-

Svar på kommentarer

Är det både tjejer och killar på MU eller är det bara tjejer? (målgruppen alltså). 
Och en helt annan sak, var försiktig med bloggande, även om det är positiv attityd så kan det användas på fel sätt av personal och dylika. Jag tycker inte att du ska involvera alla bloggläsare i vardagen än mindre i din behandling. Jag vet ju inte om det går som ett rinnande vatten och det mesta är frid och fröjd så som du framställer det i bloggen... men jag utgår från att det inte är fallet och det blir så sjukt svårt att vara genomärlig gentemot dig själv och din terapeut om du hela tiden måste upprätthålla den där fasaden du har i bloggen och kanske till och med applicerar i vardagen för att det ska flyta på... men det där dubbelspelet blir för mycket till slut. Dessutom kan du vara helt säker på att personal antingen redan läser eller kommer att läsa bloggen. Samtidigt vet jag hur viktigt det ör att få skriva av sig och det var inte det jag menade... men jag var också femton när jag kom till mitt första beh.h och det är lätt att vara efterklok. Milt sagt. Men jag känner igen mig själv som femtonåring i dig i många avseenden... Maila mig om du undrar något eller bara vill bolla tankar lite. (Ta gärna bort kommentaren sedan du svarat på frågorna i början... resten av texten låter mer eller mindre som påhopp men det är verkligen inte menat så!) 
Skrev min e-post adress i avsett fält för detta :)
Svar: Det är både tjejer och killar! Fördelningen är kanske 65% tjejer och 35% killar.
Min terapeut får gärna läsa min blogg. Hon vet om mina problem och jag gömmer inget under en glad fasad under samtalen. Så det behöver du inte oroa dig för. 
 
 
Jag har en liknande fråga: Hur fick du, Tove och Sandra SCÄ att lägga in er? För mig går det uselt på mobila teamet och jag mår så dåligt. Skulle behöva läggas in, men de gör inte det!
Svar: Jadu... Jag vet inte riktigt hur det var för Sandra och vill inte skriva hur det var för Tove utan hennes tillåtelse. Men för mig var det så att jag hade gått hos Scä's mobila team i nio månader och föll bara tillbaka djupare hela tiden. Vi hade liksom testat allt så var det bara avdelningen kvar. Då blev det så. Det var ingenting jag bad om eller ville men jag förstod att jag inte hade något val, för jag ville ju bli frisk. 
 
 
 
Har du nio lunchfria dagar om året? ;)
Svar: Hahaha visst är det imponerande att jag kan antalet dagar på ett år!! (För er andra så skrev jag något om att julaftonslunchen bara var en av 356 luncher på ett år som egentligen består av 365 dagar).
 
 
Och du är tvungen att nämna just att du åkte med polisbil? Vad har det för syfte egentligen?
Svar: Inget syfte överhuvudtaget nu när jag tänker på det. Förlåt om ni tog illa upp men ska jag tänka över vartenda ord jag skriver här så kommer det bli få ord.
 
 
Hade de kvar Cindy Sherman fortfarande? Jag älskar henne, utställningen i sig var väl sådär dock
Svar: Ja det hade de! Hade sett lite av henne på nätet innan och tyckte också att det var ett underligt urval bilder de tagit med... 
 
 
Fast helt frisk blir man ju inte, du kommer ju tex aldrig glömma bort kaloritabeller och det där jävla räknandet i bakhuvudet. Det är typ som en nykter alkoholist, fast en ätande anoretiker. Men frisk och nästan normal är ju bättre än inget alls!
Svar: Enligt den teorin kan du aldrig bli helt frisk från cancer heller eftersom du alltid kommer att minnas cellgifterna och smärtorna. Att man aldrig kan glömma kaloritabeller är bullshit. Du kanske alltid kommer att komma ihåg kalorierna i en deciliter mellanmjölk eller keso om du anstränger dig. Men om du låter det gå lång tid då du inte ägnar kalorier någon uppmärksamheter kommer räknandet i bakhuvudet försvinna och med det också en hel del siffror. Jag har aldrig varit en hängiven kaloriräknare men jag har räknat en hel del och för mig har flera livsmedel redan försvunnit. 
Och dietister som kan alla kalorier då? Får de automatiskt en ätstörning då?
 
Ditt resonemang spricker tyvärr och jag kommer fortsatt hävda bestämt att det visst går att bli helt frisk!
 
 
När du skriver Ana/Mia, vad betyder Mia?
Svar: Ana står för personifieringen av Anorexi och Mia för bulimi. Antar att namnet är baserat på slutet av namnet bulimia.
 
/Hanna
Postat av: Helene

Att kunna räkna kalorier gör en som sagt inte automatiskt till en person med en ätstörning. Man behöver t.ex. inte använda sig av räknandet om man inte vill. Om man t.ex. bara tar en slev ris ur kastrullen utan att väga/mäta så går det inte att veta hur mycket kalorier det är.

