-

Vardagsglädje

Små saker som får mig att må bättre i vardagen:
 
  • Göra Yin-Yoga samtidigt som jag kollar på en serie och dricker kaffe 
Jag brukar göra några enkla övningar som finns här (vsg Risenta för reklamen) samtidigt som jag ser på Homeland och dricker kaffe eller te. Det aktiverar precis tillräckligt många sinnen för att jag ska slippa tänka på annat samtidigt som Yin-Yoga får mig att må sååå bra. Kan skriva mer om det i ett annat inlägg om ni vill?
 
  • Plantera blommor
Jag har märkt en intressant grej att när jag mår dåligt så slutar jag typ vattna min blommor. Det är som att de är ett substitut för mitt mående haha. Låter asflummigt men jag mår faktiskt mycket bättre av att ta hand om mina fina blommor. I helgen har jag planterat om mitt palettblad i en större kruka, planterat en aloe vera-stickling och dessutom jobbat sjukt mycket i mammas trädgård. Det gör verkligen mycket med mitt mående. 
 
  • Prata i telefon och städa samtidigt
En av mina bästa distraktionsfärdigheter som dessutom har en tendens att vända om mitt mående. Jag ringer upp någon kompis och pratar om massa roliga saker samtidigt som jag har något för händerna (dvs städar). Det gör både att jag aktiverar mig fysiskt (vilket ofta kan minska ångest) utan att det är triggande för ätstörningen, samtidigt som jag skratta med mina fina kompisar.
 
  • Arrangera roliga saker, t.ex. fester
Just nu håller jag på att arrangera en massa grejer inför studenten. Både för klassen med att samla in pengar, skiva osv men även min egen mottagning. Jag tycker verkligen att det är pinsamt kul att sitta och tänka ut exakt vad som ska göras, skriva ned det och se till att allt är så ordnat det går när dagen väl kommer. Jag ser dock till att hålla min entusiasm inom mig så gott det går eftersom andra tenderar att betrakta mig som ett kontrollfreak annars. 
 
  • Baka
Älskar att baka, behöver inte säga så mycket mer. 
 
 
 
Det här är bara några saker som får mig att må bättre i min vardag. Vad har ni för tips och tricks?
 
Massa kramar
 
Hanna

Stress

Alltså jag mår så jävla konstigt just nu. Tror det beror på att jag är galet stressad, vilket är fullt föreståeligt med tanke på allt som ska göras de kommande veckorna. Just nu känner jag mest för att rulla ihop mig till en liten boll under kedjetäcket och ligga kvar där tills allt ordnat upp sig. Tyvärr (eller som tur är) så vet jag ju att jag inte må bättre av det. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den här stressen som plötsligt föll över mig. Eller, det är väl egentligen en lögn - jag vet precis vad jag måste göra. 
 
Först och främst behöver jag planera, noga. Det var någon som frågade mig här hur jag planerade skolan för att minska stress och överplugg och svaret är att jag varje vecka gör en planering tillsammans med min pappa där vi skriver upp exakt hur många timmar av varje ämne jag ska plugga varje dag, beräknat utifrån hur mycket tid jag behöver inför varje examination. Det funkar faktiskt skitbra och är den främsta anledningen till att jag öht står på benen i dagsläget. Det är ju stressande för vem som helst att gå sista terminen på natur men är man dessutom borta var tredje vecka (plus 5 timmar varje vecka då man väl är i skolan) samt inte kan plugga varje dag pga för hög ångest och dessutom har ett stort socialt liv plus bloggar så gott som dagligen så är det svårt att få livet att gå ihop. Samtidigt handlar det bara om veckor nu innan saker och ting börjar lugna ned sig och jag slutligen tar studenten. 
 
Så, vad behöver jag göra de här veckorna för att överleva? Nummer ett är att följa min pluggplanering och inte plugga mer.
 
Nummer två år att faktiskt vila när det är vila. Efter klockan 20.00 på kvällarna är min pluggtid slut och då ska jag VILA. En halvtimme går åt till att göra DBT-läxor och den mesta övriga tiden till att fixa inför morgondagen samt blogga men om jag ska fixa de här veckorna måste jag ge mig själv tiden att bara sjunka ned under täcket och se på serier. I vila (reminder to myself) ingår INTE träning eller promenader eller annan fysisk aktivitet. 
 
Nummer tre är att sänka mina krav. Att inte prestera på topp i mina vänskapsrelationer de här veckorna, att inte skriva perfekta blogglägg, att inte utföra något ideellt arbete. Egentligen borde jag väl tillåta mig att prestera dåligt i skolan också men det är för svårt för att jag rimligtvis ska kunna genomföra det. 
 
Nummer fyra, den allra viktigaste punkten, är att ge min kropp tillräckligt med näring. Om jag inte äter som jag ska kommer ingenting att fungera, det har jag testat förut så det vet jag. 
 
Sedan har vi en femte mindre punkt som påminnelse om att inte dricka för mycket kaffe haha. Massa koffein är inte vad mitt stressade hjärta behöver just nu. 
 
Förlåt för livets oklaraste inlägg. Jag har inte läst igenom det (exponering!) så ber om ursäkt för ja... jag vet inte haha. Bristen på perfektion? 
 
NU ska jag ta mina sömnisar och sova. Det behövs. 
 
 
 
Puss
 
H

Hur hanterar man en viktuppgång

Hej. Jag tänkte skriva lite om hur man hanterar en viktuppgång men vill inleda med att säga att hade jag haft en magisk lösning så hade jag kunnat öppna en ätstörningsklinik och tjänat fett med pengar. Nu har jag ju tyvärr inte det men jag har ju ändå överlevt ett flertal viktuppgångar så lite tips kanske jag kan komma med. 
 
Att gå upp i vikt, eller reducera en undervikt som de så fint säger på SCÄ, är en fruktansvärd process för nästan alla ätstörda. Det är så påfrestande för man kan aldrig vila från det som orsakar ångesten eftersom man alltid har med sig sin kropp. Jag tror att det är det som gör kroppsångest till en av de, enligt mig, värsta ångestsorterna eftersom den är så svår att lämna. 
 
