-

ATT VÄLJA LIVET FLYTTAR

Så var dagen kommen. Eller förmodligen inte helt. Mest troligt är att jag kommer fortsätta skriva här då och då också. Men jag kommer vara mycket mer aktiv på instagram så följ där!! Let's start a revolution osv.



Fortsättningen finns på min story!!

Puss och kram, ni är fantastiska❤❤❤


Hanna

Instagrams inverkan på måendet

Okej först och främst: kan vi bara ta ett moment åt att jag på mitt förra inlägg om feminism/ätstörningar fick en kommentar om att det är "svårt att förstå" varför jag har varit psykiskt sjuk när jag är "en riktigt snygg tjej". Skrattade oavbrutet i typ en halvtimme, älskar män? (<-vsg för prov på diverse härskartekniker!) Alltså det måste ändå vara lite skönt, att leva i en så begränsad bubbla att man på riktigt tror att anledningen till att man får en ätstörning/annat självskadebeteende har något som helst att göra med ens faktiska utseende? Det är lika dumt som att tro att man slipper cancer bara pga man har ett normenligt utseende. Ändå tacksam för att jag får sådana kommentarer eftersom det påminner mig om hur viktigt det är att jag fortsätter att prata om psykisk ohälsa. För det största problemet kring psykisk ohälsa är inte att folk/samhället vill trycka ned psykiskt sjuka/fortsätta yrka på ideal som föder psykiska sjukdomar, min starka övertygelse är nämligen att människor sällan är elaka med flit, utan det handlar om ren okunskap. Så tack Brandon för att du påminde mig om att mina ord är viktiga!  

Jag har massa saker jag vill säga till er just nu. Otaliga reflektioner som den här nya, friska fasen av mitt liv har väckt. Så jag får väl helt enkelt börja blogga lite mer så att det i alla fall är frivilligt att lyssna på mina rants till skillnad från min familj/vänner som inte har något val haha.

En av alla dessa saker jag tänkt på är sociala medier i allmänhet och Instagram i synnerhet. Jag älskar Instagram och tycker verkligen att det är en skitrolig app. Både att lägga upp saker själv och följa andra. Problemet med Instagram är att man tenderar att följa personer man inte mår bra av att följa. Att avfölja sjuka konton är ett måste om du ska klara av att släppa ätstörningen. Det handlar inte bara om rena pro-anakonton utan även recoverykonton där personen uppenbarligen inte klarar av att göra allt det som krävs för att bli frisk. Det spelar liksom ingen roll att personen säger att den vill bli frisk om den i nästa stund lägger ut en bild på sin kropp och säger att hon har kroppsångest. Eller lägger upp en bild på en portion mat där vissa näringsämnen är uteslutna eller en alldels för liten portion. Ja, ni förstår.

Allt det är ju dock relativt självklart och något jag skrivit om tidigare. Min nya insikt är dock att jag inte bara måste se till att följa personer utan ätstörningar för att må bra. Jag har nämligen upptäckt att jag i allmänhet mår skit av att följa typiska influencers eller personer som lägger upp bilder i den stilen. Med det menar jag inte att det de gör är fel, bara att jag mår dåligt av att hela tiden få se sånt och därför tar jag hand om mig själv genom att inte följa den sortens personer. 

För oavsett om jag intellektuellt förstår att deras liv inte är så fantastiskt som det verkar så påverkas jag ändå undermedvetet. Majoriteten av dessa personer har också kroppar som jag inte kan ha om jag inte tränar och äter på ett sätt som utan minsta tvivel kommer få mig att trilla tillbaka i anorexin. Har man en gång haft en ätstörning är man otroligt känslig för allt sånt. Som dietisten på SCÄ brukar säga, "Hanna du är allergisk mot dieter". Dessutom skulle jag ju inte bli lycklig av att ha en sådan kropp heller, även om det inte skulle resultera i en klinisk ätstörning. Lyckan sitter ju som bekant inte i kroppsformen, ändå är det oundvikligt att hjärnan drar kopplingen att anledningen till att de skriver att de är sådär lyckliga är för att de är snygga, något som ju bekräftas av tusen och åter tusen följare. Även om jag förstår att det inte är så gör min hjärna undermedvetet den kopplingen vilket leder till att varje gång en sådan bild ploppar upp i mitt flöde känner jag mig lite sämre. 

Mitt råd till er för ett bättre mående är därför att sålla noggrant bland de ni följer. Och kom ihåg att det är okej att avfölja vänner/bekanta också om deras bilder/captions får en att må dåligt. Det handlar inte om att vara känslig och jobbig utan att ta hand om sig själv. Fyll istället flödet med personer som inspirerar, värmer och glädjer. Personer som får dig att må bättre istället för sämre. Det är otroligt befriande att som ex-ätstörd inte ha ett flöde med enbart smala kroppar. Det ökar min egen acceptans för min kropp. Inte för att jag jämför mig med andra utan för att jag inser hur obetydlig min kropps utseende är i mitt liv. Min kropp är ett verktyg jag har för att kunna göra allt det som gör mig lycklig och det som gör mig lycklig har ingenting med min kropps utseende att göra.

Här kommer tips på några konton ni kan följa istället för alla de som får er att må dåligt. Kommentera gärna tips på fler konton också!

@sdahlstrom (Kroppspositivism och sund träning. Ascool ung kvinna som är chefredaktör för Hälsa och Fitness)
@notondietanymore (Kroppspositiv 50-årig kvinna. Fantastiskt befriande och energivande.)
@johannanordstrm (Superrolig, ascool och med fina värderingar. Skänker lite extra skratt i vardagen)
@matildawahl (Skarpa analyser och befriande bittert.)
@stinawollter (Behövs det en presentation? Den svenska kroppspositivismens frontfigur)

Har massa fler konton jag tycker ni borde följa men de förmedlar politiska budskap av annat slag och det här är alltså inte rätt forum för mig att promota dem. Men om ni är intresserade kan jag skriva om de också såklart. 

Hoppas jag kunde peppa er lite att avfölja folk ni mår dåligt av. 

Ta hand om er finisar

Hanna



Har en målsättning att börja blanda ut mina egna normsnygga bilder med mer levande material som detta. Finaste, starkaste Karin förra fredagen innan jag tvingade med henne på ett av mina favoritband (för andra gången i ordningen).

Patriarkatet - ätstörningens bästa vän

 
 

8:e mars. Internationella kvinnodagen. Ja ni vet ju. Den här bloggen är generellt sett inte mitt forum att driva feminstisk kamp men eftersom patriarkatet var en grundpelare i åtminstone min ätstörning (och säkert många andras) så tänkte jag ändå skriva lite om det.

Ätstörningar och kvinnoförtryck. Hur hör de ihop? Ja, det är ju inte ett kontroversiellt uttalande att konstatera faktum att majoriteten av de med ätstörningar är kvinnor. Män kan också ha ätstörningar vilket gör att man inte kan säga att patriarkatet är orsaken till alla ätstörningar, för det är det inte. Det finns många anledningar till att man insjuknar. Men det är ändå absolut majoritet kvinnor som är sjuka i ätstörningar och orsaken till att det är så många fler kvinnor, ja, det är vårat käraste patriarkat.

Som kvinna har du fått växa upp i ett samhälle där du från barnsben indoktrinerats i att ditt värde ligger i dels dina prestationer, dels ditt utseende. Två faktorer ätstörningar lever på. Det har inte varit så att någon någonsin sagt det till dig uttryckligen men det har funnits med dig hela tiden. Från födseln till döden. Orsaken till att jag blev sjuk för nu dryga 10 år sedan var en kombination av i huvudsak två faktorer. Det första att jag inte dög som jag var. Det andra att samhället lärt mig att lösningen på det, det sätt du blir älskad på, är att se bra ut. Vid den tidpunkten ekvivalent med utmagrad, numera är väl normen något mer åt fitnesshållet, oavsett så handlar det om att genom att påverka hur du lever förändra din kropp. Inte för att den ska må bra utan för att du ska vara värd att älskas.