2013-12-31 @ 18:35:46
URL: http://helenesoderberg.blogg.se
Postat av: I.S.

Herregud vad trött jag blir på alla kommentarer som märker ord eller formuleringar. Hanna gör ett grymt bra jobb med att driva en peppande friskhetsblogg. Förstår ni inte hur lätt en kommentar kan trycka ner en person om hen redan är trasig och kämpar med att hålla ihop tillvaron?
Att transporten skedde i polisbil finner jag absolut relevant, eftersom att det övergripande vittnar om en turbulent och ej hållbar situation, utan att gå in på specifika detaljer som sannolikt kan uppfattas som triggande.

Hanna, fortsätt kämpa. Du är värd allt gott i livet.

2014-01-01 @ 18:05:37
Postat av: therese

jag vill hålla med kommentaren om att man aldrig kommer bli helt frisk från sin ätstörning, att det är som att vara en nykter alkoholist. jag vill däremot påpeka att det är en åsikt som gärna får skilja sig bland oss alla ätstörda, vissa får tycka att fullt frisk kan man bli medan andra får tycka att det inte går att återfå det där "normala" livet efter tex 10 år i ätstörningens grepp.
men här är iallafall ett superbra inlägg och ett par superbra resonemang om hur vi som inte tror att man kan bli fullt frisk ser på saken:
http://hej.blekk.se/2013/11/30/hur-ar-det-att-vara-frisk-atstord/

såhär står det i länken ovan:
"Det är ganska konstigt att vara frisk när man en gång varit ätstörd. Jag brukar säga att jag är frisk ätstörd eftersom min erfarenhet är att jag alltid kommer ha varit ätstörd, jag kan vara frisk med den men aldrig frisk utan den.

Att ha varit ätstörd är att ha haft kunskap om saker, och den kunskapen är tyvärr ingenting man kan glömma eller göra icke-inlärd. När man i flera år räknat varenda kalori man ätit så sitter det liksom i ryggraden på en, även när man slutat räkna, när man blivit frisk. När man i flera år sprungit för att gå ner i vikt sitter det liksom i ryggraden på en, även när man blivit frisk. Det är svårt att ”bara springa”.

Många kanske tycker jag är cynisk när jag säger att man aldrig är frisk utan en ätstörning, utan blir frisk med ätstörningen. Det måste väl gå att bli helt frisk? Glömma allt? Gå vidare? Ja, det kanske går. Jag hoppas det finns de som är friska utan sin ätstörning också. Jag själv har inte lyckats med den bedriften.

Det innebär till exempel att jag aldrig kan hoppa över en enda måltid. Inte en lunch, inte en middag, inte en frukost. Jag måste äta regelbundet. Minsta lilla korrigering innebär att min hjärna förändras, mitt tankesätt förändras, sättet jag ser på mat förändras. Om jag hoppar över en måltid kommer jag bli hungrig, tappa hungern, tappa aptiten, få adrenalin och fundera på att hoppa över nästkommande måltid också.

Det innebär också att jag aldrig kan träna. Jag har försökt med joggingturer, med simning och med långpromenader. Det slutar alltid på samma sätt – att jag tränar för att gå ner i vikt. Jag kan inte förmå mig att bara ”springa lite” för ”min egen skull”. Det fungerar inte så. Det tar två kilometer och sedan har jag gjort ett träningsschema i mitt huvud på hur jag ska kunna gå ner i vikt kommande månaderna.

Det innebär att jag inte kan begränsa min kost, jag kan t.ex. aldrig någonsin tänka att jag ”bara får äta godis två dagar i veckan”. En sådan begränsning kommer aldrig bli ”lagom” eller ”sund”. För mig kommer det bli en restriktion som kommer att bli extrem. Jag kommer få ångest den gången jag väl tillåter mig själv att äta godis.

Alltså är jag inte frisk utan min ätstörning, jag är frisk med min ätstörning. Den finns med mig. Jag får se den som en liten djävulsvän. Som sitter där på ena axeln. Den blir aldrig gödd längre. Göder jag den så tar den över förr eller senare.

Därför kan jag inte ha några som helst krav på mig själv vad gäller varken ätande eller träning. Jag tränar aldrig. Jag äter alltid vad jag vill. Det är vad som fungerar för mig. Om jag börjar experimentera, hoppa över, vara restriktiv eller hitta på rutiner så kommer jag hamna i en ätstörning igen.

Det är kanske också därför jag så ofta försöker påverka andra i min omgivning, i synnerhet via den här bloggen att försöka tänka bra kring mat, träning och dieter. Varenda person jag kan påverka åt rätt håll blir jag glad över. För det är fruktansvärt att vara ätstörd, och klarar man sig ur det så kanske man ändå är enbart blir frisk med ätstörningen, en latent djävulskompis man helst varit utan."

2014-01-01 @ 21:32:26
URL: http://pappersflyygplan.blogspot.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: