-

Tvångsmässig träning

Träning, ja vad är det egentligen? Om ens enda källa var media skulle svaret vara något i stil med "träning - hur du blir en bra människa". För i media är det verkligen på den nivån. Att träna har blivit en norm. Många människor tränar inte för att de tycker att det är kul utan för att de känner att de förväntas av dem.
 
Jag är ingen träningsmotståndare men att träna med en ätstörning är en miljon gånger mer komplicerat än det är att träna för en frisk person. Detta eftersom det är så otroligt lätt att det går över från att ha varit konstruktivt till något tvångsmässigt. 
 
Under hela min sjukdomsperiod har jag använt träning som ett sätt att kompensera. Det har lindrat ångesten i stunden, åtminstone ibland, men vad har det lett till på lång sikt egentligen? Nedan tänkte jag lista några av alla konsekvenser av kompensatorisk, tvångsmässig träning. 
 
  • Ökad ångest. Precis som med alla andra självskadebeteenden så lindrar det ångesten i stunden medan det i längden bidrar till ökad ångest. Träningen blir ju något form av "straff" och du visar då kroppen att den är värd att straffas vilket gör att du avskyr dig själv mer och det gör att ångesten ökar. En nedåtgående spiral utan slut så länge du fortsätter att följa sjukdomens ord.
  • Försämrade sociala relationer. Det går så snabbt, du började med några situps och en vecka senare har du ett dagligt träningspass som gör att du måste välja bort socialt liv för att hinna med. 
  • Skador på kroppen. Att träna tvångsmässigt innebär ofta (om än inte alltid) att du gör det på ett sådant sätt som blir skadligt för din kropp. Kanske får du inte träna alls egentligen men gör det i alla fall för att lindra ångesten (vilket vi kommit framt till inte fungerar). På sikt kan det leda till att du förlorar din mens och att ditt skelett urkalkas eller att du får skador av andra slag så som benhinneinflammation. 
  • Vidmakthållande av sjukdomen. Så länge du går med sjukdomen så kommer du inte att kunna bli frisk, det är helt omöjligt. 
Så vad ska man göra om man känner att man håller på med tvångsmässig träning?
 
Det enkla och ändock så otroligt svåra svaret är att sluta. Förmodligen kommer du att behöva sluta helt ett tag innan du kan börja igen och då är det viktigt att du hittar en träningsform som blir lustfylld. För mig är klättring det enda som fungerar (men det fungerar å andra sidan väldigt bra!) men det finns en hel rad med "alternativa" träningsformer så som ridning, dans och bollsporter. 
 
Sedan är det otroligt viktigt att komma ihåg att du ska träna för din egen skull. Inte för att sjukdomen och samhället förväntar sig det. Du ska träna ifall det får dig att må bättre, punkt slut. 
 
Hoppas det här inlägget kunde peppa er lite
 
Kram
 
Hanna

Att träna på ett bra sätt efter en ätstörning

Som jag skrev i det förra inlägget hade jag ett träningsuppehåll på drygt ett år. Efter många sessioner på SCÄ, BUP, DBT och Magelungen kombinerat med massa andra faktorer samt att jag haft en stabil normalvikt i några månader så började jag sakteligen må lite bättre psykiskt. Jag kom till en punkt då jag kände i kroppen att jag ville träna. Jag har aldrig varit extremt aktiv (förrän ätstörningen då) men jag har alltid hållt på med någon sport av något slag. 
 
Jag kände dock att jag inte kunde gå tillbaka till styrketräning på gym eller löpträning i någon som helst form. Jag följde med Magelungen och klättrade en dag och fastnade direkt. För mig är klättringen den perfekta sporten. Det är väldigt fysiskt ansträngande men helt omöjligt att på något sätt hetsa i. Man klättrar alltid så bra man kan och tills man inte orkar mer, men det är inte där fokuset ligger. Allt cirkulerar kring att klara svårare och svårare väggar, det är lite som ett pussel. När man väl är på väggen går det inte att tänka på något annat. Dessutom är det en social sport då man säkrar varandra, något som också flyttar fokuset från elaka tankar. För mig har klätterhallen blivit en fristad, något andra (läs Tove haha) beskriver gymmet som medan jag får ångest bara jag sätter min fot på ett gym. 
 