Jag insåg det här sambandet i och med att jag lärde mig om feminism. Då var jag redan fast i sjukdomen så trots den insikten kunde jag inte direkt droppa alla ätstörda beteenden och börja leva i enlighet med mina värderingar. Men feminismen har hela tiden varit en stöttande axel i min kamp mot ätstörningen. För jag vägrar låta det här skitpatriarkatet styra över min kropp. Jag är värdefull, jag är värd att älskas, och jag vill att de tjejer som går i mellanstadiet idag ska se det. Se att jag som vuxen kvinna tillåts att älska mig själv och min kropp trots att jag inte svälter mig själv eller tränar 5 dagar i veckan. Jag är värd att älskas. Du är värd att älskas. Det finns ingen som helst korrelation mellan hur din kropp ser ut och ditt värde. Absolut ingen.

Vad jag önskar mig av det här kvinnoåret? Ja bland annat att den kvinnliga kroppen slutar vara skamlig. Vi ser ut som vi gör. Vissa tunna, de flesta med många lager underhudsfett. Det är fantastiskt. Kvinnokroppen är magisk. Så mjuk och gosig och jättefin på alla sätt och vis i alla former. Ni anar inte hur underbart det är att känna att man äger sin kropp och sin sexualitet. Att kunna vara nära någon utan att skämmas, utan att hata, tänka på att man måste dölja vissa delar av kroppen. Att kunna vara nära och bara njuta på samma självklara sätt som män gör.

Det här kvinnoåret har varit det viktigaste hittills. Jag vann kampen. Efter tio år vann jag. Jag tog tillbaka allt det som är mitt. Och inte bara jag. #metoo hände, den största feministiska revolutionen på evigheter. Nu är det dags för nästa steg, att en gång för alla kicka ut patriarkatet och med den ätstörningens stomme ur kroppen. Jag vet att ni klarar det. Vi klarar det tillsammans.

Upp till kamp systrar. Mot patriarkatet och dess högre hand ätstörnigen.

Hanna

Nedan kommer tidigare outgivet material från er alldeles personliga bitterfitta!! Enjoy!!

 

Varje gång en man säger "grattis på kvinnodagen". Tack! Tack för att du uppskattar min prestation att hata mig själv :) Att svälta mig för att ni ska älska mig 👍🏼 Att jag är fett duktig att bli utsatt för sexuella övergrepp👍🏼👍🏼 Känns bra fint tack gulligt men du dra åt HELVETE!!
 
 
Såhär hade jag aldrig gått ut för ett år sedan trots att det är svinsnyggt. Livrädd för att bli stämplad som slampa. Livrädd för att det ska få män att ta sig ytterligare friheter. Livrädd för att finnas, livrädd för min kvinnokropp. No more kära Patriarkat. Jag är klar med det. Den här kroppen är min, bara, bara min och ingen annan bestämmer över den. 
 
Come at me alla kränkta män. Nä juste, trodde väl inte det. Jobbigt numera när kvinnor plötsligt fått röster och inte tolererar ert förtryck?? Hur ska ni hantera det?? Testa att stiga ned från manspedistalen. Ni kan få låna någon av mina blommiga klänningar. Livet är faktiskt finast så. Att få gå omkring i kvinnligt (=svaghet) kodade attribut och ändå vara stark fast samtidigt också skör. Jag längtar så tills när dagens småpojkar växer upp och får vara precis så. Både starka och svaga, ledsna och glada. Det är det som är på riktigt.
 
 
BONUSMATERIAL!!
Synd att jag var tvungen att göra den till en gif för det är ett mycket bra knasterljud när jag tuggar på moroten.
 

Mat - men inga normalportioner!

Hej gullisar. Hoppas det är okej med er. Jag insåg att det var väldigt länge sedan jag postade matbilder här och tänkte att det kanske var läge att göra det. Dock tänkte jag göra ett lite annorlunda matinlägg mot vad jag gjort sedan vi startade bloggen för fem år sedan. Jag har ju alltid varit extremt noga med att bara fota bilder på den legendariska _normalportionen_ Jättebra såklart, när man har en ätstörning och behöver lära sig att ge kroppen tillräckligt med näring. Nu har jag dock kommit förbi det, inte det med att ge kroppen tillräckligt med näring såklart, utan det här superorganiserade och noga uppmätta ätandet. Visst försöker jag hålla frukost, lunch, middag och äter alltid minst ett mellanmål och oftast tre, men hur mycket jag äter och vad är otroligt flexibelt. Därför kommer här ett inlägg med massa random bilder på saker jag äter nuförtiden när jag inte räknar längre.
 
Pizza! En god pizza eller en halvdan pizza när man är sugen är nog det godaste som finns. OBS!!!! Äter inte den med ananas pga är inte SÅ knäpp, den är min systers. Själv åt jag en med getost, ruccola och oliver.....
 
Blev sugen på frukt när jag höll på att flyttpacka. Så jag köpte massa frukt och åt den. Perfekt! Enda nackdelen var att det inte blev så mycket flyttpackande utan mest fruktätande. Jaja, jag flyttade ju tillslut så det var väl viktigast. 
 
Får man äta brunch till lunch? Svar ja! Hur mycket ska man äta? Tills magsäcken riskerar att spricka om man klämmer ned en bananpannkaka till!
 
 Det här mina vänner är ett mattips från mig till er. Hugg en sötpotatis i mitten, stoppa in i ugnen i typ 45 minuter, mosa avokado, skär körsbärstomater i halvor, lägg detta på sötpoatisen, toppa med massa olivolja, flingsalt och peppar. Njut!! Jag äter typ en och en halv för att bli mätt. 
 
Det här är ingen specifik måltid alls utan bara fotogeniskt snacks jag åt mellan ett huvudmål och mellanmål. Absolut bästa chokladen. Har aldrig gillat mjölkchoklad tråkigt nog så är glad att dessa goingar finns så att jag inte dör av kakaobrist. 
 
På kakaospåret har jag ett frukosttips. Koka havregrynsgröt med kakao och vaniljsocker. Toppa med jordnötssmör, skivad banan, honung och mjölk. Supernkelt och supergott. 
 
 Det här hade kunnat vara ett ätstört kvällsmellis. Det var det inte. Jag har ingen aning om vad jag ätit under dagen men uppenbarligen var det tillräckligt mycket för att jag inte skulle vara sugen på annat än massa vitaminer till kvällis. Hade anorexin styrt mig så hade jag varit tvungen att äta mina mackor med smör och ost ändå. Nu styrs jag inte längre av en ätstörning så därför kan jag äta avokado och grönsaker ifall det är vad jag är sugen på. 
 
 En lunch (bonus för gullig katt). 
 
En annan lunch. Jag vet vad era ätstörningar tänker om den här måltiden respektive den föregående. För det här är inte en normalportion medan ovanstående bild är nog mer än en normalportion. Slutsatsen? Sammanlagt får jag i mig precis så mycket min kropp behöver för att må bra. Det är det normala. 
 
 Som avslut får ni en bild på en annorlunda middag. Jag har haft en del problem med illamående till följd av starka känslor (suck...) så vissa perioder under vissa dagar har jag svårt att äta. Då får man tänka smart och trycka i sig några chokladbollar så att hjärnan och kroppen får den energi den behöver. Sedan när illamåendet lagt sig äta ett rejält kvällsmellis. Det här är inte heller något jag kunde göra förut. Av många anledningar. Att äta chokladbollar var överhuvudtaget otänkbart, att dessutom äta fast man inte är sugen? Dubbelförbjudet. Knäppa jävla ätstörning. Kan ni fatta att sådana tankar fått styra mig och min kropps välmående under tio års tid? Det är helt från vettet. Klart som fan kroppen ska få det den behöver även dagar då den är illamående. 
 
 
Har ni frågor kring de här måltiderna, hur jag tänker kring mitt ätande eller något helt annat är ni varmt välkomna att kommentera. 
 