Extra svårt blir det när man äter på ett sätt som är menat att reducera ens undervikt. Att redan hata sin kropp och tycka att man är enorm och så samtidigt äta så att man går upp i vikt - det är en ekvation dömd till groteska mängder ångest. 
 
Men det är också i det som min första hjälpande tanke finns. Nämligen att den värsta kroppsångesten är den man har under själva viktuppgången. Jag säger inte att kroppsångesten försvinner bara för att man når en hälsosam vikt men åtminstone för mig har de perioderna snittat en så mycket lägre kroppsångestnivå. Det har fortfarande funnits tillfällen då jag haft minst lika mycket kroppsångest som när jag varit underviktig men det stunderna har inte hållt i sig lika länge. 
 
En annan sak som hjälper mig är mina motivationspunkter. Jag vet att jag inte kan ha ett liv värt att leva på en vikt som är farlig för min kropp och därför måste jag tillbaka till en friskvikt. Eftersom jag vet att det är så det måste vara så är det lättare att stå ut. Varje gång tanken på att jag är tjock kommer så kan jag kontra med att antingen väljer jag ett liv i sjukdom och då kan jag gå ned igen, eller så väljer jag ett liv i frihet och då måste jag fortsätta att äta.
 
Det underlättar också att försöka fokusera så lite på vikt och kropp som möjligt och istället ge plats för det som är fint i livet. Kroppsångesten kommer förmodligen att finnas med dig i alla fall men om du ständigt fyller på med glädjekällor (så som att träffa kompisar, gå i skolan, resa, osv) så får den mindre plats i ditt medvetande och då blir det lättare att stå ut. 
 
Sen gäller det också att vara snäll mot sig själv. Att validera sig själv i att det är förjävligt att behöva gå upp i vikt när man har en ätstörningsproblematik men att det är något som måste göras. Och prata med folk! Berätta för någon du litar på att du har de här tankarna, bara att få bli bekräftad i att man lider gör ofta lidandet lite mindre. 
 
För en utomstående till någon med den här problematiken är det bra att försöka lägga så lite fokus på kroppen som möjligt. Det gäller alla sorters kommentarer, både positiva och negativa, eftersom ätstörningen kommer vända allt emot den sjuka. Då är det bättre att prata om saker som är kul i livet och som den sjuke vet att hen inte kommer få ut mer av ifall hen blir frisk. 
 
Det här är det som hjälper mig och som gör att jag kan stå ut trots att gå upp i vikt är det jobbigaste som finns när man har anorexi (liksom de flesta andra ätstörningarna). Hoppas det kan hjälpa någon.
 
I badrummet på fest med finaste en kväll när livet var rätt bra faktiskt. 
 
 
Kramar 
 
Hanna
 

Självvalidering

I inlägget om kedjeanalyser nämnde jag färdigheten självvalidering, vilket i nuläget är min personliga favoritfärdighet eftersom den bygger på det jag skrev om i inlägget om hur jag försöker sluta hata mig själv. Eftersom den är så himla himla bra så tänkte jag ta er på en guidad tur genom självvalideringens förlovade land. 
 
Vad är självvalidering? Basically handlar det om att bekräfta sina egna känslor. För många människor är det en självklarhet medan det för andra, som mig, är helt ny mark. Att bekräfta mig själv i det jag känner, både utifrån hur andra skulle känt men också utifrån hur jag är som person och min inlärningshistoria. Det som är så himla magiskt med självvalidering är att när jag validerat mig själv så brukar det nästan alltid kännas bättre. Så om ni tycker att det känns främmande - testa i alla fall! 
 
Jag brukar använda mig av det här pappret när jag ska validera mig själv eftersom det fortfarande är väldigt nytt och svårt. Nedan följer samma exempel som det jag beskrev i kedjan. 
 
HÄR finns den tomma versionen som ni kan skriva ut. 
 
Bild på hela pappret, tar bara några minuter att fylla i. 
 
 1. Primär känsla: I det här exemplet rädsla. Den känsla som ligger under de andra känslorna. 
2. Sekundära känslor: Här var det skam --> ångest. D.v.s. rädslan slår om i skam som slår om i ångest. 
3. Vad har hänt?  Beskriv situationen. Gärna utförligt om du orkar. 
4. Jag får tankar om: Vad väcker situationen för tankar? 
 
5. Impulser: I det här exemplet är det att hoppa över mellanmålen och att smygträna på toaletten. I andra exempel med andra känslor skulle impulsen kunna vara att inte kliva ur sängen eller att skada sig. 
6. Andra skulle också reagera såhär: Förklara varför din reaktion är rimlig utifrån hur ""vanliga"" människor också skulle känna. 
 
7. Pga min inlärningshistoria: Förklara varför just du reagerar på det här sättet utöver de skäl som du beskrev i punkt 6. 
8. Jag tror att jag behöver: Mycket viktigt steg i självvalideringen! Att formulera sina behov och att se till att man får det man behöver är också en del av självvalideringen. 
 
 
Verkar det krångligt? Träning ger färdighet, testa några gånger och skriv om det är något du inte förstår eller undrar över. Som sagt har det här hjälpt mig så himla mycket så våga testa även om det känns fånigt. 
 
Många DBT-kramar
 
Hanna

Kedjeanalys

Hej mina fina! Jag går ju som välbekant min andra omgång DBT och eftersom det är den bästa terapiform jag någonsin testat och den hjälpt mig så mycket med ätstörningen så kommer några kommande inlägg handla om olika saker jag lärt mig i DBT:n. 
 
En bas i DBT är att reda ut varför du agerar destruktivt och vad du hade kunnat göra istället. För detta används kedjeanalyser och jag tänkte guida er genom ett exempel på en kedja vad gäller ätstörningar. Den är på hittad men detta skulle lika gärna kunnat hända i verkligheten. 
 
Här har vi hela kedjan. Nedanför har jag fotat lite närmare så att det blir lättare att se. 
 
