Personer med Ätstörning UNS är mindre sjuka än anorektiker"

Här kommer ett viktigt inlägg om den allra vanligaste ätstörningsdiagnosen som man nästan aldrig pratar om i media - nämligen Ätstörning UNS (Ospeficerad ätstörning). Anledningen till det tror jag främst är för att de som lider av den har så varierande problematik att det inte blir "bra", snabba nyheter för folk att ta in utan det är mer komplicerat. Istället är det lättare för media att posta en intervju med en anorektiker tillsammans med några bilder på dennes magra kropp. Det är synd för det är inte alls det ätstörningar handlar om egentligen, det är bara ett av många symtom
 
Eftersom UNS är en diagnos man talar om så sällan så finns det mycket fördomar. Jag tänkte ta upp den som jag tror är allra vanligast - nämligen att personer diagnosticerade med Ätstörning UNS inte är lika sjuka som personer med anorexia/bulimi. 
 
För det är rent ut sagt fel. Först och främst anser inte jag att man kan mäta ett visst lidande mot ett annat och därmed säga att en person är sjukare än den andre eftersom allt lidande är relativt till ens egna erfarenheter och sätt att uppfatta världen på. Men om man nu skulle kunna säga att en person är sjukare än en annan, kanske om den enes vardag påverkas mer, så innebär inte det att någon med Ätstörning UNS är mindre sjuk än någon som, liksom mig, har diagnosen Anorexia Nervosa. 
 
Det enda Ätstörning UNS egentligen säger om en persons ätstörning är att denna person inte uppfyller tillräckligt många kriterier för anorexi, bulimi eller någon annan ätstörningsdiagnos. Vad detta beror på är helt individuellt men jag känner (och känner till) flera personer som har diagnosen äs UNS och ändå både varit smalare än mig, inlagd oftare, till skillnad från mig inte klarat av skolan, och så vidare eller hur du nu väljer att definiera att en person är sjukare än en annan (som sagt är det ingen jämförelse jag står bakom även om min egen sjukdom gärna anammar den). 
 
Inom ätstörningsvärlden finns det någon störd norm i att det är "finare" (???) att vara anorektiker än att vara "ospecificerat ätstörd". Vad fan är det för jävla bullshit (ursäkta mitt språk)?! Det är bara en riktigt jävla ätstörd tanke våra ätstörda hjärnor format kollektivt. Det
 
finns ingen substans i det. 
 
Så om du själv inte har UNS, kom ihåg att en person som har det inte behöver vara mindre sjuk än någon med en annan diagnos. Bara ätstörd på ett annat sätt. Om du själv har UNS, kom ihåg att ditt lidande inte är mindre värt än folk med andra diagnosers lidande. 
 
Punkt slut.
 
 
/Hanna

Har jag varit tillräckligt sjuk för att bli frisk?

Jag har nyligen fått två frågor där ni uttryckt att ni visst vill kämpa mot friskheten och har kommit en bit men att det inte känns som att ni varit tillräckligt sjuka för att få bli friska. Det här är en ångest utomstående nog aldrig kommer att förstå men jag vet precis hur det är. Att skämmas för att man inte suttit i rullstol, inte varit inlagd, inte blivit sondad osv. Det känns som att man aldrig blev tillräckligt sjuk så man kan inte bli frisk än. Man ser upp till de flickor som bloggar bilder från intensiven med dropp i armen. Den klassiska bilden i rullstolen, med sonden i näsan - ni anar inte hur länge jag har stirrat mig blind på sådana bilder med en exploderande ångest i bröstet!
 
 
Det är sjukt att man vill dit. Det är inget man pratar högt om eftersom omgivningen, av relevanta skäl, blir otroligt upprörda. Det är sjukt att man vill bli sjukare, precis så. Det är sjukdomen som vill att man ska bli sjukare. Den sjukdom som redan förstört ditt liv. Sjukdomen som håller dig vaken om nätterna i ångest, tvingar dig att träna fast du är trött, sjukdomen som aldrig riktigt vill släppa taget och låta dig ha kul utan konsekvenser. Det är otroligt svårt att inte lyssna när du ständigt har en röst som skriker i ditt huvud om hur värdelös du är och att om du bara kunde bli riktigt smal så kan du bli frisk sen. 
 