Kram fina ni
 
Hanna
 
 
 
 
 
 
 

Ätstörningen är orsaken till olycka

Jag tänker mycket på er. Tänker mycket på mig, tänker på när jag hade det som ni har det nu. Inte exakt förstås, men när mitt liv styrdes av ätstörningen. Jag tänker på hur mycket jag hatade mig själv, avskydde varenda liten beståndsdel av min skapelse - både utvändigt och invändigt. Jag tänker på hur jag lät mitt liv styras av en sjukdom som ville att jag skulle dö och jag tänker på hur hon var min bästa vän. Min bästa vän ville döda mig, min bästa vän var på väg att döda mig och jag hejade på henne. Inte för att döden i sig var något jag önskade, snarare fruktade, men det tycktes vara enda utvägen. I den misär som anorexin lämnat mig i visste jag inte vad jag skulle göra annars.

 
Jag har många gånger sagt att hon räddat mig. Att ätstörningen fick mig att överleva. Det är en ren och skär lögn och otroligt kränkande mot alla er som fortfarande kämpar där ute. Det finns inget gott i en ätstörning. Inget inget inget gott. Visst kan du med hjälp av svält/träning/kräkning/viktnedgång/restriktivt ätande lindra ångesten kortsiktigt men på sikt får det dig alltid att må sämre. En ätstörning är en sjukdom, det är ingen livsstil. Det går inte att ha en ätstörning och må bra. Så länge ätstörningen kontrollerar ditt liv kommer du inte att bli lycklig. 
 
Jag önskar att jag kunde få skaka om er, få skaka om den yngre versionen av mig själv. Ge er möjligheten att gå omkring i mina skor om så bara för några timmar. Då skulle ni förstå vad livet är egentligen. Ni skulle förstå att det enda ätstörningen gör är att förstöra. Äckliga jävla pisssjukdom. Det känns så jävla absurt när jag skriver det här för nu är allt så himla klart för mig. Jag vet nu att det inte går att må bra så länge jag låter ätstörningen styra mina beslut och att den inte kommer sluta försöka tvinga mig förrän jag stått emot tusentals gånger. Jag vet det nu, jag vet att friskheten är värt det en miljongånger om och jag skriver det till er men ändå så vet jag att alldeles för många av er som läser det här visserligen tar in texten och blir berörda men ändå kommer sitta och peta bort smöret från kvällsmackorna. Och ni som inte planerat att göra det får nu ångest för att ni "inte är tillräckligt sjuka" som inte petar bort smör från mackor. Så fucking lömsk är den här sjukdomen att det spelar ingen roll vad folk skriver eller säger, den vänder det alltid till sin fördel och din nackdel. Sjukdomen vill skada dig, den vill döda dig och den kommer inte tystna förrän du är just det - död. Det låter hårt men kanske är det något som ändå kan gå in hos dig, in genom muren ätstörningen byggt upp kring din hjärna. Du kommer aldrig att bli nöjd, du kommer aldrig vara sjuk eller smal nog och även om du skulle känna så i korta kickar så är du ändå inte lycklig. Du är bara trasig, söndrig, förstörd. 
 
Att bli frisk från anorexin är det svåraste jag någonsin gjort. Det var tusen gånger svårare än att sluta skära mig själv, fruktansvärt mycket jobbigare än traumabehandlingen som de ändå säger ska vara den värsta behandlingen man kan gå. Det var för att det var så svårt som jag drog mig för det så länge men jag kan lova er att de år jag fortsatte vara sjuk fast jag gick i behandling så vann jag ingenting. Det fanns inget att vänta på. Det enda som hände var att tiden rann som sand mellan mina fingrar och jag mådde bara sämre och sämre. 
 
Ni är värda så otroligt mycket mer än att begränsas av en idiotisk sjukdom. Livet finns där ute, det väntar på er. Jag trodde inte att det skulle gå att må såhär bra. Alltså för mig var det surrealistiskt att det överhuvudtaget skulle gå att orka leva en dag utan att svälta mig när det i själva verket var svälten och alla de andra ätstörda beteendena som gjorde att jag inte orkade leva. Jag vet att ätstörningen försöker övertala dig om att det inte är sant och att du inte kan vara lycklig om du väger xx mycket men det är inte sant. Du kan väga precis vad som helst och fortfarande vara lycklig men du kan aldrig må bra så länge du låter ätstörningen styra dig. 
 
Kicka den satans ätstörningens röv nu. Du förtjänar ett liv värt att leva.

 

 

 
Hanna
 
 

Om att äta nyttigt

Hej bästa ni! Jag tänkte kika in här och påminna om en sak som är lätt att glömma när man har en ätstörning som skriker i ens öra. Det här är lite av en hjärtefråga för mig så förbered er på lite passiv aggressivitet... 

 

Det finns ingen onyttig mat. Eller okej det är inte riktigt sant. Det är väldigt onyttigt med t.ex. gift, tungmetaller och parasiter som bär på sjukdomar. T.ex. är det vetenskapligt bevisat att det inte är bra att äta tvättmedel, dricka alldeles för mycket alkohol, knapra arsenik eller dricka sötvatten från sjöar i tropikerna. Rå kyckling är inte heller att rekommendera och om det är möjligt så är det nog bra om du undviker att äta kemikalierna i skolans labbsal, åtminstone en del av dem är väldigt onyttiga. 

 

Så långt håller jag med vår samtid. Det finns helt klart saker vi bör undvika att stoppa i oss för att inte bli sjuka. 

 

Det lilla kruxet här är bara att vår kära (västerländska) mänsklighet har fått begreppet "nyttigt" om bakfoten. Nuförtiden är nästan allt gott onyttigt och om det inte redan är det så kommer det snart bli det. För det är det mest patetiska med hela nyttighetsrörelsen - att den aldrig ens kan bestämma sig för vilka livsmedel som är förenat med evig ohälsa och olycka. Bara det bevisar ju att nyttighetssnacket är ren jävla bullshit. 

 

För det är det. Gift är onyttigt. Socker är livsnödvändigt för att din hjärna ska fungera. Parasiter är onyttiga. Fett är livsnödvändigt för att din hjärna ska fungera. Tungmetaller är onyttiga. Salt är livsnödvändigt för att din hjärna ska fungera. Socker, fett, mineraler, vitaminer, proteiner, kolhydrater, fibrer, omega3 osv osv ALLT det BEHÖVS för att din hjärna och kropp ska fungera. Innan nyttighetsbegreppet började missbrukas i självskadande hälsohetssyften var det också vad det betydde. Att äta och leva nyttigt innebär att du ger din kropp det den behöver för att den ska fungera.

 

"Men jag äter bara frukt/grönsaker/äckliga proteinbars/något annat hemskt och tråkigt, och jag mår JÄTTEbra"

 

 Absolut, det är mycket möjligt att du gör eftersom kroppen är så finurlig att om den saknar något näringsämne så omvandlar den andra näringsämnen till det (enkelt uttryckt). Visst behöver du lite essentiella aminosyror, fettsyror, mineraler och 35 gram ren glukos om dagen men det är så otroligt små mängder i jämförelse med allt det du måste äta under en dag för att förse hjärna, muskler och organ med tillräckligt med energi för att kunna fortsätta fungera. Det är alltså inget du behöver oroa dig för så länge du inte är i svält eller på annat sätt äter väldigt restriktivt och begränsat. Vilket även det motsäger det faktum att det är bra att utesluta saker som socker och fett ur sin kost. Ju mer varierat du äter desto lättare är det för kroppen att få det den behöver. Det är det som är att äta nyttigt. Att ge kroppen den näring den behöver.