1. Sårbarhetsfaktorer. Det vill säga sådant som gör dig mer känslig för yttre påfrestningar. Till exempel att du är förkyld, har ätit eller sovit dåligt. Dessa är viktiga att skriva upp för att förstå varför reaktionen blev så stark.
2. Trigger. Den händelse som startade känslopåslaget. I det här exemplet är det en släkting som sagt att du borde börja träna. 
3. Det triggar igång de tankar som står i tankerutan. I DBT jobbar man jättemycket med att tankar ger upphov till känslor, bara att det ibland går så snabbt att man inte ens registrerar vad man tänkt. Därför är det så bra att skriva upp.  
 
4. Primära känslor. Jag ska skriva mer om primära och sekundära känslor i ett annat inlägg men det är viktigt att skilja på den primära känslan, det vill säga grundkänslan som sedan ger upphov till de sekundära känslorna. I det här fallet är det rädsla för att folk ska tro att du är lat och rädsla för att du har en kropp som är fel för att du inte tränar. 
5. Sekundära känslor. De känslor som håller i sig och som du lider av. 
 
6. Impuls. På grund av ångesten och skamkänslan så får du en impuls att hoppa över mellanmål och att smygträna på toaletten. Fram tills nu kan du inte styra över kedjan men i det här steget kan du antingen välja den övre vägen där du agerar på impulsen, eller den nedre vägen där du gör något konstruktivt istället. 
 
7.1. Kortsiktiga konsekvenser av att handla på impulsen är att skammen och ångesten minskar, precis som det nästan alltid gör när man gör något destruktivt. 
8.1. De långsiktiga konsekvenserna blir de som står i dn bubblan. 
 
7.2. Du använder färdigheter, det vill säga, du gör något konstruktivt istället för destruktivt. I bubblan har jag skrivit upp färdigheter som är hjälpsamma i en sån situation och jag tänkte ta upp alla de punkterna i ett senare inlägg. 
8.2. Kortsiktiga konsekvenser av att agera konstruktivt (använda färdigheter) är att du förmodligen måste stå ut med skammen och ångesten en stund. 
9.2. De långsiktiga konsekvenserna blir en minskad ångest, mindre träningstvång och du tar ett steg mot ett lyckligare liv. 
 
Sådana här kedjor går att använda i precis vilken situation som helst och för mig är det väldigt hjälpsamt eftersom det gör det lättare att fatta bättre beslut, om inte den här gången så åtminstone nästa gång. Så ni får gärna testa! Jag har faktiskt gjort en egen mall till er så kan ni skriva ut hur många tomma kedjor som helst, redo att fylla i. 
 
 
Vad tyckte ni om det här inlägget?
 
Ha en fin dag. 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att behålla motivationen

Det är svårt att bli fri från psykisk ohälsa. För vissa personer finns en tydlig vändpunkt då denne tagit ett beslut och sedan klarar av att hålla fast vid det. För väldigt många är tillfrisknandet en mycket längre process där beslutet att fortsätta i rätt riktning måste tas flera gånger varje dag. Det kan vara vid varenda tugga, varje gång man står i sin kompis badrum vid en våg, när man går förbi rakbladen i hyllan på COOP, när man står på en tågperrong och så vidare i all oändlighet beroende på vad det är för svårigheter man har. Jag har varit i behandling i fyra år och vet hur tufft det är att kämpa med olika sorters problem varevigaste dag. Det är som ett heltidsjobb fast dygnet runt att bli frisk från en ätstörning.
 
Men oavsett hur lång vägen är så vet jag att den har ett slut, det gäller bara att fortsätta framåt. Det det här inlägget kommer handla om är hur jag behåller min motivation. Notera att det under mina process verkligen har varierat vad som kunnat motivera mig och i perioder har ingenting fungerat vilket har lett till ett antal djupa dippar. Trots detta har jag ett mycket bättre liv nu än jag hade i april för fyra år sedan och jag vet att om ytterligare fyra år kommer allt vara ännu bättre. 
 
Här kommer ett flertal tips, testa och se om något fungerar för dig. Kommentera gärna andra saker som ni har hjälp av!
 
Samla kraft i motiverade stunder
Ibland blir jag sådär svinmotiverad. Plötsligt tycks allt helt klart och jag blir nästan euforisk så pepp som jag är. Det kan hålla i sig med olika styrka i några minuter, timmar, dagar och då och då även veckor. Under de här perioderna har jag mycket mindre ångest.
Min allra senaste grej är att verkligen lägga de stunderna på minnet. Tvinga mig själv att strunta i sjukdomens protester och registrera hur mycket bättre jag mår de motiverade stunderna än jag mår även de bästa dagarna med sjukdomen. Då motivationen är som bortblåst och allt är svart destruktivitet försöker jag minnas det här, att mina stunder i konstruktivitet är då jag mår som bäst och att hela mitt liv kommer kunna bli så om jag bara rider ut ångesten. 
 
Ha saker att se fram emot
Resor, konserter, festivaler, ridläger, få börja träna, börja gymnasiet - you name it! Ibland är det bästa sättet att ha konkreta saker att se fram emot. Dock får man se upp så att det inte blir så att man tvingar sig själv att stå ut så att man får åka på den där resan/festivalen/lägret och sedan totalkraschar efteråt (been there, done that). Samtidigt blir det ju inte heller bra att aldrig göra saker man tycker är roliga för att man inte äter som man ska. Att bli fast i hemmet eller på sjukhuset gör att man glömmer att det finns en värld där utanför, en värld som går att uppskatta om man tar hand om sin kropp. 
 
Umgås med friska personer
Jag säger inte att man ska bryta kontakten med alla sina sjuka vänner (tror att jag har skrivit om det men hittar inte inlägget?) men ibland finns det ingen bättre kick än att umgås med ett gäng glada, fullt friska personer. Jag är så oerhört tacksam över att mina vänner i högstadiet hängde kvar trots att jag var borta så otroligt mycket och idag träffar jag vissa av dem i princip varje vecka trots att vi alla går på olika skolor. Älskar reunions också och att bara ta en fika med mina tillfrisknade vänner. 
 