Men sjukdomen kommer aldrig att nöja sig. Sjukdomen kommer aldrig att vila, inte ens när du sitter i den där förbannade rullstolen. Du kommer inte ha mindre ångest, det kommer aldrig att vara tillräckligt. Så fort du uppnått ett mål så hittar sjukdomen på ett nytt. Det vet ni ju hur det är med målvikter, det är ju aldrig så att man känner sig tillräckligt smal när man hamnat på xx kilo utan man måste ständigt fortsätta.  
 
Det finns dock en lösning. Det tog mig flera år att inse att det faktiskt fungerade och på de år jag vägrade testa vann jag ingenting mer än oändliga timmar ångest. Den lösningen är att gå emot sjukdomen, att skapa sig en identitet som är något annat än att vara sjuk. 
 
Du är inte din ätstörning, vad rösten i huvudet än vill få dig att tro. Det kommer att vara supersvårt i början, kanske ganska länge, men när du väl börjat släppa in andra saker i ditt liv kommer det att lätta. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se en mager person utan att bli triggad men om jag går förbi någon på stan idag så blir jag bara ledsen för hennes skull, inte fylld av ångest för att jag inte är eller har varit lika smal. 
 
Det kommer inte att fungera att lyssna på ätstörningen, du kommer aldrig att känna dig tillräckligt smal. Men om du istället börjar bygga ett liv där du ignorerar sjukdomens ord och värderingar, börjar ta hand om dig själv, så kommer ångesten över det här att försvinna. 
 
Det här är också anledningen till varför många "recovery"-bloggar egentligen är så destruktiva. Där postas ständigt bilder på någons lägsta vikt och då spelar det liksom ingen roll om personer säger att hen aldrig vill tillbaka dit. 
 
Vi får stå upp i kampen tillsammans. Kram bästa ni. 
 
Hanna
 
 
 

The dog days are over - Om att släppa taget

Designen dröjer ett par veckor till så jag tänkte att jag tjuvstartar lite. Enjoy<3

 
Det kommer aldrig vara lätt att bli frisk från en ätstörning. Man kommer aldrig att känna sig helt redo. Det kommer alltid att vara som att hoppa från en höjd, fallet kommer vara läskigt för man vet inte om marken finns där under, oavsett vad alla påstår. Jag har kommit till en dag då det inte längre känns värt att leva isolerad på en höjd, då vågar jag hellre ta hoppet ut för jag vet att min omgivning inte ljuger. Det finns mark där nedanför. Det finns ett liv där jag kan vara lycklig och det livet är inte tillsammans med Ana. 
 
Alla ni där ute som kämpar mot ätstörningar, jag vill bara ge er en jättestor bamsekram. Det finns så mycket värme i människor i ens närhet men ätstörningen stänger alla ute. I ensamheten känner man att ätstörningen är ens enda vän, den enda som förstår en. Men ätstörningen är ingenting. Det är ingen person, ingen kompis. Det är ett verktyg fött ur diverse egenskaper hos dig och i samhället. Din familj finns på riktigt, dina kompisar, dina släktingar, arbetskamrater, klasskamrater, medressenärer på bussen, din förälskelse, personen du hatar. Majoriteten av dessa människor kommer aldrig kunna förstå den värld vi lever i och det kan kännas svårt. Men faktum är att deras vardagliga värld är en miljon gånger bättre. För i den världen finns miljontals människor, inte bara du och ätstörningen. Inte bara du och ditt självförakt. Inte bara du och kaloriräknande, smygtränande, kräkningar och mat gömd i underkläderna.
Det betyder inte att du inte behöver människor att prata om din ätstörda värld med. Att leva med en ätstörning är ett trauma och det behöver delas med någon. Felsteget här är när man bara har sjuka vänner och sjukdomen blir till en tävling. För mig är lösningen vårdkontakter i form av behandlingshemmet och Scä där jag bara kan ösa ur mig all ångest, förtvivlan, hopplöshet. Det är deras jobb och jag kan gå därifrån med mer kraft utan att någon blivit skadad.  Dessutom har jag tillfrisknade vänner och vänner som, liksom jag, är i en långsam tillfrisknadsfas. Vi har svårt för olika saker men förstår ändå varandra och det är ett enormt stöd. Ett friskt stöd. 
 
För även om det då och då, ibland, ganska ofta eller nästan hela tiden känns helt överjävligt så finns det stunder av ljus. Dessa stunder kan bli ens liv om man tar striden mot ätstörningen. Det kommer aldrig att vara lätt att bli frisk från en ätstörning men så länge du väljer bort den kommer du inte att vara ensam. 
 