En annan sport jag kan tipsa om är yoga. Det finns många olika sorter, jag har gått på dynamisk yoga där man både tränar styrka och stretchar. Jag gillar stretchingen och balansen väldigt mycket men tycker det är jobbigt för att man är så tyst så tankarna får fritt spelrum. Men så är jag inte särskilt bra på mindfulness heller trots mitt år på DBT hehe. 
 
Det gäller alltså att hitta en sport som passar just dig i det skede i livet du är i nu. Det är inte så att du aldrig kommer kunna gå tillbaka till den sortens träning du höll på med när du blev sjuk, men kanske fungerar det inte just nu. Jag saknar löpningen väldigt mycket och ska försöka komma tillbaka till det på ett sätt som känns bra men det måste få ta tid. 
 
Trots att jag babblat hur länge som helst nu återstår fortfarande det viktigaste om man ska kunna börja träna på ett friskt sätt, och det är att man äter. Ibland gör ätstörningsenheterna så att det ingår träning i ens matschema, men det tycker jag hur urbota dumt som helst. Då är det klart som fan att man får ett tvång att träna. Träning ska enligt mig alltid ersättas med ett helt extra mellanmål. Jag dricker ett glas oboy och äter en knäckemacka med ost varje gång jag tränar, plus allt annat. Det är så himla bra för då slipper jag ångesten om jag inte kan träna en dag. Dessutom uppnår man sådana otroliga resultat när man tränar och har tillräckligt med näring i kroppen. Ni skulle bara ana hur häftigt det är att känna sig stark. 

En sammanfattning:
  • Ta det lugnt när du börjar träna för att både kropp och psyke ska hänga med.
  • Hitta en träningsform som passar dig.
  • Ät alltid motsvarande ditt träningspass. 
  • Sträva inte efter några andra resultat än att du ska må bättre.
Tips på alternativa träningsformer:
  • Yoga
  • Promenader
  • Klättring
  • Pass med ledare på t.ex. Friskis och Svettis
  • Dans
  • Bollsporter så som fotboll, basket, innebandy osv
  • Orientering
  • (Fyll gärna på i kommentarerna!)
Som vanligt är det bara att kommentera frågor eller synpunkter. 

Jag och finaste klätterkompisen Karin.

 
Ta hand om er!
 
Hanna

Att träna eller inte träna

Hej på er! Jag har försökt formulera det här ett tag nu men här kommer slutligen inläggen jag utlovat. De handlar om träning och i första delen pratar jag generellt om att träna eller inte träna. I nästa inlägg kommer mer konkreta råd på hur man kan börja träna igen  på ett bra sätt efter en ätstörning. 
 


 
Det finns få ämnen som så många har åsikter inom som träning. Det tycker jag är ganska fantastiskt, problemet är bara att folk (mediala personligheter, lärare, tränare, släktingar) har en tendens att utgå från sig själva och anta det som gäller för en själv som en generell lag för hur alla har det. Det vill säga att normen för träning är väldigt snedvriden. Något som friska personer tar med en klackspark men som lätt blir lag för oss med psykisk ohälsa.
 
Träning är inte ekvivalent med bra mående. Den tid jag tränade som mest mådde min kropp som sämst. Då var jag väldigt underviktig och hjärtat slog för få slag, något ingen vuxen, idrottslärare, tränare ansåg vara ett problem förrän SCÄ skrev ett läkarintyg.
 
I början av min behandling hade jag träningsförbud men när jag hade gått upp ett antal kilon fick jag tillåtelse att börja träna igen. "Tillåtelse" att börja träna innebar för mig att jag var tvungen. Såhär i efterhand vet jag at jag inte ville, visste att det inte skulle bli bra men när mina behandlare sa att jag fick tvingade ätstörningen mig till göra det. 
Jag mådde så himla dåligt när jag tränade. Allting var bara tvång, all träning gjorde ont, var extremt jobbig, men det fick jag inte säga till någon för då skulle de tycka att jag var lat och tjock. 
Jag gick ner mig igen. Upprepade samma process i ett par/tre omgångar innan allt kraschade totalt, vilket också blev vändningen och jag hade ett träningsuppehåll på drygt ett år. 
 
I våras skulle vi skriva en rapport om kondition på idrotten (första året på gymnasiet). Vinklingen på hela undervisningen var typ ju bättre kondition du har desto lägre puls får du och ju lägre puls du har desto bättre mår du. Jag vägrade förstås skriva rapporten utifrån uppgiften vi fått utan gjorde det hela till ett statement haha (får feedback efter lovet, vi får väl se hur det går...). Där skrev jag bland annat följande:
 
"Att jag är skeptisk till den form av idrottsteori som lärs ut i skolan beror inte på att jag tycker att något av det som sägs är fel. Bara det att allas kroppar och psyken är individuella och i alla andra ämnen lär vi oss att vara utförliga och nyanserade. Medan vi i idrotten, där behovet av varians är som störst, drar alla över en kam. Alla som har en frisk kropp mår bra av rörelse men inte i samma form och av intensitet."
 
Vidare i diskussionen skrev jag även detta. 
 
"Generellt tycker jag att vardagsmotion är viktigast, men jag avskyr begreppet. Jag tycker att det borde kallas något i stil med "rörlig vardagsglädje". Jag tror verkligen att människan mår bra av att röra sig men jag tror att det är tusen gånger mer effektivt att gå en långsam promenad i skogen än att jogga i trapporna till tunnelbanan varje dag. Om man ska orka fortsätta röra sig hela livet måste man tycka att det är roligt och då är det mycket viktigare att man ofta går ut på shoppingturer eller dansar sig genomsvettig på fester än att man tvingar iväg sig själv till gymmet under stor ångest en gång varannan vecka."
 
För vissa personer är träningen en väg ut ur ätstörningen. Ett sätt att bli vän med kroppen och hitta tillbaka till glädjen i livet. För andra (däribland jag) blev träningen bara bakslag så länge jag mådde för dåligt psykiskt. Det viktigaste är att ta hand om sig själv och i många fall innebär det inte att träna. Jag är så förbannat trött på psykologer och läkare som vill bota psykisk ohälsa med träning. Träning kan absolut ha en positiv effekt för en människa då endorfiner frigörs osv. Men det går inte att njuta av ett endorfinrus om man samtidigt räknar varje kalori man bränt, hatar sig själv för att man sprang så långsamt, tvingar sig själv att cykla timme efter timme för att det är någon som skriker i ens huvud att man är värdelös. Träning ska vara något lustfyllt, inte ett krav för att vara en bra människa. 
 
Jag anser att psykisk hälsa har minst lika stor del i den allmäna hälsan som fysisk hälsa har. Det innebär att du inte mår bra bara för att du är normalviktig. Det betyder att det inte alltid är sunt att träna bara för att din kropp klarar det rent fysiskt.
 
Jag hoppas att ni orkar stå upp mot de skeva träningsnormerna tillsammans med mig. För att alla har rätt att må bra och ta hand om kroppen på det sätt den behöver i just den här perioden av livet. 
 
 
 
Tusen styrketräningslösastyrkekramar
 
Hanna
 
 
 
 
 
 

Klättring

Var och klättrade för första gången i mitt liv idag! Så sjuuuukt roligt, har galna endorfinkickar nu. Inte för att anorexin är nöjd utan för att man får kickar varje gång man klarar en vägg. Så grymt, rekommenderar klättring till alla det är sjukt mycket bättre att hålla på med en sport än att ligga och pressa på gymmet eller springa som en tok på ett löpband. Det tycker jag i alla fall.



Kolla vilka biceps!!! Eller inte haha. Fast jag tänker inte skriva "work in progress" eller något liknande för det här är min normalviktiga arm som ser ut precis så som den gör och det ska den få fortsätta att göra.

/Hanna

Hur jag ska träna



Ja ni ser ju vad det är för mat på bilden. Har aldrig ätit såhär mycket köttfärssås under hela mitt liv som jag gjort på magelungen haha.