Se till att omständigheterna är hållbara
Det här är kanske den allra viktigaste punkten. Du måste ge dig själv förutsättningarna att orka kämpa mot sjukdomen. Vad man behöver varierar otroligt mycket från person till person men att bli sjukskriven är generellt en väldigt bra grej. Det är omöjligt att orka med skola/jobb på samma sätt som andra personer när man har en galning som skriker i huvudet. För mig har det inneburit att jag behövt flytta in på ett behandlingshem, för andra kan det vara att det krävs en "vanlig" psykolog och inte bara en ätstörningsklinik som fokuserar på maten. 
Stanna upp och känn efter, var ärlig och hävda din rätt till det du behöver. Föräldrar brukar vara väldigt bra i påtryckningar av vården. Du har det svårt som det är, du förtjänar att få den vila och den behandling som blir bäst för dig!
 
Bild från Val Thorens där jag hade en av de grymmaste veckorna i mitt liv. Det är en styrkande tanke att minnas hur bra jag faktiskt hade det då och att jag kommer kunna ha det minst lika bra igen om jag bara står ut och fortsätter framåt. 
 
 


 
 
/Hanna
 

Max Halloumiburgare

För tredje gången den senaste månaden så är jag på skidresa, denna gång tillsammans med min familj till Vemdalen. Självklart skedde det obligatoriska stoppet på valfri snabbmatsrestaurang och efter lite flörtande med mina småsystrar, som hellre ville gå på McDonald's, så blev det Max. Därmed har jag testat min andra hamburgare från deras nya, vegetariska meny - nämligen halloumiburgaren!

Jag har hört väldigt spridda saker om den (dessa hamburgare är ett stort samtalsämne på Globala haha, av förståeliga skäl då hela skolan är vegetarisk). Just därför blev jag otroligt positivt överraskad för den här var, enligt mig, precis lika god som oumphh-burgaren! Halloumin smakade visserligen inte så mycket men sältan därifrån var superfint balanserad med en sötare gurksås. Asgott helt enkelt och ännu en 10/10.


Testade även att doppa pommes i mjukglass vilket också var sjukt gott?? Rekommenderas.

Ha ett fint påsklov nu och ät massa gott godis!

/Hanna



Max oumphh-burgare

På vägen hem från Valtho stannade vi med bussen på Max och jag fick äntligen chansen att börja testa deras nya vegetariska meny! Började med oumphh-burgaren (BBQ-sandwich) eftersom jag hört mest gott om den och blev inte det minsta besviken. Riktigt god var den, mycket godare än Burger King och McDonald's vegetariska alternativ. 10/10 recommend som jag brukar säga haha. Också väldigt fett att bara kunna hänga på de andra när de ska äta på Max. Slippa stressen över att hitta en annan lunch eftersom jag inte ens får gå in på en snabbmatsrestaurang. 



Snabbmat är precis som vilken måltid som helst. Kalorier som kalorier liksom om man ska vara krass. Du kommer inte gå upp i vikt för att du byter ut en "vanlig" måltid mot något som samhället stämplat som onyttigt. Det kanske inte är så bra att käka på donken till lunch och middag varje dag eftersom det är en del otrevliga transfetter och inte så mycket vitaminer (sjörbjugg är mindre kul) men att äta där ibland eller till och med ganska ofta gör ingen skillnad på din hälsa. 

Ta hand om er och se till att prova den här hamburgaren! Lovar att återkomma när jag testat de andra.

Kram

Hanna

Att träna på ett bra sätt efter en ätstörning

Som jag skrev i det förra inlägget hade jag ett träningsuppehåll på drygt ett år. Efter många sessioner på SCÄ, BUP, DBT och Magelungen kombinerat med massa andra faktorer samt att jag haft en stabil normalvikt i några månader så började jag sakteligen må lite bättre psykiskt. Jag kom till en punkt då jag kände i kroppen att jag ville träna. Jag har aldrig varit extremt aktiv (förrän ätstörningen då) men jag har alltid hållt på med någon sport av något slag. 
 
Jag kände dock att jag inte kunde gå tillbaka till styrketräning på gym eller löpträning i någon som helst form. Jag följde med Magelungen och klättrade en dag och fastnade direkt. För mig är klättringen den perfekta sporten. Det är väldigt fysiskt ansträngande men helt omöjligt att på något sätt hetsa i. Man klättrar alltid så bra man kan och tills man inte orkar mer, men det är inte där fokuset ligger. Allt cirkulerar kring att klara svårare och svårare väggar, det är lite som ett pussel. När man väl är på väggen går det inte att tänka på något annat. Dessutom är det en social sport då man säkrar varandra, något som också flyttar fokuset från elaka tankar. För mig har klätterhallen blivit en fristad, något andra (läs Tove haha) beskriver gymmet som medan jag får ångest bara jag sätter min fot på ett gym. 
 
En annan sport jag kan tipsa om är yoga. Det finns många olika sorter, jag har gått på dynamisk yoga där man både tränar styrka och stretchar. Jag gillar stretchingen och balansen väldigt mycket men tycker det är jobbigt för att man är så tyst så tankarna får fritt spelrum. Men så är jag inte särskilt bra på mindfulness heller trots mitt år på DBT hehe. 
 
Det gäller alltså att hitta en sport som passar just dig i det skede i livet du är i nu. Det är inte så att du aldrig kommer kunna gå tillbaka till den sortens träning du höll på med när du blev sjuk, men kanske fungerar det inte just nu. Jag saknar löpningen väldigt mycket och ska försöka komma tillbaka till det på ett sätt som känns bra men det måste få ta tid. 
 
Trots att jag babblat hur länge som helst nu återstår fortfarande det viktigaste om man ska kunna börja träna på ett friskt sätt, och det är att man äter. Ibland gör ätstörningsenheterna så att det ingår träning i ens matschema, men det tycker jag hur urbota dumt som helst. Då är det klart som fan att man får ett tvång att träna. Träning ska enligt mig alltid ersättas med ett helt extra mellanmål. Jag dricker ett glas oboy och äter en knäckemacka med ost varje gång jag tränar, plus allt annat. Det är så himla bra för då slipper jag ångesten om jag inte kan träna en dag. Dessutom uppnår man sådana otroliga resultat när man tränar och har tillräckligt med näring i kroppen. Ni skulle bara ana hur häftigt det är att känna sig stark. 