 

 Det här med nyttigt och onyttigt hade inte varit en hjärtefråga för mig om det inte vore så att de som tar åt sig allra mest av dessa "hälsoråd" är de som behöver dem minst. Nämligen ni, vi, med ätstörningar. Någon utan en ätstörning kan dricka en grön smoothie till frukost och sen känna sig så Nyttig™ att hen utan vidare eftertanke häver i sig en chipspåse senare på kvällen. Att leva på det sättet anser jag kunna betraktas som nyttigt eftersom variationen finns. Det är inte giftigt med varken chips eller gröna smoothies (även om det senare är äckligt) och att kombinera dessa livsmedel med diverse andra gör att du får en fullvärdig kost.

 

När du däremot styrs av en ätstörnings blir dessa "nyttighetsråd" till lag. Att bara dricka gröna smoothies och käka minikeso med sockerfritt jordnötssmör ger dig dubbla belöningar. Dels blir ätstörningen glad, dels förstärks dessa beteenden ständigt av samhället som utan vidare tanke på konsekvenserna förespråkar en sådan livsstil. Det här förbannade samhället som tycker att vi ska plåga oss själva när vi har fått förmånen att födas in i en otroligt priviligerad vardag. 

 

Att bara äta "nyttigt" innebär inte bara att din kropp lider utan framför allt lider du som person. Att äta restriktivt begränsar din vardag och om det som begränsar dig dessutom är en ätstörning så är det känslan ångest som hindrar dig från att leva ett lyckligt liv. Så länge du fortsätter att äta restriktivt, även om samhället anser det vara nyttigt, så kommer du som läser den här bloggen (det gör du av en anledning, folk som inte har kopplingar till ätstörningar hamnar inte här) att fortsätta må dåligt. Varje gång du väljer den där förbannade grönkålen istället för en risifrutti sparkar du på dig själv. Du matar sjukdomen med makt och gör dig själv mer olycklig. 

 

Jag vet att det är fruktansvärt svårt att välja pizza istället för sallad när inte bara sjukdomen förespråkar salladen utan hela jävla samhället. Men om du vill må bra. Om du vill bli lycklig, förse din kropp med de näringsämnen den behöver och inte låta dig styras av en äcklig sjukdom som vill se dig död så måste du välja pizzan. Inte alltid såklart, men du måste göra det. Att äta nyttigt är inte att utesluta saker ur sin kost (med undantag för sånt som är giftigt) utan det är att äta varierat.

 

 

 Åt denna magiska skapelse förra söndagen när jag flyttade. Rörde dock inte den övre pga någon sjuk jävel har lagt ananas på. 

 

Hoppas era ätstörningar kan hålla käften en stund i veckan i alla fall. Och samhället också, det hade varit skönt. 

 

Kram 

 

H

Om flyttkartonger, hopp och lycka

Packade flyttkartonger igår. Började med att ta tag i de kartonger jag inte packat upp sen jag flyttade hit. Saker jag aldrig packade upp i lägenheten i Gullmars heller. Sådant som legat sedan jag packade kartongerna vid flytten från Magelungen. Eller det var i och för sig inte jag som packade kartongerna eftersom jag var inlagd på PIVA då, men ja.

Nu blev det i alla fall så att jag plötsligt satt med hela mitt förflutna i händerna. De tusentals journalsidor jag begärt ut. Alla dagböcker, lappar och målningar. Jag har kollat igenom de sakerna tidigare när jag bodde på Magelungen men sedan dess har en del tillkommit och framför allt tyckte jag inte att det var så sorgligt eftersom jag inte lämnat det helt än. Det måendet var min verklighet, inte alltid så illa som det var innan gymnasiet började men ändock väldigt, väldigt tungt och allt för ofta ren katastrof.

Och så plötsligt sitter jag där på golvet på behandlingshemmet, mitt sista behandlingshem, sista gången jag kommer bo på instutition, och alla känslor spränger hål i kroppen. Jag är så fruktansvärt ledsen för det som varit. Allt jag utsatt mig själv för. Allt andra utsatt mig för utan att jag ens tänkt att det varit fel. Jag blir rädd. Rädd för att jag varit så farligt nära att förlora det, livet, som jag nu håller i ett krampaktigt grepp. Vill aldrig släppa. Vill inte ens gå mot rött. Vill sluta äta mediciner för att organen ska orka fortsätta så många år som möjligt.

Och sen faller tårarna för de som aldrig fick uppleva den känslan. Vänner och bekanta som inte fick den hjälp jag fick och därför inte orkade hela vägen. Tårarna faller för att jag förstår nu, för första gången förstår jag på riktigt hur fantastiskt värt livet är att leva.

Så tänker jag på er. Ni som läser det här. Och jag vet att många av er är precis där, i gränslandet mellan liv och död. Ni överlever men inte mycket mer än så och ni vet inte själva hur länge. Det är en sån fruktansvärd kamp och det enda jag kan göra är att med mina ord försöka ingjuta en gnutta hopp. För det kan bli bra på riktigt. Det går att vara lycklig, det där ordet som människor som inte levt med psykisk ohälsa inte förstår men som jag nu gör. Jag är lycklig nu. Visst gråter jag fortfarande flera gånger i veckan, har ångest över diverse ting, och är rädd för allt möjligt. Men det är det normala, det som är en del av att vara människa (och dessutom en känslomässig sådan). Och det är ENORM skillnad på det dåliga måendet och måendet som orsakas av allvarlig psykisk ohälsa. Det går inte att jämföra, något personer som själva aldrig upplevt det inte kan förstå. Men ni kommer att förstå vad jag menar. En dag kommer ni det, bara ni inte ger upp. Jag har fortfarande saker att jobba på men ändå kan jag säga att jag är lycklig för det är jag. Jag älskar mitt liv och att få leva det.

 Lapp från 2012 eller 2013 när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar. Hittade den i en flyttkartong.

Jag är så glad att jag inte längre är barnet som behövde lämna sådana här lappar på sängen klockan 5 på morgonen när hon smet ut genom fönstret i flickrummet. Jag sörjer med henne för jag vet hur ont det gjorde i bröstet när de där orden skrevs. Om hon bara visste hur fint livet skulle komma att bli. Om hon bara visste att det fanns ett liv utanför anorexin. Ett liv utan självskadebeteenden och självförakt.

Miljontals kramar 

Hanna

 

En lycklig början

Hej mina finaste. Slutar aldrig imponeras av att ni är så många som fortsätter kika in här varje dag trots att jag bloggar så oregelbundet. Kanske just därför haha, varken jag eller ni vet om jag kommer posta ett inlägg per dag kommande veckorna eller ett per månad. Så blir det när man låter lusten styra bloggandet, något jag är väldigt mån om nu förtiden eftersom jag inte har resurser att stressa mer än absolut nödvändigt. Tack för att ni förstår det! 

Just nu det mycket som händer. Jag kom hem från Sri Lanka för en vecka sedan och i måndags körde skola och övriga rutiner igång igen. Dessutom kommer jag strax flytta! Om knappt två veckor flyttar jag in hos bästa vännen Alva. Det är verkligen helt sjukt. Jag har bott på instutition sedan jag precis fyllt femton och nu plötsligt ska jag bo i ett vanligt hem? Ingen personal. Inga regler, mattider, utegångstider, jag kan ha folk som sover över, hämta saker ur kylskåpet mitt i natten om jag vill, jag får laga vilken mat jag vill och jag kommer slippa både dålig personal och andra inskrivna jag inte har något gemensamt med. Jag kommer att vara fri. Friare än jag någonsin varit tidigare för till skillnad från när jag vat liten så mår jag inte alls lika dåligt längre. Visst har jag ett fåtal dagar då jag får apmycket ångest och det kommer nog bli tuffare när traumabehandlingen drar igång igen idag (om en timme för att vara exakt). Men jag vet att jag kan hantera det och jag vet att jag till och med en riktigt dålig dag kan vända måendet. Så var det igår till exempel. Jag mådde skit på förmiddagen men lyckades vända det helt så att jag på kvällen var jätteglad.

Maten kommer bli en utmaning men en utmaning jag är helt redo för. Inte som i höstas, inte på något sätt alls som i höstas. Det viktigaste i början är att jag håller rutinerna och sen när jag känner mig säker i det kan jag börja med mer flexibilitet. Veckorna på Sri Lanka visade verkligen för mig hur det kan vara att leva utan en ätstörning, något jag inte upplevt på tio år. Sen jag kom hem har det blivit lite jobbigare igen men inte så farligt. Det blev så naturligt att vara flexibel med maten på Sri Lanka för vårt dygn såg helt annorlunda ut. Hemma har jag ju alla invanda beteendemönster och de kommer ta ett tag att bryta de helt. Men det kommer gå, det är jag helt övertygad om. Och det är verkligen finliret, det sista för att jag ska bli helt frisk. Jag vet att jag kommer att få i mig tillräckligt med mat även när jag bor själv, det tvivlar jag inte ens på. 

Alltså det är så skumt det här nya livet? Att jag liksom kan gå flera dagar i streck med minimal ångest (med mina fuckade mått mätt) och typ känna mig... tillfreds med livet? Glad? Lycklig? Ett sådant mående som 99% av jordens befolkning tar för givet men som för mig är något helt nytt och fantastiskt. Jag trodde verkligen inte att det skulle gå att må såhär bra. 

Hoppas det kan inge lite hopp hos er. Att det faktiskt kan bli bra, bra på riktigt. 

Kramkramkram

Hanna

Julafton

God jul sötmandlar❣️ Jag tänkte bara kika in med en snabb reminder eftersom jag vet att idag är en jobbig dag för många av er som läser det här. För även om mat står i fokus vid alla högtider (eftersom människan är skapt att äta och älska mat!) så spelar julen ändå i en egen liga. Det handlar liksom inte bara om julbordet i sig utan allt godis, glögg, julmust, lussebullar, gröt etc etc. En situation som är väldigt stressfylld för någon med en ätstörning, inte minst för att hela släkten sitter med vid matbordet. 

Därför tänkte jag punkta upp lite saker som kanske kan vara till liten hjälp i alla fall.

1. Du kan äta precis hur mycket som helst idag utan att i gå upp i vikt. Alla i din omgivning gör det och de ser precis likadana ut före och efter julafton. Att folk säger sig gå upp i vikt under julen är för att de äter MYCKET mer än de brukar under en hel MÅNAD. Det handlar inte om en, två eller tre dagar. Det har ingen som helst betydelse. Är du underviktig och äter normalt under en hel vecka kommer du däremot gå upp i vikt. Inte för att du ätit för mycket utan för att du är underviktig och det är ett tillstånd som är skadligt för kroppen. Men även om du äter dubbelt så mycket som vanligt just på julafton och annandagen så kommer du inte gå upp mer i vikt än du hade gjort annars. Att kompensera är alltså helt meningslöst, bara sorgligt och plågsamt, och gör ingen skillnad på din vikt oavsett hur mycket du väger.
2. Din släkt kommer inte bry sig om att du äter. De kommer däremot troligen reagera och bli obekväma om du inte äter alternativt försvinner in på toan efter varje måltid. Vill du inte väcka uppmärksamhet så är det alltså klokast att äta som alla andra, eller åtminstone enligt ett eventuellt matschema. 
3. Om julbordet och plockmaten blir för svår så kör vanliga portioner bara. T.ex. risgrynsgröt med macka till lunch, knäck och pepparkakor till mellis (Kalle Anka!!) och sill och potatis till middag (plus frukost, fm-mellis och kvällsmellis såklart).
4. Ätstörningen är inte värd en förstörd julafton. Det är så mycket mer värt att kunna skratta med magen och äta chokladpraliner tills man blir illamående.

Just nu befinner jag mig på Sri Lanka och det blir inte mycket till julmat, typ fried rice och drinkar haha. Men innan jag åkte så följde jag med min familj på julbord på Spis och Vin. Det var jättehäftigt, första julbordet sedan jag var åtta som jag kunde äta så fritt och relativt ångestfritt. Visst fanns tankarna där större delen av tiden men det var inget som begränsade mig. Det som satte stopp var magsäckens storlek, precis som det ska vara när man äter julbord. 

Livet är så mycket härligare när man inte ständigt begränsas av en ätstörning. Då kan man göra sånt här istället. Stå i brygga på en folktom strand i soluppgången. Så jävla jävla värt det.


(Inlägget uppdateras med bilde så fort internet funkar igen)

Kram Hanna

Ett kort hej från Sandra

Hey allihoppa! Var tvungen att titta när jag senast skrev någonting här och insåg att det var cirkus 3,5 år sedan (!?) Helt gaaaalet vad tiden går fort och herreguuud vad det har hänt mycket sedan sist. Jag tänkte inte skriva en lång resumé, men kan väl kort och gott säga att allt är frid och frööööjd. Under dessa år har jag iallafall hunnit med att ta studenten, vara på en backpacker resa med en av mina närmsta vänner, bott i New York i ett halvår och nu lever jag studentlivet igen fast nere i lilla Lund. Idag mår jag jättebra och har en fungerande kropp. Vågar inte säga att jag är helt frisk ännu, men är det friskaste jag någonsin varit om man kan uttrycka sig så. Har lite småsaker som jag fortfarande jobbar på, men jag är helt säker på att jag kommer överkomma dem en dag! Och alla ni stjärnor där ute, jag vet att ni hört det förut, men snälla håll ut och låt för gullan inte ätstörningen ta över era liv för JÄVLAR vad det är bra mycket trevligare att leva utan den. Jag har verkligen gått från att vara djupt deprimerad till att älska livet, så tro mig det GÅR. Jag vet inte vad jag mer ska säga, har ni några frågor så hit me up men annars så är detta nog mitt sista inlägg på denna blogg som finaste Hanna driver. 
 
OCH har ni lust att följa mitt liv lite mer så har jag och mina två bästakompisar nere i Lund en student-youtube kanal som vi gör som ett litet projekt. Kika på videon här nedan och glöm inte att prenumerera ;--) PUSS och KRAM på er alla /Sandra
 

Granen i granen

Jag vill inleda med lite skamlös reklam. Min 14 åriga lillasyster har startat en business där hon säljer "Granen i Granen", en julgransprydnad med Andreas Granqvist (svenska fotbollslandslagskaptenen) ansikte på. Dessutom går 10 kr per prydnad till Barncancerfonden. Hittills har drygt 10 000 kr samlats in men målet är 20 000 kr. Har du som jag ett antal fotbollsgalna släktingar är det en perfekt julklapp!
 
Kika in här och beställ!!
 
 
 
 
I övrigt håller jag på att förbereda allt inför Sri Lanka. Planet lyfter på onsdag och sen kommer jag inte hem igen förrän 12:e januari. Det ska bli så otroligt härligt, att få spendera drygt tre veckor tillsammans med en bästis på varma Sri Lanka (som jag dessutom inte besökt förut!). 
 
Lite nervöst är det såklart. Framför allt med maten. Jag är säker på att jag kommer att få i mig tillräckligt för att inte tappa i vikt eftersom min kropp är så stabil nu. Det jag är orolig över är att kroppsångesten plötsligt ska skena iväg eftersom vi kommer ha bikini så mycket samt äta mat jag inte är van vid. Jag har pratat en hel del med min behandlare på SCÄ om det och vi kom fram till att jag skulle testa metoden att lämna ätstörningen hemma. Det har behandlare sagt till mig i alla år men det har aldrig varit aktuellt eftersom jag varit så styrd av tvångstankar. Nu när jag har kommit längre än någonsin känns det ändå som att det kanske skulle gå. Om jag känner att det inte alls fungerar får jag helt enkelt återgå till strikt matschema. Det är tråkigt när man är på semester men det är något jag kan utan och innan. 
 