Det blir ingen träning den här veckan heller eftersom jag inte riktigt klarat av att äta som jag ska. Men vi har också bestämt (var på Scä idag) att jag inte ska börja gymma och springa eftersom jag förmodligen inte klarar av det med tanke på all min hetsträning. Därför kommer jag börja med någon kombination av yoga och klättring för att kunna lära känna min kropp men inte bara söka efter deffade magrutor utan efter att känna mig stark och smidig. Jag tror att det blir bra, nu gäller det bara att jag klarar av en vecka utan fusk!

Annars har jag blivit sjuk i g e n. Tror kroppen tar igen alla missade sjukdomsperioder då jag varit så underviktig att immumförsvaret gått på högvarv eftersom jag inte skulle klarat av en rejäl sjukdom. Kroppen är smart men det gäller att inte utnyttja det för länge.


/Hanna

Det räcker.

AAAAAAH JAG BLIR TOKIG. JAG. BLIR. TOKIG. Jag går omkring här och kämpar för att bli fri från min jävla ätstörning. Varenda vaken sekund slåss jag mot en miljon tankar om mat, vikt och träning. Jag kämpar och kämpar, försöker att fokusera om och fokusera bort, lyssna på Scä's ord om att man ska äta alla delar av kostcirkeln och att varken fett eller socker är farligt. Jag följer mitt matschema, tränar inte och läser inte pro-anabloggar eller kollar på thinspo-bilder. Men vad spelar det för roll, ja vad spelar det för jävla roll när allt i hela samhället ändå bara handlar om mat och träning?
 
All personal på magelungen pratar om att vi ska dra ned på sockret, ungdomar som inte ens är tjocka bantar och idealet är att träna flera gånger i veckan. Jag går in på blogg.se och möts (som alltid) av en smal tjej som håller på och gör squats med hantlar. Jag går in på bloggen och under "synas" dyker rubriken "-2kg" upp. Jag är på väg till ett café på centralen och under de 200meter jag måste gå hör jag t r e olika grupper av människor prata om bantning och träning. 
 
Jag orkar inte. Jag. Fixar. Det. Inte. Det räcker nu. Hur fan ska man kunna bli frisk om det friska livets huvudfokus består av samma sak som det sjuka livet? Ska inte den friska vuxenvärlden vara förebilder för oss sjuka ungdomar? Varför kan folk bara inte fatta att de aldrig kommer att bli lyckliga av att banta. Man behöver en kropp och man behöver äta för att kunna vara lycklig, men varken kroppen eller ätandet kommer att göra dig lycklig utan du behöver dina relationer, du behöver det som du faktiskt tycker är kul. 
 
 
Förlåt för ett oorganiserat och konstigt inlägg, men jag orkar inte bry mig för jag är så arg. Jag vägrar bli som alla andra. Jag vägrar börja träningshetsa, jag vägrar skrivas ut från Scä för att börja gå på en diet. Jag vägrar sluta dricka juice för att någon sagt att det är för mycket socker i det. Jag vägrar bli frisk för att leva ett liv i allt det som min sjukdom är. Jag tänker äta godsaker, jag tänker äta fett socker och protein, jag tänker inte träna om jag inte tycker att det är kul. Och jag skiter fullständigt i om jag aldrig blir den idealiska tjejen för jag vet att det är omöjligt att nå dit. Till skillnad från majoriteten av alla vuxna vet jag som femtonåring vad livet egentligen handlar om. 
 
Jag är arg och det tänker jag fortsätta vara tills det sker en förändring, men den här gången är jag inte arg på mig utan på samhället och det är så sjukt skönt. 
 
/Hanna

Om träning och att välja livet

Jag har läst flera kommentarer om att ni tycker att Tove skriver för mycket om träning och att det triggar, jag vill därför förklara vår ståndpunkt i den här bloggen.
 
 
Vår blogg, attväljalivet.blogg.se, handlar om det som domänen står för - att välja livet. Men för att kunna välja livet måste man ju först reda ut vad livet handlar om och det är individuellt för varje enskild person.
 
För mig handlar livet om att göra meningsfulla saker. Det handlar om den här bloggen, om LAU och om mina framtidsplaner för volontärresor. Men det handlar också om att kunna läsa böcker och att gå i skolan. Om att kunna räkna komplicerade mattetal och skriva långa uppsatser om saker jag tycker är intressant. Att kunna integrera med olika människor, gå på konserter och tälta ute i skogen en varm sommarnatt.
 