En sammanfattning:
  • Ta det lugnt när du börjar träna för att både kropp och psyke ska hänga med.
  • Hitta en träningsform som passar dig.
  • Ät alltid motsvarande ditt träningspass. 
  • Sträva inte efter några andra resultat än att du ska må bättre.
Tips på alternativa träningsformer:
  • Yoga
  • Promenader
  • Klättring
  • Pass med ledare på t.ex. Friskis och Svettis
  • Dans
  • Bollsporter så som fotboll, basket, innebandy osv
  • Orientering
  • (Fyll gärna på i kommentarerna!)
Som vanligt är det bara att kommentera frågor eller synpunkter. 

Jag och finaste klätterkompisen Karin.

 
Ta hand om er!
 
Hanna

Tips för att orka stå ut i ångest

En tillfrisknad innebär långa perioder av att bara stå ut i ångest utan att få något konkret för det. Det är mycket påfrestande och svårt, men det går och det är värt det i slutändan. Här har jag samlat några saker som hjälper mig ibland. 
 
Förlora sig i den fiktiva världen
Böcker och serier. Allt från Harry Potter till Kalle Anka, 1Q84 och Orange is the new Black. Att bara för en stund, få bli en del av något annat. Något annat som inte gör så fruktansvärt ont. 
Det är väldigt svårt eftersom det kräver koncentrationsförmåga, men ibland går det och då är det en stor befrielse. Viktigast är att inte bli arg på sig själv när det inte går och att hjälpa sig själv, okej du kan inte läsa Game Of Thrones på engelska idag men kanske kan du se ett 20 minuter långt avsnitt av Modern Family? Bara för att få komma bort ett kort tag. 
 
Spela spel
Distrahera distrahera distrahera och faktiskt kan det vara roligare att spela spel än vad man tror! Återupptäck the Sims 2, tävla med dig själv i turneringar i patiens. När koncentrationen brister finns simpla spel som vändtia och finn-i sjön. Annars är mitt främsta tips att hitta något som är lite klurigare. Jag och pappa har fördjupat oss i konsten att spela blokus och vi kan ha de mest dramatiska blokusmatcherna. 
 
Planera framtiden
När allt är mörktmörktmörkt händer det att jag ringer Elin för att prata lite om vårt nästa äventyr. Konserter är det som ger mig livslust och därför ser jag alltid till att ha minst en konsert eller festival inbokad. Jag gillar att resa också så det jag kan planera med. Googla bilder och läsa på om olika sevärdheter. Eller varför inte läsa om utbildningar du vill gå, utbytesresor du vill åka på och volontärarbete du vill göra?
 
Kompetens
Att göra saker som får en att känna sig kompetent är nog det som hjälper mig bäst i långa perioder av rent stå-ut-i-brutal-ångest. Städa mitt rum, tvätta och vika min tvätt, plocka ur diskmaskinen, laga mat och baka, åka till affären och handla mat, fixa i rabatten o.s.v. Det kan vara svårt för oss duktiga flickor att göra sånt här eftersom det lätt övergår i prestation. Men samtidigt måste vi alltid slåss med den där jävla prestationsångesten, så det är bara att ta tjuren vid hornen och köra på. 
 
Umgås
Att umgås med folk kan bpde vara en trigger och en ångestdödare. Man får lära sig av sina egna misstag vilka människor man mår bra av och vilka man mår dåligt av. I vissa situationer vill man kanske umgås med någon man kan berätta allt för och bli kramad av när man börjar gråta. Ibland vill man bara vara en vanlig tonåring, prata om vanliga tonårs saker och skratta åt sådant som friska ungdomar skrattar åt.
 
Gå ut på äventyr
Här har vi den läskigaste punkten av dem alla, men också den som kan vara mest befriande när man levt instängd i ätstörningens värld. Att våga gå utanför ramarna. Tälta med en vän i skogen, springa barfota på Gamla Stans gator, nakenbada i en ljummen sjö tillsammans med kompisarna, åk på festival eller rid en lång tur med hästen till något ställe du aldrig varit på förut. Kliv av tunnelbanan på en hålplats du inte vet något om, sätt dig på ett café och spontanfika. Svara ja när kompisarna ringer och frågar om du vill följa med ut till deras landställe över en helg. 
Det finns så mycket underbart att uppleva där ute när man inte begränsar sig själv genom att inte äta som man ska. 
 
 
 
/Hanna

Hur ett snöre kan hjälpa mot skev kroppsuppfattning

För många innebär ätstörningen en sned kroppsbild, alltså att man ser sin kropp som mycket tjockare än vad den egentligen är. Jag brottas mycket med sådana problem eftersom jag verkligen inte kan förstå hur folk kan tycka att den groteskt tjocka flickan i spegeln är smal (och det betyder inte att jag tycker att människor som är tjocka är groteska utan självklart gäller denna regel bara mig själv, det är ju så ätstörningen jobbar). 
Det är ofta ganska svårt att komma runt problemet med skev kroppsuppfattning eftersom det är otroligt svårt att tro på något annat än det ens ögon faktiskt säger trots att man i teorin förstår att man inte kan vara tjock för ingen annan som väger så mycket som man själv är det. 
 
För ett par veckor sedan fick jag med mig ett tips från Scä som kan hjälpa en lite när tankarna har snurrat till sig sådär totalt och fruktansvärt och det känns som om man sväller för varje timme som går. Det går ut på att man tar ett snöre och med en öggla uppskattar hur stor ens midja, arm eller lår är. Sedan mäter man med snöret (obs absolut inget måttband). Jag blir lika chockad varje gång. Det är helt sinnessjukt galet - hur kan jag se mig själv som så otroligt mycket större än konkreta bevis visar att det faktiskt är?
 
För mig blir det ett bra uppvaknande. Anorexin kan liksom inte tala sig förbi det där snöret som på svart och vitt visar hur fel man har. 
 
Jag vet inte om det funkar för er men det kan vara värt ett försök i alla fall!
 
/Hanna

Ett varmt tips

Vad gör man när allt känns kallt, ensamt och tomt? Man kryper upp i soffan i vardagsrummet med en massa filtar och sällskap och så dricker man te. Te värmer både kropp och själ, vilket låter asklyschigt men det är faktiskt sant. Värme överhuvudtaget är bra som lindring av ensam- och ledsenhet. Inte så att man bränner sig, då är det ju ett självskadebeteende, utan så att kroppen blir varm vilket ger en trygghetskänsla.
 Känner man sig bekväm med det kan man ta en varm dusch med massa goda tvålar eller så värmer man en vetekudde som man kan krama eller hålla om magen. Ett litet tips bara.