Vad gäller kroppsångesten så har den sista veckan varit riktigt bra faktiskt! Jag har nästan känt mig bekväm i min kropp. Den främsta orsaken till det är att jag fokuserat på att flytta fokus från min kropp till annat som jag tycker är viktigt (typ skrivande, resan och att umgås med vänner). Men också att jag börjat hitta tillbaka till yogan. Jag har insett att det här med yogapass verkligen inte är min grej eftersom jag då pressar mig till att göra exakt det som instruktören säger fastän det kanske inte alls passar min kropp. Nu har jag istället börjat göra egna övningar utan någon som helst ordning. Jag gör det som känns skönt, varken mer eller mindre. 
 
 
 
Ta hand om er nu!
 
Kram 
 
H
 

Att kunna koncentrera sig

Hej fina ni. Hoppas det är bra med er och glad andra advent! Om det nu är glad man säger... mkt oklart.


Har legat här nu i tio minuter och försökt komma på en enda vettig sak att skriva men hjärnan har lagt ned sin verksamhet för dagen. Jaja, här kommer några bilder istället!!

Inför julfirande med mina kompisar från Globala så fixade jag vegetariska revbensspjäll. Lika gott varje år! Recept finns på jävligt gott om ni söker på vegetariska revbensspjäll kommer det som första eller andra träff.
Alla som kunde komma, minus Alva som står bakom kameran. Hur mysigt som helst i år igen. Massor av god mat (som jag tyvärr inte kunde njuta helhjärtat av pga lyricaillamående) men sällskaper vägde upp det alla gånger. Bara vid ett tillfället riskerade vi våra liv då vi lyckades lägga presentpapper i ett stearinljus. Alva räddade dock situationen och kan numera titulera sig brandman.
För att maximera julkänslan såhär innan jag åker fyra dagar före julafton så följde jag med min familj på A Christmas Carol på Folkoperan idag. Väldigt välgjord och fin föreställning.

Just när jag är på teater eller bio är tillfällen då det blir väldigt tydligt hur långt jag kommit i kampen mot ätstörningen. Under flera års tid har varje teater och biobesök inneburit extremt mycket ångest. Först och främst för att det innebär flera timmars stillasittande där det känns som att låren växer mot stolen för varje sekund som går. Men också för att ätstörningens grepp om mig gjorde det omöjligt att koncentrera mig på handlingen i det jag såg utan det enda jag kunde tänka på var mat, kropp, sjukdom och destruktivitet. Att fångas av filmen kom liksom inte på fråga, hur mycket jag än ansträngde mig. Värst har det varit under mina underviktiga perioder eftersom kroppens huvudfokus då är att hitta näring. Men även när jag haft en frisk vikt så har tankarna fortsatt mala just för att jag aldrig släppte ätstörningens hand helt. Även om jag åt så pass att vikten var stabil fanns hon med mig i varje val och varje rörelse. Så är det inte längre. Visst existerar hon fortfarande och älskar att berätta för mig om hur äcklig och oälskvärd jag är men jag har också stunder då jag får vila. Då jag kan se en hel akt på teatern utan att tänka på mina lår mer än kanske ett par gånger. Det är fortfarande en bit kvar att vandra men jag har kommit längre än jag trodde var möjligt.


Så, nu ska jag gå och lägga mig.

Kramkramkram

Hanna


Vintermys

Hej finisar! Hoppas det är bra med er. Själv ligger jag helt utslagen i sängen. Skulle egentligen bara dammsuga golvet men slutade ju i sedvanlig ordning med storstädning av lägenheten. Nu är det fint i alla fall men det lär ju inte hålla i sig mer än kanske två timmar om jag känner mig själv... Är generellt en väldigt organiserad person men när det kommer till att inte droppa saker på golvet och hoppas att de magiskt ska lägga sig på rätt plats så ligger jag inte direkt i framkant haha. Men det är okej. 



Jag tänkte dela med mig av några bilder från den senaste veckan! 




I onsdags träffade jag Karin och lunchade sushi mellan två möten.
På väg till ett besök på ett stödboende jag inte tänker flytta in på åt jag och mamma lunch på en mexicansk snabbmatskedja (Zocalo tror jag den heter?). Det var gott och fräscht men lite för starkt för den här veklingen.
Lördagen bjöd på något väldigt häftigt och fantastiskt. Jag och Elin bestämde oss för att ha en chillkväll och eftersom både var sugna på pizza och godis blev det vad vi köpte. Det var inte direkt ångestfritt men inte heller på lååååånga vägar så ångestframkallande som det varit för bara några månader sedan (för att inte tala om ett år, då det överhuvudtaget inte hade kommit på tal).
Så himla himla mysigt att kura ned sig under en filt tillsammans med bästis och mumsa på favoritgodisarna. Så himla mycket mer värt än anorexi. Dock kunde jag inte riktigt slappna av eftersom den förbannade Lyricaabstinensen fick mitt hjärta att skena. Jaja, nästa gång haha.
Som i en del av min plan att inte bränna ut mig igen ser jag till att göra sånt här. Krypa ihop i soffan med fleecebyxor och titta på skidor. Hur oproduktivt som helst men väldigt bra en jäktad kropp.
Samma sak gjorde jag imorse. Jag hade ställt klockan på 8 men behövde egentligen inte gå upp förrän 12 så när jag efter frukost fortfarande var dödstrött gick jag och la mig igen. Sov en timme innan jag satte mig för att plugga. Efter lunch klädde jag på mig rejält innan jag mötte upp Ylva.
Vi promenerade från Sergels Torg till Skansen innan vi hoppade på spårvagnen tillbaka igen. Så himla fint väder. Ylva påstod att det var kallt men jag svettades, snacka om att kroppen är i kemisk obalans... Det var i alla fall hur mysigt som helst.

Jag vill avsluta med ett litet tips! SIA har släppt ett julalbum som jag fastnat helt för trots att jag bestämt mig för att bojkotta julen i år. Väl värt att lyssna på!


Ta hand om er 

Kram

Hanna

Medveten närvaro

Nu tänkte jag skriva om något som jag HATADE för några år sedan (och hade hånat mig själv för om jag vetat att jag skulle förpesta den här bloggen med ett sådant inlägg). Nämligen mindfulness, eller medveten närvaro som det heter på svenska.

Anledningen till att tidigare versioner av mig inte bara hatat utan avskytt mindfullness är att det begreppet används flitigt av personer som även anser att psykisk ohälsa går att bota genom ~positivt tänkande~. Det är fruktansvärt invaliderande när man vågar berätta för någon om hur fruktansvärt mycket ångest man har eller hur deprimerad man är och personens svar är "har du testat mindfullness?".

Jag ska klargöra en grej för er. Medveten närvaro kommer aldrig att bota allvarliga psykisk ohälsa. Visst kan det hjälpa dig som har en lättare depression, lite ångest eller är stressad men om din psykiska ohälsa är av någon större dignitet så har jag extremt svårt att se att du kommer bli botad av att gå ut i naturen och lyssna på en porlande bäck.

Så långt är jag och sextonåriga Hanna överrens. Grejen är bara att jag inte förstått vad medveten närvaro egentligen är. Något som DBT lärt mig det senaste året.

Medveten närvaro har varit utgångspunkten för mig att lära mig hantera mina känslor samt att tillfriskna från anorexin. Det handlar inte om att jag gått ut i naturen eller mediterat utan att jag börjat OBSERVERA och BESKRIVA mitt eget mående. Tidigare har jag inte ens förstått vad det är som utlöst en ångestreaktion eller ifrågasatt impulserna som kommit med den. Jag har bara följt den berg- och dalbana mina känslor är och agerat efter det som känts rätt i stunden. Inte alltid men väldigt ofta.

Nyckeln för mig att börja vända mitt mående är att jag blivit medvetet närvarande om vad olika händelser utlöser för känslor hos mig och vilka impulser som de utöser. Det är inte rocket science men inte heller något som faller sig naturligt för mig. Jag har varit tvungen att nöta in förmågan att stanna upp, observera känslan, beskriva den samt orsaken, observera impulser och beskriva dem. Det tar kanske 1 minut och att göra på det sättet har förändrat hela mitt liv. Plötsligt förstår jag varför jag reagerar som jag gör men jag får också chansen att fatta ett genomtänkt beslut om jag ska agera på impulserna eller inte.