För mig handlar livet inte om träning. Kanske är det för att min ätstörning hindrar mig från att njuta av träningen, kanske skulle jag inte gilla att träna i vilket fall. Att träna är alltså inte att välja livet för mig.
 
 
Men vi är alla olika och det är det som gör det så himla häftigt att träffa människor. Bara för att välja livet inte innebär tärning för mig betyder inte det att det inte gör det för någon annan. Jag känner Tove och vet att hon alltid tränat och att hon älskar det. För henne har träningen varit en stor del av motivationen så som min motivation är att jag ska kunna koncentrera mig tillräckligt för att läsa en bok. Preciv som att jag och Tove är olika är också ni det och att välja livet innebär att man ser bortom sjukdomen och ser vad man själv vill i livet, på riktigt.
 
Det innebär inte att någon av oss kommer att skriva ett inlägg varje gång vi tränar och visar hur mycket muskler vi byggt etc. Men det gör inte Tove nu heller.
 
Vi är alltid tacksamma för er kritik och det får oss att tänka efter ett extra varv. 
 
/Hanna (i samråd med Tove)
 

Åka skidor

I helgen har jag varit och åkt skidor i Hovfjället med familjen. Senaste gången jag var här var en vecka innan doktorn på ungdomsmottagningen sa att jag hade anorexi, med andra ord var jag i väldigt dåligt fysiskt skick. Ni kan inte fatta (eller det kanske ni kan...) hur mycket härligare det är att åka skidor på ett normalt bmi. Trots att mitt psyke inte är där min kropp är så har jag kraft i benen, jag kan koncentrera mig på att åka (nästan i alla fall), jag slipper plötsliga blodtrycksfall och allting gör inte så himla ont. För nu har jag hud som skyddar mina vader och fötter i pjäxorna och när jag ramlar reagerar musklerna och fallet blir mjukt. Trots den fysiska ansträngningen blir jag varken utmattad, snurrig och illamående eller får ett starkt hetssug. Jag åker, anstränger mig, blir trött, sätter mig ned och äter mellis, energi och vätska tillförs till kroppen och så orkar jag åka i flera timmar till.
Dessutom kan jag åka med normalmycket kläder utan att frysa en endaste gång.


Det är lite olika hur mycket extra dietister/sjuksköterskor/doktorer rekommenderar att man ska äta utöver sitt vanliga matschema när man åker skidor. Jag pratade med Tove om det och hon sa att hon körde med mobilas två extra mellis på en skiddag och det tycker jag låter helt rimligt om man åker en hel dag. För man anstränger sig så mycket även om det inte känns så. Speciellt om man är van vid att bara gå hemma hela dagarna.
En annan sak som är viktig att tänka på är att dricka. Klarar du inte av att dricka utöver matschemat så säg det till din(a) behandlare så kan de ordinera dig dricka. Så har jag gjort under de perioder då det varit svårt för mig. Dricker man inte tillräckligt när man åker skidor får man i bästa fall huvudvärk och i värsta fall svimmar man.

Det är kul att åka skidor men det är inte kul att åka om man är svag i kroppen av svält eller om man hetsåker för att förbränna så mycket som möjligt.

Vet ni en annan cool sak med att åka skidor normalviktig (vilket jag aldrig gjort förut)? Man fryser inte om händerna och fötterna. Blev typ helt lyrisk och bah shitshit känn på mina händer känn de är varma!! Ana fick surmulet vila i mitt bröst med fingrar blåa av köld för jag tycker inte längre att det är värt det.


Åker i bilen wroomwroom. Bäst att behålla hjälmen på.


Min supersnygga lillasyster. Har en till, ännu yngre syster (som är übersöt) men hon är aldrig med här pga hon vet inte om bloggen så kan inte fråga hehe.


En middag.


Håret frös till is. Gud vilken dimma det var, man såg femton meter framför sig resten var en grå vägg.

/Hanna

Träning

Igår fick jag träna för första gången på ett halvår. Jag, tvångstränande och maniska Hanna fick gå till gymmet och springa på löpband. Jag uppmuntrades till det trots restriktioner från min tidigare behandlare på Scä som kände mig och visste att jag inte klarar av att träna på ett sunt sätt.
 