Apropå tråden där jag frågade om jag skulle lägga upp en bild på min normalvikt så har jag kommit fram till att jag inte är redo att lägga upp en sån bild än. Jag tycker att jag är alldeles för tjock för att kunna göra det på ett bra vis och det kan hända att jag får kommentarer som gör det hela värre, därför väntar jag tills jag är redo.

/Hanna

Handla kläder

Som ätstörd stöter man på många svårigheter i vardagen. En av dessa svårigheter är, åtminstone för mig, att handla kläder. 

För mig innebär ordet "shopping" ångest. Det är inte som för majoriteten av tjejerna i skolan där det är himmelriket att köpa kläder. Att det är så jobbigt för mig och många andra med liknande problem beror (för mig) på följande orsaker:

1. Alla stirrar och tycker att jag är en ful och fet idiot som går omkring och rör kläder som inte är värda att sitta på min kropp.
2. I omklädningsrummet är man omgiven av speglar. Det är trångt och varmt och den kropp man hatar bara växer och växer i takt med att jeansen känns tajtare och tajtare.
3. Storlekarna. Att veta att man måste köpa större kläder eftersom man gått upp till den vikt där kroppen fungerar.

Varför måste man köpa kläder om det är så jobbigt då? 
Det finns många anledningar till varför behandlare på ätstörningskliniker rekomenderar att man ska köpa sig en ny garderob under eller efter en behandling. Dels för att de kläder man hade på sin sjuka vikt inte passar och det triggar enormt mycket att varje dag se de där superskinny jeansen och veta att de inte längre går på (Såklart inte! Det är ju jeans skapta för ätstörda och den mycket lilla minoritet som är naturligt väldigt smala). Gamla kläder kan också väcka känslor även om de fortfarande passar. 

Hur gör man då om man vill handla kläder och vet att man borde, men varje gång man kliver in i den välupplysta affären blir helt skakig av ångest, skam och oro? Jag har fyra konkreta tips som jag använder mig av för att få det att fungera.

- Gå med den du känner dig allra mest bekväm med. En eller flera personer som får dig att känna dig relativt trygg och som kommer underlätta situationen för dig. Det kan vara en person som vet om dina svårigheter, eller så kan det vara en person som inte vet nästan något utan bara kör på och kollar på kläder till sig själv samtidigt.

- Förbered dig på att du kommer behöva köpa större storlekar än du gjort under den senaste tiden. Ett "fusk" jag använder är att jag börjar med att ta alldeles för stora storlekar så att jag kan hämta mindre sen. Inte helt stabilt kanske men det kan underlätta ibland.

- Handla från nätet. Då slipper man (den obefogade) skammen när man går omkring i butiken och ska betala och sådär. Dessutom kan man testa kläderna i lugn och ro hemma när det passar bra.

Mitt allra bästa tips och det som gör det möjligt för mig att handla kläder är att jag tillämpar mina värderingar på mig själv. Min åsikt är att ingen ska behöva skämmas för sin kropp och att alla har samma rätt att handla vilka kläder som helst. Jag använder mig själv som ett levande exempel, tänker inte på mig som Hanna-som-jag-hatar utan som Hanna-som-är-en-förebild. Det hjälper faktiskt.

Nu håller jag på och rensar ut mina barnkläder. För jag är inget barn längre och min kropp är inte ett barns. Så ska jag köpa nya kläder på affärer som går hand i hand med vad jag står för.


/Hanna

Tre korta tips

Tre korta tips jag använder mig av för att klara måltider:

1. Om det finns möjlighet byter jag alltid om från jeans till mjukisbyxor så att jag inte får sådan ångest över mina lår.
2. Jag pratar med de andra runt matbordet för att distrahera.
3. Tänker på vad jag ska skriva på bloggen nästa gång.

Om 35 minuter fortsätter skoldagen och jag är som vanligt aspepp haha. Dock håller prestationsångesten på att stegra sig igen så jag ska nog prata med någon om det innan det går för långt. 


/Hanna

Strategier för att orka med julen

Vad kan man göra om det blir jobbigt under julen, eller i vilket annat liknande sammanhang som helst? Julhelgen är här och med den en massa ångest för tusen olika saker. Här kommer några tips på vad man kan göra när det blir jobbigt istället för att gömma mat, träna, spy eller skada sig. 

 

  • Gå ifrån en stund. Det är helt okej att ta en paus för att hämta krafter, men se till så att någon vet vart du är. Att vara själv när det är svårt är väldigt dumt.
  • Lyssna på musik. Musik som påminner dig om glada saker. Kanske konerter du ska gå på eller från tillfällen då du mått bra.
  • Skriv med en vän du känner dig trygg med eller ännu hellre ring ifall du känner dig trygg med det
  • Läs vår blogg eller något annat som får dig att bli motiverad
  • Läs en bok 
  • Gå en promenad i kylan tillsammans med någon (om inte anledningen är att förbränna)
  • Distrahera med sinnen. Tugga på ett starkt tuggummi eller lukta på ett gott te. Känn efter hur det smakar och luktar, hur känns det när tuggummit slår i gommen? Beskriv allt som finns i ett rum utan att döma.
  • Sätt på en serie du gillar
  • Skriv av dig och rita fula gubbar över hela pappret
  • Sticka/virka
  • Ta en kort biltur tillsammans med förälder
  • Hitta på julklappsrim och paketen inte redan är öppnade
  • Prata med någon du litar på om det som blev jobbigt
  • Be någon massera eller krama dig (om du är okej med sånt)
 
Det allra, allra viktigaste är att bryta innan det går åt helvete. För även om det kanske känns som att du måste fuska med maten eller skada dig för att klara av julafton så är det just de beteendena som skapar ångest. Att leva i ambivalens är det allra jobbigaste, men har man helt och till hundra procent bestämt sig att göra som man borde så blir allt mycket lättare. Det går att ta ledigt från alla problem en dag utan att du blir mindre sjuk för det.
 