En annan superviktig sak som medveten närvaro tillfört i mitt liv är att jag är medveten både när det känns bra och dåligt. Tidigare var det så att när det väl var dåligt så kändes det som att allt alltid varit hemskt och skulle fortsätta att vara det för evigt. Jag hade ju inte noterat när jag faktiskt mått bra och därför "glömde" jag bort det. Då är det klart att det är svårt att orka kämpa, när man inte ser någon ljusning överhuvudtaget. Men när man även i de värsta stunderna kan minnas att det har känts såhär vidrigt förut, men det har också blivit bättre igen, då är det mycket lättare att göra konstruktiva val. Något som i sin tur leder till att man mår bättre på sikt.

Testa vettja! Ett hjälpmedel som funkar väldigt bra för mig är att skriva för då är det både lättare att konkretisera och att sedan gå tillbaka till texten för att minnas även i de värsta stunderna.

Det går att hitta ett sätt att leva. Till och med för en person som levt hela sitt liv i en härlig kompott av OCD, Anorexi, Borderline, panikångest och trauman.

 

Kram

H

Att lämna ätstörningen är det bästa man kan göra

Hej gullisar!! Jag måste bara dela med mig till er som faktiskt tycker att mina baby steps är intressanta för nu har helt plötsligt 11 månader av baby steps (med 5 års förberedande arbete) blivit en ganska lång sträcka. Visst, jag är inte frisk än men såhär lite sjuk som jag är nu har jag inte varit på 10 år.

Och det fina med det, vilket är det jag vill förmedla till er, är hur fantastiskt mycket bättre livet blir. Det går inte att beskriva för någon som själv haft en "allvarlig" ätstörning hur det verkligen suger ur en varje litet uns av livskvalitét. Och det värsta är att när man är i det så förstår man att det är ätstörningens fel att man mår som man mår men TROTS DET så kan man inte bli frisk. För vägen ned för trappan kommer alltid vara lättare än upp igen men när man väl är uppe och får se dagsljus igen så önskar man innerligt att man inte spenderat så mycket tid på att springa ned i den mörka avgrunden.

Ofta när jag skriver här tänker jag på vad tretton/fjortonåriga Hanna hade behövt höra för att orka lämna det sjunkande skeppet. Men hur mycket jag än vänder och vrider på orden så kan jag inte hitta en formulering som på riktigt förmedlar hur vidrigt livet är med anorexia och att livet inte behöver vara så vidrigt. Livet kan vara fantastiskt. Livet kan också vara fruktansvärt men aldrig på samma sätt. Det är så enorm skillnad men det är inget man märker förrän man tagit sig en bra bit på vägen. För mig tog det nästan 6 år men jag har också tagit en jävla massa onödiga omvägar bara för att jag inte vågade tro på att det faktiskt gick att leva ett liv i en kropp som inte är utmagrad.

Att våga lämna anorexins trygga famn är det läskigaste jag gjort men ju mer tid jag spenderar utan henne desto lättare blir det att se hur dåligt jag mår de gånger hennes röst ekar högst i huvudet.

Det handlar inte om att bestämma sig en gång. Det handlar om att bestämma sig tusen gånger om dagen. Två trappsteg upp och ett ned. Två upp och ett ned. Mina två bästa regler är:

- Säger ätstörningen en sak ska jag göra tvärtemot även fast det utlöser ångest. Ångesten är hemsk men det går att se den som äcklig medicin man måste ta för att bli frisk.
- Acceptera att din kropp inte ser ut som du vill att den ska se ut och att det är obetydligt i ditt liv.

Allt allt ALLT blir bättre när man vågar släppa greppet om ätstörningen. När du väl tagit dig förbi tröskeln kommer du aldrig ångra att du vågade. Jag vet att du fixar det❤❤❤❤❤️

Tusen tusen tusen kramar

Hanna

 

 

Poké bowl

Hej på er! Tack för den fina responsen på förra inlägget. Era ord är det som motiverar mig till att skriva. Apropå skrivande så kommer det att dyka upp en artikel skriven av mig i Aftonbladet, troligtvis i helgen. Kan länka här så kan ni klicka er in dit ifall ni vill. 
 
Idag har jag haft permission för att gå på föreläsning i skolan samt ha DBT-grupp. Dock visade det sig att det inte var någon föreläsning så jag pysslade med en massa annat innan jag gick på promenad längs Norrmälarstrand. Kommer verkligen sakna att ha det promenadstråket 2 minuter bort. 
 
 
Efter promenaden mötte jag upp pappa och åt lunch på Sushi Yama. Kan VERKLIGEN rekommendera deras poké bowl med avokado och kimchi. Galet gott även om det var lite för starkt för en vekling som jag. 
 
I övrigt har jag mest gått omkring och haft extrem Lyricaabstinens. Jag har ju försökt i ett år med att få läkarna att fatta att jag måste fasa ut skiten men nu får jag ångra det... Samtidigt är det ju väldigt bra att något som skapar så starka fysiska reaktioner i mig inte får finnas i min kropp mer. 
 
Nu ska jag se på Bachelor och sedan sooova. 
 
Puss
 
H
 
 

Om kroppen

Jag tänkte skriva lite om något av det mest centrala när man har en ätstörning - nämligen kroppen. Jag vill skriva om det för att jag tycker att ätstörningsvården till stor del anammar den här frågan på ett sätt som inte gynnar patienten. Nu kommer jag utgå från hur det är att komma från en undervikt och gå upp till en friskvikt eftersom det är det jag har erfarenhet av och jag gillar inte att prata om sådant jag inte har någon aning om. 
 
Hursomhelst. När man varit underviktig och är på väg upp till en så kallad normalvikt så är min erfarenhet att både ätstörningsbehandlare och närstående fokuserar på hur snygg man kommer att bli. Det är inte konstigt att de pratar så eftersom det ju är något man vill höra men det blir ett sätt att bejaka ätstörningen. Att fokuset för din existens och ditt välbefinnande ska ligga i hur din kropp ser ut. Jag vet inte om det bara är jag men för mig har det bidragit till att min kroppsångest i mina normalviktiga perioder kunnat vara minst lika jobbig som när jag vägt mindre. Och oftast inte med fokuset på att jag vägt för många kilon, eftersom det var något jag fått lära mig att acceptera, utan att jag var skapt fel. Visst, jag var normalviktig men jag såg ändå inte ut som jag borde. 
 
Det jag vill komma fram till är att så länge huvudfokuset ligger på att du ska se vacker ut kommer du alltid att hitta fel i ditt utseende. Du kommer inte att bli lycklig, det spelar ingen roll hur mycket eller lite du väger. Jag tror alltså att nyckeln till att hitta tillbaka till ett samarbete med sin kropp efter många år av ätstörningar åtminstone för mig är ren och skär acceptans. 
 
Jag kommer alltid att hitta fel i mitt utseende. Om jag vill kan jag spendera år framför spegeln, gråtandes över att mina gener inte gett mig samma kropp som alla de där snygga tjejerna på instagram. Det går att leva ett helt liv så, tro mig, jag känner många vuxna kvinnor som hatat och motarbetat sin kropp hela livet. Eller så kan du acceptera att du fått de gener du fått och faktiskt göra något som gör dig lycklig. Du kan välja att stirra dig blind på din mage eller möta den där människans ögon som får det att pirra av lycka i magen istället. För mig är det den mest hjälpande tanken. Nej, min kropp kommer aldrig någonsin att se ut som jag drömmer om men det är den kropp jag fått tilldelad här i livet och då är det väl mycket bättre att jag tar hand om den så att jag kan göra alla saker jag faktiskt vill. Plugga, jobba, skriva, resa, bli kär, flytta, skaffa familj, se världen, hitta hem, leva. Jag är trött på att ständig kroppsångest hindrar mig från att göra allt det, hindrar mig från att leva. 
 