Bild tagen av världens finaste Karin från en bra kväll.
 
Fortsätt kämpa finaste ni. Det blir bättre. 
 
Hanna
 

Är jag tillräckligt sjuk?

"Alltså jag är inte diagnoserad med anorexi, utan ''bara'' en ätstörning. Jag har gått till bup länge, varit väldig underviktig länge och allt känns jätte svårt. Men jag jämför mig med dig/er och det känns som att jag inte är lika smala, eller duktiga som ni. Liksom, att jag behöver inte hjälp, jag har inte anorexi och det känns som jag strävar efter det och vill det.. men samtidigt känns det fel och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som jag alltid jämför mig med andra och att jag är mer värdelös för att andra är sjukare än mig, är det konstigt att jag vill vara sjukare?

Jag har skrivit inlägg om det här flera gånger tidigare men det var ett tag sedan nu och det är en väldigt viktig företeelse att prata om, därför ägnar jag ett helt inlägg till den här frågan."

 

När jag var tretton år och började på Scä började jag läsa ätstörningsbloggar. Jag kände en stor befrielse i att inte längre vara ensam och att få dela mitt egna mörker med andra som förstod och kände som jag. Men samtidigt väcktes en oro om att inte vara tillräcklig. Jag hade ju aldrig blivit inlagd, hade bara gått till Scä i några månader och hade aldrig sytt. Jag tog bara medicin två gånger om dagen och den var inte så stark. Herregud, jag läst ju allt folk gjorde på sina bloggar – de var så sjuka och jag så frisk att jag inte förtjänade att få hjälp än. Innan jag började läsa bloggar fanns inte ens tanken om att bli så smal att jag skulle hamna på sjukhus, nu var det det enda jag tänkte på.

Sedan dess har jag gjort många av de saker jag då drömde om att göra, men mådde jag bättre? Inte ett dugg. För en inläggning var inte nog och jag var svag som vek mig för hotet om sond. Ditt lilla äckliga kräk, du förtjänar inte att bli frisk för du har aldrig varit tillräckligt sjuk.

 

Det tar inte slut. Ätstörningen blir aldrig någonsin nöjd för det är alltid någon som varit värre och i slutändan när du förstår vad livet har att ge kommer du bara att ångra allt du gjorde i strävan efter att vara sjukast. Du kommer ångra månaderna på sjukhus då dina vänner skaffade pojk- och flickvänner, gick på fester och fikade på stan. Du kommer ångra ärren och de smärtsamma minnena.

Men det lyssnar inte sjukdomen på. Sjukdomen står bakom alla dessa tankar eftersom den vill ha kvar dig. Det man måste göra är att försöka skilja på verkligheten och sjukdomen. Säg att sjukdomen påstår att du kommer att vara nöjd och det kommer att kännas okej att du blir frisk när du fått din diagnos bytt från uns till anorexi. Ta ett steg tillbaka, är det här rimligt? Vad är det egentligen jag uppnår av att få en annan diagnos bara för att kunna bli av med den? Vad finns det för logik i det?

Ingen alls. Åh du förbannade sjukdom att du ska vara så listig och hela tiden trycka på de ömma punkterna. Rädslan för att bli glömd, att folk inte ska ge en uppmärksamhet. Men det hela blir bara till en destruktiv spiral för du kanske får den uppmärksamheten du vill ha dagen för din första inläggning. Folk skriver ”Åh stackare. Du klarar det här, kämpa!” och det är inget fel med det. Men det är 30 sekunders frist sedan vill sjukdomen ha mer. Och det omvända i det hela är att man blir glömd om man är sjuk och inte tvärtom. Försvinner man från skolan utesluts man automatiskt efter ett tag, är man tillräckligt frisk för att gå i skolan kommer man få små doser bekräftelse varje dag (vilket sjukdomen inte säger något om i sin predikan om varför du ska gå ned i vikt).

 

Det är inte lätt att tänka såhär när sjukdomen drar på med full ångest. Men om man står ut och fortsätter att fatta friska beslut så kommer sjukdomens röst så småningom att bli lägre vilket den aldrig blir om du följer med den.