Jag finns här hela julen så det är bara att kommentera eller maila om det uppstår problem så svarar jag så snabbt jag kan<3
 
/Hanna

Julafton och julbord

Jag tror att de allra flesta ätstörda hyser någon form av rädsla inför julafton och julbordet. Jag förstår, för jag oroar mig också för massa saker. Men jag har gått hos Scä i nästan två år så en hel del strategier inför högtiderna har jag lyckats hitta.
 
 
 
  • Julbord: Att själv vara tvungen att plocka ihop en måltid och kombinera massa olika rätter, vilket ger en känsla av att man inte har kontroll. Det kan man lösa antingen genom att ena föräldrar plockar ihop till en fullvärdig portion så får man tallriken serverad, alternativt att man siktar in sig på en rätt t.ex. köttbullar och kokt potatis. Då blir det som vilken måltid som helst! Kom ihåg att du inte kommer att äta mer än en vanlig middag/lunch bara för att det är julbord - tycker du att det ser ut så så är det dina ögon som lurar dig-
  • Att äta med andra: Tänk på att under julen bryr sig folk mest om sin egen mat och att vara glada. De kommer inte att fokusera på vad du äter eller hur du äter, allt sånt är bara inbillning. Det är mycket möjligt att det slinker ut någon kommentar som blir fel i dina öron, speciellt om stämningen börjar bli uppsluppen. Försök att inte ta åt dig, människor vill så väl men kan man inget om ätstörningar blir det lätt otroligt fel. Prata med någon om det direkt så du inte behöver tänka mer på det! För går du ensam omkring med det kommer din hjärna förvränga det ännu mer.
  • Sötsaker: Är man underviktig så är man sugen på godsaker. Att du är sugen kommer inte göra dig till en sämre anorektiker/UNS-are, likaså kommer du inte bli sämre ätstörd om du följer suget. Julen är ett stort undantag och en tid då vi alla måste få ta semester. Jag tycker man får en bättre jul av att äta gott så därför tänker jag tillåta mig någon lussebulle eller pepparkaka. 
  • Att vara omgiven av mat: Bara att omges av massor av mat kan vara väldigt jobbigt. Jag har haft stora problem med matos även om det är mycket bättre nu. Blir det för jobbigt så gå ut och ta lite luft! Det är även lätt att man blir hetssugen. Har man problem med att man tappar kontrollen över sitt ätande, prata med de i din omgivning så kan de hjälpa och stötta dig. Kom ihåg att det är skillnad på att äta lite mer än man kanske brukar och att hetsa. Att äta mer under julen är något av det friskaste man kan göra medan att hetsa och sedan kompensera är ett sjukt beteende.
  • Att vara social: Mycket folk, många att försöka göra glada. Man ska vara vänlig och rolig, den perfekta människan. Validera dig själv i att du är bra som du är, du har haft det tufft och ingen kan förvänta sig att du ska prestera på topp. Sådana människor som förstår är de enda det är värt att bry sig om. 
  • Att ha på sig fina kläder: Att sätta på sig fina kläder kan både vara svårt för att man inte tycker att man är värd att ha på sig dem och att man tycker att man ser tjockare ut i dem. Det är lätt att få för sig att folk stirrar. Men hur ofta bryr sig din mammas brors fru om huruvida ditt thigh gap är 0 eller 1 cm? Inte särskilt ofta. Så oroa dig inte för vad andra tycker och försök att befinna dig i känslan att du gillar kläderna du har på dig. Blir det alldeles för svårt så är det inte värt det. Sätt på dig mjukisbyxor och munktröja och njut av kvällen ändå. 
 
Hur gör man då om det blir jobbigt? Ett inlägg om det kommer upp senare!
 
 
 God Jul mina allra finaste bloggläsare. För det här ska bli en god jul som vi kommer klara av så himla bra tillsammans. Fråga gärna frågor om julen i kommentarer så ska jag svara.
 
 
Förra julen spenderades i mexico och var ca hur flashig och o-julig som helst. Här är två jular sedan då vi firade hos släkten uppe i Östersund. Min familj ska dit i år och jag ska göra allt för att ta mig dit jag med.
 
 
 
/Hanna
 
(Inlägget är delvis baserat på ett inlägg om Midsommar som jag skrev i juni)
 

Ett brödtips

 
Att variera bröd kan vara väldigt svårt. Det är lätt att man fastnar vid samma, för att andra sorter kanske innehåller några fler kalorier eller för att det helt enkelt blivit en trygghet att äta samma bröd som smakar samma och har samma ingredienser. 
 
När jag träffade Sara senast så berättade hon att de kommit på en jättesmart lösning! Låt dina föräldrar köpa hem flera olika brödsorter och sedan tar de några skivor av varje och lägger i en tom påse. Den påsen är bara din och varje gång du ska äta macka så tar du en skiva där ur tills alla är slut. 
Det är viktigt att det bara är du som tar bröd ur påsen eftersom du inte ska vinna på att spara de "läskigaste" brödskivorna längst och därmed öka sannolikheten att någon annan äter upp dem. 
 
Fördelarna med att göra på det här sättet är: 
 
1. Du vet inte vilket bröd det är du äter och kan därför inte lika lätt söka upp kalorierna på nätet/läsa på påsen
2. Alla fördelar med variation, det är godare och friskare. När du gjort det här ett tag så kommer din rädsla för olika bröd så småningom att försvinna, tänk vilken frihet att slippa ta med sig sitt eget bröd vart man än går!
3. Att ha en egen brödpåse där man äter alla skivor gör att om man skjuter upp de bitarna som väger 2 gram mer måste man äta alla på följd sen. Så mycket bättre att bara ta tag i det jobbiga för det är först då rädslan försvinner.
 
 
 
/Hanna

Strategier under måltider

Måltider kan vara så himla, himla jobbiga. Det känns som att maten växer på tallriken och även om man verkligen hade tänkt sig att äta upp så hinner alla jobbiga tankar komma och ångesten stiger, vilket kan göra att man inte klarar av att äta allt. 
 