Acceptans och att flytta fokus mot det som faktiskt är viktigt. Det tror jag är långt mer effektiva metoder för att komma åt sitt kroppsförakt än att andra ska berätta hur fin man är som normalviktig. 
 
Kommentera gärna era tankar kring det här (och annat också förstås). 
 
 
 
Kram
 
Hanna

Fooood

Tisdag innebär DBT-grupp. Lite sorgligt tho eftersom vi är inne på mitt sista kapitel, sedan måste jag sluta. Men jag försöker ta till vara på vartenda tillfälle fram tills dess. Det som är bra med att sluta är att man då får tillåtelse att umgås med de andra i gruppen privat. Det längtar jag efter för min grupp är verkligen fantastisk. Så många fina människor det finns där ute, personer jag aldrig skulle träffat om det inte varit för min psykiska ohälsa. Inget ont som inte har något gott med sig osv. 


Apropå gott kommer här en radda matbilder (mycket snygg övergång må jag säga).


Jag och mina gymnasiekompisar har som tradition att dricka pumpkin spice latte på Starbucks när den kommer ut under hösten. Jag är inget fan av vanlig chailatte men alltså psl är fan nästan godare än en riktigt god cappuccino. Ren njutning i varje klunk. Testa!!!
Hade permis förra helgen så åkta hem till Alva och bakade veganska kanelbullar med smör- och kanelstekta höstäpplen. 10/10 would recommend.
Samma helg hängde jag en del hemma hos mina föräldrar. Såg på Stranger Things och åt tacos x2. Det här är min lunchtacos dagen efter originaltacosen. Minst lika gott dagen därpå. Dock råkade jag ha liiite för mycket vitlök i guacamolen så den fick ätas i små klickar.
I mitten av förra veckan dippade jag igen eftersom situationen på mitt boende är totalt ohållbar. Spenderade därmed helgen på avdelningen. Gulligaste medpatienten köpte smoothie och godis till mig. Sådan omtanke värmer verkligen något enormt.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var ångestfritt men till skillnad från typ de senaste tio åren då så kan jag i alla fall. Jag kan äta godis utan att överkompensera det. Ett babystep i taget.
No words needed för denna fantastiska måltid. Har vant mig så lassar bara in det i munnen för jag vet att min kropp behöver näring om den ska orka. Dessutom hör jag min behandlare på Iduns röst i huvudet där hon säger att jag absolut inte får dra ned på huvudmålen. Det är en bra regel för att upprätthålla struktur innan jag är redo att ta steget mot fullständig flexibilitet.

/H

Mina trauman

"kan du berätta mer om dina trauman vad räknas som ett och på vilka sätt märks det i vardagen för dig?"
 
Att vara traumatiserad innebär att du upplevt något du inte på egen hand kan återhämta dig från och som påverkar dig väldigt mycket. Hur du reagerar på en potentiellt traumatisk händelse är otroligt individuellt och beror också på vad du har för bakgrund. Är du redan känslomässigt sårbar (t.ex. redan upplevt tidigare traumatiska händelser) är risken större att du inte kommer att kunna återhämta dig utan professionell hjälp.
 
Så är det i mitt fall. Jag föddes överbegåvad och känsloom har hänt klarar jag inte av att gå in på men det handlar om fem olika killar vid fyra olika tillfällen. För att förtydliga så hamässigt skör, något ingen vuxen förstod. Jag klarade mig ändå helt okej fram tills att jag under tre års tid blev utsatt för mobbning. Det var framför allt psykologiskt men jag har även blivit utsatt för sådant som för vuxna skulle rubriceras misshandel. Hade det stannat där hade jag nog ändå klarat av det, åtminstone skulle jag inte mått såhär dåligt. Problemet är bara att det inte stannade där utan mobbningen blev början på en rad sexuella övergrepp. Exakt vad sr jag precis som alla tjejer blivit utsatt för ytterligare en rad sexuella övergrepp och, framför allt, trakasserier av främst okända män. Det är dock händelser jag inte påverkats av mer än att jag fött ett hat mot patriarkatet. De övergrepp som traumatiserat mig är på en annan nivå eller hur jag ska uttrycka det utan att förminska något. 
 
Hur detta märks i vardagen för mig är en väldigt svår fråga att besvara. De närmaste åren efter mobbningen var jag väldigt rädd och kunde inte vistas på specifika platser. Men djupast satte det sig i min självkänsla och det är också anledningen till att jag kunnat uppleva fyra sexuella övergrepp utan att ens tänka tanken att det jag upplevt inte varit okej. Istället har jag fortsatt att vara destruktiv för att orka med skammen, sorgen och rädslan. Anledningen till att det tillslut kom upp på bordet var för att de fysiska smärtorna (vilka är psykosomatiska och en följd av det som hänt) blivit ohanterliga. 
 
Som det är idag påverkas jag ju av det hela tiden. Det är som att all skam som lagrats under så många år nu omvandlats till sorg. Jag försöker hålla kvar det så, att bara gråta ut skiten liksom, men det är lätt att sorgen glider över i den välbekanta ångesten. Jag får sällan flashbacks (även om det förekommit) så det är i alla fall skönt men jag får inte sova på nätterna för att det är så mycket mardrömmar. Samtidigt är det otroligt befriande att äntligen få prata om det för att på sikt kunna leva ett fint liv. 
 
Just det här med självkänslan och övergreppen har gjort det omöjligt för mig att kunna bilda en relation som inte byggt på destruktivitet. Jag kan skriva mer om det i ett annat inlägg om ni är intresserade? 
 
Förlåt för att det blev lite rörigt, det är ungefär så det ser ut i mitt huvud just nu. 
 
 
 
Tusen kramar
 
H

Jaså nu babblar hon igen

Hej världens bästa läsare. Först och främst vill jag tacka er för att ni stöttat mig genom alla dessa år, inte bara i mitt kämpande utan även när det trillar in mindre vänliga kommentarer. För det har det alltid gjort och kommer väl alltid att göra, det är lite så internet är skapt tyvärr. Vilket inte betyder att jag blir ledsen, för det blir jag, men jag repar mig snabbare nuförtiden när jag börjat bygga upp något som i alla fall liknar grunden till en självkänsla. 
 
Vad har hänt sen sist då? Hör och häpna så har jag börjat må bättre, något ingen är gladare för än jag. Dock finns det en klar "risk" att det är för att det var mer än en och en halv vecka mellan traumaterapisessionerna den här gången. Ska dit imorgon men jag håller tummarna för att jag mest blir ledsen och inte får så stort skam/rädslopåslag (vilket är de känslor som resulterar i ångest hos mig). 
 
Kortfattat om situtationen just nu så är jag fortfarande kvar på avdelningen. Det är inte optimalt och ingen långsiktig lösning men ett ont måste innan det ordnat upp sig antingen på boendet eller med mitt mående. Jag är fortfarandde sjukskriven pga utmattad men har börjat gå på föreläsningar två gånger i veckan bara för att komma iväg och göra något normalt, inte för att prestera. Har gått två gånger och hittills har det funkat bra även om jag blir fruktansvärt trött efteråt. 
 
Jag fick en fråga om de trauman jag upplevt och jag tänkte beröra det litegrann i ett senare inlägg men känner mig inte redo att öppna mig helt om det än. 
 
Alltså jag har så mycket jag vill skriva men vill inte tjata öronen (ögonen?) ur er och jag är alldeles för trött för att skriva något vettigt. Så det får räcka så för tillfället. 
 
Nu ska jag fortsätta tvinga i mig kamomillte i den mycket intressanta tron att det skulle förbättra min sömn mer än övriga substanser jag stoppar i mig. Inte är det gott heller, men jag har fyllt muggen med honung så då går det ned. Det är en ett mycket bra tillskott i mitt liv, det här med att dricka te med mjölk och honung och inte bara plain.