I just ditt, du som skrev den här frågan, fall så vill jag bara trycka på det faktum att man inte är mindre sjuk för att man har ätstörningsdiagnos istället för anorexidiagnos. Jag har skrivit ett inlägg om det här som du kanske kan hitta lite stöd i.

 

/Hanna


Att skrika

Det finns många sätt att agera på in ångest. Svält, kräkningar, maniskt tränande och självskadebeteende är alla destruktiva vägar för att kortsiktigt lindre ångest. Att gråta, prata, stå ut och tillåta sig att må bra de stunder det går är konstruktiva (men svåra) sätt. Och så har vi de som ligger i gråzonen, de sätt som är bättre än att skada sig eller svälta men inte är lika bra långsiktigt som att prata om ångesten. Ett av dessa sätt, och som man möter på olika psykiatriska avdelningar, är att skrika. 
 
Första dagen som jag skrevs in på Scä's familjevårdsavdelning var första gången jag skrek ut min ångest. Jag skrek inte så högt och ångestattacken var inte i närheten av lika våldsam som den skulle bli senare hemma och på BUP, det var första gången jag skrek och sprang omkring men långt ifrån den sista.
 
Det var så skönt, så oerhört innerligt och otroligt skönt att ä n t l i g e n få visa hur dåligt jag faktiskt mådde och vad som skedde inuti mig varenda sekund av min vakna tid. Att få respons på det, att en annan människa handgripligen håller fast min kropp så att jag för en stund kan släppa taget. 
 
Men att börja skrika var för mig inte enbart ett sätt att få släppa ut en del av ångesten utan det var också en del av tävlingen. Gud vad vi höll på på Scä, skrek en så började den andre snart och efter det kom den tredje och vi sprang fram och tillbaka i korridoren och kastade näringsdryck och tallrikar. Snälla ge mig uppmärksamhet, glöm mig inte nu när hon skriker jag mår fortfarande lika dåligt som jag gjorde för två timmar sedan det är bara det att jag inte orkar skrika hela tiden. Det blir inte en lättare kamp när Ana lägger sig i och manar på en "du måste skrika högst annars kommer de inte se hur sjuk du är skrik nu SKRIK". 
 
Sen har vi den tredje delen också och den som få unga förstår sig på innan det är för sent. Den delen att man kan lära sin kropp att få panikångest. 
 
Vadå lära sin kropp att få panikångest? Det går väl inte?
 
Nej, det trodde inte jag heller. När jag kom till Scä började jag skrika, slåss, kasta grejer och försöka rymma. När jag skrevs ut från Scä tänkte jag sluta för det fungerar inte att jag håller på och gallskriker att jag vill dö och släpp mig när mina småsystrar är hemma. Kunde jag sluta? Nej. För på samma sätt som med svälten hade min hjärna lärt sig att jag får en kortsiktig lindring av ångesten om jag skriker och håller på. Därefter tappade jag kontrollen. Nu har jag fått panikångest i offentligheten vid ett flertal tillfällen och det är så himla, himla pinsamt. Allt blir bara blankt och svart, hjärnan kopplar bort i takt med att rösterna i huvudet blir högre. Folk omkring kommer fram, undrar vad som händer "är det någon som känner flickan här?", "hallå, hallå hör du mig!?", "är det okej - ska vi ringa polisen?". När jag väl börjat finns det inget stopp och det är en så läskig känsla.
 
 
Hade jag skrivit det här för ett år sedan hade jag rekomenderat skrikande, det gör jag inte nu. Det är okej att skrika för att få omgivningen att förstå hur dåligt man mår och att göra det istället för att skära sig, men det mönster skrikandet skapar är så himla destruktivt och jättejobbigt att bryta att det enligt mig inte är värt det. Kanske om man gör det vid ytterst "särskilda tillfällen" men inte om det blir en vana och ett tvång om att man tex måste skrika minst en gång om dagen.
 
/Hanna
 

Besökstoppen

Vi har blivit utvalda som en av deltagarna för att bli veckans blogg på Besökstoppen! Det vore hur gulligt som helst om ni ville rösta på oss här: http://bloggar.besökstoppen.se/index.php?cat=Svenskar%20utomlands
 
Om ni bara scrollar ner lite på Besökstoppens startsidan på höger sida så kommer ni se att det står "Veckans bloggtävling", där kan man rösta på vår blogg som kallas för: Eating disorder recovery, och det tar tar bokstavligen bara 1 sekund! Tusen tack //Sandra Tove Hanna