Det bästa man kan göra istället för att sitta och tänka på varje kalori man stoppar i sig är att distrahera sig. Här är tips på saker man kan göra för att få måltiderna att bli mindre jobbiga och gå lite snabbare. Kommentera gärna om ni har egna tips!
 
Se på tv
Att man äter framför tv:n är kanske inget ens föräldrar skulle uppskatta om man vore frisk men det är ett väldigt bra alternativ om det står mellan det eller att få jättemycket ångest och inte äta. Kolla på program som du gillar och kan intressera dig i men som inte triggar. Tv-serier är jättebra! Filmer funkar också fint. Niceville borde alla se för den är så himla feelgood (vi såg den på avdelningen jag, Tove, Sandra och Sanna åh vad mysigt det var). 
 
Ha en kom-ihåglapp
Skriv upp alla saker du ser fram emot och som är anledningarna till att du ska klara dig ur sjukdomen på ett fint papper som du pyntar. Ha pappret bredvid dig när du äter och kolla på det mellan varje tugga så att de dumma tankarna inte får plats att ta över.
 
Lyssna på musik
För vissa funkar det jättebra med musik. Gör en spellista med låtar som inspirerar och gör dig glad, låtar du förknippar med fri(sk)het. 
 
Gör korsord/sudokus 
Jättebra distraktion vissa använde sig mycket av på avdelningen. Är du tävlingsinriktad som jag kan du ta tid på dig när du gör sudokus och se hur du blir bättre för varje gång! Glöm dock inte bort att äta haha..
 
Spela spel
Spela kort eller något sällskapsspel tillsammans med den du äter med! Det är inte bara distraktion utan bygger på relationen också.
 
Prata om saker du ser fram emot
Prata med den du äter med om saker du ser fram emot att göra. Så som resor, läger, konserter, övernattningar med kompisar, fester, skolan, lov osv. Det är verkligen hjälpsamt för man både distraherar man sig bara genom att hålla ett samtala och dessutom får det en att komma ihåg varför man faktiskt äter vilket ger ätstörningsmonstret en match.
 
/Hanna
 

Att äta på tid

Innan jag blev sjuk åt jag relativt snabbt, eller ärligt talat minns jag inte. Jag brydde mig inte om hur lång tid det tog, det spelade väl ingen roll, jag åt i den takt som kändes lagom för mig just för dagen.
 
Sen blev jag sjuk, då började klockan ticka iväg när jag satt vid matbordet. Även innan mina föräldrar hade kommit på mig med att jag var sjuk så att säga, åt jag långsamt. Det var nog mer ett beteende för att dem inte skulle märka hur lite jag åt. Åtminstone trodde jag inte att det skulle märkas. När jag sen kom till Scä fick jag längre inte lägga upp portionerna själv och i samband med det upphörde även det långsamma ätandet efter ett tag. Vissa måltider hade jag problem med och kunde sitta i extrem lång tid och peta, men i de flesta fall ville jag bara få undan det för att genomlida ångesten efter istället. Varje möte började en av mina behandlare fråga hur lång tid det tog för mig att slutföra en måltid, mina föräldrar svarade att det oftast tog helt okej lång tid och jag fick beröm. "Vänta va, berömde han mig just?". Tankarna började snurra och jag kom fram till att han menade att man var sjukare om man åt långsamt, så då startade jag igång det också.
 
Måltiderna efter det tog väl något längre tid men jag förstod fortfarande inte hur man bar sig åt för att äta på dubbelt så lång tid. Men jag försökte. Tillslut blev det ett tvång, det fick inte ta kortare tid än 33 minuter för då var jag värdelös. Delade köttbitarna i små bitar och tuggade varje bit exakt 53 gånger, varken mer eller mindre. Hade stenkoll på klockan hela tiden och räknade ut om jag behövde sakta ner tempot eller om det gick bra. På Scä började det pratas om att det tog för lång tid och min läkare bestämde max 35 min. "Jaså, han tycker jag är dålig som bara klarar 33. Nu ska jag visa dem...". Tiden jag åt på drogs ut ännu mer och jag kunde sitta där och peta i maten i evigheter. Mina föräldrar var förbannade och alla tappade aptiten när jag satt där och tuggade samma matbit om och om igen. Jag hatade också att sitta där i nästan en timme, det var hemskt men det var en tvångstanke, alltså inget jag bara kunde bryta.
 
När jag blev inlagd bröt jag sakta men säkert beteendet. De hotade med näringsdrycker, extra mat, sond och allt var det var men inget av det hjälpte. Jag behövde något mer än hot jag hade ett val att inte genomföra. Alla som jobbade med mig visste också att mina promenader jag hade tillgång till var väldigt styrda av tvångstankar, så då bestämde min läkare att för varje minut jag drog över tiden drogs en minut bort från min promenad. Första dagarna struntade jag i det men sen insåg jag att jag inte kom ut. Till och med Anorexin vann då på att äta snabbare, så då gjorde jag det.
 
De sa att man skulle äta på 15-20 min. En bra måttstock när man är inlagd eller i början av en behandling då man inte har någon koll på hur det egentligen ska vara men det är lätt att det också blir ett tvång tillslut. Nu är jag nästan tillbaka på den platsen jag var innan jag blev sjuk, jag äter utan att titta på klockan och jag äter så snabbt som känns lagom för mig. Så skönt!
 
/Tove
 

Piffade till mitt mellis lite

Efter ett halvår av aktivt flerkorn dagligen är jag förbannat trött på det sexkantiga lilla brödet. Har gått på perioder i halvår då jag ätit samma bröd... Dags att byta med andra ord alltså, men det är svårt.
 
Idag kom jag dock på den briljanta idén att rosta mitt aktiva flerkorn och vilket lyft det blev! Så det rekommenderar jag starkt, även om det självklart är bättre att kunna variera bröd. 
Till mitt piffade bröd värmde jag två deciliter mjölk istället för att dricka äcklig apelsinjuice (är SÅ TRÖTT på BRAVO-juicerna, apelsin, äpple och tropisk. kanske borde testa någon ny, har ni något tips på en god?).
 
Ett helt vanligt mellis blev plötsligt lite godare - utan någon extra ångest. 
 
/Hanna

Tidigare inlägg