Jag sprang tills allt svartnade. Men inte ens då stoppade behandlaren från magelungen mig, hon sa bara åt mig att skärpa mig annars fick jag inte vara kvar. Så jag svalde kväljningarna, dolde mina skakande händer och klev upp på löpbandet igen. 
 
När passet var över och vi kom tillbaka kunde jag inte äta. För jag kan inte äta när jag tränar. Jag vet att tärning är en jättebra motivation för många och ett sätt att börja tycka om sin kropp. Vi lever i en träningsnorm och alla människor ska alltid tryckas in i normen. Men för mig funkar det inte så. Det räcker med att jag bara har möjligheten att träna så är jag tillbaka i ätstörningstankarna och planerar redan hur min viktnedgång ska gå till. Jag har försökt börja träna vid två tillfällen. Båda gångerna har jag kraschat. 
 
Vad tror ni behandlare säger då? Hanna du ska nog inte träna mer om du reagerar såhär, för man måste äta om man ska träna? Nope, hon säger att jag kommer att bli fet! 
 
Så kommer jag till Scä och är fast besluten att få min inkompetenta behandlare att hjälpa mig att berätta för mu att jag inte klarar av att träna. Men istället blir den enda reaktionen "men Hanna, vill du inte träna?".
 
 
Just nu har jag all jävla rätt i hela världen att skita i behandling och friskhet. Men det tänker jag inte göra. Jag har inte kämpat mig upp i vikt en hel höst bara för att fucka ur nu. Nope, glöm det Ana! Jag ska bli frisk. Jag ska bli frisk, och för mig innebär att bli frisk inte att träna. Kanske i en framtid någon gång men för att få uppleva den framtiden kan jag inte träna nu. Då kommer jag aldrig att komma dit. 
 
Vad gäller alla idioter ute i vården så kan ni snälla skaffa ett annat jobb, för jag orkar inte med er mer. 
 
Puss och hej. 
 

 
 
 
/Hanna
 

Äta efter träning

vad brukar du äta efter träning? alltså typ ett mellis?
 
Det beror på när under dagen jag tränar. Men efter träning äter jag alltid en banan utöver, vilken tid det än är. Sedan brukar jag ta lite extra på de andra måltidern, speciellt den gången jag får köra 15 minuter cardio (får göra det en gång per vecka) också. Antingen så äter jag ett vanligt mellis sen när jag kommer hem eller en lunch/middag, det beror som sagt vilken tid jag tränar. Idag när jag kom hem efter träning åt jag detta:
 
Yoghurt flingor knäckebröd m skinka & ägg + en kiwi. Innan åt jag en banan.
 
Att äta efter träning är jätteviktigt. Under passet bryter du ner dina muskler så dem måste ha extra mycket energi för att kunna bygga upp sig. Förresten så sprang jag på löpbandet idag för första gången. Wow, det går inte att jämföra hur mycket mer energi jag hade denna gången tillskillnad från 1,5 år sedan. Som vanligt täckte jag för både kalorimätaren och distansmätaren på löpbandet för att det endast gör mig triggad. Mitt mål för kondition är att göra det endast för att det är skönt, kul och för att jag mår bra av det. En tanke om förbränning ska inte få plats i framtiden. /Sandra

Gymmet

Idag var jag på gymmet med mamma och min syster efter skolan. Denna gång så hade vi bestämt att jag skulle få köra drygt en kvart på crosstrainern som uppvärmning, jag har ju inte gjort någon konditionsträning (förutom ridningen) på evigheter. Eftersom speciellt kondition ha varit väldigt väldigt triggande för mig så har jag inte fått köra det, men nu kände vi att jag var nog mogen för det så vi provar. Jag la en trasa över "kalorimätaren" så att jag slapp se hur mycket energi jag gjorde av med (tips!), så himla skönt och det hjälpte verkligen. Sedan körde jag styrka majoriteten av tiden och jag fick till ett bra och roligt pass. Åt som vanligt en banan direkt efteråt, sen kom jag hem och åt vanligt mellis. /Sandra